Tillbaka i Pepsi Center.
Fast det tar emot att gå in.
Det är verkligen sommar i Denver, verkligen varmt, verkligen makalöst skönt.
Så jag står kvar vid pressentrén och röker – ja, jag gör det ibland också – tills en vakt kommer ut och undrar vad jag är för en sälle som står och är konstig.
* * *
Den stora oron i hemmalägret gäller Foppas reaktion på att det är back-to-back-matcher här – kvällens förmodat stenhårda konfrontation följs ju av en ny redan i morgon.
Eller snarare hans kropps reaktion.
Pallar ömtåliga ljumskar och fötter såna påfrestningar?
Ingen vet, men för säkerhets skull slipper vår största stjärna träna i samma utsträckning som lagkamraterna just nu.
Går det ska Forsberg vila, lyder Quennevilles recept (och det var följaktligen bara tur att jag träffade honom i morse).
Sånt kan skapa osämja i lag, men i Colorado är det ingen som bryr sig om Foppa inte är med och gnuggar övningar.
Han är ju ändå lika bra.
– Ja, jag har aldrig sett någon som tränat så lite kunnat hävda sig på så hög nivå, säger Milan Hejduk till Denver Post.
* * *
Fick bara två timmars sömn i natt, efter fyra X två dessförinnan, och jag är faktiskt så trött att jag inte vet om jag törs gå in i omklädningsrummen efteråt.
Risken är uppenbar att jag bara lägger mig på Foppas skydd och somnar.
* * *
Ingen vet vad han menade men efter Minnesota Wilds lilla skate i Avalanches träningsrink i Aurora  i söndags gick Pavol Demitra tydligen fram till  det lokala pressuppbådet och skrek:
– We will prove you wrong. Wrong!
Är det Paulie Walnuts som har nummer 38 i Wild?
* * *
Ser Detroit-matchen på en dassig tv i pressrummet och intrycket att Datsyuk är konstnär snarare än hockeyspelare bekräftas igen.
* * *
Och ja, Alfie är alltså med uppe i Ottawa i natt..
Ni som ser den matchen får gärna berätta hur han verkar. Är det samma gamla vanliga Daniel?
* * *
I en paus kör Versus snabbenkät med valda playoff-krigare från hela ligan om Sean Averys kycklingdans med Brodeur igår – och nä, ingen har någonsin sett något liknande.
Men till skillnad från Jersey-fansen i vårt kommentatorsspår har de lite humor och skrattar åt den ”obetalbare” Avery.
– Jag tycker det var underbart. Brodeur borde ha fått utvisning för spearing istället, skrockar till exempel Joe Thornton.
– Jag skrattade mycket gott, berättar Marian Hossa.
– Väldigt kul. Tur det inte var Timmy Thomas han han gjorde det mot, flinar Glenn Metropolit.
Och vad alla olika fraktioner än tycker är Broadway Sean en dröm för  NHL.
I en bättre värld kanske det skulle räcka med the brodeurs och the langenbrunners, präktiga  gossar som gör sitt jobb och sen är det bra med det, men i den HÄR världen är en sport som försöker försvara sina små ynkliga marknadsandelar mot bjässarna fotboll, baseboll och basket i  skriande behov just av en diva som skapar rubriker, som ställer till med skandaler, som underhåller,  har en stor käft, målar naglarna svarta (!), hajpar Sigur Ros, syns på skvallersidor och hänger med fotomodeller och filmstjärnor på de hetaste klubbarna.
Och att han gör allt det just i New York – den största scenen av dem alla – är givetvis ännu mer mumma.
I det skenet gör det inte så jättemycket att New Jersey Devils-publiken är lite sur…
* * *
Åh! I ett utrymme mellan pressrummet och media-loungen, där jag äter en middag som är så god att Eken hade tagit av sig skjortan och smetat in hela överkroppen i gordon bleu-sås, har de bundit fast några såna där mini-zeppelinare jag skulle vilja åka med nån gång.
Jag kanske ska ta och haka fast mig på undersidan av den som är formad som en Coors-burk…
* * *
Joe Sakic är inte bara den som gjort mest sudden-mål i hela Stanley Cup-historien, framgår av statistikbuntarna jag sitter och bläddrar i.
Han är också den som gjort mest slutspelspoäng av alla nu aktiva spelare.
Och på den listan är Peter Forsberg trea.
Mellan sig har Avalanche-herrarna Jaromir Jagr.
* * *
På pressläktaren nu. Den är högt belägen, men inte som i exempelvis Wachovia Center, där man behöver både sherpa och syrgastuber för att klara sig.
Uppvärmning pågår.
Och åtminstone tre man i Avalanche kör utan hjälm.
Sakic, Ryan Smyth – och Foppa.
Gör de så för att de är stjärnor – eller är de stjärnor för att gör så?
Dagens filosofiska fråga.
Så här ser det förresten ut från mitt perspektiv:

Fast, nej, jag ligger inte ner på sidan! Jag vet baa inte hur fan man vrider de här bilderna rätt i bloggen. Ros, hjälp mig!
* * *
Nu är det inte roligt för Ottawa.
1-4.
Kan bli en sweep det här.
* * *
Det har jag inte sett tidigare:
Pepsi-loggan, formad som disco-kula, sänks ner genom jumbotronen.
Småstiligt.
* * *
I Wild väntar de på att det ska lossna för Marian Gaborik, poänglös
Och i Avalanche hoppas de att Foppa-Hejduk-Stastny-vulkanen kan få ett saftigt utbrott nu när det går att matcha dem så att de slipper Wilds fruktade checking-line.
Det är the big storylines innan matchen.
* * *
Tunga grejor:
Jag har Pravda på platsen bredvid mig.
Nej, inte Dala-Demokraten.
Det riktiga gamla partiorganet från Mockba.
Känner mig plötsligt som karaktären i en spionroman från kalla krigets dagar.
* * *
Två tröjor är hissade i det här taket. Patrick Roys 33 och Ray Bourques 77.
Hur mycket ska vi sätta på att Mister Playoff får 19 upphängd intill dem när karriären är slut?
Bourque, förresten…gjorde inte han bara en och en halv säsong här? Förtjänar man en plats i evigheten då?
Bara undrar.
* * *
Nu ska jag och Pravda utbyta lite säkerhetsklassat material och dricka kaffe.
Sen kör vi.
Game on!

Nu ligger jag på höghöjdsträning.
För visst:
Det var till Denver jag flög efter den rent  sadistiska bagarväckningen i morse.
Och det är ju en stad som kallas Mile High City av en anledning.
Ja, det är inte precis Ecuador jag kommit till, men med amerikanska mått befinner vi oss på höga höjder och den förhållandevis låga syrehalten i luften känns.
– Det har vi fördel av, säger Foppa när jag träffar honom i Pepsi Center efter the morning skate.
– Lagen som kommer hit brukar få det jobbigt, samtidigt som vi är i form när vi åker till dem. Vi har ju liksom legat på höghöjdsläger.
– Å andra sidan, när vi varit på roadtrip och kommer tillbaka hit…då känner vi också att det är jobbigt.
Han varnar för att det är kämpigast efter tre dygn.
– Då kan man bli andfådd av att gå uppför trappor, menar the superstar.
Men det är ju tur att jag är i så fin fysisk form då…
* * *
Det är min debut i Denver det här. Jag har tidigare bara bytt flyg , men nu störtar jag in mot stan i en snajdig hyrbil – och blir genast imponerad.
Det är väldigt tjusigt  – framförallt med de alltjämt snötäckta Klippiga bergen som fond i väst (är det väl?)
Jag tycker mig också omedelbart märka att människor är så genuint genomtrevliga som bara människor i Middle America kan vara.
Och så är det varmt. Rena mallis, som dom skulle sagt i Borlänge. 25 grader och hypnotiskt blå himmel.
Man kan ha överseende med bedövande sömnbrist för mindre.
* * *
Foppa ser ut att trivas som hatten på Zeb Macahan (en krampaktig metafor, men va fan…jag undvek i alla fall den där fisken i vattnet) när han sitter och gafflar med bänkgrannen Paul Stastny i Avalanches trevliga men inte helt överdådiga omklädningsrum.
Han skrattar också högt när nån sekretariat-gubbe kommer fram och påminner om någon gammal anekdot.
Och när han får se NHL-bloggen hälsar han glatt.
Bilden av Forsberg som butter och vresig är en av de mer ovederhäftiga jag känner till.
* * *
Verkar som att Ottawa lurar på att slänga in Daniel Alfredsson ikväll.
Eller om det nu är Alfie själv som funderar på det.
Som Bryan Murray säger:
– He’s the boss. Vill han spela så gör han det.
Då kan det hur som helst bli åka av i Scotibank Place, misstänker jag.
* * *
Man lär väl inte våga  fråga efter en Cola, men ändå.
Det är en mäktig hall, Pepsi Center.
Tajta läktare i en tuff mörkbrun nyans sluttar brant ner mot rinken – vilket skapar en härligt klaustrofobisk känsla.
Nu hänger det dessutom vita slutspelsvippor – eller vad man ska kalla de där grejorna det viftas med såna här kvällar – på varenda stol-
Här kan nog bli ett duktigt drag under kvällen.
Så här ser det ut utan fans:

* * *
Av’s-coachen Joel Quenneville har en cool, väderbiten framtoning när han håller presskonferens.
Men jag vet ändå inte vad jag ska tycka om honom.
Han var coach i St.Louis när jag var där och hälsade på den store Rico 2000 och jag minns honom bara som en sur typ som inte gav Kungens pöjk tillräckligt mycket istid.
Sånt förlåter man inte i en handvändning…
* * *
Kim Johnsson avstår, med ålderns rätt, från morgonträningen med Wild.
Men utrustningen hänger snyggt och redigt på hans plats.
Tänkte att MN Johan ville veta.
* * *
Det hade känts  roligare  Andrew Brunette varit blondin.
* * *
Wild-coachen Jacques Lemaire håller också presskonferens – och det är en upplevelse.
Han skrockar glatt med Minnesota-murvlarna, svarar med svart självironi på nästan alla frågor och talar med den lustigaste fransk-engelska accent jag hört.
Men nånstans i rösten, eller om det är ögonen, finns hela tiden en underström av hårt, kallt, farligt stål.
Jag kommer att tänka på Feech La Manna – old school-gangstern Robert Loggia spelade i ”Sopranos” och som Tony till slut var tvungen att lura tillbaka in på kåken.
* * *
Här är ytterligare några bilder från dagen:

Avalanche tränar.

Biffens oputsade sko. På ett armstöd. Jag tror jag är tonåring ibland.

En kameraman filmar Wilds morgonträning.

Och så vill jag skryta med en ny klenod i ackrediteringssamlingen. I Colorado kan de stava också.
* * *
Jag föreställer mig att det blir väl sent för de flesta ikväll.
04.00 är en svettig tid.
Men jag bloggar i alla fall och om inte annat får ni väl läsa ikapp i morgon.
Talk at you later, såldes.

Och till sist blev det alldeles tyst i Garden.
Mad Dog täppte till truten på gaphalsarna från storstan sex minuter in i övertidsperioden
Förstörde festen, kort sagt.
– Det är väldigt skönt när det blir så tyst, säger Johnny Oduya med ett lätt leende när jag och Alling hittar honom i locker room-kalabaliken efteråt.
Han säger samtidigt att också Devils hämtar energi från  läktarna en sån här kväll,.
– Ja, det är ju roligare när det är så här än när det inte är något folk alls, menar han.
* * *
Om jag ser rätt står Petra Elias och intervjuar maken Patrik i korridoren utanför omklädningsrummet en kvart efter avgörandet.
De pressetiska reglerna i Tjeckien verkar intressanta.
Jag dreglar för övrigt inte…
* * *
Runt Henke är det en sådan mur av reportrar, ett sånt köttberg, att det nästan ser löjligt ut.
Jag går in till Devils istället – och när jag kommer tillbaka sitter han fortfarande i full utrustning.
Sån tid tar det den svenske stjärnan att svara på alla frågor – dumma som mindre dumma – en kväll som denna.
Fast det kanske är rätt bra att vänta tills korna börjat röra sig hemåt, för han har hunnit skaka av sig det mesta av den besvikelse som brukar göra intervjuförsök
– Det är inte roligt att förlora, allra minst i övertid, men det här  är bara att glömma. Det är slutspel nu, då kan man inte älta förluster.
Just det.
* * *
FivePoints, tänker på dig när jag frågar Oduya om det inte var dags att puckarna att börja studsa Jerseys väg.
Men det håller han inte alls med om att puckarna inte gjort tidigare.
– Nä, otur kan man inte säga att vi haft.
Men Rangers kanske haft tur?
– Hm, det är möjligt att det ser annorlunda ut från pressboxen…
Det sista säger han med en liten, liten underton av syrlighet, minsann…
* * *
Även Fast Freddy Shoestring har plötsligt en glugg i garnityret.
– Ja, en framtan åkte i första perioden. Men det är ingen fara , det är bara en plasttand, berättar han med en lätt läspning.
Som man kan ersätta med ett lätt ingrepp, hos tandläkaren men det verkar det inte bli något med.
– Nä, jag tror jag skiter i det nu…
Hård kille, Shoestring…
* * *
Ikväll har Keenan släppt in Marcus Nilson åtminstone.
Men Anders Eriksson håller han fortfarande utanför laget, tokfan.
* * *
Det är rätt mycket folk runt Madden också, om man säger så.
Och han ser ut att ha ett brett leende på läpparna hela tiden.
* * *
Kul att se att Douglas Murray får panga in ett slutspelsmål.
* * *
Det är nog så att de flesta reportrarna här har sina hjärtan hos Rangers, men de drog ändå lättnadens suckar när avgörandet föll.
Deadline närmade sig ju med otäckt snabba steg och Madden räddade den så kallade lämningen åt dem.
* * *
Rangers-spelare efter Rangers-spelare säger samma sak:
– Vi hade ju inte trott att vi skulle ”svepa” dem.
Nä, men likafullt har de satt sig i en rätt obekväm sits nu.
Det tycker Johnny Oduya också.
– Ja, hade vi fått stryk ikväll hade det blivit fruktansvärd uppförsbacke. Men nu är pressen på dem igen, tycker jag. Dom känner nog att det måste vinna på onsdag.
Det gör dom nog, ja.
* * *
– Jag bara slängde in pucken och hoppades att vi kanske skulle kunna vinna en battle. Och så gick den in, det hade jag inte väntat mig, säger Mad dog.
Fast det är väl alltid såna slumpmål som avgör förlängningar, no?
* * *
Mycket snack om Averys krigsdans framför Broduer efteråt.
Problemet verkar ha varit att inte heller Vanmassenhoven, eller vad han nu hette, inte heller hade sett något liknande tidigare.
– Nästa gång ska det bli utvisning, har domarna lovat. Men det fick vi höra efter att han gjort mål och det känns ju sådär, säger coach Sutter.
* * *
Frågar Henke om nicken och han förklarar att han gör så ibland.
– Jag gillar inte att hålla upp handsken framför ansiktet, då blir jag skymd, berättar han.
Se där lärde man sig något nytt igen.
* * *
Om nu detta var en Big match, vad ska då onsdagens holmgång bli?
Jag längtar redan – så det värker.
Dessförinnan ska jag dock hinna med en del annat.
Går upp vid fyra i morgon, åker till Newark och flyger dit luften är tunn.
Ni kan ju hålla på och gissa ett tag.
Rapport därifrån kommer vad det lider.

Jo, det var klart.
Naturligtvis blir det förlängning just ikväll.
Jag som har en rent svinaktig bagarväckning i morgon…
Men det får det vara värt. Såna här matcher SKA naturligtvis avgöras i sudden.
Nu lämnar jag scenen fri åt er i kommentatorspåret en stund, jag måste röra på sittfläsket en stund.
En sak bara:
När Dubinsky gör mål spelar de ”Du-bi-do-bi-do”-delen från Sinatras ”Strangers in the night.
Klass.
En sak till:
Jag delar Big Petes synpunkt att det är riktigt fult, riktigt vidrigt, att håna Brodeur när han kan vara svårt skadad.
Och ytterligare en sak:
Jag tror ingenting. Kan precis hur fan som helst, förstås.

Ledsen, tekniken sket sig. Här är fjärde inlägget.

Det svänger, det kokar, det sprakar.
Vid åtminstone yra tillfällen sitter jag bara och skrattar, så kul är det.
Oförglömlig kväll mitt i Gotham.
* * *
2-3 nu alltså.
Och jag tycker inte det är särskilt ologiskt.
Devils känns lite hungrigare, lite kvickare och lite mer…”på”.
Nån gång måste puckarna dessutom studsa deras väg.
För övrigt:
Det spelar ingen roll hur mycket såna som Jagr och Shanny sitter och säger att det inte är klart, inte klart, inte klart.
När man leder med 2-0 efter två bortamatcher smyger det sig i alla in ett korn av säkerhet på sina håll – företrädesvis unga spelare.
Jag tror att Devils vinner det här, i synnerhet som de efter många om och men tycks ha fått igång powerplay också.
* * *
Men Broadway Sean har stor show.
Ja, eftersom någon frågade – givetvis såg jag föreställningen när han stod och skymde Marty på ett sätt som trotsar alla beskrivningar jag famlar efter.
Och sen gjorde dåren mål – det fucking tredje i serien mot ärkerivalen.
Åh, vad Devils-spelarna och deras fans ska hata honom.
Vilket ju är meningen.
So don’t buy into it, FivePoints.
Då vinner han.
* * *
Barbara Bush är här, enligt Eken. Presidentens dotter alltså. Tänkte ni ville veta.
* * *
Men om Devils-människorna hatar Broadway Sean är han desto mer älskad av sina egna.
De enda ramsor som ekar högre än ”A-V-E-R-R-Y”-dundrandet här inne är den hånfulla ”Maaaaarty”-sången.
* * *
Ny Boston-rapport från den utmärkte  gästbloggaren Marco Polo-Persson:
”1-1.
 Och Montreal har väl börjat komma igång, även om de inte är i närheten av spelet som de visat upp i nio raka segermatcher mot Bruins.
 Kovalev syns knappt, Plekanec filmar inte ens och Komisarek förlorade just en närkamp mot Glen Metropolit, 45 kilo.
 Men nog fan smäller Canadiens in ett segermål i tredje. Tippar på en Chara-utvisning, ett Kovalev-pass och ett Kostitsyn-skott i nättaket med 3.42 kvar av matchen”.
* * *
Devils-fans är det sannerligen ont om ikväll.
De har inte råd med Garden-priserna, sägs det.
Men precis nedanför mig sitter i alla fall en sammanbiten snubbe i Scott Stevens-tröja och utstår Rangers-fansen gapande och sjungande och hånande utan att röra en fena.
Kan inte låta bli att tycka att han är rätt tuff.
* * *
Så har Henke fått göra en slutspelstavla också.
Men han är ursäktad eftersom han några minuter nickade puckjäveln!
Så gör man bara om man är europé och har lirat riktig fussball.
* * *
Kan inte låta bli att tänka på hur det låter när domaren beställer upp room service på Grand Hyatt senare ikväll.
– Yes, mister VanMassenhoven, and how do you want your burger cooked?
Fast det kanske i själva verket är ett tufft namn.
Jag kanske rent av borde heta SÅ istället.
Per VanMassenhoven?
* * *
Sista akten då.
Let the good times roll igen.
Hörs efteråt.

Det är precis så magiskt som jag hade föreställt mig.
Sånt galet drag…
Pressläktaren i den här ståtliga gamla hallen är ju, som ni hört tidigare, placerad mitt i publikhavet och jag lovar – när ”Dubi” kvitterar är det som att sitta på landningsbanan på JFK när en 747:a tar mark.
Det bara…dånar.
Några av de äldre gubbarna alldeles intill får faktiskt hålla för öronen.
Fantastiskt.
Jag vill ha mer Rangers-mål – bara därför.
* * *
FivePoints och andra i kommentatorspåret menar att det är högre tempo idag och ja, kanske det. Jag får erkänna att jag inte jag uppfattar någon avsevärd skillnad mot tidigare, men det är väldigt intensivt, väldigt hårt och väldigt hett.
Det är kort sagt väldigt mycket playoff night på Manhattan.
* * *
Sitter taskigare till än vanligt, vid en monitor alldeles intill en trappa där alla murvelskitar som aldrig brukar vara här men givetvis dyker upp nu ska klampa förbi hela tiden..
Det betyder  i och för sig att jag har bra koll på repriserna, men det betyder också att jag har svårt att få plats med laptoppen – och därför blir sparsam med svar i kommentatorsspåret.
Och inte ser jag Surkålsmannen heller…
* * *
Zack Parise fick göra två rotfyllningar igår, efter Bäckmans elaka crosschecking.
Men spelar gör han ändå.
Tufft.
Det var förresten aldrig något riktigt snack om att ”Bäckis” skulle bli avstängd för det där, mer än i Jersey-media förstås.
Men risken är nog ganska uppenbar att han får betala.
* * *
Nu kommer Alling förbi och är skamsen över att han inte kunde hålla löftet om att Bäckmans blogg-kommentar skulle komma med i Sportextra.
Jag är ju inte dummare än att utnyttjar tillfället och beordrar honom att hämta kaffe, som straff.
* * *
Det är ständigt snack om att Shanahan har sån slutspelsrutin.
Då borde han väl kunna låta bli att ta utvisning just när Rangers får ett powerplay.
* * *
Eken?
Nej, han sitter på andra sidan idag – på en extra pressläktare dom fyller såna här dagar.
Det är bara vi riktiga players som får sitta på the grand stand…
* * *
Det är domaren med det något bisarra namnet Don VanMassenhoven som dömer idag.
Det kan förklara varför  Avery först får en helt felaktig utvisning – och varför de omedelbart kompenserar genom att ta en Devil-spelare som begår inget fel alls.
* * *
Tungt Marty-misstag igen…
* * *
Men titta, nu kommer Eken i alla fall med kaffe.
Han har gått över hit bara för det.
Vilken hjälte.
* * *
Vi har Marco Polo-Persson på plats i Boston också.
Han lämnar följande rapport:
”Så…Jag var tvungen att ta en bit jordgubbstårta från vagnen först.
 Och en chokladbakelse.
 Och, eh, en kaka.
 1-0 efter första som Bruins faktiskt dominerat. Sturm brände till exempel ett friläge. Boston försöker hålla koll på Kovalev genom att matcha Pebbens lina mot den Canadiensformationen. Det går så bra att hela  TD står upp och skriker ”PEEJAY, PEEJAY”. Eller, kanske inte. Men bra är han, Pebben.  Ruggigt bra drag på läktarna också, mycket tack vare att det är nästan 50 procent Canadiens-fans här”.
* * *
Nu åker vi igen.
Härliga tider. 

Det är såna här dagar man väntar på.
Det är såna här dagar man drömmer om.
Det är såna här dagar man inte riktigt kan förställa sig att man ska få vara med om när man befinner sig mitt i  vardagens outhärdliga gråhet.
Slutspelsdrabbning på Garden, mellan New York Rangers och New Jersey…wow.
Så mycket större blir det inte.
Jag är religiöst övertygad (…) om att det inte finns någon gud, men ber ändå att få tacka honom för att jag får vara här ikväll, söndagen 13 april, nådens år 2008.
* * *
Med Flyers-Caps-matchen var det inte mer bevänt än att jag somnade hemma i den legendariska, och numer synnerligen trådslitna, korresoffan.
Det kan också ha att göra med att jag sovit extremt lite och stressat extremt mycket de senaste dagarna, men det tror jag inte – en bra match hade jag inte kunna tryna mig igenom.
Men jag tycker ändå jag hann uppfatta att Capitals vägde för lätt, att Flyers uppträdde smartare, mer rutinerat och mer resolut.
Och nu kan det bli svettigt för de unga älsklingarna från huvudstaden.
Wachovia Center är inte att leka med när fansen från South Philly fått vittring på framgångar…
Förmodligen är det så att Caps knappast kunde fått en värre motståndare i första rundan än just Flyers. Både Boston och, framförallt,  Ottawa hade varit att föredra.
* * *
Rangers har alltså 2-0-övertag i serien mot den hatade  och kvarteren runt The world’s most famous arena vibrerar av upphetsning.
Men Rangers-spelarna själva håller på att vrida sig ur byxorna för att få alla att förstå att det här inte alls är över.
– Jag är orolig för den här matchen, säger till exempel Jagr till New York Post.
– Vi kan inte gå in och försöka bjuda på show bara för att det är mycket fans på läktarna. Vi måste vara ännu mer discliplienarde och smarta än i Newark.
– Det är klart de kan vinna här. Kanske är det rent av bättre för dem att spela i Garden, kanske kan de spela utan press när de känner att folk inte längre tror på dem.
När någon i lokalpressen försöker jämföra med ”the sweep” mot Atlanta förra året blir Rangers-kaptenen nästan arg.
– Det här är inte alls samma sak. Atlanta hade ingen slutspelsrutin alls. Och de hade inte Martin Brodeur i målet heller.
Jag delar ”Jags” synpunkter.
Det här är verkligen inte över och om Rangers inte anstränger sig till de yttersta får de stryk
Och då har Devils plötsligt fått det som här kallas momentum.
Stor kväll, som sagt. Stor.
* * *
Noterar att Springsteen lirar i Dallas ikväll, i självaste American Airlines Arena.
Hoppas svenskarna i Stars är där och blir inspirerade
Ja, Notan lär man väl inte kunna hoppas på . När vi var där förra månaden lät han meddela att han såg Springsteen som en rätt trist typ som spelar alldeles för länge. Men Joel, Grossman, Honken och Loui, Loui är ju mer oförstörda och skulle få livsfarliga injektioner energi av en live-dos ”Jungleland”.
* * *
Varpu kommer med med breaking news i det slutspelsskrudade pressrummet:
Den bildsksöna tjeckiska reportern som brukar få Jagr på så bra humör – ”och som alltid får er att dregla”, som Varpu hela lögnaktigt säger till mig och Eken – heter Elias i efternamn.
Och ja:
Hon är gift med Jersey-stjärnan Patrik.
Jovisst. Det är Fru Patrik Elias som springer här och kvittrar för Jagr.
Kanske finns förklaringen till Jersyes ynkliga insatser mot Rangers  begravd i den nyheten, FivePoints...
* * *
I en intervju med Larry Brooks tar Henke Lundqvist konkurrenten Brodeur i försvar – med en glad liten passning mot…ja, oss.
– Alla begår misstag, men när en målvakt gör det ser alla och en röd lampa tänds. Om det var lika för skribenter kanske det skulle blinka en röd lampa på era redaktioner hela tiden.
Som Larry Brooks skriver:
It was a little joke.
We think…
* * *
Ser ni, FivePoints tar tillbaka sin gamla, klassiska nick
Ja, när han använde den gick det ju så bra i Rangers-matcherna…
Ärligt talat, gamle gosse, förstår jag inte uppgivenheten.
Som sagt:
Seger idag, då har den här serien plötsligt fått en helt karaktär.
Det som talar emot är att detta de facto inte är gamla Devils. Det är inte Scott Stevens, Ken Daneykos, Scott Niedermayers och, för den delen, Scott Gomez Devils. Det är ett lag som gjort det väldigt bra, men ingen klassiker.
* * *
Beskrivningen av de kulinariska sensationerna som väntar i press-restaurangen – kvällen till ära nerflyttad en våning i Gardens mörkaste katakomber –  väcker ingen större aptit.
Till och med den helt okräsne Eken, känd för att äta allt som går att tugga sönder, är kritisk.
– Some sort of chicken, svarar han när en kollega frågar vad som serveras.
Some sort of chicken…det finns ingen roligare beskrivning av mat, tycker jag.
* * *
Nu så.
Preludierna har börjat – och Garden brinner.
Sekonderna kan lämna ringen, matchen ska börja.
Håll i hatten.

Somnar i den rätt otrevliga förvissningen att Ducks är på gång och kommer att slå tillbaka
Men när jag vaknar i gryningen och slår på datorn igen visar det sig att Stars alltså vann även andra mötet – med mäktiga 5-2.
Om det inte vore så äckligt tidigt skulle jag bli riktigt glad.
Nu får vi hoppas att Dahléns & Tippetts gossar gör processen kort och griljerar ankorna hemma i The Big D.
Dallas Stars är ett mycket älskvärt lag som jag verkligen unnar framgångar.
* * *
Northwest lyckades verkligen lämna Wayne County-flygplasten i tid  och yours truly är tillbaka på Manhattan, i alla fall tillfälligt.
Här är det fest ikväll.
Första slutspelsmatchen på Garden och det är ju faktiskt så att man går sönder av förväntan.
Men första är det Caps-Flyers på televisionsapparaten.
I HD.
Ska bli stort det med.
Mitt tips är att Flyers smäller på ännu hårdare idag – men att ungbloden från huvudstan nu börjat få ett litet hum om vad det innebär att spela slutspelshockey och håller undan igen.
Bäckis nätar också, vänta ska ni se.
* * *
Som Detroit Free Press skriver idag:
You hate to say, you really do, but how often do you get the chance: In period 2, Tootoo made it 2-2.
Det kallar jag poesi!
* * *
Dallas-Joel är verkligen en Lundqvist – bäst när det  verkligen verkligen gäller (minns, exempelvis, OS-finalen när tvillingbrorsa gjorde en hygglig räddning i slutet…).
Han var en av lagets bästa redan i fjolårets slutspel och nu gör han succé i kedjan med Brad Richards och Loui, Loui.
Stort.
* * *
Free Press konstaterar också att det inte är hockey när Hasek står i mål. Det är ett äventyr.
* * *
Undrar fortfarande om flygexperten hdw kan komma fram till vilken New York-flygplats jag landade på idag.
Vi lyfte alltså från Detroit exakt 10.01…
* * *
Hur är det dom säger, verklig enfald är att begå samma misstag om och om igen – och ständigt förvänta sig ett annat resultat.
Det får mig osökt att tänka på en sån som Todd Bertuzzi i Ducks. Carl-Gustaf Lindstedt – coachen Carlyle alltså – har sagt åt honom, domarna har sagt åt honom, lagkamraterna har förmodligen sagt åt honom. Han kan inte köra över alla som råkar tackla Teemu. Då blir han utvisning för interference – och utvisningar har Ducks inte råd med i serien mot Dallas. Alls. Sen sätter en Stars-spelare in  Teemu i sargen och han gör exakt samma sak igen. Och på väg mot uvisningsbåset ser herr Bertuzzi helt förvånad ut. Är han lite…dum?
* * *
Nu tittar vi på The Ovetjkin Show, direkt från Chinatown i D.C.
Jag återkommer från karnevalen på Garden.

Jahaja, gamle Holmström.
Han går in och avgör.
Ja, någon svensk är det tydligen ständigt som ska sabba festen för Nashville.
Rättvist, säger jag.
Att Wings vinner alltså.
Nashville stod upp bra i den här fajten, men det var tydligt att de inte skulle kunna stå emot den stora röda maskinen i längden.
Dock:
Detroit måste börja göra mål på chanserna. Annars kan det bli trubbel.
* * *
Persson undrar i kommentatorsspåret om det är jag som springer omkring och viftar med en tant-BH (!) på isen efter Detroits mål – och konstaterar sen att det skulle leda till rätt braskande rubriker.
Jo, det kan man nog säga.
Men det är alltså legendariske Octopus Al som måste in och rensa isen från de bläckfiskar publiken i Motown alltid kastar ut på isen efter playoff-mål.
Jag fattar inte riktigt det där. Var köper man en hel bläckfisk – och hur får man med sig den in i en hockeyarena? Hur förvarar man den under matchen? Luktar det inte? Och vad gör man om det inte blir några mål?
* * *
Darren McCarty har inte bara utslagna tänder och, just den här kvällen, blod i pannan.
Han är, visar det sig i omklädningsrummet, tatuerad som en hel kåkfarare också.
Jag skulle vilja se den som ställer sig framför honom och säger att Detroit inte är tuffa nog…
* * *
Att det luktar kan jag förresten bekräfta själv.
På vägen ner till omklädningsrummen – som man i The Joe når via en evighetslång trappa – passerar jag utrymmet där Octopus Al slänger de slabbiga djuren och stanken är rätt brutal.
* * *
Kan ni fatta att lagen om alltings jävlighet fortsätter dominera min lördag on the road.
När jag kommer till hotellet, efter lätt nervös promenad genom inte helt familjevänliga downtown Detroit, funkar nyckeln inte i dörrlåset.
Jag får gå till receptionen och byta två gånger, men det hjälper inte. Till slut får de skicka upp en låssmed som ser till en då rött så rödglödgat rasande Biff får komma in och spruta ur sig artiklarna som ska in i papperstidningen innan deadline (ja, ni måste köpa tidningen i morrn–  mycket hockey där.
Varför blir vissa dagar bara så? Berätta, ni som vet så mycket…
* * *
Matchhjälten från Piteå bara fnyser åt det där snacket om att Red Wings skulle vara för veka för slutspelshockey.
– Så där pratas  det alltid, säger han och hänger in sitt synes komplicerade knäskydd i skåpet.
– Förra året slog vi ut Calgary och San Jose och var såhärnära mot Anaheim. Det ska ju vara rätt tuffa lag och det var inte precis som att de körde över oss.
Nej, men mig behöver ingen övertyga. Jag har hela tiden betraktat föreställningarna om Detroits vekhet som fåniga myter, sprungna ur fördomar mot européer.
* * *
Lilja säger att jag inte får skriva, men The Mule verkar inte ha något emot det så låt mig åtminstone konstatera att det orsakat viss förvirring att vi i den här bloggen råkar ha en kommentator som kallar sig ”johan f”.
Och att Lilja, förstås, haft roligt på en annan johan f:s bekostnad för det…
* * *
Fast nu kanske det vänt ändå. De har, helt otippat, Versus på hotell-tv:n, vilket innebär att jag kan se både Montreal-Boston och Anaheim-Dallas. De högre makterna kanske tycker att jag fått nog nu.
* * *
The Mule följer SM-finalen noggrant, men vet inte vilka han ska hålla på.
Han spelade ju i LHC i många år och tränar numer med HV, som han tillhörde innan NHL-karriären, om somrarna.
– Så jag vågar inget säga. Men tjejen håller på HV, skrattar han.
* * *
När Tootoo fajtas hemma i Nashville måste de ju spela John Fogertys ”Toot toot” i hallen.
Don’t mess with my toot toot…det är ju klockrent.
* * *
Åh, jag skulle ju ha så bra kamera i mobilen. Det sa både  Eken och Alle, teknikjönsar bägge två. Fem pixlar, herregud, det är ju alldeles fantastiskt, du kommer  att ta så magnifika bilder,
Snacka skit.
När jag tar bilder inne i Red Wings omklädningsrum blir det bara apa av alltihop.
Mörkt…hur fan kan det bli mörkt? Det är ju blixt och grejer?
Äh.
Men jag slänger upp mina misslyckanden här i alla fall, så ni får se att jag försökte:

Kapten Lidströms lilla plats omklädningsrummet.

Det här är Tomas Holmströms skridskor, faktiskt.

Och det här är Zätas.

Klubbmärket på heltäckningsmatten. Och några kablar…

Tittar man noga ser man att det är där borta Franzén och Holmström har sina platser. Och intill står Osgoods benskydd.
Men Höken, nästa gång måste du följa med…
* * *
Lilja har mindre kul än Franzén med ”sina”  svenska lag – Malmö och Mora.
– Malmö, säger han med uttryckslös min och bara ruskar på huvudet.
Fast det verkar inte som att Percy skulle haft mycket hoppas på i fallet Lilja även om det blivit Elitserien.
– Nej, jag ska försöka vara kvar här. Det är målet, säger han.
* * *
Verkar som att Montreal har bra uppvisning mot Boston ikväll igen.
2-0 efter två perioder och såvitt jag kan se är det kassaskåpssäker ledning.
* * *
Vad sa my toot toot till Lilja när de stod där och knuffades i första perioden?
– Han ville slåss, men det ville jag undvika. Jag trodde Chelios var skadad och om jag dragit på mig en lång utvisning hade vi bara haft
Titta, han har disciplin, den gamle skämtaren.
* * *
En annan fråga är vad Babcock sa under sin lägliga time-out.
– Han förklarade för oss att vi inte behövde ha panik, ler Homer.
* * *
Då rundar vi av md lite hotell-tv-hockey då.
Om Northwest Airlines sen kan undvika att vara ett halvt dygn försenade är det sedan back to the Battle of Hudson i morgon.
Förta fajten på Garden..det kan bli alldeles magiskt det.
Hörs, förhoppningsvis, därifrån.

Rätt säregen start på den akten, får man säga.
Lidas bomb från blå efter 45 sekunder var det ju inget konstigt med – mer än att den var så rungande hård då.
Men sen…
Först den där bisarra studsen i sargen bakom buren. Och 11 sekunder senare kvittering på en Hasek som fortfarande stod och funderade över vad det var som hände på 1-2-målet. Därefter tog Babcock timeout – och i bytet efter vallade Draper in pucken via Nashville-backen Zanons skridsko.
Då hade det gått exakt fem minuter.
Sämre kan perioder starta.
Eller så är det det de inte kan…
* * *
Jag skulle åtminstone ge en nagel för en kokt med bröd nu…
* * *
Ja, det var ju bara flax det där Draper-målet, men ändå. Lite nöjd känner sig nog Babcock ändå med att ha tagit timeout sekunderna innan.
* * *
Plötsligt zoomar de in Kid Rock i jumbotronen och publiken blir alldeles till sig.
Äh.
Var är Iggy, undrar jag.
* * *
Det är själva fan vad Nashville åker offside hela tiden.
Har de inte lärt sig den regeln?
Det såg min tränare i Kvarnsvedens GoIF 1978, Ola Bjurman – också känd som min storebror – till att jag och mina lagkamrater lärde oss illa kvickt.
Åkte vi ändå där och sölade blev det inte nådigt.
Men de kanske gör det på trots mot coachen…
* * *
Pavel Datsyuk är ju inte hockeyspelare. Han är artist.
Men det måste bli mål på chanserna han gräver fram. Det här börjar ju se ut som rena Rangers-sumpningarna.
* * *
Nashvilles coach heter alltså Barry Trotz.
Så det var en tvättäkta hegerforsare ni såg där ovan…
* * *
OskarL har för övrigt alldeles rätt.
Jag blir väldigt glad när Datsyuk spelar ett helt powerplay – som för övrigt slutar med att fansen i The Joe ger hemmalaget en standing ovation – utan hjälm.
Vet inte varför jag gillar det så mycket, men det gör jag.
* * *
Ser att Tootoo-resonemanget mynnat ut i debatt om coola namn i kommentatorsspåret.
Då finns det ju en annan på isen som måste dras fram:
Dallas Drake.
Det förnamnet skulle jag också kunna tänka mig.
Dallas Bjurman…
* * *
I en reklampaus är det en dåre som dansar med kopia av Stanley Cup-bucklan på skallen i en av trapporna.
Då drar den kreativa dj:n igång James Brown ”I feel good”.
Trevligt.
Bortsett från det faktum att Soulbrother number 1 inte hade ett dyft med den här stan att göra.
Fan, blås på lite Smokey Robinson istället.
* * *
Franzén har i alla fall några chanser, men ni har förstås rätt. Det är nu han scorar.
Okej, då ror vi det här i hamn då, Detroit.
Slutrapporten kan bli sen – jag har väldigt mycket att göra efteråt. Men håll ut.