Inte nog med att ni kan hoppa upp och sätta på er att det blir en Game 7 på onsdag.
Jag börjar få en mycket bestämd känsla av att Washington kommer att förlora då också.
Montreal dominerar ju; är bättre i offensiven, i defensiven, i mittzon,  i special teams och i målvaktsspelet.
Det är ett praktfullt fiasko som håller på att ta form i den här serien, varken mer eller mindre.
* * *
Nu har grannarna i våningen under mig börjat röka gräs och helt i enlighet med amerikansk byggnorm börjar det omedelbart stinka hemma hos mig också.
Så nu vet ni varför om det blir lite flummigt här under kvällen.
* * *
Utnyttjar man inte fem-mot-tre-lägen i slutspelet, då får man stryk. Det är ett faktum hugget i sten.
* * *
Krejcis styrning i TD höll världsklass, det måste till och med Kometen erkänna.
* * *
Nä, Varly är ingen att hålla i handen när åskan går. Caps behöver en riktigt solid målis. Det måste vara prioritet nummer ett till nästa säsong.
* * *
Washington – östra konferensens San Jose. Kan det vara så illa?
* * *
Kul att höra Sam Rosen igen. Som Rangers-sympatisör får man lära sig att glädjas åt det lilla i tillvaron…
* * *
Det börjar alltså se ut som att vi får Pittsburgh, Philadelphia, Boston och Montreal i nästa omgång.
Hur många svenskar finns det i de lagen?
Noll, faktiskt.
Hejdå, liveblogg, hejdå…

Kan Washington skaka av sig Montreal ikväll – och därmed undvika en gastkramande Game 7-rysare hemma i Verizon på onsdag?
Fan vet.
Som så många andra i det här slutspelet har Caps spelat bättre borta än hemma – förmodligen för att pressen är mindre och villigheten att spela flashigt större – men tre raka i ett Bell Center som kommer att gå mer bananas än vanligt…jag tvivlar starkt.
Vi har nog alla en date med en svettig klassiker på onsdag kväll.
* * *
Det är grått och regnigt och jävligt i New York idag också och det passar alldeles utmärkt när vi har tre såna här elimination-matcher.
Då ska ingenting annat dra och locka
* * *
Lemaire går i pension, lyder alltså dagens stora nyhet,
Fast på andra sidan Hudson River skvallras det intensivt om att han mer eller mindre tvingades ta det beslutet.
Jag vidhåller att det skulle vara ännu mer spännande – och måhända mer motiverat – om Old School Lou himself tog sin tråkiga mats ur skolan, så vi fick se ett helt nytt New Jersey.
* * *
Mycket tyder på att Horney Hörnqvist gör comeback hemma i Bridgestone Arena.
Alldeles oavsett tror jag att Predators vinner och tvingar fram en sjunde match – av samma skäl som Phoenix vann igår och Montreal, troligen, vinner idag. Motivation. Desperation. Vetskapen om att säsongen är över om man inte ger precis allt.
* * *
EJN, du ska lyssna på Dylan och se Robert Altman-filmer, exempelvis ”Nashville”, ”The Player” och ”Short cuts”.
Då blir allt bra.
* * *
Boston-Buffalo? Där är det så jädra jämnt att vad som helst kan hända. Men nånstans tycker jag ändå det känns som att Kometen och övriga Sabres-fans till slut får andas ut.
* * *
OK, here we go.
Julia ha förhoppningsvis dammvippan framme, jag ar nybryggt kaffe och med lite tur gör Bäckisk en kanonmatch.
Vi hörs under kvällen.

Vi fick lite Sedin-show i Hollywood till sist.
Det var framförallt Daniels kväll.
Först spelade han fram till Pjäxans kvittering – sedan sprätte han själv in det matchavgörande målet två minuter före slutet.
Därmed är Kings säsong alltså över och Canucks går vidare till nästa omgång.
Logiskt och rättvist, tycker jag.
Kanuckerna hade lite problem i början, men de tre sista matcherna kändes det som att de var numret större än LA-kungarna
* * *
Bobby Louis plock där i andra, när han låg på rygg och såg helt utspelad ut, den skulle kunna tränga sig in på topptiolistan över de svettigaste räddningar man sett.
Oj fucking voj!
* * *
Ni tar för givet att de får möta Hawks i nästa omgång, ser jag. Well, det får dom – om Hjalmarsson & co lyckas slå ut Nashville.
Annars blir det Canucks mot segraren i mötet mellan Detroit och Phoenix.
Ingen skulle nånsin erkänna det, men jag tippar att de i hemlighet hoppas på att det blir Coyotes. Kortare resor och, big picture-wise, ett motstånd som passar dem bättre än alternativen.
* * *
Okej, då laddar vi om för måndagsrysarna.
Det blir rapporter från korresoffan och jag hoppas ni tänker vara med mig.

Rätt bra match, visst är det?
Och bättre blir den just nu, när Canucks börjar tredje med att kvittera.
Drama väntar!
* * *
BaconBerglund, Tuben, Wille och Silviosant – tack för att ni är med, trots att jag är så oinspirerad och inte har nåt särskilt att säga just nu.
Fortsätta kommentera, det är uppskattat.
Återkommer sen.

De talar – prisa gud! – sällan om de små marginalerna, men NHL-spelarna och deras tränare har sitt eget batteri av klyschor de lyser upp (eller släcker ner, beroende på hur man ser på saken…) det offentliga rummet med.
Här är några favoriter.

– Ingen hade trott att vi skulle vinna fyra raka.
(När ett favoritlag varit uselt och ligger under i en serie mot en lökig motståndare)

– Den fjärde matchen är alltid den svåraste vinna.
(När favoriten har överläge men vill reservera sig för sin avsaknad av killer-instinkt).

– Om någon i höstas hade sagt att vi skulle ha 2-2 mot bla bla i första slutspelsomgången hade vi tagit det direkt.
(När utmanaren tappat ledningen i en serie mot ett kanonlag men ändå vill försöka se positivt på tillvaron)

– Våra bästa spelare måste vara våra bästa spelare den här matchen.
(Ja, hej och hå)

– Vi gjorde ingen bra match, men vi hittade att sätt vinna, alternativt: vi spelade bra, men hittade ett sätt att förlora…
(Det där ”sättet” går att hitta i referat efter nästan varje match. Själv börjar jag alltid nynna på Jakob Hellmans ”Hon har ett sätt” då)

– Ingen tycker synd om oss.
(Jo, när inte har något mer fantasifullt att säga är vi många som gör det)

– Vi ser inte längre än till nästa match.
(och pucken är platt)

– Vi hörs i nästa paus/slutrapporten kommer senare
(En viss bloggares egna bidrag till de slitna fraserna universum)

– Upp flyga orden, tanken stilla stå.
(Mike Babcock när försvarsspelet hackar)

Nä, nu ljög jag. Det där sista var Shakespeare och att jag tar upp honom är ingen tillfällighet.
Om fler sportmänniskor läste lite mer Shakespeare skulle allting bli mycket roligare.
* * *
Det var då en jävla tur att jag inte lyckades tjata till mig en Detroit-resa idag.
Vilken misär att gäspa sig igenom en sån skitmatch – och sen behöva sitta i den där Marriott-skrapan och se dum ut hela kvällen.
Wings började okej, det får vi ge dom, men sen var det, som någon sa i spåret, allmänhetens åkning. Jag tror aldrig jag sett dem göra en plattare insats i playoff.
Man tager sig för pannan.
* * *
Nog är det väl bra egendomligt att Hossa klarar sig undan avstängning för samma typ av brott som renderade Ovetjkin två matchers avstängning tidigare i vintras.
Knuffen in i kortplanket var identisk med den som satte Campbell ur stridbart skick, eller hur?
* * *
Sorry, EJN, jag har ingen möjlighet att åka nånstans alls i början av veckan.
* * *
Jag vet inte om brist på motivation är rätt beskrivning, men både Washington, Detroit och Pittsburgh har försuttit chanser att döda sina serier för att motståndarna varit hetare och mer angelägna om att vinna.
Det är lätt hänt när man vet att man har en chans till. Man påstår om att man ska ha samma inställning som i en do-or-die-match, men slappnar ändå av en liten, liten smula. Samtidigt ger laget som kan slås ut precis allt och så jämn som den här ligan är ger det utslag direkt.
Av samma skäl tror jag Kings slår tillbaka ikväll – och att Montreal tvingar fram en sjunde match i morgon.
* * *
Det har varit en grå, regnig, blåsig, ful och trist söndag i New York.
Såna gånger ska man bara sitta inne och vara sur och exakt så har jag gjort.
Fan så gött.
* * *
Lite coolt att förre Wings-stjärnan, 40-årige Mathieu Schneider, plötsligt får komma in och bomba sönder Detroit i powerplay.
Tippett och Tuffe Uffe vet hur, och när, spelarna ska användas.
* * *
Oväntat lite Jacksprow-kommentarer idag. Är du så lycklig över Sharks avancemang att du tappat målföret, karl?
Jag tror att slutspelsspöket är dräpt nu och i så fall är San Jose givetvis en het contender.
* * *
En viktig detalj om Wings ska ha någon lycka i Jobing.com Arena på tisdag är att The Kron Wall of Pain inte rör sitt slutspelsskägg.
Det var har, har det slagit mig, den stora skillnaden mellan 2008 och 2009.
Första året lät han det bara växa vilt och såg som Jesus själv när han stod med Stanley Cup-bucklan och hojtade i Mellon Arena.
Men det kliade tydligen nåt förfärligt så förra året började han ansa buskaget emellanåt och se hur det gick då.
Lärdomen är given: Inget ansande.
* * *
San Jose-Detroit, Chicago-Vancouver, Washington-Philadelphia, Pittsburgh-Buffalo. Ska man våga tro på den uppställningen i omgång 2
Ett av många andra tänkbara scenarion är ju nu  Pittsburgh-Montreal, Boston-Philadelphia, San Jose-Nashville, Phoenix-Kings. Då får jag få att följa och live-rapporterna skulle inskränkas till ett minimum. Vore väl trist?
* * *
Att se Derek Morris ge sig på Abdelkader var som att se den arga bulldogen i ”Tom & Jerry” smiska upp stackars Tom.
* * *
Att döma av krönikan i Post idag har Brooksie och Tårtan rökt fredspipa nu.
Fint, tycker jag.
* * *
Nä, dags för en delivery-beställning och lite Micke Samuelson-show i Hollywood.
Vi kanske hörs under kvällen, man vet aldrig.

By the time I get to Phoenix, she’ll be sleeping…
Det blir en till utmattande resor genom tre tidsszoner för wingarna, det är jag helt övertygad om nu.
Och de kanske vill dit, till värmen och poolerna. Det verkar i alla fall så pen sån som Stuart.
Nu ska jag gå ut på balkongen och röka en god cigarett.

Har redan börjat nynna på ”By the time I get to Phoenix”, lysande Jimmy Webb-nummer man framförallt bör höra med Glen Campbell.
Tänker Wings inte spela bättre än så här är det nämligen alldeles givet att det blir en Game 7 ute i öknen om några dagar.
De slår felpassningar, är oförmögna att utnyttja ett långt 5-mot-3-läge och släpper – efter en häpnadsväckande uppvisning i klumpighet av Brad Stuart – in mål i powerplay.
Irriterande.

Har inte riktigt kommit igång här ännu, men nu börjar festen i The Joe bloggen är öppen. Kommentera!

God kväll och hallå, ledsen att det inte varit mer aktivitet här idag, men jag fick bara sova några timmar – sedan ringde de från Stockholm och skickade ut mig på annat.
Nu, när jag äntligen landat i den älskade korresoffan,  är jag så trött att jag faktiskt vill grina.
Men några saker ska vi avhandla innan jag slocknar.
Yellbear firade alltså HV:s sm-guld med karriärens första slutspelsmål idag.
Vajert.
Men det triumfen på Globen var inte enda anledningen till att smålänningen laddade stora bössan.
Han passade förstås på för att vi hade ett stort porträtt i tidningen idag också…
Vet inte om det nånsin publicerades på nätet, därför ligger det i slutet av det här inlägget.
* * *
Såg ni, jag blev kallad ”din dryge fan” i kommentatorsspåret i morse.
Det livade upp!
* * *
Ottawa alltså. Vilken urladdning. Det hade jag inte räknat med. Och inte Pittsburgh heller. Nu kan det bli en nervig liten Game 7 i Mellon.
* * *
EJN, klart som tusan jag skojade. Jag tror inte du slog sönder nåt. Men den normala tonen i dina inlägg antyder ju att du kanske inte var helt nöjd med de fyra förlusterna på födelsedagen.
* * *
Alfies blick när han satte trean var för underbar. Road, tror jag är ordet. Som att han ville säga lagkamraterna ”Kolla vad kul vi kan ha det”.
* * *
Det gör ont i benen när jag sträcker på dem, så trött är jag, min dryge fan.
* * *
Jag har alltid gillat Matt Cullen. En spelare med ett enormt stort hockeyhjärta. Hur Sather kunde göra sig av med honom…nej, let’s not even go there.
* * *
Man går ju hypen år efter år, så varför inte nu också: Jag tror Sharks tar livet av slutspelsdemonen och vinner ikväll.
Någon om sätter emot?
* * *
OK, here goes, stora Yellbear-intervjun:

NASHVILLE. Dom säger att han själv inte förstår hur bra han är.
Och Niklas Hjalmarsson håller i princip med.
– Ja, det kan nog stämma. Jag är inriktad på att tävla och mäta mig med de svåraste konkurrenterna. Sedan tänker jag inte så mycket på hur bra andra anser att jag är, säger den blott 22-årige Chicago-backen som får istid som en hel Nicklas Lidström under det pågående Stanley Cup-slutspelet.

En av de som misstänker att Niklas Hjalmarsson inte riktigt har koll på sin egen briljans är Brian Campbell, superstjärnan i Stanley Cup-favoriten Chicagos försvarslinjer.
Han har bildat backpar med den unge smålänningen – som kom till Chicago från HV 71 hösten 2007 men först i år gjort sin första hela NHL-säsong – sedan förra våren och är alldeles häpen över hur lysande det fungerat.
– Jag älskar killen, säger Campbell utan omsvep när Sportbladet frågar honom om ”Yellbear”.
– Han varit oerhört bra för mig här i Chicago. Han gör allting rätt hela tiden och skapar fantastiskt mycket utrymme åt sina lagkamrater. Det är en fröjd att spela med honom.
Svenskens ringa ålder törs den 30-årige backkollegan knappt tänka på.
– Jag försöker låta bli att fundera över hur gammal han är, men vad är det…22 år? Det är helt löjligt. Jag höll definitivt inte samma klass när jag var i den åldern, säger han med en huvudskakning och fortsätter:
– Niklas är redan en stor spelare, men om några år kommer han vara bäst i hela ligan på att stänga ner den egna zonen. Sedan kommer han att börja producera offensivt också, det är jag övertygad om.
Att Chicagos ledning, med coachen Joel Quenneville i spetsen, delar Campbells entusiasm behöver man bara studera statistiken från det pågående slutspelet för att få bekräftat.
I matchen natten till igår, i vilken Chicago utjämnade den knallhårda serien mot Nashville, spelade Hjalmarsson 25 minuter.
Det är istid av en kvantitet bara såna som Nicklas Lidström brukar föräras under playoff.
– Ja, jag har kämpat mig till den här nivån och  får hela tiden mer förtroende och mer ansvar av coacherna. Det är förstås väldigt kul, säger Eksjö-ynglingen och petar in en prilla snus Sportbladet fått äran att bjuda på.
– Men hela det här året har varit lyckat. Det har varit min första hela NHL-säsong och jag tycker det varit alldeles underbart. Det är otroligt inspirerande att spela inför fulla läktare i praktiken varannan dag. Samtidigt har jag fått bevisat att jag kan prestera på den här nivån, mot de allra bästa. Då höjer man sig automatiskt ett snäpp till.
Det mest anmärkningsvärda med ”Yellbear” –som lagkamraterna kallar honom – är att han sin ungdom till trots alltid ser så avspänd och säker och erfaren ut, också i de mest pressade lägen, som senast exempelvis i spel tre-mot-fem.
– Jo, jag har ett skönt självförtroende just nu. Det flyter på. Jag känner mig lugn och trygg där ute, säger han som om det vore alldeles självklart.
Det är väl just den självklarheten, på båda sidor som sargen, som får omgivningen att undra om ungblodet från Eksjö egentligen inser hur bra han är.
Och Niklas har alltså förståelse för den frågeställningen.
– Ja, det kan nog stämma. Jag är inriktad på att tävla och mäta mig med de svåraste konkurrenterna. Sedan tänker jag inte så mycket på hur bra andra anser att jag är, förklarar han.
Well, de som bestämmer i Chicago anser han är så bra att de får huvudvärk, faktiskt.
Svensken blir nämligen ”restricted free agent” efter den här säsongen och hur de i lönetakets besvärliga era ska kunna klämma in ytterligare en supertalang värd åtskilliga miljoner i en trupp som redan dignar av dyra superstjärnor är stressande bara att tänka på
– Jag vill verkligen vara kvar. Chicago är en helt suverän stad. Jag tror inte det finns en bättre i hela Nordamerika. Och laget är ju fantastiskt. Jag trivs enormt, gör ”Yellbear” klart.
– Men det är som sagt rätt tjockt under vårt lönetak, så det är mycket krusiduller som måste till. Det blir spännande att se vad som händer, men jag försöker inte tänka på det. Det är slutspel nu.
Det är ju det – och 22-åringen som inte vet hur bra han är hör till de som regerar.
* * *
Nu får ni ursäkta, men Biffen – den dryge fan! – är mör nu och slår därför igen butiken.
Går det som jag vill kommer det korresoffa-rapporter från Detroits Game 6-drama i morgon eftermiddag.

Det pyser och  kärvar och hackar emellanåt i The Big Red Machine.
Men likt en pålitlig gammal Cadillac startar den förr eller senare och då är den ostoppbar.
Phoenix har gjort det bra, och var bra ikväll också, men nu går nog den vackra solen i Arizona ner ändå.
* * *
EJN, jag lider med dig. Det här kan inte ha varit någon riktigt bra födelsedag. Fyra matcher och dina lag förlorade i samtliga
Hm, du har väl försäkring på alla grejor du slagit sönder under natten?
* * *
Och i GM Place…vilken slakt. Sju jävla två.
Men där är jag inte så säker på att allting är sagt och gjort ännu.
Att resa sig efter en sån käftsmäll är inte det lättaste, men nog ska väl Kings kunna bjuda upp till ett bättre dans i Staples på söndag?
Jo, det tror jag.
* * *
Jag vet inte, den här sportbaren Champions verkade så trevlig när jag och Big Rico Persson satt där ifjol.
Men nu fick en jag högst medioker burgare, ett par fatöl utan antydan till skum och plötsligt slog de bara igen, trots att matcherna vi satt och följde.
Va fan.
* * *
Allra bäst för Wings:
Katla himself, Homer, vaknade.
Då går inga motståndare säkra.
* * *
Det verkar ha varit riktigt mycket gruff i HSBC Arena direkt efter slutsignalen.
Nån som såg och kan berätta mer?
* * *
Micke Samuelsson gjorde alltså två ny mål  och är nu överlägsen ledare i slutspelets målliga.
Ser du, B-Å? Han är aningen bättre än Weinhandl på liten rink…
* * *
Jag säger eder härmed – jag är allvarligt orolig för Washington.
Blir det torsk på måndag, då kan det bli en riktigt gastkramande Game 7
Och vilket oerhört, San Jose-artat fiasko det vore om de åkte ur direkt.
* * *
Så lagom sköj för Erik Ersberg att få komma in och bli bombad av Canucks-killers som redan hunnit skjuta sig varma på Quick.
Det är nästan så man tycker att landsmännen i motståndarlaget borde ha visat honom lite nåd. Men bara nästan.
* * *
Dödar San Jose slutspelsspöket i morgon kväll.
Jag har en känsla av det.
* * *
Nu är jag så trött att jag i skulle säga ”försvinn” om så Scarlett Johansson knackade på dörren.
Nä, kanske inte.
Men eftersom chansen att det händer får bedömas som marginell ska jag lägga mig och tryna.
I morrn sitter jag i korresoffan igen. Vi hörs från den.