Nu är det tyst från tv-soffan i Hökarängen, eller var det nu är Ros sitter med sitt nattkaffe och tittar.
Hans tips, 1-6, känns inte alldeles klockrent.
Mitt, 3-1, är desto hetare.
Vill bara till att det inte händer något mer då…
* * *
Lite oroande med Lill-Pekkas kommentar att nån kompis ska komma hit och hälsa på i den här pausen.
Jag hoppas det inte är den fylltratt som irrar upp på pressläktaren och sen vinglar omkring så Sal, den grånande vakt som bestämt över den här hyllan sedan New York hette New Amsterdam, får ta i med hårdhandskarna.
* * *
Rolig match att titta på, detta. Kvick, intensiv och händelserik. Båda lagen är inriktade på anfall – hela tiden.
Så här får säsongen gärna fortsätta.
* * *
Såg ni hur nära Henke var att få till en målgivande assist i början?
Men vi får vänta på den lilla godbiten.
* * *
Hawks kanske inte vinner ikväll, men oj vilken attraktion de blir framöver.
Ungblodens snurrande i mitten av den här perioden var ju alldeles magnifikt.
* * *
Nu kom Lill-Pekkas kompis. Han visade sig vara hyggligt nykter, från Avesta och utrustad med sådan koll att han frågade om jag fått en ny Eken när Varpu kom med kaffe.
Ha!
* * *
Fint att se Paul Mara veva också. Jag har en liten soft spot för honom. Han ser så…snäll ut.
* * *
Hyresgäst-Johan fick veta att det fanns en liten glipa mellan mig och Buffalo-scouten, så nu sitter han här och är trevlig.
Namnet?
Ja, han heter Johan och han hyrde ett tag min lägenhet i Stockholm.
Hence:
Hyresgäst-Johan.
Nu är han i stan på hockeysemester och har, som sig bör, satt på sig slips för att det är premiär.
Ungdomen lär sig.
* * *
Okej, mitt tips står fast:
Det blir 3-1.

De saknar sin Jagr och, framförallt, sin Avery.
Men en stor idol har The Garden Faithful kvar.
Det märks med all önskvärd tydlighet under lagpresentationen, som premiären till ära sker genom att spelarna i årets trupp kommer ut på isen en och en.
Jublet som möter nummer 30 är ingenting mindre än ett åskdån.
Henke har på sina tre år blivit en älskad institution här.
* * *
1-1 efter första alltså.
Wade Redden  smäller in en retur efter förarbete av Näslund och Drury dryga sex minuter in i perioden – och fem minuter från slutet styr Brian Campbell som en missil genom Rangers-zonen och droppar en målgivande passning till youngblood Kane.
Inget konstigt med det. Rangers är bäst i början och Blackhawks på slutet.
* * *
Fast det ska sägas att även trio Gomez, Drury och – faktiskt – Näslund föräras stora ovationer.
* * *
Det är ju, som signaturen Ripsurfer påpekar, inte bara så att Hjalmarsson är med.
Han bildar backpar med nämnde superstjärnan Brian Campbell också.
Stort.
* * *
Ros sitter hemma i tv-soffan och skrockar, via sms,  om att det ska bli 6-1 till Chicago.
Det kan han glömma. I fortsättningen är Hawks lika chanslösa som hans Front 242 skulle vara mot…tja, Rolling Stones modell 1970.
* * *
Andrew Ladd är ett rätt roligt namn, om man nu har sån humor.
* * *
Först kommer Varpu fram och frågar om hon ska hämta kaffe.
Sen messar hyresgäst-Johan, som sitter på den lilla pressläktaren mittemot, och undrar om han behöver göra en insats.
Vem behöver Eken? Han kan stanna i Gävle.
* * *
Ska Ryan Callahan fortsätta accentuera sin irländska grinighet på det här sättet kommer ingen att sakna namnen Hollweg.
* * *
Någon undrar om det är  Surkålsmannens mytomspunne dubbelgångare jag har intill mig, men inte alls. Den här surkarten ser inte alls så…konstig ut. Vare sig Herr Surkål eller hans doppelgänger tycker tydligen att premiärer inte är nåt man behöver gå på.
* * *
Wade Redden, som var så keff under försäsongen, har onekligen fått en bra start på serien.
* * *
Att sitta här igen och höra de mullrande ”Let’s Go, Rangers”-ramsorna…det är alldeles fantastiskt, jag vill bara säga det.
* * *
Då kammar vi till oss och släpper pucken igen.
Nu gör ”Macke” mål, faktiskt.

Som dom säger här:
Good evening, ladies and gentlemen. Welcome to Madison Square Garden – The Wooooorld’s Most Famous Arena. Tonight, Madison Square Garden and NHL-bloggen proudly presents, an original six matchup between the Chicago Blackhawks and The. New. York. Rangers!
Ja, det där med NHL-bloggen säger de kanske inte – ännu… – men ändå:
Ni är välkomna till säsongspremiären på Garden.
Det blir fullsatt, det blir liv i luckan och det blir liveblogg så det skvätter om det.
* * *
Har inte sett Surkålsmannen ännu, men i övrigt är the usual suspects på plats i pressrummet.
Varpu, Ryssen, Brooks, Jersey-tjocken, luffaren, tysta skägget, Sam The Bäckman-hater, Times-Linzer.
Förutom Brooks är det ingen som hejar, men likafullt känns det som att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet.
* * *
Värmning pågår och förtjusande nog verkar det som att Fast Freddy Shoestring ska vara med ikväll.
Det gillar den är bloggen.
* * *
Mja, förresten, en viktig karaktär saknas:
Eken.
Den dårpippin har passat på att åka hem till Gävle på semester lagom till Rangers hemmapremiär.
Han kommer bestraffas med dubbla kaffehämtningar i sinom tid.
* * *
För den som eventuellt undrar:
Jo, i natt sitter bloggen på pressläktaren – med säsongsackreditering och allt.
På Garden är det ordning…
* * *
Eftersom Ros nu sitter hemma och hoppas att de ska förstöra premiärfesten här på Manhattan bär det emot att säga, men Blackhawks vita bortaställ är otroligt snygga.
* * *
I natt har Markus Näslund – liksom en hel drös lagkamrater – sin första riktiga rendezvous med Garden-publiken och han erkänner i en Post-intervju att han är nervös.
– Det blir väldigt speciellt, säger han.
Hoppas det inte blir FÖR speciellt bara.
Här får man bara en chans att göra ett första intryck…
* * *
En som bär det där grandiosa vita stället under värmningen är Niklas Hjalmarsson och såvitt jag förstår ska han spela också.
Det blir en ny live-bekantskap.
Kul.
* * *
Till och med Höken, fotografen, har fått säsongsackreditering i år – utan att vi bett om det.
Rangers PR-avdelning står i sanning på plus nu
* * *
Brooks har en bra grej i dagens Post om det sanslösa i att Flyers ägare, hängivne republikanen Ed Snider,  bjudit in Sarah Palin att släppa pucken i mötet mellan Flyers och Rangers i morgon.
Han menar att det indirekt blir som att NHL endorsar McCain-Palin-kampanjen.
Well, Larry kan trösta sig med att delar av publiken i blue-collar-Philly inte lär tveka att låta Miss Alaska veta vad de tycker…
* * *
Sitter mellan en scout från Buffalo och en sur radiopratare – Surkålsmannens ersättare? – i natt.
Vi ska ha kul vi.
* * *
Medan zamboni-förarna styr ut sina egendomliga maskiner på isen kommer Varpu upp på pressläktaren, slår sig ner och börjar skrodera om Vesa Toskalas insats i Detroit igår.
Jaja.
* * *
Ah, det känns nu.
Det är en SÅN kväll i Garden, en sån när fansen är på tårna och stämningen här inne blir elektrisk.
Det märker man på att ramsorna börjar rulla på de billigare läktarsektionerna redan innan lagen kommit ut på isen.
Lyllos oss som får vara här.
* * *
Tips?
Mja, jag tror ju att Ros Boys blir bra i år, men ikväll kammar de noll.
Rangers har redan blivit varma i kläderna efter Europa-resan och vinner med…3-1.
Håll i hatten – nu åker vi!

Det är viss skillnad på stämningen i Detroits omklädningsrum om man jämför med när jag senast var och hälsade på efter en match…
2-3 mot Toronto i galapremiären hemma i The Joe, det var inte riktigt så det var tänkt.
Men så går det när man slarvar och spelar pucken i händerna på hungriga utmanare. 
Den analysen nickar födelsedagsbarnet Zäta (jo, han blev 28  igår) instämmande åt.
– Ja, vi spelade för dåligt i egen zon och gav bort några enkla puckar. Det går inte, menar han
Lidas är inne på samma linje.
– För mycket slarv, säger han.
Några andra svenskar hinner jag aldrig träffa, trots att jag på grund av min ”situation” är först på plats när vakterna öppnar dörrarna.
De försvinner snabbt såna här kvällar…
* * *
Så här såg det ut där jag stod med mina isskraparkillar och bårbärare.

Pressläktarna borde placeras i samma höjd, i alla fall nånstans.
* * *
Jonas Frögren bara står och myser i gästkabyssen efteråt.
Hans korthuggna men glada kommentarer kan ni läsa på annat utrymme här intill under morgontimmarna.
Alex Steen säger sig inte vara det minsta överraskad över den nye lagkompisens stabila insats.
– Nä, inte alls. Jag tycker mig ha hört rykten om att han skulle få skit hemma i Sverige, men han har varit kanonbra under hela campen.
– Killen är inte rädd för nånting, han går ner och täcker skott med ansiktet om det skulle vara så. Och idag såg ni ju att han kan få till. Jag tycker han var kanon.
* * *
Var Def Leppard här alltså?
Av kommentarerna att döma var det så, men det missade jag –  i min jakt på utsiktspost – helt.
Det är jag i så fall rätt glad för.
* * *
Nja, Hossa. Han var väl inte direkt enastående, men hey, det är bara en match. Lite mer tid kan väl han, och hela Detroit, få innan domen faller?
* * *
När jag går mot parkeringen kommer det en luggsliten figur fram och frågar om jag vet att Jesus återuppstår om två veckor.
Det hade jag ingen riktig koll på, men nu vet jag – och ni med.

Jamenvisst, bloggen avnjuter den här perioden vid zamboni-entrén – ihop med killarna som åker in och skrapar isen i reklampauserna.
Funderar på att hänga på ut ett par gånger, men misstanken om att överstegsåkningen Pelto lärde ut Kvarnsveden GoIF:s pojkar C-lag 1978 inte sitter kvar blir för stark.
* * *
Jaha, Gonäs har noterats för sin första NHL-poäng i historien.
Frögren får ju, liksom Steen, en assist på andra målet.
Väldigt roligt.
* * *
Det är förstås väldigt cool att stå vid plexiglaset och följa en period.
Man förlorar överblicken, men får i gengäld mer känsla för intensiteten, tempot, hårdheten och svårighetsgraden i det spelarna gör.
Dessutom ser man Andreas Liljas vildsinta grimaser i skarpa lägen.
Det är en djupt fascinerande syn.
* * *
Ni behöver inte vara oroliga, eller – om ni är som ”Gösta” – göra er några förhoppningar:
Det blir som vanligt i fortsättningen. Här råkade bara vara extremt idag, på grund av Stanley Cup-ceremonin – och på grund av Torontos sanslösa mediafölje.
– Det är som vid en conference final, suckar PR-chefen och påpekar att man under sådana ju brukar se till att ha extra-läktare.
Första inlägget får ändå stå kvar som bevis på hur fånig jag kan vara ibland. Det vore ohederligt att hymla med.
* * *
En klassisk ”Homer” inleder alltså Detroits målparad säsongen 20008-2009.
Tur, för Detroit,  att det kommer. Toronto var på väg att döda matchen där, men de sista minuterna i den här perioden gick det att känna igen Red Wings igen.
* * *
Jag tycker Toronto är bättre än väntat, men misstänker ändå att Detroit vänder det här i sista.
Sen känner ni till The Drill (ja, hdw gör det i alla fall, noterar jag…):
Slutrapport kommer när allt annat är gjort och jag sitter på hotellet igen.

Nu är sur-Per mindre sur.
För ja, jag lyckas förstås ta mig in i hallen ändå. Får visserligen stå, men det är på avsatsen där de hade den extra pressläktaren under finalserien i våras så jag känner mig hemma.
Synd bara, att jag inte har nånstans att greja med datorn. Det blir mindre interaktivt – och jag måste störta ner till det förhatliga pressrummet för att kunna randa det här.
* * *
Såg jag fel, eller var det så att Jonas Frögren inledde NHL-karriären med att safta på Zäta?
Nån var det i alla han skickade upp i tropssfären.
Gonäs har kommit till Nordamerika…
* * *
0-1 har vi, efter Kubina-balja precis innan periodpausen.
Det var det väl få som räknat med, men helt ologiskt är det inte.
När det spelas sån vilda västern-hockey kan vad som helst hända och Maple Leafs har bra speed, eller hur?
* * *
Banér-ceremonin är  skonsamt kort. Amerikaner brukar kunna dra ut rätt duktigt på såna övningar, men här presenteras lagledningen, spelarna, bucklan och sen skickas den där flaggan upp i evigheten.
Bra så. Ju kortare desto mer effektivt, lyder det smarta receptet i dylika sammanhang.
Noterar för övrigt att Kronwall och The Mule – eller Muuuuuule, som publiken förstås kallar honom – hör till de som renderas mest jubel undert lagpresentationen..
Välförtjänt.
* * *
Annars är det Maple Leafs-fansen som för mest väsen, faktiskt.
Toronto ligger jag ju bara rakt över sjön och de har kommit i veritabla horder.
Jag har en hel kurva nedanför min ”ståplats” och de sjunger, till exempel, kanadensiska nationalsången så det fladdrar i mina byxben.
Sedan skriker de på Sudden.
Det tycker jag är vackert.
* * *
Iggy Pop, en local hero i de här trakterna, i PA:t  några gånger, noterar jag.
Där, Lidas, har du en något bättre referens än Highway Stars…
* * *
Steen ser pigg ut också.
* * *
En fördel med att sitta här i press-katakomben är att det är väldigt nära till kaffet.
Man behöver inte ens nån Eken.
* * *
Den här perioden ska jag försöka klippa från zamboni-entrén.
Vore bra häftigt om det funkade.
Rapport i nästa paus, vad som än händer. Lovar.

Hallå där.
Det blir fiasko ikväll.
Kanske inte för Detroit, men väl för mig.
Det är nämligen fullt på pressläktaren, plötsligt,  och yours truly får ingen plats.
Det hade de ju kunnat upplysa om när jag ringde upp för ackrediteringar, så hade jag sluppit resa hit.
Man ser nämligen betydligt bättre hemma på sin egen fina tv än i den sura betongkällare där jag får sitta nu.
Disrespect, tycker Sur-Per och muttrar för sig själv om att det minsann ska dröja innan han åker tillbaka hit.
* * *
Av större intresse för er, antar jag:
Jonas Frögren gör av allt att döma sin NHL-debut.
Stort.
Däremot står Anton Strålman över på grund av skada.
Mindre kul
* * *
De ska inte hissa det där Stanley Cup-banéret lite sådär i förbifarten.
Här väntar en regelrätt galakväll, komplett med jönsar som lallar runt i environgerna klädda i fräck och aftonklänningar.
Det är väl just därför jag får sitta här och se dum ut – bland en massa idioter som bara sitter och pratar och skiter alldeles i vad som händer på isen/tv-skärmarna.
* * *
Vi får se hur det blir med livebloggandet nu.
Jag har inte så mycket närvaro och sånt att rapportera – och jag är så grinig att jag egentligen hellre vill slåss än blogga.
Men nåt kommer det väl i nån paus.

Majoriteten har förstås fattat hur det ligger till.
Jag är i Detroit.
Det tipset satte kommentatorn alex redan några minuter efter förra inlägget var postat så hedersomnämnandet är hans.
Grattis, alex.
* * *
Säsongens första scoop kommer här:
Andreas Lilja har slutat snusa!
Jo, det är sant.
– Det var en läkare som tyckte att jag hade hudförändringar under läppen. Jag fick till och med ta cellprov, de trodde jag hade cancer. Dessbättre var det inte så, men jag slutade ögonblickligen, berättar skåningen.
Som resultat gick Andreas under sommaren upp tio kilo som han nu fått svettas bort.
– Ja, snus förbränner ju fett, påstår han.
Det har inte jag märkt…
Hur som helt är detta goda nyheter. Jag slipper ha med extra dosor varje gång jag ska upp hit…
* * *
Stort att kliva in i The Joe igen, efter fyra månader.
Finalmatcherna här i våras hör till de käraste idrottsminnen jag har.
Jag hoppas dock på lugnare puls än vid det allra senaste besökt. Då, i den där infernaliska femte matchen, höll jag på att stryka med.
Nu vill jag gå och njuta av den säregna odör som bor i en gammal ishall;  en doftblandning av svett, fukt, snö, korvspad och dieselångor som väl egentligen inte är så angenäm men likafullt har rent beroendeframkallande effekter på somliga av oss.
* * *
Lidas tycker det är konstigt att jag varit på countrybarer i Nashville.
– Jag trodde du mer var inne på sånt man hörde i parkerna i början av 90-talet, typ Highway Stars.
Say what!?!
Highway Stars!?!?!
Snälla världsbästa backen, jag är väl inte fullständigt sinnessvag heller.
* * *
Jodå, de har redan fått upp ”muralen” med de senaste mästarna på den vita väggen utanför Wings omklädningsrum.
Ser ut så här:

Notera att excellente Europa-scouten Håkan Andersson får vara med också.
* * *
Ingen behöver oroa sig över att det rent medialt ska kännas lite avslaget i The Joe efter finalhysterin.
Toronto är ju här – och med Toronto följer alltid ett mediauppbåd modell ”italienska fotbollslandslaget inför en VM-final”.
De svenska Detroit-spelarna får alla svara på samma fråga:
– Vet du vad som händer med Mats?
Men det vet de inte. 
* * *
Hinner inte mer än knöla ner mig i ett slitet säte ovanför Detroits spelargång förrän det kommer ett omisskänneligt, svensk-engelskt läte nerifrån isen.
– Systembolaget!
Det är målvaktstränaren Jim Bedard som talar.
Han kan bara ett svenskt ord och det använder han gärna.
Men det är klart, tristare ord  – och saker – kan man ju tänka sig.
* * *
– Det var mycket party…
Så beskriver The Mule sin småländska sommar.
Hm.
Det verkar dock inte ha varit mer än att han nu är beredd att göra ett nytt, saftigt avtryck.
– Fast det är annorlunda i år. Nu har man för första gången lite krav på sig. Det gäller att visa att man duger, säger han.
The Mule ingår i en ny kedja med Zäta och Jiri Hudler och den här bloggen tror att han kommer att göra dundersuccé i den omgivningen.
* * *
Hade nog inte trott att jag nånsin skulle träffa någon från Gonäs – en småbisarr by utanför Ludvika, nästan lika mytomspunnen som Blötberget –  i Michigan men i Torontos omklädningsrum står Jonas Frögren och ler blygt och han kommer från just Gonäs, han.
Det var under förmiddagen oklart om han ska lira i natt, men Jonas verkade glad no matter what.
– Jag har ju överlevt campen, bara det är stort. Jag tar det som det kommer, alltihop är ett äventyr, säger han.
Hoppas Wilson, Maple Leafs nye coach, släpper loss honom.
Det behövs lite Gonäs-vibbar i NHL.
* * *
Matchen i natt börjar med högtidliga ceremonier under vilka Red Wings elfte Stanley Cup-banér hissas i taket – för att sedan hänga där till tidens ände.
Rätt fett.
Men det måste kännas rätt underligt för Marian Hossa och Ty Conklin.
Det var ju på, bland annat, deras bekostnad Detroit vann titeln i våras – och nu får de vara med och fira segern…
* * *
Ni som trodde att jag flugit till Chicago…vad skulle jag där att göra?
Jovisst, de ska spela mot Rangers. Men det är i morgon – och det är i New York…
* * *
Konstigt att se Maple Leafs morgonträna utan Sudden.
Eller…det är det väl egentligen inte alls. Med ålderns och stjärnstatusens rätt brukade han få slippa de trista övningarna. Men ni hajar vad jag menar – Toronto utan Mats Sundin är inte riktigt Toronto.
Det håller Alex Steen med om.
– Mats var i en klass för sig, både som spelare och ledare och person. Naturligtvis saknas han, säger nummer 10 medan han rullar ner de blå damaskerna från benskydden.
– Ingen vore gladare än jag om han till slut kommer tillbaka, och rent fysiskt är det inget snack om att han skulle kunna spela minst sex säsonger till.
– Men han tänker ta sin tid att komma till ett beslut och det den tiden tycker jag att han gjort sig förtjänt av.
Rätt svårt att säga emot, onekligen.
Alex har inget insider-tips om vad som kommer att hända, trots att han känner the superstar bättre än någon annan.
– Nejdu, det är bara Mats själv som vet det.
* * *
Det är mycket snack om förra året i Red Wings omklädningsrum, om festligheterna i somras, om ceremonierna innan matchen ikväll.
Det är nästan så man börjar fundera på om alla glömt att det är en ny säsong som ska börja nu.
– Nej, försäkrar Kronwall med det sedvanligt stålet i blicken, det är ingen fara.
– Det som hände då är historia och vi har för många rutinerade ledare för att något sånt ska , säger han och nickar åt Lidas-hållet till.
”Kronner” är för övrigt riktigt prydlig utan det slutspelsskägg som till slut var så väldigt att det kändes som att man intervjuade det.
– Skönt att bli av med. Man såg ju ut som en grottmänniska.
Det var han som sa det…
* * *
Naturligtvis är han redan avstängd för en brutal boarding, men ändå.
Bara att se Ryan Hollweg i Torontos träningströja känns fel.
Andra var bättre, men Hollweg utgjorde på något vis ryggraden i LAGET Rangers.
* * *
Highway Stars...
* * *
Jaha, dags för en liten tupplur.
Återkommer framåt ett-tiden, er tid.
Då sjösätter vi säsongens första live-blogg – direkt från Joe Louis Arena.
Rock ’n’ roll!

Tack för alla färgstarka och initierade beskrvningar från NHL-matcherna på Globen.
Väldigt kul att läsa.
I morgon (ja, idag för de flesta som läser detta, antagligen) börjar det på allvar här borta – och NHL-bloggen är redan on the road.
Den som först gissar var jag tagit mig får ett första omnämnade i det inlägg som kommer någon gång efter lagen jag ska se haft sin morning skate.

Då var The Euro Tour över då.
Hade ni trevligt?
Från den här horisonten var det okej, men jag är helt för tanken att NHL ska marknadsföra sig i fler delar av världen och de här säsongsinledningarna på europeisk mark är ett alldeles utmärkt sätt.
Matcher i Finland och Tyskland nästa höst, ska vi tippa på det?
* * *
Dany Heatly är uppenbarligen en mästerlig pingvindödare.
Det blev ju ett till.
Kul – framförallt för den läsare som jag nu inte minns namnet på, men som några gånger mailat om att Heatley är hans gud (och ofta skällt för att jag inte skrivit tillräckligt mycket om idolen…).
Hoppas han var på Globen och njöt.
* * *
Sid The Kid fick inte så mycket uträttat, främst på grund av att Jason Smith inte tillät honom att få det, och superstjärnan såg rätt frustrerad ut på lutet.
Men han lär få vänja sig. Ju äldre och bättre han blir, desto mer närgången uppvaktning lär han utsättas för.
* * *
Hör att Arne och Ankan kommenterat matcherna.
Det hade de kunnat få vara här också. I min bok är de hjältar, varken mer eller mindre.
* * *
Jason Smith kan nog vara en av säsongens mest underskattade trejder.
* * *
Som sagt, jag hoppas ni som var på de här matcherna kommer med utförliga rapporter om hur det var.
Stämningen, intrycken av spelet, kvaliteten kringarrangemangen…jag vill veta allt.
Var det nån som såg Eken vill jag veta hur han såg ut också.
* * *
Tre dagar kvar nu.
Sen börjar det på riktigt här borta också.
Då ska det, hur mycket val jag än måste klämma in däremellan, bli åka av i den här bloggen.
So long tills dess.