Har man sett.
Det blir att sitta kvar i United Center ytterligare en stund.
I slutet av den segaste slutspelsperiod jag kan minnas att jag sett prickar Havlat in kvitteringen – och nu blir det overtime.
Ojvoj.
* * *
Jag har inte förberett så mycket i skrivväg, så ni får ursäkta om det blir ett kort inlägg här.
* * *
Nu är det inte avslaget på läktarna längre, om man säger så.
Jävlar anamma…
* * *
Patti Smith må vara hemmareporter, men tar sig – liksom merparten av sina  kollegor – för pannan när Havlat får in den där pucken.
De har alla tajta deadlines och nu blir det stora problem…
* * *
Nä, det blir inget härjande med Julia i natt.
Jag har tidig flight tillbaka till New York City och Julia verkar inte vara typen som accepterar några stillsamma barhäng…
* * *
Hawks kommer vinna det här. Och det relativt snabbt. Canucks har helt och hållet koncentrerat sig på försvar under andra halvan av matchen och erfarenheten säger att det inte bara är att växa om.
Om nu inte Sudden visar att han är Sudden då…
Hänger ni med där hemma?

Först händer ingenting i nästan tio minuter.
Sen lyckas Hawks etablera riktigt tryck igen – och för en gångs skull skapar de avancerade chanser också.
Just då får Canucks en kontring och Horidchuck, av alla, gör 0-1.
Det, för Chicago, förödande resultatet har vi nu.
* * *
Tror fanimig jag ser min Vancouver-kamrater från baren igår.
De reser sig som två blå prickar i ett hav av rött när det blir mål.
* * *
Bänkgrannen, som ser ut som Patti Smith, bara rycker på axlarna när jag frågar om hon möjligen kan ta undan tallriken.
Sen får jag själv gå ut med den.
Sedan dess är det lite spänt här uppe också…
* * *
Men Rypiens snurr där på kontringen…ha ha, vem trodde att han hade nåt sånt i sig?
* * *
Jag har ingen kamera som gör distraktionerna rättvisa, men allt för dig John J – här är en liten tagning från jumbotronen.

* * *
Det finns tydliga New York-tendenser på läktarna.
När fansen inte får som de vill börjar åtminstone några av dem bua.
Med så unga gossar på isen kan inte det vara helt  bra,
* * *
Sudden kommer att göra nåt stort, vänta bara.
* * *
Hawks-spelarna kan trösta sig med att fansen åtminstone har några enskilda mobbingoffer a la Malik och Redden…
* * *
Usch, jag sitter redan och är nojjig över matchen i Kalifornien.
Red Wings måste mosa nu. Måste. Måste.
* * *
En som heter något så roligt som Carlton Fisk skjuter puckar från mittcirkeln under pausen.
* * *
Utöver bu-ropen hörs inte så mycket från läktarhåll. De kör nån enstaka ”Let’s go, Hawks” men emellanåt är det helt tyst.
En klar besvikelse, som kräver förklaring av fansen i kommentatorsspåret.
* * *
Jo, Bobby Lou stjäl några mål av ungbloden också.
Han kan sitt yrke, den mannen.
* * *
Försöker för närvarande hålla mig från sånt – ska ju hem på semester om en dryg månad, för bövelen – men nu tror jag fantamme att jag ska unna mig en av de glassar jag såg ute i pressloungen i förra pausen.
Sen ska jag lägga en sölig pinne på Patti Smiths stol.
Later, folks – ni vet hur sena slutrapporterna kan bli.

Null-null efter första.
Och det är siffror som reflekterar händelseförloppet rätt väl.
Det har varit mycket kamp och få målchanser – ja, inte en enda riktigt fet, skulle jag vilja påstå.
Precis som i förrgår hade Chicago bra tryck under och precis efter en tidig Canucks-utvisning, men sen har gästerna jämnat ut och nu är känslan åter att Blackhawks inte får igång sitt eget
Första målet blir oerhört viktigt.
Får hemmalaget det måste Canucks ändå gå framåt och då kan det bli ytor.
Om istället Canucks tar ledningen kan en odör av ”sista matchen för säsongen” börja spridas här inne…
* * *
Idag går det inte att höra ett ord av den amerikanska nationalsång – sånt jävla liv i luckan är det.
Hawks borde kunna krama mer energi ur det stödet, tycker man.
* * *
Jaha, Jo-Anette, nattmarodören från DC, är här och dömer också..
Hoppas han inte har rum på mitt hotell.
* * *
Bubbe, det där får du ta med Höken – vår fotograf här i staterna.
Han är också sån ölkonnässör och ruskar sitt Tranemo-huvud varje gång jag beställer in mitt blask
Men jag gillar blask, så råkar det bara vara med det.
* * *
Ja, Yellbear ser förbluffande lugn och säker och stabil ut.
* * *
Sista delen av det långa Emerson, Lake & Palmer-introt i United-jumbotronen är ändå rätt magnifik.
Toews & co är dock ute och åker skridskor vid kända landmärken i Chicago-land och…äh, det går ju inte att beskriva, men leta lite på Youtube ska ni se.
* * *
De här cheerleader-damerna som skrapar isen…jag säger det igen, hur kan NHL tillåta såna förödande distraktioner? Jag, som sitter uppe i taket, får svårt att koncentrera mig på skriverierna. Hur ska det då inte vara för spelarna som delar isen med dem?
* * *
Gurkapa, förlåt…jag känner att jag helt i onödan gett mig ut på djupt vatten här.
Så okej, byt för satan ut Memphis mot San Francisco…
* * *
Så hårt som utlovat har det väl inte riktigt blivit.
H. Sedin åker på en fin tryckare och Raymond kör över en hök så det dundrar i isen, men annars har det ju inte varit nåt.
Kom igen nu gubbar, visa huggtänderna.
* * *
Att Tribune-skribenten råkar heta Cuk väcker ju vissa associationer till ”Torsk på Tallinn” och scenerna när Rheborgs fantastiska karaktär går omkring och skriker ”Han heter kuken…ääähö”.
Jag ska försöka låta bli att göra så.
* * *
Jag har stora problem med att min bänkgranne ställt en äcklig tallrik med matrester intill min dator.
Hatar sånt, vill inte väcka nån uppmärksamhet alls, men jag måste fan be henne gå ut med skiten.
Jag gör det nu – och återkommer i nästa paus.

God morgon, höll jag på att säga.
Idag har det varit lite motigt.
Det blev nämligen en rätt grundlig sittning i ESPN-zonen igår.
Jag hamnade mellan ett sällskap från DC och ett från Pittsburgh och det låter kanske vanskligt, men stämningen var mycket god. Jo, elakheter utbyttes i massor – men med stora leenden. Och i mitten satt alltså jag som något slags neutral domare.  Som sådan bjuds man på många Heineken och…ja, de flesta är nog bekanta med det pris man till sist ändå får betala när folk är så generösa.
Nu är jag dock pigg som en TV-pucksdebutant igen, för här ska det bli ny match mellan Blackhawks och Canucks och jag har en alldeles bestämd känsla av att det blir en brakande hockeyfest.
Och ni är med mig i natten, eller hur?
* * *
Det fortsätter surras om att Blackhawks underpresterade å det grövsta i förra matchen och gett sig själva fan på att vara mycket bättre ikväll.
– Det handlar om stolthet. Vi måste visa fansen vad vi verkligen säger, säger Patrick Sharp.
Det låter,  i alla fall rent underhållningsmässigt, väldigt lovande.
* * *
Vi såg matchen på en liten tv, utan ljud, och under andra perioden blev det av kända skäl lite  suddigt i största allmänhet.
Så förutsättningarna för en adekvat bedömning av matchen mellan Caps och Pens var inte de bäst.
Men såvitt jag förstod spelade Pittsburgh ut Washington under större delen av matchen.
Är det en korrekt iakttagelse?
* * *
Canucks, å sin sida, talar mycket om att bekämpa alla tendenser till förnöjsamhet.
– Det har vi pratat mycket om, att vi absolut inte får vara nöjda bara för att vi vann en match här. Vi måste fortsätta jobba precis lika bra som i den matchen, och göra det i 60 minuter, säger Mattias Öhlund.
* * *
Är det inte lite olyckligt att en av Chicago Tribunes ledande hockeyskribenter heter – Chris Kuc…
* * *
Ett annat starkt intryck var att  Geno Malkin plötsligt spelade som en gud.
Stämmer det?
* * *
Det är inte bara jag som ska skämmas.
Vigneault himself erkänner i tidningen att inte han heller kan skilja Bröderna Brothers
–Trots att jag varit här ett tag nu vet jag fortfarande inte vem som är vem, erkänner han.
Ha!
* * *
Det var några influgna Canucks-fans med i baren i går kväll också.
De hyllade Markus Näslund, försvarade Todd Bertuzzi och var besvikna på stämningen i Chicago.
– I Vancouver talar alla hockey överallt just nu. Här träffar vi folk som inte har en aning om att slutspel pågår. Hemma smattrar det Canucks-vimplar i alla bilfönster också. Det ser man inte alls här. De verkar inte bry sig, sa de och svepte en Miller light till.
Vad har Windy City-borna i kommentatorsspåret att säga till sitt försvar?
* * *
De må exakt samma handikapp, men enligt en mallig Henrik har Daniel bara vunnit en enda av alla golfrundor de gått ihop.
– Jo, han säger det. Jag brukar kontra med att jag blev draftad först, säger Daniel.
* * *
Det var värst vad mycket San Francisco-fans det fanns i läsekretsen.
Visst, visst, det är en otroligt vacker och särpräglad stad. Men den är lite tråkig också, tycker jag. Så just nu får Frisco finna sig i att befinna sig utanför Topp 10-listan…
* * *
Sami Salo ska inte spela ikväll heller, meddelade Canucks nyss.
Det hade jag kunnat berätta redan igår.
Han var ute och stapplade på isen under onsdagens träning och såg inte piggare ut än en genomsnittlig likkista.
* * *
Quenneville har lovat att Hawks ska spela mer fysiskt ikväll också och det inger ju förhoppningar om att Windy Citys egen Niklas Kronwall, Yellbear, kommer sätta in några brakande open ice-tryckare.
* * *
Ingen kan vilja vara motståndare när det blir overtime mot vare sig Pittsburgh eller Carolina.
De vinner ALLTID i såna lägen.
* * *
Det hanns med en bättre middag efter sportbarssittningen också, på Tavern on Rush.
Det är ett magnifikt stekhus NHL-spelare på besök i Chicago frekventerar och jag rekommenderar det å det varmaste.
* * *
Senaste budet är att NHL ska göra allt för att behålla Coyotes i Arizona; ligan anser att ägaren inte har rätt att lämna in konkursansökan på egen hand och nu väntar ett flera månader långt domstolskrig.
Skulle saker och ting gå emot Bettman är Hamilton tydligen det troligaste alternativet. Där finns  Blackberry-ägaren som är beredd att betala några miljarder för organisationen och i den här världen är det bara pengar som räknas. Vi kan tycka att det vore roligare med Winnipeg eller Vegas eller vad vi vill, men money talks.
* * *
Det är en vacker syn som möter från pressläktaren i United halvannan timme före första nedsläpp.
Personalen har hänt handdukar på alla 20 000 sittplatser så den blodröda arenan är plötsligt vit istället.
* * *
Tanten i pressentrén känner igen mig från senast och suckar tungt.
– Där är han med en massa B och J i efternamnet, säger hon till en kollega.
That’s me, folks.
* * *
JLMW, jag har blivit väldigt tagen av San Diegos omgivningar, men själva staden vet jag inte om jag klämma in på en sån lista.
Du är dock välkommen att försöka övertyga mig.
* * *
Homer påstådda armbåge mot den redan skadade Wisniewski har väckt ont blod i södra Kalifornien..
– Om han säger att han inte gjorde det med flit tror ni förstås på honom. Men om det varit Chris Pronger, då hade ni i media gjort en stor affär av hur Anaheim Ducks är nu. Nu handlar det om Detroit och då är allt så bra så, säger Wisniewski själv bittert till murveluppbådet i Anaheim.
Ojvoj!
* * *
Jämtlands och Ångermanlands representanter i Stanley Cup-slutspelet lirar fotboll idag också, men när jag går förbi får Edler stå och titta på medan Bröderna Brothers lattjar med några nordamerikaner.
Han är förmodligen för bra.
* * *
Fint av Tre Kronor att klappa till tjeckerna.
Det hade bloggen inte trott, erkänner bloggen härmed.
* * *
Det är lite roligt att företaget Sharp gör reklam i just United Center.
* * *
Apropå Pronger var det inte direkt som att han bröt ihop när han under gårdagen fick veta att han utsetts till fulaste spelaren i ligan av sina kollegor.
– Det är alltid en massa gnäll, fnös han och sen var det inte mer med det.
* * *
Toews, Kane, Sharp, Havlat, Campbell, Versteeg...ja, det är rätt exalterande att ögna igenom Blackhawks laguppställning.
Så mycket ungdom, så mycket talang, så mycket stjärnglans.
* * *
Om han kan lösgöra lika mycket energi som under den där svettsprutande cykelturen i går, då är det ikväll Sudden exploderar.
* * *
Nu är det värmning och konstateras kan att att Mattias Öhlund ser cool ut utan hjälm.
* * *
Jag har tippat som en kratta under slutspelet, så ta det med näve salt, men jag tror Chicago utjämnar ikväll.
I övrigt hoppas jag som vanligt bara på stor underhållning.
Första pausen, då återkommer bloggen.

Det är dagen efter i United Center och Blackhawks tränar rätt så intensivt.
De vill ha revansch för en  match som både spelare, coach och media beskriver som lagets sämsta i slutspelet so far.
– Ja, det är känslan här inne, säger Niklas Hjalmarsson när jag äntligen får nöjet att hälsa på honom.
– Vi tycker inte att vi kom upp i normal standard igår och är fast beslutna att göra en mycket bättre match i morrn.
* * *
Det borde ju vara lättare att hitta ut till de ruffiga United-kvarteren i dag, men jag lyckas ta fel avfart en gång till och drar ytterligare några vredgade ramsor GPS-konstruktörer och Chicagos stadsplanerare.
Jag borde kanske åka och lämna in lokalsinnet på undersökning istället.
* * *
Inte för att det nånsin skulle hända, men om jag nånsin ansträngde mig så mycket som hockeyspelare gör, då kan jag garantera  att jag inte suttit på en träningscykel och trampat som på upploppet i Giro di Italia dagen efter
Men det är just vad Sudden gör när bloggen kommer släntrande genom korridoren utanför gästernas omklädningsrum.
Svetten sprutar så man går långa omvägar.
Men plötsligt kommer han på nåt och hojtar över mig.
– Du, flämtar han,  jag var på Springsteen i Denver häromsisten. Så jävla bra.
Sen trampar legendaren vidare.
* * *
Idag står det att Samme Påhlsson och bröderna Sedin kommer från staden Ornskol.
Ornskol?
* * *
Tack för alla svar om Pyatts tragedi.
Fy fan så hemskt.
Det är nästan jag får svälja hårt bara jag ser honom efter eftermiddagsträningen.
* * *
Efter den där konserten i Denver träffade Sudden Nils Lofgren också.
– Han bodde på samma hotell som vi. Killen är inte lång, men vilken artist, säger Vancouver-stjärnan.
Och sen trampar han återigen vidare.
* * *
Det visar sig att Hjalmarsson, som talar den mest sympatiska småländska, har många smeknamn i Hawks omklädningsrum.
Ett är Homer (upptaget, skulle jag vilja påstå…) och ett annat Nick.
– Men ibland säger dom Yellbear också, skrockar han.
Yellbear!
Den stångar sig ju rakt upp på bloggens Top 5.
* * *
Ber alla jämtlänningar i läsekretsen om ursäkt.
Edler tillhör , som ni mycket riktigt påpekat, IFK Östersund.
Inte Ope.
– Nej, säger Henrik Sedin och skrattar, herregud. Sånt där dom noga med där uppe.
De verkar vara det, ja.
* * *
Även jag börjar bli orolig för Detroit.
Dom MÅSTE vinna i morgon, annars går de här åt helvete.
* * *
Samme Påhlsson deltar inte i onsdagens träning.
Men gamle den knarrande Quenneville försäkrar att det inte är någon fara alls med honom.
* * *
Yellbear!
* * *
Mina tillkortakommanden i trafiken till trots – Chicago är verkligen en alldeles förtjusande stad.
Det håller Mattias Öhlund med om.
– I synnerhet just nu. I vanliga fall när vi kommer hit brukar vädret vara sådär, men nu är det ju helt underbart.
Och Canucks-spelarna har faktiskt kunnat tillgodogöra sig stan under det långa besöket,.
– Vi kom ju redan i söndags, så under måndagen hann vi knalla omkring lite, säger Mattias.
Själv har jag flyttat upp Windy City på Topp 5 på listan över amerikanska favoritstäder.
* * *
Quenneville har jag sedan länge svårt för.
Han gav Slava Persson för lite istid när jag var och hälsade  på i St. Louis i 2000-talets gryning och förra året körde han ju slut på Foppa i Denver bara för att han själv var rädd att få sparken
Men under sitt besök häromveckan menade Persson att gubben i själva verket är en av de mer sympatiska coacher han haft och idag på presskonferensen ger han ett rätt gubbcharmigt intryck.
Så jag kanske ska ta och ändra mig.
* * *
I sin helhet ser ovan nämnda lista för dagen ut så här:
1. New York. 2. Las Vegas. 3. New Orleans, 4. Los Angeles, 5. Chicago. 6. Austin. 7. Miami. 8. Boston. 9. Memphis. 10. Washington.
Det finns mer resort-artade ställen jag älskar också, som Palm Springs och Key West och Sedona och Scottsdale, men det är inga storstäder och därför räknar jag dem inte.
* * *
Nu går åskan över Lake Michigan och jag ska börja förflytta mig mot ESPN Zone för att se den förhoppningsvis helt makalösa showen i Steeltown
Men vi tar ett litet bildspel från dagen som avslutning.

Uniteds exteriör. Visst är det lite Dresden?

Men det här är ju en sjysst staty. Och är det någon idrottsman som ska ha en staty är det givetvis Air.

Hawks tränar.

San Siro-läktarna. Stort är det.

Jag sitter alltid och oroar mig för att de här asen ska lossna och braka ner i isen. Det vore tråkigt.

Rätt tungt nummer att hissa i taket också…

Det här är ryggen på Yellbear!

Trycket i heltäckningsmattan jag orerade om igår.

Här tränar Canucks också. De gröna tröjorna är sjukt fula.

Ja, så ni ser att vi verkligen befinner oss i Chicago då.

P.S Nu får jag skäll av Robocop igen, men eftersom jag kommer sitta i en bar och hinka Heineken – det måste väl även du unna mig, arge kritiker? – blir det dåligt med uppdateringar under kvällen. Men skriv. Nån gång kommer de ju in…

Så där, det stannade vid 3-1.
Annars satt man ju och inbillade sig att man kan nånting om hockeypsykologi och hade teorier om att nästa mål skulle bli helt avgörande.
Man Blackhawks fick aldrig igång sitt spel på allvar – främst för att Canucks inte tillät dem, men också för att många slarvade rätt betänkligt.
Efter vändningen i GM Place fanns det nog på sina håll fantasier om att det här skulle bli lätt.
Då går det alltid åt helvete.
* * *
Per, du kan få låna min gamla special-beställda T-shirt som det står ”Hang the DJ på”.
Om inte annat kan du ju tälta i den utanför The Rock…
* * *
Blackhawks har definitivt ett av de mer luxuösa omklädningsrum jag sett.
Bara Toronto är värre.
Men inte ens de har ett klubbmärke som gnistrar lika rent och självlysande i heltäckningsmattan. Det ser ut som det sytts ikväll.  Om inte PR-gubbarna där inne varit på så dåligt humör hade jag tagit en bild och visat er. Men kanske efter träningen i morgon…
* * *
Jag tycker absolut inte det är roligt längre, bara pinsamt, men efter att ha intervjuat en Sedin måste jag återigen fråga.
– Eh, är det H eller D?
H, visar det sig, och han ler överseende åt min fadäs.
* * *
Om Coyotes  ska flytta nånstans bordet det för i helivitte vara till Vegas.
Det blir ju nära och allt…
* * *
Dessvärre får jag nöja mig med att studera det där klubbmärket hos Hawks.
Bägge svenskarna har för länge sedan hunnit försvinna in i det inre och PR-gubbarna vill
Så igen:
Kanske efter träningen i morgon…
* * *
Jag tror jag föredrar Newark, trots allt. Där har jag aldrig påhoppad efteråt.
Det blir jag nu.
Under den korta promenaden till pressparkeringen är det en upprörd herre som frågar mig och när jag inte hör vad han säger börjar han gapa som en vettvilling.
– Cracker! I’m gonna mess your ass up, ryter han.
Jaja.
* * *
Sudden ler så halva omklädningsrummet blir bländat när jag konstaterar att han förmodligen inte tänker berätta vad det är för skada han haft.
– Nej, det tänker jag inte berätta, skrattar han.
Men du är återställd nu?
– Ja, allt känns bra. Det är bara att spela igen.
Jaha. Och blåtiran är borta också?
– Ha ha, ja såna  försvinner snabbt.
* * *
Cracker…vad fan. Det borde ha varit jag som messat upp hans arsle.
* * *
Det börjar bli ångestfyllt för Detroit det här här.
* * *
Däremot går  faktiskt Big Buf förbi i på den där heltäckningsmattan och ja, han är förbannat stor.
* * *
Innan de, som det heter, öppnar sitt omklädningsrum kommer Vancouvers PR-man ut till presskocken i korridoren utanför och säger att Pyatt för första gången sedan comebacken är tillgänglig – men bara för hockeyrelaterade frågor.
Hm, här är det något jag missat, inser jag. Men ni som har koll vet säkert vad som menas och kan nu berätta för mig.
* * *
Edler håller med om att han nog bör sluta skjuta puckarna över plexit från egen zon…
– Ja, jag får skärpa mig, säger han med ett blygt leende, det har blivit lite väl ofta.
Å andra sida, allt för spänningen, eller hur?
* * *
Det är ännu svårare att hitta tillbaka till hotellet – ni vet hur taskigt gamlingar kör i mörker… – så jag har några svavelosande Haddock-utbrott på vägen hem också.
* * *
H. Sedin säger sig inte vara helt överraskad över gamle vännen Näslunds beslut att lägga av.
– Jag har väl hört lite grymtningar i den riktningen. Det känns lite synd, han gör ju 24-25 mål även när han tycker att det går bra. Och det är ju en kanonkille man kommer sakna. Men det är hans beslut, heter det.
* * *
Ni vet vad vi har i morgon, va?
Nytt möte mellan Penguins och Capitals.
Det ska jag definitivt sitta på lämplig sportbar och se och JÄVLAR vad roligt det ska bli.
Innan dess är det dock inte omöjligt att det kommer någon liten bloggrapport från träningarna i United.
Ta det lugnt tills dess.

Ska det bli som vanligt när dessa frustande youngbloods från Illinois uppträder?
Canucks är ju på väg att rycka och skaffar sig 3-0-ledning, men just som man börjar plita ner små krumelurer i anteckningsblocket om att detta nu måste vara avgjort klappar Brian Campbell in en 3-1 och den eld den reduceringen tänder i hemmalaget visar att vad som helst skulle kunna hända idag också.
* * *
Det var inte precis någon Ovetjkin-balja, men ändå: Fin svenskkvartett som befann sig på isen vid  3-0-målet:
Sedin-Sedin-Edler-Öhlund.
Och just Edler gör enligt min mening en strålande match.
Dessutom kunde han gott ha fått en assist på det målet.
* * *
Man kan lätt få för sig att det är på grund av sin ungdom Hawks hela tiden
De har inte lärt sig hur knäckt man ska bli ännu…
Ja, utom Samme Påhlsson då.
Men han är å sin sida för tuff för att bli knäckt.
* * *
Stod under slutet av förra pausen och beundrade en hall of fame-vägg med bilder på Blackhawks största hjältar.
Vad jag kunde se ingick inte Ragge Johansson.
En chock.
* * *
Men på samma gång…Canucks måste vara för bra, och för stolta, för att tappa en så stor ledning igen.
* * *
Mitt i alltihop kommer nyheten att Coyotes gått i konkurs och förmodligen kommer att flyttas från Arizona-öknen.
Det är ju katastrofalt. Man vill ha en Phoenix-resa per säsong…
Läs här, VIK.
* * *
Brian Campbell har alltid varit en stor Biffen-favorit.
* * *
Ja, Offroad, jag tvivlar inte att det beror på att jag inte varit tillräckligt uppmärksam.
* * *
United  är verkligen en maffig hall. Särskilt den tredje sektionen, högst upp, känns det som att de varit på San Siro och stulit.
* * *
Khabibulin är vad som händer det tuffaste namnet av dem alla. Vid sidan av Clutterbuck förstås.
* * *
Nu har jag spillt kaffe på min ljusa kavajärm.
Fan också.
* * *
Kane har det just nu inte mycket roligare än sin namne i bibeln.
* * *
Nu ska vi väl inte blanda in Rangers i det här, Dala…
* * *
För Cain, Abels bror, hade inte så kul, va? Ni som kan er bibel?
* * *
Nu spelar de i alla fall Sinatra i en reklampaus.
Det är klass.
Och Per, borde inte det vara en given homeboy i högtalarna på The Rock?
* * *
Bloggens gamle sidekick Marco Polo-Persson skickar plötsligt mail från det nattliga Sverige.
Han är arg på att Canucks-backarna inte kan hugga ner Big Buf (tack för det, Dala – här ÄLSKAR vi smeknamn…).
Det är en hård jävel, Marco Polo-Persson.
* * *
Då ber vi om ett grandiost drama i tredje då.
Sen återkommer jag med slutrapport framåt gryningen…

0-1 står det efter första.
Och det gör det för att Hawks bara glimtvis kunnat utnyttja de fria hastighetsbegränsningarna.
De tryckte på bra precis i början, och i PP hade de understundom chockerande fart på pucken.
Men i övrigt har Canucks varit väldigt bra på att agera vägbulor, i synnerhet i mittzon,  och sett till att skapa det mer ställningskrigsartade tillstånd de letar efter åtminstone på bortaplan.
Men hey, det är bara  en period och är det något Chicago varit bra på i det här slutspelet är det väl att komma tillbaka från underlägen.
* * *
Det är för roligt att se lag som på det här sättet kommit fram till match 3.
De kommer ungefär lika bra överens som Arafat och Begin.
Det är gruff och trashtalk och antydningar till slagsmål precis hela tiden.
You gotta love slutspel.
* * *
Kaffet i Uniteds presslounge kan vara det bästa i hela ligan.
Stora muggar får man också.
Fem plus.
* * *
Helt korrekt om nationalsången, Dala.
När hemmalaget först kommer ut på isen sitter jag och tänker att är betydligt mindre tryck än i Washington.
Sen börjar fracktjommen sjunga ”Star-spangled banner” och jävlar i min brasa – det är konstant, öronbedövande larm hymnen igenom.
Väldigt häftigt.
* * *
The Kronwall of Chicago, som Hjalmarsson alltså kallats på sina håll, är ju nästan på väg att få in en puck från blå i början.
* * *
De kör också ett rekordlångt intro om stolthet och tradition och integritet och allt vad det är på jumbotronen efter uppvärmningen.
De är ju bra, men tio minuter…det är lite Emerson, Lake & Palmer-varning på det.
* * *
Ha ha, Per, du kan sätta dig på att jag direkt fattade att det var du som hade glömt att skriva namnet.
För som sagt, VEM mer skulle försvara Newark…
* * *
Hawks har ett hemligt vapen i den cheerleaders som kommer ut och skrapar isen i reklampauserna.
De är så så lättklädda att motståndarna måste bli vindögda. Tänk en så blyg gosse som Edler…
* * *
Att han kan ”göra” en kyckling  i omklädningsrum spelar ingen roll. Canucks vet att Toews har ont någonstans och det är just därför Pyatt kör över honom så brutalt.
Som sagt, slutspel…
* * *
Du är verkligen ”vi” med Chicago, Offroad? Hm, varför hade jag inte uppfattat det tidigare?
* * *
Nu aktar vi oss för 03.00-skräcken.
Återkommer i nästa paus.

Aloha från Lake Michigans bedårande strand.
Bloggen har efter bagarväckning  (som inte blev lättare av att domare Joanette, om det nu var han, förde sensationellt oväsen med sitt ragg vägg i vägg halva natten…) och ovanligt behaglig flight norröver tagit sig till Chicago.
Här är strålande varmt och frapperande vindstilla och en lång eftermiddagspromenad längs fantastiska Michigan Avenue känn som ett litet mirakel.
Och nu blir det hockey.
Tredje mötet mellan Blackhawks och Canucks i United Center.
Kommer att gå undan, det kan man nog slå fast.
Men ni är ju kvicka i både huvud och fötter och hänger med i natt också, eller hur?
* * *
Det finns för min egen del ett extra moment av upphetsning ikväll.
Jag gästar nämligen en helt ny arena.
Jag var visserligen här på hockey i vintras också, men då spelade de som bekant på Wrigley Field.
Så det är mitt premiärbesök i United Center och få saker i världen kittlar mer än att komma till nya NHL-arenor.
Första intrycket:
Den är stor, sliten och i alla fall utvändigt rätt ful.
Men det känns som det finns gott om atmosfär på de blodröda läktarna , jag gillar det gulaktiga ljuset – man får lite samma känsla som på tv-bilder från NHL på 80-talet, när allting från Nordamerika kändes så avlägset  – och min plats på pressläktaren är ingenting annat än enastående.
Så här ser det ut från den, när hallen är tom:

* * *
Just  tempot är temat i all lokal media idag.
Blackhawks beskrivs som ligans snabbaste lag och ska, hoppas man, åka sönder Canucks ikväll.
Och roligt nog får Chicago Tribune hela tiden olika svar när de frågar killarna vem som är snabbast i laget.
Nån säger Sharp, en annan drar till med Brian Campbell, ytterligare någon nämner Eager och en fjärde kommer dragande Versteeg.
– Well, det är så det är, påpekar Campbell.
– Vi är snabba allihop. Det finns speed överallt i det här laget.
Är du beredd, Öhlund?
* * *
Nu har jag bara fem arenor kvar – plus en halv
De i Montreal, Carolina, Columbus, Edmonton och Calgary har jag inte sett alls – och den uppe i St. Paul i Minnesota har jag bara besökt under ett republikanskt partikonvent och det kan ju inte riktigt räknas.
Det är mitt mål att fullborda 30-taggaren nästa säsong…
* * *
Den förste jag ser efter att ha forcerat en väldigt sträng tant i pressentrén – hon tyckte inte att man kunde ha ett b och ett j i början av sitt efternamn… – och kommit ner i korridorerna utanför omklädningsrummen är Roberto Luongo.
Han sitter på en träningscykel och trampar som en förryckt.
* * *
Ingen ska komma och påstå att United ligger i Chicagos mer luxuösa kvarter.
Det påminner mer om Newark. I kvarteren bortanför The Rock….
Och att köra hit från downtown är sannskyldigt helvete – i alla fall med GPS som trilskas.
Jag har en serie vredesutbrott som de som känner mig närmare – ja, de som tycker att jag borde heta Kapten Haddock –  skulle haft väldigt roligt åt.
* * *
Sen springer jag in i Ope och Friska Viljor.
Alltså:
Alexander Edler och bröderna Sedin sparkar som vanligt fotboll i ett hörn utanför omklädningsrummet.
Jag får att får det bestämda intrycket att det är Ope – Edler – som är bäst på det.
* * *
Dustin Byfuglien har lekt Tomas Holmström framför Bobby Lou – det är alltså Luongo det, Hiro… – under de två första matcherna och fått mycket beröm för det.
Men playoff som det är försöker Canucks-backarna låtsas som att de inte alls märkt av honom.
– Nej, vaddå, jag har inte tänkt på just honom. Det är väl inte märkvärdigt med hans spel, säger Pjäxan (Bieksa, Hiro…).
En härlig lögn.
* * *
Blackhawk – eller Gustav Skogens – kanske kan berätta vilken sportbar runt norra Michigan Avenue jag lite senare ska gå på för att se Anaheim-Detroit.
För de har inte Bettmans älsklingskanal – Versus – på det här hotellet heller.
* * *
Jonathan Toews kallas, sin ungdom till trots, ”Mister Serious” av lagkamraterna och förvåningen blir därför stor när han under ett pressmöte med den närvarande journalistskocken börjar vifta med armarna som en kyckling.
Det visar sig dock att han bara vill dementera kanadensiska rykten om att han har så ont att han inte kan lyfta på just armarna…
* * *
Inte nog med att Salo återigen saknas, det är ”game-time decision” på Demitra också – och det betyder förmodligen att han inte heller spelar.
Det är inte alls bra för Vancouver.
* * *
”One goal”, står det på alla slutspelsreklam här i stan.
Jag hoppas på fler jag…
* * *
Eddie Olczyk – tv-kung i de här trakterna – står i loungen bakom den fina pressläktaren och skrattar och drar anekdoter och håller hov i största allmänhet.
Så här roligt har inte han fått ha det på år.
* * *
Ännu allvarligare 03.00-varning råder i natt. Vid den tidpunkten läser sig bloggservern för mig – och räknar jag inte alldeles fel sker det mitt i den här matchen. Ha tålamod. Det är teknikmänniskorna säger att jag ska ha…
* * *
Du, Blackhawk har ju lovat blogga en bira om han kom till Chicago.
Den vill bloggen ha nån kväll
* * *
Jag säger inte att jag har nåt med saken att göra, men det brukar hända nåt med Sudden varje gång jag ser honom live.
Så håll koll på honom ikväll. Det kan hända nåt.
* * *
Det är ganska gött att tänka på hur svidande avundsjuk Front 242-Åke ska vara just nu…
* * *
Nu börjar värmningen och under den ska jag väl inte ljuga och påstå att det ser att brinna i Sudden, men…jag tror på honom ändå ikväll.
* * *
Småsur standardrock i högtalarna. Här borde de skrämma motståndarna med lite rå Muddy Waters.
* * *
Det är alltså även första gången jag ser Blackhawks röda hemmatröjor live också och fanimig, de är ännu snyggare på det sättet.
* * *
Canucks tröjor kan man inte kalla snygga ens om man vill vara rolig.
* * *
Hjalmarsson ser fin ut också.
Det enda jag sett av honom i live-sammanhang är en period under säsongspremiären på Garden i höstas – sen blev han skadad och var borta större delen av säsongen.
Desto roligare ska det bli att följa honom nu.
* * *
Okej, dags snart då.
Efter gårdagens otroliga föreställning finns risken att vad som helst känns avslaget, men jag tror nog att även det här kan bli ett rätt exalterande hockeyfyrverkeri.
Vi hörs i första pausen – såvida inte klockan är tre då…

En klassiker.
Det var vad det här var.
En klassiker.
En match det kommer att talas om i år framåt.
– Jo, jag såg den, fajten då NHL:s  två stora superstars gjorde varsitt hat trick, får vi som var uppe i natt säga till vår omvärld .
Och det fränaste är ju att matchen som helhet förtjänade den gnistrande knorren.
En sån show, ett sånt stycke sprakande entertainment, SKA  sluta med kepsregn över både The Great Eight och Sid The Kid.,
– Sjukt, sa Ovetjkin själv efteråt och ruskade sin vilda kalufs.
– Det är alltid kul att göra tre mål, men det är ännu roligare att vinna, suckade Crosby.
* * *
Det är redan möblerat för final i Verizon Center…
Mediaintresset för den här serien är helt enkelt så stort att de inte kan hålla de stora intervjuerna i omklädningsrummen, på sedvanligt sätt.
I stället får coacherna och deras bästa spelare för kvällen – och gissa noll gånger vilka det var ikväll – sätta sig på en scen i basketlaget Wizards träningshåll och hålla regelrätta presskonferenser.
Jag gillar det, det visar att det är viktigt nu.
* * *
De där skotten The Great Eight får på är ju helt surrealistiska.
Jag tror nog att  Fleury – precis som alla andra målvakter som haft oturen att befinna sig i samma situation – vet att de ska komma men helt enkelt inte hinner reagera.
– Jag vet inte hur det känns att stå iväg för såna skott, säger Revyskådisen, och jag tänker inte ta reda på det heller…
* * *
Sid The Kid gör ett mycket värdigt intryck under sin presskonferens.
Han är påtagligt besviken, men svarar redigt och utan åthävor på alla frågor.
Dessutom säger han sig  se PR-värdet i en match som den ikväll, trots förlusten.
– Som spelare  fokuserar man inte på sånt, men jag förstår ju att det är väldigt roligt för fansen när två så profilerade spelare gör hat tricks, svarar han på frågor i just det ämnet.
* * *
Om man tittar riktigt noga går det att spåra ett par hårstrån på Bäckis haka.
– Visst är det fint, svarar han när någon undrar om det ska föreställa ett slutspelsskägg.
– Killarna i laget tycker likadant….
Det är en omskrivning för att VM i gliringar pågår i Caps omklädningsrum.
* * *
Revyskådisen  hävdar att Kunitz crosscheckade From Russia with Glove över halsen ögonblicket innan Crosby fullbordade sitt hat trick.
– Det var riktigt elakt. Vi hoppas ligan tar en titt på det säger han.
Jag såg inget sånt, gjorde ni?
* * *
En annan fråga:
Varför gör publiken i Verizon konstiga ap-ljud så fort Gonchar har pucken?
Det kanske man ska veta, men det gör inte jag och jag hoppas nån har ett bra svar.
* * *

Men vet aldrig, men jag skulle inte vilja påstå att det här är situationer som småblyga 21-åringar från Valbo direkt älskar…
* * *
Artisten från Moskva ställer inte till med lika mycket show på presskonferensen som väntat.
Han pratar mest om att det inte spelar någon roll vem som gör mål och att man inte ska vara egoist (det verkar vara en del Ovie-kritiker i kommentatorsspåret och jag kan tänka mig att de har synpunkter på just det…), men flinar åtminstone lite när fansen kommer på tala.
– De är helt crazy och har gjort hela stan osäker. Jag vet inte om jag vågar åka hem ikväll…
* * *
Sid påpekar att skillnaden mellan lagen är väldigt liten och att Pittsburgh inte behöver ändra på någonting särskilt inför hemmamatcherna, bara försöka minimera misstagen.
Revyskådisen är inne på samma linje.
– Vi har bara hållit serven ännu, säger han.
Ja, ingen ska bli förvånad om det står 2-2 i serien inför helgen – och att det sedan blir sju matcher.
DEN Game 7 skulle inte jag vilja missa…
* * *
Om From Russia with Glove vill den skrockfulle Ovetjkin inte säg nåt alls.
– Nej, jag har inte sagt nåt tidigare och vill inte göra det nu heller. Fråga honom själva och se om ni kan få några svar ha.
* * *
Det är oroväckande lyhört på mitt hotell och vägg i vägg har det just kommit in ett berusat par som låter som…ja, ni vet.
Kan det vara Jo-Anette som fått hugg nere i baren?
* * *
Det roligaste är att Ovie har sina egna Oak Man och Biffen – alltså ryska journalister som efter de engelskspråkiga övningarna går fram för att få några citat på modersmålet också.
Man vill liksom ha det, det blir ofta mer avslappnat och låter bättre.
* * *
Nu är det sovdags. Halvbagare väntar i morgon och sen brakar vi iväg till flygplatsen. Och Blackhawk, du har lovat mig en bira i Windy City…