Slut, Caps vinner med 1-0 (!)
Liten, liten slutkläm från Detroit kommer om ett tag.
Sedan vänder vi Chevan mot västra Pennsylvania och åker.

DETROIT – WASHINGTON 0-0 (Period 2)
• • •
Tur vi är så positiva och glada bara över att få vara ute på hockeyresa ihop, jag och Bambi från Örby.
Annars hade vi nog börjat sucka över att det är en rätt så rälig skitmatch vi ser denna andra afton i Motor City.
Det händer faktiskt ingenting här.
Nada.
Men som sagt:
Vi sjunger lyckans lov i alla fall.
– Du och jag, Baloo, säger Mowgli.
– Ja, Mowgli, du och jag, säger Baloo.
• • •
Det är emellanåt så tyst i Pizzakartongen att man hör spelarna hojta åt varandra på isen.
Som när Burra och Oshie kommer loss två-mot-två och Oshie skriker ”Burt, Burt, Burt!”.
Det tycker jag är kul.
• • •
Både Big E (som Hästpolo kallar ”bekväm”) och Kronwall (som enligt Hästpolo bara bygger biceps i gymmet) är förfärligt nära att scora för hemmalaget.
Men, ja, det är det där med Wings och mål.
• • •
Eftersom Pistons flyttat in från Auburn Hills och numer delar hemmaplan med Wings hänger även deras pensionerade nummer i Little Caesars-taket.
Det betyder att Lidas, Yzerman och de andra hockeyikonerna är bröder i evigheten med – Dennis Rodman.
• • •
Sen sätter Larkin en klockrent i stolpen också.
Då stryker vi det där med att inget händer.
DET händer, bevisligen.
• • •
Att två spelare i samma lag blir utvisade i en och samma sekvens ser man inte oftare än Roger Pontare skriver rockklassiker i Dylan-klass, men här händer det faktiskt Oshie och Eller.
Så Wings får spela fem mot tre i två hela minuter, men inte fan – det hjälper inte, det heller.
• • •
Han är iskall, Oshie.
• • •
Vi som vill se playoff-hockey i New York-området tackar Columbus Blue Jackets för den stabila insatsen i kanonernas dån ikväll.
• • •
Att jag aldrig lär mig att jag, med mitt brittiska garnityr, inte ska äta popcorn.
Nu sitter jag här och petar med tungan som en speedad Janne Schaffer för att loss flarn som fastnat i vinklar och vrår i överkäken.
• • •
Det värmer att se att de pushar för MLB-laget Tigers home opener på Comerica Park tvärs över gatan nästa vecka.
Då vet man att våren är kommen-
• • •
Ondskan är nu inbegripen i djupa samtal med Capitals influgna beat-reportrar.
Jag överhör fraser som ”Yes, but I’m a Lightning fan…”
• • •
Det är en kraftig bit som spelar orgel i Pizzakartongen.
Som tre-fyra Konsertpianisten på en gång, faktiskt.
• • •
Till slut får jag lov att picka Ondskan på axeln och visa honom resultatet från Brooklyn.
6-7 plötsligt, alltså.
Han rycker till i ren chock.
• • •
Nu ska vi kompensera bristen på mål med kaffe och m&m:s

DETROIT – WASHINGTON 0-0 (Period 1)
• • •
Caps sa i morse att jo, det här är en viktig match, vi har inte clinchat ännu och vill hålla de andra i Metropolitan på behörigt avstånd bakom oss.
Men det verkar de ha glömt nu.
De gör den typ av förstaperiod de brukar smälla till med när det är matiné.
Visst, det blir farligt varje de formerar sig för anfall, inte minst i PP med The Great Eight på plats på kontoret i vänstra tekningscirkeln, men det går långsamt, de slarvar och spelet känns statiskt.
Rödvingarna, å sin sida, glänser kanske inte, men de ser rätt pigga och inspirerade ut.
Tänk om de kunde göra mål också…
• • •
Nä, inte ens Ovie kan sätta slagskott från bakom förlängda mållinjen, påminns vi om under en avvaktande utvisning.
• • •
Snart döms det goaltender interference för att fler än två spelare från det anfallande laget befinner sig innanför blålinjen.
Här berövas Red Wings ett finfint Athanasiou-mål för att, ja, någon åker förbi Grubauer och virvlar upp lite vinddrag.
Typ.
• • •
Nu är han nervös, Ekan.
Han hade fått för sig att han bara skulle skriva intro i Newark på lördag, men nä nä.
Ska han in här och kladda får han köra hela racet – medan jag lutar mig tillbaka med den där glassen de bjuder på i The Rock.
– Fast jag vet inte om jag har det tempot, säger han oroligt.
Well, Janne Boklöv visste inte att han kunde flyga innan första hoppet i 90-metersbacken heller, men vill man upp på den stora scenen måste man någon gång kasta sig ut i det okända!
• • •
Victor Norris Hedman har börjat varva upp.
Målet mot Isles ikväll är tredje på lika många matcher.
• • •
Det stör Mowgli en smula att Wings har så många mästerskapsfanor hängande i taket – och att de rör Stanley Cup-titlar, tio stycken till antalet.
– De behöver inte, som vissa andra, skryta om gamla divisionsvinster och sånt, muttrar han.
Nej, det här är Little Caesar Arena – inte Amalie…
• • •
Hitch är ju coolast ändå.
• • •
Det blir lite skoj när Hästpolo i en reklampaus dyker upp på jumbon och försöker nämna så många glassorter som möjligt under en minut (ja, det är ett inspelat inslag; Wings har inte gett upp så hårt att de kör såna gags i båset under pågående match…).
Han lyckas med sju – vanilj och choklad och nån till – och sitter sen och stirrar tomt i kameran medan sekunderna tickar ner.
Man kan nog gissa att Kronwall och Zäta sitter i båset och fnissar-
• • •
Jättehet han är Oshie, verkligen…
• • •
Har ni tråkigt nu i pausen kan ni ju, apropå goaltender intereference-tramset, alltid läsa min vän Dave Lozos fantastiska text om General Manager-mötet i Boca Raton.
Så frispråkigt och syrligt är det inte många som skriver om sport i Amerika.
• • •
Det är inga målfester till förstaperioder vi fått vara med om under The Mowgli & Baloo Rolling Thunder Tour.
Men det här lossnar snart.
En grej med Caps är att de ofta gör såna här perioder för att värma upp – och sen exploderar de.
• • •
Nu ska Mowgli gå och hämta kaffe åt Baloo.

Som Bäckis utbrister när han kommer stövlande genom den spatiösa och flotta gästkabyssen i Little Caesars Arena:
– Men kolla, här är ju Mowgli och Baloo!
Exakt.
Här är Mowgli och Baloo – igen.
Vår egen lille Rolling Thunder On Ice-turné fortsätter med ytterligare en föreställning i Motown – the home of Henry Ford, Aretha Franklin, Jimmy Hoffa, Smokey Robinson, Ulysses S. Grant, Madonna, Lily Tomlin, Alice Cooper, Joe Louis, Four Tops, Elmore Leonard, White Stripes, Joyce Carol Oates och Eminem.
Den här soliga men bistra torsdagen i slutet av mars är det alltså Washington Capitals som kommit up north för att mäta sina krafter med Detroit Red Wings.
Vi slår på trummor, blåser i trumpeter, hissar flagg och avfyrar kanoner.
Följ med oss även under denna etapp!
• • •
Gamle Biffen måste hållas borta från de unga, oskyldiga rookies som försöker ta sig fram som NHL-skribenter, jag drar ju bara ned dem i fördärvet.
För en månad sedan följde en storögd Arvika-Anton med under gryningsräden vid craps- och rouletteborden i Vegas och vad tror ni händer här?
Vi hamnar i den sena onsdagskvällen på det lokala MGM-kasinot och bjuder upp Fru Fortuna till en likadan dans.
Vi är egentligen bara där för att det är lika folktomt på omskrivna Hockeytown Cafe som på en Florida Panthers-match och nånstans måste man ju inmundiga sina off night-öl.
Men efter några för många sådana börjar ljudet från rouletteborden och crapsbaljorna bli för förföriskt och plötsligt står jag åter och kastar tärning med en yngling vid min sida och Mowglis ögon lyser på precis samma sätt som Arvika-Antons på Wynn.
Man kan se hur Djävulen sätter sina smutsiga klor i honom och föder den förödande tanken.
”Åh, så här ska jag också göra när jag blir stor”.
Jag får lov att gå till biktbåset i St. Patrick’s Church och be Gud om ursäkt när vi kommer tillbaka till New York.
• • •
Det är den är den förträfflige Burracuda – Andre Burakovsky – som ser till att vi alls får träffa Bäckis.
Förstecentern från Valbo och hans ryska radarpartner med 602 NHL-mål under bältet är först av isen efter morgonvärmningen och har försvunnit in i de inre regionerna, strictly off limits för såna som oss, när media beviljas tillträde till omklädningsrummet.
Men Burra griper snabbt in.
– Vill ni träffa Nicke? Det fixar jag, säger han på en skånska lika härligt grov som Hasse Kvinnaböskes och klampar, med skridskor på fötterna och allt, in genom en dörr och en minut senare står nummer 19 på heltäckningsmattan framför oss.
Andre har helt klart en framtid som PR-man åt lämpligt NHL-lag när karriären är över.
• • •
Hur det gick på MGM?
Mja, sådär.
Ett tag låg jag fyra hundra dollar plus, men när vi klev ut i den kalla Detroit-natten var det snarare tio plus.
Men alltid nåt, som Mike Babcock sa när han såg Gustav Nyquists slagskott första gången.
• • •
Naturligtvis håller Bäckis koll på hur det går för Brynäs i slutspelet hemma i Sverige.
Men det finns faktiskt en serie som engagerar ännu mer.
– Ja, det allra viktigaste är att Frölunda slår Malmö. Jag har slagit vad med honom där, säger han och nickar mot PR-mannen Burra.
Som tittar upp och uttrycker bestörtning över att det slutade så orättvist i Game 2.
– I första matchen var det ju utklassning, slår han fast.
Såklart – att det egentligen var keeper Alsenfelt som vann den matchen behöver man ju inte lägga så stor notis vid!
• • •
– Nu hittar jag, vi behöver inte GPS:n längre, proklamerar jag stolt när vi lämnar hotellgaraget för att åka på ännu en morning skate i Pizzakartongen.
Fem minuter senare befinner vi oss i ett ruffigt, eländigt industriområde nära absolut ingenting.
Det är inte bara Ondskan som är vilsekommen ute i stora världen…
• • •
Red Wings kör en optional skate – nu när de börjat vinna igen, host host – och kors i både tak och golv:
Såväl Zäta som Gustav Stamkos, den senare inte precis känd som Mister Optional, deltar.
– Jag jobbar alltid hårt, slår den oförliknelige hästpolofantasten fast efteråt.
Sedan fortsätter han, med sedvanligt dödsförakt:
– Zäta var ute på isen, men det var ju inte som att han slet ut sig. Han kände lite på klubban och gick av igen. De andra två? Big E är för bekväm av sig, det kan du skriva. Och Kronwall…han ligger hellre på gymet än åker skridskor. Det är viktigare med biceps och bröstmuskler, vettu.
”Han lär sig aldrig” är ett begrepp som till och från tillskrivits Lille Skutt.
Det är inte utan att man förstår det…
• • •
Jag skulle ju aldrig våga vara så vass själv, men jag kan inte låta bli att fnissa lite när min storebror – magnifike Ola B – skriver så här på Fejjan.
”Vilken tur att Leksand kostade på flyg till Oskarshamn. Det gav verkligen resultat för dessa viljestarka och begåvade spelare att få resa bekvämt…”.
Ho ho.
• • •
Christian Djoos är kvar så länge på isen under förmiddagsskejten att jag börjar befara att Trotzen förlorat förståndet och scratchat honom.
– Nänä, han är bara rookie. Då ska man stanna kvar längst, klargör Burra och innan han hämtat andan fortsätter han:
– Och titta, där kommer han. Speaking about the devil…
Mycket riktigt kommer den försynte morkarlen in och sätter sig vid sin plats intill Brooks Orpik.
– Nä, morkarl…jag ser mig själv som Gävle-bo. Mora hälsar jag bara på i under somrarna, säger han.
Nu steg begåvningen i Caps första backpar ännu mer i aktning.
• • •
När bloggen – som sedan urminnes roat sig med att så split i Red Wings-truppen – sms-ledes ber Kronwall om en replik på lagkamratens utlåtanden sjunger det formligen till i luren.
”Gus var på is av två anledningar idag. Z skulle på och du var där. Annars hade han inte gjort ett skit förutom att stretcha vaderna. Gymmet by the way…han borde pröva det nån gång”
Ho ho igen!
• • •
Mathias och Stefan Johansson kan vara helt lugna.
Mowgli kommer få sin chans att replikera och parera och kontra.
På lördag, när Tampa-legenden – som Vigge Hedman kallade honom i förrgår – får se sina hjältar i The Rock i Newark är det han som skriver den här bloggen.
Kan bli minnesvärt.
• • •
Jag förstår att det kan vara lite svårt att föreställa sig, men Trotzen är ute med grillor på fötterna och kör med sitt lag under förmiddagen och faktiskt – han har ett riktigt vasst skott.
Regina Pats forever!
• • •
Mer om från Kronwall om denne optional-träningarnas evige slitvarg:

”Han kallas för Stammer nuförtiden. Dom har samma fruktade direktskott…”.
Nu är det krig!
• • •
Kvällens verkliga showdown äger rum i Nationwide i Columbus – och om vi vetat det på förhand hade vi nog åkt till Ohio, vad än John J säger om mig och min påverkan på Blue Jackets segersviter.
Om Panthers vinner den matchen häver de sig upp över strecket – och petar, i alla fall tillfälligt, ner Devils under.
Vilken grej.
• • •
Ondskan vill sitta vid bordet närmast köket i pressloungen – den överlägset största i ligan – några timmar före puckdrop.
Men det får han inte för vid den ligger det en lapp där det står ”Reserved for Ken Holland”.
– Vilket larv, säger Ondskan.
Jag har aldrig sett honom mer upprörd förut.
• • •
Det känns som en ära att få vara på plats när Alex Ovetjkin plaskar in karriärens 603:e och 604:e mål.
För det kommer han att göra ikväll.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Faktum är att Jonathan Ekeliw aldrig någonsin, i hela sitt liv, varit arg.
Jag frågade i baren på MGM igår.
– Nja, sa han, irriterad kan det hända att jag blivit några gånger, men några sådana vredesutbrott som du kan få…nej, jag har inte ens varit i närheten.
Den unge mannen är unik.
• • •
Man får förstås pizza – hur mycket man vill – i den där pressloungen, men jag ska let you in on a secret.
Vad gäller pizzakedjor är Dominos mycket, mycket bättre än Little Caesar.
Men säg inget, får de höra det här ryker nog ackrediteringen.
• • •
Bloggen fullbordar ikväll hattrick i förbundskaptener.
För ett par veckor sedan träffade vi Garpen i Nashville, sedan var Commendatore Grönborg himself på Garden – och nu kommer Poppe knallande på pressläktaren i Pizzakartongen.
Han flög nyss in från Buffalo – och dit åkte han igår från New York.
Fast det var snöstorm i Gotham och alla flyg därför inställda, så han fick åka tåg istället.
I åtta timmar.
För att se Sabres-Coyotes.
Inte för att vara elak, men det är ju hilarious!
• • •
Jag tog Ekan på ny historisk guidning i Detroit-området igår och visade honom bland annat restaurangen Ocean Prime i Troy.
Inte The Joe kanske, men jag har gjort åtskilliga intervjuer med Zäta – och en med Emma också – där, så ändå.
Holy ground, jU!
Sen gick vi och strosade i en shopping mall ett par timmar.
Mycket lite i världen är trevligare.
• • •
– För fan, det är ju nästgårds för Hästpolo, säger Poppe om det faktum att VM går i Köpenhamn.

Det roliga med det – och jag skulle vilja påstå att det är VÄLDIGT roligt – är att smeknamnet ”Hästpolo” fått sån spridning att till och med Tre Kronors förbundskaptener använder det.
• • •
Enligt Ondskan ska Detroit framförallt akta sig för TJ Oshie ikväll.
– Jag studerade honom under morgonvärmningen. Han satte tio av tio skott i krysset. Stekhet är han, meddelar Örbys egen Leif Boork.
Nu vet ni.
• • •
Det var värst vad ni hade problem med ljudet i podden igår.
Vi var tvungna att ställa mikrofonen på en upp- och nedvänd ishink och den var tydligen inte så stabil, för när Ekan i slutet fick feeling och började trumma med benet hördes det tydligen i den.
Men tagga ner, ni fick ju ändå njuta av våra underbara stämmor.
• • •
Jag får, apropå Poppes närvaro, en känsla av att Zäta faktiskt kan komma att spela VM.
Inte för att han sagt, eller ens antytt, något men en sista dans med Tre Kronor när det ändå är så nära Skåne, där han och familjen tillbringar stora delar av sommaren…nåt säger mig att han kan vara lite sugen.
• • •
Vi vet ju bara alltför väl hur mycket han älskar Tampa, men här kommer ett nytt avslöjande om Ekeliw:
Han håller Brynäs och Gefle IF i Sverige – och på grund av de senare alla fotbollslag i världen som spelar i ljusblå tröjor, inklusive Lazio och Manchester City.
Detta berättar han också, med iver i stämbanden, för Bäckis och Djoosen.
– Pappa kommer från Gävle. Det är därför, säger han och möts av varm sympati.
• • •
Avalanche-Kings senare ikväll…det är inget fel på dramatiken i den tillställningen heller.
• • •
Låten som so far utgjort ledmotiv till den här resan:
Johnny Cash-versionen av Tennessee Ernie Fords ”Sixteen Tons”.
Jag spelar den oavbrutet på laptoppen – och det har fått till följd att Ekan oavbrutet går och nynnar på den svärtade gamla dängan.
Mycket roligt.
• • •
Okej, dags för kapitel sju i sagan om Mowgli och Baloos långa resa tillbaka till människobyn, allmänt känd som New York.
Ge oss ert bästa i kommentatorsspåret!

Off-dag i Detroit idag – kind of.
Men vi hann i alla fall med detta.

Just det podcast-avsnitt nummer 189 är inspelat på plats i Motown.
Lyssna här – och bli glad.
Nu ska vi gå ut på byn.
Väl mött igen när Wings går upp mot Caps 00.30, svensk tid natten mot fredag.

DETROIT – PHILADELPHIA 5-4 (Slut, Straffar)
• • •
Ja, där klippte rödvingarna av den värsta förlustsviten sedan 1982.
Men så var Biffen på plats också.
– Ja, du får ta med dig den där Korresoffan och flytta till Detroit nu, är det en från Njurunda som säger.
Well, får vi in den i hissen upp till pressläktargondolen är we on our way.
Fast, ojvoj – de höll på att hacka i galen stubbe igen.
Flyers låg ju på oavbrutet i tredje och när de hämtade in underläge från såväl 1-3 som 3-4 var då i alla fall jag helt övertygad om att de skulle mosa big time.
Men med tur, uppoffringar och en biff i pressboxen kan de utspelade ibland hålla stången.
• • •
Woah, den knocken i San Jose behövde Devils som de behöver en rotfyllning utan bedövning.
Eftersom Panthers samtidigt slog Ottawa – och alltjämt har två matcher färre spelade – hänger den där sista wild card-platsen på en skör tråd.
Ska det inte bli någon playoff-hockey alls i Metropolitan-området?
Vilket generalfiasko det vore.
• • •
Han ser lite väl tagen ut när vi står kvar ensamma i Red Wings-kabyssen och väntar på Lille Skutt efter matchen, men annars tror jag vi kan slå fast att Ondskan rundar av kvällen utan allvarligare missöden.
Han lyckas till och med peka mig åt rätt håll när jag håller på att ta fel avfart mot Jefferson Avenue med hyr-chevan på väg tillbaka till hotellet.
För det ska han få en öl på MGM-kasinot när vi är lediga i morrn kväll…
• • •
Not to worry, John J.
Vi kommer visserligen passera Ohio på vägen mot Pittsburgh på fredag, men Columbus ligger i en annan riktning.
Det vore dock lite cool att se hur Ekan skulle reagera på kanorna i Nationwide – och få ett lite bättre hum om varför Jackets, ny trea i Metropolitan, äntligen lyckats pricka in en sån lysande formtopp vid rätt tillfälle.
• • •
Övertidsperioden i pizzakartongen var det inga fel på, men herrejävlar vilka chanser briljanta hockeyproffs ändå kan bränna.
• • •
Här tycker man 48:e våningen hemma i östra Midtown är nånting att komma med, men gosse – vi bor alltså på 60:e våningen i Renaissance-skrapan.
Det är högt det.
• • •
Pratar med Vigge Hedman på telefon efter Bolts mäktiga vändning mot Leafs och berättar att jag kommer ha Ekeliw med mig på pressläktaren när de lirar i The Rock på lördag.
– Oj oj oj oj, svarar han, är Tampa-legenden i landet?
Mowglis blick när den kommentaren återges är…obetalbar.
• • •
Nu ska vi sova här på våning 60 och imorrn har ledigt från hockey, bortsett från att vi ska spela in en garanterat grym podcast.
Men på torsdag hörs vi från pizzakartongen igen.

Slut, Wings vinner på straffar.
Mer kommer senare.

DETROIT – PHILADELPHIA 3-1 (Period 2)
• • •
Ja, vad sa Häggen?
– Vi kan förlora mot vem som helst också.
Nu verkar Flyers onekligen vara på väg att torska mot ett lag som inte vunnit sedan Gordie Howe sög på napp, nästan.
Men then again:
Det gick ju faktiskt att höra på Big E och de andra att de vägrar vara med om mer förnedring och bara skulle vinna den här matchen.
Fast det är inte slut än, kanske vi ska påpeka också.
• • •
Jävlar vilken pärla Larkin får på när han sätter ettan på sin tjeckiske kompis
– Ja, ett William Karlsson-mål, utbrister Ekan.
Nu ska vi inte ta i, men – nåt ditåt, yeah.
• • •
Grym fotbollsklack av Zlatan DeKeyser på Flyers-målet.
Synd att den går in i eget bo, för att dra till med lite curling-termer också.
• • •
Fast uppgiften att det bara är Larkins tionde fullträff för säsongen kommer som en liten chock.
Det är ju inte tillnärmelsevis tillräckligt bra för en sådan begåvning.
• • •
Toronto-Philadelphia
Winnipeg-San Jose
Där har ni mina skrällar till konferensfinaler, har jag bestämt mig för.
Men säg inget till den Örby-bördige bänkgranne som just nu sitter och kvider över resultatet i Amalie Arena.
• • •
Det är inget fel på Glendenings skott vid 2-0 heller, men den ska ju broder Mrazek ta.
In med Backlund!
• • •
Sen blir det Flyers mot Jets i final.
Om det är ett skrällår alltså…
• • •
Chris Chelios är numer något slags tv-kommentator som i pauserna dyker upp på jumbon och levererar analyser.
Ungefär samma roll har hans dotter i Tampa, faktiskt.
TV-familjen monumentale.
• • •
Nä, gamle Johan Backlund får inte komma in – och det hade ju varit konstigt då han inte spelat för Flyers på åtta år och nu dessutom lagt av; vi vill bara inte glömma gamla stridsrop i den här bloggen.
Men Mrazeks homecoming-kväll tar ändå slut efter Svechnikovs första NHL-mål, det som innebär 3-1.
Inte kul, verkar han tycka – och skriker nåt till synes färgstarkt åt coach Hakstol innan han stormar ut i omklädningsrummet.
Ojvoj.
• • •
Ho ho ho, Gary Bettmans signatur finns ju på alla puckar som används i NHL och tror ni inte på fan, jag lyckas lura i Ondskan att han signerat dem för hand.
– Är det så, säger han med uppriktig förvåning.
Nej, Jonathan, så är det inte…
• • •
Så ja, lite bättre ställ i spåret,
Fortsätt så, då blir vi glada och inspirerade – och ställer Ekeliw på klubbmärket i Pittsburgh på fredag.

DETROIT – PHILADELPHIA 0-0 (Period 1)
• • •
So far – inte mycket att rapportera från pizzakartongen på Woodward Avenue.
Wings spenderar mest tid i anfallszonen och leder skotten men kan inte påstås skapa särskilt många farligheter och det är enligt the local gospel det som varit problemet hela säsongen – de kan inte längre göra mål.
Flyers, å sin sida spelar, so far stabil bortahockey men när de väl orkestrerar några anfall ser man tydligt.
De är så mycket bättre organiserade, har så mycket mer självförtroende, kommer till avslut med så mycket mer pondus och killer-instinkt.
Tvåan på kupongen känns i nuläget given.
• • •
Det är rent sjukt hur man ser matcherna från den här pressläktaren.
Rakt uppifrån, verkligen – som vore man en talgoxe.
• • •
Han imponerar på oss, Lindblom från Gävle.
Framförallt för att han är så grym på små ytor och så stark med pucken och så svår att handskas med utefter sargerna.
Applåder från plats 80 och 81 i pressläktargondolen.
• • •
De tio raka förlusterna har inte helt oväntat tagit sin tribut på intresset i Hockeytown.
Åtskilliga av de Globen-röda stolarna gapar tomma.
Arenan är emellertid byggd så att de som är här ändå låter väldigt mycket, så det gör liksom inte så mycket.
• • •
Petr Mrazek är uppenbarligen populär i Detroit och föräras fina ovationer under en jumbotronhyllning Wings passar på att avfyra i en reklampaus.
• • •
Man ah, några små fina ”looks” kan man väl ändå säga att Zäta och Lille Skutt haft.
• • •
Så flott och extravagant och modernt och raffigt allting är här lyckas jag ändå få en sticka i fingret när jag sätter ner handen i pressläktarbänken.
På nåt sätt ska det alltid jävlas…
• • •
Det ser nästan lite trivsamt ut när Zäta och Häggen står och språkar på isen efter en avblåsning.
• • •
Karen Newman sjunger nationalsången så fint.
Härligt att se att åtminstone något är bestående även i ett Motown i förvandling.
• • •
Pontus Åberg vet i vilka matcher det är viktigt att göra mål…
• • •
Ondskan har inte ramlat ner från läktaren, inte spillt ut kaffe över några datorer och inte råkat ta snubbelben på Detroit Free Press beatreportrar.
På det sättet får roadtrippens första period betraktas som en succé.
Men på ett annat är den en flopp.
Vi vill ha många kommentarer när vi är ute och åker, ju.
Kom igen nu, pojkar och flickor och ladies och gentlemen!

On the road again
Goin’ places that I’ve never been
Seein’ things that I may never see again
I can’t wait to get on the road again

Med den frasen från Willie Nelsons största klassiker – ”On The Road Again” – har jag ett vagt minne av att vi inledde Mowglis & Baloos roadtrip i NHL-land även för ett år sedan, men det finns ju få andra låtar som bättre fångar den febriga känslan inför en lång odyssé längs Amerikas highways, så den får tjänstgöra som preludium en gång till.
För here we go again.
Mowgli, också ändå som Jonathan Ekeliw, och Baloo, också känd som Lajen, are gonna hit that road igen.
Den här resan blir inte riktigt lika lång som den ifjol – och framförallt inte lika lång som den vi ursprungligen planerade; den var tänkt som en crosscountry-macka från Vegas till Tampa, via Phoenix, Dallas, Denver och Nashville – för det fanns inte riktigt tid till det.
Men roligt kommer vi – och ni! – ha ändå.
Vi inleder med några dygn i Detroit – den sprakande turistdestination, host host – och ser matcher Red Wings matcher mot Flyers respektive Capitals. Sedan kör vi den klassiska finalsträckan från Motown till Pittsburgh (jävlar vad anekdoter från finalerna 08 och 09 ni lär få höra då…) och drar sedan till New York för ytterligare en vecka av matcher på Manhattan, i Brooklyn och i Newark.
Ni åker väl med?
Det blir något för historiearkiven, gissar jag.
• • •
Innan vi går vidare med mer lättsamma saker måste jag bara helt kort kommentera det hjärtskärande beskedet från Ottawa idag.
Jag har med åren kommit att tycka oerhört mycket om Erik Karlsson – han är en lika fantastisk person som han är hockeyspelare – och blir alldeles förtvivlad över att det här ska behöva hända honom och hans Melinda.
Han var så glad och stolt över att han skulle bli pappa och så inträffar den här tragedin…så fruktansvärt heartbreaking.
Vi är alla med dig i den här förfärliga stund, Erik.
• • •
Det första Mowgli gjorde när han klev in på rummet på 60:e våningen i Renaiassance-skrapan i downtown Detroit igår kväll – efter en försenad flight från Amsterdam, så farsan Baloo fick sitta här och vänta alldeles ensam! – var att öppna väskan och ge mig den här.

Prisa gud – eller i alla fall Jögga Källström.
Det visade sig vara han – mytomspunnen Liverpool-fanatiker till redaktör på Sportbladet i Stockholm – som skickat med den fantastiska presenten.
Han har i över tio års tid replikerat ”Jag smackar ut!” – varje, eviga gång! – när jag mailat och bett redaktionen puffa för mina live-bloggar, så den magiska musten ackompanjerades av den här löpsedeln, specialritad av ingen mindre än Jarkko.

• • •
Detroit är nog den NHL-stad utanför New York, och möjligen Washington, jag besökt allra flest gånger sedan jag började med det här säsongen 2005-2006.
När Wings var både bäst och det ultimata svensklaget, och ikonernas ikon Nick Lidstrom ledde de rödvita styrkorna, kändes det som jag var här precis hela tiden.
Det här är dock allra första gången det känns som…ja, som det gör just nu.
Wings har ju förlorat tio raka och är på väg rakt ner i källaren.
Om någon sagt det de första tio åren bloggen låg på rull hit…nä, det var ett fullständigt otänkbart scenario.
Tyvärr märks det att solen gått ner också.
Det är deppigt i Hockeytown.
Uppgivet.
Sorgset.
Men i det moderna NHL vet vi ju att det måste bli mörkt innan det kan bli ljust igen.
Därom kan exempelvis Pittsburgh, Chicago, Washington, Boston och, inte minst, Colorado vittna.
Nu är dessutom bloggen här – för första gången sedan försäsongen i september – så nu vänder det.
• • •
Bortkommen är kanske ett onödigt starkt ord, men min unge vän från Örby…ja, hur ska vi säga….han lyckas ställa till det för sig själv precis hela tiden.
Den här resan hinner till exempel inte mer än börja förrän han glömmer dataväskan på Little Caesars-läktaren efter morning skate och får i panik hasta tillbaka in och försöka leta på den.
Som Jarkko skriver i ett sms från Stockholm.
”Ja, det finns några mysterium i universum.
1. Vad fanns före Big Bang?
2. Hur uppkom livet och vad sker efter döden?
3. Ger Butterfly-effekten upphov till ett oändligt antal parallellvärldar?
4. Hur klarar sig Jonathan Ekeliw i livet?”
• • •
Något kvar att spela för, sett till tabellplacering, har Wings inte längre. Slutspelschansen är helt borta.
Men det hindrar inte att de, i princip, är beredda att ge en njure för att bryta sin förlustsvit – klubbens längsta på 36 år! – mot Flyers ikväll.
– Motivationen består i att man blir förbannad. Det är ju direkt pinsamt, det här. Vi måste sluta förlora, det bara är så, säger Big E Ericsson när vi träffar honom i hemmalagets luxuösa spa-anläggning till omklädningsrum.
Sedan råkar han slänga sitt pungskydd på bloggen.
– Oj, det var inte meningen, ler han förläget.
För all del, det kändes nästan lite spännande…
• • •
Det där Jarkko skrev om butterfly-effekten och ”ett oändligt antal parallellvärldar”….kan det vara så?
I så fall är det ju inte omöjligt ens att Buffalo Sabres är Stanley Cup-mästaren nånstans!
• • •
Ingen tacklas mer än Robert Hägg.
Det kan jag inte låta bli att ta upp när vi nu äntligen ses för första gången.
– Well, flinar han, nåt ska man vara bra på.
Ha, det är ju inte sant.
Vi har sett mål som motiverar smeknamn som ”Uppsalas Erik Karlsson” också.
– Ja, det ska väl inte behöva vara så svårt, säger han och flinar ännu mer.
– Nä, jag vet inte hur jag gjorde de där två målen, det bara blev så.
Nå, vi kommer överens om att det ska bli så ikväll igen, så jag har något att skriva hem om.
• • •
Tack och lov har Wings i alla fall inget klubbmärke insytt i heltäckningsmattan. De har, precis som Predators, placerat det i taket istället.
Så Ondskan kan i alla fall inte göra bort sig på det beprövade gamla sättet.
• • •
Den här bilden kan ni studera närmare om ni vill veta varför kvällens tillställning i pizzabygget är en liten happening.

Visst, Petr Mrazeks träffar de gamla kompisarna i Detroit för första gången sedan han trejdades till Philly – med mediafeber som följd.
Frågan är den gamla ägget-eller-kycklingen-varianten:
Har han störst fördel mot sina gamla lagkamrater för att han vet hur de skjuter – eller är det vice versa?
– Ja, jag vet inte. Kanske får jag fyra av ett slagskott. Det har han aldrig sett mig göra förut, skrockar Lille Skutt Nyquist.
Kul där, Gus!
Sedan berättar han – apropå något helt annat, han fortsätter inte bara på Mrazek-spåret på det viset… – att han tillbringar sina somrar i Båstad.
Såklart.

Det är ju för att han vistas i dylika överklassmiljöer ryktet om fäblessen för hästpolo uppstått.
– Meh, överklassen finns inte i Båstad. Den håller till i Mölle, försöker han.
Snickesnack.
Jag har varit där nere, i Båstad och Torekov och de där plejsen…hästpolo all the way.
• • •
Istället lyckas Ekan ställa till med en liten scen inne hos Flyers efter morning skate.
Han står i vägen för självaste Gudas när han ska försöka ta sig till sin plats, varpå den råbarkade backbjässen muttrar:
– Please, gimme some space here…
Gudas skymning…om det är någon en liten Mowgli från Örby inte ska mucka med…
• • •
Den här hallen…man. Jag var ju här på försäsongen, men har hunnit glömma hur satans mäktig och flashig och cool den är, med sina alpväggsbranta läktarsektioner och sin lyxloge till pressläktare.
Wings måste bli bra igen, så vi får vara här jämnt!
• • •
Bloggen får äran att träffa Oskar Lindblom för första gången också.
Han är glad han också.
– Ja, det tog ett tag att bli uppkallad, men nu när jag väl blivit det är det verkligen hur roligt som helst. Jag tycker det gått bra också. Men så har jag fått spela med väldigt skickliga spelare också, säger han.
Det är inte hela sanningen.
Fjolårets SHL-kung har redan från första bytet varit så förträfflig att det var ett smärre under att han inte spräckte nollan förrän i senaste matchen.
• • •
Under eftermiddagen hittar jag Ekans plånbok på badrumsgolvet på hotellet.
– Du, ropar jag utåt rummet, var har du plånboken?
– Öh, ja, den har jag i jackan.
Det blir en spännande tripp.
• • •
Imorrn är det meningen att vi ska göra en hemlig grej med Zäta och Hästpolo och Zäta är på, men han från herrgårdarna på Bjärehalvön tvekar.
Av någon anledning…
– Men jag ska se till han ställer upp, lovar Zäta efter att ha hälsat på Örby-sonen som jag presenterar som ”min Larkin”.
Ni där hemma ska hoppas innerligt att det går till, för då jävlar…
• • •
Men Little Caesars påkostade prakt i all ära – mitt hjärta slår fortfarande för Joe Louis Arena och det gör ont att åka förbi och se att den klassiska gamla ladan står och flagnar och förfaller i solen. Fan, där har jag och bloggen upplevt några av de allra mest oförglömliga ögonblicken…
Men jag får i alla fall en bild på Ondskan i sägenomspunnen miljö!

• • •
Personligen har jag börjat se Flyers som en liten dark horse inför den stundande playoff-valsen.
Som jag säger till Häggen:
– När ni spelar bra känns det verkligen som att ni kan slå vem som helst.
Han nickar instämmande, ler igen och svarar:
– Ja, men när vi inte gör det känns det verkligen som att vi kan förlora mot vem som helst också.
Ha!
• • •
Kronwall är den ende Red Wings-svensk vi inte hittar efter morgonvärmningen.
Han har gått till gymmet, gissar vi…
• • •
Hägg har varit ensam svensk i Flyers omklädningsrum sedan säsongsstarten och är lätt extatisk över att äntligen fått sällskap av landsmännen Lindblom och Oduya (som är sjundeback och får bagskejta efter ordinarie förmiddagspass…det smärtar att se).
– Ja, det är för jäkla gott att kunna tjata lite på svenska igen. Samtidigt har det varit bra att få klara sig själv och komma in det på riktigt. Framförallt språkmässigt. Jag var sämst på engelska i min klass i skolan, skrattar han.
Precis, jag har fortfarande alldeles för många svenskar omkring mig i vardagen. Det är därför uttalen i podden aldrig blir bättre…
• • •
Det blir lite roligt när jag presenterar Ekeliw för Big E.
– Jonathan, det här är Jonathan. Jonathan, det här är Jonathan.
Jo, lite roligt.
En smula.
Eller?
• • •
Senare ikväll spränger Wild Bill Karlsson 40-barriären.
Om jag vore gambler – det är jag i och för sig, men bara i Vegas – skulle jag sätta en tusing på det.
• • •
Om målet mot Caps i söndags, som såg så iskallt ut, säger Oskar:
– Jag såg direkt att det fanns en lucka högt upp till vänster. Så jag siktade där och…den satt. Otroligt skönt.
Som Hägg sa tidigare: Det behöver inte vara så svårt…
• • •
Det är lite gåshud att se att Lidas fortfarande har ett eget, tomt bås i Wings omklädningsrum som ingen får röra.
Det har fem av de sex övriga legender som fått sina tröjnummer pensionerade också: Gordie Howe, Terry Sawchuk, Ted Lindsay, Alex Delvecchio och Sid Abel.
Men inte Steve Yzerman.

Det går ju förstås inte när han är general manager åt ett lag som är här och slår Wings hela tiden…
Men han kan trösta sig med att han fortfarande har en gatstump utanför The Joe uppkallad efter sig.

• • •
Ekan blir nästan rädd när han kliver ut i pressläktargondolen som i praktiken hänger högst upp i taket – rakt ovanför isen – i Little Caesar.
– Tänk om jag ramlar ut här, flämtar han.
Ja, det skulle ju inte förvåna…
• • •
Hästpolo vägrar svara på VM-frågan.
– Det där tar vi när säsongen är över och då pratar jag med landslagsledningen, inte med dig, säger han helt fräckt.
När jag påpekar att det ändå är lite häftigt med Köpenhamn nickar han ivrigt.
– Ja, där ska det bli jäkligt kul att spela…ja, öh, om jag nu ska göra det alltså.
Det är ju ett erkännande, varken mer eller mindre.
Så nu vet ni.
Hästpolo till VM!
• • •
OK, det är dags att – som Jögga skulle sagt – smacka ut.
Nu börjar The Mowgli & Baloo NHL Roadtrip på riktigt.