Och Blues vinner.
Mer kommer vad det lider.

Och nu blir det straffar.

Jag skulle just skriva att det var slut, men med 25 kvar kvitterade Morrow Blues 3-2-ledning, så nu lär det bli förlängning.
Då får vi i alla fall lite spänning då.

Nu har jag inte mycket att komma med, är jag rädd.
Det här kan vara den tristaste period jag sett under fem år på nordamerikansk mark, i alla fall live.
Om man inte ska räkna en oändlig rad felpassningar, ett litet gruff mellan Eric Brewer och en arg Ott på slutet och några hostattacker hos min bänkgranne händer absolut ingenting.
Men nu i pausen flyger i alla fall en zeppelinare som ser ut som en pepperoni förbi pressboxen, så vem är jag att klaga?
* * *
Det sitter en kille i Flyers-tröja på sektionen precis nedanför pressboxen.
Snacka om att ha hamnat fel.
* * *
Men Tom Wandell ser rätt bra ut, han håller i alla fall på att få fram EN passning till rätt adress.
* * *
Först tar de alltså tretton dollar för krubbet nere i loungen – och sedan visar det sig att de dragit in på körven de brukade bjussa på här uppe i pressboxen under pauserna.
Det går nog inget vidare för Punk Anderson Hicks.
* * *
Ho ho, fredde b – du får ge Staren att han var lite kvick där…
* * *
Går Wings alltså och blir nollade av Atlanta, hemma i The Joe?
Ojvoj.
* * *
Stars får mindre uträttat under sina två powerplay i den här perioden än jag får när jag går och letar efter den där körven…
* * *
Det är rätt avslaget på läktarna också, särskilt med tanke på att alla som sitter här har ledigt i morgon och bara ska trycka i sig en massa kalkon.
Men de har fanimig inte mycket att tjoa över heller.
* * *
Den här pepperoni-zeppelinaren är verkligen fin…tänk om jag fick flyga med.
* * *
Steve Ott förresten, han hade sin farsa här under värmningen i morse. Och farsan såg lika elak ut.
* * *
Nu ropar Ray Krebbs från andra änden av pressboxen att han kanske ändå kan fixa fram en vurre.
Jag går dit och kollar och återkommer efter matchen, när det förhoppningsvis finns NÅT mer att berätta.

Konstig match i The Lone Star State.
Blues inleder häpnadsväckande uselt och lyckas inte få iväg ett enda skott på mål de första sju minuterna. Ja, de lyckas fan inte ens ta sig ur egen zon. När Robidas gör 1-0 känns det således som inledningen på syndafloden.
Men strax därpå får gästerna ett powerplay – och gör mål direkt.
Sedan tar de inte över men jämnar ut och resultatet här i första paus, 2-2, känns korrekt.
* * *
Det är ju bisarrt att Brett Hull kommer ut för hyllningarna före matchen till tonerna av skilsmässodramat ”Nothing else matters”.
Annars får väl stämningen under den lilla ceremonin beskrivas som icke-awkward.
Delar av publiken verkade till och med ha koll på vem det är som står där och håller i Stanley Cup-bucklan…
* * *
TV-kommentatorerna får nog inte hälla så mycket kärlek över Bulan Berglund, ändå.
Han är petad.
Oj då.
* * *
Loui Loui håller på att sprätta in pucken redan i första bytet, men sedan är det Tom Wandell som står för den blågula grannlåten.
Han slår under snabb konstring en elegant diagonalpassning till Toby Peterson, som laddar stora bössan och gör 2-1.
* * *
De har saltat popcornen bra i pressboxen, det ska de har cred för.
* * *
Tom Hicks, Dallas Stars ägare, är ute och talar under och fanimig – han ser ju ut som Punk Anderson!
Med tanke på att han så sent som för några månader sparkade Hull, men nu likafullt står och bedyrar sin kärlek vittnar om att han har ungefär samma karaktär som den hale bankmannen också…
* * *
Fan, har glömt att fansen här inne alltid skriker rakt ut när vokalisten kommer till ordet ”stars” i nationalsången och jag blir så rädd att jag håller på att svälja en präktiga prilla Ljunglöfs Ettan.
* * *
Jahaja, Zanoj, det är Pantera det där?
Ett jävla väsen tyckte jag det lät som.
Men det är väl Notan, den gamle hårdrockaren, som lämnat spår av sin salta smak…
* * *
Cam Janssen,  som var så trivsam i omklädningsrummet i förmiddags, pryglar Barch så duktigt att jag tror att ”The bluest eyes in Texas” handlar om Stars-forwarden den närmaste veckan…
* * *
Är det nån av er som har koll på vad som händer i Rangers-matchen, mer än att Golden Gaborik – vilken chock! – gjort mål?
* * *
Ed Belfour är in the house, för Hulls skull. Man kanske skulle ta och prata lite Eddie Läck med honom. Eller inte.
* * *
 I ett byte spelar dom ”London calling” också.
Magnifik låt, men vad har den här att göra?
* * *
T.J Oshie är ett tufft namn. Någon av J.R:s kumpaner hade mycket väl kunnat heta så.
* * *
Signaturen S. Avery frågar i kommentatorsspåret hur Turco reagerade efter att ha slängt damaskerna i mitt stackars ansikte efter morgonvärmningen.
Svar:
Inte alls. Han vände sig om och såg aldrig att det hände och jag var inte riktigt på humör att gå fram och skrika åt honom.
* * *
Kaffe nu.
Fortsättningen följer.
Det bör kunna bli lite krig.

Nö-nöö-nö-nöö-nö-nö-nö-nö-nö-nöööö, nöööö-nö-nö-nöö-nö-nöööö.
Hm, ja, det där skulle föreställa signaturen till tv-serien med samma namn som staden bloggen nu intagit.
Alltså de välväxta rumpornas, de blodiga biffarnas, de voluminösa frisyrernas, de blänkande glasskrapornas, J.R Ewings, de noggrant putsade ormskinnsbootsens, Lee Harvey Oswalds, de oändliga horisonternas, Old 97s, Cowboys Cheerleaders  och Loui Erikssons Dallas.
Här är det gött som fan.
Solen bränner från klarblå himmel, kaffet smakar nästan ingenting, den söta receptionisten på hotellet hälsar med ett ärtigt ”Good morning, sweetheart” och Stars ska gå upp mot Blues i  en fajt som båda av allt att döma vill vinna väldigt mycket.
Matchen blir ju lite sen för er, 02.00, men kan kanske kan hoppas att någon suddare – till exempel BaconBerglund –är up for a nattmangling?
Hoppas det.
* * *
Hur är det, har ni nånsin funderat över hur NHL-målisarnas damasker smakar?
I så fall kan jag upplysa om att jag nu har svaret.
Jag har står för nära en tvättbytta under min väntan på Loui Loui efter morgonvärmningen och när Marty Turco ska slänga iväg sin svettiga benbeklädnad träffar han mig i plytet.
Salt, blött och – något mer oväntat – med en underström av lakrits.
Så skulle jag sammanfatta smakupplevelsen.
* * *
Har inte varit på hockey i Big D sedan de rent episka slutspelsserien mellan Stars och Red Wings  våren 2008.
Lika storartad hockey som då ska man inte förvänta sig nu – som jag ser det har ingen spelat bättre i defensiv zon än The Big Red Machine gjorde i de matcherna– men det är lika bekvämt och skönt att uppehålla sig i den här bekväma resort-anläggningen till hall en sån här serielunkskväll.
Bara Philly, Toronto, Atlanta  och möjligen Fort Lauderdale kan mäta sig.
* * *
Vagnhärads egen Kasatonov får vi dessvärre inte se mot Blues.
Han har ont i ljumsk- och höfttrakten och vilar för andra matchen i rad.
Men not to worry, det är inte så att han riskerar OS vid eventuell uttagning.
– Nä, jag är bättre nu. Men vi spelar tre matcher på fyra dagar framöver så man får försöka vara smart, meddelar han.
* * *
Jag åt middag med J.R Ewing och Punk Anderson på Oil Baron’s Club igår kväll.
Eller…nä, egentligen jag satt jag i min ensamhet med en red snapper på Craft.
Men jag låtsades att jag var på power-dinner med fiktionens oljebaroner.
Det blir lätt så i den här staden.
* * *
Behöver ställa ett par frågor till coach Crawford – ni vet skränfocken – och presenterar mig som svensk reporter.
Då svarar han, på ren svengelska.
– Ah, Sverige. Hur är det? Jag mår bra.
Är det Foppa som hållit lektioner?
* * *
Punk Anderson kan förresten vara det tuffaste namnet i hela tv-historien.
Om jag nånsin startar ett band – oh, sällsamma tanke – ska det fan heta Punk Anderson.
* * *
Diskuterar Laraques bentackling med Alexander Steen när Cam Jenssen kommer in och med ett rätt så ljudligt brak slår sig ner på platsen intill
Han, som inte precis är den som själv lägger fingrarna emellan när the going gets tough, håller med oss om att The Kron Wall of Pain utsattes för ett bedrövligt övergrepp.
– It was horrible, säger han och baxar av sig en svettig träningströja innan han fortsätter:
– Man kunde se att han kom på efterkälken och satte ut benet med flit. Han borde få lika lång avstängning som Kronwall blir borta, det är sånt där som kan förstöra folks karriärer.
* * *
Det är två löjligt – löjligt, säger jag – bildsköna damer på läktaren under morgonvärmningen.
* * *
Vi får inte se Super-Fabian ikväll heller.
Han har just blivit skickad till farmarlaget i Austin.
– Men det handlar inte om någon degradering. Han har varit skadad en längre tid och måste få upp matchtempot och då är det bättre han att befinner sig där nere och får mycket istid, upplyser skränfock Crawford.
Ja, jag tycker inte synd om honom.
Han får ju vara i Austin – en av USA:s allra roligaste städer.
* * *
Kul att så många av er gillar bilderna. Enda problemet består i att det tar en sjujävla tid att ladda upp dem i vårt bloggprogram, så det kan bara ske när jag har gott om tid – och bra uppkoppling.
Men jag hör er, bröder och systrar. Bilder vill ni ha – bilder ska det bli.
* * *
Gud ger och gud tar.
När Vagnhärad-Kasatonov och Super-Fabian försvinner kommer Alex Steen tillbaka istället
Han skulle ju vara borta i åtta veckor med sin brutna handled, men det är bra läkkött i Thomas pöjk.
– Ja, det tog bara fem veckor, jag har spelat två matcher nu. Tack och lov. Jag var jävligt less när jag blev skadad. Det var en sån grej som händer tusen gånger per säsong  och så går handleden av…otroligt segt, säger han.
* * *
Det är lite Cliff Barnes över skränfock-Crawford, är det inte.? Han har i alla fall samma lätt desperata blick och samma oordning på frissan
Däremot är han väl inte lika mycket som J.R:s nemesis.
Eller?
* * *
Loui Loui är inte hundra på att han blir uttagen i OS-truppen.
– Man vet aldrig med sånt. Men det vore en dröm, säger han blygsamt.
Amen, herregud.
Åker USA till Afghanistan utan stridsvagnar?
Nej, och Tre Kronor åker inte till Vancouver utan Loui Loui.
Det är samma sak.
* * *
De tar tretton friska dollar för käket i pressloungen i AA Center.
Tur inte Eken är här.
Han hade startar en namnlist i protest.
* * *
Vagnhärad-Grossman är inte förvånad över att gamle backkollegan Notan plötsligt ingår i Tre Kronors ledning.
– Nej, fan, han var ju coach redan när han spelade, skrockar han.
* * *
Pamela i ”Dallas” var förresten mitt första erotiska ideal.
Riktigt vad ni ska göra med den informationen vet jag inte, men det kändes som att det behövde komma ut i detta nu.
* * *
När Alex Steen får se min gamla, väderbitna Sony Ericsson börjar han skratta.
– Du måste ju skaffa en ny telefon, hojtar han.
– Eller får ni så dåligt betalt på Aftonbladet?
Mja, jämfört med hockeyspelare befinner vi oss visserligen på samma lönenivå som diamantslavar i Sierra Leone, men det stora problemet i ämnet mobiltelefon är att jag råkar vara teknisk analfabet och fruktar bytet till sån där I-phone som en genomsnittlig power-forward fruktar bytet från trä- till fiberklubba.
Hånet från
* * *
Visst är det väl så att ni kära kommentatorer står mig bi med uppdateringar från matcherna i Fort Lauderdale, Newark, DC, Tampa och Motown?
Tänkte väl det.
* * *
Det kallades nåt annat, men Brett Hull fick ju sparken som GM i Dallas inför den här säsongen (med all rätt…det var han som lockade hit Page Six Sean och således bar ansvar för den cirkus som utbröt i början av förra säsongen ).
Likafullt ska han före kvällens matcha hyllas för inträdet i Hall of Fame nyligen.
Kan kanske bli lite…awkward?
* * *
Garneij…ha ha, du kan vara lugn.
Jag är en coke-man (och med det menar jag inget annat än att jag DRICKER cola, mind you).
Men det fanns bara Pepsi i minibaren och what can a thirsty boy do?
* * *
Patrik Berglund hinner försvinna från Blues-kabyssen innan jag, men han ser fin ut på träningen – särskilt när Backes vill kramas med honom efter en övning.
TV-kommentatorerna i Missouri kan få komma att skrika sitt ”That’s the Patrik Berglund we know and love” ikväll också.
* * *
När jag smygtittade lite i arkivet för att se vad jag skrev förra gången jag var här såg jag att jag gjorde affär av Tommy Sjödins plats på den där Hall of Fame då också.
Jag är mer fixerad vid honom än jag själv förstår, tror jag.
* * *
Solo påstår i kommentatorsspåret att Alex Steen ser ut som Håkan Hellström på min bild.
Det tycker inte jag – och tur är väl det. Ni vet ju hur jag brukar göra när jag kommer i närheten av Håkan…
* * *
När vi står och väntar på hissen upp till pressboxen öppnas dörren intill och ett lag med knattar, på sin höjd sju år gamla, marscherar in med små trunkar på ryggen.
– Kolla, säger fotografen bredvid mig, här kommer St. Louis.
Det var i alla fall väldigt roligt just då.
* * *
Anledningen till att det kan bli lite åka av ikväll är att Dallas har två raka segrar och hemskt, hemskt  gärna vill skaffa sig en längre svit och få lite momentum.

Samtidigt är stämningen i St. Louis rent ilsken. Alla inblandade var övertygade om att de skulle spinna vidare på haussen under slutet av förra säsongen – och så har öppningen varit rena floppen.
– Allt laget behöver finns där, nu är det bara att börja vinna, rasade själve ägaren häromdagen.
Så, förutsättningarna  är fina.
Nu ska jag gå och kolla lite i den spatiösa pressboxen, det var en värdinna här borta som var rätt lik Pam…
So long – tills första paus.

Ikväll är bloggen i Texas för att se Stars mot Blues.
Som uppvärmning får ni några fina bilder från The Big D.

Dallas mäktiga skyline, från Biffens hotellrumsfönster

Biffens lilla arbetsplats i Texas

Samma skyline after dark. I någon av de där skraporna ligger Oil Baron’s Club och där äter J.R Ewing och Punk Anderson middag.

Fina American Airlines Arena. Nåt helt annat än betongklumparna på andra ställen.

Fint inuti är det också.

Stars tränar. Kan ni se Vagnhärads hårdaste?

Hall of Fame-tavlan utanför Stars omklädningsrum…

—och på den hittar man de mest oväntade namn…

Typisk korridor utanför omklädningsrum i NHL-arena. Tänkte ni ville se…

Spelargången. Det här vad Loui Loui ser precis innan han går ut till match.

Här är baksidan av Alexander Steen…

Och här är framsidan…
* * *
Medan ni avnjuter dessa uppvisningar i fotokonstens högre skola kan ni ta och lyssna på senaste Spotify-listan också, laddad med de bästa artisterna från, och låtarna om, The Lone Star State.
Mer utförlig rapport kommer närmare matchstart, 02.00 er tid.

Ozzie gör, typ,  årets räddning i slutet av tredje .
Men ögonblicket senare får Erat sprätta in sitt andra mål och döda tillställningen.
Typiskt, kallar man det.
– Ja, jäkla synd att de får det målet just då. Vi skulle ha fått bort den pucken, säger Zäta innan han rättar till slipsen och promenerar bort till bussen som tar vingarna till Red Bird och den omedelbara flighten hem till Motown.
* * *
Om Patric Hörnqvist bara fått spela 18 sekunder till…
Då hade den här rapporten kommit lite tidigare.
För i så fall hade han kommit upp i tio minuters speltid och sluppit sitta på testcykeln de 20 minuter som är obligatoriska när man spelat mindre än tio minuter.
Men ”Bengan” är glad ändå när bloggen till sist får träffa honom i ett i övrigt helt tomt omklädningsrum.
– Ja, he he, det hade behövts ett enda byte till. Men det är bra att man får cykla, då håller man sig i form, säger han
Precis vad jag alltid brukar säga…
* * *
Jag kan e inte komma över att Elvis-maskoten tryckte en tårta i fejjan på ett Red Wings-fan.
Är det inte sånt amerikaner stämmer varandra för?
* * *
Det var ju spel mot ett mål i sista, men ändå kändes det inte riktigt som att Wings skapade så våldsamt många chanser – och när de väl fick till några var Pekka Rinne svettigt bra.
– De senaste matcherna har vi lyckats battla us through, säger Zäta på förnämlig svengelska.
– Nu klarade vi inte det och det är frustrerande
* * *
Vi kan börja kalla Hörnqvist för Buck.
För ja, han diggar country.
– Man vänjer sig. De har ju barer där det är liveband som spelar country från tio på morgonen till två på natten och det går en del i omklädningsrummet också. Och jag tycker det är skön, trallvänlig musik, säger han på sin finaste stockholmska.
* * *
Pekka Rinne är inte bara en bra målis; det är ett jävla tufft namn också.
* * *
Babcock slet inte så mycket på stjärnorna som omvärlden inbillade sig att han skulle göra.
Tvärtom, faktiskt.
– Ja, jag spelade bara nitton minuter. Det är mindre än vanligt. Och Lidas hade 23 minuter. När vi har så ont om backar tror man ju att han ska spela uppemot 30, säger Zäta och ser frågande ut.
Det är ingen kritik mot Babcock.
Men nästan.
* * *
Och som vanligt här i Nashville, när matchen är över strömmar fansen ut och fyller barerna på nedre Broadway ett halvt kvarter norröver.
Det är en syn som väcker längtan efter att få bo här.
* * *
”Battla us through”…
Visst låter det vackert?
* * *
Andreas Thuresson har platsen bredvid Hörnqvist i omklädningsrummet och jag tar för givet att det är ett arrangemang som iscensatts för att den mer rutinerade landsmannen ska kunna agera pappa åt rookien.
Men inte alls.
– Nej, det behövs inte. Thuresson är rätt bra på att hålla låda, tro mig, säger ”Bengan” och flinar.
* * *
Man behöver inte tillbringa särskilt lång tid runt dem för att inse att rödvingarna ser fram emot den sällsynta New York-resan om två veckor med samma iver som barn ser fram emot tomtens besök.
– Vi har papparesa då, så vi kommer ett stort gänget. Det ska bli riktigt skoj, säger Zäta och för några ögonblick försvinner förlustmörkret ur ögonen.
* * *
Uppgiften att jag buggade med heta milfs på Tootsie’s igår har förbigåtts med oväntad tystnad.
Men ni kanske tyckte det lät så osannolikt att det inte ens gick att tänka på, som när Tony Soprano fick reda på att prästen sovit över hos Carmela och s ”This is so fucked-up I can’t even think about it”.
* * *
Den som har Spotify och till äventyrs inte förstår att Hörnqvist börjat digga country kan kolla här.
Magisk musik, varken mer eller mindre.
* * *
Så här i efterhand kan man konstatera att det kanske inte var så dumt att matchen började 18.00 ändå.
Nu hinner jag skriva färdigt det här, smälla ihop några referat – och ändå trippa ut i vimlet på Broadway någon timme.
I morgon fortsätter bloggens lilla road trip med en flight till The Lone Star State.
Vi hörs därifrån inom kort.

1.21 kvar, Predators gjorde nyss 3-1.
Jag återkommer med slutrapport, nu mot Predators-kabyssen.

Tim McGraw-dängan Predators, underhållande nog, använder som målsignatur ekar en gång till och känslan är just då att matchen håller på att rinna Wings ur händerna
Men de vägrar vika ner sig, börjar faktiskt skapa lite framåt och lyckas till sist reducera.
Så vi har 2-1 nu.
Tredje perran kan bli riktigt fin.
* * *
Det är alltså fest på Garden.
Säger ju det.
När jag inte är där händer ALLTID nåt extra.
* * *
Fint mål ”nye” Drew Miller gör.
Det såg ut som att han gick på posten och la ett vykort på brevlådan.
 * * *
Flash Gordon, det var en inspirerad kommentar.
Fortsätt så.
* * *
Kjolarna på damerna som är inne och skrapar isen i Sommet Center under reklamavbrotten börjar ungefär där normala kjolar slutar.
Ojvoj.
* * *
Det är ju ingen tillfällighet Predators gör båda sina mål i powerplay.
Vem brukar spela närapå hela tiden under Wings numerära underlägen?
Just det, The Kron Wall of Pain.
Läk fort, snälla knä.
* * *
Jesus!
En maskot utspökad i klassisk jumpsuit kör ett Elvis-nummer i en reklampaus.
Sen går han, till tonerna av ”C.C Rider”,  fram och trycker en gräddtårta i ansiktet på ett Red Wings-fan.
Om det varit jag hade de haft en maskot utan huvud i Nashville nu, men när det nu inte var det så…humor!
* * *
Dom får skrika att Osgood suger hur mycket dom vill; i själva verket har han ju varit fenomenal i den här matchen.
Trippelräddningen med tre och en halv kvar förklarar varför Ken Holland inte lyssnar på tjatet om att borde bytas ut.
* * *
Big E får en assist
Visste väl att det skulle komma att handla om honom ikväll.
Nu kvitterar han i tredje, vänta ska ni se.
* * *
Han utan hals borde matcha Hörnqvist och Thuresson lite hårdare, det är min uppfattning.
* * *
Det är ju sån standard att man knappt tänker på det längre, men att domarna aldrig ger Homer att break när motståndarbackarna använder honom som pinata vid kassen borde snart föranleda en domstolsförhandling.
* * *
 Nu kommer Henke lik förbannat vara småsur efteråt. Han vill inte släppa några svenskmål.
* * *
Nu ska jag springa iväg och smitta ner de där popcornen en gång till.
Efter matchen kommer slutrapport.