Arenan är större och spelarna onekligen bättre.
Men bortsett från den lilla detaljen är det, som upplevelse betraktat, ingen skillnad mellan den här matchen och en division 2-batalj i ishallen i Huddinge.
För nej, det kom inga tio tusen korvätare.
Det är så pinsamt lite folk att man hör spelarna prata  på isen.
Man kan ju inte låta bli att undra varför i hela friden den här hallen byggdes.
Devils kunde ju ha spelat merparten av sina matcher på barnrinken vid Chelsea Piers.
* * *
0-1 efter första.
Fast det borde vara oavgjort.
När  John ”Mad Dog” Madden i ett numerärt underläge precis i slutet lyckas bryta sig fram i ett friläge  blir han faktiskt rånad av Martin Gerber. Den gamla färjestadskeepern gör en av de svettigaste räddningar jag sett på hela säsongen.
Annars?
Mja, Senators dominerar i början. Sen tar  Devils över. Men de har, bortsett från ”Mad dog”-chansen på slutet då, svårt att få till några riktigt giftiga avslut.
Har det varit ett vanligt problem, Fivepoints?
* * *
De spelar i alla fall ”Born to run” i spelavbrotten.
Det ursäktar en del.
* * *
Patrick Eaves, som alltså tvingades till Carolina i den stora trejden i veckan,  är saknad i Ottawa.
I alla fall av Hugo Alfredsson, 5.
Enligt klipp från The Ottawa Citizen   var Eaves och Alfies äldsta grabb kanonpolare som alltid busade i omklädningsrummet.
Nu är han plötsligt borta.
Hur, frågar Citizen, tar Hugo den nyheten?
– Han förstår inte riktigt, svarar Daniel.
Nej, vem gör det?
* * *
Eken har fått sina popcorn. Men det var såna söta och såna ska tydligen inte få existera. Nu sitter gormanden och muttrar över hur värdelöst livet kan vara ibland…
* * *
Tror jag har lokaliserat Albelin. Han sitter antagligen i Devils stora loge i andra änden av pressläktaren. Dörren till den är förstås hermetiskt tillsluten – hur skulle det annars se ut?  – så jag får aldrig misstanken bekräftad. Men i nästa paus ska  han ta sig från läktaren till båset och då måste han rimligen passera i korridoren utanför. Gissa vem som står där då?
* * *
Nu exploderar Alfie.
Vi hörs igen.

Jaha, tillbaka i The Rock.
Gick bra den här gången också, trots att polisnärvaron längs gatstumpen mellan Penn Station och hallen inte alls är lika påtaglig längre.
Det hände väl inget under de första 20 matcherna och då tyckte  Newark-polisen att det var lika bra att dra ner bevakningen, typ. Den taktiken har man alltid gillat…
* * *
Bra match väntar, föreställer jag mig. Devils och Senators är båda högst tänkbara konferensfinallag, så om inte annat står psykologiskt övertag inför framtida drabbningar på spel.
Mitt tips är att hjältarna från USA:s fulaste delstat får svårt.
Ottawa gjorde säsongens sämsta match mot Buffalo igår kväll och vill garanterat ha snabb revansch.
Alfie, som ju enligt samstämmiga utsagor leder genom sitt exempel, kommer explodera – igen.
* * *
The Rock, eller Prudential Center som mer seriösa besökare säger, är fortfarande inte särskilt imponerande.
Invändigt ser den ut som vilken ny hall som helst, med aningen tydligare dragning åt byggarbetsplatshållet.
Men de har ligans bästa käk i pressrummet, det får vi ge Devils.
Ikväll är den så bra att Eken ställer till med rena romerska gästabudet.
Han backar tre gånger – och fyller sen på med smaskig efterrätt.
Jag får till slut be honom sansa sig. Då tittar Gävles Caligula förskräckt upp och säger:
– Okej, men dom har väl popcorn där uppe på pressläktaren.
* * *
Det för all del fortfarande tre minuter kvar till nedsläpp, så vem det, tio tusen åskådare kanske fortfarande står i korvköerna.
Om inte är det – återigen – skandalöst lite folk på en Devils-match
* * *
Corey Stillman och Mike Commodore hade en så lagom rolig första upplevelse som senatorer igår. Man får anta att de vill visa lite mer den här gången.
* * *
Har inte sett Abbe ännu, men ikväll kommer han inte undan. Jag ska finkamma hela jävla byggarbetsplatsen i periodpauserna.
* * *
Okej, FivePoints och E.J.N – är ni med? Nu åker vi.

Känner mig lätt utmanad av signaturen Snauen, som lägger ut texten i  kommentatorsspåret till senaste inlägget från Garden.
Han anser, bland annat, att jag inte ”kan” tillräckligt mycket hockey och det är han förstås i sin fulla rätt att anse. Ger texterna det intrycket så gör de – jag kan bara beklaga.
Vad jag däremot inte kan svälja är insinuationerna om att den förmenta bristen på kunskap skulle bottna i avsaknad av relation till sporten.
Eftersom jag tidigare var musikskribent på den här tidningen tycks den gode Snauen – i enlighet med den vanliga teorin att människor är så endimensionella att de bara kan ha en passion –   tro att jag inte var intresserad av ishockey förrän jag flyttade hit och upptäckte att jag skulle framstå som ”häftig” om jag började skriva lite NHL.
Det är så fel att jag inte kan låta bli att, helt skamlöst och helt självupptaget,  kontra med en CV som möjligen inte säger något om kunskaper men i alla fall bevisar att yours truly varit runt kvarteret några gånger.

•Uppväxt i en familj där hockey  vid sidan av Zeb Macahan, Bachs cellokonserter,  konsten att timra hus och Jimi Hendrix  utgjorde kulturell ledstjärna. Natten när Tre kronor mötte Kanada i Canada Cup 1976 hör till de starkaste minnen av samhörighet jag har. För att inte tala om kvällen när Roland Eriksson avgjorde den tredje, avgörande finalen mot Brynäs i sudden nere på Scandinavium 1975. Big Brother Ola var därtill hyggligt framstående back i Borlänge HC – och sedermera assisterande materialare i samma klubb. Därför fanns alltid gott om skridskor, puckar och klubbor i en liten skrubb han ockuperade i källaren på Slingergatan 41. Jag gillade särskilt en flashig Sher-wood-klubba som lanserades 1978.. Den fick jag egentligen inte röra, men det gjorde jag givetvis ändå, törs jag erkänna nu. Tror jag…
•Spelade själv i Kvarnsvedens GoIF under några år på 70-talet. Med begränsad framgång, det medges. Lagen gick under beteckningarna pojkar C2 och pojkar B2 – och siffran 2 markerade förstås  att det handlade om lag där de verkligt talanglösa fick hålla till. Lärde mig dock hur det känns när fötter förfryser. Och hur man crosscheckar andra elvaåringar på struphuvudet (det är en story jag nog får återkomma till vid ett  annat tillfälle…)
•Var under tio år säsongskortsinnehavare i Leksands Isstadion. Satt framför före detta kommunalrådet Bertil Daniels, som så fort Jonas Bergqvist gjorde något bra sa ”om vi ändå hade arton såna som Jonas”.
•Våren 87 brände jag en blygsam V65-vinst på en bussresa till Wien och såg Tre kronor vinna sitt första VM-guld sedan konstfruset uppfanns. Någonstans i SVT:s arkiv finns bilder på en ung, smal Bjurre som, komplett med rysligt ocool ansiktsmålning,  halkar omkring på isen i Wiener Stadthalle och klappar storheter som Mikael Andersson i ryggen. Men säg inget…
•Jobbade under sena 80- och tidiga 90-talet på Dalarnas Tidningars sportredaktion. I arbetsuppgifterna ingick ofta att referera leksandsmatcher. Datorer fanns inte, vilket innebar att  man framförallt efter torsdagsmatcherna, när deadline var kortare än Tomas Forslunds stubin, fick extemporera in texterna. Det vill säga: Ringa upp redaktionen och läsa in texthelvetet,  rakt upp och ner. En omöjligt svår konst, men med Gothen och Bjarne Solum som lärare kan man lära sig behärska det mesta här i livet.
•Störst merit av dem alla: Ricard Persson och Niklas Eriksson, två briljanta LIF-legender, hör till mina närmaste vänner. Och de har under åren ägnat stor möda åt att försöka förklara ett och annat för Pojkar C2-klanten…
Så….well, Snauen, there you go. Någon helt ny upplevelse är detta inte. Och jag ansåg inte att JAG blev häftig när jag kom hit och fick börja skriva om NHL. Däremot VAR det häftigt. Oerhört´ häftigt. Det var, typiskt nog, lockout då, men jag kom ändå iväg på en presskonferens ligan höll på ett hotell på Manhattan och darrade av upphetsning bara över att befinna mig på en plats där NHL-loggan användes ”på riktigt”.
Nu är det, sedan två och en halv säsong, live-rapportering från matcher praktiskt taget varje vecka. Men det är fortfarande likadant. Det blir aldrig vardag. Det är magi varje kväll.

Bonusinfo: Jag har ”varit” Börje Salming också. Kan man läsa mer om här. Scrolla ner en bra bit på sidan får ni se på fan…
(P.S. Verkar bara funka sådär med den här länken. Ibland kommer man till brorsans förstasida, ibland dit man ska. Det gäller ett inlägg om Börje Salming och Inge Hammarström från mars 2007. Värt att leta på – och provar man fler än en gång blir det rätt, tror jag)

Maple Leafs fortsätter förbrylla, milt uttryckt.
I onsdags lät de sig förödmjukas med 0-8 mot Florida, i kväll slår de självaste Detroit med 3-2 – på övertid.
Och det rättvist.
Hur i hela Ontario-sjön kan det svänga så makalöst mycket hela tiden?
Hur kan man ena dagen vara så dålig att lokalpressen föreslår att man ska skjutas (!) – och sedan följa upp med en kanonmatch mot seriens bästa lag?
Toronto är fan ett ämne för vetenskapen.
* * *
Verkar som att Anton Strålman börjar etablera sig på allvar nu.
Det är  på hans förnämliga skott Antropov styr in det avgörande målet och efteråt står kapten Sundin i CBC-studion och hyllar sin unge landsman.
Verkligen kul.
* * *
Rangers är ett litet mysterium, de också.
Efter två svarta Kalifornien-plumpar i protokollet åker de alltså ner till Philadelphia och nollar Flyers för andra gången på en dryg vecka.
Är det för jobbigt att spela inför de krävande Garden-fansen – eller klarar stjärnorna inte av den spelförande roll hemmalaget förväntas iklä sig?
Liksom förra gången är det för övrigt drottningen, Steve Valiquette, som håller nollan i Wachovia.
Lundqvist kanske får passa sig, trots allt.
* * *
Ottowa-Montreal i natt…har ni chansen att följa den kokande uppgörelsen om herraväldet i Northeast-divisionen ska ni ju inte missa den.
Själv har jag nya valomgångar att bevaka, men kommer garanterat att zappa över för smygkollar emellanåt.

Fredagspanel, som istället blir lördagspanel, för att somliga varit ute och roat sig hela fredagen.
Och vi kör en Peter Forsberg-special nu.

1) Peter Forsberg, vilken klubbuniform tar han på sig?
Ros: – Philadelphia. 1+2 år blir nog kontraktet. Han kommer bli hyllad av Flyers fans när han kommer tillbaka.
Bjurman: – Det vanligaste tipset är ju Flyers, men jag fortsätter hoppas på Rangers. Det vore otroligt häftigt att se honom i en Rangers-tröja, på Garden.

2) Om han väljer Flyers, får han tröja 21 då?
Ros: –  Ja, det känns som att Peter Forsberg med nummer 21 blir en storsäljare i Philadelphia. Då får Jason Smith nog byta nummer, trots att han är lagkapten. Vem vill ha 21 Smith, typ.
Bjurman: – Beror väl på hur känslig Jason Smith är. I Rangers är 21 förresten ledig…

3) Hur bra blir Peter Forsberg i år?
Ros: – Jag hoppas att han blir lika bra som tidigare. Men det kan vara svårt att komma tillbaka ännu en gång till NHL. Peter är ju faktiskt 35 år i sommar. Känslan är det inte blir en supersuccé.
Bjurman: – Jag tror inte att han försöker om han inte är säker på att det blir riktigt bra. Skulle vara kung att se honom skadefri, i form.

Det blir till sist 1-4 – och stämningen i den gamla ladan är rätt  ugly på slutet.
De som är kvar stämmer upp i ”fire Renney”-ramsor, buar så fort Jagr får pucken och jublar hånfullt när Henke motar en enkel puck.
Det känns lite väl hårt.
Ja, det är frustrerande att se hur ineffektiva de förmenta skyttekungarna är och det är irriterande att Anaheim får kontra så ofta och så enkelt i slutperioden, men den här kvällen försöker Blåskjortorna i alla fall.
De vill.
De kämpar.
Så avskyn som bubblar upp på läktarna har de inte riktigt gjort sig förtjänta av.
* * *
Teemu Selänne har nog haft det rätt bra under sin halvårsferie. Solbrännan är i alla fall jämn och djup, kan jag konstatera när han efter fajten sitter på en träningscykel utanför gästernas omklädningsrum och pladdrar med reportrar från hemlandet.
Enligt egen utsago börjar det kännas bra på jobbet också.
– För varje match och varje träningspass går det lättare, säger The Finnish Flash (ett smeknamn jag alltid älskat, by the way).
Sen kramar han om landsmännen från tredje statsmakten.
När ska någon svensk NHL-lirare krama mig?
Lilja, you up for it?
* * *
Det blir, något oväntat, ingen returmatch mellan Orr och Parros, men i gengäld går Ryan Hollweg och namnen Carter en rätt svavelosande rond i tredje.
Tre råkurr i en och samma match, det får man ändå vara nöjd med.
* * *
Samuel Påhlsson ser alltså Garden-matchen i kostym, men han spelar troligen mot Devils ute i Newark i kväll.
– Det är fortfarande magmuskeln som krånglar, det har den gjort ett bra tag nu, men det börjar kännas okej nu, berättar han innan han kliver på bussen som tar ankorna till ett Manhattan-hotell de inte sett så mycket av som de hoppats.
Till skillnad från Dallas Stars har Ducks inte använt Manhattan som högkvarter under sin vistelse här på östkusten.
– Det är ju lite synd när vi är så sällan, man hade ju gärna varit i New York lite mer, säger ”Samme”.
Av den anledningen har han inte hunnit träffa kompisen Henrik Lundqvist heller.
– Nej,  och känner jag honom rätt är det ingen idé att prata med honom nu.
En alldeles korrekt iakttagelse…
* * *
– Hello soumin poika, säger Ducks-coachen Randy Carlyle med ett leende som får de där redan små ögonen att smalna till två streck.
Nej, det är inte Teemu som lärt honom lite blåvit lingo. I likhet med Chris Pronger har Carlyle, berättar Varpu, finska rötter.
Avslöjas endast på detta sätt.
* * *
Huvudvärken vill inte ge med sig. Den kan ha med en lång sittning på Elaine’s igår kväll att göra, men…nä, jag tror inte på sånt.
* * *
Har just satt mig i en taxi ute på åttonde avenyn när Chris Pronger kommer älgande genom trafiken, i jakt på en taxi han med.
Om mina källor i St Louis givit en korrekt beskrivning av hans livsstil är han på väg till någon larmande nattklubb.
Kanske en som heter Scores, vem vet…
* * *
Simon, min koleriske dörrman, har stannat en extra timme på jobbet – bara för att få möta mig med Rangers-skäll.
– Renney kan inget om hockey, han är en dåre och de måste sparka honom nu, gormar han så det rister i marmorväggarna i lobbyn.
Jag håller inte riktigt med om det, men vet att jag blir kvar i minst en halvtimme om jag säger emot så det är bara att instämma.
Så, kort sagt:
Sparka Renney.

1-3.
Och Garden Faithful häller ovett, i form av ilskna burop, över isen.
Kan man förstå.
Det här är en frustrerande tillställning för hemmalaget.
De dominerar, trycker på  och skapar målchanser – men det är ankjävlarna som går mål.
Fast det är ju det är de är bra på, att vinna fastän motståndarna har övertaget. Konferensfinalserien mot Detroit i våras var ju en enda lång uppvisning i den konsten.
Fast kan man vända 0-3 borta mot Montreal ska man väl för fan kunna komma igen mot Anaheim på hemmaplan, no?
* * *
Hinner inte mer än kläcka ur mig att det nog kommer att braka mellan Orr och Parros förrän de bjuder upp till dans.
Då har ungblodet Brandon Dubinsky redan gått en dundrande rond mot Brian Sutherby några sekunder innan.
Snacka om härlig matchsekvens.
Utgång?
Mja, Dubinsky får på truten medan Orr faktiskt vinner mot porrfilmsmuschan.
Inte otänkbart att vi får åtminstone en returmatch i tredje.
* * *
Har knakande huvudvärk.
Det är förklaringen till att det blir lite korta inlägg idag.
* * *
Är rädd att Henke får ta på sig Corey Perrys 1-2-balja. Det är vad som här kallas ett ”soft” mål.
* * *
Eken har ingen empati; han sitter vid sin förbannade plattskärm och gormar om att inläggen är för korta.
En gris, en ko – en Gävlebo, ber jag att få replikera.
* * *
Varpu anser att Bertuzzi och Weight är för långsamma för Teemu och att det är därför han inte får mer uträttat.
Och tja, nåt kan det ligga i det. När han får lira med Getzlaf & co i powerplay noteras den finske legenden omedelbart för en assist.
* * *
Surkålsmannen har lämnat oss.
Hurra.
* * *
Då åker vi igen. Med hjälp av några Tylenol ska en slutrapport kunna färdigställas såsmåningom.

0-1 efter första.
Och, mja, det är inte som att se Ducks i finalerna förra våren precis.
Och inte för att jag förväntade mig slutspelsnerv, men lite mer intensitet och tempo hade jag räknat med.
Men Schneider lyckas hur som helst  smälla in ett slumpmål på en skymd Lundqvist och  därefter är det i alla fall någotsånär tryck i Rangers dittills tafatta försöka att utmana Giguere.
Jag hoppas  fortfarande det kan bli nåt av den här kvällen.
* * *
Tror att jag för en gångs skulle ska slippa honom, men naturligtvis inte.
Fyra minuter in i perioden kommer surkålsmannen och tränger sig ner på stolen intill.
Med en footlong fucking hot dog.
Usch.
* * *
Stämningen på läktarna är sådär. Hur mycket fansen än pratar om hur gärna de vill se lagen från väst är det bara mot the usual suspects från Atlantic-divisionen som får dem att tända på allvar.
* * *
Ingen Påhlsson på isen, tyvärr.
Men den oförliknelige George Parros, mannen med ligans praktfullaste porrfilmsmustach , spelar – och det borgar åtminstone  för att Colton Orr får visa sina färdigheter under kvällen.
* * *
Teemu spelar i en kedja med Bertuzzi och Weight och har ännu inte lyckats utmärka sig, men ni vet hur det är med den sortens klassiska snipers. De kan vara osynliga hela matcher – och plötsligt har de gjort hat trick i alla fall.
* * *
Så mycket mer finns inte att rapportera.
Hoppas på mer matnyttigt i nästa paus.

Dags att blogga igen då.
Nu ska vi se vem som lyckas samla flest delega…nej fan, det är ju den andra bloggen det.
Här ska det  bli hockey.
Regerande mästarna,  Ducks,  är i New York och temperaturen  följaktligen hög, åtminstone i min omfångsrika lekamen.
Dels är ju Ducks nästan aldrig här –  såvitt jag förstår har det inte hänt sedan 2003 – och dels är det ett begåvat lag med osedvanligt många sevärda profiler.
The Finnish Flash till exempel.
Teemu gör säsongens andra match mot Rangers och han ser störtcool ut när han,  med kalufsen fladdrande i vinddraget, glider runt på uppvärmningen.
Han spelade bara arton minuter i comebacken mot Islanders häromdagen och sa efteråt att han var väldigt trött, men en assist blev det lik förbaskat.
Idag gör han mål, det bara VET jag.
* * *
Hemmalaget har haft  fin uppladdning.
Avery och Malik slogs på träningen igår  –  inför ögonen på hela det lokala pressuppbådet.
Ett totalt sammanbrott?
Nä, coach Renney såg tumultet som bevis på bra glöd i laget och hindrade lagkamraterna från att lägga sig i.
Annat än Lagerbäcks mörkande i Japan, det.
* * *
Kvällens avslöjande:
De har installerat nya, platta tv-skärmar på Gardens pressläktare.
Eken, som råkar vara teknikbög modell mega, blir så upphetsad att han hoppar jämfota.
* * *
Avery verkade inte direkt sur över boxningsmatchen han heller – trots att han tydligen fick på pälsen – men han gapade åt Malik att han skulle försöka vara samma slags ”fucking tough guy” på matcherna också.
* * *
Att döma av vilka som sitter på bortalagets platser här i pressboxen – bland annat  Brian Burke – ska Samuel Påhlsson spela.
Hoppas det.
* * *
Tung finsk pressuppslutning ikväll.
Min vän Varpu och hennes landsmän har å andra sidan ”stalkat” Teemu 24/7 senaste veckan och var bland annat med i Vita huset igår.
– Han beskrev det som ett av karriärens största ögonblick, berättar Varpu.
* * *
Då var det dags. Återkommer i första pausen.

Ni har hört om när vicepresident Dick Cheney under en andjakt häromåret råkade skjuta en bekant i ansiktet?
Well, igår besökte Anaheim Ducks, i egenskap av Stanley Cup-mästare, Vita huset och under sitt hyllningstal sa George Bush följande:

– Welcome to the White House. We’re glad you’re here. Like, have you noticed a lot of security around here? It’s because the Vice President heard there were some Ducks around…

Väldigt, väldigt roligt.