7-1.
Man kliar sig i huvudet.
Leafs är verkligen…Leafs.
Och här kom den juicy burgaren precis lagom till 24/7.

Nu blommar löken i Toronto.
5-1 till Rangers.
Fem fucking ett!
Beat-reportrarna härifrån twitter-frågar oavbrutet vad det plötsligt är för lag dom ser – och vad det hållit hus tidigare under säsongen.
Men det måste ju vara Leafs som är lite off efter sitt stora vinteräventyr också, no?
* * *
Bra match i Texas, tycker jag.
Stars skapar mest och avlossar 20 skott, men det är Wings som gör målen.
Zäta har ett, Bacon Andersson ett och Bertuzzi ett.
Hade jag inte riktigt trott.
* * *
Det måste känns något egenartat för Marcus Johansson att göra mål på Niklas Bäckström.
Och jodå, Nicklas Bäckström har en assist också.
* * *
Vad talar ni om, herr John J?
Amerikansk fotboll är formidabel och omistlig underhållning – i synnerhet den här tiden på året.
* * *
Det är alltså så här viktig Örebroarn – Gunnarsson – är för Toronto…
* * *
Men Lappen, det har du såklart rätt i! Det är för att de ser ut som Brage 1980 jag gillar Dallas i år.
* * *
Go, Saints!
* * *
Nu börjar det bli dags för middagsbeställning. Jag undrar fan om jag inte ska ta och unna mig en riktigt juicy burger, superlördagen till ära.

Sorry, men jag har mest varit lost i amerikansk fotboll under den här förstaperioden och är nu svårt bitter över att Kansas City Chiefs – som jag fattat tycke för att KC är en sån cool gammal musikstad – tappade det som ett tag var ledning med 28 poäng och åker ut mot Indianapolis Colts.
Nu får New Orleans Saints – som jag också håller på för att det är en så magisk plats; sånt är mitt förhållande till amerikansk fotboll – göra det mot Philadelphia Eagles istället.
* * *
Nå, av det jag sett från Toronto verkar det som att Rangers hade nytta av ännu ett av sina krismöten – det fjärde eller femte för säsongen – efter Pittsburgh-matchen.
Det är en jävla fart på dem, helt plötsligt.
Men varför ska det behöva ha gruppterapi innan de förstår att de ska spela bra?
* * *
Kansas City Chiefs-coachen Andy Reid, tidigare i Philadelphia, är en veritabel kopia av Valrossen MacLean i Ottawa – som ser ut att stå och studera en pizzameny när han matchen igenom har ansiktet begravt i ett färgglatt ark fullt av, antar jag, taktiska anvisningar.
* * *
Ha ha, Hällegerd – det var en skojig beskrivning av Chico. Han låter verkligen rungande glad hela tiden…
* * *
Yes, Minnesota har sin finländare i kassen ikväll. Det betyder att Nicklas Bäckström kan komma att göra mål på Niklas Bäckström.
* * *
Ja, Senators har fan kommit igång – och undra på det; de får visa upp sig för Ekeliw ikväll. Han och kompisen Bonden finns på läktaren i Bell Centre ikväll och då är det klart att man spelar bra.
* * *
I Dallas – där Stars lirar i de där nya tröjorna jag tycker väldigt mycket om, trots att grönt egentligen inte alls är någon favoritfärg – gjorde Zäta just mål för Detroit.
Nu ska vi följa fortsättningen.

Hej och välkomna till det som redaktörerna hemma i Stockholm garanterat hade kallat en ”superlördag” i korresoffan.
Den började redan i morse – 09.00 lokal tid – med JVM-semin mellan Ryssland och den redan smått klassiska upplagan av Småkronorna, fortsatte med växling mellan Kanada-Finland i samma turnering och Bruins-Winnipeg i TD Gaaaaden, intensifieras med NFL-slutspel i Indianapolis nu under sena eftermiddagen och ska toppas med vanlig NHL-kväll –avbruten för sista avsnittet av 24/7 vid tiobläcket.
Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar såna lördagar, när man bara går direkt ur slafen och lägger sig framför tv:n och sen händer liksom inget annat under hela dagen.
Okej, jag står ett tag vid fönstret och studerar ett soligt Manhattan få rör sig på för att det är så vedervärdigt kallt där ute – och så får jag öppna dörren när springare från valda restauranger i grannskapet kommer med delivery-mat, först till brunch och såsmåningom till middag.
Men i övrigt – bara sport, sport och sport.
Oh, such a perfect day, som Lou Reed sjöng.
* * *
Det är verkligen fantastiskt att följa JVM. Inte nog med att det spelas mycket roligare, öppnare och mer passionerad hockey än den taktiskt fullbordade man ser till vardags. Sverige har ett otroligt bra och sevärt lag också, fullspäckat med läckra profiler.
Såna som Lill-Foppa, De La Rose, Elias Lindholm, mini-Burra, Lucas Wallmark, Robert Hägg, Oskar Sundqvist och Alexander Wennberg känns det som att vi kommer att få skriva rätt mycket om här borta inom några år.
* * *
Som väntat var det inte alldeles lätt att ta sig hem från Detroit medan Hercules – årets första riktigt biffiga vinterstorm – rasade på Midwest-slätterna och sedan stävade ut mot östkusten.
Jag landade först igår kväll, och kom då till en metropol i Kung Bores fasta grepp.
Men likafullt:
Efter nio år är det fortfarande, varje gång, en rungande kick att komma tillbaka till den här oerhörda staden efter resor.
Lycka.

(Utsikt i gryningen från mitt skrivbord)
* * *
Fan, jag hade hoppats att någon – till exempel Dallas Stars – skulle plocka Tedenby på waivers; han förtjänar chansen nånstans där hans mer oberäkneliga spelstil skulle passa bättre.
Men nope, det bär av till dystra Albany igen.
* * *
Debatten om USA:s OS-trupp rasar vidare.
Det faktum att Bobby Ryan, Keith Yandle, Brandon Saad och Kyle Okposo ratades har de flesta accepterat – men några av kommentarerna de ansvariga i uttagningskommittén, med generalbuffeln Brian Burke i självklar särställning, fällde i Scottie Burnsides inträngande och epokgörande reportage om hur laget under några månader tog form får alltjämt blod att koka över hela kontinenten.
Två typiska Burke-citat:
– Keith Yandle i första backpar? Ja, då kommer vi i alla fall hem tidigt,,,
– Bobby Ryan kan inte ens stava till intensitet..han är en sömnig målskytt…
Nu menar somliga att det var fel att ge Burnside exklusiv access till mötena, att han gjort ett dåligt jobb som inte publicerat ”fler positiva” uttalanden och att general managern David Poile borde haft rätten att granska och ”tvätta” materialet innan det publicerades.
Sicken bullshit
Det var alldeles utomordentligt att bjuda in en av Nordamerikas bästa hockeyskribenter – därtill en av de bästa att ta rygg på när media ska ägna sig åt avkoppling i samband med exempelvis finalracen, men det kan vi ju ta någon annan gång – och ge honom chansen att publicera något så sällsynt som riktigt sann, icke tillrättalagd hockeyjournalistik.
Som det heter:
Journalistik är material som någon inte vill se i tryck. Resten är bara marknadsföring.
* * *
Vad anser Victor Hällegerd, förresten, om att Lamoriello skickar ner den hyllade Gelinas till AHL igen?
Han – Old School Lou alltså – erkänner att den unge backen bidrar med offensiva kvaliteter som inte går att ersätta, men att hans defensiva spel hackat på slutet och att han måste kultiveras på farmen.
* * *
Storartad match av de finska pojkarna i den andra semin, men snudd på landssorg utbryter north of the border när framtidslöftena i ”hockeyns hemland” misslyckas för fjärde året i rad och kritiken mot exempel Ekeliws kompis, Drouin, är skoningslös i TSN-sändningarna
Själv håller jag på USA – efter Tre Kronor alltså – och kan inte låta bli att känna ett litet, fnissigt mått av skadeglädje.
* * *
Det var bara en synvilla att Rangers höll på att få kontakt med Penguins i Consol när den utmärkte Zuccarello först gjorde ett mål och sedan spelade fram till ytterligare ett.
Så fort hemmalaget, som hade slutat ro vid det laget, såg att det behövdes tryckte de bara till på gasen igen och så var det över.
Penguins är verkligen löjligt överlägsna konkurrenterna i den sunkiga Metropolitan-divisionen.
* * *
På tisdag offentliggörs de övriga OS-trupperna också – inklusive Sveriges och Kanadas.
Så man kommer dregla över de uppställningarna!
Kommer Kunitz med? Och Sharp? Diskutera, tack.
* * *
Breaking news:
Rangers har trejdat till sig Daniel Carcillo från Kings – i utbyte mot ett sjundeval i draften.
Det betyder att två tredjedelar av Flyers Hanson Brothers-trojka från 2009 – den som också inkluderade Asham och Hartnell – nu finns på Broadway.
Det är nåt underhållande med det.
* * *
Jag har sett alldeles för lite av spännande Dallas Stars i år, så från 20.00 fram till HBO-showen börjar tänker jag ha matchen i American Airlines Center inrattad på tv:n.
Dessförinnan växlar jag nog mellan Toronto och Montreal.
Om någon är med på sluttampen av superlördagen kanske det kommer ytterligare några inlägg under aftonen.

Detroit – Toronto 2-3 (Slut, straffar)
* * *
Tomas Tatar tror att man kan dribbla lika mycket i snötäcke som på nyspolad The Joe-is och sen är straffavgörandet över.
Så kan det gå.
Nu har jag fått nog av snö och kyla och åker tillbaka till Detroit och sätter mig i baren på Renaissance och försöker reda ut hur det gick till när Derek Stepan kom med i USA:s OS-lag och Bobby Ryan inte gjorde det.
Vi avslutar Winter Classic-äventyret som det började – med en serie bilder från The Big House.

Så – Toronto vinner till slut på straffar.
Mer kommer sen.

Detroit – Toronto 1-1 (Period 2)
* * *
Snön faller och Detroit med den.
Nä, ännu är ju det här – verkligen – inte avgjort, men som jag vill minnas att jag var inne på redan i förra inlägget kan de få betala för att de inte få mer utväxling på sitt spelövertag.
De fortsätter dominera och till slut spricker verkligen Berniers nolla. Zäta och Alfie kommer loss i ett två-mot-en-läge, Zäta slår en en magisk macka till sin landsman och pang.
Men precis här i slutet får Leafs ett powerplay och då lyckas Van Riemsdyk kvittera.
Så nu är det ändå helt öppet inför sista.
* * *
Eftersom det här spektaklet också ska sälja hockey till en publik som inte bryr sig till vardags är Gary Bettman, som sitter i tjock täckjacka på hedersläktaren och försöker se folklig ut, förmodligen inte helt nöjd med att det inte görs några mål förrän drygt tretton minuter in i andra perioden.
Risken är rätt att stor att genomsnittliga tittare i Oklahoma hunnit byta kanal vid det laget.
Men att det görs för lite mål i NHL är ett problem också i normala fall – och den som inte tror mig kan ju söka bakåt i bloggen och läsa inläggen från en beramad resa i Kalifornien i november…
* * *
Att det är just Alfie, i all sin rosenkindade friskhet, som prickar in 1-0-pucken svider såklart extra mycket i köldskadad Toronto-hud
Han är inte populärare i Big Smoke än Bibi Netanyahu är i Gaza City.
* * *
Det ser ett tag ut som att nederbörden håller på att avta, men det är bara snöflingorna som är lite mindre än under The Day After Tomorrow-kaoset i inledningsperioden.
* * *
Med tanke på att de så här efter några timmar måste frysa som Jack Nicholson när han blir instängd i frysrummet i ”The Shining, och i de flesta fall inte kan se mer än snåljåparna som står på bergsknallen utanför Ullevi när det spelas fotbollsmatch där, håller de hundra tusen galningarna på läktarna igång med en riktigt imponerande glöd.
Det är verkligen amerikanskt – eller nordamerikanskt, kanske vi ska säga – party-party där ute i bänkraderna.
Men som någon säger, man går på Winter Classic för att se på hockey i lika hög grad som man går på Britney Spears-konsert för att få höra live-sång…
* * *
Jag antar att man får skylla stiltjen i kommentatorsspåret på att ni har tittat på för mycket backhoppning under dagen, är det rätt uppfattat?
* * *
Eaves är skadad och kommer inte tillbaka mer idag.
Som sagt, Lupul kommer få ge tidernas första Winter Classic-förklaring för Shanahan.
* * *
Det låter som your truly blir kvar i Motown även i morrn – stormen Hercules tänker tydligen göra flygresor mellan Detroit och New York om inte omöjlig så i alla fall brutalt turbulenta.
Lite craps på MGM imorrn…tja, varför inte?
* * *
Jo, Pavel Datsyuk.
Han är inte hockeyspelare.
Han är poet.
* * *
Har Holmgren sagt att det är 50/50-fördelning mellan fansen på läktarna.
Men Niklas..
Då hoppas jag han hörde det öronbedövande jublet vid Torontos kvittering
* * *
Usch, snart ska man ute i vintervädret igen…
Först en kopp Tim Horton’s till dock.
Slutrapport kommer under kvällen – troligen med lite mer bilder.

Detroit – Toronto 0-0 (Period 1)
* * *
Intrycket från tidigare bekräftas.
Det här är ett jippo och en happening – inte utan sina skojiga poänger, såklart – men som ren hockeyupplevelse lämnar den åtskilligt att önska så här i liveformatet.
Jag har det i och för sig bättre idag än på Wrigley Field, där jag satt i höjd med sargen på 50 meters avstånd och bara såg några huvuden som rörde sig fram och tillbaka, men avståndet till isen är fortfarande enormt, svårigheterna att se exakt vad som händer stora och möjligheten att få känsla för matchen mycket små.
Det är på tv man ska Winter Classic, punkt och slut.
Men NHL tjänar mellan 40 och 50 miljoner dollar – uppemot 325 miljoner kronor – på detta enskilda evenemang så jag kan ju sitta här och vara gnällig bäst jag vill.
* * *
Med detta sagt:
Jag tycker att det med tanke på snön och vinden och den bitande kylan verkar vara en rätt bra hockeymatch, i riktigt hyggligt tempo, som pågår där nere.
Wings har mest av spelet, vinner skotten i första och är klart närmast med ledning.
Men mål gör de inte och det kan kosta när Leafs får upp värmen under andra halvan av fajten.
* * *
Hu, riktigt ful crosschecking av Lupul – och Eaves tvingas lämna isen.
Det kan bli första gången disciplintsaren Shanahan får behandla ett ärende från Winter Classic.
* * *
TV-upplevelsen blir, antar jag, inte sämre av att de precis som på US Open i tennis har en kamera som via ett komplicerat system av vajrar spända över hela arenan kan följa allts om händer ur fågelperspektiv.
* * *
Visst är Alfie med – och visst buar 60 000 Leafs-fans när han rör pucken.
Det låter som när Springsteen kommer inför extranummer under en lyckad kväll på Ullevi.
* * *
Issprut i ansiktet på målisarna borde i en sån här match rendera matchstraff.
Vad vidrigt DET måste vara.
* * *
Toronto-dominansen är verkligen total på läktarna.
Var man tittar är det som i kommunvalet i Danderyd:
Blått, blått, blått.
Så går det när man lägger vinterns Woodstock fem timmars bilväg från hockeyvärldens själva Mekka
* * *
Det är alldeles förbluffande hur snabbt de lyckas skotta isen ren – ja, hyggligt ren – från snö i reklampauserna.
Tänk om snöröjningen i Stockholm hade det tempot.
* * *
Ser ni trapporna på läktarsektionerna?
De är väldigt långa och väldigt branta – och i dem tvingades Carl Hagelin, berättade han häromdagen springa i maxfart när han han pluggade på Michigan University
Tror fan han blivit snabb, tänker jag själv när jag stånkar mig uppför samma trappor och håller på att få astma i promenadtempo
* * *
Zac Brown och hans band är tappra där de står mitt i snöstormen och
Men Iggy hade gjort det i bar överkropp, jag lovar.
* * *
Kronwalls granne…Skåne, Halland, vem håller ordning? Det är på de skånska herrgårdarna Gustav spelar sina hästpolomatcher.
* * *
Mitt i allting är Leafs plötsligt inblandade i en trejd också.
John-Michael Liles, som var med och värmde med fotboll innan lagkamraterna åkte ut på isen, skickas till Carolina i utbyte mot Tim Gleason.
Första Winter Classic-trejden nånsin.
* * *
Jag har inga hemma i New York, så Leafs-backen Jake Gardiner kan få komma hem och hänga några – häpp! – gardiner.
* * *
Apropå Alfie – som backcheckar så grymt här på slutet – rapporterar vänner som ser på tv att han så här i kylan är lika röd i ansiktet som tröjan han har på sig.
Kan detta bekräftas?
* * *
De amerikanska kollegorna här på pressläktaren är minst lika upphetsade över vad som ska hända efter matchen som under.
Då presenteras USA:s OS-trupp, nämligen.
Jag vill höra namnet Brandon Dubinsky då
* * *
Ja, det ser bra kallt och besvärligt ut där ute.
Desto skönare blir det nu att gå och hämta en kopp kaffe och sätta sig här i värmen och pausgäspa lite.

Då hoppas jag ni fått ordning på vätskebalansen efter nattens härjningar, slumrat er igenom ”Ivanhoe” och backhoppning från Garmisch-Partenkirchen och är redo för 2014 års första liveshow i NHL-bloggen.
Den avfyras alltså från The Big House i Ann Arbor, där 110 000 galningar påpälsade som Ola Skinnarmo på polarexpedition håller på att att sätta sig tillrätta i permafrosten för att få se Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs göra upp i utomhusdramat Winter Classic.
Det är, säger dom, den största hockeymatch som någonsin spelats – Guiness rekordbok har till och med folk här för att bekräfta noteringen – och bättre än med en sådan historisk begivenhet kan ett nytt år näppeligen börja.
Låt oss fira med en veritabel storm i kommentatorsspåret.
* * *
Själv välkomnade jag, vis av erfarenhet, tolvslaget i stillhet på mitt rum på 61:a våningen i Renaissance-skrapan i Detroit, såg hundratals fyrverkeri explodera över den arma konkursstaden och vaknade som rena rama torpeden vid sju nu på nyårsdagens morgon.
Man lär sig, kort sagt.
Förra gången jag var på det här evenemanget, i Chicago 2009, gjorde jag ju det fatala misstaget att fira nyårsafton med Red Wings spelarfruar och kom som ett lass härsket smör till Wrigley Field framåt förmiddagen.
Det sades ryktesvis att det förekom ambitioner att få i mig ett par hot shots i år också – jo, det är vad man utsätts för när man beblandar sig med ”Expedition: Robinson”-legendarer… – men icke se nicke..
Med den huvudvärken, det illamåendet och den känslan av att en örn med familj bosatt sig i munhålan ska vi aldrig gå på hockeymatch igen…
* * *
Det är kallt, det snöar och det blåser.
Där har ni förutsättningarna i The Big House så här ett par timmar före första nedsläpp.
De så kallade elementen tänker helt enkelt sätta eftertrycklig prägel på den här Winter Classic-upplagan.
Jag förstår ju inte riktigt det tilldragande i det upplägget, men det är så alla inblandade verkar vilja ha det. Dom menar att det är i snöyra och köld upplevelsen blir som mest snarlik barndomens oändliga utomhuspass på frusna sjöar och konstspolade rinkar och vem är jag att hindra dem från att tycka så?
* * *
Det finns skäl till att Michigan Stadium kallas Big House, men de är inte omedelbart iögonenfallande när mediabussen vi skjutsas med från Detroit glider upp bakom västra läktaren
Utifrån ser anläggningen inte så mycket märkvärdigare ut än, tja, gamla Idrottsparken i Norrköping.
Men sen kommer man in och ser hela grytan och oh yes, det är en Grand Canyon till arena.
* * *
Mig behöver ni dock inte tycka synd om – alternativt ha som föremål för handgnuggande skadeglädje, om ni nu är såna.
Pressläktaren är belägen inomhus, där det är varmt och gött och allt som händer långt där nere på isen visas på otaliga tv-skärmar,
Och skulle det inte kännas bra där finns ett helt presscentra bakom kulisserna med maffig buffet och kaffekannor och ännu fler tv-skärmar,
Vadå, trodde ni att jag skulle utsätta mig för samma plågor som spelarnas och fansen?
Är ni från vettet?
* * *
Breaking News:
En mini-Kron Wall of Pain är under insegling!
Joho, det avslöjar nummer 55 när han efter nyårsaftonens träning sitter i det jättelika omklädningsrummet – till vardags befolkat av en månghövdad football-skvadron, ju – och ser ut som Ace Frehley i Kiss, eftersom han smetat ut det där sminket dom duttar under ögonen för att undvika att bli bländade i dagsljuset:
Han ska bli farsa.
Bloggen ber att få gratulera å det hjärtligaste.
* * *
Fast okej, under nyårsaftonen måste jag ju ut under bar himmel och får stå vid sargen i den bistra vinden ett tag och trots att jag – som kommer direkt från Florida och är helt out of my element såna här gånger – varit förutseende nog att skaffa både mössa och handskar och tjocka sockor att ha i gympadojorna fryser jag som Alfred i ”Emil i Lönneberga” när han blir sjuk och håller på att få kallbrand i småländsk snöstorm.
Det gör direkt ont att tänka på hur det ska kännas ute på öppen is – i hockeymundering.
Men enligt just Kron Wall of Pain drabbas de inte ens av den oerhörda plågan som tar över hela tillvaron när tår tinar efter några timmar i skridskor i svår köld; en av anledningarna till att jag avslutade min karriär i Kvarnsvedens GoIF innan jag hunnit få hår överallt där man ska ha hår (en annan var monumental brist på talang, ytterligare en att intressen som inte var helt kompatibla med idrottsutövande började få en mer framträdande roll i livet).
– Det minns jag också, det brände i fötterna, säger Kronwall och drömmer sig tillbaka till barndomens eftermiddagar på Veddestavallen i Järfälla.
– Men så är det inte alls nu. Vi är varma om fötterna hela tiden.
Det gläder mig mycket att höra.
* * *
NHL har ett fläckigt track record vad underhållning beträffar och det blir inte mycket bättre idag.
Här hade de chansen att städsla local hero Iggy Pop – han är uppvuxen i Ann Arbor och bildade Stooges här; det är holy ground – men istället är det Zac Brown Band som får stå och mala för jättepubliken.
Ah, ”Real Cool Time” hade ju suttit perfekt
* * *
Det är en tämligen kort biltur från Toronto-trakten till Ann Arbor och Leafs-coachen Randy Carlyle förutspår att Leafs-fansen kommer att dominera på läktarna.
Att döma av den vilda tailgating-scenerna runt arenan – ja, runt hela trakten – två timmar innan de släpper pucken får han rätt.
Det är blåvitt precis överallt.
* * *
Sedan Winter Classic sjösattes nyårsdagen 2008 har hemmalaget bara vunnit en enda gång och det var när Bruins tog emot Flyers på Fenway Park 2010.
Coach Babcock har en teori:
– Ja, vad tror ni? Hemmaspelarna är ju hemma med sina familjer och firar nyår kvällen innan. Då blir det inte bra.
Det säger han sig nu har talat med sina undersåtar om.
– De har kvällen efter den här matchen att fira nyår på istället.
Jag har haft samma tanke för egen del…
* * *
Det är oklart om Alfie kan spela. Han har plågats av kramper i ryggen på slutet, tvingades avstå matchen mot Nashville i förrgår och kyla brukar vara så lagom bra för 41-åriga ryggar.
Men låt oss hoppas på bra besked efter matchvärmningen.
Dels vore det tråkigt för Daniel själv att missa den här once-in-a-lifetime-upplevelsen, dels vill jag gärna höra hur det låter när 50-60 000 Leafs-fans buar så fort han rör pucken!
* * *
En och en halv timme kvar i skrivande stund.
Nu snöar det utav helvete.
* * *
Veteranmatchen på Comerica Park inne i centrala Detroit igår eftermiddag hann jag aldrig på, den krockade med träningarna här ute, men jag ser fina bilder i lokalpressen på Lidas med rosor om kind – och det är ju sensationellt att Homer inte bara fick slå en straff utan till och med satte den.
Däremot står det inte om Börje, var sig här eller i Toronto-tidningarna.
Kom han aldrig?
* * *
Barry Melrose är förstås flashig i nåt slags fårskinnspäls och färgsprakande halsduk; han är ju Barry Melrose.
Men för oss andra gäller ingen normal pressmeddelande såna här gånger.
Det är är rockar och tjocka tröjor och fula mössor för hela så kallade slanten.
Slipsarna får vänta tills vi är inne i de vanliga lyxmiljöerna igen.
* * *
Örebroarn är ju här också.
Calle Gunnarsson.
Han hör inte direkt till de som tar mest plats i Maple Leafs omklädningsrum, trots att han de facto bildar första backpar ihop med Dion Phaneuf, men han är en synnerligen vänlig man som alla uppskattar för att han är så ”approachable” – alltså lätt att gå fram och prata med.
Jag ser honom, rödrosig om kinderna han också, och med famnen full av skridskor, efter den familje-skate som följer direkt på träningen.
– Både tjejen och mamma och pappa har varit med ute och åkte…det var riktigt roligt, säger han.
Tror jag det, sånt HÄR har dom inte i Örebro….
* * *
För eventuella nytillkomna läsare funkar det enligt följande i den här bloggen:
Jag kommer med textbläffor i pauserna – däremellan pågår real time-tuggande i kommentatorsspåret.
Häng med där.
* * *
In med Monstret!
Ja, jag vill säga det redan nu – för Jimmy Howard, som av oklara skäl får börja för Wings idag, var sensationellt kass i återkomsten i Nashville i förrgår.
* * *
Pressläktaren i detta stora hus, högst upp med på en långsidan, är som däcket på ett jädra kryssningsfartyg – med snett lutande panoramafönster och allt.
Kapten Biffen anropar, är ni med?
* * *
Zäta får frågan om det är någon i laget som verkar ogilla att spela ute i ovädret.
– Nja, det är väl bara Gustav Nyquist som känner sig lite obekväm, men han vänjer sig, flinar han.
Ja, ”Gus” är i och för sig van vid utomhusaktiviteter – men då är det sommar i Skåne och hästpolo-klubborna svingar ledigt i den ljumma luften!
* * *
De här tjommarna som gör ren isen precis innan värmningen ska börja – de skottar snö som ingen jag sett sedan min storebror var sen till jobbet på Järn-Mats och skulle ha fram sin Saab efter en mäktig dalastorm i början av 80-talet.
Det här blir kaos.
* * *
Drar namnet Cody Franson i matchvinnarlotteriet.
En brynäsare?
Det får jag för mina synder.
* * *
Det är ett mäktigt jubel som stiger mot de blyertsgrå himlarna när lagen kommer in för värmning – så mäktigt att det till och med hörs in till oss på däcket, faktiskt.
Plötsligt känns det som att…ja, det här kan bli lite kul.
* * *
Vilka av retrotröjorna lagen uppträder i tycker ni är snyggast då?
Jag skulle nog säga Red Wings, de är estetiska mästerverk.
* * *
Jamen, då rättar vi till mössorna och knyter halsdukarna hårdare om halsarna.
Det är dags för Winter Classic 2014.
Mycket nöje.

Ena dagen i Floridas värme – och nästa befinner sig dubbelhakan och boxarnäsan plötsligt i en isande vind vid utomhusrinken i väldiga Big House i Ann Arbor i Michigan.
Det är en så omskakande upplevelse att jag inte klarar av att, som förhands inför nyårsdagens Winter Classic-fest, publicera mer än några bilder – på nämnda dubbelhaka och boxarnäsa, på den i sanning enorma arenan, på ett Detroit som tränar och på en Kron Wall of Pain som efter att ha smetat ut ”sminket” i ansiktet ser ut som Ace Frehley i Kiss.
Håll till godo – under själva nyårsdagen blir det givetvis liveblogg direkt från det stora huset.