Eken ringer och tjatar om att jag borde följa med på försäsongsledan på Garden ikväll, men det kan han glömma.
Jag sover hellre hemma, som Ryssen – en ny karaktär i den här bloggen, tror jag bestämt – sa innan han gick hem i andra perioden i måndags.
Fast jag ska inte sova. Jag ska följa utvecklingen av den ekonomiska kalabaliken och framförallt se om Bush lyckas scora med sina 700 miljarder jävla dollar . Och jag är rädd att vi – ni och jag – får leva med den sortens distraktioner några veckor här i början. Fram till valet kommer hockeyn att ha konkurrens av politik, så är det bara.
* * *
Jaha, nu får Lidas boxarnäsa.
Stackars Annika.
Att Norris Trophy-legendaren bryter snoken i en sån pissmatch understryker för övrigt det fullständigt meningslösa i att tvinga etablerade superstars spela försäsongsmatcher,.
Är det nåt Babcock behöver veta om Lidström liksom?
* * *
Vad snälla ni är med alla kommentar. Tack som fan.
* * *
Det enda som möjligen känns avigt med att inte besöka Garden ikväll är att jag missar första live-mötet med Steven Stamkos, om han nu ska spela.
Målet han gjorde mot Rangers nere i Tampa i tisdags andades verkligen Calder Memorial lång väg, men det är ju först under verklig action man kan avgöra om det  de facto är en ny Crosby dom har under uppkokning nere i Tampa-bukten.
* * *
Kul att Tobias Enström får ett sånt fint kontrakt. Det är han verkligen värd efter den briljanta rookie-säsongen.
Man önskar ju bara att han spelade i ett bättre lag. Då skulle ”Toby Orr” bli verklig NHL-stjärna.
* * *
Rykten från Washington-trakten säger att ”Nyllet” är ruggigt spelsugen efter att ha missat närapå en hel säsong. Han ska ha sett äckligt bra ut under säsongsupptakten.
* * *
Kul för Douglas Murray också. Även han har i sanning förtjänat ett nytt, fett kontrakt.
* * *
Hur många bland er kommentatorer är det som har plåtar till bataljerna mellan Ottawa och Pittsburgh på Globen?
Kul att höra bara.
* * *
Det vore kul med något slags besked från Sundin nu.
Personligen börjar jag tro att vi tyvärr sett det sista av honom med skridskor på fötterna.
Han har ju sagt att han inte alls lockas av tanken på att göra en Selänne och hoppa in i ett lag mitt i säsongen – och därmed börjar väl alternativen liksom ta slut.
Hoppas verkligen jag har fel.
* * *
Okej, då ska vi se om jorden går under då.
Om inte återkommer jag inom kort.

Morsning.
Nu så.
Nu tar vi och blåser liv i den här lilla bloggen igen.
Uppehållet blev väl långt, märker jag i mail och kommentarer att somliga tycker
Jaja, men för det första:  Får spelarna ha sommarlov vill jag också ha det.
För det andra: Man måste tillåta sig att längta efter det verkligt roliga i livet.
Och tro mig – det finns absolut ingenting jag tycker är roligare än att få följa NHL och hålla låda om det i detta förtjusande forum.
Framöver  det mer liv i luckan, det kan jag försäkra.
* * *
Som ni ser har det hänt lite saker här. Framförallt har Ros lämnat oss. Jag körde helt enkelt iväg Blackhawks-jäveln!
Nejdå, så dramatiskt var det inte. Han ville kliva av själv. Front 242-diggaren från Siljans södra strand har annat att stå i – och saknar ni honom finns han alltid i den utmärkta bloggen här intill.
* * *
Var på premiären i Garden igår och…nä, det var aldrig aktuellt med någon liveblogg.
Sega försäsongsövningar är inte värda såna ansträngningar.
Det är ju sällsamt, att något som är så magiskt  i vanliga fall kan förlora nästan all attraktionskraft när resultatet saknar betydelse.
Igår var det bara några tusen i Garden – och av dem var det ungefär fyra som brydde sig om vad som hände på isen. Då räknar jag  de som spelade.
Kom, riktiga säsongen, kom!
* * *
Stora nyheter:
John Dellapina, beat reportern som bevakat Rangers åt Daily News i 15 år , har plötsligt bytt sida och jobbar fortsättningsvis åt NHL.
In i lejonkulan på sjunde avenyn slänger News nu istället en Michael Obernauer.
Han har stora galoscher att fylla han.
* * *
Jag och Eken febrar några ögonblick om att Markus Näslund tagit över Jagrs plats i omklädningsrummet, men vi ser fel. Han sitter på platsen intill, den som  brukar vara den ständigt leende Pruchas.
Där ryker en bra vinkel.
För med lite fantasi hade det kunnat gå att jabba upp en grej om att ”Macke” omedelbart axlat den fallna manteln i Rangers. Ett blekt Ottawa utan stjärnor som Alfie, Spezza och Heatly bjöd ju inte mycket till motstånd, men det gick ändå att se att ångermanlänningen fått ny fart på både ben och motivation mellan kreativa kedjekamraterna Scott Gomez och  Nikolai Zherdev.
Kan nog bli bra det här.
* * *
Fast bäst i Rangers igår var gamle Petr Nedved.
Han har fått chansen på ett tryout-kontrakt och fortsätter han som igår lär Sather få svårt att rata honom.
Särskilt som det behövs lite ny tjeckisk stjärnglans inför Europa-resan nästa vecka. Arrangörerna i Prag lär ha varit så lagom uppspelta när först Malik (well…), sedan Straka och slutligen Jagr himself lämnade Rangers.
* * *
Var i Vegas i helgen och hittade oddsen för vem som ska bli Stanley Cup mästare 2009 i Mirages sportsbook.
Ottawa ger, kan jag härmed meddela,  23 gånger pengarna just nu.
Efter sammanbrottet under slutet av fjolårssäsongen känns det inte så troligt att Senators ska vara contender, men ändå.
Ett sånt odds kan man inte motstå. 200 dollar är lirade.
* * *
Även Shanahan har blivit erbjuden ett tryout-kontrakt, men han vägrar ställa upp på de premisserna.
Det kan man förstå.
Varför ska han behöva förnedra sig på det sättet Vad är det Rangers-ledningen inte vet om sin ”Shanny”?
* * *
Eken visade hygglig form som kaffehämtare under premiärkvällen.
Han missade visserligen andra periodspausen helt, men i första var tempot och entusiasmen desto mer imponerande.
Jag tror han står inför en kanonsäsong.
* * *
Kan glädja MN Johan med uppgiften att Varpu, solbränd som en nygrillad kyckling efter sin långa sommar hemma i Finland, tror att Minnesota går till final den här säsongen.
Det kallar jag djärvt tips.
Men hon har ju fel.
Det blir Detroit-Pittsburgh igen.
Red Wings kommer till spel med samma briljanta lag som förra säsongen – plus Marian fucking Hossa.
Inte en challe att nån kan komma åt dem.
Penguins har förlorat en del spirit och själ, men jag har en bestämd känsla av att Crosby och Malkin blir ännu bättre och lyfter sitt lag, inklusive ”nykomlingar” som Satan och Fedotenko, mot nya sfärer.
Så här ser bloggens tips ut i sin helhet.

EAST
1. Pittsburgh Penguins
2. Montreal Canadiens
3. Washington Capitals
4. Philadelphia Flyers
5. Ottawa Senators
6. Tampa Bay Lightning
7. NY Rangers
8. New Jersey Devils
9. Boston Bruins
10. Carolina Hurricanes
11. Florida Panthers
12. Buffalo Sabres
13. Toronto Maple Leafs
14. Atlanta Thrashers
15. NY Islanders

WEST
1. Detroit Red Wings
2. Dallas Stars
3. Edmonton Oilers
4. San Jose Sharks
5. Anaheim Ducks
6. Chicago Black Hawks
7. Minnesota Wild
8. Columbus Blue Jackets
9. Calgary Flames
10. Nashville Predators
11. Phoenix Coyotes
12. Colorado Avalanche
13. Vancouver Canucks
14. St Louis Blues
15. LA Kings

Återkommer under veckan med mer surr om enskilda lag och spelare.
Tills dess förutsätter jag att ni presenterar era egna sluttabeller i kommentatorsspåret.
Välkomna tillbaka.

Ah, det känns allt lite tomt och vemodigt att styra ut ur Pittsburgh dan efter dan.
Mästarna har sedan länge flugit hem till Motown, kollegorna är spridda för vinden, de sista Stanley Cup-vimplarna plockas ner från väggarna i hotellobbyn och medan Elton sjunger ”Tiny dancer” på bilstereon ser jag den öde, nerstängda Mellon Arena försvinna i backspegeln.
Men så där är det ju alltid när nånting riktigt roligt har tagit slut.
Och my god, sista natten i den här finalserien var sannerligen rolig.
Jag kan inte fatta att jag får vara med om såna här saker.
Att få se Detroit Red Wings, med sju magnifika svenskar, vinna Stanley Cup. Att få vara med på isen under firandet. Att få träffa och prata med och i alla fall halvt om halvt lära känna så briljanta idrottsmän och sympatiska människor…
Det är ett sådant privilegium att jag tackar en högre makt jag egentligen inte alls tror på.
* * *
– Hur är det med din puls nu då, skrockade en vildögd Homer och slog mig i bröstkorgen där ute i kaoset på isen.
Ja, den lär väl nå normalläge framåt midsommar.
När den där pucken rann genom Osgoods målgård i absolut sista jävla sekunden, då trodde jag faktiskt att jag skulle dö.
Om det hänt igen, fast ännu värre…nej, jag mår illa bara av att tänka tanken.
* * *
Det var  de slitna Mellon-faciliteternas förtjänst att vi murvlar fick vara med ute på isen.
I normala fall är det bara omklädningsrummet som gäller för oss efter Stanley Cup-segern, men det är så litet i Pittsburgh att arrangörerna snabbt beslutade  att det skulle bli enklast för alla inblandade om media och familjer fick tillträde till själva ”scenen”.
En får tacka.
Att befinna sig på en NHL-rink är stort redan till vardags. Att  göra det när Stanley Cup-mästarna håller segerfest är ju ingenting mindre än magiskt.
* * *
När jag kom ut pågick för övrigt den tumultartade lagfotograferingen och jag smög upp bakom fotograferna för en smygtitt.
Då fick Jesus Kronwall syn på yours truly och skrek  hans efternamn så det ekade under plåttaket i igloon.
The Kron Wall of pain  var i och för sig så besinningslöst lycklig att han skrek åt alla han såg, men ändå. Det blir nåt att dra för…mja, barnbarn lär det inte bli några, men jag får väl plåga vänner och bekantas småttingar med den sortens Stanley Cup-anekdoter vad det lider.
* * *
Som upplevelse var Zätas 3-1-mål ett västgötaklimax.
Jag trodde det var bortdömt och satt och tänkte att det väl var säreget att vingarna inte protesterade mer, det var ju alldeles uppenbart att Fleury puttade in pucken med rumpan.
Sen sa speakern plötsligt att det stod 1-3 och mer var det liksom inte med baljan som avgjorde hela Stanley Cup-finalen.
* * *
Calle Johanssons lilla gåva funkade ju utmärkt, men Bertil Karlefors, TV4-filosofen, vann slipsmatchen överlägset.
Han hade  nämligen en blågul och när han avslutade segerintervjun med Lidas knöt han av sig den smala lilla saken och gav den till The Captain – som omedelbart hängde den runt sin hals.
Så ska en slipsten – eller åtminstone en slips – dras.
* * *
Dramatiken från målgården i sista sekunden upprepades när jag en timme senare satte mig vid datorn för att börja randa och upptäckte att jag tappat bort läsglasögonen i kalabaliken.
Det hade kunnat sluta i fullständig katastrof, men ST-Maria hittade dem på golvet i korridoren utanför Wings omklädningsrum – och lyckades rädda dem undan segerrusiga spelarfruars sylvassa klackar.
Det känns som att jag nu är skyldig Sundsvalls Tidning att lösa en livstidsprenumeration.
* * *
– Nicklas Lidstrom, come and get your Stanley Cup. It’s yours to bring back to Hockeytown.
Det var så han sa, Bettman.
Ögonblicket därpå åkte Lidas fram, tog bucklan i bägge händerna och sträckte den ovanför sin blonda hjässa.
Ett klassiskt svenskt idrottsögonblick, varken mer eller mindre.
Det finns de som påstår att NHL-bloggen i samma stund sträckte även sina armar mot skyn, men det är naturligtvis bara påhitt…
Så här såg det ut från mitt perspektiv.

* * *
I fem sekunder efter slutsignalen var det dödstyst i Mellon.
Sen stämde hemmafansen unisont upp i dånande Let’s go, Pens-ramsor igen.
Vackert.
Och rätt.
De nästan chockartat tappra ynglingarna från västra Pennsylvania hart gjort ett alldeles magnifikt slutspel och förtjänar enorm respekt.
* * *
Lidas fick förstås många frågor om hur det kändes att vara den första europeiske lagkaptenen med bucklan i famnen.
Själv kunde jag inte låta bli att påpeka att han framförallt är den förste mas som varit i samma situation.
– Ja, det är ju naturligtvis det allra största, sa han och fyrade av sitt lyckligaste leende.
* * *
Pappa Zetterberg, Göran, var så rörd att han knappt kunde prata efteråt.
– Crosby är ju otroligt bra, men…den där lill-parveln är ju lika bra, sa han med darrande stämma och nickade mot sonen.
* * *
Stort att Lidas åkte raka vägen till Dallas Drake och räckte bucklan till honom.
– Jag sa inget till någon, men det bestämde jag mig för redan när slutspelet började. Om vi skulle komma så här långt, då skulle han få den, berättade Avesta-kaptenen efteråt.
* * *
Såna som jag ska förstås inte hålla på och krama några hockeyspelare, men för Andreas Lilja var det omöjligt att inte öppna stora famnen.
Den första skåningen i historien att vinna Stanley Cup är den spelare som bidragit med allra mest till den här bloggen och förtjänade en bamsing,
Skägget var rätt vasst, kan jag säga.
* * *
Någon revbensskada, som det ryktats om, led han inte av. Däremot var Malkin svårt förkyld under de första finalerna, avslöjade han genom sin tolk utanför hemmalagets dödstysta omklädningsrum.
Så ni som ansåg att det måste vara något fel på den excellente ryssen hade alltså rätt.
* * *
Ni som följt den här bloggen vet ju vad för slags klass jag håller som fotograf och förstår det hysteriskt komiska i att jag lyckades få en bild publicerad på bladets förstasida under natten.
Men är det Emma och Zäta så är det. Så här såg den ut.

* * *
Tomas Ros, Michael Nylander, Peter Wennman, Fredrik Modin, Pasi Hiirikoski från VLT, Leffe Boork, Helene St James, ST-Maria, Henrik Lundqvist, Berglund som också är känd som Dalarnas Silbersky, Lasse Anrell, Hasse Andersson, Mats Nyberg från Piteå-Tidningen, Janne Bengtsson och Bengt-Åke Gustafsson.
De tippade alla 4-2 till Red Wings i jätteenkäten NHL-bloggen publicerade dagarna innan första finalmatchen.
Starkt jobbat, pojkar och flickor.
* * *
Just som jag gratulerat en tagen The Mule och återigen hälsat på den av allt att döma obetalbare morbror Klabbis och dessutom tvingats tacka nej till de huttar partypinglan Emma började bjuda omgivningen på ur miniflaskor vodka stod jag plötsligt inför Mattias Ritola.
I fullt matchställ.
Red Wings såg helt enkelt till att även Grand Rapids-reserverna fick dra på sig utrustningen och vara med och fira.
– Det är helt, helt otroligt, sa Mattias och ruskade på huvudet.
Kan man föreställa sig, ja.
Ena säsongen division I-hockey med Borlänge, nästa Stanley Cup-firande med The Big Red Machine.
Det kan man kalla resa.
Roligast av allt:
Mattias, Jonathan Ericsson och de andra hann byta om även i den femte matchen, men de blev det till att gå in och ta av sig utrustningen igen.
* * *
För första gången på hela slutspelet vägrade Sid The Kid komma till presskonferens-podiet efter det slutgiltiga nederlaget.
Ingen klandrade honom.
Men, alltså, den killen…hur jävligt det än kändes igår kan han trösta sig med att han kommer att spela många finaler i framtiden – och vinna flera.
* * *
Segerfesten fortsatte förstås inne i det där löjligt trånga omklädningsrummet ändå, med champagne och cigarrer – och den sötsursvettiga doft som slog emot en redan i dörren har jag inte känt sedan de vildaste fylleslagen i de första, sjukt små lägenheter jag och mina kompisar skaffade oss i Borlänge i mitten av 80-talet.
Angenämt att bli påmind om. Typ.
* * *
Den officiella mediafesten hann ta slut innan jag var färdigjobbad, men Canal Plus-Holmgren hade en förstklassig eftersittning i sin svit.
Det är därför den här texten publiceras senare än planerat, om man säger så…
* * *
Då är det dags att stänga bloggen för säsongen då.
Jag har sett era önskningar om rapporter från awards-showen, draften och 1 juli-rushen, men tyvärr.
Jag ska ha lite semester.
Innan jag drar för gardinerna, stänger fönsterluckorna och låser dörren vill jag dock tacka alla som varit med och livat upp NHL-bloggen under rookie-året..
Det här är det roligaste och mest givande jag gjort under 25 år som. skribent och det beror i hög utsträckning på er som läser och kommentarer och har synpunkter och kommer med glada tillrop och kritiserar (nåja, det där sista får ni gärna vara sparsamma med…)
Så tack allesamman, men särskilt stammisarna hdw, Looter, Bobby Orr, hängivne antagonisten FivePoints, Slusk, Jigsaw,  MNJohan, Ski, johan f, Schaub, Iceman 66, th, Niklas med den egna utmärkta NHL-bloggen, Drinkpinne, Sunny Jim, Alexander, Bruno, Julia, M, Hasse, Thomas P, Martin Berg,  Steeltown, Edin, jepperdi och några andra som jag borde komma ihåg namnet på.
Tack också till mina sidekicks. Framförallt Eken, som är en suverän kaffehämtare och har betydligt bättre musiksmak än ni tror.
Vi hörs igen i höst, tro inget annat.
Tills dess:
So long.

My friends.
Klockan är halv tre och yours truly har nu lämnat sammanlagt fem frustande texter från den här festen.
Nu måste jag få gå och fira lite själv.
En riktig rapport kommer – och jag lovar nu! – under kvällen i morgon.
Då ska ni få veta hur det kändes på läktaren när den där pucken rullade genom målgården i slutsekunderna, hur Lidas såg ut när han lyfte bucklan, hur det var att kliva ut på isen när Stanley Cup-festen började skruvas upp mot ett verkligt crescendo, vad Bertil Karlefors gav Lidström, vad Kronwall skrek till NHL-bloggen mitt under lagfotograferingen, vad Emma drack ur små flaskor, hur det luktar i ett inplastat omklädningsrum nersprutat av champagne, hur glad morbror Labbe var, hur det känns att krama en Stanley Cup-vinnare från Skåne och mycket, mycket annat.
Tills dess, läs texterna på sportbladet.se.

P.S Tack för alla vänliga ord, men ännu har vi inte stängt för sommaren. Inte riktigt… D.S

Hallå, jag har sjukt mycket att göra just nu.
Men det är galet här. Underbart. Sjukt. Vi har varit på isen och bubblat med alla, spelare som flickvänner.
En redigh rapport kan det nog blir först om några timmar.
Tack för att ni varit med.

Ja, Pittsburgh-publiken gjorde alltså alldeles rätt i att inte sluta hoppas på Malkin.
Det var ett klassiskt powerplay-mål a la det moderna Penguins han smackade in här i slutet.
Från Hossa till The Kid och så en diagonal genom zonen, där Malkin mötte med stor kanonen.
Sen ekade Gino-ramsorna så plåttaket i igloon bucklade sig.
Nu lär han inse att han är med i den här finalen, han också.
* * *
Jag har bestämt mig för att inte tjafsa om domarna, det blir bara trist  men utvisningen på Datsyuk kan jag väl säga att jag förstår att Zäta är lite upprörd över.
Men nej, det handlar inte om att Bettman varit inne hos domarna och sagt att de ska försöka hålla kvar Pens i finalen.
De tyckte väl helt enkelt bara att det var interference.
* * *
Jo, man kan se att det rycker till i hela Varpu när Filp stöter in den där pucken mellan benskydden på Fleury.
Tänk om han blir hjälte på det målet?
Och tänk om jag kunde låta bli att fantisera om såna saker.
* * *
Nej, Julia. Wings är mycket men inte kaxiga. Jag har tvärtom aldrig träffat en mer o-kaxig samling.
* * *
Vad som än händer 1:
Det är sista ordinarie perioden som snart börjar i Mellon om en liten stund.
Vad som än händer 2:
Det kommer dröja innan jag kan blogga igen. Mycket att stå i efteråt.
Vad som än händer 3:
Nu går jag tillbaka till min plats.
Mors.

0-1 då.
Efter mål av Rafalski.
Och man kan ju lugnt säga att  Red Wings börjar bättre än senast .
Plötsligt är försvarsspelet tajt igen, forecheckingen intensiv och tempot i offensiven hög.
Kan de fortsätta så här så…nä, jag är helt inställd på att köra till Detroit i morgon igen.
* * *
Galen stämning på läktarna förstås.
Men rätt hätsk också.
Jag står och dricker kaffe i en vanlig publiktrappa och blir rätt paff över vilka otidigheter som hälls över de Detroit-fans som haft fräckheten att komma hit i Wings-tröja.
Pens-fansen som brukar vara så nice.
* * *
Tro på fan om Wings inte klarar av att döda ett 3-mot-5-underläge igen.
I Mellon.
Det finns inget annat lag i hela ligan som skulle klara av det, mot Pittsburgh, två matcher i rad – därom är jag helt övertygad.
* * *
Inga bläckfiskar på Mellon-isen den här gången vad jag kan se.
Och det är inte så konstigt. De butiker i stan som säljer bläckfisk –  är det vanliga fiskaffärer, det? – kräver från och med nu leg om man vill ha ett sånt kladdigt djur. Allt för att inga Michigan-innevånare ska kunna våldföra sig på igloon.
Underhållande.
* * *
Apropå isen talades det tidigare idag om att den är väldigt dålig just nu. Så ni vet om ni tycker det är mycket konstiga studsar och felpassningar och grejor.
* * *
Vetlanda Posten har kommit. I slips. Det kan bara vara ett bra tecken.
* * *
Vad som än sägs om honom har Penguins-fansen i alla fall inte gett upp hoppet om Malkin.
Så fort han får pucken börjar Mellon jubla.
* * *
Nu ska jag upp på den trånga läktaren igen  – för att se vad som, oaktat allting, blir den sista andraperioden i igloon för den här säsongen.
Hörs senare.

Det blidde ingen rapport igår.
Sorry för det, men det var en rätt så diabolisk tisdag.
Vi fick stiga upp efter bara två timmars sömn och styra ner längs den förbannade Ohio Turnpike igen. Sen satt jag och hamrade på laptoppen om annat fram till midnatt och somnade därefter innan huvudet träffat kudden.
It’s hard out here for a NHL-bloggare.
* * *
Regnigt och kvavt i Steeltown idag.
Det hindrar inte hängivna Penguins-fans.
När jag strax före tio på förmiddagen kommer pustande uppför backen mot Mellon sitter det redan en ensam man i en tältstol längst fram vid den jättelika videoskärmen på gräsmattan där några tusen biljettlösa alltid följer finalmatcherna.
Då är det alltså mer än åtta timmar till nedsläpp.
Now, DET kallar jag entusiasm.
* * *
– Business as usual.
Den frasen ekar mellan bänkarna i Red Wings omklädningsrum hela förmiddagen.
Spelarna hävdar med bestämdhet att de skakat av sig den omtumlande förlusten i måndags.
Är det verkligen möjligt det?
– Ja, säger Jesus Kronwall, det där är historia nu. Vi känner oss avslappnade och är beredda igen.
Hm
Själv hade jag behöver en karta sobril för att komma över att jag tappat Stanley Cup-bucklan 35 sekunder från slutet,.
Men, där har vi ytterligare ett skäl till att det aldrig blev nåt av idrottaren Biffen medan det blev desto mer av The Kronwall of pain och hans lagkamrater.
* * *
Eftersom de bygger om nästan varenda miserabel gata och väg i stan är det rätt svårt att köra i Detroit just nu.
Men är man bara LITE uppmärksam kan man i alla fall undvika fadäser av den sort Canal plus glimmer twins, Niklas Holmgren och Calle Johansson, lyckades iscensätta när de skulle ner hit i går.
De körde i en timme –sedan var de tillbaka där de startade, vid Marriott Renaissance i centrala Detroit.
Klassiskt.
* * *
Så hur mår spelarna rent fysiskt efter en holmgång som den i förrgår?
Max Talbot, en av de stora Penguins-hjältarna,  försöker förklara:
– När det gäller det fysiska är det mest mentalt.
Paus.
– Om ni förstår vad jag menar.
Paus.
– Jag gör det inte…
Där lockar han fram dagens skratt.
Fast ”Mad Max” har en poäng, ändå. Om man tänker på att man är sliten, då blir man sliten också. Och vice versa. Move your mind and your ass will follow, som hippiesarna sa.
* * *
Höken har åkt hem, så kvaliteten på bilderna sjunker dramatiskt idag igen.
Som när jag här försöker visa hur det ser ut i en tom igloo två och en halv timme innan match

* * *
Coach Babcock går aldrig in till spelarna och pratar, vare sig efter vinster eller förluster.
Men efter måndagsdramat sökte han upp Nicklas Lidström och Kris Draper, lagets stora ledare, och gav dem en order.
– Get these guys ready for game 6.
Jag vet inte varför, men jag tycker det låter så mäktigt.
* * *
Både Gonchar och Malone är med på Penguins morning skate och ska spela ikväll.
Det är däremot inte Filppula på Detroits dito.
Han lovar dock Varpu att även han, en benskada till trots,  ska vara redo till matchstart.
* * *
Zäta, stilig som ingen annan i brun kostym och marinblå skjorta, ser hela tiden till att ST-Maria får egna citat.
Det tycker jag är magnifikt gjort. Särskilt som jag samtidigt får mina…
– Tredje perioden i måndags är den roligaste jag spelat i hela min karriär, berättar han.
– Men det  var förstås för bra för att vara sant, det höll som på att hända.
Tell me about it.
Efteråt fick Henrik utmärkt tröst hemma i Blomfield Hills och vi som såg hur Emma efteråt peppade alla besvikna som kom i hennes väg i måndags natt är ju inte förvånade.
– Nej, hon och morsan och farsan var nog mest positiva av alla. Det är väldigt skönt att ha sånt stöd.
Ikväll kommer de igen. Familjeplanet lyfter från Detroit vid halv sex, lokal tid, och sen bär det raka vägen till Mellon.
– Jag är glad över att få dela den här upplevelsen med dem, säger Zäta.
* * *
Det verkar som att NHL gjorde ett riktigt inbryt bland de amerikanska tv-tittarna med showen i måndags.
När saker och ting började hända i slutet av matchen förstod tydligen fler och fler att något riktigt speciellt var i görningen och under förlängningen hade NHL  de bästa tittarsiffrorna i mannaminne.
Så man får förstå att Gary Bettman går omkring och ser så belåten ut just nu.
* * *
Det här är en annan otroligt värdelös bild  som ska visa att Lilja alltid är först ut när det ska sparkas boll bakom zambonin innan uppvärmningen.

* * *
Calle Johansson, som förstås vet mer om det här än jag nånsin kommer att lära mig, håller inte riktigt med om att  unga Penguins såg piggare ut än Red Wings ju längre övertidsperioderna pågick.
– Däremot tycker jag ibland att Red Wings forwards jobbar tillbaka så våldsamt mycket att de inte har någon kraft kvar när de ska anfalla, säger han.
* * *
Sid The Kid erkänner utan omsvep att det var jobbigt att spela fem och en halv period i The Joe.
– Mina ben var inte särskilt pigga. Planen kändes längre än en hockeyrink i slutet. Det var mer som en fotbollsplan, berättar han när han, i vanlig ordning, tar plats på podiet i pressrummet
Royal Oak rynker bekymrat på pannan.
Han är ju så förtjust i de där benen.
Så här kan det se ut då…

* * *
Jag chansade vilt på en all in med det resterande lössnuset i matchen i måndags.
Så nu sitter man här med fucking portionspiss.
Men det börjar bli kaos med allting. Alla kläder är använda och/eller skrynkliga – och efter de fyra första matcherna är det ju så korta stopp att man aldrig hinner lämna in någon tvätt på hotellet.
Så jag stryker, ångar i badrummen och köper nytt hela tiden. Det hjälper bara marginellt. I huvudsak har nog NHL-bloggen samma framtoning som en obäddad säng just nu.
* * *
Ingen i Detroit förnekar att det var nervöst i första perioden senast.
För trots att man innan hade pratat om att man inte skulle bli nervösa så, well, det är ju lätt att säga.
– Det är lätt hänt att bli lite tagen när stämningen är som den var i måndags och alla runtomkring hela tiden påminner om det som kan hända, erkänner Lidas.
– Men nu har vi gått igenom det där och vet att vi måste skjuta det åt sidan och inte tänka på vad som ska hända sen. Vi ska tänka på inledningen av matcherna.
Jag drar min liknelse med Burken i Wimbledon 1980, när han sumpade sju miljoner matchbollar i den där  tiebreak-klassikern i fjärde set och sen gick ut och vann femte som om ingenting hade hänt – och Avesta-Nicklas nickar instämmande.
– Det är så vi måste göra nu också. Om vi inte tvekar, om vi slappnar av och spelar som vi ska, då är vi svåra att slå.
* * *
Tack för alla snustips, men jag får givetvis dosor skickat från Sverige
Problemen uppstår när det blir så här långa roadtrips. Plockar man, som nu,  med sig för lite, så sitter man där sen, med fladdrande läpp.
Jag kompenserar genom att röka som en rumänsk taxichaufför.
* * *
Det börjar hetta till mellan Babcock och Therrien också.
Vid en presskonferens igår sa Babcock att han kanske borde göra som ”the other guy” och försöka påverka domarna via media.
Igår svarade Therrien.
– Det är alltså jag som är the other guy? Ha ha. Skillnaden mellan mig och Mike är att jag klagar över utvisningar domarna inte dömer,  medan han klagar över målvakts-interference, som vi alla blev upplysta om innan finalen att det skulle blåsa för. Det är bara frustration, det där.
* * *
Miami Vice-kavajen är sönderriven, bränd och kastad (nä, inte riktigt, men jag säger så till Lilja, så han kan säga sig av-jinxad).
Nu kör vi svart istället.
Och en randig slips jag fått av Calle Johansson, med hund på.
Ja, det är hund på slipsen alltså. Inte på Calle Johansson.
* * *
I tidningarna i Pittsburgh tror de att övertidsdramat i The Joe var Gino Malkins wake-up call.
Han började, menar man, se ut som sig själv när det hettade till på allvar.
I så fall får Detroit verkligen nånting att bita i.
* * *
Jaha, nu kommer Mike Bolt in genom entrén igen.
Med bucklan.
Och temperaturen stiger omedelbart.
Fast det känns inte lika desperat nervöst idag. I alla fall inte i Wings-lägret. På något konstigt sätt känns det som att  västra konferensens representanter har mindre att förlora i natt.
Eller också är det bara nåt somliga försökte intala sig…
* * *
Tips?
Glöm det.
Det går som det går.
Och vi hörs när vi hörs. Korta pausrapporter blir det, eftersom datorn inte kan följa med upp på den här primitiva pressläktaren.
Game on – snart i alla fall.
Så håll i hatten!

Ah, Ohio Turnpike…to you see you again.
Det blir till att braka söderöver igen i arla morgonstunden – och alldeles säkert norrut igen på, hm, let’s see…torsdag.
För inte fan kan Detroit resa sig på två dagar efter den här hjärtskärande smällen.
Det blir sju matcher och i den sjunde kan det gå precis hur som helst.
* * *
Ledsen om det blir lite kort här nu, men vi är alldeles slutkörda här nu.
Det är sent och vare sig mat eller vätska har synts till på närmare åtta timmar.
* * *
Ser att det bråkas om utvisningarna i kommentatorsspåret, men det är nog mest frustration.
Goaltender interference-tvåorna var väl i och för sig rätt hårda, men Hudlers high stick finns det inte mycket att säga om.
Mer än att det var klantigt av honom.
Och inte för att jag vill vara sån, men jag ropade rakt ut när domaren höjde armen.
– Nu är det kört.
Och det var det.
* * *
Rätt dystert i Red Wings omklädningsrum, om man säger så.
Och öde.
Inte en spelare finns kvar när vi kommer instormande.
Men efter en stund kliver Lidas och Zäta båda ut och håller presskonferenser som måste vara så lagom inspirerande.
Strongt gjort,
* * *
Många i Pittsburgh lyfte sig verkligen när det som bäst behövdes
Staal, Talbot, Fleury. Till exempel.
Och vilken inspiration måste det inte ha varit för lagkamraterna att se Malone, med mosad näsa, bara fortsätta och fortsätta och fortsätta.
* * *
Så, vi ses igen.
När vi alla fått lite sömn och mat och dryck och balans.
Då lovar jag en bättre sammanfattning av den här omtumlande natten också.

Hallå där – och god morgon.
Hur har ni det hemma i gryningen?
Här i The Joe börjar vi bli duktigt möra.
Vattnet är slut, toaletterna fulla, ögonlocken hänger, svetten droppar, pulsen är uppe i sjuttio tusen, The Royal Oak är helt rödsprängd av nervositet, Vetlanda Posten suckar,  vakterna har klätt av sig i bara T-shirts, slagsmål utbryter på sektionerna och stackars ST-Maria är så jetlaggad att hon lägger sig ner på bänken och tar powernaps när jag är uppe och går, vilket jag är i princip hela tiden.
Tyvärr tycker jag Red Wings-spelarna börjar se möra ut också.
Penguins har yngre ben och yngre huvuden och ju längre det här pågår, desto större fördel lär de få.
Men vad som än händer kan vi ju vara överens om att det är en klassisk Stanley Cup-natt.
Later, folks.