1-0 efter första i Hank Williams-land.
Och det finns inte så mycket att säga om det.
Spelet är rätt jämnt, men bortsett från pp:t här på slutet har Wings haft svårt att skapa chanser, medan Predators varit framme och jävlats med Osgood rätt ofta.
Inte lär det bli lättare att komma genom hemmalagets tajta försvar under återstoden.
Med så många skadade sliter Babcock hårt på namn som Zetterberg, Lidström, Holmström och Datsyuk.
* * *
Influensaskräcken har spridit sig även till den råbarkade södern.
Det är plötsligt förbjudet att stoppa ner näven i popcorn-baljan i pressloungen.
Att döma av hur de smakar är det förbjudet att salta också.
* * *
I Kron Wall of Pains frånvaro tvingas Babcock kasta om duktigt bland backarna och Big E spelar plötsligt med Lidas.
Han tackar för förtroendet genom att göra en soloräd över hela banan som hade blivit en klassiker om den resulterat i mål.
Big E Gretzky, liksom.
* * *
Här som det finns så många magnifika vokalister – och så får en såskopp som heter Stephen Cochran komma ut och kvadda nationalsången med wailande Musse Pigg-röst.
Man häpnar.
* * *
Bertuzzi alltså.
Först snarkar han sönder min eftermiddags-nap – sen tar han en poänglös utvisning, i offensiv zon, som Predators kan utnyttja på en gång.
Vad ser Ken Holland i den mannen?
* * *
Det är i sanning en sällsam upplevelse att se hockey i Sommet Center.
De har till exempel en klack här – som tidvis utbrister i regelrätta ramsor.
Efter att Arnott gjort 1-0 skriker hela kortsidan bakom Pekka Rinne taktfast:
– Thank you Osgood. He shoots, he scores, YOU SUCK!
Inte ens Serik Fans hade gjort det bättre hemma på Domnarvsvallen.
* * *
Patrick Eaves blir ett med reklamen i sargen efter monstertacklingen Weber sätter in.
* * *
Ni får gärna berätta mer om vad som händer på Garden. Jag ser att det står 3-2, men själva rapporteringen har kukat ur på nhl.com.
* * *
Hörnqvist och Thuresson – en stor pojk, visar det sig – lirar tillsammans i en checking line och får inte så mycket istid att man tycker synd om dem, men det gör gör de so far med ackuratess.
* * *
Pausunderhållningen är originell den också.
Två snubbar knyts ihop med en elastisk lina och får sen tävla om att jaga bollar i två olika riktningar.
Det ser ut  som när man i barndomen satt brödbitar i varsin ände av ett snöre och slängde ut till hungriga duvor…
När de är klara börjar för övrigt ett live-band veva bredbenta covers på en scen på ena kortsidan.
* * *
Som Homer konstaterade i morse:
– Det blir alltid grinigt när man möter lag från samma division. Vi ses ju så ofta.
Hittills har det inte mynnat ut i särskilt mycket gruff, men märker att antipatin finns där.
Det kan hända grejor.
* * *
Rättvis till sist:
Laraque blir avstängd fem matcher för bentacklingen på Kron Wall of Pain.
Domar-spöket som dömde två minuter för tripping har en del att fundera över.
* * *
Håll i Stetson-hatten, nu åker vi igen.
Hörs i nästa paus.

Någon gång per säsong måste man besöka den förföriska staden Nashville och se en match med hockeyfrillorna i Sommet Center, så är det bara.
Nu när novemberledan börjar sätta in har den stunden kommit, så jag ber att få inleda med ett käckt:
Howdy.
Ni sätter väl på er en 20-liters-Stetson där hemma i den svenska novembernatten och följer med bloggen på match mellan Predators och Red Wings?
Jag tror det kan bli riktigt underhållande.
* * *
Har just avslutat en eminent söndagsmiddag på stekhuset Palm’s  och vaggar ut mot entrén.
Då kommer Zäta, Homer och Lidas gående från andra hållet.
Även de har avnjutit varsin välgrillad köttslamsa.
Trots att klockan bara är strax efter åtta måste de dock gå raka vägen hem till hotellet och sussa; det är ju match dagen efter.
– Men du ska förstås ut på nedre Broadway, frågar de retoriskt.
You bet.
Landsmännen, och framförallt då Homer, ser svårt avundsjuka ut.
Ja, så går det när man väljer idrotten framför borsten.
* * *
På grund av att Versus är här och sänder börjar kvällens match redan 18.00, lokal tid.
Det är ju bra för er, det blir inte fullt så sent. Men för oss på plats känns det egendomligt att de har nedsläpp innan folk ens hunnit från jobbet.
Dessutom skjuts morgonvärmningen utan förvarning en timme bakåt, varför jag missar Predators uppvärmningsövningar.
Väldigt synd, jag hade tänkt bekanta mig med den allt hetare Patric Hörnqvist.
Nu måste det ske efter matchen istället, vilket innebär att jag inte längre kan hålla på Wings…
* * *
Jag har ett Marlboro-paket i näven när jag möter och Homer säger plötsligt:
– Ah du, kan jag få en cigarett?
Det tar två sekunder innan jag förstår att han bara skojar och under de två sekunderna är jag rätt chockad.
* * *
Det kan bli svettigt för rödvingarna det här.
Predators är inne i rena Mora-stimmet och har vunnit fem raka – själva har de fler skador än en genomsnittlig marin-pluton i Afghanistan.
Kron Wall of Pain, The Mule, Lilja, Filppula och Jason Williams är alla satta ur stridbart skick.
Snart får de klä om Gordie Howe igen.
* * *
– Jaha, säger Zäta i omklädningsrummet morgonen efter mötet i Palm’s-entrén, blev det nån karaoke?
Några minuter kommer Lidas fram och ställer samma fråga:
– Sjöng du karaoke i natt?
Karaoke?
Det är alltså så de två herrarna roar sig när de går ut.
Hade man inte kunnat tro.
Men här mimades fan inte till några ostversioner av ”New York, New York” och ”Billie Jean”.
Jag buggade jag med heta milfs till gamla Ray Price-hits på Tootsie’s, men det ska vi berätta om nån annanstans.
* * *
Åker hiss med Predators-coachen Barry Trotz.
Kan meddela att intrycket från tv stämmer:
Han har ingen hals.
* * *
Ingen Mule, ingen Lilja, ingen Kron Wall of Pain…
Det har aldrig varit sån respons på svenskar i ett omklädningsrum ockuperat av Detroit red Wings.
Likadant blir det på isen ikväll. Vi får ”bara” se Zäta, Homer, Lidas och Big E.
Märkligt, inte sant?
* * *
Önskar jag kunde skriva det här på fonetisk engelska. Men det kan jag inte och därför får ni inte riktigt veta hur det låter när de lokala vakterna här nere i ska försöka guida mig till pressloungen.
Det är, ungefär,  som att prata med långsammare, gråhårigare versioner av Brad Pitt-karaktären i ”Thelma & Louise”.
Helt underbart.
* * *
”Battle of Swedes”, lyder huvudrubriken på sportsidorna i lokaltidningen The Tennessean.
Det handlar om att Patric Hörnqvist håller på att bli Predators egen Homer.
– Jag försöka ta efter honom och göra som han gör framför motståndarkassen, säger ”Bengan”.
Jag refererar för Homer efter morgonvärmningen och han ler snett.
– Ja, det är ju kul att inte alla vill vara Zäta…
* * *
Är det förresten nån som kan förklara varför Hörnqvist kallas ”Bengan”?
Jag har alltid undrat.
* * *
Bor på samma hotell som Wings och störs under eftermiddagen av brutala snarkningar i rummet intill.
Bertuzzi är skäligen misstänkt. Han ser definitivt ut som en snarkare.
* * *
– Tjena Fabio, säger jag.
Då vill Big E inte prata.
* * *
Ikväll håller Henke nollan. Det gör han alltid de få gånger jag inte är på Garden. Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Big E är dock bara fejk-purken och berättar sen att han tycker att hans säsong varit ojämn, men att det känts bättre på slutet.
Däremot tänker han inte på OS.
– Nej, inte alls. Det är bara ni journalister som tar upp det hela tiden. Jag koncentrerar mig på Detroit.
Sen gör han dock klart att han inte direkt skulle tacka nej.
Det vore annars rätt cool, om Bengt-Åke belönade honom med en plats och Big E svarade:
– Nä, jag har ingen lust…
* * *
Det tar förresten exakt 45 sekunder att gå från hotellentrén till Sommet Center.
Ändå åker Wings buss till matchen.
Överflöd kan se ut på så många sätt…
* * *
Coach Babcock sportar inte bara en variant på Bobby Ewing-frissan.
Som några Detroit-journalister påpekar under morgonvärmningen ligger den helt perfekt.
– Kolla, säger en, inte ett hårstrå rör sig. Någonsin.
Klart lustigt.
* * *
Predators kör nåt slags kampanj under namnet Smashville.
Som om Nashville inte låter coolt nog.
* * *
Värmning pågår och jag ser åtminstone tre mullets på de märkligt marinblå och gula läktarna.
Hoppas de har tävlingen om den bästa, som under en match jag såg här 2006.
* * *
Det är framförallt i början Red Wings får se upp.
Predators är kända för att dra igång i ett sjujävla tempo.
Som Fast Freddy Shoestring sa inför Rangers möte här förra året.
– Ja, det minns man från alla matcher mot Nashville med Phoenix. Ibland gick det så fort att man fick ha sjal…
* * *
Nu ska jag rätt till min nyinköpta Stetson, spotta lite tuggtobak och sjunga med i Alan Jackson-dängorna de pumpar i PA:t.
Vi hörs, på traditionsenligt sätt, i första paus.

Hej, ett litet tekniskt test här – utfört i pressloungen i Sommet Center i Nashville.
Ni är väl med ikväll?

Ni verkade ju gilla det upplägget, så vi avslutar väl ungefär som vi började då.
21.15: Lämnar pressboxen, eftersom jag plötsligt måste…ja, gå på muggen. Oroande. Brukar klara att hålla sju koppar kaffe utan problem.
21.20: Ser slutet av matchen från en ledig plats på den dyra sektionen längst ner. Slås återigen av att hur oerhört mycket mer påträngande och intensivt spelet är på så nära håll. Det ser fan ut att gå fort till och med för Rosie.
21.24: Rangers sliter tappert på slutet och förtjänar en kvittering, tycker jag. Det himdrar inte nioåringen på sätet intill från att resa sig och skrika ”Fucking Rangers, you suck” när slutsignalen går. Chockerande.
21.28: Går ner till spelarentrén, viftar med ackrediteringen och blir insläppt. Får stå med resten av murvelskocken och vänta vid dörren till Rangers-kabyssen ett bra tag. Tårtan har ett och annat att säga, kan man gissa.
21.30. Harklar mig, antagligen lite för högt. Obernauer från Daily News tittar anklagande.
21.33: Vakten öppnar dörren och vi stövlar in. Det är som att komma in i en scen i ”Paris, Texas”. Alla har samma uppsyn som Harry Dean Stanton när han vandrar genom öknen. Alla är ungefär lika språksamma också.
21.34. Står parkerad intill målvaktshörnet. Henke sliter i tejpbitarna runt fötterna. Han säger det inte, men man hör det ändå. Kom. Inte. Hit.
21.36: Dan Girardi går förbi. Franz Kafka hade inte kunnat gestalta ångest bättre.
21.37: Henke sitter med händerna i ansiktet. Man kan fortfarande höra samma outtalade ramsa.
21.38: Drottningen tar av sig kalsongerna. Vet inte var jag ska titta.
21.39: Henke tittar upp, nickar åt gubbarna från MSG och tar den så kallade tjuren vid hornen och börjar svara på frågor.
21.50: Brookise avslutar med några egna, viskande frågor till målvakten. Sen är det min tur. Men då har den värsta frustrationen lagt sig och det känns i alla fall inte som att jag begår obscena handlingar när jag frågar om matchen.
21.55: Frågar vad man gör en lördagkväll efter en dylik förlust. Henke svarar att han har besök från Sverige och förmodligen ska ut på nån liten middag. ”Vi får se om jag kan le”, säger han. Det får vi väl ändå hoppas.
21.59: Tillbaka i pressrummet. Dricker en kopp kaffe. Och äter en liten kaka, tänka sig. Ser Tårtans presskonferens på intern-tv. ”Vi har problem med secondary scoring”, säger han. Hm.
22.07: Tillbaka i Manhattans långsammaste, mest frustrerande hiss. Den stannar på varje våning och är till slut så tjyvtjock med Garden-anställda att den där kakan håller på att pressas ut igen.
22.10: Kliver ut genom entrén. Rangers-fansen som bildar allé utanför ser besvikna ut. Det är inte mig de hoppas få se.
22.11: En fyllskalle som just kommit upp i rulltrappan från Penn Station går rakt in i Biffen. ”Se dig för”, hojtar han. Tjenare.
22.13: Får sensationellt en taxi på en gång. ”Här på Manhattan är det jättemycket trafik”, säger chaffisen på indisk-engelska. Såpass.
22.18: Nyser. Nu jävlar.
22.20: Basil, dörrmannen som håller på Islanders, tar emot i lobbyn – med ett gapskratt. Man vet att det är verkligt illa när Islanders-fansen kan håna en.
22.23: Rasar in i lägenheten, säger hej åt korresoffan, riggar laptoppen och börjar sms:a andra svenska hjältar som varit aktiva under kvällen.
22.25: Börjar skriva: ”Ni verkade ju gilla…”
* * *
Någotsånär hoppfulla rapporter från Montreal nu.
Inledande undersökning indikerar att det rör sig om en skada i ett inre ledband och att Kron Wall of Pain blir borta på sin höjd två-tre veckor.
Prisa Gud, då ska OS-starten inte vara hotad.
* * *
Tack för i natt, det var strongt ett ni hängde med
På måndag blir det liveblogg igen,
Men nej – inte från Garden.
Jag åker under sena söndageftermiddagen  till en plats där de gillar country och resten får ni räkna ut själva.
Gonatt.

Slut 2-3.
Mer senare.

Åh, vilken flopp till period.
Rangers är visserligen mer aggressiva i offensiven, men dels KAN de inte göra mål, och dels är det fortfarande lika jävligt ihåligt och lättforcerat på den egna planhalvan.
Och till slut orkar inte ens Henke hålla emot längre – gästerna lyckas peta in två rätt enkla mål.
Så nu leder Panthers med 2-1.
* * *
Rapporterna från Montreal säger att Kronwall inte kommer tillbaka mer i den här matchen – och att man ska göra tester under kvällen.
Sen får vi se.
Helvetes helvete, säger jag om vi tappar Kron Wall of Pain.
Det vore fullständigt bedrövligt.
* * *
Plötsligt kommer det ett sms från en Ytterby-stjärna på turné i Kalifornien:
”Du, hur är det med Rangers secondary scoring?”.
He he.
* * *
Det börjar verkligen se ut som förra året.
Bara ännu värre.
Då kunde Rangers inte heller göra mål – men det var oftast någorlunda tajt bakåt.
Nåt måste hända, annars slår mitt tips om missat slutspel in.
* * *
I wish, Bubbe, I wish.
Det är mer som i Seinfeld när George berättar hur han tycker det känns när han möter lesbiska kvinnor.
– Dom tittar på mig och tänker: Det är DÄRFÖR jag är homosexuell.
* * *
Tjeckiska landslagscoachen Ruzicka sitter här och myser.
Men han ska inte tro att Vokoun är så bra som det ser ut här. Han möter den mest impotenta uppsättning forwards.
* * *
Gris-Olles ton har förändrats, om man säger så.
– Wake up, motherfuckers, skrek han precis innan signalen i andra.
Ojvoj.
* * *
Jag är edsvuren ateist, men nu ber jag ändå en bön om att det kronwallska knäet inte ska vara så trasigt som somliga befarar.
Hjälp till med den bönen, please.
Slutrapport kommer efter matchen.

Kung Henrik!
Det är helt och hållet hans förtjänst att Rangers överhuvudtaget är vid liv i den här matchen.
Pantrarna får tidvis åka som dom vill genom hemmazonen och kommer vid åtminstone fem-sex tillfällen loss i två-mot-en-lägen, men Lundqvist är alldeles magnifik och tar allt – några gånger medelst rent akrobatiska piruetter.
Och sen kan Prospal trycka in en strumprullare på Vokoun, så istället för 0-3 står det 1-0.
* * *
Plötsligt blir Emma Watson, den brittiska skådespelerskan, inzoomad i jumbotronen.
Say what?
Vet britter vad det är för skillnad på hockey och en kotte i skogen?
* * *
Visst, vi har lite saturday night-stämning.
Men det är Henkes förtjänst, det med.
När han radar upp såna här räddningar, då går Gris-Olle och hans kompisar alltid i spinn.
* * *
Den som ansvarar för de där inzoomningarna missar dock kvällens tyngsta kändisduo.
Niclas Frisk, ni vet Atomic Swing-mannen, ser sin första hockeymatch utanför Smidjegrav i Mora (mja, den första i NHL i alla fall…).
Och med sig har han James Iha – Smashing Pumpkins-gitarristen.
Enligt min ödmjuka uppfattning smäller det bra mycket högre än Harry Potter-skådisar.
* * *
Är det inte Gaborik så är det Prospal.
Som vanligt.
Hur skulle det vara om en sån som Callahan började producera också?
Ni vet, det där med secondary scoring…
* * *
John Amirante sjunger återigen nationalsången så peruken nästan hamnar på sniskan.
Det påminner osökt om en underbar story på Posts skvallersida Page Six – ja, den som Avery fått sitt smeknamn ifrån – idag.
Legendariske sportkommentatorn Len Berman återvände i veckan för första gången till NBC efter avskedet i april.
Där skulle han bli intervjuad i ”Today show” och i the green room före sändningen såg han fastighetskommentatorn Barbara Corcoran sitta och förbereda ett inlägg.
– Åh, sa Berman, jag trodde att du bara improviserade de där grejorna.
– Ja, svarade Corcoran, och jag trodde att ditt hår var äkta.
Ha ha ha, vilket lysande Ari Gold-ögonblick.
* * *
Man måste ju också fråga vad i helvete Rangers-spelarna håller på med i mittzonen.
Det har, för gästerna, varit lättare att åka igenom där än det är för en vanlig svensson att backa ut ur garaget.
* * *
EJN, jag sa aldrig att Panthers-spelarna är dåliga. Bara tråkiga. Skillnad det.
* * *
Sara Blomqvist, svensk supermodell, ska enligt kändisschemat i pressrummet också finnas på läktaren.
Kul för henne.
För att inte tala om de som sitter intill…
* * *
Du menar, Salvatore, att det vore roligt om Rangers fick igång sin ”secondary scoring”?
Ja, visst vore det…
* * *
Keith Ballard i Panthers är kompis med Fast Freddy Shoestring. Men det hjälper inte. Hockeyspelare heter in Ballard. Det gör schlagersångare.
* * *
Frisk ser glad ut.
Och det är klart, har man bara sett Mora spela tidigare är ju det här en chockerande show.
* * *
Okej, let’s go igen,
Vi hörs i nästa paus

Aloha.
Ska be att få börja med en – gäspning.
Det är ju pantertanterna från Florida som gästar Garden ikväll.
Och det enda spännande med Florida är att försöka avgöra om det är dom eller Carolina som är tråkigast i ligan.
Just nu lägger jag pengarna på de förstnämnda.
Hurricanes är sämre, och spelar tråkigare hockey, men där finns i alla fall några profiler, som Staal och Jussi Jokinen,  och dessutom en svensk
I Florida finns ingenting. Bara ett jämntjockt, grått kollektiv som förmodligen inte ens den som ser sin allra första NHL-match kan hetsa upp sig över.
Så:
Gäsp.
* * *
Så här har denna semi-lediga lördag fram till nu, ifall någon händelsevis undrar.
09.00. Klockan ringer. Trycker på snooze och fortsätter drömma konstiga drömmar om att en Tomas Forslund som permanentat håret gör comeback och får kontrakt med Rangers.
10.00. Går upp. Hämtar tidningsbunten utanför dörren, sätter på kaffe, går ut på balkongen med bladen, tänder en cigarett och börjar läsa. I Post står det att Rangers nu bestämt sig för att de ska göra nånting åt sin ”secondary scoring”. Jaja.
10.30: Ringer Bullen i Borlänge. Säger att jag tror att han snart får ligga med XX. Han blir glad.
10.40: Står på balkongen och bara tittar. Det är sensationellt varmt för att vara november.
10.42: Hostar lite.
11.00: Duschar, borstar tänderna och har på lite luktagott. Gucci. Fina grejor.
11.20: Går ut, promenerar upp till Four Seasons på 57:e gatan, där det är presskonferens för en film med bland andra Natalie Portman, Jake Gyllenhaal och Toby Maguire.
12.00: Kommer fram. Inser att jag tagit fel på tiden. Presskonferensen börjar först vid ett. Står utanför och röker och kollar på tjejer.
13.10: Drar efter andan när Natalie Portman kommer in i konferensrummet. Hon är pretty fucking beautiful. Jake Gyllenhaal ser mer alldaglig ut. Men han är rätt rolig. Hade man inte trott.
13.20: Överväger att fråga Spiderman om han tror att Rangers verkligen kan få igång sin ”secondary scoring” mot Florida. Låter bli.
14.00: Går hemåt igen, på bustling Lexington Avenue. När det blir för trångt på trottoaren låtsas jag att jag är The Kron Wall of Pain och sätter in några fina bröstvärmare. Fötterna lämnar inte asfalten, jag lovar.
14.30: Äter sen brunch på fina gamla Gemini Diner. Omelette på lök, skinka och champinjoner. Frågar mig själv: Om Nu Florida och Carolina är tråkigast, vilka av de östlag som oftas kommer hit är det roligast att se?
14.40: Kommer fram till att listan ser ut så här: 1. Washington. 2. Philadelphia, 3. Pittsburgh, 4. Toronto, 5. Ottawa.
15.00. Hemma igen. Bullen ringer och frågar om jag verkligen tror att XX och han kommer tumla runt i sänghalmen. Visst, jag är övertygad. Dricker mer kaffe. Läser mail. Ligger i korreoffan och försöker komma fram till ett svar på frågan hur fan Detroit kunde få stryk av Florida igår.
15.01: Kommer på att dessutom var Bryan McCabe, det gamla träbenet, som avgjorde matchen i The Joe. Vilken förnedring.
15.30: Peppar mig själv. Visst, det är Florida. Men det är också lördagkväll. Då brukar det kunna bli partyparty på Garden, oavsett motstånd. Blir så upphetsad att jag tjejlyssnar på Bob Woodruffs ”Dreams and saturday night”. ”Tjejlyssna” innebär att man spelar samma låt flera gånger i rad.
16.00: Packar ner laptoppen, hänger på mig den fina,  grå kavajen, duttar på mer luktagott och går. Det är gametime!
16.05: Vinkar ner en taxi på första avenyn. ”33:e and 7th, please”. Har man sagt några gånger.
16.09: Fast i gridlock på 39:e, mellan femte och sjätte. ”Jag håller på att få ett nervöst sammanbrott”, meddelar chauffören. Aningen oroväckande information, tycker jag.
16.11: Hostar igen.
16.22: Kliver in genom backstage-entrén på 33:e. Blir, som alltid, visiterad. Vad är det dom tror? Att jag är så less på Rangers brist på ”secondary scoring” att jag plockat med mig en revolver?
16.31: Står och väntar vid Manhattans långsammaste, mest frustrerande hiss.
16.40: Manhattans långsammaste, mest frustrerande hiss kommer äntligen till entréplanet.
16.41: Kliver in det sunkiga pressrummet. Inser att jag är först. Av alla. That’s a first. Jag måste vara mer upphetsad över Floridas besök än jag själv förstår.
16.42. Snor skrivbordplatsen som tillhör ”NBA Photos”. De brukar ändå inte bevaka Rangers-matcher med någon  större iver.
16.43: Borstar bort kaksmulor någon slapp basketfotograf lämnat efter sig.
16.44: Hämtar en kopp kaffe. Det är alldeles färskt. Det är en first det med.
16.50: Brooksie anländer. Ser förbryllad ut över att nån annan kommit före honom. Sen berättar han att Drury var tillbaka  på isen i morse – men att det dröjer innan han ska spela.
16.52: Frågar Brookise om han fått någon reaktion på sitt Rosie-förslag häromdagen. Han skrockar gott.
16.53: Studerar Panthers laguppställning. Den är verkligen förbluffande tråkig.
16.56: Frågar Brookise vad han verkligen tror om den här upplagan av Rangers. Han svarar att de har stora problem med ”the secondary scoring”. Där ser man.
16.58: Brookise har en längre utläggning om bristen på djup i blåskjortetruppen. ”Två spelare blir skadade och trots att de två spelarna inte varit särskilt bra kan laget inte hantera det. Det är riktigt illa”, menar han.
17.10: . Börjar skriva. ”Aloha. Ska be att få börja med en – gäspning”..
* * *
Ja, ni får ursäkta.
Det är väl den sortens inlägg man postar när man egentligen inte har något annat att skriva.
Det blir så när tråkiga lag ska spela; inspirationen brister.
Men som sagt:
Nu hoppas vi på lördagskvällsfaktorn i stället.
Är ni med?
Jag återkommer i första paus, kanske rentav med ett mer konventionellt inlägg.

Själv kan jag få Kapten Haddock-artade utbrott om rummet inte är klart att ta i besittning när jag anländer till bokat hotell.
Så jag ska ju inte säga nåt.
Men det är ändå lite underhållande att tänka på hur gränslöst tjurig en och annan hockeyspelare blir efter ett nederlag.
I någon mån är väl alla förbannade – och ska vara. Den som rycker på axlarna åt en förlust borde köra zamboni istället.
Men somliga kan dölja sin frustration när de möter såna som mig. Andra kan det, i sanning,  inte…
Så:
Här är den utlovade listan på de värsta svenska tjurskallarna i NHL.
1. Henrik Lundqvist, New York Rangers.
–”Tjena Henke…du, VM, har du funderat nåt på det?” Det här är på de allra flesta sätt det mest underbara jobb som finns, men när befälhavare Poromaa hemma i Stockholm frampå vårkanten sett att Rangers vid förlust i nästa match kan missa slutspel och ringer och beordrar den frågan, då önskar jag att jag fortsatt som blästrare på Kramo i Borlänge istället (det trodde ni inte! Men Biffen har många strängar på sin lilla lyra…).  Lundqvist utstrålar kraftiga dra-åt-helvete-vibbar efter vilken serielunkstorsk som helst. När man kommer inklampade i hans hörn med en sådan fråga efter en förlust som hotar hela säsongen, då kan det känns direkt hotfullt. Jag har flera gånger varit övertygad om att jag ska få tugga klubbhandske vilket ögonblick som helst. Men annars är det en trevlig pöjk…
2. Nicklas Bäckström, Washington Capitals.
– Blanda Gävle, Zlatan, Belker i ”Spanarna på Hill Street” och Noel Gallagher. Då får ni en klassik Bäckis efter ett misslyckande. Som i lördags, efter debaclet i Jersey. ”Dom gjorde fler mål än oss”, analyserade han med ton kortare än Martin St. Louis. Sen gick han. Obetalbart.
3. Tomas Holmström, Detroit Red Wings.
–  För det mesta brukar Homer försvinna som ett zetterbergskt handledsskott efter förluster. Men har vi murvlar otur blir vi insläppta i omklädningsrummet så snabbt att han  fortfarande sitter och sliter i nån tejpbit runt fotleden. Då måste man gå fram och försöka säga nåt. Det är  som att prata med en västerbottnisk bergshäll. Som haft en dålig dag.
4. Mikael Samuelsson, Vancouver Canucks.
– Den stora skrällen på listan, inte sant? Samme är ju till vardags en Mariefred-version av John Denver. Men gå fram till honom efter en tung kväll, så får ni se. Saliven skvätter när han med några snabba fraser förklara hur fruktansvärt jävla dåligt laget, och han själv, spelat.
5. Michael Nylander, Washington Capitals.
– Lyssna på Joy Divisons ”Decades”. Som den låter, så ser Nyllet ut i – häpp! – nyllet efter en motig kväll.
* * *
Foppa, vill ni invända. Men han spelar i Modo han. Och under de säsonger jag hade med honom att göra här borta hade den värsta stormen i hans bröstkorg lagt sig. Han var mest snäll mot Biffen, även när frågorna bara handlade om den där fotjäveln . Fast det är klart, det var ju inte som att han svarade i telefon den där kvällen i Philly när han fick matchstraff och hoppade ut i sin SUV och körde hem innan matchen var över…
Sudden kunde också möta omvärlden med mordisk blick när Henke bestulit honom på för många mål på Garden, men som lagkapten i hockeylagens hockeylag var han ju ändå tvungen att svara på frågor.
* * *
Bilden ovan är från en T-shirt jag fick av mina kompisar Bullen och Grängesarselet under en roadtrip i Mojave-öknen i somras.
De tyckte att den sa något om mig.
* * *
Det här kan mycket väl vara den roligaste hockey-videon någonsin.
LIF-Andersén vill leka Ovetjkin och det går…inte så bra.
Om Bäckis, eller någon som känner honom, till äventyrs läser det här måste – MÅSTE! – han se till att nummer 8 får se det.
* * *
Obarmhärtig rubrik i Post idag:
Rozsival must go.
Brooksie tycker att Rosie varit så usel under inledningen av säsongen att Sather bör dumpa honom och samtidigt skapa lite utrymme under lönetaket.
Man får hoppas att PR-killarna sett till att det inte ligger några Post och skräpar i omklädningsrummet efter träningen där uppe i Tarrytown.
* * *
Måste återigen få tipsa om Jens Bergenströms blogg i Dalarnas Tidningar.
Den är en klassiker.
* * *
Jag går och tänker på OS mest hela tiden och i går slog det mig plötsligt:
Vilken lägen The Kron Wall of Pain kommer att få när Tre Kronor möter såna som Tyskland och Vitryssland.
I de lagen finns det rimligen forwards som inte har förstånd att hålla huvudet högt i alla situationer.
Ojvoj.
Tur matcherna går nattetid i Sverige. Annars hade Albert Svanberg fått införa åldersgräns…
* * *
Florida intar Garden på lördag.
Det är inget lag som får Biffen att hjula nerför 34:e gatan precis, men såvida inte min upper body injury förvärras jag kommer ändå att vara på plats.
Tills dess hänvisar jag till Big Papa Wennerholm, som i natt rapporterar från Ottawa.
Later, folks.

Det går åt rätt håll, sa alltså Tårtan, om Redden.
Han svarade med att göra en…ja, Redden.
Det var just den typ av fumlande som föregick Bradleys avgörande balja Ottawa-legenden blev ökänd för under fjolårssäsongen.
Men shit happens.
Egentligen HAR han ju faktiskt skärpt sig, så såvida han inte fortsätter på samma får man hoppas att Garden ger honom fler chanser.
Särskilt som han ju visat sig vara trevlig mot Biffen…
* * *
Jag litar ju på kommentatorn BaconBerglund och gratulerar Bäckis till den fina vänsterkroken.
– Men det var en höger, korrigerar han snabbt.
Tack, Bacon….
I vilket fall syntes det plötsligt att den unge mannen kommer från samma stad som Lille Eklund.
Typ.
* * *
Det var riktigt underhållande krig i tredjeperioden, skulle jag vilja påstå.
Dylik frenesi och ilska och offervilja (Laing täckte puckfan med ansiktet!) brukar man inte få se förrän framåt vårkanten.
* * *
The Oak Man menar att Bäckis snyting i Callahans irländska fejja till och med osar Sätra.
– Det är Gävles South Bronx, där slåss dom sådär.
Bäckis själv bara flinar åt den beskrivningen.
– Det är lite grinigt i de här matcherna, det sitter kvar sen i slutspelet senast, förklarar han när vi hunnit ikapp honom ute vid zamboni-entrén.
* * *
Dagens guldstjärna till  signaturen BackonTrack i kommentatorsspåret.
Att döpa Redden till ”Rädd en” vittnar om både stor humor och stor begåvning.
* * *
Lille Eklunds lillebror tar så lång tid på sig i duschen att jag aldrig hinner avlägga något besök i Rangers säkerligen måttligt muntra omklädningsrum-.
Men den lär inte Drottningen köpa, han kommer att fortsätta påstå att jag inte vågar prata med Kungen efter förluster.
Suck.
Det är inte precis angenämt, men nog fan vågar jag…
* * *
Jag ser det aldrig själv, men enligt Borlänge-Claes från DN, som sitter på stolarna intill Capitals pressläktar-delegation, förde general managern George McPhee ett satans liv matchen igenom.
– Bortsett från de sista fem minuterna var han arg hela tiden, lyder rapporten.
Ja, de har känslor i Washington.
* * *
Nyheterna i Örnsköldsvik borde glädje också mina vänner i Leksand.
Även de får ju se Foppa och Macke framåt våren…
* * *
Det är svårt att inte tänka tanken när Laing, med uppsvullen käke, stel nacke och orolig blick går förbi i korridoren utanför omklädningsrummet:
– Det där kommer att kännas i morgon…
* * *
Golden Gaborik framstår mer och mer som den bästa värvning Sather gjort sedan Jagr.
Men det är oroande att det BARA är han som gör mål. Resten uppför sig ungefär som om de fortfarande spelade för Tom Renney och överhuvudtaget inte får avsluta.
Problemet måste korrigeras om den här säsongen ska bli nåt att minnas.
* * *
Bäckis förnekar att tjurigheten  i lördags hade något att göra med att de tvingades bo ute i Jersey efter förlusten mot Devils.
– Nä, vi har varit på Manhattan hela tiden, säger han förvånat.
Såpass.
Ännu en uppgift från den Bagdad Bob som sköter Washingtons presskontakter visar sig alltså vara lumpen lögn…
* * *
Intervjubandspelare som inte fungerar när de måste fungera har jag inga varmare känslor för, det kan jag meddela.
* * *
Ovie är inte helt oväntat fullkomligt omsvärmad av murvlar i sitt omklädningsrumshörn efteråt.
Och han verkar – inte heller det särskilt oväntat – njuta av uppmärksamheten.
– När man varit borta och gör mål på sitt första skott, då känner man sig rätt nöjd, säger han och fyrar av det där tandlösa flinet.
* * *
I taxikön på åttonde avenyn har jag ett Caps-fan med Nylander-tröja på sig.
Det tycker jag är lite vackert.
* * *
Det är ändå inte i första han Ovies lov lagkamraterna sjunger efteråt.
Det är ansiktsmannen Laings.
Lyssna bara på Brooks Laich:
– Vi är alla blown away, jag har inte sett något liknande på länge.  Det är the ovetjkins och the bäckströms och the greens som är ryggraden i det här laget, men the laings och the bradleys står för modet och därför vinner vi idag.
* * *
Nu är det dags att ta fram linimenttuben igen.
Jag återkommer i veckan – bland annat med topplistan över de svenskar som är tjurigast efter förluster.
Den som sitter med anekdoter därvidlag är alldeles särskilt välkommen in i kommetatorsspåret.