Tampa – NY Rangers 3-4 (Slut)
* * *
Som för att fullborda Blues Brothers-motivet i dagens liveblogg är det Henke som sitter och poserar i Broadway-hatten i omklädningsrummet efteråt.
Perfekt!
Men också välförtjänt.
Tampa tog ju, precis som igår, över fullständigt i tredje och trampade på alldeles infernaliskt i Rangers-zonen, men Lundqvist var on a mission from God och spelade som han brukade…eh, ja, förr om åren.
– Ibland är det skönt att få lite tryck på sig och tvingas jobba. Det har varit många matcher när jag stått där och det bara varit kontringar och frilägen, säger han när bloggen är framme och surrar efteråt.
Ibland är det skönt att bara förvandla sig själv till John Belushi också, skulle jag vilja tillägga.
* * *
Så vad sa magnifike Zuke till gamla polaren Vigge Hedman när de hade sitt lilla gurgel?
– Jag sa åt honom att passa sig. Jag knockade honom två gånger under vår tid i Modo och ville ju helt inte göra det igen inför hans fans. Det hade ju kunnat bli pinsamt (brett flin).
Är han en kylling?
– Ja, he he, Hedman är en kylling!
* * *
Fan vad coolt med Eddie Cochran i Vancouver.
Ny nolla igen alltså – och som John J påpekar helt rock ’n’ roll-artade stats på senaste tiden.
Han skulle kanske varit med i den där bruttotruppen till Sotji, han också.
* * *
Vigge bara skrattar när han hör om norrmannens angrepp:
– Ha ha, det enda sätt han knockat mig på är möjligen med käften. Han slutar ju aldrig prata nån gång…
* * *
Får lov att konfrontera Strålle Strålman med det faktum att han mest satt och textade på pressläktaren under matchen.
– Jamen vafan, suckar han, det är ju så jävla trist att titta på hockey…
Ha ha, grymt citat!
* * *
Ekeliw lämnar Tampa i vredesmod och kör mot Orlando i natten.
– Det är ju bara en kedja som spelar i 60 minuter, grymtar han.
Nästa podcast – som spelas i imorrn – kan bli väldigt intressant.
* * *
Hörrni, aprop ingenting – den här länken kan ni väl ta och titta på och kanske – vissel vissel – rösta på bloggar och podcastar ni gillar.
http://www.svenskafans.com/svenskafans/guldskolden-2013.aspx
* * *
Då var det här Florida-äventyret över.
Imorrn flyger jag vidare till ett Detroit där det rapporteras vara minus tio, men utomhusmatch ska de lika förbannat spela.
Vi hörs därifrån framåt nyåret.

Jaha, 3-4.
Henke vinner ju matchen åt Rangers i en period när Tampa dominerar kraftigt.
Mer sen.

Tampa – NY Rangers 2-4 (Period 2)
* * *
Nu kan ju Rangers och Henke, för att spinna vidare på Blues Brothers-temat, shake their tail feathers.
Utespelarna har bett i anfallen och gör två powerplay-mål – och Henke briljerar med några riktigt dubbelräddningar och benparader.
Så går det när man fortsätter missionera för hockeyguden.
Som jag vill minnas att dom säger i ”Himlaspelen”:
Det är på tron det hänger.
* * *
Bolts, å sina sida, står för en halvmesyr till period.
Framförallt känns de bleka när de ska döda utvisningar.
Men dom spelade igår också, efter en lång och mysig ledighet, och det kanske är sviterna vi ser här.
* * *
Den lille norrmannen är ju inblandad i allting bra Rangers gör.
Lagets bäste spelare – lätt.
* * *
Det är inte många som lyckas proppa Hagge, han är lite för kvick för det, men Jean-Philippe Cote trycker dit honom ordentligt i den här perren.
Så blir det utvisning också…
* * *
Tänk att folk tycker det är så kul att bli inzoomade i en jumbotron.
Men det är förmodligen dom som har kul och jag – som skulle gömma ansiktet i händerna om hamnade där – som är en sur och tråkig gubbskit.
* * *
Jean-Philippe Cote…det låter som namnet på en fransk lyxkrögare snarare än en hockeyback som proppar hagelinare.
Det låter också lite skabröst, om vi nu ska vara såna – och det brukar vi ju vara.
* * *
– Det handlar inte om hur många skott man skjuter, det handlar om hur många som går in, säger Buffalo-coachen Nolan.
Duh!
* * *
Nu har inresta Rangers-fans på sektionen nedanför upptäckt vilka det är som sitter på pressläktaren och Kapten Callahan får skriva autografer på kepsar och tröjor.
Men Strålle då?
* * *
Sex mål på två perioder när bloggen är on the road..det känns som att en jinx brutits här ikväll.
* * *
Jaså, ni har lite problem med Del Zotto?
Tänka sig…
* * *
Nu ska bloggen unna sig lite snacks, sen lägger vi i femman i Bluesmobil och störtar iväg på riktigt, okej?

Tampa – NY Rangers 2-2 (Period 1)
* * *
Nja, jag vet inte riktigt om Gud är på kungens sida ännu.
Han kan inget göra på Tampas första mål, men på andra släpper han en juicy retur och så kan Palat dunka in på den där plockhandssidan som påmint lite väl mycket om ett svart hål i rymden i år.
Men även Jake och Elwood hade sina motgångar, till exempel på Bob’s Country Bunker, och man bara fortsätter tro på frälsning kommer den till slut…
* * *
Limpan Lindbäck gör en riktigt fin benparad precis i början, men får alltså släppa två han också, så hittills är det oavgjort i den svenska målvaktsmatchen.
* * *
Ojvoj, Filppula och Teddy Purcell står för rena handbollsupprullningen i PP:t när Tyler Johnson kvitterar.
Just där hade det inte hjälpt om Belushi Lundqvist hela Blues Brothers-bandet med sig i kassen.
Strålande grannlåt.
* * *
Vigge och Zuke är goda vänner sedan den gemensamma tiden i Modo, men ser inte ut att ha särskilt mycket vänligt att säga varandra under ett minigurgel nere hos Lindbäck.
Det meningsutbytt måste jag komma ihåg att fråga om efteråt.
Kanske säger en brett flinande Zuke som efter ett liknande tjafs på Garden för några år sedan :
– Hedman är en kylling!
* * *
Unge Herr Terho, 6 år gammal och ursprungligen från Stockholm, sköter sig galant när han under det mäktiga matchintrot ångar ut på isen och hetsar igång Forum med en serie tuffa fistbumps.
* * *
Jo, han sa kylling.
Så heter kyckling på norska, tydligen.
* * *
Jag trodde det var Habs-fansen som satt högt upp på kortsidan bakom motståndarmålisen och klappade och skanderade, men det låter likadant ikväll, så jag antar att även
Eller så är det bara Ekeliw som på svenskt vis pumpar igång massorna.
* * *
Konsertpianisten, de nordamerikanska tyckarna är ju överens med dig om 24/7 och jag förstår åsikten, men jag tycker definitivt bäst om serien när tilltalet är som personligast, bakom-kulisserna-inblickarna som mest exklusiva och de ”poetiska” ambitionerna som högst.
Det strikt hockeymässiga tycker jag man kan få på annat håll.
* * *
Tedrickaren får jag alltså stå ut med, men slipper i gengäld bli skymd av en kommentatorsflint på bänkraden nedanför.
Där sitter istället Strålle och täcker delar av blickfånget och det känns ju mest som en ära.
* * *
Nej, skånske Jan – jag har inte äkta hela vägen till Florida för att se på Rangers. Jag har åkt hit för att ha lite minisemester och voila, dom åkte efter mig…
* * *
Callahan och Marc Staal sitter med Strålle på raden nedanför och jag noterar att ingen av dem gör sig skyldig till några överdrivna glädjeyttringar när deras lagkamrater lyckas måla.
Det är bra, pressläktaretiketten får man inte fucka med.
* * *
John J, tack för omtanken, men jag tycker nog inte Rangers är så tråkiga i år.
Dåliga, ja – men de spelar ju mer offensiv och positiv hockey än under Tårtan. Det gäller bara att de lär sig HUR man gör det också…
* * *
Nu får Henke hoppas att han, och Rangers, går in i Aretha Franklin-fasen.
Då kan det bara gå bra.

Det regnar i paradiset, men Henrik Lundqvist är likt Jake och Elwood i ”Blues Brothers” on a mission from God.
Det är så det låter när han efter förmiddagens värmning i Times Forum kommenterar det faktum att han äntligen lämnar bänken och vaktar kassen åt Rangers i nattens möte med Lightning.
Han pratar inte om nervositet, frustration eller om den oerhörda press han måste känna när han efter åtta år som golden boy i New York står vid randen av möjligheten att förlora förstaspaden.
Han pratar om en mission.
– Jag ska upp på min normala nivå…det är min mission. Mitt mål och min mission, säger han lugnt men sammanbitet.
Så i bildlig mening får vi se det som att Kungen ikväll tar på sig svart kostym och liten hatt och mörka solglasögon, sätter sig tillrätta i Blusmobil, rattar in en Ray Charles-dänga på radion och går John Belushi on our asses.
Det låter som nåt att se.
* * *
Jodå, jag hittade Youngblood Ekeliw i stöket nere på Champions framåt midnatt igår – i full julgransdekoration.
Lightning-jersey, Lightning-keps, Lightning-sjal.
– Så dålig match var det inte, sa han och fingrade ivrigt på den nyinköpta kepsen.
Jo, det var det – men en supporter av den kalibern förväntas givetvis inte se det, han eller hon får sitta med sin blaskiga Bud Light och ha det där saliga leendet klistrat över hela ansiktet.
* * *
Lundqvist är nu inte den ende svenske målvakten med en mission i Forum ikväll.
Anders Lindbäck återfinns i kassen på andra sidan också – back-to-back-kväll som det är för hemmalaget.
Blågul målvaktskamp alltså.
Alltid kul.
* * *
Bloggen träffade fler landsmän än Ekeliw i stöket på Champions – den förträffliga sportbaren på Marriott-hotellet – igår kväll och vet därför att det är djurgårdaren Sami Terhos sexårige grabb som kommer ut på isen som Lightnings maskot strax före första nedsläpp.
Det är svenskar överallt!
* * *
Det är inte bara Lundqvist själv som har pressen på sig – och vi pratar här om mer press än han på ett personligt plan nånsin varit med om – att vara i det närmaste perfekt när han efter tre matcher på bänken gör comeback.
Om han är John Belushi måste lagkamraterna vara James Brown och hans församling kyrkan i början av ”Blues Brothers” framför sin gamla frälsare.
– Ja, det är dags nu. Vi måste ge honom en riktigt bra insats och det känns som vi kan göra det. Vi har spelat bättre på slutet, säger Hagge Hagelin bär jag lyckats avbryta honom under ett förtroligt samtal med bänkgrannen Big Rick Nash efter förmiddagsövningarna.
Han tror också att hans kompis, som han firade jul med i Hell’s Kitchen, är redo att återta sin självklara plats på kungatronen
– Det känns så. Nu kör han, heter det.
* * *
Sen dök kollegorna från New York upp på Champions också, glada i hågen och ivriga över att få diskutera blågul OS-trupp.
Strålman borde ingå, löd kontentan.
Ja, jag börjar nästan luta åt det, jag med.
* * *
Eftersom de som bekant lirade igår har Lightning så kallad ”optional skate” idag och Vigge Hedman håller sig utanför isen.
Men jag ser honom när han strax efteråt går för att äta lunch – i T-shirt, shorts och badtofflor.
Det är vardagsoutfiten för Bolts-lirarna, det – året runt.
Inga andra har det så bra.
* * *
Strålle var för övrigt på isen under morgonvärmningen, men spelar inte ikväll.
– Vi tror inte att det är allvarligt, men han kände sig inte tillräckligt bra för att kunna vara med i den här matchen, meddelar Vigneault, även han i slappa shorts, efter träningen.
* * *
Själv tog jag det påfallande lugnt under härjningarna på Champions, men låg sen och läste Michael Connellys ”The Black Box” till långt in i gryningen.
Så skyll på Harry Bosch – den coolaste polisen i hela Los Angeles – om jag verkar lite trött och seg under den här live-sändningen.
* * *
Trots att de förmodligen flyger till Sotji tillsammans har Vigge inga planer på att hjälpa Henke att hitta OS-formen just ikväll.
– Nej, vi kan ju inte göra det, säger han och vaggar lite lätt i sina tofflor.
Ah, det är väl en fråga om prioriteringar…
* * *
Idag är det rena zoo:et på Marriott. Lokala hjältarna LSU ska möta Iowa Hawkeyes i Outback Bowl på nyårsdagen och hela jävla Iowa – skrudat i svart och gult – har flugit ner och tagit in på ”mitt” hotell.
Jag har inte sett sån kaos i lobbyn sedan republikanska partikonventet förra sommaren, när Secret Service hade spärrat av och isolerat hela etablissemanget.
Något liknande skulle behövas nu, inser man när man ser hur mycket Iowa-bor hinkar i sig redan till lunch…
* * *
Vigge är överens med bloggen om kvaliteten på gårdagsmatchen.
– Vi hade turkey legs, säger han.
Jag gör mig inga illusioner om att det ska rubba Ekeliw i övertygelsen om att det var rena playoff-dramat.
* * *
Meh, jag får samma tedrickande fåne som granne på pressläktaren ikväll – och doften är fortfarande lika bedövande hemsk.
Vad är det för människor som frivilligt dricker saker som luktar som en tandläkarmottagning?
* * *
Zuke spydde morgonen före Washington-matchen, inte av nervositet utan på grund av en bug, och tyckte han själv att han spelade därefter.
Men nu är han bra igen.
– Ja, nu finns det inga ursäkter, klargör norrmannen.
* * *
– Gimme some lovin, får Belushi Lundqvist säga åt sina kamrater när lagen nu återvänt till omklädningsrummen efter matchvärmningen.
För snart är det dags:
Blues Brothers-show i The Forum.

Tampa – Montreal 1-2 (Slut, straffar)
* * *
Det är inte ofta jag ser en match live utan att lämna åtminstone en liten referat-skvätt till redaktörerna hemma i Stockholm, för vadå – när man ändå är på plats liksom…
Men ikväll gav jag faktiskt fan i det.
Vad skulle jag ha rapporterat?
Att Lightning hade vad Babcock nere i Fort Lauderdale beskrev som ”turkey legs” i två perioder, men kom igång hyggligt i tredje, dock utan att kunna utnyttja chanserna och så blev det straffavgörande?
Äh.
Zäta och hans comeback förtjänade hela NHL-utrymmet på sajten denna morgon och sen får Youngblood Ekeliw säga vad han vill.
* * *
Spoiler-alter om 24/7:
Det var ett mycket bättre, personligare och mer besjälat, avsnitt ikväll, med närgångna porträtt, intima hemma-hos-scener och till och med Zäta i soloräder på en frusen sjö i snöigt Michigan.
Synnerligen ocensurerat trashtalk på isen fick vi oss till livs också, som när Islanders Matt Martin – och nu blir det jätte-spoiler, blunda om ni inte vill veta – avslutade ett gurgel med Drew Miller med kommentaren:
– Now go dye your hair.
Ouch.
Drew Miller är, sina blott 29 år på jorden till trots, lika gråhårig som 46-åriga bloggare…
* * *
Hinner aldrig på vare sig Vigge eller Dogge efteråt, men åker hiss med Mattias Öhlund.
Det verkar som att det inte blir så mycket mer hockey för honom, ”man måste vara realist” heter det, men han vet fortfarande hur man klär sig med stil när man går på match.
* * *
Nu vill man bara veta vem som var tomte hemma hos Alfie.
Jag har sökt svaret på sms, utan framgång, och kan bara spekulera.
Zäta, lyder mitt bästa tips.
* * *
Nu sms-ylar Ekeliw nerifrån baren att han snart går hem om jag inte kommer ner, så jag måste väl kila.
Mer från Tampa imorrn, utlovas härmed.

Straffar blir det – givetvis, eftersom jag vill hem och se 24/7 – och Montreal vinner.
Lite mer sen, typ.

Tampa – Montreal 1-1 (Period 2)
* * *
Det dröjer sex minuter innan Bolts utmanar Price med några skott även i den här perioden, så ni hajar:
Janssons frestelse-grädden sitter kvar i hemmabenen.
Men Habs får i alla fall betala för sin oförmåga att i avslutningarna.
Plekanec spräcker visserligen Big Bens nolla, med en backhand under hård uppvaktning, men mer blir det inte och plötsligt:
På hemmalagets sjätte skott i matchen sprätter St. Louis in kvitteringen.
Inte logiskt, inte rättvist, men hey, det är hockey.
* * *
Själv är jag bara glad att det faktiskt bli mål överhuvudtaget.
Eljest hade det stått klart att den här bloggen, precis som John J nyss var inne på, är jinxad och inte ska tas ut på några resor alls.
* * *
Det är världsklass att de spelar ”Louie Louie”, i Kingsmens odödliga original dessutom, när lagkapten Marty gör mål.
* * *
Mannen intill mig dricker te som luktar som en hel veganrestaurang.
Det är det värsta jag varit med om på en en pressläktare sedan surkålsmannen – salig i åminnelse, typ – frekventerade Garden back in the day.
* * *
Vigge blir arg som en hel Tortorella när han jonglerar med pucken på bli ett powerplay och linjedomaren blåser för offside – och faktiskt, reprisen visar att pucken aldrig är ute ur zonen.
Jag har glasögon tomten kan få låna.
* *
Hoppas intensivt att Ekeliw ska dyka upp när de kör en nyårsspecial av Kisscam – alltid en succé här – men så roligt får vi inte ha det.
* * *
Canadiens-spelarna verkar inte vara så förtjusta i Radko Gudas.
Och Gudas skymning, han är verkligen inte inställsam där ute…
* * *
Samuelsson och Arniel sitter inte precis och gapar i skräck här uppe, men som den store filosofen Christer Björkman konstaterade:
Imorgon är en annan dag.
* * *
Straffavgörande – det skulle inte förvåna.
* * *
Nu är tanken att det ska snabbt efteråt – jag vill ju hinna med både tredje avsnittet av 24/7 och några glas med Ekeliw Espåååsito på Champions innan stängning.
Så en fåordig slutrapport är att vänta.

Tampa – Montreal 0-0 (Period 1)
* * *
Det ser ut som att hemmaspelarna inte riktigt lyckats skaka av sig dåsigheten man får leva med när man proppat i sig för mycket Janssons frestelse.
De är inledningsvis helt utspelade av kvicka, ettriga motståndare och får iväg sitt första skott på mål först när det gått – exakt – elva minuter.
Tur, för Tampa, att Big Ben Bishop – som det verkar – höll sig till rödkål och sill utan julen, för utan hans uppvisning hade Habs haft 2-0-ledning nu.
* * *
Brendan Gallagher, Alex Galchenyuk och David Desharnais – det är verkligen angenäma hockeyspelare att sitta och titta på.
* * *
Det ser inget vidare ut när när Raphael Diaz – känd som ”spelaren i tröja nummer 61” sedan Valrossen MacLean hade kul i fjolårets slutspel – crosscheckar in Palat i sargen, men riktigt lika hemskt som Forum-publiken tycker att det är…nä, inte ens nära.
* * *
Säg inget till Ekeliw, men Zadko Gudas och Vigge Hedman känns ju faktiskt som ett av hela ligans färgstarkaste backpar.
* * *
Det är som vanligt:
Habs-fansen formerar sig i en regelrätt klack och kör taktfasta ramsor.
Man skulle nästan kunna tro att man satt på Domnarvsvallen och lyssnade till Serik Fans, fast riktigt så hårt kör dom inte…
* * *
Ser inget roligt alls ut när Pacioretty får en puck i truten, jag börjar omedelbart tänka på ljudet av tandläkarborr och smaken av rotfyllning.
Tvi.
* * *
Kunde man ju ge sig fan på:
Dogge är healthy scratch i just den här fajten.
Då finns å andra sidan chansen att springa in i honom här på pressläktaren och få saker är roligare än att gaffla lite med Crankshaft.
* * *
Det är en olycka att jag har en kommentatorsflint – tillhörande en gubbe på raden nedanför – mitt i blickfånget varje gång det är spel nere i Lightning-zonen.
* * *
Forum-människorna är lite flisiga när de kör en liten väderleksrapport på jumbotronen under värmningen och berättar att det ”bara” är 23 grader i Tampa ikväll – och samtidigt passar på att upplysa om temperaturen uppe i Montreal också.
Minus fem…
* * *
Säsongens matchintro i Forum, med åska och blixtar på såväl monsterjumbotron som alla reklamdisplayer och AC/DC:s ”Thunderstruck” som soundtrack, får fem rungande plus av bloggen.
* * *
Jo, Zydden, jag fick bara imaginär julmust i år…
* * *
Michel Therrien har skaffat sig en intressant syntfrissa och ser ut som han skulle kunna spela bas i ett återförenat Human League.
Det hade man inte riktigt räknat med.
* * *
De enda i Rangers-staben som dyker upp är Uffe Samuelsson och Scott Arniel.
Middag på Bern’s Steakhouse lockade mer för Vigneault, gissar jag.
* * *
Och när vi är inne på frisyrer – Vigge är ju plötsligt långhårig som en hel Luke Macahan
* * *
Sammanlagt avlossar Tampa tre skott på mål under hela inledningsperioden.
Jag får obehaglig flashbacks till ett besök i Honda Center i Anaheim i november, men – så illa ska det väl inte bli ikväll?

Ok, det var det.
De sista tonerna av Darlene Loves ”Christmas (Baby Please Come Home)” har klingat ut, musten är urdrucken, tomten befinner sig på välförtjänt semester i Karibien och granarna börjar snart barra
Så nu kan vi ta itu med väsentligheterna igen.
Hockey i National Hockey League.
Och visst är det konstigt?
Det behövs bara ett sånt här litet upphåll på tre futtiga dagar för att aptiten på världens bästa idrottsshow ska bli glupande igen.
Jag är till exempel alldeles upprymd när jag den grå men varma eftermiddag promenerar från Marriott Waterside till mediaingången på baksidan av mäktiga Times Forum för att se Tampa Bay Lightning ta emot Montreal Canadiens.
Det ska bli en sån fröjd att åter bara ta in det som emellanåt, när en bloggare från Nedre Tjärna i Borlänge glömmer bort sig och blir bortskämd, kan börja kännas som vardag men egentligen aldrig är det:
NHL-arenornas overkliga sken, ljudet av puckar som träffar målburarnas stål, sättet nordamerikanska isar blänker på, den dånande musiken i högtalarna, den hysteriskt blinkande reklamen på ljusskyltarna mellan läktarsektionerna, doften av popcorn och kall fukt och ljumsksvett, alla fantastiska moves där ute, alla knallhårda slagskott, alla omöjliga räddningar, alla skoningslösa tacklingar, all kamp och hets och spänning och glädje och olycka
Ah.
Ni tar in det med mig, hoppas jag.
* * *
Bolts mot Habs alltså.
Det är mest en tillfällighet att jag ser just den matchen; jag råkar bara befinna mig i trakten efter ha flytt New York-kylan för lite Florida-värme under julen.
Men när den nu ändå spelas…oemotståndligt, förstås.
Dels för allt jag nämnde ovan, dels för att just de här två lagen borde kunna ställa till med en rätt bra beef.
De tillhör i alla fall delen av klungan bakom de enda två riktigt bra lagen i öst – Boston och Pittsburgh – och dessutom:
Det kan mycket väl vara en försmak på en match-up i första slutspelsomgången i mitten av april.
Om det var idag skulle Tampa och Montreal och mycket lite tyder på något annat än att ställningen i Atlantic-divisionen kommer bestå, eller hur?
* * *
Julen var bra, hoppas jag.
Själv klippte jag det svenska julbordet på Aquavit ihop med Eken – medan Mattias Tedenby och Alexander Urbom höll hov vid bordet intill.
Sen hade vi svurit på att inte vara ute och härja för sent, men givetvis – kvart över tre satt vi på Manitoba’s i East Village och sluddrade om huruvida man kan döma människor efter musiksmak eller inte (nej, tyckte Eken – absolut, insisterade Biffen…)
Så kan det gå.
* * *
Jag har inte träffat honom ännu, men Youngblood Ekeliw är också här och som ingen som ägnat vår gemensamma podcast så mycket som en minut kan ha missat har han en fäbless för Tampa Bay Lightning inte helt olik den Carola har för Gud.
Så bli inte förvånade om ni under ett kamerasvep på läktarna ser en liten svensk som sitter och talar i tungor.
* * *
Det hjälper inte att man är beredd, synen av monsterjumbotronen i Times Forum är ändå en chock.
Det är som att de hängt en tjock IMAX-duk över isen.
Helt absurt.
* * *
Hoppas nu bara Ekeliw kommer ihåg farbror Biffens instruktioner om hur man uttalar Phil Espositos namn och inte ställer till det för sig när han står med andra fans och febrar vid statyn utanför huvudentrén…
* * *
Att Alex Steen diagnostiserats med hjärnskakning – denna förbannade farsot – och satts upp på Blues injured reserve-lista så här nära OS är mycket oroväckande.
Han missade åtskilliga månader med samma åkomma för två säsonger, med så svåra följde att han fick börja använda tonat visir för att alls kunna vara ute i strålkastarskenet och en till smäll nu…det är ju själva fan när han varit så fantastiskt bra
* * *
Även Habs bor, visar det sig, på det förtjusande Waterfront-hotellet och det har den sedvanligt månghövdade horden av tillresta fans såklart tagit reda på.
Så såna som Brendan Gallagher, Max Pacioretty och Travis Moen måste ha vakter med sig när de kommer ner med hissen för att ta sig ut till spelarbussen – sån Beatles-hysteri blir det i lobbyn.
En rätt festlig syn.
* * *
Apropå Steen vet jag inte om ni såg enkäten på Bjurmania-sidan i julaftonens papperstidning där valda NHL-svenskar berättade om hur de skulle fira julen, men det blev lite dråpligt med den blågula trion i Blues.
Så här svarade herrarna:
Steen: – Jag och tjejen blir hemma i St. Louis och firar i dagarna tre.
Patrik Berglund: – Den firas i St. Louis med flickvän och hennes bror.
Magnus Pääjärvi: – Det blir med svenskarna i laget, Berglund och Steen, tror jag.
Bloggen hoppas att Pääjärvi fick roligt ändå…
* * *
Rangers spelar här imorrn och har redan flugit in och enligt sittplatsschemat ska jag ha hela coach-staben – Vigneault, Tuffe Uffe, Scott Arniel och den Clint Eastwood-artade hårdingen Jim Schoenfeld – några platser till vänster om mig på pressläktaren.
Det kan bli ett fint studieobjekt för bloggen.
* * *
Daniel Sedins svar i julenkäten löd:
– I Whistler, faktiskt, med god mat och lite skoteråkning.
Mitt rättstavningsprogram ville dock ändra ”skoteråkning” till ”skogsavverkning” och jag inte om det var ett fall av ”you should have been there”, men jag höll faktiskt på att fnissa ihjäl mig åt att det sånär höll på att stå att han skulle fira jul med ”god mat och lite skogsavverkning”.
* * *
Jag har sagt det många gånger förr, men det är sant så jag säger det igen:
Vigge Hedman gör alltid bra matcher när bloggen är på plats i västra Florida, så håll koll på honom ikväll.
* * *
Inte för att jag nånsin utnyttjade det – därtill är jag för asketisk i min syn på arbete – men det är ändå lite trist att se att de slutligen plockat bort ölkranarna på pressläktaren här nere.
De var ensamma om den servicen och det kändes..ja, jag vet inte, lite avslappnat och glatt.
* * *
Crankshaft Murray har varit ute på långväga utflykt under den korta julledigheten för att överraska sina närmaste – mer om det sen – så egentligen borde han vara i rätt risigt skick ikväll, men jag gissar att jetlag inte biter på den sortens belgian blue-biffar.
* * *
Det känns något konstigt när Steve Yzerman är på väg att följa med in på det pressläktardass där det bara finns en toastol.
Jag är ju stor beundrare och så, men jag vet inte riktigt..
* * *
Just ja, det glömde jag – bland det första man hör när man landar här är Martin St. Louis.
– Hej, säger han i högtalarna på det tåg som tar en från gaterna till huvudterminalen, jag heter Martin. St Louis och är lagkapten i Tampa Bay Lightning. Välkommen till vackra Tampa.
Då vet man att man är stor.
* * *
Nu släpper vi sargen och avslutar julen på riktigt.
Mycket nöje.