God morgon i Sverige.
Det blir alltså overtime – igen.
Men den här gången vinner Hawks.
Dels är det de som har mest på slutet och är närmast ett avgörande under ordinarie matchtid,
Dels kan hockeygudarna inte riktigt vara så grymma två matcher i rad. Väl?
* * *
Men Campbell höll på att klanta till det med en ny felpassning på slutet.
För bövelen, är det inte han – med sin rutin – som ska visa ungdomen hur det här ska göras.
* * *
Huet alltså.
Han som jag stod och tyckte synd om i omklädningsrummet i förmiddags.
Det kan, tänkte jag, inte vara kul för en sån klassmålvakt att följa all action från bänken.
Men nu får han fan sitt lystmäte.
* * *
Någon nämnde dock Leino och ja, han känns kanske som en man som kan kliva fram i såna här sammanhang.
* * *
Nu spelar de Sinatras ”Chicago” i PA:t.
De borde få vinna bara därför.
* * *
Smart timeout av Quenneville. I just en sekvensen kändes det som att ynglen började bli lite darriga.
* * *
Ni förstår ju själva hur sent det kan bli med slutrapport.
Men håll ut, den kommer.

Ja, det var själve fan.
Sent omsider kommer Detroit igång, samtidigt som Chicago går ner sig – och plötsligt har 3-0 blivit 3-3.
Så kan det gå.
Men det är rätt typiskt Wings.
De bryr sig inte så mycket om vad som händer runtomkring, de bara trampar på och då händer ofta sånt här.
Men Hawks har flera gånger under slutspelet visat att de kan tappa sitt spel på det här sättet – och helt ologiskt hitta det igen i sista perioden.
Så Wings-fansen ska inte känns för malliga nu…
* * *
Som om det behövdes mer boost för hemmafansen:
Plötsligt är det jumbotron-inzoomning på Michael Jordan – i Blackhawks-tröja.
Han sitter i en loge och skrockar med Bobby Hull.
Fan så coolt.
* * *
Har man sett, Samme Påhlsson slår till med en balja också.
Men han brukar spara sin mål tills de verkligen betyder nåt, det minns vi som följde finalerna 2007.
* * *
Boston, Mathias, Boston.
* * *
Homer gör sitt första slutspelsmål, och sin första slutspelspoäng, sen Bobby Hull gick i blöjor.
Typ.
Det har Wings-folket inget emot, om man säger så.
* * *
Inte heller för Hawks är det någon särskilt bra taktik att besöka utvisningsbåset sådär ofta.
* * *
Jag måste säga – United håller på att bli min nya favoritarena i hela NHL.
Den är mäktig och stor, fansen rockar som inga andra, man ser perfekt från pressläktaren och ljuset är, som jag försökte förklara förra gången, så sällsamt skarpt att det liksom ser ut på exotiska tv-bilder från 70-talet.
* * *
Vad säger en sån som Burish till Lidas?
Ögonblicket senare klappar legendaren från Skogsbo hur som helst in reduceringen…
* * *
Jag hade alldeles glömt hur cheerleader-damerna som skrapar isen i reklampauserna är klädda.
My god.
Det hade inte gått för sig på i Löfbergs eller Läkerolasken, det kan jag försäkra…
* * *
Samuelsson ÄR fan ett monster i förarbetet till andra målet.
* * *
Men Yellbear kan inte tillåta att den lilla Helm slänger omkring honom sådär.
Visa nu att det finns en till Kronwall på isen, Niklas..
* * *
Jaha, tummarna fortsätter hållas, hoppas.
Sen kommer jag med slutrapport – när jag kan.
Puss på er, roligt att så många är med och kommenterar.

Hawks leder med 2-0 – och det kunde varit mer.
Ungbloden är betydlig hetare än mästarna;  åker mer skridskor, vinner fler närkamper och  tvingar fram mer förödande ”turnovers”.
Och så spelar de ju powerplay nästan hela tiden…
Kanske kan Wings hämta nåt slags kraft ur det faktum att det mot alla odds inte blir några mål under femminutaren, men troligen inte.
Det blir hemmaseger ikväll.
* * *
Ja, jävlar.
Nationalsången…jag står här uppe på den eminenta pressläktaren och bara skrattar.
Opera-tjommen med mikrofonen tar i så ådrorna i pannan håller på att sprängas – men hörs ändå inte.
Det är som sagt bara att ekande vrål, som bara stegras och stegras och stegras.
Sen kommer målfirandet.
Då förvandlas Uniteds läktare till en en stor, studsande punkkonsert.
I sanning häftigt.
* * *
Kron WAll of Pain – indeed…
Effekten blev garanterat betydligt värre än järnkaminen hade tänkt sig, men satan…han kan tacklas.
Bara nu inte Daly tycker att han ska stängas av också.
Man vet aldrig med NHL.
* * *
Ber om ursäkt för alla slarvfel i första inlägget – de var verkligen mitt fel, ingen annans. Men det är någorlunda ”tvättat” nu.
* * *
Fast jag har tjecker omkring mig på läktaren och de är inte glada på Kronner.
Jag håller mycket tyst om att vi är landsmän det känns säkrast.
* * *
Skönt, på många sätt, för Hawks att de fick utdelning på det långa PP:et.
Det är ju lite New York över den här publiken och den vilda entusiasmen kan snabbt vändas till frustration.
Några burop hade redan börjat höras där…
* * *
Nu har Pretty Face gjort entré också – efter en holmgång i en pressentré där de inte kunde tro att en så sharp man kunde vara ackrediterad.
* * *
Hyggligt skön revansch för Seabrook också.
* * *
En femma, en fyra samt en separat tvåa – Detroit spelar alltså i numerärt underläge i elva minuter.
Det låter inte som någon riktigt bra taktik…
* * *
Skönt att Yellbear Hjalmarsson bara hade fel på skridskon och inte blev skadad där i början.
Annas hade jag inte kunnat skriva att det såg väldigt näpet ut när  domare O’Halloran tog smålänningen i hand och förde honom till båset, som en konståkningspartner.
* * *
För er som inte kollar kommentatorsspåret måste jag kopiera den här underbara storyn från johan f:
– Nästa gång du åker hiss med Ed Olczyk, beröm honom för hans fina skor och fråga var han köpt dem. Det är precis vad Keenan gjorde en gång för länge sedan i en hiss efter att Ed lättat sitt hjärta för coachen och vädjat om mer speltid. ”Nice shoes, where did you buy them?”
* * *
Det kommer att bli ytterligare ett par rallarslagsmål, det är vad jag tror.
Vi hörs i nästa paus.

Då så.
Från ett varmt, fuktig Chicago till er där hemma i den svenska vårnatten – ett hjärtligt hallå.
Nu ska det bli konferensfinal igen, i United Center, mellan Blackhawks och Red Wings.
Och Biffen är här för att liveblogga.
Som ni känner till – om inte annat så på grund av mina Kapten Haddock-utbrott – har vi haft vissa inkörningsproblem med den nya bloggen, men de som kan sånt jobbar stenhårt på det och förhoppningsvis blir det något bättre i natt,
Men ni får vara beredda och ha lite tålamod (den uppmaningen riktas förstås i första hand till mig själv…) om det skulle strula igen.
* * *
Turbulens har utbrutit i Detroit-lägret – på grund av Jeremy Roenick!
Den frispråkige veteranen, nu som bekant i San Jose, har i en intervju med Comcast Sportsnet påstått att coach Babcock är ”anti-Chelios”.
– Han gillar honom inte, av någon outgrundlig anledning. Jag tror han har svårt för amerikaner. Om ni bara visste vad han sagt om ”Cheli”…det är helt otroligt,
Chelios förstår ingenting.
Men för säkerhets skull tog han med  ett äpple till sin chef på frukosten i morse,
– JR är JR, säger han och ruskar på huvudet under en provisorisk presskonferens i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
– Han säger alltid saker. Varifrån han fått det här har jag ingen aning om. Det är bara inte sant. Om jag talat med honom? Ja, jag ringde i morse. Han sa förlåt…
Babcock suckar djupt när han vid en annan presskonferens får frågor i ämnet.
– Jag fick ringa mina barn i morse. De är amerikaner och jag kände att jag behövde upplysa dem om att pappa inte har något emot dem…det är klart jag blir störd, det är ju fullständig lögn. Men nu vill jag koncentrera mig på den här matchen, säger han.
Själv tycker jag nånstans det är väldigt underhållande att Roenick lyckas ställa sig mitt i alltings centrum fast han tvingats på semester för länge, länge sen.
* * *
Trains, planes & automobiles.
Minns ni den förstklassiga filmen?
Jag tycker mitt liv känns ungefär så just nu – och jag är förstås John Candy…
* * *
Här kommer att bli ett sjuhelvetes liv ikväll.
Draget var bra redan under de två första matcher jag såg mot Vancouver, men enligt vittnen här var det bara en liten bris i jämförelse med stormen som utbröt under match 6.
– Och nu blir det ännu värre. Det är konferensfinal och det är Detroit. Det kommer smärta i dina öron, säger en av Chris Kucs kollegor.
* * *
När Kris Draper, på väg ut mot duschen, ser att Chelios har presskonferens om Babcocks påstådda anti-amerikanska verksamhet hojtar han:
– Sjung ”Oh Canada”, Chelli!
* * *
Och visst var det Chicago Candy och Steve Martin var på väg till i ”Trains…”. Jo, den idiotiska svenska titeln löd ju till och med ”Raka spåret till Chicago” slår det mig. Jävla kanonfilm.
* * *
Samuel Påhlsson är rastlös när jag träffar honom efter en hemmavärmning han som vanligt stått över – enligt den officiella versionen på grund av sviterna efter infektionen i vintras, men vem vet.
För det första tycker han det varit för långt med två dagars uppehåll.
– Ja, jag vill helst spela direkt. Särskilt när jag fått stryk. Då har man ingen lust att gå och vänta, berättar han.
För det andra är Ånge-sonen ingen som kan gå och lägga sig och sova inför en match.
– Nä, jag är ingen sovare. Nu vet jag inte vad jag ska hitta på. Jag åker väl tillbaka till hotellet där jag bor och…ja, försöker få tiden att gå på nåt sätt.
* * *
Idag är det Lidas som sitter på Suddens träningscykel och trampar.
Han har dock inget att säga om Springsteen.
* * *
Åker hiss med Ed Olczyk och han lyckas få att den gå ner till omklädningsrumskällaren, trots att den egentligen inte vill.
– Bra jobbat, säger jag.
Då ler Ed nöjt.
* * *
Detroit kan få klara sig utan Datsyuk ikväll.
Han fick en stenhård puck på foten senast och är nu ”game-time descision”.
Går det inte får Ville Leino chansen istället.
Bra, tycker jag.
Ju fler finnar som spelar, desto större chans är det ju att man får träffa Varpu…
* * *
Jaha, titta. Keenan får lämnar tränarjobbet i Calgary. Ingen skräll precis.
* * *
Funderar på att gå fram och påminna Hawks ass-coach, Marc Bergevin, om att han hånat mig svårt en gång.
Han spelade tillsammans med självaste Slava Persson i St. Louis när jag var där och hälsade på och under en träning i den plåthall Blues kallade hem åkte han flera gånger fram till mig och gjorde en konstig rörelse under hakan.
Jag – som hade stort krull på den tiden – fattade ingenting, men till slut hojtade han:
– Du måste knäppa hjälmen. Det är inte tillåtet att ha den oknäppt…
Hm.
* * *
Frågar Big E om han på något sätt fruktar publiktrycket ikväll.
Men tvärtom, han menar att det är mycket roligare att spela bortamatcher när det är drag än tvärtom.
Så du föredrar, fortsätter jag, att spela här framför att spela i exempelvis Phoenix?
Big E svarar:
– Jag har aldrig spelat där. Men jag har spelat i Huddinge…
* * *
Giancana, jag gillar din oböjliga självsäkerhet.
Det är helt rätt stil.
Giancana är dessutom ett briljant nick på en som håller på Chicago.
* * *
Versus-Doc står på herrmuggen bakom pressläktaren och utbyter anekdoter med gamle legendaren Stan Mikita.
Ser fint ut.
Hoppas bara Mikita säger åt honom att sluta skrika så förbannat.
* * *
Det börjar bli porrstjärneklass på Toews polisonger nu.
* * *
Ja, jag erkänner – jag gjorde mig skyldig till grov svengelska i delar av den där Detroit News-intervjun.
Men va fan, hon tog med mig garden nere, började ställa frågor utan att jag var beredd och då är det lätt att börja staka sig; det skulle kunna hända även konsertpianister i New Jersey, det är jag övertygad om…
Sen visade hon sig vara en sån där jävel som citerar korrekt…
* * *
Känner ni monstret från Mariefred?
Det är så coach Babcock beskriver Micke Samuelsson.
– ”Sammy” är en stor man. Ja, rena monstret, säger han.
Det var väl att…ta i?
* * *
Om jag, för säkerhets skull, ger fan i fetningarna på namnen i bloggen, vad säger ni då? Är det OK? Behövs dom?
Era kommentarer är min lag.
* * *
Idag hör jag tydligt hur Quenneville säger ”Kabby”.
Sen ser jag honom i och för sig skratta också, ute i korridoren, så man vet ju inte, han kan ha förlorat vettet alldeles.
* * *
Det är hård press på Hattrick Kane ikväll – det ser han om inte annat till själv.
– Jag måste producera i tredje matchen. Så är det bara, säger han till Tribune.
Lagkompisarna tror dock att ynglingen kan hantera den egenhändigt kreerade pressen.
– Varje gång han gått några matcher utan poäng kommer han ut och bara exploderar, säger Troy Brouwer.
* * *
Det roligaste är att Hawks-fansen inte bara kommer att stöda de egna ikväll.
”De-troit sucks” är en klassisk ramsa i den här stan – oavsett om det gäller baseboll, basket eller hockey.
Rivaliteten mellan de två städerna är kort sagt glödhet – och den lär nå rena febertopparna ikväll,
Kanske kommer Big E till slut ändå att längta till Björkängshallen…
* * *
Maltby verkar också gå in i Wings lag – istället för Abdelkader. Ja, han är ju amerikan och JR vet nog vad han talar om…
* * *
Challe, jag har tidigare fått kommentatorsskäll för att jag dricker Heineken, men jag har ändrat mig. Jag är en blaskig kille…
* * *
Zäta ser peppad ut på värmningen.
* * *
Aha, då  är det snart dags för den här urladdningen – och Le boef ska nu säkra lite koffein.
Hoppas ni får höra nationalsången där hemma.
Den kommer att vara brakande jävla vrål.
Tipset är att Hawks vinner, det känns verkligen så, men AIK-fan är inne på nåt – får Wings första målet kan festen vara förstörd.
Jag återkommer – om teknikgudarna hört mina böner – tillbaka i första pausen.

Bloggen har landat i Chicago.
Så ni vet.
Om allt går som det ska blir det liveblogg i natt
Håll tummar och tår och allt annat ni kan hålla.

Nu fungerar det – litegrann.

Men vissa kommentarer går fortfarande inte att publicera och – och så blir det, som ni kan se, konstiga mellanrum när jag försöker byta rad…

Vi får jobba det på det här…

Till det är ordnat, ett ord från natten:

Geno!

Vilken underbar hockeyartist.

Ska han vara så här bra kan vad som helst hända under fortsättningen…

Jag är hemskt ledsen, men den här nya bloggen från helvetet fortsätter förstås att krångla.
Just nu kan jag inte publicera era kommentarer – den funktionen har bara försvunnit helt plötsligt.
Är det inte för härligt?

Jösses då.
Jag tyckte jag såg Ohio Turnpike sträcka ut sig för mitt – den vi körde mellan Detroit och Pittsburgh några gånger under finalen i fjol…– båda gångerna Penguins gjorde mål.
Men det är som Cartman säger, man måste lära sig att aldrig räkna bort Hurricanes.
2-3 nu alltså.
* * *
Det är en bedårande vårkväll i Manhattan ikväll. Den molnfria himlen ovanför downtown Manhattan färgas rosa, solen går långsamt ner i New Jersey, en ljummen vind rasslar i persiennen i ett öppet fönster och ljuset är för några ögonblick sådant att jag kan se precis hur långt som helst från min holk
Man borde inte sitt vid tv:n, men är det Stanley Cup-slutspel så är det.
* * *
Alla målvakter har en night off ibland, till och med Fleury.
* * *
Vad säger ni, utlovades liveblogg i går också?
Då spelades ju inte ens några matcher.
Jörgen, vår man i stockholmsnatten, är het på gröten när det är slutspel…
* * *
Men jag tror nog fortfarande att Pittsburgh kan vända. Kvällar när både Malkin och Sid The Kid går i spinn brukar få kunna stå emot dem.
* * *
Hi hi, Detroit News lyckades till slut krama ur sig artikeln om Papa Biffen.
* * *
Å andra sidan, när världens bäste Jussi kommer igång är Carolina svårstoppade också.

Jahaja.
Jag ska liveblogga från soffan…
Det står så i rubriken på Sportbladet, ser jag, och då måste jag väl leva upp till det löftet.
Men ni får vänta lite.
Jag har knappt hunnit komma hem efter en rush på stan och behöver hitta på nåt att skriva.
Först som sist, dock:
Penguins vinner ikväll också. 4-1 blir det.

Glömde det.
Micke Samuelsson spelar i Detroit också.
Och när det blir slutspel, då förvandlas han till första klassens marinkårssniper.
Hela det avgörande målet var ju ”Sammes”.
Först iscensatte han den galanta kontringen genom att bryta Campbells passning, sen smaskade han själv in pucken.
– Jag vet inte om det syns, men jag tycker det är väldigt kul att spela just nu, säger han efteråt.
Jotack, det syns väldigt tydligt.
* * *
Fast fan, det är lite synd om Blackhawks.
De tog ju över i sista perioden och förtjänade nog en seger ikväll.
– En brutal förlust, mullrar Quenneville på presskonferensen efteråt.
Nå, förhoppningsvis kan hans unga manskap hämta ny kraft ur det faktum att de utmanade mästarna på allvar i den här matchen.
* * *
Det är mitt fel.
The Mule ska precis stoppa gympadojorna i den lilla kassen och rusa ut mot duschen när jag säger hej.
Då blir han stående en sekund – och i samma stund kastar sig det amerikanska pressuppbådet över honom.
– Men…fa…, säger han på svenska innan han resignerar och börjar svara på samma gamla frågor igen.
Dumma, dumma bloggen…
* * *
Zäta-supportern som slogs blev till sist utkastad av The Joes säkerhetsvakter.
Precis innan övertiden skulle börja.
Bra jobbat…
* * *
En sak om era kommentarer:
Ni kommer inte längre att se opublicerade kommenterar inom en parantes, som förr.
Men misströsta inte, har ni gjort allt rätt, och undvikit att begå några brott kommer de ut så fort jag varit inne i systemet och kollat.
Okej?
* * *
Det är tyst i Chicago-rummet efteråt, inte helt oväntat.
Att få stryk i sudden, i en sån här match, svider.
Men Samuel Påhlsson försöker ändå se ljust på saker och ting.
– Det känns jobbigt nu, men det här är långt ifrån kört. Vi har två hemmamatcher nu och kan definitivt vända, säger han och låter nästan trotsig.
Fint att höra, tycker jag.
* * *
Jag kan ha sagt det förr, men det måste i så fall upprepas:
Det finns få jag föraktar djupare än de som står och håller på med mjöl och sockerpaket och skit vid kaffeautomater.
* * *
Efter att äntligen ha lyckats frigöra sig från mediaskocken trycker The Mule i sig en banan, hastig.
Det är kanske så man bearbetar vreden visavi bloggare som ställer till det…
* * *
Att se Martin Havlat gå mot spelarbussen – som omedelbart fraktar Chicago till flygplatsen för snabb flight hem till Illinois – är ingen hoppingivande syn för den som hyser Blackhawks-sympatier.
Han haltar värre än Zeb Macahan.
* * *
– Spelar som vi ska inte och försöker att inte bjuda på för mycket kommer vi att få våra chanser, säger Zäta.
Nästan.
Men ”försöker” blir som vanligt ”föschöker” istället.
Det är så dom talar i Njurunda, nämligen…
* * *
Plötsligt kommer det en för mig helt obekant reporter fram och frågar om jag ska på OS nästa år.
Ja, jo, så är det ju tänkt.
– Fan vad roligt vi ska ha då, säger han.
???
* * *
Babcock tycker fortfarande att det slås för många felpassningar i den här serien – av båda lagen.
– För fansen är det nog kul att se, men inte för en coach, muttrar han.
Och slår sedan fast att Maltby ska spela nästa match.
* * *
Presshopen vill förstås ha kommentarer av Samuelsson också, men det blir det inget med.
PR-staben ställer sig runt honom och förklarar att han ska till podiet på presskonferens.
Bloggen, som har bra fotarbete ikväll, lyckas dock nypa hjälten i en korridor för en liten one-on-one.
Vad han säger kan ni läsa i en liten blänkare här strax intill
* * *
Nu blir det ett konstigt litet uppehåll här.
NHL drar ut på konferensfinalerna i det längsta, så match 2 mellan Pittsburgh och Carolina spelas först på torsdag – och nästa batalj mellan de här lagen avgörs inte förrän på fredag.
Jag ska störta hem till New York ett par dagar, men återkommer från Chicago till helgen.
Då kanske vi rent av fått ordning på bloggen…