Aloha!
Bloggen ber härmed  att få begå OS-debut.
Det sker i Thunderbird Arena, vid UBC-universitetet en halvtimme utanför centrala Vancouver, där Damkronorna denna sedvanligt grå och regniga förmiddag går upp mot Schweiz.
Coolt, eller hur?
Det är tveksamt om jag klarar av att krama ur mig lika mycket text som under en vanlig NHL-match – jag försöker fortfarande vänja mig vid att jag faktiskt är på ett OS – men några små iakttagelser ska ni kunna hitta här under matchen.
* * *
Såg invigningen på tv i sportbaren på Vancouvers Hulingen, med Poeten och Front 242-Åke, och enligt min blygsamma åsikt var det väl mycket Pink Floyd-show över det hela – och när de där jätedildosarna inte ville resa sig på slutet blev det dessutom Spinal Tap.
Men SOM k.d Lang sjöng ”Hallelujah”…herregud. Jag hade alldeles glömt bort hur oerhört bra hon kan vara.
* * *
Såvitt jag kan erinra mig har jag aldrig sett damhockey live, men jag tror det kan bli rätt kul.
Tjejerna värmer i alla fall upp i ett rasande tempo och med frapperande energi.
* * *
Poeten ser trött ut idag.
Det kan bero på att vi bor vägg i vägg – och att väggen i fråga är väldigt tunn.
Jag hör till exempel varje gång han hostar. Det betyder, är jag rädd, att han hör när jag snarkar också. Då är det, har det sagts mig, inte alldeles lätt att sova…
* * *
Sverige måste vinna idag, annars kan det bli väldigt svårt att gå vidare ur gruppen.
Men gör dom.
Dalkullorna Cecilia Östberg och Klara Myrén är ju på isen och kullor är alltid bäst när det gäller som mest, det kan jag försäkra.
* * *
Plötsligt kommer kommer Mikael Renberg knallande över pressläktaren.
Tufft.
* * *
Poeten tycker det är ”töntigt” att prata om kullor.
Men han kommer från Västergötland, då är det naturligt att vara avundsjuk på det vi har i Dalarna.
* * *
Nu ska vi inte vara såna, men vi får hoppas att sanden inte börjar rinna ur Timglaset för fort.
* * *
Unge Cover it Live-Emil, också känd som Ligisten från Gruvlyckan, förklarade i taxiresan ut hit att han aldrig ger dricks.
Det låter som att Papa Biffen kommer att få hålla ingående lektioner i hur man uppför sig.
* * *
Vi har en liten blågul klack högst upp på ena kortsidan.
Den har varit väldigt tyst so far, men ändå.
* * *
Nu håller Unge Cover it Live-Emil på och försöker läsa över axeln på mig också.
VÄLDIGT ingående lektioner får det bli
* * *
Hela hallen jublar – när domarna kommer in på isen.
Då vet man att stämningen är aningen uppspelt.
* * *
Nu åker vi.
Kör hårt, tjejer,.

Idag var det bagarväckning monumentele.
03.30 ringde först väckarklockan, sedan Alle och till sist – jo, jag erkänner – mamma.
Sedan åkte Biffen, som kryat på sig alldeles sensationellt, till Vancouver.
Här är litet bildspel som berättar om hur denna första OS-dag var.

Stora väskan är packad. Notera klubbmärkena. De finaste i hela vida världen.

Gaten I Terminal A på Newark. Tittar ni noga ser ni förre presidentkandidaten Mitt Romney mitt i bilden. Jo, faktiskt. Han var helt otippat med på samma flight. Och han åkte ekonomiklass. En folkets man…

Moln nånstans över den kanadensiska prärien.

Flygplatsen i Vancouver. Ser ut som Jönköping ungefär.

Mer från flygplatsen. Så ni tror att jag ÄR i Jönköping.

Hotellet påminner starkt om Smålands eget Fawlty Towers, Hulingen i Hultsfred. Även där kan man ha den här praktfulla utsikten. Hoppas det blir lika roligt som det brukar vara på Hulingen under Hultsfredsfestivalen. Eller inte.

OS-hysteri på lokal-tv. Längst ner till vänster ser man Pillan Wiberg springa med facklan på East Broadway. Faktiskt.

Fina, fina ackrediteringen.

Kollegorna hittade man förstås i presscentrats matsal. Det här är Lars och Emil. The hardest working men in showbusiness.

En poet och ett datasnille.

Aftonbladets fina redaktion i presscentrat. I förgrunden fortsätter Emil jobba hårt.

Bäckis med Zäta eller Foppa? Front 242-Åke fortsätter fundera. Samtidigt njuter poeten av ännu en målerisk formulering.

Här är Bjurres Dreamteam –uttaget i enlighet med de regler som gäller – i OS de kommande veckorna.

Målvakt: Miikka Kiprusoff, Finland.
Målvakt: Ondrej Pavelec, Tjeckien.
Back: Niklas Kronwall, Sverige.
Back: Shea Weber, Kanada.
Back: Drew Doughty, Kanada.
Forward: Alexander Ovetjkin, Ryssland.
Forward: Patrick Marleau, Kanad.
Forward: Patric Hörnqvist, Sverige.
Forward: Valtteri Filppula, Finland.
Forward: Ryan Callahan, USA.
Coach: Mike Babcock, Kanada.

– Ja, jag bränner mycket pengar på Ovie, Marleau och Kronwall. Men det låter sig göras när såna som Hörnqvist, Callahan och – framförallt – Filppula är så undervärderade. Med lite flyt kommer även de att producera en masse. Målvaktssidan känns aningen tveksam, men när han vill är ”Kipper” tveklöst en av de världens bästa. Nu borde han vilja, kan man tycka.
Ta ut ditt eget lag här, så blir tidernas hockeyturnering ännu roligare.

Min egen feber håller äntligen på att gå över i hockeyfeber och sån kommer ni också få om ni springer ut och köper Hockeybibeln. Den är alldeles fullsprängd av magnifik läsning om tidernas största turnering.

Seså, raka vägen ut till kiosken. Nu.

Suck och snyft.
Jag bokade om min flight till Vancouver för att hinna se Patric Hörnqvist mot Rangers ikväll.
Men vad händer då?
Papa Biffen – som aldrig är sjuk – går  plötsligt och får the flu.
Så nu kan jag inte ta mig till Garden i alla fall. Hela tillvaron går ut på att vila och ta det lugnt och bli i såpass anständigt skick att flygningen på fredag morgon inte antar skepnaden av en sex timmar lång tortyr-övning.
Alla tips på huskurer mot feber och halsont, och dessutom lite Montezumas hämnd som extra krydda,  mottages med öppna armar.
Som motprestation lovar jag att hålla kommentatorsspåret öppet under kvällen.
* * *
Jag sa redan från början att vi på nåt jädra sätt kommer att få se The Mule i OS.  Det är nåt med smålänningar och deras läkkött. Karl-Oskar & co var så illa tvungna att fortsätta jobba även om de bröt anklarna på där eländiga, stensprängda åkrarna och så skrevs den genetiska koden, enligt min hemsnickrade teori, helt enkelt om.
Efter comback-matchen i St. Louis känner jag ännu mer övertygad. Nånstans i feberdimmorna syntes det tydligt att The Mule är typen som gör skillnad direkt.
Pudding har förmodligen redan fått order att sy fast nummer 93 på en tröja.
* * *
Även om jag vore helt frisk skulle det inte vara någon alldeles enkel operation att navigera mot Garden ikväll.
En rent apokalyptisk snöstorm plågar New York sedan tolv timmar tillbaka. Varje gång jag tittat ut genom fönstren här uppe på 48:e våningen under dagen har jag sett – ingenting. En vit vägg av snö bara. Och värre ska det bli. Framåt matchstart talas det om ren blizzard-varning. Vid såna tillfällen slutar den här stan helt enkelt att fungera.
En tv-kväll kanske inte är en så dum idé, ändå.
* * *
Visst är det nåt suspekt med att jag blev sjuk just som jag träffat Nyström på Garden?
Biologisk krigföring mot konkurrerande bloggare…där tycker jag ändå att vi börja närma oss något slags gräns.
* * *
Jag trodde bara det var som schlagerskribent man kunde reta upp brödrafolket i väster.
Där tog jag tydligen fel.
De ser inte bara stort uppdragning Jan Teigen-sågningar – de lyckas hitta små stick begravda i djupt inne i bilagor också.
Rätt lustigt.
* * *
Bilagan, by the way, måste ni köpa. Den är, bland annat, fullproppad med lysande hockeyläsning.
* * *
Tråkigt att se att Ville Leino inte fått chansen med Flyers ännu.
Men jag gläds ändå åt att han fått flytta till en stad som Philadelphia.
Jag hade nöjet att tala med honom ganska länge under besöket i San Jose förra månaden och det stod ju rätt snabbt klart att han inte hör hemma i nån sömnig lyx-förort till Detroit.
Med sitt brinnande intresse för film och musik och konst – jo, till och med det – ska han förstås bo mitt i en pulserande metropol.
Hoppas det funkar.
* * *
Har, i min eländiga situation, haft svårt att frammana den energi som ska vara livsluft när man laddar för sin första OS-resa, men när jag ser Front 242-Åke testa OS-byn känns det som att febern går ner av sig själv.
Strålande!
* * *
Nu ska jag sätta mig och para ihop nytvättade strumpor och kolla på Rangers.
Som sagt, vill ni kommentera är det fritt fram.

3-1 till sist alltså.
Så konsertpianisten hade rätt.
Blixten slog inte ner på samma ställe två gånger.
Men det åskade rätt duktigt i slutet.
Efter att klapp-klapp-spelet i andra perioden visade Rangers emellertid prov på bra karaktär också.
* * *
Det var ingen tillfällighet att Henke klippte med plocken som en svala klipper med vingarna i svensk sommarskymning.
– Jag har ju varit för passiv och släppt in några puckar på plockhandsidan de senaste matcherna. Det vet jag att de andra laget scoutat, så därför tänkte jag förstås på det, säger han medan han baxar av sig en tröja så svettig att de skulle kunna fästa den under zambonin och spela isen i två veckor,
Sällsamt det där.
För mig skulle det inte bara räcka att tänka på att jag borde skriva lika bra som Paul Auster…
* * *
Jokinen är ännu mer lik en Hurriganes-gitarrist i bar överkropp. Då ser man nämligen de saftiga tatueringarna också.
* * *
Ni har fel om jinxarna den här gången.
Det var ju Devils-fans som talade om den där nollan och så enkelt är det inte, då
Jag kan berätta för er vem som verkligen jinxade Henke.
Nyström.
Tredje hade bara börjat när han sa det rakt ut, högt och ljudligt:
– Tänk vad kul om han fick hålla nollan nu.
Så mycket har jag inte ruskat på huvudet sedan Uncle Junior sköt Tony.
Men det är ju typiskt den där tidningen…
* * *
Visst fan lyckas Page Six Sean komma in under skinnet på Kovaltjuk – igen.
Man vill verkligen veta vad det är han säger som gör ryssen så in i helvete förbannad hela tiden.
Man vill också veta hur Kovi kan gå på det gång på gång på gång.
Avery vinner ju när han lyckas få en sån superstar att slåss och hamna i utvisningsbåset.
* * *
Tårtan säger fina saker om sin svenske målvakt på presskonferensen efter matchen:
– Jag pratar inte så mycket med Henrik, det känns bäst att lämna honom i fred, han sköter sig så bra på egen hand. Det jag älskar med med honom är hans tävlingsinstinkt. Han är en av de bästa tävlingsmänniskor jag stött på. Han vill alltid vinna.
* * *
Jay Z-versionen av ”Empire State of mind” – ja, serrdu, Frankenstein, jag är inte helt borta – pumpar på låg volym inne i Rangers-kabyssen.
– Now, you’re in New York, ylar Alicia Keys.
Just precis.
* * *
EJN, du pratar ju verkligen i nattmössan om målvaktssituationen. I en turnering som OS handlar det verkligen inte om vem som är bäst sett över hela säsongen. Det handlar om den som är bäst när det gäller som allra mest – och är det något Lundqvist har så är det såna egenskaper.
* * *
Jaha, det här var sista livebloggen på ett tag.
Jag flyger nämligen till Vancouver redan på onsdag.
Så nästa gång jag sitter på en läkare och försöker förmedla stämningar från en läktare är det i Canda Hockey Place, när Tre Fucking Kronor möter krautrockarna.
Coolt, va?
Nu – mot drajjan.
Vi hörs.

Nu sitter bloggen här och gnuggar sig i sina oskyldiga blå.
Är det här Rangers?
Som gör klapp-klapp-mål i powerplay, smackar in projektiler från slottet, stänger igen den egna zonen och leder med 3-0 mot Devils?
Det är svårt att tro.
Men tydligen.
Wow, är det svårt att låta bli att säga till finländskan på stolen intill.
* * *
Åh, vad han vill göra ett mål för sitt nya lag nu, Kovaltjuk.
Man ser ända upp hit hur han åker och svär för sig själv när Henke låter plocken tala.
* * *
Garden påminner rätt mycket om en AC/DC-konsert under extranumren nu.
Hyggligt tryck.
* * *
Att det inte finns några Norris Trophy-kandidater bland Rangers backar är ju känt, men jag fastnar ändå mitt i en skrivar-pose när Nyström plötsligt utbrister:
– Här skulle ju Magnus Johansson vara stjärna.
Det kallar jag citat.
* * *
Ja, det är fan vilket klipp Henke plötsligt fått i plocken.
* * *
Det är visst eftertryck i Maaaaaarty-ramsorna, om man säger så.
* * *
Snubbarna som skottar isen i reklampauserna hyllar Rangers OS-representanter genom att bära USA:s, Slovakiens och – jodå – Sveriges landslagströjor.
Men dom har tydligen glömt att även Hurriganes-Ollie ska till Vancouver, för några blåvita tröjor syns inte till.
Varpu är inte glad.
* * *
Jag deltar inte i något hån av legendarer, men precis som igår har Marty onekligen släppt in några småenkla puckar
Märkligt att se.
* * *
Ännu mindre glad är Varpu över det jättelika huvud som sticker upp från raden nedanför pressläktaren och skymmer hennes sikt.
Jag har ganska så hysteriskt roligt åt det.
* * *
Plötsligt dyker Henke upp på jumbotronen och berättar om sin favoritmusik.
Ögonblicket senare pumpar de ”Born to run” så det dånar i PA:t.
Så lagom lyckat just ikväll, va? Det är, typ, New Jerseys nationalsång.
* * *
Callahan har aldrig varit bättre.
* * *
Ända sedan han skrev det har jag förstås mobbat Nyström för att han sälja in namnet Daniel Tjärnqvist i OS-truppen.
Nu kontrar han:
– Vet du hur många mål Foppa gjorde i Turin? Noll. Vet du hur många Tjärnqvist gjorde? Två.
Touché…
* * *
Inte fan kommer det hit nån Wikegård och låter sig fotograferas av Biffen.
* * *
Kovaltjuk är ju bra, inget snack om det, men låt oss säga så här: Han lär inte bli nominerad för någon Selke Trophy i år heller…
* * *
En viss konsertpianist har mail-ledes meddelat att han inte tror att blixten slår ner på samma ställe två gånger och därför ligger han nu och sussar.
Själv är jag inte lika säker på att vändningen igår kväll var så mycket tillfällighet.
Det här är fortfarande inte avgjort, det törs jag nog svära på.
Slutrapport kommer inte lika sent som igår hoppas jag, men ni vet att den dröjer.

0-0 efter första.
Idag igen.
Men även det här är en rätt trevlig tillställning.
Och precis som förra gången briljerar bägge målisarna.
Marty robbade Golden Gabby vid en öppen-mål-chans och Henke svarade med en smaskig tv-plock när Pandolfo kom fri på slutet.
Jag tror mycket på fortsättningen.
* * *
De hade släpat hit en hel jädra kör här, från Harlem, för att sjunga nationalsången.
Det blev rätt lustigt när gaphalsarna i hörnet bakom Henke fyllde i med sitt ”Let’s go, Rangers”-vrål på ordet ”gleaming”.
* * *
Det tar tre minuter innan Rangers kommer ur egen zon.
Just då verkar Gris-Olle tycka att det är lite tungt.
* * *
Första gången blir det ju inte mycket till vals, men det är tufft av Lill-Prusten att bjuda upp en Mike Tyson-wannabe som Peters.
Och Jersey-jätten blir tydligen provocerad, för han vill ha returmöte på en gång.
Var frukostmjölken sur i morse?
* * *
So far har Garden-publiken inte brytt sig ett skvatt om Kovaltjuk.
Han får väl, som landsmannen i Washington, göra några mål innan  Gris-Olle & co börjar peppa honom ytterligare med sina debila burop.
* * *
Jag sitter här och är väldigt sugen på en liten rackabajsare jag.
Helst en drajja.
Det blir nog till att försöka lura ut Nyström på lite hålligång efter slutsignalen.
* * *
Ha ha, väldigt rolig syrlighet från konsertpianist-hållet…”Jo, Jeff Klein kan det där med orgel han”.
* * *
Fast han är nykterist, Nyström. Såna ska man akta sig för.
Som redan HC Andersen konstaterade:
– Livet är inte så enkelt som nykteristerna tror.
* * *
Devorski-clownen dömer. Då kan vi vara säkra på att både Rangers- och Devils-fans blir förbannade. Säkert några andra också.
* * *
Det ser ut att göra lite ont i Parises näsa.
* * *
Vi har förstås redan haft några nappatag på läktarplats också.
Det är ju lördagkväll och intelligentian vill få utlopp för lite aggressioner.
* * *
Slipper Snackaren ikväll.
Han sitter, säger dom, ute på Nassau Colisum.
Där spelar Islanders mot – Carolina. Den som väljer den matchen före det här derbyt borde förstås sinnesundersökas.
* * *
Jotack, Wideman – det låter som en analys som god som någon.
* * *
Sveriges Don Cherry har, sms-ledes, talat om ett besök i den här pausen.
Kameran är beredd.
* * *
Jag fortsätter gilla Christensen.
* * *
Nu kommer det kaffe från alla håll och kanter.
Varpu har med sig en kopp upp, Nyström likaså. Nu väntar vi bara på att Lou Lamoriello, som nyss gick förbi, gör en insats också.
* * *
Later, vänner.
Fortsätt kommentera.
Vill gärna vet mer om hur det går för Shoestring.

Woah.
Gametime igen.
För tredje kvällen i rad.
Det är så mycket hockey just nu att jag nästan blir…ja, puckad.
Men klagar jag?
Jag klagar inte.
Det är givetvis bara en enda stor ynnest att få springa på hockey hela tiden.
Och här på Garden kan det bli rock ’n’ roll ikväll.
Vi serveras ju ett derby mellan Garden och lede fi från andra sidan Hudson-floden.
De matcherna är alltid mäktiga men nu, när det är jumping Saturday Night och Kovi gör sin första match på Garden som Devil samtidigt som Hurriganes-Ollie ska visa att han verkligen är en Blueshirt, kan alla fördämningar brista.   
Jag behöver inte ens säga åt er att ni ska hänga med, va?
* * *
Trodde jag skulle få pulsa i drivis och väggar av snö till gamla Garden idag.
Vi har ju vad som kallas en domedagsstorm hängande över oss på östkusten.
Men New York har, mot alla odds, sluppit det värsta av kaoset. Här är bara kallt och blåsigt, precis som vanligt.
Värre har dom det nere i DC.
Big Papa Wennerholm skulle flyga dit från Ottawa igår, men eftersom alla flygplatser  runt huvudstaden slagit igen tvingades han landa på LaGuardia och sen ta ett långsamt tåg ner genom stormen.
Så nu vet ni varför det inte blev något bloggat från Verizon igår.
* * *
Marty är förmodligen den i ligan som tycker allra sämst om Page Six Sean.
Men strax bakom sig på den långa hata-nummer-16-i-Rangers-listan har han – Kovi Kovaltjuk.
Huvudskälet till att Atlanta blev svepta i slutspelsserien mot Blåskjortorna 2007 var att den ryske superstjärnan lät sig retas till vansinne av lille Sean och till slut förlorade han alla koncept,
Nu får Avery båda dessa antagonister serverade i samma giv.
Jag tippar att han är ganska laddad…
* * *
Så fort jag kliver in i pressrummet förstår jag att det varit nåt fuffens på Garden tidigare under dagen.
För där sitter ett helt gäng makabra, lätt malätna typer som aldrig synts till tidigare.
Och mycket riktigt:
St. Johns har spelat college-basket under förmiddagen.
Då vet vi ni vilken fin is pojkarna får dansa på ikväll,
* * *
Förra Garden-derbyt, för dryga tre veckor sedan, var som ni kanske minns en av den säsongens fräsigaste showstoppers – trots bristen på mål.
Vågar man hoppa på en lika frustande, aggressiv, sprudlande energisk high speed-urladdning ikväll?
Det vore bra coolt, men då får båda lagen ta och käka flera hinkar av Wikegårds puckar.
* * *
Mysteriet tätnar.
Efter fredagens utflykt till plats 48 på pressläktaren är jag idag tillbaka på min gamla 41:a.
Hm.
* * *
Meh, vad håller Wings på med nu då?
3-0-ledning mot Kings – efter två mål av hot Zäta – har plötsligt blivit 3-3.
Nåt fortsätter vara fel.
* * *
Satt just, lätt panikslagen, och rev i dataväska och kavajfickor i jakt på glasögonen.
Sen insåg jag att jag redan hade dem på mig.
Det kanske ändå blivit lite mycket på slutet…
* * *
Det är inte bara Washington, Ottawa och Kings som trummat ihop imponerande sviter.
Även Boston har tio raka nu.
Fast förluster…
Har vi inte några Bruins-fans som kan berätta vad i hela helvetet som hänt?
Är det Pebben som saknas?
Så lyder min teori tills vidare.
* * *
Titta, nu säger dom att Homer lämnat isen – skadad. Igen.
Det är ju det jag säger, det går inte en jävla ag utan att det händer nånting med svenska OS-spelare.
Jag får allergi.
* * *
Ha ha, New York Times bränner av en hel hyllningsartikel till organisten i The Rock idag.
”Part of the arena’s rthytm”, säger dom om den gode Pete Cannarozzi.
Vår egen konsertpianist – tillika The Rock-stammisen – Per måste få det där giget nån gång.
* * *
Det är inte omöjligt att Penguins, som kommentatorn Matt Cook skriver, hade tankarna på söndagens matiné mot Capitals.
Problemet är bara att den matchen mycket väl kan bli inställd. Pingvinerna kan inte flyga till Washington ikväll och i morgon blir det väldigt ont om tid.
Så räkna med ett datum framåt våren.
Snopet, va?
* * *
Front 242-Ros, i skrivande stund i ett plan på väg mot Vancouver, riktar en saftig bredsida åt Micke Samuelsson-hållet i sin blogg idag.
Ojvoj.
I det ämnet är vi lika oense som om musik, men håll med om att det är skoj när det smäller i sargerna på det viset.
* * *
Återigen får jag för mig att Henke vill, och kan, ta fram sitt grymmaste spel.
Det finns inget han tycker bättre om än att knäcka Devils.
* * *
Wikegård ska se även den här matchen, rapporteras det, och målet för kvällen är förstås en klatschig bild på vår egen Don Cherry.
* * *
Zäta gör inte bara två mål. Han åker ut också – för boarding. Det kan inte ha hänt många gånger under hans illustra karriär.
* * *
Ken Daneyko sitter i pressloungen och smaskar i sig kyckling som rena Eken.
Häpnadsväckande.
* * *
Under alla år i Atlanta värmde Kovaltjuk alltid utan hjälm.
Det är det slut med nu – ingen i Old School Lous härskara tar sig såna friheter.
Undrar om den fåfänge ryssen verkligen vet var han hamnat…
* * *
Nu ska bloggen hamra ihop några kortisar till tidningen – och dricka lite kaffe med Nyström från den där andra tidningen.
Återkommer, enligt sedvanlig mall, i den första pausen.

Ja, det BLEV ju rena Buster-storyn till slut.
Devils fick på sig Benny Guldfot-dojorna och vände alltså 1-3-underläge till 4-3-seger – på tre minuter.
Det var som mot Carolina i slutspelet – fast tvärtom.
Man får väl unna Devils-fansen en sån godiskväll just för att de befunnit sig i förlorande ringhörna efter såna här infernaliska draman.
* * *
Tur jag upplyste er om att ni inte skulle sitta och vänta på den här slutrapporten.
Den kan vara den senaste någonsin.
Sorry, men path-tåget in till stan var först försenat – och sen blev det till att hamra ihop referat åt nätet hemma i Estcolmo. De ska vara klara mellan sex och halv sju på morgonen, svensk tid – och inga ursäkter duger.
Men läggdags blir det förstås inte förrän det är igenspikat också i bloggen.
* * *
Jag behöver knappast upplysa om vad för slags stämning som råder i Torontos omklädningsrum.
Där. Är. Dystert.
Inte ens Fast Freddy Shoestring  – en av världens mest positiva människor, utom när de gäller de egna insatserna på isen – orkar le.
– Det skulle inte sluta så här…vi borde ha vunnit. Vi gör en perfekt match. Men bara i 57 minuter, suckar han bedrövat.
* * *
Ja, VIK Forever –  där satte du ju fyra kanonstäder.
Och Orlando är en riktig flatlus till ort.
Men om du ska fråga Toby Orr om Buckhead måste du GÖRA Vegas med mig.
Då blir det skoj, serru.
* * *
Det är förstås för mycket kalabalik kring Kovi Kovaltjuk för att han ska kunna möta pressen vid en vanlig omklädningsrumsplats.
Han håller en egen presskonferens, i shorts (!),  i loungen där Eken brukar ställa till med sina romerska gästabud.
Tyvärr pratar han så tyst – som hon the low talker i Seinfeld, för att nu fortsätta dra paralleller till den magiska serien – att jag bara hör hälften av det han säger, men det är nåt om att fansen var fina och att han kan mycket bättre.
Det får vi hoppas…
* * *
Vad less jag börjar bli på att sitta så här om kvällarna och plötsligt få rapporter om att en svensk fått lämna isen.
Ja, det är ju inget fel i att ni rapporterar – tvärtom, jag vet inte vad jag skulle göra utan er.
Men det känns som att det händer varenda jävla kväll.
Hur många såna här nödsituationer har vi haft? The Mule redan i tredje omgången. Sen var det Daniel Sedin, Kron Wall of Pain, Zäta, Alfie, Jonte Ericsson, Homer, Modin, Kron Wall of Pain igen, Kron Wall of Pain YTTERLIGARE en gång och nu Bäckis.
Ska man aldrig slippa de här ilningarna i solar plexus?
Dessbättre verkar det som att det bara handlade om de vanliga migränkänningarna, eller – om man ska tro revyskådisen Boudreau – influensaliknande symptom.
Skönt.
Men sluta skräms, hockeygudar.
* * *
Vad tycks om avslöjandet om OS-reserverna idag då?
Pajen Persson…det kan man kalla skräll.
Men han är leksing – ja, LHC:are, jag vet att ni tycker annorlunda, men det tar vi inget extra för – och såna klagar vi aldrig på i den här spalten.
* * *
Även Toronto har strikta regler för umgänget med pressen. Ingen får till exempel komma in i omklädningsrummet förrän coach Wilson hållit sin presskonferens. Men det struntar Colton i. När han får syn på bloggen utanför entrén kommer han ut och hälsar och tjoar.
– Har du sett, jag är återförenad med Freddy. Det är ju underbart, säger han.
Ja, det kan jag tänka mig.
* * *
Vad oändligt ledsamt att höra om att Brian Burkes yngste son, Brendan, omkommit i en bilolycka.
Det var just honom John Buccigross skrev om i den gripande ESPN-texten jag – efter tips från den förnämlige Niclas Schaub på Svenska Fans – länkade till tidigare under säsongen.
Läs gärna igen, texten kan mycket väl vara det bästa stycke sportjournalistisk jag läst.
http://sports.espn.go.com/nhl/columns/story?columnist=buccigross_john&id=4685761
Och nu är pojken borta, bara 21 år gammal. Det är verkligen för jävligt.
* * *
Jag vidhåller dock att Marty var förbryllande ihålig under andra perioden.
* * *
Träffar Monstret in person för första gången och kan konstatera att han i sanning inte ser ut som ett monster.
Tvärtom, det är en prydlig ung man –och dessutom vältalig och artig mitt i besvikelsen.
– Det här kan vara den bästa match vi gjort i år, i alla fall när jag stått. Och så slutar det så här ändå. Det är bedrövligt, säger han.
* * *
Det är en illuster samling karaktärer som sitter och hänger på Penn Station i Newark en sån här fredagskväll, det kan jag försäkra.
* * *
Jag har sett Fast Freddy utan tänder förut, men inte utan hela garnityret.
Så är det nu.
Han ser ut som Shane MacGowan.
– Ja, suckar han, nu är man inte snygg. Men jag ska fixa det i veckan, lovar han.
Det tippar bloggen att framförallt fästmön Annika är tacksam för…
* * *
Nä, jag såg inte Wikegård ikväll heller.
Men han satt tydligen precis bakom Leafs bås.
Då borde han ha kunnat upplysa spelarna om att de skulle ha käkat puck även de sista tre minuterna.
* * *
Wallin är lika besviken som alla andra, trots sitt mål, men han gläd åt att ha nya lagkamrater omkring sig.
– Det känns som att vi blivit bättre. Och det är alldeles suveränt att h fått hit Freddy. Han är en kanonkille att ha omkring sig, säger han.
* * *
Nuså.
Nu drar vi ner gardinen
Men bara en stund.
Kommande natt fullbordar bloggen hockeytrippeln med vad som borde kunna bli ett riktigt festligt derby på Garden.
Hoppas ni vill vara med då också.