Storyn om McCarty blev ju inte direkt sämre i den här inledningsperioden
Det var ju han – den gamla hasch-pundaren! – som gjorde enda målet på Dan Ellis.
Förra året satt samme man alltså nersupen nånstans på läktarna och såg sina polare spela konferensfinal
Fantastiskt.
* * *
Annars ser det ju som i första matchen.
Detroit dundrar på mot Ellis, men gör inga mål.
Ska det vara så svårt?
Ja, det kanske det ska, men risken är uppenbar att Predators rätt vad det är kontrar in en kvittering.
* * *
Fy fan vad hungrig jag är.
* * *
Det är verkligen fullsatt och…ja, bra stämning får man väl säga
Men, ja, jag vet inte vad det beror på men nåt riktigt sånt Madison Garden- eller Bell Centre-tryck vill det aldrig bli i den här gistna gamla hallen.
Kanske beror det på att Detroit ligger för nära Kanada.
Mattias Norström sa ju i vår stora enkät att kanadensiska hockeyfans alltid är så präktiga…
* * *
Som flera vakna läsare konstaterat i kommentatorsspåret:
Även Andreas Johansson och Niklas Andersson har gjort sin sejourer i country-mekkat.
* * *
Börjar bli riktigt grinigt även i den här serien – inte minst i Nashville-lägret. De ger extrasmällar så fort de får tillfälle. Men Wings svarar upp bra. Lilja har till exempel en härlig liten åktur med Jordin Tootoo.
* * *
Man får ju hålla med Jason Arnott.
Emellanåt är Zäta, Homer och Datsyuk chockerande bra därute.
* * *
Är inte Tootoo förresten coolaste namnet i hela NHL.
Tootoo…det skulle jag också vilja heta.
Tänk er, att signera artiklarna med det namnet.
Per Tootoo.
Jag ringer…ja, den man nu ringer…och ber att få ändra redan ikväll.
* * *
Det är också imponerande att se hur Detroit ständigt, hela jävla tiden, matar in puckar mot mål.
Var en Mikael Samuelsson eller en Dan Cleary eller en Jiri Hudler än befinner sig ser de till att skjuta.
Man önskar att New York Rangers kom hit på studiebesök någon gång (eller i en matchserie i slutet av maj, men så optimistiska törs vi inte vara efter blott två slutspelssegrar…).
* * *
När JK i kommentatorsspåret lovar att popcorn i en vecka om Nashville vinner den här serien vet han inte riktigt vad han talar om.
Risken får vara hur liten den vill – att leva att bara äta de här kornen är som att lova att skära av sig huvudet.
Typ.
Nu ska vi se på andra perioden.
The Mule gör mål, tror jag.
Hörs sen.

Sov i fyra timmar.
Sedan ringde klockan – eller snarare mobilen – och Biffen fick kasta sig i en bil till JFK och här är vi nu.
I…just det: Detroit.
Coolt ,va?
* * *
Fast det har varit en jävla dag so far.
Först var flyget en timme försenat – som alltid; det amerikanska inrikesflyget är ett enda stort, dåligt skämt.  Sedan var det fel på dörren när vi skulle gå av – så länge att jag insåg att jag inte skulle hinna hämta upp någon hyrbil och istället fick åka taxi in till stan.
Och så vägrade uppkopplingen i Joe Louis Arena fungera. Helt. Jag ringde den tekniskt begåvade – och tålmodige… – Höken, jag bråkade med teknikerna i Joe Louis Arena , jag slog en hård Borlänge-näve i tegelväggen där Tomas Sandströms namn står skrivet och jag var bara sekunder från att ringa Rosen och be honom lägga ut en liten textglutt om att jag sitter i Michigan och gråter med icke-fungerande laptop.
Då lossnade det.
Så nu kan det bli bloggfest i alla fall.
* * *
Här, i The Joe,  har vi Red Wings i eftermiddagsföreställning uppgörelsen med Nashville.
Kan bli en frejdig fest.
Men det vill nog till att Red Wings vinner idag också. Underskattade Predators kan bli väldigt svåra att tas med hemma i Music City.
* * *
Så här såg det ut på det där flyget, nånstans ovan Ohio.

Intressant, eller hur?
* * *
Som Big Pete berättar i kommentatorsspåret verkar det alltså som Philadelphias norske vänsterforward Patric Thoresen  tvingas operera bort en testikel efter att ha täckt ett Mike Green-skott.
Fy fan vad hemskt. Det är sånt man börjar gråta bara av att tänka på – och hockey känns plötsligt inte alls så angeläget.
* * *
Ett problem med allt strul under preludierna är att jag inte hunnit äta.
Då kan jag bli mycket grinig.
Så var förvarnad.
Blir det mycket gnäll och jämmer är det hungern som rider Biffen.
* * *
Detroit Free Press har en grym artikel om Darren McCarty idag.
Där berättas att han så sent som i slutet av november var en nyskild, ruinerad 110-kilosklump som rökte gräs (!) och försökte hantera sina svåra alkoholproblem.
Ett halvår senare är han i sådan praktform att han ska spela sin andra slutspelsmatch på två dygn.
Säger mycket om NHL, tycker skeptikern.
Framförallt säger det en del om Darren McCarty, skulle jag vilja påstå.
* * *
Uppvärmning nu.
Då ser det ut så här i The Joe:

Jag är rädd att det inte syns, men både Homer, Lidas och Zäta värmer upp utan hjälm.
Då får man alltid extra poäng hos mig.
* * *
De har haft problem att fylla läktarna, och skapa stämning, här också.
Men idag ser det ut att bli tämligen knökat och de glittriga vippor som ligger vid alla sittplatser lovar gott.
* * *
Hur stort som helst.
Jag har den klassiska The Joe-speakern intill mig.
Det är han som låter som att han var på väg mot pension redan när Gordie Howe gick i lekis.
Nu kan jag konstatera att det är ungefär så han ser ut också…
* * *
Varför har det varit så lite i svenskar i Nashville.
Jag kan på rak arm bara komma på två – Patrik Kjellberg och Foppa.
Nån som kan skaka fram några fler ur minnet?
* * *
Det är hysteriskt trångt på den lilla pressläktaren i The Joe – i synnerhet under så här stora matcher.
Så det är tur att man är liten och smidig och inte alls trycker upp NBC:s långhåriga fotograf mot ett skrivbord…
* * *
Jason Arnott är imponerad av Datsyuk-Zetterberg-Holmström-linan.
– Det är förmodligen ligans bästa kedja…det är väldigt jobbigt när de är på isen. Då måste man oroa sig hela tiden, säger han.
* * *
De håller på sitt hockeylag i Nashville också, men inte så hårt att de reser med till
Här finns inte en cowboy-hatt så långt ögat kan skåda.
* * *
Gary Bettman är in the house.
Han står och skrockar med Red Wings presschef John Hahn när jag rusar runt och flaxar med armarna för att försöka få igång uppkopplingen.
Och inte för att vi vill vara såna, men han är väldigt liten, mannen…
* * *
Och så, i serien Biffens ackrediteringar, presenterar vi dagens fynd.

Notera Ljunglöfs Ettan till vänster…
* * *
Nu ska jag äta lite popcorn.
Det får väl bli lunch det då…
Vi hörs i första paus.

Poor Marty.
Ännu en gång förlorar Devils på hans misstag.
Framförallt första målet, det Jagr vrider in ur ingen vinkel alls, det är verkligen soft.
Sen blir han hånad i sura ”Maaaaaarty”-ramsor av Rangers-fansen – på sin egen hemmaplan.
Och jag kan låta bli att tycka synd om karln.
En så mäktig legendar ska inte behöva uppleva sån förnedring.
Tillfälligheter?
Tja, är det verkligen det när det händer två matcher i rad?
Kanske är det, som så många – inklusive en Behemot som jag också börjar tycka lite synd om – sagt, att Devils matchar honom så hårt under grundserien att han tar slut när det blir allvar.
Brodeur är ju ingen springchicken längre.
* * *
Krig på planen – och på läktarna. Under de sista minuterna är det slagsmål överallt. Ett Devils-fan slänger en full ölmugg över en sektion full av blåskjortor, två tjejer (!) i olika jerseys pucklar på varandra i en trappa, ett helt gäng tjockisar bildar hög  nere vid sargen.
Och ni säger att det inte är några känslor i amerikansk idrott?
* * *
Sather är med i den fullknökade hissen ner till omklädningsrummen och någon frågar hur många kaffekoppar det gick åt under slutperioden.
– En halv, säger general managern helt lugnt.
Själv har jag hela bönor i blodådrorna just nu…
* * *
Det sägs att ligan ska ”titta på” Bäckmans crosschecking på Parise.
Räkna således med några matchers avstängning för Rangers bäste back.
* * *’
Devils har aldrig tidigare blivit utsatt för en ”sweep” i ett slutspel.
Dags nu?
– Nja, vi måste inse att ingenting är klart och fortsätta spela på precis samma sätt på Garden, varnar Fast Freddy Shoestring.
Som dock ser väldigt mycket fram emot att få spela på hemmaplan på söndag.
– Ja, jag tycker ju det är fantastisk stämning i Garden till vardags. Nu lär det bli något i hästväg, säger han.
Garanterat.
* * *
Det är bråk på tåget hem också.
Fraktioner från de båda lagen sitter i varsin del av min vagn och skriker fruktansvärda oförskämdheter åt varandra medan vi stävar in mot Manhattan.
Aldrig tidigare har jag hört så många ”fuck” på en gång.
* * *
Står så till att jag hamnar alldeles intill Henke när han anfalls av mediauppbådet i omklädningsrummet och får känna i alla fall lite av hur det är att vara superstar i New York Rangers.
Lätt klaustrofobiskt, kan jag meddela.
Men Lundqvist är lugn som en fjällbjörk hemma i Åre.
Det är överhuvudtaget imponerande att se hur enormt han vuxit under åren han varit här.
Den blyge , artige pojke  som satt och småstammande på halvdan engelska för två år sedan har blivit en säker, social man som för hela resonemang med näsvisa reportrar från världens mest krävande sportredaktioner.
– Jag har inte bara spelat slutspelshockey i tre år. Jag spelade playoff i flera år även i Sverige. Så grön är jag inte, säger han till exempel nu  någon undrar hur han kan vara så säker efter så kort tid i ligan.
* * *
Jag sa ju att Sutter är en liten Per Bäckman.
Det där vevandet med klubban på slutet är ju vintage Surahammar-Pelle.
Men man kan förstå honom. Det var vissa brister i bedömningen på slutet, om man säger så.
* * *
Fast Freddys avslappningsverktyg den här playoff-helgen:
Tv-serien ”Prison break”.
– Jag har just börjat kolla första säsongen. Det är  väldigt bra att ägna sig åt såna här gånger, berättar han.
* * *
Kommer hem så att jag precis hinner se dramat i St. Paul.
Minnesota går upp i 2-1-ledning, Colorado kvitterar precis i slutet – och så avgör Wild direkt i förlängningen.
MN Johan får en stor fredagskväll, kan man tänka….
* * *
Hur jobbigt är det att spela en match i Stanley Cup-slutspelet?
Man kan titta på Henrik Lundqvist för att få en liten aning.
Han är så trött att han förmodligen skulle kunna somna i duschen.
– Fysiskt är det okej, men mentalt blir man helt utmattad av såna här matcher. Jag vill bara sätta mig ner och göra…ingenting, suckar han.
* * *
Nu ska jag skriva några snabbreferat från natten, sova ett par timmar och sen störta mot JFK.
Vi hörs om några timmar, från…ja, det kan ni säkert räkna ut.

Ah, the playoffs!
Det står fortfarande 0-0, men matchen är likafullt underbar att följa.
Inte för att det är mycket till skönspel eller särskilt mycket chanser, men vilket världskrig.
Strid om varje millimeter is, hundraprocentiga satsningar i varje närkamp, irritation, tjafs, desperation och offervilja.
Den som vinner detta kommer att må väldigt bra – och den som förlorar väldigt dåligt.
Jag säger det igen:
Ah, the playoffs!
* * *
Att Scott Gomez får mindre uträttat ikväll behöver man inte ens titta för att förstå.
Det räcker att lyssna.
Varje gång förra hemmafavoriten kommer i närheten buar ju Devils-fansen så isen skrynklar sig –  och det händer högst sporadiskt ikväll.
Så där har New Jersey definitivt skärpt sig.
* * *
Just, attacker mot Eken var det:
Vilken träbläs som sitter hemma och missar detta…
* * *
Ha ha, såg ni att till och med Henke var på att väg att börja fajtas?
Han drog plocken i skallen på Zubrus – tror jag det var – efter den pååkning Behemot tyckte så mycket om.
Synd att det inte blev mer. Då hade Marty tvingats åka över isen för att göra upp med ”konstige” Lundqvist…
* * *
Mannen bredvid, han med kameran som konfiskerades, sitter nu och gläfser så fort Devils kommer in i offensiv zon.
Det var bättre när han bröt mot reglerna.
* * *
Kompisarna Gomez och Langenbrunner i riktigt indignerad uppgörelse…där hade man velat höra vad som sades. Särskilt som de fortsatte stå och gapa mellan utvisningsbåsen. Ska man gissa att pengar nämndes…
* * *
Devils-publiken får i en reklampaus välja en låt med Devil-tema:
Stones ”Sympathy for the devil”, Mötley Crues ”Shout at the devil” och Van Halens ”Runnin’ with the devil”.
De väljer – Van Halen. Med acklamation. Jag låter bli att säga något om det, det kan bli så nedlåtande…
* * *
Plötsligt zoomas Yogi Berra, Yankees-legenden, in i jumbotronen.
Och han har Devils-keps på skallen.
Stort jubel.
* * *
Är övertygad om att Devils ska näta när de får fyra minuter i numerärt överläge,  men de är ju lika impotenta i powerplay som…ja, Rangers.
* * *
Ytterligare en kändis på läktaren:
Jerry Springer.
Ha ha, då vet man verkligen att man är i Jersey.
* * *
Jag trodde det var örat Avery fick uppfläkt förra matchen – och därför jämförde jag honom med polisen Michael Madsen torterade i ”Reservoir dogs”.
Men nu är det ögat som är uppsvullet, så han ser snarare ut som Michael Keatons monster i ”Beetlejuice”.
Det kan inte vara bra på inne-klubbarna Broadway Sean frekventerar.
* * *
Ledsen om jag inte hinner svara på så många kommentarer.
Läser – och återkommer senare.
Tack för rapporter från andra arenor.
* * *
Då kör vi igen.
Övertid, sa jag det?

0-0 efter första.
Men till skillnad från många som uttalar sig i kommentatorsspåret tycker jag det är rätt  roligt att titta.
Det är ju jämnare idag. I onsdag hade Devils nästan allt spel, men Rangers har lyft sig och är med på ett annat sätt.
Det betyder inte att de ligger närmare ledningen än hemmalaget – bara att det är ett svettigt krig där ute.
Vid två tillfällen utbryter sån där härlig slutspelskalabalik framför målen, när alla trycker av sig säkerhetsbältet och ser ut att kunna göra vad som helst för att få tag i pucken.
Underbart.
Fördel…mja, ingen.
* * *
Vi ligger i ofas med matcherna i Pittsburgh och Washington – på grund av en båsdörr.
Gångjärnen vrids till efter en tackling och det tar vaktmästarna en evighet att ordna.
Jag  säger ju det – detta är ett fuskbygge.
* * *
Målvaktsshowen är det verkligen inga fel på.
Brodeur har visat att han tänker ta revansch och Henke är ju…omöjlig.
Vad är det för slutspel han bestämt sig för att göra, egentligen?
* * *
Glen Sather sitter i en loge strax här intill – och tittar ständigt surt åt mitt håll.
Undras vad det ska betyda. Har han hört om hur kul vi har på den här bloggen?
* * *
Ikväll är det i alla fall fullt här inne, på riktigt. Men det är fortfarande Rangers-fansen som regerar. Enda gången det blir fart på hemmasupportrarna är när bortapubliken kör sitt ”Let’s go, Rangers”. Då fyller de i med ett rätt mäktigt ”Rangers sucks”. Men de måste ju jobba hårdare. Det här är Jersey-land, hit kan ingen få komma och äga.
* * *
Oduya fortsätter imponera. Såg ni brytningen precis i början? Grymt.
* * *
Alling är frånvarande, trots ackreditering.
På hans plats sitter istället en tjomme och filmar – med en vanlig handkamera.
Det är en fet no-no i de dyra sändningsrättigheternas NHL och mycket riktigt – efter några minuter kommer en NHL-official och viftar och gapar. Det ser ett tag ut som att killen ska bli utkörd, men när han går med på att lämna ifrån sig kameran får han stanna.
Hårda bud här.
* * *
När jag kommer ut från muggen är det en lång man i dyrbar kostym som svischar förbi, mot hissarna. Jag hinner aldrig se ansiktet, men visst var det du, Albelin? Jo, det var det. Då är det kvitterat.
* * *
1-1 i Washington och 1-0 i Pittsburgh, alltså. Fortsätt gärna rapportera därifrån, ni som ser fajterna. Det uppskattas verkligen.
* * *
Delar Behemots uppfattning att det är lite väl snällt här, men det lär bero på att alla är rädda för att dra på sig utvisningar.
Men när tröttheten och irritationen om någon halv period börjar sätta in på allvar kan det nog bli åka av här också.
* * *
– Marty, blockera inte pucken! Du vill inte ha tekningar i din zon…
Ett Rangers-fan med lite humor gastar åt legendaren när han har pucken i ett helt stillsamt läge.
Ingen glömmer debaclet i onsdags.
* * *
Okej, kaffe hitåt.
Nu åker vi igen.

Tillbaka i The Rock – för tredje gången på mindre än en vecka (vi hade ju grundserieavslutningen här i söndags också).
I vanliga hade jag definitivt börjat klaga över att man ska behöva  krångla sig ut hit hela tiden.
Men nu är det inte vanliga fall. Det är  Stanley Cup-slustpel. Det bästa, roligaste, mest spännande som finns.  Så jag skulle kunna bo i downtown Newark i två veckor –  och ändå vara glad (nåja…).
Konklusion:
Jävlar vad härligt allting är.
* * *
Rond 2 mellan Devils och Rangers väntar alltså.
Devils måste vinna – annars kommer de till Garden på söndag i 0-2-underläge och…nä, det går bara inte.
Frågan är hur det ska gå till.
De flesta kommentatorer och experter här är rörande överens om att Jersey-laget spelade på toppen av sin förmåga i onsdags och helt enkelt inte kan göra så mycket.
Ja, Marty Brodeur måste undvika de där misstagen Rangers gjorde merparten av sina mål på, forwards måste hitta ett sätt att slå hål på Henrik Lundqvist och i den mån det är möjligt  måste de se till att skära av gamle kompisen Gomez autostrador genom mittzonen.
Men själva spelplanen varken vill eller kan de rubba på, menar man. Den fungerade perfekt i onsdags. Att den ändå inte ledde till seger är tough luck, men det finns inga justeringar det här laget är i stånd att utföra.
Säger dom alltså.
Rangers, däremot, spelade  inte alls särskilt bra i första matchen och bör kunna höja sig åtskilliga klasser.
Vad händer då?
Intressant.
Jag tror, återigen, att det blir förlängning.
Lång förlängning.
Vilket vore väldigt typiskt, då jag ska upp tidigt i morgon och inte alls kan stå och vänta på några nattåg framåt småtimmarna.
* * *
I de här trakterna är vädret nyckfullt som en Mike Keenan på svamp.
Igår var det bubblande sommar. Idag är det regnigt, grått, kallt och blåsigt igen.
I såna lägen accentueras bilden av New Jersey som bakgården gud glömde.
När tåget kommer upp ur tunneln under Hudson River känns det som att braka rätt  ut i en version av Sickla industriområde som upphöjts till delstat.
Det är så fult att det nästan gör ont att titta.
* * *
Brian Gionta är skadad – enligt kryptiska Devils-propåer ”i sidan”.
I grundserien hade han vilat, men nu är det slutspel, så det verkar som att den kvickfotade snipern ändå ska vara med.
* * *
Är du nykter idag, Behemot? Och i så fall – får vi höra något av dig? Tråkigt annars.
* * *
När Path-tåget glider in mot sketna Penn Station tycker konduktören att han kan kosta på sig att vara lite lustig och säger, i högtalarna:
– Då så, ladies and gentlemen, då närmar vi oss Fort Lauderdale. Nej, förlåt, det är visst bara downtown Newark.
Ingen skrattar.
Vi vet bara alltför väl var vi  ska…
* * *
Det bär honom helt uppenbart emot, men dystre Devils-tränaren Brent Sutter tvingas till sist erkänna att Henrik Lundqvist är rätt bra.
– När vi skjuter i stolparna har han inte så mycket med saken att göra. Inte ner vi skjuter utanför heller, muttrar han först surt när lokalreportrarna undrar om han inte är imponerads av svensken.
– Men okej då, fortsätter gubbstrutten när murvlarna insisterar på att Kungen ändå är en sjujävla keeper, jag måste ge honom cred. Han gjorde några förstklassiga räddningar senast.
Att en sådan Per Bäckman-kusin tvingas till dylikt erkännande säger en hel del om hur sor Lundqvist blivit.
* * *
Visst, jag skulle kunna hyra en bil och köra hit.
Det är lockande, för då har man ju ryggen fri efteråt.
Men att köra ut från Manhattan, genom Holland Tunnel, den här tiden på en fredag…forgeddaboutit. Jag skulle vara framme på tisdag.
Ni vet ju hur det är här:
The highway’s jammed with broken heroes on a last-chance power-drive…
* * *
Tungt Marty Brodeur-citat efter matchen i onsdags:
– Jag blir alltid chockad när någon gör mål på mig…
* * *
Om spelarna i Devils nu inte kan göra så mycket åt sin spelplan kan fansen göra desto mer åt sin.
En fredagkväll under playoff  vore det väl satan om de inte skulle kunna fylla sin lyxhall – och se till att lede fi från Manhattan inte får komma hit och äga,
Men i duggregnet på det patetiska lilla tivolit utanför entrén är stämningen om möjligt ännu mer vissen idag.
Sorgligt.
* * *
Ikväll är slipsen en glittrig men ändå diskret sak i svart och guld.
Den har hjälpt Henke Lundqvist att hålla nollan vid åtminstone tre tidigare tillfällen.
* * *
Första mötet mellan Capitals och Flyers ikväll också och – jag hade hemskt gärna velat vara där. Den resan var dock inte möjlig idag. Men hav tålamod, snart börjar bloggen samla frequent flyer-poäng igen.
Det ska för övrigt bli vansinnigt spännande att se om Caps fortfarande är on a roll – och hur hårdföra Flyers i så fall reagerar.
* * *
Zubrus och Brylin ska skjuta högt på Lundqvist idag, sägs det i Star-Ledger.
Låter som en begåvad plan.
Om det nu inte vore för att Henke, eller åtminstone folk runt honom, också läst Star-Ledger idag…
* * *
Eken?
Nä, han sitter hemma på Upper East Side och kliar sig i sin Brynäs-navel ikväll också.
– Men du behöver väl inte gå till lika hårda angrepp i bloggen igen, säger han på telefon.
Jo, det är klart jag behöver.
Det första kommer här:
Eken är ett våp som inte vågar ta sig ut hit längre.
* * *
Jag försöker få bort det mesta, men det är ju bara att erkänna:
Det är ett extra tillbehör på den vurre jag nöjer mig med att käka i pressrummet.
Just det:
Surkål.
Så vad är jag nu, om inte också en surkålsman?
Jag ber hela världen om ursäkt.
* * *
Det är i sanning inte många kändisar som håller på Devils, men skådisen Kevin Smith – rund herre ni sett i, tja, senaste ”Die hard”, om man nu ska dra upp den i så här anständiga sammanhang – tillhör de få och han ska vara här ikväll.
Man stargazer-hisnar…
* * *
Är helt övertygad om att Pittsburgh vinner ikväll också.
Sen  blir det precis som i finalen för Senators.
De vinner första hemma, men får stryk i andra – och sen avgör Penguins i Mellon.
På vägen dit hinner 14 slagsmål utbryta.
* * *
 Jag är inte längre ackrediterad för håravfallspublikationen AftonBALDET.

Duktigt jobbat av Jersey-folket…
* * *
Dellapina kommer fram och frågar hur man säger ”good evening” på svenska.
Får vi en News-rubrik rymmande ”God afton” nu?
* * *
Nu är det bilder från en antik match när Brendan Shanahan spelade slutspelsmatch med Patrik Sundström – för Devils.
Det är 20 år sedan och några av lagkamraterna i Rangers idag – till exempel Staal, Dubinsky och Callahan – var inte mer än bebisar då.
Det tycker jag är roligt att tänka på.
* * *
Håller på att krocka med – och knocka – tjejen som ska sjunga nationalsång när jag går mot hissarna till pressläktarna.
Vad hade hänt då?
Hade jag fått sjunga istället?
Det hade kunnat bli en Roseanne Barr revisited.
* * *
Nu är det uppvärmning.
Och härifrån ser man inget mer än att spelarna är på isen, men jag inbillar mig att det ryker om Brodeur. Så revanschsugen är han…
Okej, nu tar vi toabesöket – och en stor mugg kaffe.
Sen kan rond 2 börja.
Oj, vad stort.
Vi hörs när gonggongen gått en första gång.

1) Ett flertal  svenska NHL-proffs har tackat nej till VM. Åsikt?
Bjurman: – Jag är kluven. Instinktivt känner man ju att, va fan, det är klart de ska ställa upp. Men om man nu verkligen inte vill, om man saknar motivation efter en evighetslång säsong som för de flesta slutat i svår besvikelse, vad är det då för poäng med att ”ställa upp”?  Jag har också svårt att se att spelarna är skyldiga nån nånting.  Det handlar om fria människor som måste få göra vad de vill utan att bli betraktade som brottslingar.
Ros: –  Intressant fråga. På ena sidan så kan man säga att svenskarna i NHL inte vore någonting utan Björnligan, alla utbildningar från distrikten och klubbarna och landslagsläger. Pay back-time kanske man kan säga. Men det var på ena sidan. Sedan har vi ju en mänsklig faktor. När jag är skadad eller behövs i familjelivet så tvingar inte Aftonbladet mig att jobba. Jag tycker dock att de som säger nej nu ska inte komma med i OS 2010. Då har de en morot att tacka ja.

2) Men några har åkt på try-out i Stockholm också. Finns det någon av dem som kommer att platsa – och göra succé i Quebec?
Bjurman: – Jag hoppas att Mini-Magic gör bra intryck på landslagsledningen. Inte för att jag tycker att han är given, men jag har stora sympatier för spelaren och personen och vill helt enkelt se honom i landslaget. Som han spelade de sista matcherna jag såg honom med Florida känns det som Magnus Johansson kan bli en stor tillgång också.
Ros: – Niclas Wallin kommer att bli som en stor stark björn i försvaret. Så otroligt nyttig. Sedan ska han hyllas för att han har stor familj, men väljer ändå att ligga på träningsläger i tre veckor med Tre Kronor. Hoppas också på Robert NIlsson. Karln kan göra vad som helst med en puck.

3) Något som överraskat i öppningen av slutspelet?
Bjurman: – Att Chicago inte fick ett wild card, när de nu är så magnifika som min kollega anser…Sedan är det väl Dallas storseger mot Anaheim i första matchen något oväntad. Jag har i och för sig tippat att Stars ska skrälla där, men några 0-4 i i Honda Center hade jag inte räknat med.
Ros: – Ja, Chicago håller jag med om. NHL:s mest populära lag borde inkvoteras till slutfest (det ordet blir ganska kul i en amerikansk text…). Sedan var det kul att Calgary knep en av de två inledande matcherna mot San José. Vill verkligen se gentlemannen Douglas Murray i VM. Han kommer bli en personlig favorit om han kommer.

Uj, blev sent det här.
Hade mycket att skriva efter de två sista matcherna.
Men tack, ni som var med hela natten.
Det är en fröjd att skriva för er.
* * *
Dallas alltså.
Underbart lag.
Riktigt lika lätt lär det väl inte gå i fortsättningen, men utöver själva segern inträffade två saker som kan visa sig mycket betydelsefulla,.
1. De  snodde  hemmaplansfördelen av mästarna.
2. De visade sig vara direkt dödliga i powerplay – varmed Anaheim rimligen blir försiktigare och börjar tumma på det fysisk på-gränsen-spel som är lagets själva signum.
* * *
Nu ska jag sova – och ladda för rond 2 i Newark i morrn.
Oj, vad det kan bli åka av där.
Vi höres då.

0-4.
I Honda Center.
Jag hade visserligen räknat med att Stars skulle bli en svår utmaning för Ducks, men det resultatet hade jag sannerligen inte kunnat drömma om.
Dallas är dock förträffliga – i synnerhet i powerplay.
Och som Tib redan varit inne på i kommentatorsspåret är det själve Ulf Dahlén som ansvarar för PP i Dallas.
Man kan ju bli stolt för mindre.
* * *
Verkar som att det har lossnat uppe i The Bay Area också.
Utvisningsprotokollet är plötsligt välfyllt och fint.
* * *
Ni skulle bara veta vilka jag pratat i telefon med under den
Kolla sporten på nätet om någon timme får ni veta.
De var väldigt trevliga…
* * *
Tack för Calgary-rapport, Fimpen. Berätta gärna mer, vi får se väldigt lite av den matchen här.
* * *
Ha en bra hotellfrulle, Tib. Själv tror jag bestämt att jag ska dra på en kanna till inför avslutningen.

Thomas P, VM och hdw är alltså med oss fortfarande.
Bra kämpat.
* * *
Dallas, som jag märker att jag håller benhårt på, ser ju riktigt fina ut.
De är täta bakåt och giftiga framåt, i synnerhet i de powerplay Carl-Gustaf Lindstedt – Anaheim-coachen Carlyle är ju en kopia av den svenska komikerlegenden – sagt att de inte skulle få så många av.
Och Loui, Loui stänker in en puck igen.
Nice.
* * *
Visst är det väldigt snyggt att de tryckt samma Stanley Cup-logga på alla isar där det ska spelas slutspelshockey.
Jag tror rent av att jag ryser lite.
* * *
Sushin kunde varit bättre, det vill jag påpeka.
* * *
0-0 i Sharktank fortfarande.
Jag är mest förbluffad över att det verkar vara så snällt.
Igår kväll utdömdes bara fem utvisningar – och i den här perioden har lagen bara dragit på sig en vardera.
Är det inte just San Jose och Calgary som är så fruktansvärt fysiska och hårda?
Jo.
Och man har en känsla av att ren mayhem kan braka loss när som helst.
* * *
Marty Turco är en av mina tre-fyra favoritmålisar alla kategorier.
* * *
Kaffe, pojkar. Drick mycket. Då pallar ni.
Hörs snart.