Detroit har lite flyt.
Därför står det 1-1 efter första.
Hawks inleder klart bäst, har en helt annan svikt i steget än the golden oldies från Michigan – och tar rättvist ledningen med 1-0, om än via ett slumpmål.
Sen kan Detroit utnyttja ett misstag av Seabrook, kvitterar och får därigenom komma in i matchen.
Å andra sidan borde ju divisionskonkurrenterna veta att man inte kan begå ett endaste misstag mot Detroit, det straffar sig alltid,
* * *
Hyggligt stim han är inne i, Mora-Cleary.
* * *
Det mest fängslande med Hawks, förutom den mördande snabbheten, tror jag är att de förefaller så orädda. Respektlösa. Rent av dödsföraktande.
Man ser verkligen inte den sortens lag särskilt ofta.
* * *
Pressläktaren i The Joe är bara marginellt större än genomsnittlig svensk korvkiosk.
Ändå är vi ett 70-tal murvlar – merparten måttligt atletiska… – som sitter här och försöker få ordning på valkarna. Vi skulle behöva smörjas in i konsistensfett för att kunna sköta våra uppgifter på tillfredsställande sätt…
* * *
Fast det ska sägas att Wings slarvar betänkligt emellanåt också.
Såväl Quenneville som Babs lär säga ett och annat om skärpa och koncentration just nu.
* * *
Gamgubben i The Joe är inte den förste speaker som haft svårt att uttala namnet Hjalmarsson…
* * *
Elden de sprutar från jumbotronen under det dånande introt i The Joe oroar mig.
Jag har sett Spinal Tap och vet att sånt kan fullständigt galet.
* * *
Det tar bara fem timmar mellan Motown och Chi-town i bil,  så inte helt oväntat är det duktigt med Hawks-fans på plats.
Och några stycken på en sektion strax till höger om mig tycks veta exakt vad man ska säga för att reta Detroit-borna.
* * *
Och titta, det tar sju minuter innan de får igång jumbotronen.
Dessförinnan är den helt svart. Död. Paj. Det innebär att ingen får se reprisen på Burish mål.
Jag vet en svensk back och en kanadensisk målvakt som är rätt nöjda med det…
* * *
Det har jag aldrig sett i en NHL-arena tidigare, och ingen annanstans heller
Jag undrar fortfarande hur det går till när man kånkar med sig en stinkande jävla bläckfisk på hockey.
* * *
Babcock fortsätter blanda och ge som en drucken dealer vid ett pokerbord i Vegas. Man får inte gå och fästa sig vid några särskilda kedjeformationer…
* * *
Men Mayhem, senast hade du ju just kommit ut från Kumla. Är du redan tillbaka? Det var snabbt jobbat. Hälsa Pelles träben, det minns jag…
* * *
När Cleary bodde i Mora, var han då nånsin i Nusnäs?
Det är en fråga jag av oklara skäl ställer mig i en reklampaus.
Jag är inte det minsta intresserad av svaret…
* * *
Nå, öppen, offensiv hockey har det varit – och så får det gärna fortsätta.
Vi hörs nästa paus.

God kväll och välkommen tillbaka till Motor City.
Här inleds denna vackra söndag konferensfinalserien mellan Original Six-lagen, tillika ärkerivalerna, Detroit Red Wings och Chicago Blackhawks.
Vad säger vi om det?
Glory, glory halleluja!
* * *
Svår morgonchock idag:
Northwest-flighten från LaGuardia gick i tid – och anlände, som dom säger, ahead of schedule.
Tro mig, det händer aldrig nuförtiden – och när det ändå gör det känns det som att man vunnit på Lotto.
* * *
Det har varit så hektiskt på slutet, så mycket Game 7-psykos och så många resor, att det först nu börjar sjunka in vad det är för konferensfinal vi egentligen står inför i väst.
Wings mot Hawks…det kan ju bli precis hur fenomenalt som helst.
Det  handlar de facto två lag som spelar underbart kvick, fantasifull, aggressiv, offensiv och ofta hisnande vacker ishockey.
Jag säger det igen…vilken ynnest att få följa något sådant.
* * *
Åker direkt från flygplatsen till The Joe och finner till min oförställda glädje att de solkiga ringarna från torsdagens kaffemuggar är kvar på ”min” plats i pressrummet.
Lite rörande, nästan.
* * *
Senast de här rivalerna – ungefär lika goda vänner som Israel och Palestina – stötte på varann i ett slutspel var 1995 och Lidas får frågan vad han minns från den serien.
– Well, säger han och ler sitt underfundigaste leende, jag minns att ”Cheli” spelade för dom…
* * *
Chris Kuc, min idol från Chicago Tribune, är här. Tänkte ni ville veta…
* * *
Det var, häpnadsväckande nog,  fullt på Marriotts Bukarest-skrapa vid Renaissance Center, så den här vändan bor bloggen på MGM Grand.
Ojvoj.
Det råkar ju vara ett casino och när jag bor på såna kan, säger erfarenheten, vad som helst hända.
* * *
Joel Quenneville, den gamle skojaren, var här och härjade i slutspelet även förra året.
Då gick det inte så bra. Hans gossar fick bara spela två matcher i The Joe – sedan avgjorde Wings på bortaplan .
Fast då var det Colorado glad-Joel tränade. Nu är det Hawks. Skillnad det.
* * *
Den förste jag ser när klampar in bensin-, fukt- och linement-doften (se, jag hittar nåt nytt varje gång…) i The Joes backstage-korridorer är The Mule.
Han är på väg till det möte laget alltid håller nåt hemligt rum några timmar innan nersläpp och han ser oförskämt avslappnad ut.
Det gör Ken Holland också, trots att jag – upptagen med att studera The Mules kostym – nästan springer omkull honom.
* * *
Pretty Face gör plötsligt entré.
– Vilken atmosfär, säger han och skrattar.
Ja, första besöket i The Joe är alltid omtumlande.
* * *
Det är mycket media-fniss om att ynglingarna i Hawks inte förmår odla några riktiga slutspelsskägg, men Toews har i alla fall fått ut ett par polisonger som får honom att se ut som en raggare från Tranås.
* * *
Ja, Rille, det är klart jag håller tummarna för Wallin. Men jag tror – tror – att Carolina-orkanen bedarrar när den drar in över skogarna i västra Pennsylvania.
* * *
Det troliga är att Homer får lite mer uträttat i den här serien. Hawks backar är bra, men inte samma slags ångvältar som de Carl-Gustav Carlyle slänger ut på isen.
Å andra sidan får Detroit backar en egen Homer att brottas med i den på senare tid lysande Big Buf, så det kanske jämnar ut sig…
* * *
Igår var det en bekant som sa att jag nu, med den allt vildare och allt vitare skepparkransen,  ser ut som en korsning av uteliggare och tomtarna på Macy’s.
Hm.
* * *
Scotty Bowman smyger som vanligt omkring i environgerna och är trevlig och hejar på alla.
Men det finns en rätt betydande skillnad mot de senaste decennierna.
Han jobbar åt Chicago i år.
Och det finns, ser man mellan raderna i talrika mediarapporter, en påtaglig oro i Detroit-lägret att han – det största hockeysnillet på den här sidan Abris (well…) – ska ha lärt ut tidigare hemlighållna uppgifter om svagheter i Wings.
– Han är bra att ha tillhand för råd, säger Quenneville med ett leende som bekräftar att så nog är fallet…
* * *
En röksugen Pretty Face frågar plötsligt om det finns nån kiosk i kvarteren.
Nej, det här är Detroit. Här finns ingenting.
* * *
Under förra serien hade han Todd Marchant som ryggsäck.
Nu lär Pavel Datsyuk få stifta bekantskap med Samuel Påhlsson.
Det kommer INTE att underlätta i försöken att häva poängtorkan…
* * *
Det var någon som frågade hur jag ställer mig till det faktum att det var en före detta moring som avgjorde för Detroit mot Ducks.
Ja, det var väl trevligt.
Jag hatar inte Mora, som någon annan antydde.
Jag är bara lite skeptisk…
* * *
Ska bli kul att se om Hjalmarsson – eller Yellbear, som vi säger här – tänker visa Detroit att han är en ny Kronwall.
I så fall kommer det göra ont i en och annan rödvinge.
* * *
Idag har basketens två giganter – Boston och LA Lakers – varsin Game 7 att försöka vinna.
Ni ser, hela idrotts-USA är indraget i samma slags trauma
* * *
Hawks-hårdingarna Duncan Keith och Brent Seabrook är inte bara vänner.
– Nej, de är det här lagets gamla, gifta par, skrockar lagkamraten Troy Brouwer.
Det låter ju trevligt.
* * *
Själv kan jag inget om basket, men jag håller på Houston i uppgörelsen med Los Angeles. De heter ju Rockets och det tycker jag låter så tufft.
* * *
Jag tycker fortfarande inte jag fått nåt tillfredsställande på varför det bara är Ozzzzzgood som hyllas med egen ramsa av Wings-fansen.
Att amerikaner och kanadensare inte riktigt skulle uppskatta européer tycker jag låter konstruerat. Hur förklarar man då Suddens och Salmings  hjältestatus i Toronto? Och vad är Ovetjkin i Washington om inte störst av alla?
Kom igen nu Michigan-innevånare, hitta på en ramsa om Lidas, Zäta och The Mule också.
* * *
Rubriken på Detroit News-krönikören Bob Wojnowski stänkare i dag lyder:
It’ll be fun, but Wings should finish off Blackhawks quickly…
Den sortens självsäkerhet brukar straffa sig.
* * *
Free Press har en grej om vem i Wings som egentligen – Brad Stuart eller Kron Wall of Pain.
De flesta svarar Stuart, inklusive Kron Wall of Pain.
Men Hossa menar att det beror på.
– Vad gäller open ice-hits är Kronwall definitivt värst. Du vill verkligen inte vara i mittzonen när han kommer flygande…
Nej, slipper man så…
* * *
Jaha, vad ska vi tro nu då?
Det lär bli åka av, det lär bli intensivt – och jag svimmar inte av förvåning om Hawks, som fått vila några extra-dagar, tar första ronden mot ett Detroit ovant vid så hårda serier som den mot Anaheim.
Vi vet snart.
You know the drill…givet att tekniken fungerar återkommer jag i första paus.

Konstiga dygn man går igenom.
Jag menar, ingen hockey på tv. Det känns som det inte hänt sedan i julas, typ.
Men efter tre Game 7-draman på ett dygn var det rätt skönt att få andas lite.
Eller?
Vill ni leva mitt i den sortens turbulens varje natt?
Det ante mig…
* * *
Ni undrar kanske vad NHL-svenskarna gör på semestern?
Ja, vi vet i alla en bloggbekant som försöker tjäna ännu mer deg.
Kolla här

Foto: Sälen.
* * *
Tips?
Ja, jag fortsätter tjata om att jag redan innan säsongen sa att Detroit och Pittsburgh återigen skulle mötas i final.
Det tror jag fortfarande.
Hawks surfar på en underbar succévåg och kommer säkert att utmana ärkerivalen från Michigan i enstaka matcher, men i sju tror jag inte de kan stå emot ett Detroit som just lyckats avliva spöket Anaheim i slutspelets hårdaste serie.
4-2.
Carolina är ett mer oförutsägbart lag som definitivt inte kan få tillåtas spela i några övertidsperioder, men firma Crosby & Malkin är nog för bra.
4-2 där också.
* * *
Måste lyfta fram Youtub-länken Rawls la in i kommentatorsspåret häromdagen.
Lyssna på hög volym, helst i lurar, och jag lovar ni ryser när hela satans The Joe sjunger med i de klassiska Journey-raderna om ”just a city boy, born and raised in south Detroit”…
Jag bara skrattar, det var – och är – ju som på rena Springsteen-konserten.
* * *
Precis som de flesta av er säger Bettman nu att han hellre ser Coyotes i Winnipeg än i Hamilton om organisationen nu ska flytta.
* * *
Har fått igång bluetooth igen och på allmän begäran – så här såg det ut när dubbelhakan och boxarnäsan var i The Joe i vinnarkavaj häromdagen.

Nu får kavajen dock ligga nerpackad igen. I den här konferensfinalen hejar jag på ingen, det finns ju svenskar i bägge lagen och alla har lika hög status i mina ögon.
* * *
Det här var inlägg nummer 995 i den här bloggen sedan starten förra hösten. Jag tänkte jag skulle hinna med  super-jubileet under kvällen…
* * *
Dags att sova, morgon-flight tillbaka till Motown väntar på söndagsmorgonen.
Vi hörs från The Joe framåt den svenska kvällningen.

Jag visade ingenting och sa ingenting. Jag satt helt lugn genom tredje och rörde givetvis inte en min när Cleary tryckte in 4-3-pucken.
Fast jag är bra på att ljuga ibland också.
I själva verket har det här arma gamla hjärtat inte slagit lika fort sen en viss sommarkväll i Pittsburgh förra året..
Jävligt skönt var det, om ni ursäktar.
* * *
Det är ett zoo inne i Wings omklädningsrum efteråt.
Jag tror inte det var så mycket media, och sånt ap-beteende, ens under finalerna
Jobbigt för Micke Samuelsson….
Till skillnad från merparten av lagkamraterna har han inte hunnit in i de förbjudna environgerna när vi stormar in, så han får stå kvar och svara på samma frågor om och om igen i en halvtimme.
* * *
Jag lovar, det gick en stöt genom kavajen när 4-3 satt.
Den är magisk.
Och nu har jag lovat en skäggig 29-åring från Njurunda att lägga undan den tills det bränner till på allvar igen…
* * *
Overtime ska, i skrivande stund, börja i Boston.
Sudden i en Game 7…ojvoj.
Men som vi varit inne på tidigare, är det något lag som mår fint i såna här situationer är det Carolina.
* * *
När alla – och jag menar alla – sjöng HELA Journey-texten sista minuten, då var det plötsligt Verizon- och United Center-klass i The Joe.
Så är ju fansen här inte heller vana vid att Wings avgör sina serier på hemmaplan…
* * *
Det är två svenskar som ”gör” en Freddy Shostering och ser till att bli bjudna på segersnus efteråt.
Eftersom bägge egentligen slutat – och förmodligen får skäll av sina flickvänner om sanningen kommer fram – tvingas jag dock lova att skydda deras identitet.
De kommer från varsin landsända, kan jag dock avslöja…
* * *
Bra sak:
Sur-Devorski slutade lägga sig i så förfärligt i sista
* * *
Det talas med stor respekt om Ducks i hemmalagets omklädningsrum.
– De är väldigt svåra att spela mot, säger exempelvis Micke Samuelsson.
– De har varit ett litet spöke för oss, så lättnaden är stor, fortsätter Zäta.
Och hur det nu är med det laget och vissa av dess spelare måste man ju beundra moralen och karaktären och förmågan att alltid komma tillbaka.
De har verkligen inget att skämmas för efter det här slutspelet.
* * *
Förklaringen till Lidas yviga punkskägg får härmed sin förklaring:
Han anser det efter varje slutspelsomgång – och den här omgången råkade ju blir lite längre än någon ifjol.
* * *
Samtidigt känns det som en gåva från ovan att två lag som spelar sån snabb, rolig, kreativ och vacker hockey ska spela konferensefinal.
Och kanske bäst av allt:
Vi vet att det blir blågult i finalen…
* **
Lidas tycker dock det är lika kul att bloggen har slutspelsskägg; jag har ju lovat att inte röra skepparkransen förrän sista svensk är ute ur playoff.
Och allra roligast är tydligen de talrika grå strån som ingår.
– Du är ju samma slags silverräv som Holma, skrockar han.
Ja, men jag ser inte ut som Krylbo-punkare!
* * *
På väg mot pressloungen möter jag Teemu och Gezlaf, i kostymer.
De samtalar lågt, men verkar inte helt förkrossade och som sagt, de har ingenting att skämmas för.
Dessutom har de väl en och annan bira att se fram emot på flighten hem till Kalifornien…
* * *
Jävlar vad spännande det är att sitta här och kolla på Boston-Carolina nu då.
Men snart slår de igen pressloungen, så det får gärna komma ett avgörande…
* * *
Serien mellan original six-kombattanterna Wings och Hawks  börjar enligt Detroits PR-kungar på söndag och yours truly hade gärna hängt kvar över helgen, men har för mycket att pyssla med hemma och får krångla mig fram och tillbaka.
* * *
Nu ska här refereras.
Vi hörs under helgen, med något tips och så.
Rock on!

Huh, vilken tredjeperiod det här blir…
Det såg bra ut när Micke Samuelsson svarade så snabbt på Teemus reducering, men Anaheim fick alltså in en till och plötsligt har vi 3-2.
Det är mycket obehagligt.
Ankorna har vittring, ankorna kommer att jag till sista fibern av hopp är ute, ankorna kommer att trycka på nåt alldeles fruktansvärt.
Och jag  vet inte om jag ens vågar titta.
* * *
Helm måste ha flygbränsle i sportdrycksflaskan.
Det var den snabbaste jävla rush jag sett nån gång.
* * *
Men som sagt, lite mer spännande än igår är det ju.
* * *
Ja, GA, ser det nu.
Enligt våra papper skulle det vara Devorski och Vanmassenkorven – med Joanette som standby.
Nåt har tydligen hänt min vän – och man kan lugnt säga att jag är skyldig honom en ursäkt.
Men sur-Devorski…att jag hade missat det.
Klart HAN är med här. Jag har aldrig sett honom döma utan att det blir en massa kalabalik.
* * *
Kollegorna från blåsiga staden såg lite förskräckta ut efter Helms imitation av AK47-ammunition.
Så fort går det inte ens hemma i United Center…
* * *
Det var väldigt onödigt av Brad Stuart att smälla på The Finnish Flash, av alla, så förbannade hårt.
* * *
Sorry, Offroad. Det går så snabbt även i kommentatorsspåret att jag inte riktigt hinner med mina polisiära uppgifter. Ska ta bort.
* * *
”Pronger sucks”-ramsan ekar mycket riktigt mellan alla mästerskapsflaggorna i The Joe-taket.
Men det är ju waste of air, det gläder honom bara att kunna reta upp folk.
Tur han inte är uppkopplad i båset och kan läsa era kommentarer. Då skulle han väl börja göra mål också…
* * *
Har vi några rapporter från Boston?
* * *
Red Wings-fansens svar på sur-Devorskis vansinnigheter  är ramsor om ”horseshit”.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Men snälla, snälla, snälle Devorski – låt spelarna avgöra den här matchen nu. Inte du.
* * *
Nu måste jag göra några andningsövningar – och kanske springa ner på stan och försöka få tag i lite valium… – för att orka igenom sista akten.
Slutrapport kommer när den kommer.

Mm, liiiite skillnad mot igår, skulle man ju kunna säga.
Wings trampar på envetet, vägrar låta sig nedslås av utebliven utdelning och till slut får mini-Hudler in 1-0, på assist av The Mule.
Men så jättesäkert känns det inte.
Det klickar för ofta i avslutningarna – man kommer ju nästan att tänka på Rangers – och Ducks har tagit sig fram i några riktigt giftiga lägen. Om inte Ozzzzgood varit vaken hade det lika gärna kunnat vara Anaheim som fått det där första målet.
Så det blir drama även fortsättningsvis.
* * *
För att vara i The Joe är stämningen mycket het, zdavid.
Men Verizon kan man inte alls jämföra med.
Så hög har decibelnivån bara varit en gång och det var i tredje perioden i femte finalen i fjol.
* * *
Inte särskilt avlägsen historia lär oss att man bör göra mål på Red Wings när man har 5-mot-3-överlägen.
Eller vad säger ni, Pittsburgh-fans?
* * *
Smack säger det när Karin Newman når sista versen i
Tre feta bläckfiskar landar i Ducks zon.
* * *
För övrigt, helvete vad magnifik Lidas var i det underläget.
* * *
Det konstiga med fansen här är att de bara har en enskild spelarfavorit.
Endast Ozzzzgood får egna ramsor.
Borde inte Zäta, The Mule, Lidas och Pavel också föräras såna?
* * *
Vet inte, Bobby, vad du menar med att svenskarna i Detroit är ”för jobbiga”.
Om du tycker att de är jobbiga att spela mot har jag inga invändningar, men om du fått för dig att de på nåt vis är jobbiga som personer är du ute och cyklar i långtbortistan.
Det finns få som är så lite jobbiga som de blågula rödvingarna.
* * *
Det landar en ännu fetare firre i samma zon efter målet.
Och den får Octopus Al veva med också.
* * *
Synd att Carl-Gustaf Carlyle inte satsar på Petteri Wirtanen.
Det efternamnet hade jag kunnat ha väldans kul med.
* * *
Sitter mellan utsända från den blåsiga staden – och så skriver jag för att vi sitter så trångt att de kan se vad jag skriver och det blir lite pinsamt om de förstår att jag håller på och orerar om dem.
De har det väldigt bra, de behöver ju inte alls vara nervösa, utan kollar liksom bara in the competition.
Viss kluvenhet går dock att spåra.
De kan inte bestämma sig för om de vill ha den klassiska serien med Detroit – eller angenäma resor till södra Kalifornien…
* * *
Jamen titta, Vanmassenburgaren får döma så här stora matcher.
* * *
Du är nog lite blind är jag rädd, tortoro. Nog fan är det fullsatt. Enstaka stolar längst ner gapar tomma emellanåt, men du vet amerikaner – de är ute och köper korv och öl och whatnot.
* * *
De här som ständigt buar åt en figur som Pronger, kommer de aldrig inse att att det inte hjälper, att en sån som han snarast får bränsle av de reaktionerna och förmodligen skulle bli mer skakad om de INTE buade.
* * *
Men vanmassenburgaren har verkligen inte börjat bra.
Snacka om att han sökte utvisningen på Getzlaf efter den tveksamma tvåan på Kronwall.
Sånt gillar Biffen inte.
* * *
För mig, Niklas, kändes det lite oroande. Jag har varit mycket tydlig med vem jag håller på i den här serien.
* * *
När Pronger bröstar upp sig mot mini-Hudler framför Hiller efter en avblåsning ser det väldigt roligt ut.
Mini-Hudler skulle kunna…nej, let’s not go there.
* * *
Det är inte lätt för Homer att phone home när Pronger och Niedermayer & co får göra precis vad fan dom vill med honom.
Hallå, Vanmassenburgarskit, han är människa – inte en testdocka från bilprovningen.
* * *
Rock ’n’ roll snart igen då.
Vi hörs nästa paus.

Game 7-festivalen fortsätter
I natt avfyras en i Boston och en här – i ett Motown så blåsigt att det går vita gäss på ärtsoppsgröna Detroit River.
Och Biffen is in the house.
I vit kavaj, svarta byxor, svart skjorta, svarta skor – inköpta i Detroit-svenskarnas eget Novi förra året – och en svart-vit slips.
Jag känner mig som en Don Cherry-wannabe, men det får det vara värt.
Det är, som veteraner i kommentatorsspåret känner till, så jag måste klä mig om Detroit ska vinna de verkligt stora matcherna.
Min vita kavajen är helt enkelt för Detroit vad spenat är för Karl-Alfred.
* * *
Ber att redan nu varna för att det ofta är jiddrigt med uppkoppling i den här gistna gamla hallen, så ha överseende om det blir tyst när det egentligen inte ska vara tyst.
Förr eller senare postar jag…
* * *
Homer phone home, står det på Detroit Free Press förstasida idag.
Tidningens utsökte krönikör Mitch Albom – den bäste Mitch från Michigan sedan Mitch Ryder & The Detroit Wheels – vill se mycket mer av Piteås finest i kväll.
Albom menar, helt korrekt, att den här sortens thrillers alltid avgörs med den typ av studsar, styrningar och bökimöksituationer som är Holmas livsluft.
Norrlänningen – som hittills inte gjort en poäng i serien mot Ducks – bör alltså styra in mellan Pronger och Niedermayer, parkera i målgården och vända upp röven mot Hiller.
Kort sagt: vara Homer.
Ja, det vill jag också se.
* * *
Hon på Versus som några av er i kommentatorsspåret tycker är så het satt i hotellbaren i DC och kurtiserade en herre från samma kanal – tekniker, tror jag – igår.
Hon drack ett par öl och skrattade gott teknikerns skämt.
Biffen höll sig på sin kant…
* * *
Många i lokal media surrar om Datsyuks måltorka också.
De undrar hur han, som klockades för 97 poäng under grundserien, bara mäktat med fyra poäng under slutspelet.
Pavel svarar glatt:
– Jamen, det blir ju 101 sammanlagt. Det är rätt bra…
* * *
Den här magiska kavajen är som sagt vit och den har dessvärre inte varit på kemtvätt sen senaste tillfället den fick vara  – en kväll på Eliane’s när jag fick skriva autograf eftersom unga damer trodde jag var med i Hives…
Så jag har fått ägna eftermiddagen på hotellrummet åt att försöka fräscha upp den.
Ångat, skrubbat och svurit högt åt att en sketen liten såsfläck från Elaine’s kalvlever-anrättning kan vara så satans svår att få bort.
Det är inte perfekt nu heller, men det känns som att jag gjort mitt för att den här matchen ska gå som de flesta av oss vill.
* * *
Detroit-journalisterna har varit med för länge för att gå på så lätta, men kollegorna gör vad de kan för att få igång ett litet presskrig
Häromdagen utförde  en Orange County Register-krönikör ett karaktärsmord på den redan döende bilstad i norr och avslutade med följande smocka:
– Tyck inte synd om Detroit. Tyck synd om Windsor. Tänk att behöva gränsa till Nordamerikas eget Leipzig..
Ousch!
(Fotnot: Windsor är alltså den kanadensiska staden på andra sidan Detroit River).
* * *
Miss Parmesan – Varpu – sms-hälsar från Boston.
Stämningen är elektrisk, säger hon – som förstås hoppas på de tre landsmännen i Hurricanes.
* * *
Jag ska tjata, J-R, men det är inga namn som får mina chefer att slå checkblocket i skrivbordet, om man säger så…
* * *
Stackars Sipple på Detroit Free Press tror i en stänkare om Ducks idag att han intervjuat – Samuel Påhlsson.
”Samme” påstås redan ha avgjort en av matcherna i årets serie och beskrivs som en pratglad forward som säger saker som ”Det är allt eller inget ikväll”.
Oh, my god – jag vet precis hur det kändes i Sipples mage när han insåg den praktfadäsen…
* * *
Versus-teknikern från baren igår var med på planet hit i förmiddags.
Han såg glad ut.
Jag antyder inget, jag bara säger som det var…
* * *
Bortsett från att han tog fel på vem han intervjua (…) är Sipple dock något på spåren.
Ducks älskar verkligen att befinna sig i situationer som den här, när de kan förstöra festen för folkkära favoriter.
Det hörs tydligt på en sån som Scott Niedermayer.
– Åh, säger han med tydlig ironi, tänk att få spela en Game 7 mot en sån klass-organisation i ”The Joe”…det är ju en ren ära.
Jag blir mer och mer nervös ju närmare vi kommer matchen.
* * *
Det var en del media-grymtanden om att Bäckis stack direkt från Verizon igår, men jag tror att han var heligt förbannad på några av lagkamraternas taffliga uppträdande och ville undvika att såga dem offentligt.
* * *
Niedermayer får vara hur hånfull han vill, det är nåt alldeles speciellt att komma till den här hallen och promenera den breda asfaltskorridoren bort mot pressloungen,
Allting är gammalt och slitet och luktar egendomligt, men såna här stora kvällar är det som att en alldeles särskild sorts magi – byggd på lika delar stolt historia och vetskapen om vilka kvaliteter det finns i dagens trupp – stiger ur betongen.
* * *
The Mule.
The Mule.
The Mule.
Jag ville bara skriva det, för att ytterligare understryka att det här är hans typ av match.
* * *
Ser Teemu och mustasch-Parros lattja med en fotboll utanför ankornas krypin.
De verkar alldeles för avslappnade för att det ska kännas bra…
* * *
Sex nuvarande wingar fanns i klubben senast uppträdde i en Game 7, för sju år sedan:
Lidas, Homer, Kris Draper, Datsyuk, Chris Chelios och Kirk Maltby.
Och de har bra minnen att dela med sig av, för den gången gick det som det gjorde för Pittsburgh igår – bara ännu värre.
Red Wings slog Colorado med 7-0.
Jag utgår från att somliga i kommentatorsspåret har minnen  från den matchen…
* * *
En dov ömhet dröjer sig kvar i min kaffebrända gom.
Jag kanske ska lyssna på kommentatorstråden och stämma Amtrak…
* * *
Hade tänkt publicera en liten bild på utstyrseln här, men bluetooth verkar ha pajat i datorn.
Någon som har ett tips om hur det går att lösa?
* * *
Verkar som att Draper eventuellt kan spela ikväll.
Vore bra det, tror jag.
* * *
Första målet.
Jag tror det blir otroligt, otroligt viktigt i det här dramat.
Om Wings bara kan få det, då ska de kunna spela hem det här.
* * *
Snart avlossar speakern sin klassiker:
– And in goal – Chris Ozzzzzzgood.
Ha ha, jag älskar det.
* * *
Låt oss vara tydliga:
Jag håller väldigt mycket på Wings i den här matchen.
Jag vill ha de sju – plus en! – svenskarna i konferensfinal, så är det bara.
Så låt bläckfiskarna flyga i The Joe i natt.
Nu ska jag försöka fippla lite med uppkopplingen, återkommer – hoppas jag – i första perioden.

Nä, som sagt – så mycket till historisk kväll blidde det ju inte.
Penguins var för bra och Capitals var för dåliga och på en sån ekvation finns bara en utgång.
So long, Verizon Center.
* * *
Det obehagliga i att prata med en förkrossad Bäckström behöver vi inte bekymra oss om.
20 minuter efter slutsignalen har han redan lämnat hallen, visar det sig – utan att passera några media-mikrofoner.
Besvikelse är fullt förståelig, tycker jag, men PR-männen hade ju kunnat berätta så vi sluppit stå och vänta tills materialarna började planera för träningscampen i höst…
* * *
Man skulle nu kunna säga att Penguins-fansen är dåliga vinnare i kommentatorsspåret, men ingen ska ju inbilla mig att Capitals-diton hade uppträtt annorlunda, så de får ha sin fest.
* * *
Eken blir rätt sur när jag säger det, men för mig sammanfattas hela den här serien – och striden om vem som egentligen är den störste hockeyspelaren – i sekvensen när Sid The Kid helt enkelt tar pucken av Ovetjkin och åker upp och snurrar byxorna av Threeormore.
”Ovie” må fortfarande vara mest underhållande i hela världen, men vad hjälper det? Crosby är The One.
* * *
Fansen i Verizon visar ändå klass när de på slutet reser sig upp och ger Caps-spelarna en lång, standing ovation för en exalterande säsong.
* * *
Det är ingen annan kvar i Capitals omklädningsrum heller
Utom Ovie.
Han står i sitt hörn och svarar på frågor på engelska och ryska och sen engelska igen och han är rätt så matter-of-factly han med.
– Det är en besvikelse, men de var bättre än oss och mer är det egentligen inte med det, säger han.
* * *
Allt skulle bli mycket enklare för min del om Penguins någon gång kunde knyta till sig en svensk eller två igen…
Nu är vi bara några motiga resultat från en uppsättning konferensnfinaler som innebär tv-bloggande för resten av slutspelet…
* * *
Revyskådisen, Boedreau, spekulerar i vad som möjligen kunnat hända om Ovetjkin gjort mål på sitt friläge.
Jaja, om inte om var, Bruce – då skulle Biffen gifta sig med Megan Fox i morgon också.
* * *
Det bör här påpekas att jag tippade att Penguins skulle vinna den här serien – med 4-3.
För en gångs skulle blev något rätt.
* * *
Sid The Kid och Fleury håller presskonferens vid podiet i Wizards träningshall och den förre säger att han faktiskt är gladare i år än ifjol.
– Inte för att ta förringa det vi gjorde förra säsongen, men det känns som att vi passerat  betydligt fler hinder i år, så känslan av att nå en konferensfinal igen känns nog faktiskt större,
* * *
Det bör kanske också påpekas att jag redan innan säsongen slog fast att Penguins kommer att spela Stanley Cup-final igen…
* * *
Ovie om vad han sa till Crosby när lagen tog i hand efteråt.
– Jag sa att han är en fantastisk hockeyspelare och att jag hoppas att han får vinna Stanley Cup i år.
Crosby om vad han sa till Ovie när lagen tog i hand efteråt:
– Jag gratulerade honom till en fantastisk serie och sa att han är en enastående hockeyspelare med ett ohyggligt skott. Det fortsatte vi vara rädda för även fast vi hade sån stor ledning.
* * *
Fleury talar för övrigt en väldigt vacker fransk-engelska.
* * *
Jaha, då var det slut på de här Washington-resorna då.
Lite bittert.
Jag har trivts på det där tåget.
Men nu fortsätter bloggen mot Detroit.
Där kan jag nästan garantera att hemmalaget inte blir lika förnedrat i morgon, men jag är likafullt lätt orolig.
Vi hörs i vilket fall från The Joe framåt natten.
Mors.

Nu vet jag inte om rubriken på de här inläggen har mycket till täckning längre.
Det historiska består i så fall i att en match av den här digniteten sällan känts så råkörd i början av en andraperiod.
1-5
Vilken klassisk kollaps.
* * *
Man måste hylla Pittsburgh och Sid The Kid också.
Snacka om bäst när det gäller, snacka om vinnare, snacka om mental styrka.
* * *
Threeormore får alltså rama in Washingtons slutspelsäventyr anno 2009 och stå den första och den sista matchen.
Kul vår…
* * *
Det är några som redan skruvar på sig inför tanken på att gå ner och försöka prata med Bäckis efteråt.
Thank god att det inte längre finns nåt satans VM att fråga om i alla fall…
* * *
Det tål att påpekas att Pittsburgh inte haft en spelare i utvisningsbåset på hela matchen.
Och det har inte, som några surmagar i Verizon verkar tycka, något att göra med att domare Halloran är dålig.
Det har att göra med disciplin (och, efter ett tag, på att hela skiten är avgjord och spelet därför inte särskilt fysiskt, men ändå).
* * *
Får Mike Green Norris-trofén på Lidas bekostnad i Vegas 18 juni ska jag välta ett crapsbord.
Jag vet att priset bygger på insatser under grundserien, men efter det här usla slutspelet – och den här katastrofmatchen – vore det ändå ett rent hån.
* * *
Efter femman börjar pingvinerna se ut som CCCP-spelarna, som Pretty Face påpekar,  efter
De är så överlägsna att de knappt jublar.
* * *
Det är signifikativt att en sur Ovetjkin försöker köra över nån Pittsburgh-spelare – och istället knockar Bäckis.
Morsning korsning.
* * *
Jurcina, Pothier, Poti, Morrissonn, Erskine och så den olycksalige Green...ni ser ju, det är inga backar som spelar i nån konferensefinal.
* * *
Det illrött skrudade Verizon – hallen ser ut som Lars Ohlys våtaste dröm – överraskar genom att inte alls ge upp.
Jublet när Ovie utnyttjar det faktum att Fleury är ute på cykeltur bakom målet får det att skaka i läktarna.
Märkligt, inser dom inte?
* * *
Jaha, om ni är Penguins-fans ber jag att få gratulera till ett behagligt ryggsim genom tredje perioden.
Ni andra borde gå och lägga er och sova ut inför festen i morrn.
Själv återkommer jag med slutrapport efter golgata-vandringen genom Caps omklädningsrum…

0-2 efter det tumult som går under namnet ”första perioden”.
Och det kunde ha varit mer.
Caps är hyggligt med i början, när matchen mest påminner om en vild actionfilm från 80-talet, men sen spelar Pittsburgh ut de röda..
Caps måste höja sig oerhört många nivåer – annars går ridån ner ikväll.
* * *
Hur många såna mål, precis vid buren, har Sid The Kid gjort i den här serien?
Caps vet rimligen att det ska hända, men kan inte göra något åt det.
Och det är fan så nära även i powerplay nummer två.
Mästerligt.
* * *
Precis innan det vanliga introt kör DJ:n Journeys ”Don’t stop believin” – och hela Verizon sjunger allsång i refrängen.
Det är mycket mäktigt.
* * *
Jag har i två säsonger tjatat om att Capitals har för taffliga backar och ikväll lyser den sanningen som ett hån i ansiktet på den illröda Verizon-publiken.
Fast det är inte bara dom.
Spelet i egen zon som helhet suger nåt oerhört; uppspelen ser ibland ut ungefär som om det var jag och Eken som var nere och dirigerade på isen.
* * *
Fleury var Lucky Luke på den fenomenala plocken på Ovetjkins friläge – han drog snabbare än sin skugga.
Jeeesus.
* * *
Undras om de ryssar som sitter på Marky Marks läktare i Moskva har lika otrevliga armbågsvanor som arslet jag återigen har bredvid mig.
* * *
Okej, jag vet att Washington-fansen vänder sig mot Gonchar för att han spelat här, men det förklarar inte varför de gör just ap-ljud när han har pucken.
* * *
Jag såg tydligt hur Bäckis pussade sin hjälm i båset under nationalsången.
Det är det jag misstänkt, hockeyutrustning är religion i Valbo.
* * *
Kommentatorn Daniel är inne på något mycket sant.
I den här typen av matcher VILL spelare med med psyken och hjärta  ha pucken – medan de övriga bara försöker gömma sig.
Det var det vi såg i Caps-zonen, backarna försökte undvika att liksom ha något med saken att göra.
* * *
Well, Mayhem-mannen, jag kommer från Borlänge. Då känner man en och annan sjörövare vare sig man vill eller inte.
* * *
Som av en händelse möttes de båda klubbarnas farmarlag, Hershey och Wilkes-Barre, i en game 7 i AHL-slutspelet igår.
Washingtons reserver, Hershey, vann.
Det verkar inte som att de satte någon trend…
* * *
Det är ryssar inte bara på sätena intill.
De av dem som inte fått några platser står bakom stolsryggarna och luktar parfym sötare än sockervadd.
Det är inget gnäll, bara ett förundrat konstaterande.
* * *
Klyschan har aldrig varit sannare:
Nästa mål blir väldigt viktigt.
I nästa paus, när jag återkommer här, vet vi förmodligen vem som fick det.