Såg ni, Crosby tog utan tvekan i Prince of Wales-bucklan?
Lagkamraterna likaså.
Det brukar ju skrockfulla hockeyspelare undvika, men som den briljante sa till Versus:
– Vi lät bli att nudda den ifjol. Då gick det ju inte som vi ville.
Och nu är det nå som påminner om att Mario minsann högg tag i samma pokal 1991 och 1992.
Ta det som ett omen, om ni nu vill vara såna.
* * *
En sweep alltså.
Mot Carolina.
Det är ruskigt imponerande.
Och det råder väl ingen tvekan om att det är ett starkare, smartare, mer komplett Pittsburgh som kliver in i Stanley Cup-finalen i år.
Lika få tvivel råder det om att de två superstjärnorna är  bättre än ifjol.
Red Wings – om det nu blir dom – får i sanning något att bita i…
* * *
Jag tackar Rille och Cartman för fin fighting spirit i kommentatorsspåret.
Kul att se att det faktiskt finns Canes-fans i Sverige.
Och ni har ju all anledning att vara stolta över ”era” killar. De har gjort ett utsökt slutspel, men Pittsburgh var helt enkelt lite för bra.
* * *
Ski, du får tro vad du vill, men det är en helig regel. Jag kan inte, får inte och vill inte kröka när jag jobbar.
* * *
Fleury visade definitivt klassen, men ännu mer imponerande tycker jag att utspelarnas försvarsspel var.
Hur stenhårt Hurricanes än satsade och hur mycket de än kämpade lyckades de ju bara undantagsvis ta sig fram till målet.
* * *
Nu börjar Pretty Face prata om att vi måste gå och kasta tärning.
Vi får väl se.
Alldeles oavsett hörs vi från Motown imorrn, när nästan finalist kan bli klar…

Nu kan dom nog plocka fram rakhyvlarna i Hurricanes omklädningsrum.
Dom sliter duktigt, men Pittsburgh är för bra i defensiven.
Och de har ju killar som inte precis ar något emot att få ligga och fiska på kontringar.
Men okej, jag ska ge Canes en chans till.
Om de kan få in nästa mål – då kan de kanske, kanske rädda säsongen.
* * *
Nej du, Ski. Inte en droppe före deadline.
Men sen…vem vet.
* * *
Från början talades det om 5 juni, men nu säger rykten att finalserien kan börja redan på lördag – om Pittsburgh vinner ikväll och Detroit i morrn.
Lite tätt på given, kan den här bloggen tycka.
* * *
Det var ju inte precis några fel på Sid The Kids passning till Guerin…
* * *
Å andra sidan tror jag mer på Blackhawks i morrn än på Canes i den här sistaperioden.
Detroit, med so-so-statistik i femte-matcher med slagläge på hemmaplan, får svårt att matcha den desperation kidsen från Illinois lär lösgöra i The Joe i morrn.
* * *
Ja, vi hörs snart.
Då kan vi ha ett av finallagen 2009…

Ojdå, Cam Ward.
Han gör ju nästan en…ja, ni vet, det där man tänker på när man beställer en white russian.
Går det här åt skogen kommer han som en annan Staffan Tapper att vara förknippad med den floppen resten av sin karriär.
Inte kul.
* * *
Avnjuter matchen inne hos Pretty Face.
Han har en bättre tv-situation på sitt rum, med soffa och grejor.
Och nu ställer han till med gästabud a la room service.
Det artar sig till en angenäm hockey-afton
* * *
Annars såg det ju så bra ut i början, när Staal kom igång och gjorde 1-0.
Men nu blir det gastkramande svårt.
Det går nästan inte att komma åt ett Pittsburgh som har ledningen.
* * *
Errol, den frågan kan du maila. Den har ingenting i NHL-bloggen att göra.
* * *
Och vad fan var det som egentligen hände Ward? Blev han bländad? Det såg för bedrövligt ut, varken mer eller mindre.
* * *
Penguins powerplay är ingenting annat än en mardröm för motståndarna.
* * *
Jobbigt för Wallin innan tvåan också. Overturns på offensiv blå = helvetet.
* * *
Det har dock varit härligt desperat och furiös slutspelshockey att titta på.
Hoppas det fortsätter så.
Vi hörs sen.

Alla amerikanska vägar som inte körts ännu är bra vägar.
Så även om vyerna kanske inte höll Monument Valley-klass njöt jag som en en upptäcktsresande med the holy land inom synhåll under måndagens biltur från Chicago till Detroit.
Det är nåt med synen av alldagliga strip malls och bensinmackar, nåt med känslan av att pressa sig förbi en silverskinande 18-wheeler och nåt med motorvägsskarvarnas sång i hjulen som gör amerikansk bilkörning till ren poesi för mig.
* * *
Ingen Lidas på träningen i The Joe idag.
Ingen Datsyuk heller.
Och naturligtvis är det ingen som har en aning om vad det är fel på The Captain.
– Nej, säger Zäta och flinar alldeles oerhört oskyldigt, jag vet absolut ingenting.
Såklart.
Huruvida han spelar femte matchen kan ingen heller säga.
– Han är day to day, lyder den säregne Babs korta kommentar.
* * *
Om MGM-casinot och jag delade en fängelsecell är det ingen frågan om vem som som skulle vara vad åt vem.
Fy fan, jag blev utsatt för grova övergrepp både vid borden och maskinerna igår kväll.
Fru Fortuna, din gamla slampa, varför har du övergivit mig?
* * *
Flera kommentatorer har redan länkat, men jag måste lyfta upp årets Youtube-klipp.
Visst är det också så att Cleary börjar garva åt The Mules otroligt underhållande tilltag.
Klicka HÄR för att kolla
* * *
Igår hade Wings ledigt.
Då var Zäta hemma hos Kron Wall of Pain och grillade.
– Han har ett jättefint hus, perfekt för grillning,  meddelar Zäta.
* * *
Tårtans fockade företrädare i Rangers, Tom Renney, blir nåt slags assisterande huvudcoach åt gamle Pat Quinn – i Edmonton.
Då kanske vi får se Jagr i NHL igen då – måhända med Nyllet.
Det var under Renney de skapade magi och rykten har en längre tid gjort gällande att de vill återförenas under den vänlige gentlemannens beskydd.
* * *
Hawks tränade hemma i United Center i morse och flög först i eftermiddag.
Jag har inte sett en enda liten svarthök på MGM ännu, men det känns på stämningen att Kapten Ahab Quenneville checkat in…
* * *
Nyhet:
Kron Wall of Pain kallas ”Junior” av coach Babcock.
När han får frågor om svensken med nummer 55 på ryggen är den bäste open ice-tacklaren sedan Scott Stevens svarar han:
– Scott Stevens, you know, lika Junior, he hunted you down. But he’s a way bigger man. Junior is not a big man, so he has to use timing and momentum and he does a good job of that.
Junior!
* * *
Jaha, ska man tro att Penguins fullbordar en ”sweep” ikväll?
Varpu, som är på plats, tror att Canes kan sprattla till en sista gång och tvinga fram en femte match på fredag, men mer blir det inte.
Jag lutar åt samma teori, men tänker Malkin vara lika bra igen, då vetifanken.
* * *
OM ni inte såg sidan i papperstidningen i måndags var det alltså så att  Yellbear Hjalmarsson blev hyllad som the second coming när bloggen mötte Scotty Bowman i den där United Center-hissen i helgen.
– Han är bara 21 år och gör aldrig, aldrig ett fel. Den pojken kommer att bli något riktigt stort, sa den legendariske coachen.
* * *
Har fortfarande inte lyckats utröna vem det var Lidas menade när han fick frågor om sina landsmän och sa att någon av dem är en briljant korsordslösare.
Det är inte Lilja i alla fall.
– Jag löste korsord en gång i tiden, men de gick aldrig att lösa så jag la ner det, säger han.
* * *
Det märkliga med Hossa är inte att han inte gör fler mål under slutspelet.
Det märkliga är att han de enda han gjort i varje serie kommit i match 4 – och då har det varje gång blivit två…
– Ja, det är lite konstigt. Men jag tänkte bryta den trenden och göra några i en femte-match också, säger han.
* * *
Tar en en tur till svenskbygderna i Novi efter träningen och intrycket är detsamma som ifjol.
Det är fint, men…vad gör man där, liksom?
* * *
Enligt Chris Osgood är Blackhawks-spelarna NHL-mästare på trashtalk.
– De snackar mycket. De snackar mer än något annat lag gjort, till och med Anaheim.
Wings-keepern säger dock att det inte bekommer vare sig honom eller lagkamraterna.
– Vi har lärt oss att det inte är någon poäng att svara eller att bry sig. Man uppnår ingenting.
* * *
Jag försöker för övrigt hitta en lunch-restaurang i Novi som rekommenderats av en skånsk local men Pretty Face, som har hängt på ut, är så panikartat hungrig att jag måste stanna på första bästa Denny’s.
Hm.
* * *
Då ska vi se vad som händer down south.
Återkommer med nån liten textglutt under kvällen, om ni är snälla.

Jovisst, bilen är tankad och väskan packad.
Det blir en liten biltur tvärs över Michigan i morgon bitti.
När konferensfinal-serier  kan avgöras, då är bloggen alltid på plats.
* * *
1-6.
Vem fan hade trott det?
Ja, tydligen kommentatorn Darren Lamb, som hade satsat en hundring på 2-6 (beklagar, verkligen…).
Jag var säker på att det skulle bli snorjämnt, men Detroit samlade sig till storartad insats i Lidas frånvaro – samtidigt som Hawks uppträdde  frapperande odisciplinerat.
Då kan allt ställas på huvudet.
* * *
Quenneville är fullständigt bananas på domarna efteråt.
– Vi kan ha sett den värsta bedömningen i sportvärldens historia i slutet av andra perioden, rasar han.
Det kan man kalla överdrift…
* * *
Ni som tycker att Kron Wall of Pain ser nervös ut inför live-sändningen i tv ska ju veta att Big E samtidigt står bakom kameran och gör grimaser åt honom.
– Kolla den där, muttrar ”Kronner” och försöker vifta bort honom, vilket löjligt streck till mustasch han har.
* * *
Det finns inte en människa kvar i Blackhawks omklädningsrum när jag kommer dit
Ändå är stämningen på något konstigt vis tung och dämpad och
Till slut kommer Sammy Påhlsson och ger atmosfären ett ansikte.
Han är grymt besviken.
– Ja, vi måste spela väldigt mycket bättre än så här om vi ska ha någon chans
Han menar att starka känslor kokade i laget redan innan första nedsläpp, måhända på grund av Kronwalls, men
– Det blev ju bara frustrerat och odisciplinerat. Vi måste använda känslorna för att spela hockey istället, inte ta en massa utvisningar.
* * *
Vad gäller ansiktsbehåring är Kronwall själv en besvikelse i år.
Förra året såg han ut som Jesus efter några slutspelsserier, men nu har han uppenbart ansat skägget.
– Ja, jag tog beslutet att inte låta det växa hur som helst. Det växte ju ner på halsen och upp på kinderna förra året, det gick inte att ha det så igen.
Svagt!
* * *
Ångesten i Huets blick under jumbotron-inzoomningarna i sista perioden var inte angenäma att se.
* * *
The Mule blir utsatt för skojaren som ibland följer Wings med underliga galenskap-intervjuer och får svara på frågan om han är a fighter eller a lover.
A lover, svarar omslagspojken från Vetlanda.
* * *
Hysch-hyschet kring Lidas skada är förstås kompakt.
Vi får inte veta vad det handlar om för skada, hur allvarliga den är eller om den kommer att stoppa honom från spela på onsdag.
* * *
Jag försöker få igång ett litet ordkrig mellan Samme Påhlsson och valda Detroit-svenskar men misslyckas å det grövsta.
Ingen tycker att någon annan varit särskilt grinig eller haft alltför elaka saker att säga.
– Verkade jag irriterad på deras svenskar? Nä…det tycker jag väl inte att jag var, säger Påhlsson.
Och nej, ingen berättar exakt vad som blivit sagt nere på isen.
Det ska stanna där, lyder hedersregeln.
Ah, vilket tråk.
* * *
Då tackar vi för Illinois för den här gången.
Vi hörs efter min lilla roadtrip.

1-5!
Det hade man verkligen inte räknat med.
Särskilt inte när Toews lyckades reducera till 1-3 i början.
Men Hawks hann ju knappt sluta jubla innan Hossa – den plötsligt glödhete! – svarade med fyran.
Ojvoj.
Nu blir det förstås svårt för hemmalaget, men helt säker jag inte på att de inte, med några vilda chansning, kan komma ikapp.
Det finns nåt vilt och oförväget hos det här unga laget som är som gjort för galna återhämtningar.
* * *
Amen, STACKARS Huet.
Han har väntat och väntat och väntat på att få den här chansen.
Och så slutar det i sådan förnedring att Quenneville slänger in tredjemålisen…
* * *
Nu är det missbelåtet på läktarna.
När Joanette, den gamle hotellcharmören, meddelar att också Versteeg åker ut står en ung dam precis nedanför min plats upp och skriker:
– Go fuck yourself!
Seså.
Hon borde istället vara förbannad på hemmaspelare som är så hopplöst odisciplinerade.
* * *
Och hur känner han sig Crawford?
För två dagar sedan satt han på läktaren, fast förvissad om att han inte skulle komma i närheten av något slutspel.
Men plötsligt är det han som ska rädda festen åt hela stan…
* * *
Åh, så retligt snygg Zätas nätta lilla backhand är.
* * *
Så fort ”funktionärerna” kommer ut på isen för att skrapa i reklampausen är det en kollega som tar upp sin kikare…
* * *
Varpu, som vill se så många finländare som möjligt, messar:
”Next in line – Antti Niemi!”
Niemi är alltså fjärdemålis i Blackhawks…
* * *
DJ:n är ju lite kul när han spelar ”Sunday bloody sunday” efter gurglet på slutet.
* * *
Det går inte att titta bort en endaste sekund här. Varje gång det blir avblåsning och jag börjar skriva nån liten rad börjar publiken vråla nedanför. Bråk igen…
* * *
Tredjeperioden blir intressant – på många sätt och vis.
Jag återkommer med slutrapport när jag kan, ni vet efter allt refererande och intervjuande och så.

I samma ögonblick vi fick det minst sagt överraskande  beskedet om Lidas skada kändes det som att Wings förlorade den här matchen.
Men hittills är det Hawks som verkat mest tagna av den nyheten – medan Wings samlat sig till en riktigt fokuserad, dedicerad insats i sin ledares frånvaro
Och det står alltså 0-2 i paus – efter mål av Hossa och, precis på slutet, The Mule.
* * *
Jodå, publiken buar så fort Kron Wall of Pain har pucken.
Och jublar när Havlat tar den…
* * *
Wings har mörkat duktigt om Lidas skada. Den var en riktig skräll – och inledningsvis tycker jag det känns som båda lagen är tagna av nyheten.
* * *
Men jag har sagt det förr och säger det igen:
Babyhawks har varit fenomenala på att komma igen under det här slutspelet – både i serier och i enskilda matcher.
* * *
Undras vad Zäta och Påhlsson, Medelpads två Stanley Cup-hjältar, hade att säga varandra.
Där skulle man haft en mikrofon.
* * *
Sam, du borde titta på Filip & Fredrik-showen på femman. Kung Henrik är ju gäst där idag…
* * *
Det är just i såna här lägen såna som Hossa måste kliva fram – och det gör han ju med den äran.
* * *
Det måste ju vara för att markera nånting som Blackhawks släpar ut just Probert för den ceremoniella tekningen…
* * *
The Mules snärt på slutet ska ju egentligen inte kunna gå in. men snyggt ser det ut.
* * *
Vi har en liten Wings-sektion precis nedanför vår del av pressläktaren.
De ådrar sig visst missnöje när de jublar åt målen..
Vi kanske kan få se boxningsmatch på närmare håll än vi hade föreställt oss…
* * *
Härligt griniga Hawks-spelarna verkar vara på The Mule.
* * *
Stämningen är inte fullt lika sanslös idag.
Kanske går det inte heller i Chicago att trycka i sig så rikliga mängder bärs en söndagseftermiddag.
* * *
Snacka om att det är mentor och lärjunge som drabbar samman när Homer och Big Buf har sin lilla skärmyttsling vid båsen.
* * *
Om vi får en Wings-seger här idag kör jag bil till Motown i morrn.
Men står det 2-2 flyger jag till New York och ser femte finalen på tv.
Det blir för länge att ligga ute för en femtematch där serien inte kan avgöras.
Tänkte ni ville veta förutsättningarna.
* * *
Big Buf verkar rätt arg på alla, faktiskt.
* * *
Då tar vi en kopp kaffe och sträcker lite på de sega bloggbenen.
Jag är tillbaka i nästa paus.

God kväll från varma, vackra Chicago.
Här ska det alldeles snart bli holmgång.
Blackhawks-spelarna fortsätter morra över Kronwall-smällen och säger på flera ställen i dagens lokalblad att de ska ge igen.
Man kan ju tycka vad man vill om den reaktionen, men  aldrig är det roligare att följa slutspelsserier än när såna stämningar börjar sjuda mellan lagen.
Let’s go, säger bloggen.
* * *
Fin kväll i Chi-town igår.
Tavern on Rush kan ha seglat upp på tioitopplistan över mina favoritrestauranger i världen.
* * *
Det blir, tror jag, ett kortare blogg-intro än vanligt idag.
Som så ofta när det är eftermiddagsmatch hinner det liksom inte hända så mycket innan nedsläpp och materialet för en stackars bloggare blir magert.
* * *
Det var ett jävla gnällande på Brian Campbell.
Han var en liten Biffen-favorit tidigare, men nu har han sjunkit i anseende.
* * *
Lidas stod precis bakom oss under kalabaliken vid Kronwalls plats i omklädningsrummet igår och såvitt jag förstod fick han beskriva samtliga landsmän i laget.
Jag hörde bara fragment och undrar vem han talade om när han sa att ja, han är allmänbildad och följer politik och har koll på världen.
Är det Homer?
* * *
Som johan f påvisar i kommentatorsspåret har Campbell själv knockat folk så isen spruckit genom åren.
Så varför ska han snacka och gnälla och grina och jämra sig så mycket nu?
* * *
Nu är det över för Carolina.
De har inte en chans att vända ett 0-3-underläge när Malkin och Crosby är i den här skrämmande formen.
* * *
Mitt under träningen igår började alla Blackhawks-spelare kvittra som fåglar och vi som satt på läktaren såg ut som levande frågetecknen.
– Jaså, körde den den övningen, säger Samuel Påhlsson med ett snett leende.
– Det gjorde de precis när jag kommit hit också, och jag undrade var tusan det var jag hade hamnat. Men det är nån gammal grej, det ska symbolisera att de måste tjippa pucken i den övningen.
Hm.
* * *
Det är så mycket sommar i Chicago att folk sitter i t-shirt och shorts på läktarna.
Jag har alltid gillat att se det – shorts på hockey. Kanske för att det indikerar att det inte måste vara värdelös årstid för att man ska kunna följa världens bästa sport.
* * *
– Det var  Havlat som borde ha fått matchstraff för dåligt spelsinne.
Nej, det är inte jag som säger det.
Det är Front 242-Åke – hängivet Blackhawks-fan.
* * *
Är Khabibulin pigg igen? Mår Havlat okej? Kan Datsyuk spela?
Det är de stora skadefrågorna idag.
Svar ges tidigast under uppvärmningen.
* * *
Publiken lär bjuda Kronwall på ett varmt välkomnande denna eftermiddag.
Men det skulle förvåna mycket om han inte förmår strunta blankt i det.
* * *
Chicago Tribune-krönikören Steve Rosenbloom tar till en fin liten rock ’n’ roll-metafor för att beskriva djupet i Red Wings roster:
– Det jobbiga med dem är att trummisen kan ta gitarrsolot om det behövs, och roadien  kan sjunga de höga tonerna…
* * *
En ölförsäljare som jobbar både här och på fotbollsarenan Soldier Field är imponerad av Hawks-fansens dryckesvanor.
– De dricker nästan lika mycket öl som Bears-fansen, säger han till Tribune.
Det förklarar den mäktiga stämningen här inne.
* * *
– Jag kommer aldrig att spela i Detroit. Aldrig.
Vem som sa det?
Chris Chelios, back inte day när han var Chicago-institution.
Och han sa det med emfas…
Detroit News har grävt fram de gamla citat och har lite skoj med dem idag…
* * *
Nästan varje gång jag ska skriva namnet Havlat blir det Halvat istället.
Vad är diagnosen på det?
* * *
Idag står Bobby Hull i hissen när jag kliver in.
Den där hissen…det är nåt magiskt med den.
* * *
Som om det inte vore nog med den här fejden spelar Mikael Backlund Memorial Cup-final idag.
Det ska vi också försöka hålla koll på.
* * *
Nu börjar värmningen och Kronwall lägger sig i mittcirkeln och stretchar.
Lite kaxigt.
* * *
Bloggen har tjuvat till sig en lite bättre plats på pressläktaren än den han egentligen har.
Ni ber en bön om att det brottet lyckas, eller hur?
* * *
Det är Huet som står. Och Havlat – eller Halvat, som han är känd i min laptop – finns på isen. Det gör däremot inte Datsyuk.
* * *
Ja, Ludwig – Holmgren och Johansson brukar dyka upp lagom till finalen.
Då brukar det bli skoj…
* * *
Jag får en känsla av att Yellbear Hjalmarsson kommer att göra poäng idag.
* * *
Game on, alldeles snart.
Vad häftigt det ska bli.
Och ni är med, right?
Jag tror att Chicago utjämnar idag, men ni vet ju hur jag tippar.
Vi hörs i första paus.

Det blir tack och lov ingen avstängning.
Men Niklas Kronwall får ändå finna sig i att vara at the center of attention i United Center idag.
Kolla bara, bakom den här hästsvansen finns han…

The Kron Wall of Pain är inte odelat lycklig över uppmärksamheten, om man säger så.
– Man önskar väl att man hamnade i fokus av andra anledningar, suckar han när en hysteriska mediahopen börjat skingras.
Well, är man proppmaster monumentale så får man nog lära sig stå ut.
* * *
Idag träffar bloggen Scotty Bowman i den där magiska United-hissen – och hamnar i ett underbart samtal om svenska talanger.
Vill ni vet vad som sas föreslår jag att ni köper papperstidningen på måndag och läser den magiska Bjurmania-sidan…
* * *
Dels saknas Versus på hotell-tv:n, dels har jag åtaganden på stan.
Så det blir ingen bevakning av Penguins och Hurricanes i den här bloggen ikväll.
Beklagar.
* * *
Samme och Yellbear Hjalmarsson påstår att de fortfarande inte sett Kronwall-tacklingen och därför inte kan ge några kommentarer.
Lite rart är det, att svenskar inte vill kritisera sina landsmän…
* * *
Eftersom den är så vit är jag rädd att hela dess fasansfulla fulhet inte framgår riktigt, men på allmän begäran – här är skepparkransen as of 23 maj:

Eftersom den inte får röras förrän siste svensk är utslagen lär det bli värre…
* * *
Annars är det gott om Chicago-spelare som är upprörda över att Havlat  blev skickad till nästa onsdag av Kron Wall of Pain.
Såna som Campbell och Brouwer gafflar upprört om att Niklas hoppade och använde armbågen och nu ska Blackhawks jävlaranamma ge igen.
Jaja.
* * *
Babcock håller stor show under sin presskonferens och försöker medelst förstummande charader visa hur incidenten igår gick till.
Sen skriker han:
– Pucken var hos Havlat, det var inget fult med den tacklingen!
* * *
Corey Crawford heter mannen som kan ha slagit världsrekord i klädombyte i går kväll.
Han är Blackhawks tredjemålis och satt på läktaren i United när han fick veta att Khabibulin skadats och att han själv måste finnas i båset om några minuter.
– Det blev lite svettigt. Men det är ju kul att få vara med där det händer, flinar han.
* * *
Vissa Blackhawks-spelare talar till och med om att det nu är öppen jakt på Detroits stjärnor – till exempel då Zäta.
– Låt dom försöka, suckar Micke Samuelsson.
– Det går ju att säga att man ska nita en sån som Zäta, men det är otroligt svårt att göra det. Han är för smart och för snabb för att nån ska komma åt honom.
Ja,  han håller ju huvudet uppe också…
* * *
Quenneville vidhåller under sin presskonferens att jo, tacklingen var ful och farlig.
Men han får genast moteld av showmannen Babcock.
– Joel säger vad han ska säga. Jag säger vad jag verkligen tycker. Det är stor skillnad, hojtar Babcock.
Det kanske är en överdrift, men man ska ju ha klart för sig att det är mycket sånt när vi kommit så här långt in i slutspelet.
Man kan i princip utgå från att alla inblandade halvljuger, undanhåller sanningar och framför de åsikter som passar lagets syfte bäst.
* * *
Mer Babcock, apropå anklagelserna om att han är anti-amerikansk.
– Jag är glad att det inte påstås att jag ogillar svenskar. Då hade jag haft många att krama idag.
* * *
Campbell får ta upp de där Kronwall-attackerna dala publicerar i kommentatorsspåret med sin backpartner.
Yellbear Hjalmarsson har ju sagt att The Wall of Pain är en av hans förebilder – just för att han är så bra på open ice hits.
Låter kort sagt som att  Chicagos första backpar kan ha en intressant diskussion…
* * *
Nu väntar mina åtaganden på stan.
Vi hörs i morgon, från United Center.
På med säkerhetsbälte då.

Jamen, jag det var nästan givet, var det inte?
Chicago är inte den sortens lag som förlorar i sudden på hemmaplan.
Och in the end vill jag ju gärna tro att det finns hockeygudar som fördelar gracerna någorlunda skonsamt.
Så är det förstås inte, men jag kan väl få inbilla mig det?
* * *
I natt har bloggen funkat prickfritt och jag vill ge en stor eloge till kollegorna Åsa, Peter och Göran.
De har inte bara slitit som djur för att det här ska bli så bra som möjligt.
De har tvingats stå ut med frekventa Kapten Haddock-utbrott också…
* * *
Alla i Detroit-lägret är överens om att The Kron Wall of Pains propp var helt ren.
– Jag var på isen och hörde att killarna i deras bås ropade åt honom att titta upp. Det gjorde han också, men sen tittade han ner igen och då kom Kronner. Han har en jäkla tajming i de lägena. Det såg otäckt ut när han låg sådär på isen, men tacklingen var ren, säger Zäta.
På frågan om järnkaminen har avstängning att vänta bara fnyser coach Babcock.
– Jag skulle bli chockad. Chockad!
Det skulle inte jag, man vet aldrig med NHL…
* * *
Någon frågade varför jag döpt Hjalmarsson till Yellbear, men det är inte jag. Det var han som, förra gången jag var på besök,  gjorde misstaget att berätta lagkamraterna ibland använder det smeknamnet…
* * *
Man vet inte så mycket om extas förrän man upplevt United Center när Blackhawks avgör i sudden.
Det är ett veritabelt, rytande vulkanutbrott av glädje vi har runt omkring oss.
Ojvoj.
* * *
Påhlsson hade en assist på avgörandet också, ja.
Men jag säger ju det – han håller sig alltid framme när det gäller riktigt mycket.
– Det är kul att få vara med på ett hörn, säger han med sedvanligt försynt leende.
* * *
Man skulle vilja ha hört Liljas kommentar när Kronwall kom in i omklädningsrummet efter att ha släckt lyset åt Havlat.
Skåningen tillbringar ju matcherna där, företrädesvis på en träningscykel, och jag föreställer mig att han bara hade lovord till övers.
* * *
I skrivande stund kan jag garantera att Yellbear sitter på sitt hotellrum här i centrala Chicago och kollar på tv.
– Ja, det går inte att sova. Man är så jäkla uppspelt nu, säger han.
Men nåt annat än lugn och ro är inte aktuellt.
– Tjejen är rätt trött på mig just nu. Jag gör ingenting, ha ha.
* * *
Vad däremot inte skulle vilja är att känna det Havlat känner han vaknar på lördag morgon.
Kommer inte att vara skönt…
* * *
Lidas smashade tre klubbor under matchen idag – och vid avgörandet tvingades han låna en av Filppula.
Då förstår man ju att det inte går.
* * *
Zäta säger att han redan ser fram emot lördagen.
– Du menar söndagen, måste bloggen korrigera.
– Ja, just ja. Well, jag ser fram emot lördagen också. Då får vi ju vara lediga…
Det får däremot inte bloggen – den ska på träning och återkommer med rapport därifrån i morgon kväll.
Innan dess ska vi dock kolla lite hur en fredagskväll i Chicago ter sig en sån här Memorial Day-helg…
Tack för i natt.