God morgon.
För andra svinottan i rad kommer bloggen till er i en livsändning från södra Kalifornien.
Nu är vi på glamorösa Staples Center i downtown LA och ska se ett western tungviktsmöte mellan LA Kings och Colorado Avalanche.
Klockan är ännu mer idag – halv fucking fem svensk tid, jag vet – så jag har full förståelse om det blir kompakt stiltje i kommentatorsspåret.
Men å andra sidan:
De som till äventyrs är med en sån här gång blir ännu mer älskade av herr bloggaren, bara så de vet…
* * *
Vädret?
Jotack, idag sprack det upp.
I några timmar…
Sen blev det mulet och småkyligt igen och mina så kallade vänner har otroligt roligt åt detta.
– Så sent som förra veckan var det värmebölja. Så här har det inte sett ut på över ett år. Och så kommer du, skrockar de.
Ja, så kommer jag…
Men va fan. Man kan ändå spinna längs Sunset Boulevard i sin läckra hyr-Merca (jo, faktiskt…jag fick en Mercedes E350 av Hertz och den är fullständigt magisk), ta av på La Cienega, störta nerför den sanslöst branta backen, äta en ljuvlig brunch-chili på Barney’s Beanery och sen fortsätta köra runt i West Hollywood och Beverly Hills på måfå hela eftermiddagen, titta på filmstjärnornas overkliga drömhus, dra in doften av jasmin och plugga gamla Eagles-hits på concorde-volym på stereon.
Det är exakt vad jag gjort idag och jag har älskat varje sekund.
* * *
Vi har ett svenskt födelsedagsbarn på isen i Staples Center ikväll.
Gabriel Landeskog fyller 21, serrni.
Det känns lätt absurt. Gabbe har i flera år framstått som mognare än de flesta 30-åringar jag nånsin träffat – och så är han alltså inte äldre än jag var sommaren 1988.
Herregud, jag visste knappt hur man knöt skorna på den tiden.
Gabriel är lagkapten för ett klassiskt NHL-lag på uppgång.
Man får böja sig i respekt, säga grattis och uttrycka en önskan om att han får anledning att fira under aftonen.
* * *
Jodå, jag är lite nostalgisk ikväll också. Bloggen har ju fina minnen även från Staples. Senast jag var här – i juni 2012 – klådde Kings upp Devils ordentligt och vann Stanley Cup.
Då var det party av just den sort Tupac tänkte på när han påstod att Kalifornien vet hur man ställer till med såna.
Riktigt lika kul ska man kanske inte förvänta sig att det blir en serielunksafton i slutet av november, men det har ju hela tiden hetat att hockeyn slog igenom på allvar i La La Land den där varma sommarkvällen så jag räknar ändå med lite Saturday Night Ramalama.
* * *
Kavinsky i högtalarna strax innan publiken släpps in på läktarna.
Hundra poäng från mig.
Sedan våldsamt underskattade filmen ”Drive”, med Ryan Gosling som fåordig bilfetischist, finns det ingenting som ÄR mer downtown LA än just Kavinsky.
Eller Kaninskinn, som stavningsprogrammet vill att jag ska ändra till…
* * *
Det enda sura i den här hallen – som helhet just så flashig och luxuös och tjusig som det anstår huvudarenan i en stad som brukar kallas Drömfabriken – är att pressläktaren är belägen så långt från isen.
Höjden är normal, men läktarna sluttar så flackt att man ändå hamnar mycket längre bort än i vanliga fall.
Jag kommer osökt att tänka Larry David i ”Curb Your Enthusiasm”-avsnittet när han går på Knicks-match och till sitt gränslösa missnöje får sitta uppe i taket…
* * *
Varlamov kommer åtalas för misshandel, har åklagarmyndigheten i Denver meddelat, men Avalanche fortsätter, verkar det som, använda den ryske målvaktsstjärnan som om ingenting hänt.
Det är – oavsett anledning till misshandeln; jodå, jag har hört rykten jag också – skandal och ynkedom.
Ville bara få det sagt.
* * *
Två och en halv timme före första nedsläpp ser det för övrigt ut så här i Staples:

Klassikt Garden-upplägg idag alltså.
Först basket under dagen, sedan hockey på kvällen.
Det var Clippers som spelade, tydligen. Mot…eh, Kings. Sacramento Kings alltså. Det kan inte vara ofta två lag som heter samma sak spelat seriematcher i två olika proffsligor i samma hall samma dag (vänta…hur blev den där meningen nu…hm).
Men de har proffs till vaktmästare här också, så 20 minuter senare är synen från samma pressläktarstol denna.

Pucken kan släppas.
* * *
Att Detroit ska ha så satans svårt…
* * *
Det är inte ens en vecka vi avhandlade Kings senast, de spelade ju på Garden i söndags och trots att det var en bitvis hemsk 1-0-match ser jag fram emot att få ”träffa” dem igen.
Framförallt keeper Scrivens.
Han visade sig ju inte bara vara alldeles lysande– han spelade så yvigt och Ville Löfqvist-vilt att det bara kändes naturligt när Eken hörde fel och trodde att jag kallade honom Skrillex.
* * *
Undrar om Jackson Browne är här ikväll.
Det var han den där sjätte finalen 2012 och tender is the night, ju.
* * *
Men fan, nu drar dom såna där i-händelse-av-jordbävning-instruktioner i jumbotronen.
Jag vill inte höra, jag vill inte se, jag vill inte veta att det kan hända när jag sitter här uppe i takåsarna…
* * *
Det var fullt av dem ute i myllret i det underliga, nybyggda nöjeskomplexet runt Staples – det som numer i praktiken utgör det förr rätt så ruffiga downtown – några timmar före match och således ser man gott om Avalanche-fans inne på läktarna nu också.
Och visst, för första gången på några säsonger har ju dom verkligen anledning att åka och titta på sitt lag i år.
Kul för dom.
* * *
Undrar om motståndarna ger Varlamov lite skit när de får lägen under matcherna.
Det skulle jag göra.
* * *
Nu får Alex Steen ladda skarp ammunition igen. Namnen Ovetjkin gjorde sitt 20:e ikväll och drar ifrån i den där målligan.
* * *
Ah, Gabbe har börjat värma utan hjälm.
Det ger alltid extra guldstjärnor i den här bloggen.
* * *
Då sätter vi igång den här festen då.
Vi får se om någon av er är vaken.
Som sagt:
Mycket kärlek får ni i så fall…

Anaheim – Tampa 1-0 (Slut, övertid)
* * *
Regn, kyla – och så första 0-0-matchen i Honda Center på nio år.
Tajmingen på den här Kalifornien-resan är verkligen obetalbar…
Och denna slutrapport får just därför inskränka sig till några bilder – på arena, zeppelinare, kaffecentral, baksidan av en pressläktare och några fina planscher (notera hur bloggaren själv reflekteras i glaset på den ena).
Imorrn fyller Gabriel Landeskog 21 på Staples Center och då tar vi nya tag.

Fem sekunder kvar av OT.
Då avgör Anaheim.
Godnatt på er.

Anaheim – Tampa 0-0 (Period 2)
* * *
Ja, det var väl kul att man flög sex timmar för att titta på ännu en mållös match…
Nävars, det här är helt okej – baljor förutan.
Bolts är med mer i den här perioden, skapar mer – men kan ändå tacka mäktige Big Ben för att nollan är intakt.
För de fortsätter slarva och begå förbluffande misstag och den ohemult långe keepern får baila ut dem gång på gång.
De får ta och snyta sig lite, tror jag.
* * *
Ah, Hiller flashar plocken som vore han cirkusartist när Vigge laddar älgstudsaren i ett powerplay.
Sicken grannlåt.
* * *
Gievtvis, John J, blir det diskussion om Tårtan när det går så dåligt som det gjort för Canucks på slutet.
Det är Vancouver, där är hockey lika viktigt som kristendom är i Vatikanstaten och förlustsviter accepteras icke.
Nu lär vi snart få veta hur uppriktig Kapten Ahab var när han försäkrade hela Kanada att han lärt sig sin läxa och inte tänker uppföra sig lika aggressivt och oförskämt som i New York…
* * *
Den här svarta zeppelinaren alltså…den är ett rent kontverk på patrull över läktarsektionerna i pauserna, som ett veritabelt Stealth-plan.
Fem plus.
* * *
Nu verkar det å andra sidan ha lossnat duktigt uppe i Rogers Arena – och dom blågula pjäserna levererar.
Nästa mål blir för övrigt Daniels 300:e, säger dom.
Det vore kul att få skriva om.
* * *
B.Allen åker ut för otillåten handpåläggning.
Hm.
* * *
Jo, de lokala uppgiftslämnarna visste vad de talade om.
Lagom till slutet av förstaperren börjar sektionerna fyllas och nu är det rätt duktig fredagsramalama i Honda-hallen.
* * *
John J, nu har du varit uppe länge…det där B.Allen-inlägget tog ner oss på verklig nitty gritty-nivå!
* * *
Det är Tampa-centern Alex Killom som åker ut när de är runt fem minuter kvar av perren, men jag kan svära på att speakern säger att det är ”Alex Edler”.
Ja, hur ska man kunna hålla koll på alla Alex?
* * *
Domarduon Kozari och Walsh buas ut grundligt, de är inte populärare än Harry Reid i Orange County just nu, och för all del – några av utvisningarna har varit aningen lugubra.
* * *
Jag vet inte vem av er det var som sa det, men jag får också känslan att Vigge klappar in en puck snart.
Antigen det – eller så blir Corey Perry sig själv och avgör när det är två minuter kvar.
* * *
Slutrapport ska ni inte sitta och vänta på i gryningen.
Jag har en del att skicka hem till redaktör Persson i Stockholm och ska sen köra tillbaka till West Hollywood.
Först därefter kommer en bild eller två.
Men vi hörs igen från Staples Center i morgon natt, när Avalanche går upp mot Kings.

Anaheim – Tampa 0-0 (Period 1)
* * *
Ingen jordbävning har inträffat ännu.
Inte hockeymässigt heller.
Det är jämnt i början, sedan känns det som att Ducks är på väg att ta över flera gånger, men de fastnar liksom mitt i steget och får aldrig fnurr på de där både tunga och svinsnabba anfallen som är ett signum i den här nejden – och när de väl skapar chanser är Big Ben Bishop två meter omöjlig.
Den sortens hackande anfallsmotor ett av de tydligaste tecknen på att självförtroende saknas.
* * *
Viktor Fasth skulle ha stått, han är till och med uppsatt som starter på den officiella laguppställningen.
Men tydligen kände han av sin lower body under värmningen och istället har vi Hiller mellan hemmastolparna.
Typiskt min höstresa, på nåt vis.
* * *
Ligntning har emellanåt världens mest elektriska powerplay, men ikväll är det så sloppy och slarvigt att mina podcast-kollega Ekeliw skulle få ett nervöst sammanbrott.
Men det är klart, Stamkos sitter hemma i Tampa med benet i gips och är det i några situationer han saknas – som John Lennon och George Harrison skulle saknas i en Beatles-återförening – är det naturligtvis i numerära överlägen.
* * *
Vigges livepremiär i bloggen börjar väl, hm, sådär.
Han dräller med pucken på blålinjen så Getzlaf får friläge i numerärt underläge och Big Ben Bishop får stå på huvudet för att förhindra short handed-balja.
Där gissar jag att det ilade till i maggropen på ”Tack för allt”.
Men det kommer annat snart, vänta bara.
* * *
Tim Jackman ser snabbt till att vinna Ducks-fansens hjärtan när han slänger handskarna mot Crombeen.
En lokal Gris-Olle precis framför pressboxen blir i alla fall alldeles till sig och vrålar ”beat the shit out of him” så rösten spricker.
Dom finns överallt dom där.
* * *
Den trådlösa micken funkar inte, så tjejen som sjunger nationalsången hörs inte alls.
Men då tar publiken – huvudsakligen från Orange County, Kaliforniens enda republikanska fäste, således inte ovan vid att skrika sig hes till patriotiska sånger – över och för hymnen i hamn.
Det är lite fint.
* * *
Luca Sbisa påminner lite om sin namne Brasi – han i ”Gudfadern” – när han något oväntat sänker Gudas i ett hetsigt litet handgemäng.
* * *
Niedermayer-jubileet går skonsamt fort.
Den nyblivne Hall of Fame-medlemmen kommer ut i mittcirkeln, vinkar lite i jumbon, släpper en ceremoniell puck och sen är det över.
I Montreal och Toronto hade dom fortfarande hållit på.
* * *
Det är dock inte som att hela Orange County gått man ur huse ikväll.
Tvärtom gapar hela rader tomma på varje läktarsektion.
Men de som är här mer frekvent säger att många som jobbat sent sitter fast i trafik och att det brukar fyllas på efterhand.
Jag körde hit från West Hollywood idag och tvivlar inte alls på den uppgiften.
* * *
Några av er är verkligen uppe i höstnatten och får härmed en hel drös guldstjärnor i marginalen.
Fortsätter ni ytterligare en period blir det ännu fler.

Tanken var förstås att det här introt skulle börja med en euforisk utläggning om hur solen lyser och palmerna rasslar och Biffen flinar lyckligt i paradiset.
Men jag ljuger ju inte för er.
Sanningen är att det regnar och blåser och är kallt och grått även i södra Kalifornien just nu.
Skandal, faktiskt.
Det var ju för att slippa november jag flydde västerut häromdagen.
Men just ikväll kan det vara detsamma. Just ikväll är jag i coola Honda Center, ett Hampus lindholmskt slagskott från entrén till Disneyland, och ska se på match mellan fina lagen Ducks och Lightning och det känns som att det kan bli riktigt grymt.
Jag inser att klockan är hutlöst mycket i Sverige och att man inte kan förvänta sig hela havet stormar i kommentatorsspåret, men om någon enstaka liten läsare vill vara med blir jag lika glad som Kalle Anka i nöjesparken vägg i vägg.
* * *
Honda Center, ja.
Det var inte igår.
Jag var här på finalerna 2007 och kom tillbaka för en match två år senare, men det är så länge sen att det nästan känns som att bocka av en helt ny hall.
Den är en mäktig pjäs, blir jag påmind om. Utifrån ser den, med sandstensfärgat tegelbruk och blänkande spegelglas, ut som ett flashigt Casino i Vegas; interiört känns den både rymlig och kompakt på samma gång.
Och nu får jag sitta på riktiga pressläktaren också, med förträfflig vy över isen. Under finalerna för sex och ett halvt år sedan var såna som jag hänvisade till ett rangligt provisorium högst uppe i ett läktarhörn och när jag återkom 09 fick jag sitta i ett rum intill själva boxen och se på match genom ett fönster (!).
Så att klättra upp här idag känns lite som första gången man blir uppgraderad till förstaklass på flyget.
Det kittlar i solar plexus..
* * *
Det var väl det man hade på känn – Ken Holland begick ett fatalt misstag när han skickade Gus Nyquist till Grand Rapids före säsongsstarten, waivers-problem eller inte.
Efter uppvisningen i gårdagens efterlängtade comeback – när de lille skåningen alltså gjorde mål redan efter sjutton sekunder och sedan följde upp med det som skulle bli den matchavgörande struten – har han visat allt han behöver visa och general managern håller dessbättre med.
– Jo, Gustav blir kvar här uppe resten av säsongen, löd beskedet i The Joe idag.
Kungligt.
* * *
Ducks och Bolts är två lag som befinner sig i ungefär samma situation: De började bägge säsongen helt lysande och gick upp i topp i respektive konferens, men är nu inne i liten svacka – ankorna har faktiskt fem raka förluster – och behöver verkligen vinst ikväll.
Det borgar verkligen för att detta kan bli nåt att se.
* * *
För den som följer NHL närmare blir tidsskillnaden under resor till den här sidan av kontinenten alltid en liten chock.
Matcherna i öst börjar plötsligt fyra på eftermiddagen och är klara före sju.
Fan, då har man ju i vanliga fall precis hällt upp första koppen kaffe.
Men det är rätt behagligt också. Det går att kolla och skriva referat – och ändå hinna ut på byn.
Som igår.
Då satt jag vid datorn på hotellrummet och jublade åt Gustavs show i The Joe – det är verkligen underbart att se en svensk som verkligen tar chansen när han får den – och kunde sen i lugn och ro göra mig i ordning och gå ut och äta formidabel middag på Craig’s.
Man kanske skulle bosätta sig här ett tag…
* * *
Ducks ska hylla Scott Niedermayer med en pre game-ceremoni ikväll.
Undrar om de tar upp sekvensen när Alfie riktade ett slagskott mot hans skridskor i slutet av en av de där finalerna på just den här isen.
Jag vet att Alfie förnekar att han prickade backlegendaren medvetet – ofta med ett snett leende… – man jag satt precis i linje med det skottet och har inget starkare minne av vare sig den finalserien eller av Scott Niedermayer och jag kan försäkra att det var precis som alla trodde.
* * *
Mitt under den där middagen på Craig’s igår reste sig plötsligt den skönlockige sångaren i One Direction från bordet intill, tackade hovmästaren med en handskakning och gick ut genom dörren – varmed paparazzi-blixtarna började smälla så vi trodde åskan gick över la la land.
Jag har unga vänner och läsare – vi kan kalla henne Elina – som är rent förbannade över att jag fick vara med om det. Särskilt som jag inte brydde mig det minsta…
* * *
Nja, förresten, det är inte sant att jag inte har något starkare minne av finalserien 2007 än Alfies markering mot Niedermayer.
Allra starkast intryck gjorde förstås Teemu, som äntligen fick vinna sin första Stanley Cup och efter femte matchen stod i ett omklädningsrum fullständigt dränkt i champagne och började gråta – igen – när Varpu klev fram för att få de första kommentarerna på finska.
Då hade man inte kunnat föreställa sig att det skulle kunna gå att åka tillbaka till Anaheim sju år senare och se honom spela igen, men det går det. The Finnish är med ikväll också och jag är glad för det.
* * *
Det här är första gången den här säsongen Vigge Hedman – eller ”Tack för allt”, som han också kallas i en trängre krets – spelar live inför bloggens ögon och jag ljuger inte:
Han brukar vara väldigt bra, och göra mål, just de kvällarna.
* * *
Apropå Varpu måste ett besök i de här trakterna alltid börja med en lunch på Marriott-hotellet några kilometer norr om Honda Center.
Det var mediahögkvarter under finalerna och där, under ett välkomstevenemang i baren kvällen innan match 1, träffade jag den finska lakritsdrottningen för allra första gången.
Vi blev snabbt goda vänner och är fortfarande, så som en ren hyllning åker jag tillbaka till just den baren och är nostalgisk.
* * *
Fattar jag förhandsbluddret rätt står Viktor Fasth från start.
Vi tackar i så fall Lille Fridolf Boudreau för den lilla bonusen.
* * *
Åh, det hade jag glömt:
De har den snyggaste zeppelinaren av alla i Honda – en helsvart, glänsande pjäs, som tagen ur Batman-filmerna.
Jag vill ha!
* * *
Tim Jackman, just hämtad från Calgary i en liten trejd, gör sin debut för Ducks ikväll och ja, visst känns det som han borde passa bra i det här tunga, elaka, snabba kollektivet?
* * *
”I händelse av jordbävning – följ dessa instruktioner…”.
Har man mina nerver vill man inte se den sortens meddelande intill sittplatsschemat på pressläktaren.
Det får väldigt, väldigt gärna låta bli att hända just ikväll.
* * *
Jamen, då åker vi då.
Som sagt:
Det här borde kunna bli rätt okej.
Och jag noterar ju redan att vi har några nattgökar i kommentatorsspåret.
Välkomna, ska ni vara.

Så ni som eventuellt är vakna inte går och lägger er :
Jag är i Anaheim och ska se Ducks mot Lightning.
Börjar 04, svensk tid.
Coolt om nån är med – bloggintro kommer strax innan första nedsläpp.

Slut, Bruins vinner med 2-1.
Nu ska jag sova en halvtimme eller så – sen hörs vi från västkusten.
Tack för i natt

NY Rangers – Boston 1-2 (Period 2)
* * *
Bruins har nu, seghet till trots, gjort två mål.
På 13 skott.
Ur hemmaperspektiv är det såklart inte godkänt – och Henke tvingas utstå såna där hånfulla jubelrop när han efter de två snabba motar en enkel puck som annars skulle gått till icing.
Ojvoj.
Men det verkar i alla fall som att andra målet blir ett wake up-call för blåskjortorna, de börjar pumpa mer resolut mot Rask och till slut stänker Brassard in ett skott.
Nu borde det kunna bli lite åka av i tredje, men det finns inga garantier.
* * *
Det är ju ett bra skott Shawn Thornton får på.
Men ja, Lundqvist behöver ta den – i synnerhet som hans lagkamrater ute på isen mest har tomhylsor i sina bössor just nu.
* * *
Sekvensen när Chara kastar sig över isen, sträcker ut sin stavhoppningsstav till klubba och petar bort pucken för fri Rangers-spelare skulle ha kunnat vara ett cirkusnummer, ha ha.
* * *
Den backhand Paille stöter in mellan benen på Henke – i ett friläge han får komma loss i väldigt enkelt – är det som vanligt lätt att sitta här och ha tvärsäkra åsikter om.
Men, ja, det ser rätt snöpligt ut – och han fyrar själv av ett par svordomar rakt ner i isen efteråt, ser man tydligt.
* * *
Det verkar dessvärre vara nåt knas med Disqus ikväll igen.
Typiskt 19 november 2013.
En riktig skitdag.
* * *
Det gapas och hojtas när Dorsett åker för interference på Tuuka här i slutet. Men det blir alltid utvisning i de situationerna, man får helt enkelt inte komma åt målvakterna, och det borde både Dorsett och fansen veta.
Fast det sista, om The Garden Faithful, var fåfängt att tro..
* * *
Minnesota som brukar vara så tajta och defensivt disciplinerade – var de ute och partade i Montreal igår, eller vad?
* * *
Dom är generösa på Garden i år.
Förra matchen var det ju en kille som vann två tur-och-retur-flygningar till Tokyo i en paus.
Nu har en annan chansen att medelst två skott från rödlinjen plocka hem en sprillans ny bil.
Men det skiter sig.
Trösta er med det, den killen har det jobbigare än ni.
* * *
Henke kan i alla fall trösta sig med att Loui Loui inte gjort några mål.
Ännu..
* * *
Ja, Skånske Jan, den nya soffan är på väg. Dom ringde häromdagen och vi kom överens om att den ska levereras när jag återkommit från min tripp out west – förutsatt att jag överlever mötet med dig i Vegas, vill säga…
* * *
Redan vid fyra nu på onsdagsmorgonen kommer det en bil och hämtar mig för transport till JFK.
Bagarväckning monumentale väntar således.
Det betyder att det blir mycket kortfattad slutrapport ikväll, så ni vet.

NY Rangers – Boston 0-0 (Period 1)
* * *
Rangers kan inte göra mål längre.
Annars hade de logiskt sett haft ledningen med ett eller två nu.
Hemmalaget försöker utnyttja det faktum att motståndarna – trots allt – är sega efter gårdagskvällens match i Raleigh och trycker på bra och skapar en hel räcka chanser framför Tuukka.
Men för fjärde perioden i rad blir det kryss i protokollet.
* * *
Bruins får bara iväg fem skott på hela perioden och inget känns särskilt giftigt.
Men med Beantown-björnar vet man aldrig.
De kan plötsligt vakna, kliva ur idet och börja iscensätta såna där ångvältsforceringar inga motståndare i världen klarar av att stå emot.
* * *
6.30 in i perioden kommer Viasats team – på plats för en lång Henke-dokumentär fram – och frågar var det finns kaffe och läsk.
Jag fattar.
Det är ingen klang- och jubelföreställning som pågår direkt.
* * *
New York är fullt av inflyttade bostonites – och de hörs när mäktiga Rask avväpnar Rick Nash.
Då kommer ett tungt ”Tuuuuka” från läktarhåll.
* * *
Det är en riktigt lökig straff Kreider slår, tycker jag.
* * *
Inte nog med Popovic.
Snett bakom mig och Eken sitter Jari Kurri också.
Magiskt.
* * *
Garden jublar första gången Big Rick Nash rör pucken.
Och faktiskt:
Det är ju hemmadebut för honom i år det här.
* * *
Det är bra att Lehner står i Philadelphia ikväll.
Då får Mårts se vem som ska vara backup åt Lundqvist i Sotji.
* * *
Lite frustrerad kan man ju förstå att Chara åker ut för hög klubba på Zuke.
Mot just norrmannen blir det ju hög klubba bara den ohemult långe slovaken vickar lite på skaftet…
* * *
Ännu mer hockeyhistoria blir inzoomad i jumbon.:
Mike Eruzione, en av de stora Miracle on Ice-hjältarna i Lake Placid.
Naturligtvis börjar hela Garden i samma stund skandera ”USA, USA, USA”.
* * *
Eken har en konspiratorisk teori om varför det är så kallt ikväll.
Rangers har börjat sälja nya mössor inför utomhusmatcherna på Yankee Stadium i januari och gormanden från Sätra – också känd som ”Grassy Knoll” – menar att Rangers marknadsavdelning däför sänkt temperaturen.
Hm.
* * *
Helt riktigt, Lillis,. Jag tycker också Strålman sett het ut idag. Han vill visa Popovic att han ska sitta bredvid Henke på det där planet till Sotji 9 februari.
* * *
Förstår om den här förstaperren inte suddade ut minnet av Ronaldo helt och håller, men håll ut.
Det kan börja hända saker här nu…