Herrejävlar.
Vilket jävla makalöst drama.
Det LUKTADE Stanley Cuptitel här inne innan Talbot – själva hjärtat i Pittsburgh Penguins – kvitterade.
Och nu ska man alltså gå igenom det här…
Morsning korsning.
Jag tror inte jag pallar.
Och nu blir det inget mer bloggande förrän allt är över.
Datorn ligger nerpackad för snabb marsch ner i environgerna efteråt.

Fleury, på Samuelssons skott i slutet…det var väl finalseriens räddning det?
Det är inte otroligt att han räddade hela finalserien åt Pens där.
* * *
Javisst, lite bättre ordning har det blivit på Wings-spelet sedan första, men det går fortfarande inte att känna igen dem.
De begår misstag de aldrig gör sig skyldiga till när de är i balans – och det är fortfarande så att de bara slår Pittsburgh om de spelar sin allra, allra bästa hockey.
* * *
Synd om den där situationen när Fleury gjorde sin demonräddning kostade Gonchar ett knä.
Ingen kan önska en sån formidabel hockeyspelare något ont och det tål att påpekas att The Joe applåderar när han till sist reser sig.
Här är folk civiliserade.
* * *
Det är hett i hallen – bokstavligt alltså. Det formligen rinner svett om folk här upp på pressläktaren.
Hur isen ser ut törs man knappt tänka på.
* * *
Ingen kan heller önska Malone det där skottet rakt i fejan.
Huh, jag mår illa av att se sånt.
* * *
Red Wings powerplay har varit ett aber större delen av finalen och är det nu också.
Zäta sa det själv häromdagen.
– That’s us being too cute.
Just.
Sluta showa.
Avsluta.
* * *
Larry Murphy gick just förbi en skjorta våt av svett.
* * *
ST-Maria har kul hur det här än går, meddelar hon.
Och det är klart, lite roligare än i Eon Arena är det väl i The Joe en sån här kväll.
* * *
Tror ni fortfarande?
Jag tror ingenting.
Säger inget mer.
Men när vi hörs nästa gång har jag antigen champagne-fläckig kavaj – eller en ny hotellbokning i västra Pennsylvania.

Aj, oj, my god.
Gör Kronwall en Bäckis och prickar in tvåan bakom Osgood när han försöker rensa? Eller går den via skridskon?
Mardröm för Jesus, hur som helst.
Han får ta revansch med några proppar längre fram i den här serien – som lär fortsätta nu.
* * *
Det hinner gå sju sekunder, sen säger jag, till ingen särskild alls:
– Det här går aldrig.
För jisses, av det där lugnet vi såg i omklädningskabyssen i morse finns verkligen, verkligen ingenting kvar.
Det är, på flertalet håll i hemmalaget, så pirrigt att vi kan känna nervfladdret ända upp till oss i taket.
Förståeligt, för all del.
Men man vinner inga matcher när det bara är ett sånt där isande hål i maggroppen.
* * *
Övertändning är ett annat ord.
Det är det i alla fall på läktarna. Jag har aldrig varit med om en liknande känsla här inne. Minuterna innan nedsläpp är stämning så elektrisk att det känns som att propparna ska gå.
* * *
Pittsburgh gör ju samtidigt exakt som de ska.
Framförallt har de tajtat till spelet i egen zon riktigt, riktigt bra.
Och så utnyttjar de misstagen The Big Red Machine bjuder på hela tiden.
* * *
ST-Maria, som har platsen intill mig, ser sitt livs första NHL-match.
Snacka om att välja rätt tillfälle.
Eller inte…
* * *
Som av en händelse var det mot Pittsburgh även Nicky B gjorde sitt klassiska självmål.
Genererar dom sånt?
* * *
– Vad ska man bli nervös för? Då gör man ju sämre ifrån sig.
Sa Tomas Brolin en gång.
Men det finns bara en Tomas Brolin.
* * *
Jaha, det är nog bara att boka nytt rum i P-burgh och förbereda sig på två nya svängar längs Ohio Turnpike.
Mitt intryck från tidigare är att Wings inte alls är bra i underlägen, ens när de har nerverna under kontroll – medan Pens alltid är omöjliga att tas med när de kommer i överläge.

Nu har jag och Royal Oak i alla fall gjort vad vi kan.
Vi har, precis som före den senaste hemmamatchen , varit på sightseeing-tur i Novi/Little Sweden och shoppat på den stora mallen och smugit utanför Andiamo och jublat – ja, i alla fall den ena av oss – över att man passerar Eight Mile Road där ute.
Jag har dessutom knutit den hittills obesegrade Novi-slipsen runt halsen, putsat upp ett helt par nya Novi-skor och framförallt hängt på mig den vita, magiska och under dagen nypressade Miami Vice-kavajen.
Kort sagt:
Sumpar Detroit det här är det inte mitt fel…
* * *
Inte en enda gång under de 25 år vi varit bästa polare har jag lyckats slå Alle från Hagalund i pingis.
Jag är egentligen mycket bättre än honom, men eftersom våra matcher blivit en sån ”grej” får jag alltid stora skälvan i femte set – och klantar till det.
För mig är det således rätt ofattbart att Red Wings-spelarna kan sitta och se ut som om det bara var ännu en dag på jobbet när de byter om efter dagens morgonträning.
Men det gör de.
– Sovit dåligt? Nä, det gör jag aldrig, säger en till synes helt oberörd The Mule när ämnet kommer upp.
– Jag har förberett mig precis som vanligt, förklarar Lidas lugnt.
– Allt känns fint, menar Lilja och drar några sedvanligt dåliga skämt för Samuelsson.
Sanslöst.
Men det är väl förklaringen till att de är elitidrottare – och att jag inte är det.
Hm, ja, till det senare kanske finns ytterligare några skäl, även om jag inte kan komma på några just nu…
* * *
Miss New Jersey 2006 är på plats i The Joe –och stöter på Royal Oak.
Inte så konstigt, när man tänker efter.
Han var ju Mister Gävle 2003.
* * *
Rolig konversation bland NHL-anställda när Tomas Lundström från Vetlanda-Posten anländer till Detroit.
– Nu har Vetlanda-Posten kommit, säger en av de som sköter ackrediteringarna.
– Jaså, svarar en kollega,  vad jobbar han åt för tidning då?
De tror alltså att Lundström heter Vetlanda Posten.
* * *
Vi har hört den förr, är det lätt att tänka när man hör Pittsburgh-spelarna tala.
De säger exakt samma saker som de motståndare de själva grävt ner i djupa 3-0- och 3-1-underlägen tidigare under slutspelet.
– Vi ser bara till nästa match.
– Vi tar ett byte i taget.
– Vi vägrar ge upp.
– Kan vi vinna en match blir de nog skakade.
Å andra sidan finns det inget annat att säga.
Vad ska de hitta på?
Vi ger upp?
Det är den sär sortens sanningar man får gnugga in när skymningen börjar falla.
* * *
Även Sundsvalls Tidning har landat .
Och det bara ST:s reporter, Maria Nordström, som lyckas få tag i Zäta efter morgonträningen.
Starkt jobbat.
Vi andra får nöja oss med att studera stjärnans munskydd, det han alltid tar ut ögonblicket efter han gör mål.
Det ser ut så här.

Fint, va?
* * *
Efter Höken  tagit den bilden gick han ut i korridoren utanför omklädningsrummet och åt en banan.
Kolla.

* * *
Lilja erkänner att han sa ”shit” i intervjun med NHL Network.
– Men jag trodde att man fick säga det i tv, försöker han.
Snälla Andreas, det är inte Sydnytt det här!
* * *
Penguins ser rekordartat sammanbitna ut när de tränar, vilket orsakar viss oro i en bil som rullar ut mot Novi.
– De har ju inget att förlora, de kan ju chansa och ge allt och bara köra, säger Royal Oak och skruvar på sig i shotgun-sätet..
– Ja, igår var jag säker på att Wings skulle fixa det här. Nu känns det plötsligt inte alls givet. Vi kommer fan få rulla ut på Ohio turnpike i morgon igen, muttrar föraren.
Prove oss wrong, Mule.
* * *
Mister Posten, alltså han de tror heter Vetlanda i förnamn, anser att Kronwall i sitt yviga skägg ser ut som sångaren i nåt obskyrt death metal-band jag inte minns namnet på.
Själv känner sig stockholmaren dock som en hamster.
– Jamen kolla, säger han och tar sig i skägget, det känns ju som kinderna blir helt runda.
När han senare sätter sig på en matta i gymmet och gör nåt slags yoga-övningar blir det dock uppenbart vem han verkligen är lik just  nu:
Jesus.
Jo, tamme…tusan:
Kronwall ser ut som Jesus.
* * *
Ser att kommentatorer kräver bild på the outfit.
Men nej, då tror jag man jinxar både kavaj och slips.
Efter matchen. Kanske…
* * *
I kväll febrar Motown ändå.
Trapporna utanför är nerlusade av scalpers – och fans som försöker få tag i plåtar.
De lär få hosta upp lite grönt .
Detroit Free Press rapporterar att de dyraste svartabörsbiljetterna redan igår gick loss på 4000 dollar – det vill säga i runda slänga 24 000.
Att påstå att en Stanley Cup-final är värd såna summor vore kanske att ta i, men var jag biljettlös och hade den sortens tillgångar, så…
* * *
Idag fick Eken höra något så mäktigt som The Bands ”The weight” i bilstereon.
– Är det bra det här, frågade han klentroget.
– Det här är jävligt bra, svarade yours truly.
Royal Oak lyssnade ett tag, tittade ut över lyxkåkarna i Novi och sa:
– Jaha.
* * *
Fint folk här nu. Samtliga general managers i ligan har passat på att ha möte på Marriott under dagen och nu ska de se match. Bra det. En sån som Sather behöver se hur potentiella mästare egentligen spelar.
* * *
Royal Ok får se Crosby gå förbi i shorts igen.
Han säger inget.
Bara tittar. Andlöst.
* * *
Det där med kalla nerver verkar vara nåt som sitter i generna.
Springer på Janne Lidström på backstage-toaletten 75 minuter innan nedsläpp och han säger visserligen att det är lite pirrigt, men han verkar lugn som en solig söndagseftermiddag vid Avestaforsens strand.
– Vi får väl hoppas att det går bra, säger han och ler lika sympatiskt som vanligt.
 * * *
Vetlanda-Posten och Sundsvall Tidning har en hätsk debatt om vem som ska få Conn Smythe.
Ni kanske kan gissa vem som håller på vem.
* * *
Springer på The Mules morbror igen, Klabbis Andersson.
Han är upprörd över att jag beskrivit honom som rödlätt i Pittsburgh.
– Kolla här, säger han och böjer fram huvudet, det är ju grått.
Jag skyller på att systersonen är så bra att jag ser rött varje gång han nämns.
* * *
Oh oh!
Mike Bolt is in the house.
Det är han som är  keeper of the cup – och alltså följer bucklan var den än skickas i väg.
Så när Bolt kommer kommer också den mest legendariska trofén i hela Nordamerika och ja, det är ju så man ryser när jag honom rulla in härligheten genom dörrarna.
Jag blir rent av så tagen att vi får ta och köra ett litet bildgalleri från eftermiddagen. Om ni inte kan se skillnad på vilka jag och Höken tagit kan ni kyssa karriären som fotografer farväl.

Den är mannen heter Vetlanda i förnamn och Posten i efternamn.

Mer sånt här ikväll?

Royal Oak, med nacken mot kameran, följer en Lidas-intervju – andlöst.

The Competition står och är stanley cuppig.

The Mule intervjuas. Vetlanda Postens kalufs syns i förgrunden.

Skådisen David Boreanez med storögd son i omklädningsrummet.

Jag känner mig lätt förföljd i bland…

Höken i arbete. Sundsvalls Tidnings Maria Nordström i förgrunden.

Fin teckning som Zäta fått av Kennedi.

Vi är inte bara den enda svenska tidning som har egen fotograf på plats. Han har lyckats stånga sig till en sån här också. Det innebär inte att han ska stå på isen under matchen, men väl efteråt…
* * *
Okej, då åker vi.
Jag är nästan lika nervös som när Brage spelade den avgörande matchen mot IFK Västerås i division II Norra 1979.
Det betyder att det inte blir några tips.
Bara en förhoppning om en rolig kväll.
Vi hörs framöver.

Fullsatt i bilen när yours truly styr ut på Ohio turnpike igen.
Det går bra, trots att jag på grund av  drömmar om att Niklas Kronwall ville spöa mig sovit högst oroligt under natten.
Royal Oak lyckas på något sätt snylta åt sig shotgun-sätet igen, men han har inte en chans vid stereon.
Vi är för många med smak idag.
– Ni fattar ingenting. Lil’ Wayne håller en helt annan klass än Bob Dylan, surar han när vi får in en fin ”Tangled-up in blue”.
Zäta är välkommen att straffa honom med ett slagskott i valfri del av hakpartiet för den kommentaren.
* * *
På andra sidan väggarna pågår en flygshow som följs av åtminstone 100 000 nyfikna Michigan-bor.
Men inne i The Joe är det lika lugnt och ledigt som i Lionel Richies ”Easy like a sunday morning”
Att laget som bor här om drygt 24 timmar ska spela om bucklan kan man inte riktigt föreställa sig.
Skämten haglar precis som vanligt.
– Han har i alla fall mindre hår, jag vet det, svarar Homer när han får frågan om vad han sett för förändringar hos Lidas genom åren.
När Lidas hör det skrockar han gott.
– Det har ju börjat bli glest på hans egen skalle. Det är därför han sneglar på andra. Sen har han grå hårstrån i skägget också. Vi kallar honom silverräven.
* * *
Canal Plus-teamet har förstås också förflyttat sig norrut.
– Fast vi körde under natten. Vi är lite tuffare än ni, säger Calle Johansson.
Det är möjligt, men vi ser sällan så här bortkomna ut:

* * *
När Ottawa ifjol sammanfattade sin bittra finalförlust var det, slår det mig,  ett moment som stod ut alldeles särskilt:
Outnyttjade fem-mot-tre-överlägen
– Om vi gjort mål i det långa läge vi fick i första matchen hade hela finalen kunnat bli annorlunda. Man måste få utdelning såna gånger, suckade Daniel Alfredsson.
Ja, det kan mycket väl vara så att den årets finalserie avgjordes under det monstruösa byte Zäta, Lidas och Kronwall svarade för när Maltby och Lilja satt utvisade.
* * *
Penguins kör en lätt träning hemma i Mellon
Sen flyger de norröver och tar in på MGM igen.
Knäckta?
Inte alls.
– Nu ska vi tömma tankarna fullständigt. Då får vi se vad som händer, säger Sid The Kid med en rätt oroväckande glimt i ögonen.
* * *
En annan likhet med fjolårsfinalen är att Jason Spezza slutade fungera och ser man till ställning i laget kan Spezza mycket väl ses som Senators Malkin.
* * *
Jag tror bestämt att NHL Network tvingas bleepa ett litet ”shit” i en intervju med Lilja.
Och han som tyckte jag inte kunde skriva ”fuckfinger” i tidningen…
* * *
Det låter som ett aprilskämt men Detroit Free Press har träffat en gubbe som heter – Stanley Cup.
– Och jag håller på Penguins, säger den 59-årige Stanley Cup från Saltsburg i Pennsylvania.
Där ser man.
* * *
Nu ska jag se några gamla Sopranos-avsnitt på pay-tv och sen sova.
Man bör vara utsövd när så stora – okej, eventuellt stora – dagar väntar.
Tills vi hörs härnäst kan ni ju kolla lite Pontus Höök-bilder från easy-like-a-sunday morning-eftermiddagen i The Joe.

Jahaja.
Där fick man känna att man har lite puls.
Jädrar vad nervöst det var på slutet.
Inte minst i det där 5-mot-3-läget.
Men Pittsburgh åstadkom inte alltför mycket och jag förstår att fansen är frustrerade.
Men jag hävdar återigen att det inte i första hand är pingvinerna som är dåliga.
Det är Detroit som avväpnar dem.
Sure, visst, de blev för ivriga i det där långa övertaget, men Zäta, Lidas och Kronwall var magnifika också.
– Vi såg till att skära av alla skottbanor för dem. Då blir det svårt för dem, som Lidas sa till lilla NHL-bloggen efteråt.
* * *
Här har, de stora känslorna till trots, varit väldigt civiliserat och trevligt.
Men i tredje perioden håller det på att bli fajt intill Biffen.
En något för kaxig Red Wings-supporter står och är onödigt hånfull och en liten spenslig kille längre bort på samma bänkrad ber honom sätta sig ner och hålla käften.
Michigan-mannen vänder sig om och börjar tjafsa.
– Kom igen, skriker han till och med, kom hit så ska jag ge dig en jävla omgång.
Då reser sig den spenslige killens kompis.
Och han är inte spenslig. Han är bred som en Homer på steroider.
Sen kan man säga att Red Wings-mannen lugnar ner sig lite….
* * *
Slagläge nu då, för Wings.
Men det hade de efter fyra matcher mot Dallas också, och se hur det gick.
Mig skulle det inte förvåna ett skvatt om vi måste ta oss hit igen på tisdag.
– Fast vi har nytta av att ha gått igenom den matchen. Då hade vi dessutom förlorat fjärde matchen. Nu är känslan bättre, menar Zäta.
* * *
Utvisningen på Lilja var inte direkt klockren, jag tyckte snarast det såg ut som att Crosby hoppade på honom.
Det hjälpte inte, till botbänken fick han åka.
Och där var det inte kul.
– Nej, fy fan, det hör till det värsta jag varit med om. Jag mådde riktigt dåligt av att sitta där.
Men det fixade sig och nu kan Andreas bli den första skåning i historien att vinna Stanley Cup.
– Men prata inte om det. Jag vill inte höra…för övrigt pratar jag inte med dig förrän du sätter på dig den vita kavajen.
Åh, den kommer på måndag.
* * *
Vid nio i morgon bitti går den fullsatta bilen mot Michigan.
The Royal Oak tjatar fortfarande om att han ska sitta shotgun, men det ska han inte.
Varpu tar den platsen.
Nu ska vi försöka få ihop några timmars sömn.
Vi hörs från Motown.

Gick inte den perioden väldigt snabbt – eller är det bara jag?
Jaja, 1-1 fortfarande. Bra spel, om än inte lika fruktansvärt spektakulärt som häromdagen.
* * *
Anonym där i kommentatorsspåret…ja, det är väl ingen hemlighet att jag har sympatier för svenskarna i Red Wings? Är det så konstigt det? Jag håller alltid på Sverige.
Men jag försöker ha respekt för alla inblandade. Det är fantastiska lag som spelar den här finalen.
* * *
Det är, som flera påpekat, egendomligt att se Lidas begå misstag.
Personligen tycker jag det är lite egendomligt att se Zäta få så lite uträttat också.
* * *
 Gary Roberts – eller ”Dirty Gary”, som de älskar att kalla honom här – är det svårt att inte gilla.
Han har, vid 42, sin sista chans att vinna en titel – och spelar just så i varenda satans byte.
* * *
Vill ju inte jinxa honom med någon onödig hype här, men Lilja gör sin bästa finalmatch so far.
* * *
Stämningen är i princip lika vildsint som i onsdags.
Men lite spänd också.
Alla vet att den här serien förmodligen är förlorad om det blir förlust ikväll,
* * *
Just, för andra gången i rad läser speakern upp Mattias Ritola som struken innan nedsläpp och som jag sa åt honom i onsdags:
Vad som än händer i framtiden har han i alla fall blivit uppläst som struken i en Stanley Cup-final.
* * *
Jaha, Johan är nära att få säga ”vad var det jag sa” nu.
Men vi får se.
Oavsett vad som händer dröjer slutrapporten till långt in gryningen.
Mycket att göra efter såna här matcher, förstår ni.
Hörs.

Ja, ännu ser ju Johans – och sedermera mitt – tips ut att hålla.
1-1.
Och det är i alla fall bitvis en väldigt bra perioder, tycker jag.
Pittsburgh har det mesta i början av perioden men sedan lyckas Wings spela som de ska – och då är de som sagt svåra att möta.
Mycket spännande blir det.
* * *
Ingen Homer alltså.
Som dom ljuger för oss om de där skadorna.
Och det är bara att hacka i sig.
* * *
Det roligaste som händer i den här perioden är att det plötsligt kommer fram en rödlätt man i Wings-tröja och börjar fotografera bloggen.
Det visar sig vara The Mules – morbror!
Han har, berättar Vetlanda-Posten, inget av systersonens blyghet…
* * *
Det är dock irriterande att se hur ofokuserade vissa av av vingarna är emellanåt – inte minst i mittzon.
Man kan inte begå några misstag mot Penguins. Alls. Och inte kan man ta så många utvisningar heller. Då har man ingen chans.
* * *
Det var lite Kovalev över Hossas handleder vid 1-0-målet.
 * * *
Har inte lyckats klämma Vetlanda-Posten på några skandaler ännu, men jag får höra en väldigt rar historia om när The Mule kom hem till villan i Novi efter sitt första Hat trick mot Colorado – och fick se att grannarna lagt kepsar över hela garageuppfarten.
* * *
Håller på att bli överkörd av en zamboni när jag störtar mot datorn i den här pausen.
Det hade varit ett rätt löjligt sätt att checka ut på.
* * *
Okej, då åker vi igen.
Kämpa!

Äntligen.
Tillbaka i igloon – för match.
Det har varit småsegt att gå i den här lugubra staden  och vänta i två hela dagar.
Det tyckte tydligen lagen också. De ville bara ha ett dygns vila, men NHL tvingade fram den här dubbelmackan för att NBC måste ha det så.
Well, så blir det när man går till sängs med djävulen.
Men här är vi nu. För match 4.  Och det pirrar i hela gamla Biffen – av iver och spänning och en upphetsning så gamla gubbar egentligen inte ska kunna känna.
Men vadå, vi får ju se det här igen:

Jaja, suddigt. Men lite häftigt ändå, eller hur?
* * *
Jag och Eken har varit på vår traditionella (ja, det är ju två gånger nu…) sigthseeing-före-andra-matchen-tur.
Vi försökte hitta Lemieuxs hus, där ju även Sid The Kid fortfarande bor, men såg bara skog.
– Vad är det här för stad? Det är ju mer urban känsla i Sandviken, fräste Gävle-sonen på shotgun-sätet.
Däremot hittade vi en tobaksaffär som säljer svenskt snus – i förorten Blawnox.
Jag blev så glad att jag nästan fick lust att krama Eken.
Tills det visade sig att de lössnuset var slut.
– Men det här är tuffa grejor, och höll fram en dosa general portion med pepparmint-smak.
Eller hur.
Vilket fiasko.
Nu MÅSTE finalserien ta slut snabbt. Annars blir det kris.
* * *
Lilja säger att jag inte får komma tillbaka in i omklädningsrummet om jag inte plockar fram den vita Miami Vice-kavajen igen.
Men…njae. Den har bara två segrar i sig, misstänker jag. Och en är redan förbrukad. Så det känns som att jag måste spara den tills ett avgörande kan äga rum.
Men jag kör Novi-slipsen ikväll.
I den finns det, känner jag, rena Benny Guldfot-magin.
* * *
Varpu har varit så sjuk att hon igår tvingades flyga hem till New York för läkarbesök.
När hon satt i väntrummet kom det ett be-well-sms – från Jarkko Ruutu.
Det var väl fint?
Så snälla är inga svenska NHL-spelare mot ”sina” skribenter.
Å andra sidan är vi inte fullt lika söta som Varpu heller…
* * *
Eken är fanimig på seek-knappen under vår lilla tur i spenaten också – och får in en hip dop-dänga igen.
Den här är tydligen inte lika bra som Lil’ Wayne-hiten häromdagen, så jag får ingen riktigt Notorius Oak-show, men det rycker lite i händerna på honom.
* * *
The Mule protesterar vilt mot beskrivningen att han skulle vara sämre än Lilja på fotboll.
– Du vet inte hur fel du har, säger han och hytter nästan med en näve.
– Jag, Nick och Zäta är bäst av svenskarna. Lilja kommer bara fyra.
Vem är sämst då?
– Han får så mycket skit ändå, så jag vill inte nämna honom vid namn. Men du kanske fattar?
Jodå. Men det är väl också ont om fotbollsplaner i Piteå-trakten…
* **
Så här ser Notorious Oak ut när han åker shotgun

Man kan inte riktigt tro att det här är ett Britney-fan, eller hur?
* * *
Lilja har dock inga invändningar mot det tidigare intrycket av fotbollskunskaperna i svenskkolonin.
– Helt riktigt. Jag är bäst.  Du har alldeles rätt, hävdar han.
Vad ska vi tro nu då?
* * *
Detroit-media, såväl som en och annan representant för nationella publikationer, tycker att Pittsburgh gnäller för mycket.
Coach Therrien har  till exempel gjort en issue av vad han påstår är Red Wings ”obstruktioner” i mittzon – och spelarna klagar på att såväl Homer som Osgood filmar till sig utvisningar.
Går de på den lätta, säger jag när Michigan-born surar som mest.
Penguins försöker naturligtvis bara röra om lite, skapa osämja – och på vägen kanske plantera ett litet frö hos domarna.
Det är väl så man gör när det är final, no?
* * *
Naturligtvis köpte jag  ändå en hel skrälldus dosor på Allegheny Smokeworks.
Om inte kan man nog hålla Calle Johansson lugn med portionssnus.
* * *
Apropå Homer finns det gott hopp om att han ska spela.
Därmed får Penguins-backarna ta några djupa andetag igen.
Som Brooks Orpik säger i Post-Gazette:
– Jag har aldrig försökt flytta på någon som är så fruktansvärt stark.
Desto konstigare är det, tycker samme Orpik, att svensken emellanåt ramlar så lätt.
– Vi har skrattat rätt mycket åt det…
* * *
Nu, äntligen, har Vetlanda-Posten anlänt.
Tidnings utsände ska sitta bredvid mig, är det tänkt. Bra det. Han känner nämligen The Mule sedan barnsben och kan, hoppas NHL-bloggen, provida en hel skattkammare av anekdoter.
* * *
– Såg du nu då, jag vann ju, hojtar just The Mule när han springer förbi
Strax bakom kommer Zäta och han bara ruskar på huvudet.
– Tro inte på det där, det var första gången i år.  
* * *
Detta är Red Wings-kaptenens skridskor i vila.

Nu när de fått vara med på bild i den här bloggen kommer det givetvis att slå gnistor om dem.
* * *
Man kan tycka att Pascal Dupuis är lite för gammal för sånt, men han har i alla fall ett svar på varför han smyger ner förbrukade tejpremsor i en kvinnlig Detroit-reporters handväska efter morgonträningen.
– Den var ju så lik våra papperskorgar…
* * *
Ser du, frågar jag Notorious Oak, fram emot kvällen?
Han svarar:
– Ja. Undrar vad det blir för mat.
That’s Notorious Oak for you.
* * *
Upplägget blir detsamma som i onsdags.
Ingen dator på läktaren.
Det betyder att det blir kortfattade uppdateringar i pauserna, men förhoppningsvis något längre i en slutrapport fram emot er morgon.
Tips?
Jag tyckte den där Johans Overtime-tips lät bra och står fast vid det.
2-2 vid full tid.
Sen avgör…någon.

Sega dagar i Pittsburgh – och på bloggen.
Sorry, men det har inte hänt så mycket att det stört sen senaste matchen.
Efter ett kort pressmöte i igloon igår stack Red Wings från stan.
Sen tillbringade de ett dygn på en lyxresort nånstans i bergen här i västra Pennsylvania.
För återhämtning, löd en av de officiella förklaringarna.
För att få tänka på nånting annat än hockey, löd en annan.
Men det var nog Lilja som berättade sanningen:
– Det finns ju inte så mycket att göra i Pittsburgh.
Inte direkt, nej.
* * *
Det är inte bara fansen och NHL-ledningen som omfamnar Sid The Kid.
Lagkamraterna är beredda att offra vitala kroppsdelar för honom också.
– Jag älskar killen, konstaterade Max Talbot frankt under en presskonferens igår.
– Jag vet att jag är mycket äldre, men ändå. Han är en enorm inspiration. Det är bara att följa Sidneys exempel, då går det bra.
Stora ord.
* * *
Nordström hade på sig Modo-tröja i Mellon igår – för att reta Zäta.
Det funkade bättre än väntat.
– Jaha, sa den alltjämt hängivne Timrå-supportern och stirrade på klubbemblemet, då blir det bara Aftonbladet idag. Nu kör vi, Bjurman.
Synd att det inte var på allvar…
* * *
Även Pittsburgh hade day off igår – och gjorde ingenting.
– Tro mig, det hände inget spännande. Jag låg i sängen mest hela tiden, svarade Crosby när nyfikna Pittsburgh-reportrar ville veta vad som pågått.
* * *
Mike Babcock håller på att bli stor favorit.
Efter senaste matchen tyckte han att Zäta och Datsyuk gjort för långa byten – och det skyllde han på sig själv.
– Coachen kunde a gjort ett bättre jobb där, sa han på sin Cristopher Walken-kanadensiska.
När han senare fick frågor om varför han, till skillnad från alla andra gravallvarliga coacher, dissade sig själv svarade ”Babs”.
– Jag kommer från Saskatoon. Då gör man så.
* * *
Calle Johansson tog, spelat indignerad över anklagelserna om snussnyltande, strupgrepp på NHL-bloggen idag.
NHL-bloggen kan nu meddela att han fortfarande har duktigt med krut i armarna…
 * * *
Kronwall och Lilja berättar utförligt om vad de gjorde på sin resort igår, men jag är ledsen –  jag fattar ingenting.
Det är nåt om att gå på rep mellan två träd 20 meter upp i luften, men…så kan det väl inte ha varit? Varför skulle man göra så? Det låter ju bara vansinnigt.
Fanns det inte en pool att ligga och ha det bra i?
* * *
I ett Zäta-reportage i senaste Hockey News försöker reportern reda ut vem Emma Andersson egentligen är och skriver:
”Hon är en korsning av Pippi Långstrump och Pamela Anderson”.
Hm.
* * *
Det går förresten inget vidare när Eken ska förklara upplösningen av ”Lost” i torsdags kväll heller.
Jag är helt enkelt dum i huvudet.
* * *
Det är jävligt kallt i environgerna på Mellon Arena.
Tänkte ni ville veta.
* * *
Colby Armstrong hörde ju till ungdomarna som Penguins, inte helt okontroversiellt, skickade till Atlanta i utbyte mot Hossa och Dupius.
Nu har han kommit tillbaka till Pittsburgh – som expertkommentator åt en kanadensisk tv-station.
Lite weird, no?
– Jag vaknade här om morgonen och frågade mig själv, vad fan gör jag här? Men det är rätt kul att vara med och kommentera, så jag gör det, säger han,
Ja, jag vet inte jag. Om Aftonbladet trejdade mig till Expressen, oh hemska tanke,  skulle det onekligen kännas rätt bisarrt att återvända till slakthusområdet – för att kommentera de före detta arbetskamraternas jobb.
Inga jämförelser i övrigt, är det väl bäst att poängtera här.
* * *
Det är rent underhållande hur alla inblandade ljuger om Homers skada
En sån som Lidas kan ju egentligen inte ljuga, han har helt enkelt inget sånt mörker i sig,  och ser för rolig ut när han försöker påstå att han inte träffat kompisen och inte alls vet hur han mår.
Fast roligast är förstås Babs, när en Detroit-reporter smyger upp vid hans sida och frågar om han inte, lite sådär off the record, kan berätta vad det är för fel på Holmström.
– Jo, det kan jag, svarar han men då måste jag döda dig sen.
Senaste budet är dock att Homer ska spela i morgon och det är förstås som snus-Johansson säger: Det ska fruktansvärt mycket till för att man ska avstå från att spela en finalmatch.
* * *
Kommentatorn Johans tips känns inte alls dumt.
Overtime…det är dags för det nu.
Och ja, Johan, jag kommer ihåg var jag läste det först.
* * *
Fast Johansson har börjat tugga tuggummi nu.
Firma Holmgren-Bjurman ber böner om att det fortsätter så.
* * *
Nu ska Eken släpa iväg gamle farbrorn till det bardistrikt som kallas South Side.
Det är bara att hoppas att det inte finns nån Jonas Brothers i jukeboxarna.
Vi hörs strax innan gametime.