Det ser ut att kunna bli en sen natt i Motown…
Övertid väntar.
Hade nog Wings inte räknat med.
Men så går det när man inte sätter chanserna och sen börjar krypa hemåt.
Hawks tog ju över helt i slutperioden , trycket före Toews kvittering var nästa värt två mål.
* * *
Nu är det slagsmål på sektionen nedanför pressläktaren.
Vardagsmat på Garden, men här…det har jag aldrig sett förut.
Sällsamt.
* * *
Devorski alltså…sista utvisningen på Chicago var rena larvet.
Att han alltid vill spela en så avgörande roll…
Jag förstår att Quenneville höll på att slå en volt borta i Critter-båset.
* * *
Han som slåss här nedanför har förresten Zetterberg-tröja.
* * *
Ledsen för alla glitchar – heter det inte så? – i den här bloggen.
Jag antar att man får ha tålamod, men det känns otroligt frustrerande för mig också.
Långa samtal med teknikerna blir det i morgon…
* * *
Oj, vad det trilskas för Datsyuk nu. Ha har inget självförtroende alls.
* * *
Wings har aldrig vunnit i sudden när jag tittat och gör det inte nu heller.
Hawks har initiativet och är på nåt vis ett utpräglat sudden-lag.
Antigen fullbordar Toews sitt hat trick eller så får Kane snurr på produktionen.
Det sker efter sådär en åtta-nio minuter.
Sen hörs vi igen…

Surt.
Jag satt halva perioden och försökte få ordning på den här skiten.
Jag som trodde att omgörning skulle innebära att allt blev bättre, inte tvärtom. Men det var förstås en naiv inställning.
* * *
Detroit har tagit över och leder rätt så rättvist.
Men bara med 2-1.
Och så länge wingarna inte sätter fler chanser finns fortfarande möjligheten för Hawks.
Medan ni känner att Detroit kan lägga i en växel till, tycker jag det känns som att Chicago kan explodera, bara de får lite mer flyt.
* * *
Cleary börjar ju se ut som rena rama The Mule.
Vilket grymt flyta han har.
Men det var en jävla fart han fick upp – och det var, återigen, ett jävla skott han avlossade.
* * *
Ha ha, Mathias. Ja, James Joyce NHL-blogg kanske vore nåt.
* * *
Zäta fick igår frågan om varför han inte nån gång tar sig friheten att vara mer som Ovetjkin och liksom bara glider lite i anfalsszon.
Han bara skrattade
I Detroit spelar man försvarsspel – eller så spelar man inte alls.
* * *
Det rycker i kaffetarmen.
* * *
Två Lidas-utvisningar.
Vilken buse han är.
* * *
Känns som att Eager vill provocera fram en fajt.
Det har man nästan glömt, att det kan bli sånt också.
* * *
Såg ni hur elegant Yellbear avväpnade Hossa?
Jag blir bara mer och mer imponerad.
* * *
Critter betyder i det här fallet småkryp, meddelar Henrik i ett mail.
Inte så vänligt det heller, om ni frågar mig.
* * *
Men ah, det känns som det kryper närmare och närmare för Homer.
* * *
Och inte hann jag gå på muggen heller, på grund av blogghaveri.
Nu är det väldigt nödigt.
Ska försöka lösa också det problemet nu  – och återkommer med slutrapport vid tillfälle…

Och just när jag skrev det blev det ordning igen. Hann ni se hur hela bloggen fick tuppjuck? Bara konstigt alltihop…

Ja, ni ser ju själva. Nåt har kukat ur här. Jag visste det! Kan bara beklaga.

1-1 – efter två powerplay-mål.
Det är inte helt ologiskt.
Fem mot fem har den här perioden kanske inte varit tillknäppt, men den är mindre vildsint än inledningen i söndags.
Bägge lagen är måna om att inte begå misstag och att spela riktigt tajt bakåt – en påtaglig förändring framförallt från gästernas sida.
Samtidigt går det inte att sitta utvisad mot något av de här manskapen – då blir det mål.
Intressant fortsättning följer.
* * *
Quenneville har bytt skjorta sedan han stod utanför spelarbussen och muttrade i mobiltelefon.
Helt korrekt gjort. Den första var alldeles för skrynklig.
* * *
Två matcher i rad överlever man inte 3-mot-5 mot Chicago.
Samuelsson hinner för all del in innan Toews spräcker sin slutspelsnolla mot Detroit, men det är liksom fortfarande ett fem-mot-tre-anfall som pågår.
* * *
Tre slemmiga bläckfiskar landar på isen Karens eldiga nationalsång.
Det förklarar kanske att Wings är bättre med från start idag.
I söndags kom det bara en.
* * *
Och jag tyckte Zäta predikade disciplin igår – man skulle definitivt hålla sig utanför utvisningsbåset.
Så gick det med det.
* * *
Det är reklam för ”critter control” på sargen precis vid Hawks bås. Om jag inte är alldeles väck betyder det ”kreaturskontroll”. Något oförskämt, kan man tycka.
* * *
Trots intrycket att det varit en mindre offensiv satsning från bägge håll har både ”Kabby” och ”Ozzzgood” fått visa klassen flera gånger om.
Det säger något om kraven man har på en match mellan de här lagen.
* * *
I söndags märktes domarna inte alls, minns ni?
Men nu dömer sur-Devorski och det är förstås redan tjafs hela tiden.
Suck.
* * *
Fan så duktig han är, Yellbear Hjalmarsson. Och bara 21. Det kommer bli något grandiost av den gossen.
* * *
Man skulle inte vilja vara den skyldige till att det blir för många på isen i Quenevilles lag…
* * *
Det är en ung man i Tre kronor-tröja som härjar vilt nere vid plexit bakom det som den här perioden varit ”Kabbys” kasse.
Kan ni också se det?
* * *
Håller med Slusk, utvisningen på Toews är direkt penibel.
Men that’s Devorski for you…
* * *
Kanske börjar det lite mer fysiskt och grinigt nu.
Det hoppades Yellbear igår.
– Det smällde ju inte alls i första matchen, sa han igår och lät besviken.
* * *
Publiken blir galen när det kastas gratis pizza-slice i en reklampaus.
Somliga är så lättroade…
* * *
Bara det faktum att Toews får veta hur det känns att göra mål på Detroit i slutspelet kan vara väldigt bra för Detroit.
Ännu bättre vore det om Kane fick veta också.
* * *
Dålig planering, jag vet, men nu måste bloggen på hemlighuset.
Nästa paus återupptas sändningen här.

Tack för alla värmande  kommentarer  i natt och idag.
Mycket uppskattat.
Det är dock inte mig det är synd om, det finns dom som har det mycket värre på grund av det som hänt – en god vän har hastigt  gått bort – så just här ska vi nu prata om konferensfinaler istället.
Om nu serien mellan Detroit och Chicago får kalla något så opoetiskt som bara en konferensfinal
Enligt Yellbear Hjalmarsson påminner den mer om en ”skills competition”.
– Det var nästan så det kändes i första matchen. Det finns så många sjukt skickliga spelare i båda lagen att man knappt tror det är sant, säger han och ruskar lätt på huvudet efter en lättsam träning i The Joe.
Tufft för en back, förstås.
Men mumma för oss som har ynnesten att få titta på.
* * *
Nu har jag sett Big Buf i bar överkropp och jag ska ju verkligen inte snacka, men låt oss säga så här:
Det är tydligen inte bara i baseboll man kan prestera på hög nivå utan att direkt ha Gunde Svans fysik.
Hm.
* * *
Igår var det en reporter från Detroit News som gjorde intervju med både bloggen och diverse rätt så roade Wings-svenskar om det oerhörda i att en blågul mediarepresentant följer den här serien.
Men inte fan blev det någon artikel i blaskan idag.
Journalister…vilket opålitligt pack
* * *
Det visar sig att Blackhawks bor på MGM de också.
Av det har jag inget märkt, det är så lugnt i de sordinerade korridorerna att jag nästan fått för mig att jag är ende gäst.
Men idag står Quenneville i bara skjortärmarna och dividerar i mobil utanför två maffiga turistbussar.
Han ser arg ut.
Som vanligt..
* * *
Såg lite av Pittsburgh-Carolina på tv igår och vad jag kunde utröna räddade Fleury pingvinerna.
Fast Crosby tycks å andra sidan ha haft en night off.
Om det bara var en tillfällig svacka – och det var det nog – kommer Canes att få svårt.
* * *
Apropå journalister är Lidas upprörd över att Avesta Tidning numer bara kommer ut tre gånger i veckan.
– En såpass stor tidning…det är ju skandal, fnyser han och kränger av sig axelskydden.
Bloggen kan bara instämma.
AT forever!
* * *
Casinot?
Jo, jag var där första kvällen och försökte få en dans med Fru Fortuna.
Men den gamla haggan nobbade å det grövsta.
Det gick inte bättre för mig vid craps-borden än det gjorde för Seabrook mot Zäta på blålinjen i första matchen.
* * *
Chris Chelios föräldrar har det inte fullt lika svettigt som bröderna Staals, men nästan.
De bor i Chicago och  har varit Hawks-fans i alla tider – men numer spelar ju pojken (well…) med Wings.
Lösningen:
Mamma Chelios har, berättas det i Detroit Free Press,  sytt ihop en matchtröja från Detroit med en från Chicago…
* * *
Merparten av spelarna i den här serien försöker följa även matcherna mellan Penguins och Hurricanes, men det är inte alla som kan.
Samuel Påhlsson bor till exempel på hotell i Chicago och puttefnask-kanalen Versus, som Bettman gjort det oerhörda misstaget att sälja sig till,  ingår inte i utbudet på genomsnittliga hotell.
– Nej, det är lite besvärligt. Men några minuter här och där har jag sett, berättar han.
* * *
Detroit-media är på Homer igen – ”Where is Homer?” lyder rubben på Free Press förstasida – och nu erkänner schaktmaskinen från Piteå att han själv är störd över uteblivna poäng i åtta matcher.
– Det är klart jag börjar bli lite frustrerad. Jag jobbar så hårt jag kan, men pucken vill inte gå min väg. Kanske håller jag klubban för hårt när jag väl får chanserna.
Well, bloggen tyckte att det såg bra mycket bättre ut i senaste matchen och är övertygad om att det lossnar när som helst.
* * *
Här verkar så fredligt, men tre unga Hawks-fans jag träffade vid ett av de förbannade roulette-borden i söndags kväll berättade att det inte alltid är så angenämt att vara borta-fan i The Joe heller.
– På muggen var det en arg detriotare som kom fram och frågade om jag ville dö, berättade en av gossarna.
Ja, idioter finns nog faktiskt överallt.
* * *
Så har Påhlsson hunnit säga nåt åt grannarna vid sommarstugan hemma – också kända som Bröderna Brothers – sedan serien mot Vancouver?
Verkligen inte.
– Nej, nej, flämtar han med en närmast förskräckt uppsyn, det får vänta ett bra tag.
Kanske bäst det, ja.
* * *
Lilja tränar igen och mår bättre, men är inte helt återställd.
– Jag får fortfarande huvudvärk så det blir inga tacklingar. Men jag hinner nog bli klar till finalen. Lika bra det, det här är ju bara ett jobbigt slit fram till den, säger han och flinar på gammalt gott Lilja-vis.
* * *
Ingen tror något annat än att Patrick Kane, som inte fick iväg ett enda skott i första match, kommer att bli ett större hot längre fram i den här serien.
Mer än möjligen Mister Hattrick själv.
I en Free Press-stänkare idag påpekar han att han matchas mot en viss Lidström nu.
– Han utmanar dig inte fysiskt, men han tar pucken av dig. Hela tiden. Vilket försvar skulle vara bättre, suckar den unge stjärnan.
– Och när han själv har pucken går det aldrig att tackla honom. Han bara glider undan.
Sedan kommer Kane på att han nog låter för negativ och konstaterar att han ändå ska försöka.
– Det är en utmaning, men är det nån man vill besegra är det ju en sån kille.
* * *
”Samme” Påhlsson är som bekant ingen pratkvarn och när han får frågor om hur han, som varit med och knockat Detroit förr, tycker att hans lag måste spela i fortsättningen svarar han med en axelryckning:
– Bättre än i första matchen.
Ja, vad finns det för anledning att hålla på och mölja, som de skulle sagt hemma i Borlänge.
* * *
Idag hälsar Ed Olczyk glatt, som vore vi gamla bekanta.
Det var oväntat.
* * *
Eftersom han tydligen blivit misstänkt bör det påpekas att Lilja inte var en av de som firade med Biffens snus efter sista Anaheim-segern.
Fullt så långt söderifrån kom inte den skyldige i den landsändan…
* * *
Det här är första live-kvällen med nya bloggsystemet. Så jag garanterar ingenting…
* * *
Datsyuk ser märkligt glad ut när han kommer knallande genom myllret i The Joe-environgerna  – där press, personal,  spelarfruar, NHL-folk och spelare alltid trängs på ett gemytligt sätt innan Wings-matcherna – på väg mot lagmötet i andra änden av arenan.
Det kanske kan vara ett tecken på att han plötsligt minns hur man göra mål…
* * *
Det luktar sur mjölk i pressrummet idag.
* * *
Då åker vi snart då.
Jag tror nog att Chicago kan göra en bättre match idag
Men det kan Detroit också.
Därför blir det  säkerligen  satan så sevärt det här, och möjligen jämnt.
Låt oss hoppas.
Återkommer, om allt går som det ska, i första paus.

Det här är alltså inlägg nummer 1000 i den här bloggen.
Det borde firas, men jag har fått väldigt dåliga nyheter hemifrån idag och är inte upplagd för så mycket mer än ett hjärtligt tack till er som följer bloggen och gör den till vad den är
Jag orkar inte riktigt med något vanligt  bloggande heller , jag är för ledsen för det, men lovar återkomma med nya krafter i morgon.
Vad gäller omgörningen och de effekter den fått på RSS-flöden och annat  vill jag bara ha sagt att jag inte är inblandad alls. Jag bara skriver. Men jag ser till att alla er synpunkter hamnar hos rätt människor.

Ja, hallå. Som ni kanske ser har vi bytt blogg under dagen/morgonen. Nu ska det funka bättre är det sagt. Kul. Under omgörningen ställdes mitträkneverk dock om, och nu påstår det att jag bara skrivit 998 inlägg. Så jag skickar in det här lilla mellanspelet nu, för att kunna fira 1000 med ett riktigt inlägg senare ikväll.

Hörs då.

Det blir 5-2 till sist.
Och som det här såg ut under två och en halv period undrar man ju hur Hawks ska kunna ha så mycket till chans.
Det känns inte som att de är i stånd att resa de bastanta förvarsställningar som krävs för att stoppa den röda maskinen.
Fast något sånt vill Zäta inta höra talas om när han efteråt står i det där spa-liknande omklädningsrummet i röd collegetröja, blå shorts och röda, nerrullade strumpor och kliar sitt täta skägg.
– Nej, de är så jäkla farliga framåt. Om de bara kommer igång kan det rinna iväg direkt. Vi måste spela mycket bättre än idag, varnar han
* * *
Quenneville påminner om Paulie Walnuts efter det misslyckade äventyret i Pine Barrens på jumbotron-bilderna i tredje perioden.
Han ser kort sagt monstruöst sur ut.
Och det bekräftas på presskonferensen efteråt:
– Jag gillade inte alls vår match Vi fick en en läxa och måste bli bättre, mullrar  han.
* * *
Fast bara den Zäta-kommentaren, att Wings tror sig kunna mycket bättre än så här, är ju i sig en indikation på att motståndarna ligger osedvanligt pyrt till.
* * *
Mja du, GA, i Chicago-tidningarna är ”Kabby” helt klart det vanligaste smeknamnet på den ryska väggen.
Och man ska lite på Herr Kuc, tror jag…
* * *
Det är U.S Border Patrol som sponsrar Blackhawks powerplay i tredje perioden, men jag tycker det ser ut som att hemmalaget patrullerar gränserna med betydligt större ackuratess.
* * *
Kedjan med Cleary, The Mule och Zäta stod alltså för fyra av målen.
Och samtidigt avväpnade de Kane och Toews, som de konstant matchades mot, totalt.
Kane hade noll skott i matchen.
Noll.
– Let’s not get carried away, säger Babs.
– Men Zäta och hans kedjekompisar, Mule och Cleary, plus Nick och Rafalski, gör det väldigt svårt för motståndarna.
Indeed.
* * *
Det var nära för Burish där, med Eagers skridsko.
– Jag var inte säker på att mitt huvud satt fast. Men jag gjorde en konståkningsrörelse och klarade mig, säger han.
Galghumor – bokstavligt talat…
* * *
Ingen svensk frågar efter snus efteråt.
Flickvännerna förstod nog vilka de var, trots allt…
* * *
Det blir inte ens nåt riktigt drag i ”Don’t stop believin’” ikväll.
Som sagt, det krävs mer än en första konferensfinal för att få fart på The Joe.
* * *
En större skribent skulle kunna skriva något riktigt vackert om Micke Samuelssons handleder.
Jävlar, vilket sprätt han fick på den pucken.
* * *
Blir i den sena kvällen påmind om att Cleary ju kommer från ensliga Newfoundland.
Det förklarar varför han trivdes i Mora.
Riktigt hur man förklarar att han plötsligt öser in mål vet jag inte, men enligt The Mule handlar det om att han bara är sån.
– Han brukar vara lite ”streaky. När det väl släpper för honom så får han in allt, säger smålänningen som håller på att bli hela slutspelets kung i år igen.
* * *
Ja, det här blev ju ingen särskilt rolig slutrapport.
Ber om ursäkt för det. Jag är för trött – och för eager att få komma bort till mitt rum där borta på kasinot.
Lovar komma med nåt bättre i det 1000:e inlägget efter träningarna i morgon.

2-1 nu.
Och nu handlar det verkligen inte om  flyt längre.
Wings har tagit över och hade haft två eller tre måls  marginal om inte Khabibulin spelat som rena Hiller.
Fast inte ens han har något svar när The Mule hugger som en kobra bakom kassen.
* * *
Stämningen är av mer normalt The Joe-snitt idag.
Det vill säga inte så märkvärdig.
De bortskämde Detroit-fansen kräver mer dramatiska upplägg än en sketen serieinledning för att få upp tempen…
* * *
Ja, Prigoda, den där vespan i Italien är ju en klassiker. Men den var inte lika slemmig och illaluktande som en bläckfisk. Det är det jag undrar, hur det känns att gå omkring med ett stinkande blötdjur under jackan några timmar.
* * *
Men var inte Seabrook lite borta även på The Mule-målet?
* * *
Kid Rock zoomas in i jumbotronen. Han har fram- och bakvänd keps, dricker öl ur plastmugg och gör nåt småfånigt tecken åt kameramannen.
Tänk om ändå  Smokey Robinson eller Iggy – riktiga Detroit-hjältar – gick på matcherna istället…
* * *
Från Movägen i Leksand kommer sms om att The Mule är en av de största smålänningarna.
Ja, tillsammans med Big Kjell och han som skickar messet, också känd som Niklas Eriksson.
* * *
Blir svårt att komma in i USA efter ett par voltor på Kumla, Mayhem…
Annars är svaret, jo – män med vitt skägg dominerar kraftigt på Elaine’s.
* * *
Egentligen orkar jag inte alls, Conny Åska. Men det är så satans kul det här.
* * *
Såg ni, Helm var på väg att imitera en greyhound i ett sånt där hundkapplöpningsrace igen.
* * *
Det är lätt ligans två snyggaste tröjor som möts i den här serien – och frågan är om inte Chicagos vita bortaställ ska ha guldmedaljen. De är ju magiska.
* * *
Nu ser jag i alla fall två Tre kronor-tröjor på läktaren mitt emot.
Heja!
* * *
Troligen stämmer storyn inte, Babayaro. Men jag kan ju kolla.
* * *
Nusnäs-Cleary försöker sig på ett likadant skott en gång, men det kan ju inte funka jämnt.
* * *
Man hör ramsorna från enstaka sektioner här och där:
– Kabby! Kabby! Kabby!
Det har han gjort sig förtjänt av.
* * *
Om nu Hawks kan svara på det här – och är det nåt tidigare serier lärt oss är det väl att de kan det – bör slutperioden bli riktigt fin.
Slutrapport, vet ni, kommer när allt annat –  intervjuer, texter till tidning, kaffe-orgier – är klart.