It’s over.
Phoenix vinner med 4-2, såvida nu inte Wings får in reducering under sista fem.
Nu är det för uppförsbacke i Motown.
Själv ska jag dock nerför, mot omklädningsrummen. Och sedan randa åt en redaktör som, lustigt nog, heter Lilja.
Riktig slutrapport kommer först därefter.

1-2 nu, efter sent mål av Wolski.
Det kommer inte som någon chock.
Big Red-attackerna kommer av sig och präriehundarna börjar återigen jaga som…ja, präriehundar.
Wings måste höja sig avsevärt igen, annars kan den här eftermiddagen sluta i moll.
* * *
Shane Doan är Phoniex ryggrad, så hans frånvaro innebär givetvis ett förfärligt avbräck
Å andra sidan händer det ju att lag – i synnerhet lag med så mycket hjärta som Phoenix – samlar sig till sin mest emotionella, desperata insatser när den sortens ledare tvingas utgå.
Så hemmafansen ska i sanning inte ropa hej bara för det.
* * *
Det är lite nedslående att konstatera att dagstidningsdraken i Phoenix – Arizona Republic – inte har minsta lilla reporter på plats i The Joe.
Trots publikfesterna i Glendale på slutet har hockeyn svårt att bli tagen på allvar där ute i öknen.
* * *
Frågan är om hockeyfans någonsin ska ropa hej, det skulle kännas bra fånigt, men, ja…
* * *
Framförallt skulle jag vilja påstå att Coyotes övertygar i ett väldigt rörligt och kvickt powerplay.
Wings ska tacka Howard och bläckfiskgudarna att Vrbata inte målar redan där.
* * *
Tippett är på EJN:s sida, han har långa diskussioner med domarna innan perioden börjar och det är klart, tvåan strax före pausen gick det att ha synpunkter på.
* * *
Hinner inte se vem det är som försöker tackla honom, men ah – när Dats bara glider undan och präriehunden dammar rakt in i sargen…det är konst.
* * *
Ja, Napalm. Varpu är, tror jag, på väg mot Tuukka i Boston och Oak Man har så mycket att stå i, så jag är all by lonesome.
Går det också, men man saknar ju kommentarer att bygga blogginlägg på.
* * *
Snart lyfter The Mule, det bara är så.
* * *
EJN, kan det vara FivePoints du menar? Jag vet inte var han tagit vägen, men jag saknar honom också. Han saltade sina inlägg med nästa lika mycket adrenalin som du…
* * *
Jo, men det ni väl. DJ:n i The Joe är alltid magnifik.
* * *
Jag håller inte med dig, MysteryMan, men du får applåder för din kreativitet.
Du gör med orden som Datsyuk gör med pucken.
* * *
Nu ska jag gå och luva Mike Milbury.
Slutrapport kommer troligen sent idag; har mycket att, som norrmännen säger, laga åt tidningen efter matchen.

1-1 och titta – The Big Red Machine spinner igen.
Ja, präriehundarna slår hål på Howards nolla innan Octopus Al hunnit torka bläckfiskslemmet av händerna; redan efter 29 blixtsnabba sekunder står det 0-1.
Men efterhand blir det mer och mer Wings och i PP:t som slutar med kvittering spelar de faktiskt lika bra som under de mest minnesvärda stunderna de två närmast föregående säsongerna.
Inspirerande att se, tycker jag.
* * *
Jodå, just som den bedårande Karen Newman kommer till de sista utdragna vokalerna i nationalsången säger det plask framför Bryzgalov.
Två kladdiga exemplar landar mitt emellan tekningscirklarna.
Några ögonblick senare står Octopus Al och svingar dem över huvudet, så slemmet stänker och domaren måste beordra extra skrapning av isen.
Klassiskt.
* * *
Coyotes har lite svårt att hänga med när det blir som allra mest intensivt sista tio, men dessförinnan imponerar de lika mycket som tidigare.
De är extremt tajta och samspelta på egen planhalva, men så fort de erövrar pucken vänder det snabbt så in i helvitte.
Det är bra gjort och det är kul att titta på.
* * *
Wings hajpar sitt playoff-intro nåt alldeles våldsamt timmen innan nedsläpp och för all del – det är som en specialeffekt på en Stones-konsert.
En cirkelformig, jättelik filmduk faller plötsligt ner från jumbotronen och på den visas sedan såväl klassiska matchsekvenser som fans som hetsar Joe med ”Hockeytown, No limits”. Efter några minuter störtar hela härligheten i isen – och då hänger den jättelika bläckfisken, i rosa plast, där och sprattlar.
Mycket häftigt.
* * *
Det man vill veta är ju om målskytten Sami Lepistö är släkt med den säregne Jussi Lepistö som en gång spelade i Leksand.
* * *
”Är Lidas svetsare?”.
Ha ha, en av säsongens bästa kommentarer, Darren Lamb.
* * *
Det här är ju tredje matchen mellan Wings och Coyotes och det märks tydligt hur mycket många av de inblandade börjat hata varann.
Det är slutspel, det är härligt!
* * *
Snuget, jag kör den mörkgrå kostymen igen – nypressad och fin.
Däremot kör öppet i halsen idag.
Dels hade slipsen dålig inverkan i torsdags, dels behöver Wings inga stil-statements av den tunga sorten förrän de tagit sig riktigt djupt in i slutspelet.
* * *
Black-Eyed Peas ”I Gotta Feeling” är kanske bara en hit-dänga i mängden, men ända sedan Vancouver – när den agerade intro i varje match – har den fått mitt hjärta att slå i lite gladare takt.
Så det är med stor tillfredställelse jag noterar att Wings värmer till the extended version.
* * *
Ja, Kron Wall of Pain får smaka egen medicin av mister Coyotes himself, Shane Doan.
Revansch måste komma.
* * *
Det var en ambitiös och fyndig diss, MysterMan.
Själv tycker jag de är roligare än de flesta att titta på, men alla kan ju inte ha lika förträfflig smak som jag…
* * *
Ha ha, Tesshin och Hockeytown. Det skulle just se ut, om jag baxade upp en slemmig bläckfisk på pressläktaren – och sen försökte hiva ner den över två branta läktarsektioner.
Jag har aldrig riktigt fattat hur det går till, hur man smugglar in läbbigheten i hallen. Gömmer man den under sina egna kläder – och hur äckligt är inte det i så fall?
* * *
Nä, HabbyHab, ingenstans där jag varit har de något fyndigare än ”Let’s go….” att komma med.
Det är bra torftigt, det håller jag verkligen med om.
Fast att höra ”Let’s go, Red Wings” i Detroit, innan lagen kommit ut på isen, är ändå mäktigt. Här är de så bortskämda att de vanligtvis inte börjar hojta på allvar förrän i slutet av lyckade do-or-die-matcher.
Kort sagt: Det är lite drag i gamla Joe idag.
* * *
Men Tesshin och Hockeytown, om jag ser på Kron Wall of Pain på nån uteservering i Stockholm i sommar, då lovar jag att springa och köpa en bläckfisk och slänga framför fötterna på honom.
Det skulle han uppskatta.
* * *
Rpg – eller om det u ska vara Rog: I första hand skriver lakritsdrottningen för Pro Hockey.
* * *
The Joe-publiken tycker inte alls att Draper ska ha utvisning, men det ska han verkligen. Det var en riktigt talanglös eftersläng, med domaren på två meters avstånd.
* * *
Inte nog med att Phoenix är ett sympatiskt lag i största allmänhet. Petr Prucha och Lauri Korpikoski ingår ju i rostern också. Det är två namn som klingar fint öronen på en Garden-stammis.
* * *
Var det inte någon som frågade efter alla MINA smeknamn:
Well, låt oss se:
Bjurre, Bjursa, Tut-Bjurre, Bjurta, Biffen, Bukta, Bjurton, Bjurtanen, Pebs, PB, Pelle, Pellepennan, Pelle Patron, Persan och nu senast Bjuppe då.
Det är dom jag kommer ihåg på rak arm.
* * *
Nu ska Bjuppe dricka lite kaffe.
Vi hörs i nästa paus.

Jamen, se goddag igen.
Efter en för de tidiga playoff-omgångarna mycket typisk bagarväckning i DC har bloggen nu lyckats förflytta sig till Motown.
Här, i gistna gamla The Joe,  väntar slutspelsmatiné, på perfekt tid för tidningar med europeiska deadlines, så nu blir det åka av.
Det är bra tid även för er, kan man tycka, så jag räknar med rock ’n’ roll-race i kommentatorsspåret.
* * *
Det var en föredömligt lugn och fin flight upp hit under morgontimmarna – bortsett från att den steward som fyllde på mitt kaffe hela tiden kallade mig ”Mister Beerman”.
Det är i och för sig ett namn med viss täckning i mitt fall, men jag heter ju Bjuppe, numer.
* * *
Slutspel i The Joe…
There’s nothing like it, really.
Det finns såna traditioner här, så mycket historia och så många magiska minnen, att hela området runt den gamla hallen får en alldeles särskild sorts magisk lyster när det drar ihop
Och jodå, jag tycker mig ana en lätt dofstråk av bläckfisk i den oväntat kylslagna Michigan-luften.
Det ska bli ett sant nöje att se det  första läbbiga blötdjuret plaska i isen.
* * *
Oak Man, T-Pain och hyresgäst-Johan gav sig ut på nattkröning hem till New York efter showen i Verizon igår och tydligen gjorde hyresgäst-Johan ett försök att undervisa Eken i bra musik.
Det gick inget vidare.
Jesus & Mary Chains mästerverk ”Upside down” möttes först av chockad tystnad.
Sedan sa Britney Spears-fanatikern från Strömsbro:
– Ska det vara så här? Alltså, tycker du på riktigt att det här är bra…?
Han är för fin, Oak Man.
* * *
Det finns för all del en mörka playoff-minnen begravda i The Joes tegelväggar också.
Den allra senaste slutspelsmatchen som avgjordes här slutade till exempel med att Sid The Kid stod och  skrek i extas med en viss buckla i famnen.
Ni kanske minns…?
* * *
Ni som följt den här bloggen vet att jag hyser avsevärda sympatier för Red Wings, och framförallt alla lagets svenskar, men det ska bli riktigt roligt att se Coyotes också.
Jag tycker de spelat både rolig och begåvad hockey under de två första matcherna och eftersom den approachen varit så framgångsrik borde de inte göra på något annat sätt nu.
* * *
Ni har alldeles rätt, både Daniel och Henrik Sedin skulle förstås ha varit med på den där listan över de allra största NHL-svenskarna igår.
* * *
Lika mycket som jag ser fram emot att se bläckfiskarna flyga, lika ivrig är jag att få höra Journey.
När hela The Joe stämmer in i den där ”Born and raised in south Detroit”-raden…då står mina de fåtaliga hårstråna på mina bleka armar alltid i stram givakt.
* * *
Inies7A, vi är helt överens om Weinhandl. Naturligtvis skulle Samme ha haft hans plats i OS-truppen. Men Modin tycker jag absolut var en av de stora – för att inte säga en av de få – positiva överraskningarna i Vancouver.
* * *
Tycker mig se Robocops breda ryggtavla när han, i knivskarp kostym, vaggar bort mot gästernas omklädningsrum.
En grym syn.
* * *
Käre BackOnTrackNow, grejen är ju att jag redan prenumererar på NHL:s eget live-paket på nätet – men att matcherna som sänds på Versus ofta är blackoutade.
ESPN-paketet funkar, vad jag förstår, bara för er i Europa.
* * *
Det var Zäta-Filp-Bertuzzi-linan som stod för showen i förrgår.
Men ikväll kan det, som jag redan varit inne på, lika gärna vara den med Holmström, Datsyuk och The Mule som levererar.
Framförallt tror jag att The Mule är mogen för sedvanlig slutspelsexplosion ikväll. Det brukar ske när bloggen kommer på besök.
* * *
En får tacka för språklektionerna. Det var väl det jag trodde. Dom pratar Fredrik Lindström-franska i de där provinserna.
* * *
Det finns karaktärer i The Joes pressliga också, nästan lika färgstarka som Surkålsmannen och Mikrofontönten.
En är den lille fabrorn som pratar svenska och är bäste kompis med Lilja, en annan hans krullige hippie-vän och en tredje den sällsamt sociale mannen med världens största ögon
Dom är här allihop och man ser på dem att dom vill hälsa till Oak Man.
* * *
Derek Morris har i de två matcherna mot Wings varit tjugo gånger bättre än han nånsin var under sin stint i New York förra året.
Hur kommer sig sånt?
* * *
Som Brooksie konstaterar idag:
Om Mats Zuccarello Aasen lyckas ta en plats i Rangers nästa säsong, då får materialarna jobba. Det är ju inget alldeles lätt namn att fin på en tröjrygg…
* * *
Ska man våga hoppas på en klassisk Kron Wall of Pain-propp idag också?
Även de har en tendens att levereras när bloggen finns som vittne.
* * *
Springer på Wings målvaktstränare Jim Bedard utanför presstoan.
Han har samma hälsning som vanligt:
– Systembolaget!
Det börjar framstå som ett nytt smeknamn –  i så fall det klart mest tveksamma jag förärats…
* * *
Nu ska jag förflytta mig upp till Nordamerikas trångaste pressläktare.
Om jag överlever försöken att trycka in mig på min plats återkommer jag med nästa rapport i första paus,

Vad säger man om Nicky B efter en sån här match, när han fullbordar ett hat trick i sudden death?
Jo, man säger att han etablerat sig bland de största svenska stjärnor vi haft i den här ligan.
Börje, Kenta Nilsson, Mats Näslund, Loob, Sudden, Markus Näslund, Foppa, Lidas, Zäta…nä, han har inte uträttat lika mycket ännu, jag vet naturligtvis det. Men han befinner sig  på den nivån, basta!
* * *
Man skulle, av scenerna på läktarplats efter sudden-avgörandet att döma, kunna tro att Caps vunnit hela serien.
Sjudundrande karneval utbryter, varken mer eller mindre och en sån som Capstronauten ser verkligen ut att vara på väg mot yttre rymden.
I hissen ner till omklädningsrummen muttrar några Montreal-reportrar också om att ettan i serien fortfarande bara har 1-1 mot åttan.
Sant, förstås. Men skillnaden mellan den här vinsten och ett 0-2-underläge är monumental – och avslutningen var ju orgiastisk.
Så det finns fog för ett riktigt lördagsparty i huvudstaden.
* * *
Själv är ju Bäckis för det mesta så lagom pigg på att orera om sin egen förträfflighet, men när han nu ställer upp på en improviserad presskonferens på svenska i omklädningsrummet – innan den stora, engelskspråkiga i Wizards träningshall – kan han inte förneka att det här var en speciell kväll.
– Nej…det är klart. Att få hjälpa laget till seger är verkligen kul, det måste jag erkänna.
Han bekräftar också att det var ilska och adrenalin som låg bakom första målet.
– Ja, andraperioden var lite pinsam från vår sida. Så det var mycket frustration som skulle ut där.
* * *
Kolla, Modin. När han är frisk är han de stora matchernas man. I det fallet fattade Bengt-Åke mer än alla andra, det ska han ha.
* *  
Att se Gomez slåss med Tom Poti var som att se Josh Macahan duellera mot Aunt Molly, ungefär.
* * *
Däremot minns Nicky B inte vad det var han skrek efter kvitteringen i tredje.
– Nä, det var nog bara nåt löjl för publiken…jag vet inte, bara ett vrål, ler han.
* * *
Men visst visade Mike Green ikväll exakt varför han inte blev uttagen i OS.
* * *
Ni som kan sånt, står den kanadensiska franskan i samma förhållande till ”riktig” franska som amerikansk engelska står i till den brittiska versionen?
När några av de där reportrarna öser frågor över Jacques Martin tycker i alla fall jag att det bara det låter som när Fredrik Lindström ringde Le Monde i ”Hassan” och bara pratade goja.
* * *
Surt för Andrei Kostitsyn att göra hat trick och ändå får spö. Men han kan ringa Crosby och få empati. Han var med om exakt samma öde i samma hall förra slutspelet.
* * *

Pilsnergubben Boudreaus presskonferens blir störd när någon börjar skjuta bollar mot basketkorgarna bakom skynket där han sitter.
– Jaha, flinar han, har Wizards kvällsträning.
Han vet lika väl som vi vad som pågår. De två som ska upp på podiet efter honom – Ovie och Bäckis – kan, som de pojkar de är, inte sitta still och vänta…
* * *
Man skulle bra gärna vilja vet hur rent det är i Julias lägenhet vid det här laget.
Du får gärna komma hem till mig och se några spännande Habs-matcher om du ska fortsätta på det viset…
* * *
Ovie får frågor om det var en strategi att gå ut och tackla sönder motståndarna i första bytet.
– Att förstöra folk? Nej, jag bara fick en chans att köra på Bergeron och han är inte så stark, så jag skaffade mig lite mental boost där, säger han och fyrar av det där oemotståndligt tandlösa leendet.
* * *
Det finns uppgifter om att Montreal-backarna blev trötta på slutet och att det därför blev lättare för firma Ovie-Bäckström att ställa till med sån show….
* * *
Nu ska jag packa väskan, se en tafflig stream från GM Place och sova någon timme.
Sedan bär det av mot de flygande bläckfiskarnas rike.
Vi hörs därifrån.

Nicky B! Direkt 6-5! Otroligt. Mer sen.

Ojvoj.
Carlson-på-taket, av alla, lyckas braka in 5-5-kvitteringen en och nitton före slutsignalen.
Så det blir förlängning – igen.
Innan den börjar ska jag gå och andas lite. Pulsen steg rätt dramatiskt ett par gånger här på slutet…
En sak till bara:
Bäckis har sällan visat sån glädje som efter 4-4-kviterringen, och han ropade nåt, rakt ut. Nån som kan läsa gästrike-läppar och kan berätta vad? Tänk på det och ge mig ett svar när thrillern fortsätter.

– Jaha, Bäckis…vad säger du om VM?
Ska man behöva komma dragande med den jävla frågan redan i veckan?
Det vore en bomb av historiska proportioner, men det är fara och färde nu.
Habs leder med 4-2 och Caps kommer de facto ingenstans mot det lugna, säkra, stora och äckligt disciplinerade Montreal-backar.
Ojvoj.
* * *
Tobias Waldefeldt-Lindner-kopian visar sig vara från Quebec och pratar – ivrigt – franska.
Med tanke på hur grov värmländska originalet talar känns det påfallande lustigt.
* * *
När FRWG – From Russia With Glove – står på huvudet i några svettiga sekvenser mitt i perioden blir Capstronauten så glad att han dansar till Varly-ramsorna.
Men i slutet av perioden sitter han väldigt stilla.
* * *
Ingen fattade nånsin varför Habs fjärde mål var under review, men det var det tydligen inte heller.
– Vi tittade på en tidigare situation, meddelade gamle skojaren O’Halloran efter att ha stått fånig ut i de där hörlurarna.
Say what?
* * *
Julia, jag tror vi gör bäst i att inte avslöja fler detaljer kring den drömmen. Vi talar om dom blåblodiga, då får man försöka vara lite diskret…
* * *
Men Caps-backarna fortsätter uppföra sig som flygplan som navigerat in ett askmoln. Motorerna har definitivt slutat fungera hos Green och Schultz.
* * *
Plötsligt tittar hyresgäst-Johan upp och säger:
– Du, om Corvo och er nye gästkrönikör går ut och äter ihop, då måste det bli Sibylla.
???
– Jo, Corvo Moose.
Jag är chockad…
* * *
Julia är helt mållös, ser vi i kommentatorsspåret…
* * *
Ja, Habbyhab, i Bell Center har ju ingen nånsin buat när det gått emot hemmafavoriterna.
* * *
Den – möjligen – viktiga reduceringen här på slutet känns det som att Bäckis brakar in på ren ilska.
With some luck innebar det ett wake up-call och i så fall kanske det ändå kan bli lite spännande i tredje.
Men Schultz och Green ska väl fortsätta spela…
* * *
EJN, här går planen fortfarande, så nog hinner jag dit jag ska.
* * *
Okej, you know the drill.
Slutrapport kommer när intervjuer och presskonferenser och omklädningsrumsinventeringar är klara efteråt.
Tills dess:
Fortsätta rocka i kommentatorsspåret, ni är briljanta.

Ojvoj, här händer det grejor.
Theo förvandlas åter till Three-or-More, släpper in två enkla och blir utbytt direkt.
Det är precis som i första matchen mot Rangers ifjol, men den här gången väljer pilsnergubben alltså att inte vänta på att nåt ska bli bättre och slänger in From Russia With Glove.
Effekten blir den önskade.
From Russia With Glove gör direkt några fina räddningar – och strax därpå kommer Eric Fehr loss i sett friläge och reducerar.
Då slutar dom vid det laget chockskadade hemmafansen i alla fall att bua.
Men, likafullt.
1-2 i första paus.
Det var ju inte så det skulle bli…
* * *
Ovie vill omedelbart markera att det är ny match ikväll och ägnar första bytet åt att försöka tackla tarmarna ur diverse Habs-backar.
Lite underhållande, men….det var skott och mål han skulle bidra med.
Det har vi inte sett mycket av nu heller.
* * *
Exklusivt avslöjande:
Dom serverar goda kakor på pressläktaren idag.
* * *
HabbyHabs Theo-psykningar har alltså effekt även ikväll.
Den där första pucken han släpper in – Theo alltså, inte HabbyHab… – är en groda av samma magnitud som den Dubinsky knäckte honom med ifjol.
* * *
Ser en niopoängskopia av nöjeschefen Tobias Waldefeldt Lindner på pressläktaren.
Då blir man omedelbart glad.
* * *
Three-or-More drämmer till plexit på väg ut från rinken – och sen sitter han på bänken och ser ungefär lika glad ut som Paulie Walnuts i baksätet i Tonys bil efter Pine Barrens-äventyren.
Det är förståeligt, men han måste ju samtidigt inse att det där är ett mentalt problem han har.
Släpper han enkel puck blir det gärna ytterligare ett par strax efter.
Det var riktigt av pilsnergubben att ta ut honom och spelar From Russia With Glove sina kort på rätt sätt ska han stå i fortsättningen, i synnerhet i ett Bell Center som bara sitter och väntar på att få stämma in i Habbyhabs kör…
* * *
Nothing else matters-introt är en liten rysare idag också.
* * *
Royal Oak och T-Pain är även ikväll här bakom och smyger och letar efter lediga platser.
Det är nåt lugubert över dom två.
* * *
Capstronauten blir också glad när Three-or-More tvingas gå ut.
Han leder hela Verizon i ”Varly, Varly Varly”-ramsor.
* * *
Till Theos försvar ska dock sägas att några av Caps backar – Green, Schultz och Carlson-på-taket – agerar som knattespelare innan målen, och spelat i mittzonen är ingenting annat än en disgrace.
Ska det vara så svårt?
* * *
Mja, Rob#4. Jag åkte med Oak Man till träningen igår. Hela vägen till New York skulle jag aldrig låta honom skjutsa mig. Jag ska dessutom nån annanstans i morrn.
* * *
Det har alltid varit nåt skrämmande över Gionta. Han är en som alltid gör just dom mål man inte vill ska bli av.
* * *
Inga utvisningar på hela perioden. Vad är det för ynk?
* * *
Dagens chock.
När jag berättar för Dan Rosen, NHL-skribenten, att jag såg hans pappa, MSG-kommentatorn Sam Rosen, på Grand Hyatt igår svarar han:
– Vi är inte ens släkt.
Det har jag varit hundraprocentigt övertygad om i flera år. Nu kommer jag inte kunna sova.
* * *
Hyresgäst-Johan kom just med en rykande het kopp kaffe.
Excuse me while I sörplar i mig den.
Nästa paus, ok?

Öh, det slutade lite tvärt där.
Jag vill ju också meddela att jag, på känt manér, återkommer i första paus.
Och så ville jag säga att jag inte vet varför det blir så konstigt med bildtexterna. Överhuvudtaget är det en mess att ladda upp bilder här.
Sorry, hoppas det funkar någotsånär ändå.
Nu åker vi – det här blir fantastiskt.