Då så.
Idag är jag här – på riktigt.
Som en Magnus i kommentatorsspåret redan avslöjat var jag här i går också  – de två sista perioderna. Men på grund av omständigheterna tog jag en matchs ledigt från bloggandet. Sorry.
Idag kör vi desto hårdare.
San Jose Sharks är alltså på besök och så sällan sedda gäster gillar man ju att ha här.
Inte för att Rangers precis briljerat mot västlagen som kommit till New York under säsongen. Det har faktiskt  blivit storstryk mot allihop – Dallas, Phoenix, LA Kings och Anaheim
Men ändå.
Det är kul att se nya lag, annorlunda tröjor och andra spelare än de vanliga dönickarna från Jersey, Islanders och Philly.
Som Big Joe Thornton till exempel.
Honom ogillar jag visserligen våldsamt, men…ja, om inte annat är det ju kul att se honom just därför.
* * *
Bakfull stämning idag, tidig söndag som det är.
Och bakfullast av av dem alla är Eken.
Han fyllde år igår och firade med en grundlig rotväta på Upper East Side.
Nu sitter han här och ser ut som en tropisk sjukdom.
Ska bli kul att köra lite extra med den lille mannen idag.
* * *
De säger att  Lasse Björns barnbarn, Douglas Murray, är struken men han finns i alla fall på isen.
Ska bli kul att se.
* * *
Hoppas Avery är i lika fin form som igår.
Men ingen vet.
Sedan LA Kings-matchen häromveckan talar han inte med pressen.
Det är en förlust för oss alla.
* * *
Det bästa med tidiga söndagsmatcher är att de serverar klassisk amerikansk brunch i pressrummet.
Och idag räcker det till alla också, eftersom Eken inte har så mycket till aptit…
* * *
Nu åker vi. Återkommer med längre utläggningar i nästa paus.

Skulle sitta och blogga på Garden just nu.
Men det blidde inget.
Det var tekniskt fel på planet från Detroit. Efter sedvanligt flygbolagsjiddrande fick vi till slut byta kärra och den kom iväg två timmar för sent.
Så jag missade inledningen – och jag är inte typen som kommer inspringande när matcher börjat, i synnerhet inte med resväskor och skit.
Ser återstoden av vad som verkar bli en gloriös Rangers-match (såklart…det är 4-0 efter tretton minuter) på tv och återkommer mot San Jose i morgon.
Men kom ihåg:
En inställd blogg är också en blogg…

1-5 till slut.
Och därmed femte raka förlusten för Red Wings….
Det räcker inte bara med att inte Johan Franzén varit med om det under sin tid i Detroit.
Tomas Holmström har det inte heller – och han flyttade ju hit  samtidigt som Ford öppnade sin första fabrik.
Typ.
– Nej, det har inte hänt. Aldrig, säger han med en stämma så låg att  den där norrländskan känns om möjligt ännu kärvare.
Att påstå att Red Wings-spelarna är chockade kanske är att ta i, men de är i alla fall väldigt brydda.
Dels har de flesta av dem aldrig varit i den här situationen tidigare, dels vet de inte vad svackan beror på.
Och stämningen i omklädningsrummet blir därefter.
Jag har varit inne hos Red Wings efter förluster tidigare och inte för att de brukar vara glada, men så här tyst och spänt och syrefattigt känns det inte ens efter slutspelsförluster.
Till och med Lilja markerar att han inte är öppen för något mer än en grymtande morsning.
Då vet man att det är allvar.
* * *
Ser Octopus Al igen.
– Fuckin’ swede, muttrar han.
Men så spricker han upp i ett litet, litet leende.
Det var väl det jag visste. Framåt kvällen blir ismaskinisten gladare.
* * *
Fredrik Modin verkar själv inte ha förstått hur snygg styrningen till 4-0-målet var.
– Det är ju backen som skjuter bra…jag försöker vinkla till klubban och hoppa till. Ibland funkar det, säger den bastante medelpadingen med ett skratt när han, sist av alla, lämnar den rätt rymliga gästkabyssen i The Joe.
Det är första gången jag träffar Modin och han visar sig vara väldigt sympatisk. Det förvånar mig inte. Han kommer ju från Sundsvall och alla sundsvallsbor jag känner är enastående personer.
* * *
Undrar hur ofta en sån som Tomas Sandström tänker på att någon varje dag förmodligen läser hans namn bland de andra mästarna på väggen i Joe Louis Arena.
 Inte särskilt ofta får man väl tippa, men så är det i alla fall.
* * *
– Oacceptabelt, ryter coach Babcock när han efteråt står på ett väldigt löjligt litet podium i ett helt tomt omklädningsrum och talar med pressen.
Tänk om han visste att våran johan f anser ansvaret är hans och hans allena…
* * *
I skrivande stund verkar det apropå ingenting bättre än att mina grannar här i Marriott-skrapan har…ja, sex.
Det dunkar taktfast i väggen samtidigt som en kvinna av obestämbar ålder skriker otidigheter i falsett.
Man kan göra en gammal pojkar C2-kämpe generad för mindre…
* * *
Det är ändå lite vackert att Pavel Datsyuk på sin plats i kabyssen har några små bilder av jesusbarnet.
Däremot vet jag inte vad man ska säga om att det ligger en serietidning hos Kris Draper.
* * *
Kan Columbus gå till slutspel?
– Ja, om vi spelar som idag så. Vi fick ju stryk med 7-2 av Chicago i onsdags och då kändes det kanske inte så. Men idag tycker jag vi är riktigt bra, säger ”Modde”.
 Man kan väl bara instämma.
* * *
Bristande motivation?
Nä, det handlar det enligt Detroit-svenskarna inte alls om.
De är så motiverade så.
Men kanske har Chris Chelios ändå en poäng i att lagen de just nu möter går in i varje match som om det vore en slutspelsbatalj – eftersom det i princip är det; de måste
Så behöver Red Wings, alltjämt med tolv poäng upp på närmaste konkurrent,  inte agera och det är måhända skillnaden.
* * *
För övrigt kan de röda vingarna trösta sig med att de idag, lördag, flyger till Dallas.
Där bor de alltid på Crescent Court – ett sjujävla nice hotell.
De där tomma blickarna från ikväll borde få lite mer liv bara inför tanken de mjuka sängarna…
* * *
Nu är yours truly så trött att ögonen går i kors.
Men det blir bagarväckning i morgon också.
Måste ju hinna till Rangers matinématch mot Buffalo.
Vanvett.
Men vad gör man inte för en så bedårande bloggpublik…
Vi hörs om några timmar.

Modin igen!
Han styr elegant in målet som dödar den här tillställningen.
Så det kanske blir ett blågult hat trick i The Joe ändå.
Och han har sammanlagt gjort fem mål, för övrigt.
Förlåt.
* * *
Jimmy Howard kommer in till sist.
Jag tycker fortfarande inte att ”Ossie” har någon större del i den här floppen, men återigen:
Det kunde varit du, Liv…
* * *
Nu har Columbus-Reed dragit till pressrummet.
Har de så tidiga deadlines på dispatchen?
* * *
Det händer inte så mycket i Red Wings-zonen längre, mest för att Nash & co av naturliga skäl inte går framåt lika friskt.
Fast det händer inte så mycket framför Leclaire heller.  Detroit påminner,  offensivt,  oroväckande mycket om ett lag jag brukar se lite oftare, en bit sydost om de här trakterna…
* * *
Stämningen har sjunkit några grader, milt uttryckt.
Men de flesta verkar tycka det är kul att sitta kvar och gapa på domarna.
Som om det här på något sätt hade med dem att göra.
De borde vara förbenade på att hemmaspelarna tar väldigt onödiga utvisningar i väldigt olyckliga lägen istället, som en viss Samuelsson fyra sekunder in i ett powerplay när det känns som att vingarna kanske, kanske ändå kan få lite häng.
* * *
De vevar, i alla fall här på pressläktarna, bilderna på Nashs slalommål mot Phoenix häromsisten.
Och det får man förstå.
Det är ju historiskt.
Ni har väl sett.
* * *
Okej, då tar vi det här i hamn då. Ett Modin-mål till, kan vi få det?
Återkommer efteråt.

Men va fan…
Det är 0-3 efter första.
0 fucking 3!
Och lyckas inte Mike Babcock – rätt rasande under en timeout efter tredje baljan – skaka liv i sina stjärnor blir det garanterat en femte raka förlust i kväll.
Det är precis som i de tidigare plattmatcherna det defensiva spelet som klickar. Columbus får skapa på tok för många och för klara chanser medan
Betyder Kronwall och Rafalski så mycket?
Uppenbarligen.
* * *
Ingenstans är popcorn-situationen bättre än här.
De har en stora jävla säck tredje statsmaktens representanter formligen får gräva ur.
Rock ’n’ roll!
* * *
Matchens artist so far:
Fredrik Modin.
Det är han som, efter att ha snurrat upp Lilja, bryter sig fram i ett friläge och sprätter in 0-2-pucken bakom Osgood.
Säsongens första strut, är det inte så?
Modde ”gör” några Holmström i powerplay också. Det vill säga: Ställer sig på Osgoods tår och är i vägen på ett förfärligt irriterande sätt.
* * *
Oväntat mycket folk och, i alla fall inledningsvis, ovanligt bra stämning i The Joe.
Man tror ju inte att de kräsna Red Wings-fansen ska ställa upp när hemmahjältarna efter fyra raka förluster möter ett så oglamoröst lag som Columbus.
Det är å andra sidan fredagskväll och så mycket annat finns förstås inte att göra om man bor i Detroit.
* * *
När Zhedrev gör 0-3-målet zoomar de zamboni-ansvariga in Jimmy Howard.
Fruktansvärt orättvist mot Osgood, han har blivit helt lämnad åt sitt öde av utespelarna, men man kan ju inte låta bli att tänka tanken:
Det kunde ha varit du, Stefan Liv...
* * *
Kyle Quincey, som kallats upp från Grand Rapids för att ersätta Rafalskis plats, har sannerligen  ingen stor afton.
Jonathan Ericsson, någon?
* * *
Det finns en antagligen en story bakom man borde känna till, men det gör jag inte och säger därför bara att speakern i The Joe låter som att han hållit i mikrofonen sen Gordie Howe gick blöjor.
Som Evert Mellström på Domnarvsvallen ungefär.
Klassiskt.
* * *
Har inte vågat säga något åt Dispatch-mannen.
Han ser lite för cool ut…
* * *
Dick Tärnström har definitivt acklimatiserat sig snabbt i nya laget. Han ser grym ut.
* * *
Jag är inte den som ger upp hur som helst, men Red Wings måste, måste ha nästa mål.
Annars är kvällen över.
Fast jag återkommer no matter what i nästa paus.

Tillbaka i The Joe efter en eftermiddag av funderingar över vad man egentligen gör i centrala Detroit en fredagseftermiddag – mer än går och tänker att det ju är fan vad det kan bli kallt alltså.
Kom aldrig på något svar.
* * *
Sitter i det stora pressrummet och känner lite tacksamhet över att jag åkt hit på egen hand.
De har nämligen väldigt god mat här – men lite.
Eken skulle ha ätit Red Wings ur huset.
* * *
I en suverän artikel om Tomas Holmströms unika målgårdsparkeringar  skriver Columbus Dispatch-skribenten Tom Reed:
”Holmström has spent more time on doorsteps than the morning paper”.
Shit, det är ju såna underbara oneliners man drömmer om att komma på.
* * *
Uppvärmning nu, och vi kan vara stolta över våra största stjärnor.
Lidas, Zäta och Homer kör alla utan hjälm.
Snyggt.
Men Lilja vägrar visa kalufsen för hemmafansen.
Där tror jag vi får sätta in en liten kampanj…
* * *
Ser nu, på namnbrickan, att Disptach-Reed har platsen intill mig.
Ja, först tror jag faktiskt att det står Lou Reed. Hade varit nåt. Men efter den där raden om Homer får Tom duga.
Måste, hur blyg jag nu än är för begåvade kollegor, berömma honom för den när han kommer.
* * *
Chock i pressklippen:
Chris Chelios hoppas få spela OS i Vancouver 2010.
Han kommer då att vara 48 (!) men det bekymrar inte den glade glappkäften.
– Jag är i fin form. Jag vill inte ta en plats från någon yngre spelare, men…jag vill inte ge upp en plats heller, säger han till The Canadian Press.
Lovely.
* * *
Zäta ligger illa till.
Kris Draper tror nämligen att det är Njurunda-Gretzky som markerat hans och Jiri Hudlers respektive längd i höjd med naveln på Nicklas Lidström på en så kallad ”growth poster” som ska delas ut till kidsen i The Joe idag.
Zäta nekar bestämt, men Draper är övertygad om att det,  som han säger, är killen ”längst bak i alfabetet” som bär ansvaret.
Kanske en hämnd för alla practical jokes Draper utfört genom åren, föreslår Detroit Free Press.
– Möjligt,  svarar Draper, men nu öppnar han sig  för betydligt grövre saker i framtiden…
* * *
Den store Fedorov är tillbaka i i Detroit, i Columbus-tröja. Och han blir utbuad av de gamla fansen. Men ska man tro Detroit Free Press kan de få lära sig att tycka om honom igen. Tipset är helt enkelt att Red Wings tänker trejda tillbaka sin gamla superstar.
* * *
Nu åker vi här.
Fan så kul det ska bli!
Vi hörs i pausen.

Grov bagarväckning denna gråmelerade fredag.
Får  gå upp 05.00 för att hinna med en lämplig flight till det svinkalla Detroit.
Men det är det värt, för när jag väl kommer fram får jag sitta och gaffla med Andreas Lilja i hans fina lilla omklädningsrumshörn.
Det visar sig att den gode skåningen har bra koll på den här bloggen och flera gånger varit  svårt sugen på att kommentera dumheterna vi kläcker ur oss.
– Har fan kunde du till exempel skriva att Toronto vann rättvist mot oss, säger han med ett brett leende. 
Well, Herr Lilja är hjärtligt välkommen in i kommentatorsspårvärlden..
Jag är övertygad om att det finns en och annan stammis som gärna skulle gå ett par ronder med en frispråkig NHL-back.
* * *
Joe Louis Arena  känns som jag nämnt tidigare som en Michigan-version av Scaniarinken; det är på riktigt gistna skrangelläktare jag sitter och följer Red Wings respektive Blue Jackets morgonträningar.
Men man hör ett annat slags historiska vingslag  i den här kakburken.
På de vita tegelväggarna i  korridorerna utanför omklädningsrummen finns till exempel namnen på alla spelare i trupperna som vunnit Stanley Cup med klubben skrivna i rött
Likaså på de som vunnit stora utmärkelser (i Norris Trophy-klassen  blir det rätt tjatigt att stå och läsa, om man säger så…)
Låter kanske inte så märkvärdigt, men är mäktigt att se.
* * *
Niklas Kronwall har koll han också – till och med på att yours truly är ute och följer den amerikanska valrörelsen.
– Hur blir det nu, tar Obama det här, frågar han.
Det är ju bara hockeyspelare från Stockholm som är så bildade att de ställer den typen av frågor…
Svaret är för övrigt ja – förmodligen.
Dessvärre får vi inte se Niklas mot Columbus ikväll. Den där axeln, som egentligen är ett nyckelbensfäste, orsakar fortfarande smärtor.
–  Under vissa rörelse gör det ont i hela bröstet. Men det går ju hyggligt på träningarna, kanske går det att lära sig spela med också. Jag hoppas jag är med på söndag, säger den olycksdrabbade backen.
* * *
Har en kort sammanstötning med Octopus Al, tror jag.
Ni har koll på honom, va?
Det  är en vaktmästare som heter Al och åtminstone förr, när det fortfarande var halvtillåtet, fick gå ut och plocka upp de bläckfiskar Red Wings-fansen slängde ut på isen under slutspelsmatcher.
Hence:
Octopus Al.
Nu står en gubbe som jag inbillar mig är just Octopus Al vid ismaskinen och surar.
– Vem fan är du, fräser han när jag går förbi.
– Eeh… jag är journalist från Sverige, svarar jag.
– Fy Fan.
Men jag tar det inte personligt. Jag har träffat Spol-Jansson och vet hur griniga ismaskinister kan vara så tidigt på morgnarna.
* * *
Lilja är fundersam över Eken.
– Vem fan är det? Är han finne, säger skåningen och torkar av ena skridskoskenan med en smutsig trasa.
Nej, bara en glupsk kaffehämtare från Gävle.
* * *
Det är mindre än vecka sedan han anlände från Edmonton, men Dick Tärnström trivs redan i Columbus.
– Ja, det verkar vara en väldigt bra organisation och killarna är suveräna. Det känns jättebra, säger han efter det korta ispasset i The Joe.
Rent praktiskt har flytten inneburit en del huvudvärk, Dick har till exempel fortfarande familjen kvar i Kanada, men för karriären är flytten south of the border ett lyft.
– Det är alltid jobbigt när man får beskedet att man blivit trejdad, men hockeymässigt är nog det här det bästa som kunde hända mig. Här får jag mer utrymme för mitt spel, till exempel i numerära överlägen.
Jag ska just hylla den gamle AIK-backen för att han snusar Ettan – till skillnad från Zäta, som höll på och tjafsade med Göteborgs Rapé under sin karriär som snusare – när  Ole-Kristian Tollefsen på platsen intill säger något på norska.
Varken jag eller Tärnström förstår någonting, så han gör ett nytt försök. men dumskallarna från Sverige ser fortfarande ut som fågelholkar.
Då säger norrmannen, med en suck:
– Tre kronor…
Hm.
* * *
Plötsligt reser sig Nicklas Lidström från sin centrala plats mellan Chris Chelios och Brian Rafalski och kommer fram till mig och Lilja och frågar:
– Ska ni två börja blogga ihop nu?
Det vore förstås det allra bästa. Ja, inte  en gemensam insats kanske, men att Lilja började blogga. Skulle kunna bli precis hur bra som helst.
Lidas frågar också huruvida det stämmer att jag drack  grogg med The Hives innan All Star-matchen i Atlanta.
Jag?
Näää.
* * *
Ken Hitchcock, Foppas gamla tränare i Philly, numer i Columbus, om Tomas Holmström:
– Han söker sig inte till the hard areas. Han lever i dem.
Inget dåligt beröm från en motståndarcoach.
* * *
Motivationen är inget större problem för Red Wings just nu.
De har ju fyra raka förluster inför matchen mot Columbus ikväll.
Såna sviter är  unheard of i dessa trakter.
– Det har i alla fall inte hänt sedan jag kom hit. Vi måste bryta det här nu, säger Johan Franzén när han kommer in efter ett extra långt morning skate-pass (”finslipar skottet, vettu…”).
Kan bli knivigare än det låter. Det är inte bara Kronwall som är borta; Rafalski  har gått och skadat en ljumske också. Och det är försvarsspelet som mankerat på slutet.
Hur det går får man veta om man följer den här bloggen.
Givetvis blir det livebloggning från The Joe.

1) Henrik Lundqvist får 260 miljoner kronor för att spela för Rangers kommande sex åren. Är han värd så mycket pengar?
Ros: – Ja, det är han. Han attraherar både kvinnliga och manliga hockeyfans till MSG. Hans tröja säljer visst riktigt bra. Sedan är han även en bra målvakt.
Bjurman: – Det är vad Rangers vill betala för hans tjänster, så…självklart. Och Henke har bjudit på så många höjdpunkter under de här tre säsongerna att jag unnar honom varje cent.

2) Vad är ditt bästa NHL-minne?
Ros: – Våren 1999. Tampa Bay-NY Rangers. Tampa vinner och i Rangers omklädningsrum handlade allt om legendaren Wayne Gretzky. I och med förlusten var Rangers borta från slutspel (som vanligt) och Gretzkys karriär var i praktiken över. Det var mycket känslor i Rangers kabyss och hockeyexpertisen förstod att Gretzky aldrig mer skulle spela ett slutspel. Våren 89 i Chicagos gamla arena var det ett annat tillfälle som fick mig fast vid hockey. Chicago–Calgary i slutspelet. Håkan Loobs Calgary var så mycket bättre än Blackhawks. Minns när Loob hade pucken och hur ”Loooooob” suckades fram runt läktarna. Mäktigt och ett bevis på vilken status Loob hade i NHL.
Bjurre: – Våren 1997, när jag tillbringade en vecka i St. Louis med Ricard Persson och fick komma in bakom kulisserna hos Blues. Att få följa hela finalserien mellan Ottawa och Anaheim live förra våren var också helt oförglömligt. Fast sanningen är att varenda match jag ser i den här infernaliska ligan känns som ett suveränt minne.

3) Är det rättvist att ett lag från southeast-division går till slutspel?
Ros: – Nej. NHL har ett sjukt system där divisionsledarna automatiskt går till slutspel. Men i år det lika rättvist som att USA-valet skulle avgöras genom lottdragning.
Bjurre: – Om man nu ska ha inledningar i divisioner är det rimligt att förstaplatsen betyder nånting. Men frågan är väl om divisionerna verkligen behövs. Nog ser det konstigt ut att trean i konferenstabellen har 62  poäng – och fyran 69.

Jaha, hemmavinst till sist. Efter övertidsbalja av Gionta – en av åtminstone en handfull Devils-spelare som borde spela på andra sidan Hudson-floden istället…
Det känns ganska rättvist. Devils är på det hela taget bättre än ett Ottawa som inte riktigt går att känna igen.
Det senare verkar Daniel Alfredsson, som efteråt står i ett svettigt underställ och småsuckar i den öppna delen av Senators kabyss, hålla med om.
– Nej, vi har inte spelat så bra på slutet. Jag vet inte vad det är, men jag hoppas verkligen  att vi snart kommer upp i normal standard igen.
Sen frågar Bruce Garrioch, majestätiskt hockeyorakel på Ottawa Sun, om ett superläge svensken hade i slutperioden och Alfie ger ett svar FivePoints nog gillar rätt skarpt.
– På vilken annan målvakt som helt i ligan hade det blivit mål.
* * *
– Abbbeeeee!  Abbbeeeee! Abbbeeeeee!
Jag går en halvtimme efter slutsignalen runt i irrgångarna under läktarna  i Prudential Center och ropar efter Stocksund-legenden som blivit berövad sin yttrandefrihet.
Nej, det gör jag inte. Det är för mycket värmländske Roland  och hans Eeeeeda i ”Torsk på Tallinn” över det.
Men jag har stor lust. Men vill ju hjälpa till att befria de förtryckta.
* * *
Hinner aldrig in i Devils-kabyssen, men Eken går in till Johnny Odyua och försöker arrangera en framtida intervju, vilket såklart är svårare i Jersey än någon annanstans.
– Det är en lite speciell klubb det här, konstaterar Eken.
– Skojar du, svarar Johnny med ett snett leende.
Till slut kommer de hur som helst överens om att de ska skippa efter-träning-alternativet och istället ta snacket efter någon match, för som Herr Oduya slår fast:
– Så kul är det ju inte att behöva åka ut till Newark.
Word!
* * *
PR-nissen som fick ett utbrott på yours truly senast Ottawa var i Garden är med nu också, och trots att jag gör allt för att lyda varje direktiv lyckas han bli pompöst här-är-det-jag-som-bestämmer-irriterad igen.
Han står och rycker i mig när börjar prata svenska med den  Alfie, men när det visar sig att lagkaptenen inte har något emot lite hemlandstoner ger han – mycket surmulet – upp.
Varför ska just idrottsvärlden behöva vara befolkad av så många jönsar som inbillar sig att deras praktiskt taget helt poänglösa jobb är så betydelsefulla?
* * *
Den sena kvällspromenaden genom downtown Newark går som vanligt fortare än några andra promenader.
Det är fortfarande något där ute som inte känns helt…okej.

2-2 nu.
Devils är klart bättre – framförallt på att utnyttja motståndarmisstag.
Senators gör sig skyldiga till riktigt grova tavlor före bägge målen
Andrej Meszaros puckfumlar till exempel som en pojkar C2-sopa från Kvarnsvedens GoIF  innan Langenbrunner, återigen i ett numerärt underläge, får åka upp och smaska in kvitteringen.
Coach Paddock bör ha ha haft ett och annat säga om den insatsen.
* * *
Nej, fanimig.
Jag ser ingen Albelin nu heller – trots att jag står och lurpassar i den korridor alla backstage-aktörer i den här arenan måste passera.
Var ser den förbannade Lamoriello till att hålla sina förtrycka ass-coacher gömda någonstans?
Det här börjar ju bli ett mysterium.
* * *
Brodeur stjäl tillbaka the thunder från Gerber med en minst lika svettig räddning på ett Chris Kelly-skott i den här perioden.
Han är fortfarande spektakulär – ibland…
* * *
Apropå Meszaros…Emil Meszaros. Visst fanns det en sån i Frölunda på 80-talet? Vad gör han idag? Och vad står han i för relation till Ottawa-Andrej? Bara undrar.
* * *
Rachunek gör det andra Jersey-målet – och gör det med ackuratess. Jag fattade aldrig varför Rangers släppte honom. Han är ju, med möjligt undantag för Dan Girardi, klart överlägsen samtliga backar Tom Renney förfogar över.
* * *
Visst, det tar tid att acklimatisera sig i ny omgivning.
Men Corey Stillman är så osynlig att man undrar om inte FREDRIK Stillman  gjort det bättre.
* * *
Bon Jovi-fansen här inne är som sagt inte så många, men ”Rangers sucks” skriker de ändå med imponerande eftertryck emellanåt.
* * *
Nu då…nu kommer Alfie igång.
Och jag återkommer när jag är hemma på Manhattan igen.
Här sitter man inte kvar och randar så man får promenera genom centrala Newark alldeles ensam…