Yes.
Nu känns det så där satans exalterande igen.
Fast  ännu mer.
Ju längre de här slutspelsserierna fortskrider, desto häftigare blir de ju.
Själva mötet får en storyline, profilerna blir tydligare i konturerna, konflikter och motsättningar tar form.
Kort sagt:
Vi har ljuvlig ramalama att vänta i andra ronden mellan Capitals och Rangers denna tidiga eftermiddag i den plötsligt somriga huvudstaden
* * *
Vi hade en fin kväll igår, Biffen och den särskilt influgne Slava Persson.
Vi satt på vår sportbar borta på  Grand Hyatt och såg såväl slaget om Pennsylvania som Vancouver-matchen på fetaste storbildsmonstret.
Här är ett litet bildspel.

Storbildsmonster.

Slava Fossilen Persson – mästare i Sverige, Tyskland, Österrike, Japan och AHL.

Devils hade vi bakom ryggen…

Den var god…

Under Vacouver började det bli lite suddigt…
* * *
Verkar som att Threeoremore trots allt får chansen idag också.
– Ni får se på uppvärmningen. Men titta på mig. Det blir inga stora överraskningar. Han är vår förstemålis, sa Boedreau igår.
Så, frågade Bashir på Post, it’s safe to assume att Jose står igen då?
– It’s not, flinade  Caps-coachen, safe to assume anything.
Men ni hajar.
Det blir samma keeper igen.
* * *
När Malkin kvitterade igår tittade Persson upp från ölsejdeln och konstaterade direkt::
– Det där kommer Richards att ligga vaken över i natt. Han stod helt fel.
* * *
Lundqvist krockade med Antropov – av alla – på träningen igår och för några ögonblick såg det ut som att han skadat sig.
Då vore Rangers slutspel över, så inte helt oväntat utbröt viss panik i Rangers-lägret.
Kungen är dock bara lite stel i nacken efter smällen.
– Och i slutspel känner man ingen smärta, konstaterar han kallblodigt.
* * *
Det har verkligen blivit sommar på östkusten
Vi har 25 plus, minst, och alldeles strålande.
Bara nu inte folk tar det som inteckning för att gå i shorts på hockey.
Då får de en otrevlig eftermiddag.
Här inne är det fortfarande så kallt att vi får slå åkarbrasor som vindkraftsnurror för att inte drabbas av kallbrand.
* * *
Har osedvanligt fin plats idag, mittemellan The Oak Man och Pretty Face.
Men det är bara jag som kommit i tid…
* * *
So long, Åke Lasses.
Vi glömmer aldrig.
Aldrig.
* * *
Coach-psykningarna mot domarna har börjat.
Boedreau klagar på att Rangers-spelarna kom undan med en massa holding i mittzon i första matchen – och Tårtan kontrar med att påpeka att Bäckis och Fedorov gangstrar vid tekningarna.
Jaja.
* * *
Härlig blåklocka han skaffat sig, Big Mats.
Han ser ut som Rastapopoulos i Tintin-äventyret ”Plan 714 till Sydney”.
Och jag sa ju att han skulle kliva fram igår…
* * *
Schultz behöver inte hoppa över sargen för att få senap på korven idag.
Han är skadad – förmodligen yr i huvudet fortfarande –  och ersätts av Pothier.
* * *
Försöker ju pumpa Persson på uppgifter om vad som egentligen sägs på isen, men det enda jag hittills fått veta är att han själv blir kallad ”fossil” under matcherna i Japan…
* * *
Ovie fortsätter vara underbar.
Igår fick han frågan om han känner press, men den fabulöse ryssen bara skakade på sin vilda kalufs…
– Jag har varit här i fyra år nu och varje dag har jag fått frågor om pressen? Vilken press? Jag har bara a good time…
* * *
Tänk att det snart, om bara 40 minuter i skrivande stund,  ska bli sånt kalabalikartat drag här inne igen…jag blir helt nipprig av blotta tanken.
* * *
Per och andra får inte sura över att vi inte såg Perssons eget gamla lag mot Carolina igår. Det var inte vårt fel. Den matchen visades bara på en liten skärm i hörnet bakom Mike Milbury. Och ni får förstå de ansvariga på sportbaren. Devils-Hurricanes….på papperet låter inte det som någon sprakande hockeyfest.
* * *
Caps kapten, Chris Clark, kan komma att göra comeback idag.
* * *
Jo, Mike Milbury var på Sportbaren igår.
Liksom Doc Emrick och övriga kommentatorer i NBC-sändningen idag.
Som av en händelse såg jag dem på en likadan sportbar i Dallas förra året – när samma Philadelphia spelade mot samma Pittsburgh i tv-sänd konferensfinal.
Det låter som vi kan starta en tradition.
* * *
Nu sms:ar Höken att han just såg Lou Reed på en uteservering i West Village.
Tänkte ni ville veta.
* * *
Nä, Obama dök aldrig upp i onsdags – och idag är han i Mexiko.
Caps får nog gå lite längre för att få hit Blackhawks-supportern borta på Pennsylvania Avenu.
* * *
Ha, det är redan krig på publik-krig..
En samling Blueshirts-fans som samlats vid gästarnas bås drar igång en ”Lets’s go Rangers”-ramsa – och möts av dånande burop från de ännu så länge halvbesatta läktarna.
* * *
Enligt Persson började jag gorma ”Potvin sucks” när Milbury – i väldigt ledig stil, med skjorta utanpå byxorna – satte sig intill oss igår, men så var det inte.
* * *
Drury?
Fråga Tårtan.
Han fortsätter bosse ringholma sig om att det är game time-decision.
* * *
Nu ska jag lägga in en präktig snus.
* * *
Värmningen börjar och ja, Dury är med. Och Bräschan. Men det var de i onsdags också och det betydde ingenting då.
* * *
Jag har  och Pretty Face har varit här en gång förut – på boxning.
Tyson slogs mot en irländsk oxe sommaren 2005 och borde ha vunnit, men slängde in handduken.
Det gör väl inte favoriten idag?
* * *
Det ser, tycker jag, ut som att Macke tänker vara het idag också.
* * *
Så, vad tror ni?
Själv har jag ju svårt att se att Caps ska kunna förlora två raka slutspelsmatcher hemma mot Rangers, men jag trodde inte de skulle torska öppningen heller, så vem vet.
Kul blir det hur som helst. Alldeles otroligt kul.
Vi hörs i paus 1.

Läser under flygplatsfrukosten om ”Rookie Ericssons” slutspelssuccé i Detroit Free Press – och skrattar rakt ut.
För oss som råkar tycka att Roky Erickson är en en av världens största rock ’n’ roll-stjärnor ser  ju det väldans festligt ut.
Få se, vad kan det finns för Roky-sång som passar in på Jonathan?
”I walked with a zombie” kanske.
Och det är i så fall Malhotra som är zombien.
* * *
Jag hade, typ, syrebrist i hjärnan när jag skrev sista inlägget igår.
Därför blev Blekinge Skåne, därför blev Östergötland Sörmland, därför blev 2004 1994 och därför blev det en massa andra dumheter också.
Pinsamt är bara första bokstaven i förnamnet.
Att få läsarskäll på grund av åsikter och referat och sånt är en sak. Det handlar ju bara om att personen som hör av sig tycker annorlunda och vad ska jag göra åt det?  Men när det gäller rena fel, när man fått hjärnsläpp och publicerar sakfel  som man sedan, med all rätt, blir hånad och kritiserad, då börjar i alla fall jag titta åt cyanid-burken.
Jag kan bara be om ursäkt och gå med dumstrut i Washington resten av dagen.
* * *
”Slip inside this house” skulle också kunna vara en Roky-sång som passar in på Rookie Ericsson.
Fast om jag förstått saken rätt är det snarare Kronwall som sjunger den låten för Ericsson.
* * *
Big Joe Thornton:
Bäst när det inte gäller.
Fortsätter ankorna äta upp hajarna är det ingenting annat än ett skandalöst fiasko.
* * *
Jag missade det helt igår – syrebristen i hjärnan igen – men Detroit-spelarna har redan ett smeknamn på Jonathan Ericsson
Big E.
De säger till och med så i intervjuer.
– Big E var kanon, konstaterar till exempel Kronwall i Free Press idag.
Big E…det är ju det coolaste namnet sedan Juice och The Mule.
* * *
Sudden-perioder som slutar efter tolv sekunder är kul – om det är ens eget lag som gör mål.
Om det är motståndaren svider det på ett alldeles speciellt, irriterande sätt.
Så idag hänger mörka moln garanterat över Calgary.
* * *
Spelarna i NBA-laget Wizards har omklädningsrum vägg i vägg med Capitals, men kollen på grannarna är något bristfällig.
När de, efter ännu en skitsäsong, igår packade ihop för golfsäsongen fick de frågor om de visste något om sina fellow hyresgäster i Verizon Center.
–  Öh, svarade Nick Young, .jag vet att de har en all star-spelare. Få så, vad heter han…Olechkin nånting, va?
Själv gillar jag NBA-stjärnan Lebrin James.
* * *
Ikväll kliver Big Mats Sundin fram ur skuggorna.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Vad tror ni, får Varlamov – ”From Russia with Glove”, som hans lysande smeknamn lyder – chansen i morgon?
Många tycker att han ska det.
Men, tänka sig, inte Theodore.
– Jag förstår inte vad ni pratar om, muttrade han igår.
– Vi har bara spelat en match. Att byta målvakt nu vore väl lite panikartat.
Politik kallas såna uttalanden i hockeyvärlden.
Det är meningen att Boedreau ska läsa det…
* * *
Är alltså tillbaka i DC, men ikväll blir det permis från bloggandet.
Slava Persson klev nämligen just in genom hotelldörren.
Vi har inte setts på över fem år och tänker ta igen borttappad tid på en sportbar där de visar hans gamla lag, Devils, ikväll.
Jag återkommer vid matchstart i Verizon Center i morgon.

Vad tror ni Niklas Kronwall sa när unge polaren och husgästen Jonathan Ericssson gjorde sitt livs första slutspelsmål?
Han gav honom en blick, flinade och kläckte ur sig:
– Whatever…
Det är tough love i Detroit.
Ericsson nickar bekräftande.
– Jargongen kan vara just så, ja, säger han.
Fast det var förstås sagt med den så kallade glimten i ögat.
– Jo, egentligen är jag glad för Jontes skull. Det är en bra kille. Men  det ska han ju inte vet, skrockar Kronwall.
* * *
Det finns mycket få saker i livet jag tycker sämre om än att på grund av teknikpiss inte kunna publicera bloggtexter jag kramat ur mig under periodpauserna.
Jag blir på stryparhumör.
* * *
Detroit tog ju över helt under andra halvan av matchen, det var liksom inget snack och 4-1 känns helt logiskt.
* * *
Det är alltså så att Ericsson bott hemma hos The Kron Wall of Pain sedan han flyttades upp från – eller i geografisk mening snarare ner – från Grand Rapids.
Men häromdagen tog han in på hotell.
– Jag vill inte vara i vägen nu när det slutspel. Niklas har så mycket grejor för sig, allt ska vara på exakt ett vis…
Den gamle djurgårdaren saknar dock sin kompis.
– Ja, det har blivit lite tomt, säger han…
* * *
Under slutminuterna står hela Joe upp och skanderar:
– Ozzy! Ozzy Ozzy!
Det kan man kalla upprättelse.
* * *
Gläder mig väldeliga att höra att Anders Eriksson fått chansen i slutspelet.
Snacka om unsung hero. Han får ständigt byta klubbar, han får dåligt med istid, han blir petad och han skickas, som i år, till farmarligan – men han gnäller aldrig. Tvärtom, han kämpar oförtrutet vidare. Med ett leende på läpparna.
Jag tycker det är enormt beundransvärt.
* * *
Juice  Huselius håller med om att Osgood var bra i första.
– Men han hade flyt också, säger den svensken när han, eftersvettig och dan, trampar förbi pressrummet på väg mot spelarbussen.
– Om vi bara fått in en puck i första hade det blivit en annan match. Vi är bra när vi får ledningen. Men sen slutade vi spela och efter 3-1 var det mest transportsträcka.
* * *
Någon borde någon gång reda ut varför The Mule haft full inbox på sin mobiltelefon i över två år.
* * *
Octopus Al fick inte jobba särskilt hårt ikväll.
Trots målen plaskade det inte ner några fler bläckfiskar på isen.
Det kanske är ytterligare ett tecken på de svåra tiderna.
Eller är bläckfisk billigt? Jag skäms inte för att berätta att jag aldrig köpt någon och således har väldigt koll på vad de kan tänkas betinga…
* * *
Han ska föreställa journalist, men ser ut som en gammal träslöjdslärare och har en sällsam förmåga att alltid komma släntrande efter alla andra och börja prata med Detroit-svenskarna just som jag äntligen tror att det är min tur.
Som om det inte vore nog ställer han i allmänhet hårresande dumma frågor.
Idag undrar han till exempel om inte Kron Wall of Pain tycker det är orättvist att The Mule och Zäta fått såna stora kontrakt är det är backarna som gör slutspelsmålen.
Ja, det är ju verkligen den självklara analysen av det faktum att Ericsson och Kron Wall of Pain smackar in varsin puck…
55:an är dock väluppfostrad och konstatera bara att han inte riktigt tänkt den tanken.
Han borde ha sagt:
– Jo, hit med stålarna!
* * *
Juice blir det bara bättre  framöver, det kan ni räkna med.
– Jag vilade de sista omgångarna i grundserien och känner mig fräsch. När jag nu fått den här första matchen i benen så tror jag det kan bli riktig fart.
Varning utfärdas i så fall.
* * *
Jonte Ericsson får första gången finna sig i att stå i händelsernas centrum i omklädningsrummet.
Det går alldeles galant. Han pratar bra engelska och charmar inte minst de kvinnliga lokalreportrarna.
– Men jag gillar inte det här med media särskilt mycket, säger han lite senare.
Nämen, det som alla andra tycker är så kul…
* * *
Inget Versus här heller.
Och NHL-hockey går det bara att se på Espn360 om man är i Europa.
Begreppet hotelldöd får plötsligt en helt ny innerbörd.
* * *
Mitt i natten kommer det sms från radiolegenden Christer Jonasson:
Zäta vann det första Njurunda-derbyt i slutspelets historia.
Att man inte tänkt på den vinkeln!
* * *
Nu:
Tillbaka till huvudstaden igen.
Det här blir min död – men vilken underbar död i så fall
Vi hörs från Verizon.

Sorry, tekniken suger hästballe i natt. Det här var femte rapporten.

3-1
Och vem gör mål om inte svenske ynglingen Jonathan Ericsson – i första slutspelsmatchen någonsin.
Nu har vi vinklar och rubbar klara om Wings vinner…
* * *
Fan vad den här matchen behöver ett mål nu, hinner jag precis tänka.
Då prickar mini-Hudler in 1-0, efter salt förarbete av Varpu-favoriten Filppula.
* * *
Hossa kanske ska toa och låna lösskägget av nåt fyllo.
Den där missen…det går ju bara inte.
* * *
R.J Umberger.
Där har ni alltså den historiske man som gör Columbus första slutspelsmål genom tiderna.
* * *
Något magstarkt av The Joe-publiken att sitta och köra hånfulla ”Maaaason”-ramsor.
Han har tvingats släppa tre mål, men han har gjort några jäääävligt håriga räddningar också.
* * *
Det är några riktigt grå stötar här intill mig – pressläktarens gamla gardet! – som gnölar högljutt om Kronwalls insats vid Umbergers mål.
De tystnar tvärt när han plaskar in trean.
* * *
Sömnbristen börjar ta på Biffen nu, så ni får ursäkta om det det är dålig svikt i texterna.
* * *
Är det förresten någon som kan upplysa papa om vad R.J står för?
* * *
Ja, inte är det någon tillfällighet att Wings gått ifrån.
Båda målen må ha gått in via motståndare, men efter Columbus kvittering har det ju bara varit ett lag på banan.
* * *
Dom påstår här att det var första slutspelsmålet i Kronwalls karriär?
Kan det verkligen stämma?
* * *
R.J…det skulle jag också kunna tänka mig att heta.
* * *
Det börjar ändå arta sig till en hygglig torsdagskväll på läktarna också.
* * *
Matchrapporterna i kommentatorsspåret är mycket uppskattade, det ska ni veta.
* * *
Jodu, per, du menade att Red Wings är Thorleifs. Det ska jag berätta för Homer…
* * *
Varpu är i Boston. Det kan ni ju glädje er åt.
* * *
Men risken är kanske att Homer ser det som en komplimang…
* * *
Om jag inte svimmar av trötthet kommer det en slutrapport framåt småtimmarna.
Ska först besöka lite omklädningsrum, köra tillbaka till symbolen för den döende bilindustrin och krama ur mig några rader till tidningen.
Men håll ut, det kommer.

3-1
Och vem gör mål om inte svenske ynglingen Jonathan Ericsson – i första slutspelsmatchen någonsin.
Nu har vi vinklar och rubbar klara om Wings vinner…
* * *
Fan vad den här matchen behöver ett mål nu, hinner jag precis tänka.
Då prickar mini-Hudler in 1-0, efter salt förarbete av Varpu-favoriten Filppula.
* * *
Hossa kanske ska toa och låna lösskägget av nåt fyllo.
Den där missen…det går ju bara inte.
* * *
R.J Umberger.
Där har ni alltså den historiske man som gör Columbus första slutspelsmål genom tiderna.
* * *
Något magstarkt av The Joe-publiken att sitta och köra hånfulla ”Maaaason”-ramsor.
Han har tvingats släppa tre mål, men han har gjort några jäääävligt håriga räddningar också.
* * *
Det är några riktigt grå stötar här intill mig – pressläktarens gamla gardet! – som gnölar högljutt om Kronwalls insats vid Umbergers mål.
De tystnar tvärt när han plaskar in trean.
* * *
Sömnbristen börjar ta på Biffen nu, så ni får ursäkta om det det är dålig svikt i texterna.
* * *
Är det förresten någon som kan upplysa papa om vad R.J står för?
* * *
Ja, inte är det någon tillfällighet att Wings gått ifrån.
Båda målen må ha gått in via motståndare, men efter Columbus kvittering har det ju bara varit ett lag på banan.
* * *
Dom påstår här att det var första slutspelsmålet i Kronwalls karriär?
Kan det verkligen stämma?
* * *
R.J...det skulle jag också kunna tänka mig att heta.
* * *
Det börjar ändå arta sig till en hygglig torsdagskväll på läktarna också.
* * *
Matchrapporterna i kommentatorsspåret är mycket uppskattade, det ska ni veta.
* * *
Jodu, per, du menade att Red Wings är Thorleifs. Det ska jag berätta för Homer…
* * *
Varpu är i Boston. Det kan ni ju glädje er åt.
* * *
Men risken är kanske att Homer ser det som en komplimang…
* * *
Om jag inte svimmar av trötthet kommer det en slutrapport framåt småtimmarna.
Ska först besöka lite omklädningsrum, köra tillbaka till symbolen för den döende bilindustrin och krama ur mig några rader till tidningen.
Men håll ut, det kommer.

Som den uråldrige speakern i The Joe – han låter som att han började redan när Gordie Howe gick i blöjor – brukar säga:
Chris Ozzzzzgood!
Den mest ifrågasatte stjärnan i hela ligan visar med eftertryck hur det kommer sig att han vunnit tre Stanley Cup-titlar.
Han är – briljant. Och liksom Henke igår huvudorsaken till att det står 0-0 efter första.
 * * *
Fröken Newman har precis kommit till sista versen i nationalsången.
Då plaskar det till i tekningscirkeln precis intill henne.
Årets första bläckfisk kastas alltså ner från läktarna.
Då vet man.
Det är vår i Detroit…
* * *
Att Ozzie – föremål för dånande ovationer från läktarhåll, förstås – får slå sina belackare på fingrarna beror på att slutspelsdebutanterna i alla fall tidvis är väldigt heta framåt.
* * *
Kometen, jag behöver inte fråga.
Klart Slava Persson kan jämtlandssången!
* * *
Jaha, glada blondiner i Tre kronor-tröjor på läktarna, ser man i jumbotronen.
Det är väl trevligt?
* * *
Ung-Mason är bra han också, men har inte testats riktigt ordentligt ännu.
* * *
Mm, mästarna tar för mycket utvisningar. Men sur-Devorski är bra jävla petig också.
* * *
Per,  Detroit är för fan inte Thorleifs. Detroit är…Eldkvarn. När Eldkvarn var som bäst.  Och även om det inte vore så vet du mycket väl att jag inte åker dit jag vill. Jag blir skickad.
* * *
Det är inte bara Columbus som gör slutspelsdebut ikväll.
Vi måste skänka Olli Jokinen en tanke också.
Efter sju hundra NHL-säsonger spelar han, äntligen sin första playoff-match ikväll, ju.
Rätt otroligt det.
* * *
Den där Fidel-driven går inget vidare.
Det är några fyllon som sitter och skrockar i fåniga lösskägg, men de vanliga hockeyfansen tycks vilja se på hockey utan att spöka ut sig så brutalt.
Jag kan ha förståelse för det…
* * *
Red Wings skulle behöva ett powerplay. Då finge  nog Mason face the music.
* * *
Juice Huselius hör till de mest heta och kan mycket väl bli den som gör Columbus första slutspelsmål någonsin.
* * *
Stämningen är bra, i synnerhet för att vara The Joe,  men som väntat inte i klass med det vi satt och häpnade åt igår.
Enda gången jag upplevt att det verkligen börjat brinna här inne var under femte finalen förra våren.
Då, å andra sidan, var det så att jag fortfarande kan få ståpäls – päls, notera… – av blotta tanken.
* * *
Kron Wall of pain skulle ha smackat in den på slutet där.
* * *
Kul att höra att matchen i Boston lever upp till förväntningarna.
* * *
Hdw, var ÄÄÄÄÄR du?
* * *
Kaffe- och teknikpaus nu.
Om gudarna vill kommer det en textsnutt till i nästa paus.

Som The Oak Man  sa vid några tillfällen i tumultet i Verizon igår.
–Tänk, Per, att vi sitter här igen.
Ja, verkligen.
Tänk.
Och nu är vi här igen – i en ny arena, i en ny stad och har en ny sprakande slutspelsdröm framför oss.
Den här gången är jag visserligen ensam och det är inte fullt lika kul, men luften darrar av samma elektricitet i Detroit.
Att livet kan få vara så här magnifikt.
* * *
Skägget är tillbaka.
Så  – The Beard is back – lyder temat för mästarnas start på årets slutspel.
Det har inget med Fidel Castro att göra (tyvärr, det hade varit rätt festligt om han varit här).
Någon i organisationen tycker bara det är festligt att spelarna spar ut slutspelsskägg, försöker spinna vidare på det och har ordnat ett beard-a-thon ikväll.
Såvitt jag förstår får alla som kommer hit ett rött lösskägg.
Amerikanerna vet hur man ställer till med jippon…
* * *
Bor i den numer världsberömda GM-skrapan – som också råkar rymma ett stort Marriott-hotell – mitt
Känns inte helt tryggt. Även den kan väl gå omkull närsomhelst?
* * *
När jag pratade med honom för tio dagar sedan lät det som att Fredrik Modin knappt kunde röra på sig.
Men – ikväll ska han spela.
– Visst är det fantastiskt vilken skillnad nån vecka kan göra, säger han och flinar stort efter morgonvärmningen.
* * *
Red Wings-spelarna rakade för övrigt skäggen i omklädningsrummet häromdagen – enligt de egna förhoppningarna för sista gången
Alla utom en, that is.
Zäta.
Han vill inte messa med sin redan fina Fidel-plantage
* * *
Juice Huselius ska spela han också.
Kul!
* * *
Om jag ger mig in i beard-a-thonet – blir jag skäggbiff då?
* * *
Enligt förhandsskvallret gör hdw comeback i kommentatorsspåret i natt.
Det ser vi fram emot
* * *
Faktum är att jag redan ÄR skäggbiff.
Jag ansade min fula skepparkrans förra veckan – och lovade dyrt och heligt att inte röra den igen förrän siste svensk spelat klart i playoff.
Kan bli en syn det.
* * *
Springer på Lilja i och tyvärr, han mår fortfarande likadant.
– Det är väldigt trist. Jag kan inte göra nånting. Bara bada bastu. Men jag får försöka se fram emot nästa serie, säger han och försöker ändå låta lite optimistisk.
Väldigt trist tycker jag också.
* * *
Solen brassar så härligt från klarblå himmel över Michigan att man nästan inte vill försvinna in i kalla The Joe.
Äh, vad pratar jag nu för skit?
Det vill man visst.
* * *
Rune – också känd som Christian Bäckman – hör till de som får kvar längst ute på isen, så jag antar att han inte ska spela.
* * *
Ha ha, Tobbe, ja, Ross Bond är ju ett kanonnamn!
* * *
Lite historiskt är det ju att få vara med om Columbus första slutspelsmatch i historien.
Tycker jag.
De närmare klubben – Ohio-media, klubbledning, annat löst folk – är så upphetsade att de vibrerar.
Man anar nästan att det blir  lite för mycket för spelarna.
* * *
Ett tecken på att regerande mästarna verkligen tänt till:
Zäta tittade på hockey på tv igår.
– Jag tror inte jag sett en enda match på hela året, men jag var tvungen att se de första slutspelsmatcherna. Det känns att det börjar bli allvar nu, jag är riktigt peppad, säger han när jag möter honom i det lyxiga, red wingska omklädningsrummet.
* * *
Pasi undrar i kommentatorsspåret hur timmarna innan match
Mycket lätt att svara på:
Jag kommer till hallen ungefär två timmar innan första nedsläpp och sätter mig i pressrummet, eller på pressläktaren,  och ljuger ihop de här blogginläggen så gott jag kan. Samtidigt dricker jag abnorma mängder kaffe, snurrar på snusdosan och nickar blygt åt nordamerikanska kollegor jag halvkänner.
That’s it.
* * *
När mediasvärmen äntligen får komma in till Blue Jacket-rummet och stormar genom den smala spelargången råkar  Ken Hitchcock – den filosofiske, till synes lätt bortkomne, Sune Mangs-liknande coachen – ut från sitt kontor,
– Oj, vad mycket folk, säger han nästan förskrämt till ingen alls.
Det är en lustig liten gubbe, Hitchcock.
* * *
Meddelas kan att Rico nu landat på Manhattan.
Ricard Persson alltså –  leksandslegend och sedermera mästare i Sverige (med MIF), Nordamerika (AHL med Albany River Rats), Tyskland, Österrike och inte minst Japan.
Han kommer att bo hos Biffen och blir garanterat ett item i den här bloggen de närmaste dagarna.
* * *
Modin har haft både Tårtan och nu filosofen Hitchcock som chef och kan meddela att de är rätt olika.
– Jo, ler han, det skiljer en del i temperament. Men de är  bra båda två. Jag har stor respekt för vad Tortorella gjorde med oss nere i Tampa, säger han.
* * *
Det ser lite konstigt ut när en Red Wings-spelare – jag tror det är Kopecky – plötsligt kommer in i pressrummet  med en pizzakartong och plockar åt sig några buntar statistik-papper.
Två timmar före match!
* * *
Modin säger också att han tycker att årets upplaga av Blue Jackets påminner om Lightning-diton 1994.
– Ja, en hel del, faktiskt. Det är samma mix av rutin och väldigt ungt. Jag tycker det känns väldigt lovande.
Men nåt år till får de vänta på såna framgångar, väl?
* * *
Nu är det värmningen och nä, inte samma stämning som igår.
Här är hockeypubliken bortskämd. Det krävs lite mer än en första konferenskvart för att det ska bli nån riktig spätta i The Joe.
* * *
På väg upp går jag på muggen och får, om det intresserar, stå intill Larry Murphy vid urinoaren.
Nej, jag kollar inte…
* * *
På den här värmningen är det Homer som er riktigt hot ut.
Han vill jävlas med youngblood Mason ikväll.
* * *
Nu ska jag – ho ho – försöka få ordning på krånglande teknik i gamle Joe.
Ny rapport lämnas i första paus

När klockan ringer, vid fem, har jag sovit två timmar och jag säger precis som Tony Soprano när han – tillfälligt – vaknar upp ur koman efter att Junior ”marvingayed” honom.
– Who am I? Where am I going?
Jag är, inser jag efter några sekunder, Biffen – och jag ska till Detroit.
Så här har min torsdag sett ut bilder.

Avgång 07.30. Det är i tidigaste laget för min smak. Å andra sidan blev vi en och en halv timme försenade, så det jämnade ut sig.

Moln ovan Pennsylvania eller Ohio eller nåt. Och lugn, jag har sån flight-funktion på mobilen.

Flygplatsen i Detroit. Den är rätt fin.

Det här var de med efternamn som slutar på B som hämtade ut hyrbilar på Hertz vid DTW i morse…

Och här är mina wheels. En Avalon. Verkligen inte mycket att skryta med.

Blue Jackets värmer i gamla Joe.

Utsikten från Biffens hotellrum. Det är Kanada på andra sidan floden. Ontario, närmare bestämt.

Det öde pressrummet två timmar innan första nedsläpp, Här sitter vi och ljuger ihop vårt trams.

Återkommer närmare matchstart, OK?

Så kan det gå.
Jag trodde Caps skulle ta det efter kvitteringen, men tack vare Lundqvists fortsatta demon-spel, och Dubinskys uppsnurrning av stackars Schultz,   kunde Rangers alltså stjäla första matchen i huvudstaden.
Det var det nog inte alltför många som räknat med, allra minst gästerna själva.
De ser nästan lite förvånade ut efteråt…
* * *
Just som jag, som missat första hissen ner och släntrar efter kollegorna från Gotham, tar mig in i korridoren utanför Rangers omklädningsrum kommer Tårtan ut genom en sidodörr.
PR-Jason frågar om han är på väg till pressrummet, men icke.
– I won’t go near that fucking press room right now, fräser han och försvinner.
Huh?
Arg?
På vad?
* * *
Undrar som Schultz skulle ha senap och ketchup på den där korven…
* * *
Hanky Panky Lundqvist är nöjd där han efteråt sitter i sitt hörn och gör intervjuer i en halvtimme.
Men hjular av lycka gör han inte.
– Det var en otroligt skön seger och jag tycker i huvudsak att det gick bra, jag är aldrig hundraprocentigt nöjd när jag släpper in tre mål, förklarar han medan han dribblar mellan en flaska vatten, en kaffemugg och nåt slags konstig sportdryck.
* * *
Nä, de har inte Versus på hotell-tv:n, som jag först tror.
Så jag kan inte följa Canucks-matchen.
Där har ni det enda dåliga med att åka ut och bevaka matcher live.
Å andra sidan har jag bagarväckning monumentale i morrn, för flight mot…ja, ni kan säkert gissa var.
* * *
Det är ingen fara med Birger.
– Nä, jag tappade bara luften, berättar han.
Och inte tycker han Green var osjysst heller.
– Nä, jag har absolut inget att klaga på där. Det var en bra smäll.
Som sagt, det är lite virke i Shoestring…
* * *
Intressant att se att både Devils och Penguins var så överlägsna.
Men enligt Varpu var Carolina väldigt bleka också.
Kan vi få höra lite mer från, exempelvis, Per?
* * *
Macke fick aldrig något skäll för sina utvisningar.
– Nä, det var tyr att vi vann, säger han med ett blekt leende.
Han är medveten om att det inte var alldeles lyckat
– Det  var olyckliga situationer, men jag måste helt klart spela smartare.
* * *
De kommentatorer som tror att jag inte jobbat med slutspelet om Rangers missat det har missförstått nånting.
Håll gluggarna uppe i morrn, till exempel.
* * *
Det är Lundqvist Bäckis ”skyller” på också.
– Om det varit för honom hade vi haft 3-0 efter första, säger han dämpat.
* * *
Macke blir pikad för sin kostym efteråt.
Paul Mara tycker att den har för vida ben.
– Bara för du satt på dig din allra bästa, muttrar svensken.
– Den här, skrockar Mara och drar lite i sin grå krage, den betraktar jag som…B.
* * *
Boedreau borde tänka på att kalla in Staffan Kronwall.
Han är fanimig inte sämre än Schultz och Jurcina och dom där.
Dessutom vill jag förstås ha en till att skriva om…
* * *
Sent omsider kommer Nylle Nyfiken, med hela sin jättefamilj i släptåg, släntrande mot utgången också.
Även han håller förstås med om att gamle polaren Lundqvist var bra, men tycker samtidigt att Caps borde ha skapat mer.
– Vi hade mycket skott, men jag vet inte om vi egentligen skapade så mycket avancerade chanser, säger han och rättar till en elegant slipsknut.
Sen börjar Oak Man fråga om båtar (!?) och fan tror om de inte kommer överens om att åka ut och segla i sommar.
* * *
Tillika borde Big Bruce tänka på att byta målis. Men det behöver han knappast höra från mig…
* * *
Då ska vi se om bloggen kan få en timme eller två i bingen
Sen är det raka spåret till Reagan-flygplatsen.
Vi hörs från en annan arena i morgon kväll.

2-3.
Och ett tag står det alltså 1-3.
Låt oss säga så här:
Om lagen bytte målvakt skulle resultatet inte vara detsamma…
* * *
Det är lite tystare i tryckkammaren när Macke sprätter in trean, om man säger så.
* * *
Jag har tyvärr inte haft möjligheten att sammanföra mini-Eken och stor-Eken ännu.
Den förre sitter på vanliga läktaren, har det visat sig, och på den rör sig ju inte stjärnor som stor-Eken på…
* * *
Mm, det är en duktig – men sjysst såvitt jag kan se – kyss Birger får av Green.
Vi hinner bli lite oroliga här uppe i vårt hörn, men till slut reser han sig förstås – och tar sig ut till båset för egen maskin.
Det är en hård jävel, Shoestring.
* * *
Han gör en serie sjukt vassa räddningar, Lundqvist.
* * *
Fågelsången hade man inte riktigt räknat med att få höra..
Allra minst med ”Rangers suck”i ny refräng.
* * *
Washington Posts beat reporter, Bashir, är inte bara övertygad om att Caps går vidare.
– Det kommer inte ens att bli svårt, säger han mycket säkert.
Den kommentaren skulle ju kunna spridas i Rangers-rummet som tändvätska…
* * *
Gästerna fortsätter trotsa Tårtans order om att den där bänken på motsatt sida om båset ska hållas tom.
Bland annat tar Macke en tvåminutare som ser ut som att den kan rendera ganska hårda tårt-ramsor.
Å andra sidan kompenserar han sig med det mål som bloggen är lite mallig över att den förutspådde…
* * *
The Oak Man, efter Kozlov-reduceringen på slutet:
– Om Caps  vinner kommer det i Gävle nyhetsbyrås referat att stå att Bäckis drömpassning avgjorde matchen…
* * *
Från Newark SMS-rapporterar Varpu att Johnny O är bra.
Och Per låter i ett mail-dito, skickat från mobil, meddela att stämningen är magnifik även i The Rock.
* * *
Det är väl troligt att Caps vinner den här serien, men om Threeormore inte skärper sig alldeles avsevärt finns det ingen chans att de går hela vägen, det kan man ju lätt konstatera.
* * *
Page Six Sean borde nog mycket riktigt haft en assist på Gomez kvittering.
* * *
Nu springer Stor-Eken iväg för att möta sin mini-me, trots allt. Bild är beställd av Bäckisbloggen, tydligen.
Själv måste jag, hör och häpna, gå på muggen.
Slutrapport kommer efter röjet i omklädningsrummen efteråt, som ni vet.