Ojvoj.
Här trodde man att man skulle flyga hem och sitta av en av säsongens mest grådaskiga serielunksaftnar – en måndagsmatch i början av december mellan den ordinära Rangers-upplaga vi ser i år och ett västlag utan stjärnglans och profiler, från klungan under slutspelsstrecket .
Men då utbryter…ja, vad det nu är som utbryter.
Ett riktigt lika stort drama som storögd lokalpress gjort det till under dagen är det kanske ändå inte.
Cam Talbot har spelat lysande när han fått chansen, inklusive senast mot Vancouver, och får därför starta även mot Jets – vilket innebär att Kung Henrik sitter på bänken för andra matchen i rad.
Egentligen inte så oerhört, kan man rent objektivt tycka.
Han har inte satts på waivers, inte skickats till Hartford, inte tvingats abdikera från sin tron.
Vigneault säger till och med uttryckligen:
– Henrik är definitivt vår nummer ett fortfarande.
Men samtidigt:
Han har inte inte varit bänkad två matcher i rad sedan februari 2011 – och då berodde det på att sur-Tårtan var gramse över att han en kväll innan match suttit courtside på Knicks-match och låtit sig fotograferas med Justin Bieber (!).
Nu är det en annan målvakt som anses vara i bättre form och helt klart:
Talbot är den största utmaning Lunkan stött på sedan han själv jagade Kevin Weekes ur kassen hösten 2005.
Om den 26-årige sidekicken gör ytterligare en kanonmatch ikväll och får starta även i Buffalo på torsdag…DÅ har vi ourselves en issue här.
Spännande, inte sant?
* * *
Ah, det där med att Jets inte har stjärnglans och profiler ber jag att få ta tillbaka på en gång.
De har ju Toby Orr.
Nu är han förvisso inte samma bling bling-artist som under åren i Atlanta, snarare en väderbiten Marlboro Man med salt outdoors-look.
Men ändå.
Han kan spela hockey, han har lyster och han är rolig att prata med efter matcherna.
* * *
Möts med roade leenden när jag älgar in i pressrummet.
– Vad ska du skriva om nu då, undrar de glada kollegorna och börjar sedan förklara hur man kör till Hartford.
Ha.
Jag säger det igen:
There’s always Strålle Strålman!
* * *
Jets kom till stan redan i lördags och gjorde som man ska göra om man får chansen i the big city:
Dom tränade under bar himmel i Central Park.
– Vi delade några goda skratt snarare än tränade, säger Olli Jokinen till Winnipeg Sun.
Det kunde antagligen behövas.
* * *
Om jag varit hemma hela helgen hade jag säkert klagat över hur oacceptabelt kallt det blivit i New York, men att landa på LaGuardia efter två dygn i vargavinterns Ottawa är som ta in på Club 33 på Mallorca.
Så jag visslar istället godmodigt i de ljumma vindarna ute på åttonde avenyn.
* * *
Henke är inte lycklig över situationen, men i vanlig ordning tar han skeden i vacker hand – heter det inte så? – och svarar utförligt på medias frågor efter värmningen.
– Jag är besviken över att jag inte står den här matchen, men jag fattar. Jag har varit för mycket upp och ner och tänker för mycket på situationerna istället för att bara spela, säger han bland annat under en tio minuter lång session med Brooksie och de andra.
”Classy”, lyder det allmänna omdömet om framträdandet.
* * *
Krigsrubriken på Ottawa Sun var ju alldeles given idag. Det stod bara:
Alfie!
Alfie!
Alfie!
* * *
Det är ju inte samma organisation idag, så känslan är inte riktigt densamma, men när jag var liten tyckte jag Winnipeg Jets hörde till det allra häftigaste som fanns.
Nån gång i mitten av sjuttiotalet kom de till Leksand, med Bobby Hull och Hedberg och Lill-Pröjsarn et al, och spelade nåt slags uppvisningsmatch och den var säkert helt meningslös men det fattade inte åttaårige Biffen, han var bara starstruck och euforisk över att få spana på så coola tröjor, höra så tuffa namn och se så råbarkade nordamerikaner med breda polisonger (och så har det ju i princip bara fortsatt…jag är likadan idag!)
Sedan såg jag dessutom fräcka bilder från när motocross-världsmästaren Rolf Tibblin – gift med min kusin – var på besök hemma hos Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg; miljön påminde, tyckte jag, starkt om den i tv-deckare som Cannon och Kojak.
Så nånstans i mitt gamla hjärta finns fortfarande viss plats för kvällens Garden-gäst
* * *
Eken är i Gävle, TT-Göran flög hem till Stockholm från Ottawa idag och Varpu tillbringar december i de finska skogarna, så jag tror jag ska få sitta här och vara the blågul loner ikväll.
Men då kommer besked att självaste Hedbä är på ingång för att kolla på Toby – som blev som en extra son åt leksandslegendaren när bägge två huserade i Georgia.
Trumvirvel av extas ska uppfattas här.
* * *
Jag tycker man ska försöka se med gott humör på allt och säger därför:
Henke får väl helt enkelt ta och Camma till sig…
* * *
Varken Toby Orr eller Big Buf Byfuglien – Fyrtornet och släpvagnen – finns bland de Jets-spelare som värmer med fotboll innanför zamboni-entrén timmen innan matchstart.
Det är dom för coola för.
* * *
Breaking news:
Bloggen har jeans ikväll.
Jag vet, det är fan inte okej.
Men flyget från den kanadensiska vargavintern var försenat, så jag hann i praktiken bara åka hem och hämta ackrediteringen och sedan var det bara att störta hit, tid till byte till värdig match-outfit fanns helt enkelt.
Ber ödmjukast om ursäkt och lovar att detta aldrig mer ska upprepas.
* * *
Jodå, Hedbä är in the house – likt Fantomen rör han sig emellanåt som en vanlig man på stadens pressläktare
Fast vanlig och vanlig förresten, han är tydligen här och spanar på kommande motståndare åt Devils.
Det borde darra i bägge lagen, på Sunnanäng utanför Leksand har de blick skarp som laser.
* * *
Är man det minst bekant med svensk narkotikalingo är och förblir det väldigt skoj att Jets-kaptenen heter Ladd.
* * *
Marie Lehmann har gjort samma resa som bloggen och flugit ner från Antarktis för den här showen.
Det betyder att Hagge gör två mål och får vara med i tv.
* * *
För att nu inte – ännu en gång – tala om hur kul det är att Clitsome heter Clitsome.
* * *
Dom serverar inte direkt EK65 här, men i alla fall.
Nu ska jag försöka dämpa ganska avsevärd trötthet, sprungen ur fem raka nätter utan riktig sömn, med en stor jävla hink kaffe.
Vi, du och jag, hörs i första paus.

Ottawa – Detroit 2-4 (Slut)
* * *
Ja, den här historiska lilla kvällen slutade ju precis som det skulle.
Alfie, emellanåt kraftigt utbuad under slutperioden, satte avgörande 4-2 i tom kasse – och när han kom in som matchens tredje stjärna stod hardcore-fansen kvar och skanderade hans namn igen.
– Det kändes nästan…surrealistiskt, det är väl ett svenskt ord, frågar han med ett matt leende när den nordamerikanska delen av presskonferensen är klara med sitt i det sidorum som får tjänstgöra som Alfie Central efter matchen.
Jodå.
– Ja, att få ett så bemötande bara för att man spelar hockey, jag vet nästan inte om jag förtjänar det.
Well, låt mig replikera:
Få har förtjänat såna hyllningar lika mycket.
* * *
Bilen är, inte helt oväntat, helt nerisad när jag kommer ut till parkeringen och eftersom Hertz på Ottawa International underlåtit att bistå med skrapa och kvast står jag för några ögonblick och känner mig lika rådvill som Brendan Smith när han är sista man och tre motståndare kommer i en attack.
Men kollegan i bilen intill rycker snabbt ut och gör med några vana rörelser rena hela Chevan åt mig.
Säga vad man vill om Kanada, men det är ett vänligt land
* * *
Alfie började inte gråta under de emotionella hyllningarna under den där inledande ceremonin.
Tvärtom, faktiskt.
– Ja, jag började skratta när jag såg att min hustru blev inzoomad i jumbotronen och fick ännu mer jubel, skrockar han.
* * *
Jag har bekanta som flyttade från Dalarna till Palm Springs för 40 år sedan och när man frågar varför svarar flera av dem:
– Jag ville aldrig mer skotta snö eller skrapa vindrutan ren från is.
Jag sympatiserar starkt med den inställningen.
* * *
Plötsligt hörs barnskrik utanför det lilla kyffe som tjänstgör som pressrum i Tire Centre och en lokalreporter utbrister spontant:
– Jaha, nu vet vi att Alfie är tillbaka.
Sönerna Hugo, Loui (döpt efter Eriksson i Boston!) , Fenix och William är lika klassiska inslag i den här hallen som pappa Daniel.
* * *
Lagkamraterna i Wings tyckte förstås det var stort att få dela den här aftonen med sin nya stjärna.
– Ja, säger Kronwall när han lyckats freda sig mot en Gustav Nyquist som vill peta honom i revbenen hela tiden, man blev lite emotionell själv under den där hyllningen…det var väldigt häftigt och han förtjänade det verkligen.
* * *
De må förlora mycket, men fan – Senators spelar inte en match utan att Zibanejad gör mål just nu.
* * *
Täffar Zäta också, och frågar om han ser fram emot samma slags hyllningar när han återvänder till The Joe som spelare för annat lag om tio år.
Då flinar han, ber om en lösssnus och konstaterar:
– Det kommer inte att hända, det.
* * *
Hemmaspelarna är förstås missnöjda med att ha torskat, men glada över att deras gamle kompis fick den respekt han förtjänade i hemstaden.
– Jag tycker fansen hanterade situationen väldigt väl och gav honom de ovationer han förtjänade och sen hejade de på oss som vanligt under matchen, säger kaffekungen Karlsson.
* * *
Själv hade jag inte haft något emot att fira den här fina upplevelsen med en liten stänkare, men TT-Göran och Lehmann bor nere på stan och det snöar fortfarande utav helvete, så nä – vi tar en room service-supé och lite tv och vaknar som en torped imorgon och flyger hem och går och ser Rangrs-Jets på Garden.
Till dess, lite bilder – bland annat på torftig hotellrumsutsikt, en blundande bloggare (foto: Marie Lehmann), media-zoo och lokalpressens förhandshype.

Ottawa – Detroit 1-2 (Period 2)
* * *
Nu tog fan bofinken:
Mål.
Och mål igen.
Och igen.
The Mule spräcker bloggens nolla – efter 128 minuter – med ett vasst litet skott mitt i slottet.
Sedan ökar Drew Miller på till 2-0 också.
Och så hinner MacArthur – som enligt uppgift från SVT sitter på Alfies gamla plats i Senators omklädningsrum – reducera också.
Det känns lika exotiskt att se som en raketuppskjutning i Florida.
* * *
Alfie får assist på The Mules mål och reaktionen när det meddelas i högtalarna är blandad.
Några buar, några applåderar glatt.
* * *
Patrick Lalime zoomas in i jumbon och möts även han med fina ovationer.
Fast honom ska jag inte påstå att jag känner igen, tvärtom sitter vi här i det blågula pressläktarhörnet och muttrar om att ”vem är det där nu då”.
Först när Garrioch går ut på twitter klarnar bilden.
* * *
Men i en sekvens i slutminuten börjar det faktiskt bli som när Toronto tog emot Sudden i Canucks-tröja.
De som alldeles nyss gav honom en djupt känd standing ovation buar rätt så kraftigt när Alfie håller pucken en längre stund.
Plötsligt kom med liksom på att de brinner för Senators…
* * *
Erik K dansar redan i första bytet igenom Wings-försvaret och är en bara en liten EK65-böna från att spräcka nollan.
Det är en ren skönhetsupplevelse – som vanligt när han ställer till med såna shownummer.
* * *
De svenska målvakterna i Sotji heter, apropå kvällens kommentatorsspårsdebatt Lundqvist, Lehner och Enroth.
Om nu inte Monstret blandar sig i…han ser verkligen bra och håller fan på att göra en Lehner, alltså tar spaden av den tänkte förstemålisen.
* * *
Brendan Smith ska vara glad att han inte har Tårtan som coach.
Då hade fadäsen här i slutet av perren – när han på sitt typiska Brendan Smith-vis slår en enkel rensning rakt i famnen på motståndare – lett till en ännu värre utskällning än den stackars Alex Edler tvingades utstå på Garden igår.
* * *
Nu kör dom ut en truck på isen.
Tänkte ni ville veta.
* * *
Det här har överhuvudtaget blivit en rätt öppen och rolig match nu och det är upplagt för ett fint race i tredje.
Jag ska dock producera en del text åt ivriga redaktörer hemma i Stockholm, så den traditionella slutrapporten kan dröja.

Ottawa – Detroit 0-0 (Period 1)
* * *
Jag vet inte om Alfie gråter, men det kan han inte ha varit så väldigt långt borta under den videohyllning Senators helt planenligt iscensätter före matchstart.
Till och med jag här i pressboxen blir ju rörd.
Det är inte bara en väldigt fin, suggestiv videokollektion – fansen ger honom en lång, hjärtlig och öronbedövande standing ovation också, följde av den klassiska ”Alfie, Alfie, Alfie”-ramsan.
Så vackert.
* * *
Hockeymässigt efter period 1?
Jo, Darren Helm har tt friläge i numerärt underläge och Kyle Turris avlossar ett vasst skott i PP.
Men kolla resultatet där uppe.
Som vanligt när jag går på hockey nuförtiden:
Det blir inga mål.
Sju reguljära perioder i rad på samma sätt för min del nu…
* * *
Däremot kommer inte den förväntade nerräkningen till ”Alfie, Alfie, Alfie” vid 11.11 på klockan.
Men det kanske bara är i tredjeperren Sens Army kör den?
* * *
TT-Göran är medveten om mitt facit under Kalifornien-resan och suckar högljutt:
– Just ja, dig ska man ju inte gpå hockey med.
Nej, jag har uppenbarligen blivit det som på Vegas-språk kallas en cooler.
* * *
Det är faktiskt några enstaka som buar när Alfie har pucken också. Sådär en femton-tjugo stycken.
Fast det sker inte så överdrivet ofta.
Han har varit rätt osynlig under inledningsperioden och det är väl ganska förståeligt efter den emotionella urladdningen.
Men han kommer vara inblandad i något spektakulärt under återstående två perioderna, det känns som det är predestinerat.
* * *
Lehmann twittar att vi har sämsta platserna men är glada ändå.
SVT borde komma på Stanley Cup-final emellanåt, tror jag – vi har i själva verket alldeles utmärkta platser.
Fast glada är vi, det stämmer
Ha ha, valrosskopian – han som sitter bakom Senators bås och ser ut precis som Paul MacLean – är här ikväll också.
Han är den lätt den bäste åskådaren i NHL sedan Kapstronauten i Washington.
* * *
Chris Neil är en av de stora publikfavoriterna i Tire Center, men det beror inte på passningsförmågan.
Han är på väg att träffa kedjekompisen Zack Smith i ansiktet med en helt vanlig framspelning i en sekvens i den här perren.
Kompis liksom.
* * *
När de spolat färdigt efter värmningen bir till och med jag lite nervös inför tanken på vad som ska hända.
Hur ska det då kännas för nummer 11 inne i omklädningsrummet, hur rutinerad han nu än råkar vara.
Det går inte riktigt att föreställa sig.
* * *
Att se Red Wings utan Datsyuk, hemma i Michigan med hjärnskakning…det är lite som att gå på Neil Young-konsert och inte få höra ”Like a Hurricane”.
* * *
Taggen, kommentatorsspårets enfant terrible…jag badade väl för fan inte utanför flygplatsterminalen heller. Det är så Costanza drabbas av den där åkomman du frågar om.
* * *
Kan någon komma hit och säga åt franskkanadensarna som sitter intill bloggen och pladdrar som en hel Eken hela tiden.
Det är mycket distraherande.
* * *
Jaha, nu skulle det vara kul med ett mål.
Om det inte blivit det efter en ytterligare period tror jag att jag går ner i pressrummet – för er och TT-Görans skull.

Daniel gick in först och när han öppnade dörren var det som att övriga gäster inne på restaurangen sett Jesus..
De fastnade förstummade mitt i tuggorna, la långsamt ifrån sig besticken och bara stirrade, som i chock.
Efter några sekunder började det tisslas och tasslas och surras upphetsat; ”Is that who I think it is…”, ”Did you SEE who that was…”, ”God, it’s ALFIE”…
Daniel – van vid att väcka den sortens uppmärksamhet nickade obekymrat åt församlingen , såg till att vi fick ett bord längst in i lokalen och sedan kunde kvällen fortsätta.
Jag återger den där scenen – hämtad från ett feature-reportage jag och fotograf Höken gjorde för Sportmagasinet, saligt i åminnelse, 2009 – för att accentuera tyngden i det som händer här i Canadien Tire Centre ikväll.
Det är inte vem som helst som kommer hem till Ottawa.
Det är den största stjärna staden nånsin haft.
En ikon så stor att det knappt finns några blågula motsvarigheter; Ö-viks förhållande till Foppa är exempelvis direkt svalt i jämförelse.
Så denna återkomst, denna efterlängtade Homecoming, blir garanterat något alldeles oförglömligt.
Bloggen är på plats och rapporterar allt som händer – och lite till – kvällen lång.
Missa det inte, säger jag härmed.
* * *
Jag kommer direkt från Kalifornien och inte för att det var direkt Mallorca där heller, men chocken när jag kliver ut genom dörrarna på Ottawa International för att hämta hyrbilen skakar mig ända in i mitt kaffe- och BBQ-såsimpregnerade fundament.
Det är så satans kallt att jag nästan börjar gråta.
På riktigt.
* * *
Ytterligare en klargörande scen från feature-reportaget 2009:
Dagen efter restaurangbesök hade vi varsin bil, jag följde Daniel och fotograf-Höken, och på vägen ut till en flygplats där hockeystjärnan tog lektioner för enmotoriga plan – don’t ask… – körde vi förbi drive thru-luckan på en Starbucks och när jag kom fram var det unga biträdet som stod där alldeles likblek.
– Do. You. Know. Who. Was. In. That. Car, flämtade hon.
– Let me guess, svarade jag, Alfie?
Då dog hon.
Igen:
Det är Gud som kommer hem.
* * *
Idag snöar det också – men är fortfarande lika förbannade kallt.
Jag får inte ihop det, som jag minns från dalavintrarna – inget för morsgrisar de heller – var det antigen snorkallt eller snöfall.
Inte både och på samma gång.
Men det sataniska kanadensiska klimatet förklarar kanske varför hockey blivit religion här uppe. Det skulle inte gå att stå ut utan världens bästa underhållning.
* * *
Frågan är vad som kommer att hända här när matchen börjar.
Senators har deklarerat att det blir något slags videohyllning före första nedsläpp och såväl ägare som gamla medspelare och krönikörerna i lokalpressen uppmanar fansen att visa den gamle legendaren respekt.
Men man vet aldrig.
Jag var med när Sudden återvände till Toronto med Vancouver 2009 och då blev det något – absurt.
Han buades ut varje gång han rörde pucken, men när Leafs mitt under matchen körde en hyllning på jumbon förärades ikonen en standing ovation så lång och innerlig att han började gråta. Sedan fortsatte de bua resten av matchen.
Hockeyfans kan kort sagt vara aningen schizofrena i förhållande till sina stora hjältar.
* * *
Hur Ottawa ser på den här återkomsten, vad den betyder, går att känna sig till av utrymmet och mödan lokaltidningarna ägnar den.
Ottawa Sun har åtta sidor Alfie idag – inklusive en lång intervju med Wayne Gretzky om hur han tror det här blir för den 40-årige göteborgaren
Fyra uppslag.
Och sen är det tre sidor hockey till.
Det du, Robert Laul…
* * *
Alfie kom hit redan i fredags kväll, efter Wings 5-0-knock på Long Island, och har haft några härliga dygn i sin gamla hemstad.
Igår var det till exempel träning på Canadien Tire Centre, inför hundratals fans på läktarna och ett mediauppbåd så stort att det inte räckte med omklädningsrummet. Senators fick skaka fram ett särskilt Alfie-rum.
– Allt kändes så hemtamt och vant när vi åkte till rinken. Sen slog det mig plötsligt: ”Just ja, jag spelar för ett annat lag nu”, berättade ex-kaptenen.
Efter följde givetvis middag hemma hos polaren Erik Karlsson, enligt uppgift en kock av Leif Mannerström-kaliber.
* * *
Apropå Ottawa Sun borde min blygsamhet förbjuda mig att återge det tweet Bruce Garrioch – tidningens mäktige krönikör och ett av hela Kanadas mest aktade hockeyorakel – fyrar av när bloggen tre timmar före matchstart ramlar in i pressrummet, men jag saknar den sortens blygsamhet, så här är det:
”Okay, this game can start. Per Bjurman is here to bring this game to Swedish readers along with other media from there”.
Ha!
* * *
Jag ser det inte själv, men tydligen kommer Alfie och Erik K gemensamt till hallen nu på eftermiddagen, några timmar innan det är dags att snöra på grillorna.
I korridoren utanför omklädningsrummen kramas de kort – och går sedan åt varsitt håll.
Vilken underbar scen.
* * *
Canadien Tire Centre hette Scotiabank Place senast jag var här, men det tar vi inget extra för. Det är fortfarande en mäktig hall med en förträfflig pressläktare som kombinerar utmärkt vy med närhet till stämningen på läktaren och här kan det verkligen bli stämning; draget under de två finalmatcherna 2007 hör lätt till det mäktigaste jag varit med om.
* * *
Plötsligt kommer det fram en lokal kollega jag inte känner sedan tidigare och frågar hur man uttalar Kronwall på svenska.
Jag försöker förklara och han nickar.
– Just ja, ni har två prickar över O:et.
???
* * *
Jag har alltid gillat ljustavlorna i spelarbåsen i den här hallen också.
De ser coola ut.
* * *
Att få tag i Wayne Gretzky är ingen enkel operation, ens för inflytelserika auktoriteter som Garrioch, och han berättar en underhållande historia om hur det gick till den här gången.
Han hade sökt honom via en mellanhand men fått beskedet att det nog skulle bli svårt, så Bruce gick på middag hemma hos en bekant och där plingade voicemail-signalen plötsligt till i telefonen.
Vännen visade sig ha extremt dålig mottagning i sitt hus, så när The Great One ringde hamnade han direkt i telefonsvararen.
Vänlig som han är meddelade han att han skulle ringa om ytterligare en halvtimme och den lätt panikslagne skriftställaren ställde sig i ”högra delen av huset”, där kompisen menade att mottagningen var som bäst.
Efter ytterligare en halvtimme plingade det dock till igen. Gretzky hamnade i voicemailen en gång till och meddelade nu att han skulle testa igen om en kvart och funkade det inte heller den gången var det tyvärr kört.
Då gick Bruce helt sonika ut i den arktiska kylan och ställde sig under bar himmel och då funkade det.
Se där, dagens lilla journalistskröna.
* * *
Alfie må vara den mest omsusade svensken på isen ikväll, men han är sannerligen inte den enda.
I sitt nuvarande lag har han Zäta, The Mule, Kronwall (eller Krönwall, som han tydligen heter), Big Jonathan Ericsson, Micke Samuelsson, Gustav Nyquist och Joakim Andersson med sig.
Och sitt gamla möter han Erik K och Mika Zibanejad.
Dessutom blir det helsvensk målvaktsmatch.
Senators startar med Robin Lehner och Red Wings med Monstret Gustavsson.
Så sammanlagt – tolv blågula pjäser in action.
Man kan bli patriotisk för mindre.
* * *
”Prodigal Sen returns” är en mycket fyndig rubrik i Post, för övrigt…
* * *
Behöver få en så kallad byline-bild tagen här inne och tänker att bänkgrannen TT-Göran kan få ta sig an det uppdraget.
Han är känd som en mästerlig I Phone-fotograf (avdelningen internhumor, menad att få framförallt Janne Bengtsson och Marie Lehmann att fnissa).
* * *
Jag blir inte alls förvånad över att höra att Erik Karlsson är sån hängiven kaffeälskare att lokala producenter hört av sig för att få starta ett särskilt Karlsson-märke, kallat EK65.
Det är ju graden av kaffekonsumtion som avgör hur stor man är som man.
– Jag vet inte hur många koppar per dag jag dricker, förmodligen alldeles för många, säger han.
I know the feeling.
* * *
Värmningen börjar och visst – så fort Alfie kliver ut på isen brakar kärleksfullt jubel loss på läktarna.
Det här kommer bli en enda lång Alfie-orgie.
* * *
EK65 alltså, det måste ju gå att importera till New York också. I så fall lovar jag att inte dricka annat
* * *
Alfie gjorde alltså två mot Islanders i fredags och sa efteråt att det kändes som det fanns mer i klubban.
– Jag sparade några mål till nästa match, hette det i min lur efteråt.
Och givetvis – det här kan inte sluta på något annat sätt än att han nätar.
Fast på värmningen får jag framförallt intrycket att Krönwall är på målhumör.
* * *
För eventuella nytillkomna läsare vill jag påpeka att det här fungerar så att jag kommer med inlägg i pauserna – däremellan pågår själva live-action i kommentatorsspåret.
* * *
Okej, nu åker vi.
The Big Homecoming är här.
Ha näsdukar tillhands.

Sorry friends, det här blev ett lite längre uppehåll än planerat.
Jag hade ju tänkt att köra en hotellrumsblogg från Vegas, men det var aldrig riktigt läge för det – för det mesta vaknade jag ungefär när matcherna tog slut…
Nu är jag dock på väg över österut över kontinenten igen, detta skrivs på LAX halvannan timme innan en redeye mot New York lyfter, så håll ut.
När Alfie gör comeback i Ottawa på söndag, då gör även bloggen comeback.
Tills dess, tänk på detta:
•Spela alltid på 21 på roulette – och tänk samtidigt på Börje och Foppa. Då går det sensationellt bra.
•Det är inte roligt att missa Tårtans comeback på Garden, men Alfie i Ottawa är större.
•Man måste älska Jaromir Jagr.
•Att Columbus ena dagen får stryk av Edmonton med 7-0 och nästa slår Toronto med 6-1 bevisar att vi inte vet nånting.
•Don’t follow leaders and watch your parking meters.

LA Kings – Colorado 0-1 (Slut övertid)
* * *
Det kan inte ha hänt många gånger i världshistorien att en människa gått på NHL-match två kvällar i rad – och båda matcherna stått 0-0 vid full tid.
Ännu färre gånger lär någon ha korsat en kontinent för att vara med om en dylik upplevelse.
That’s Biffen for you.
En historisk supernolla.
Tur jag följde Brage på 80-talet och har lärt mig hur man drar ramsan om att ”0-0-matcher kan också vara bra”.
Nu ska jag ta en drink – och hoppas att den inte, likt matcherna jag ”avnjutit”, är helt alkoholfri.
Sen åker jag till Vegas.
Det kan dröja innan nästa liveblogg – kanske kommer den först till helgen – men förhoppningsvis kan jag köra en hotellrumsblogg från Sin City.
Det skulle kunna bli nåt.
Tack ni som var med ändå, ni tillhör den här bloggens Platinum-klubb nu

På nåt magiskt sätt lyckas Avalanche avgöra på övertid.
0-1 alltså.
Men…nej, det är under review nu.
FÖRSTÅS!
Nå, det godkänns.
Mer sen.

LA Kings – Colorado 0-0 (Period 2)
* * *
Asså, va fan…
Ja, det har varit lite mer action den här perioden, framförallt från Avalanches sida, och både Skrillex och From Russia With Glove har fått flexa musklerna.
Men mål blir det inga.
Ikväll heller.
Och nu protesterar jag – mot hela den här resan – genom att sätta punkt här.
Det finns inget att säga.

LA Kings – Colorado 0-0 (Period 1)
* * *
Åh, vad har vi här om inte ytterligare en sydkalifornisk målfest..
Det är som igår – fast bra på riktigt.
Hemmalaget har det mesta av spelet, men skapar inte lika mycket chanser som Anaheim eftersom motståndarna inte begår defensiva misstag som Tampa gjorde sig skyldiga till Honda Center – och Colorado har inga chanser alls eftersom Kings inte släpper till några såna, allra minst här hemma.
Men jag hade i alla fall tur med vädret.
Nej, just ja, det hade jag inte alls…
* * *
Gabbes födelsedagsfest har inte riktigt börjat ännu.
Han är inne mycket, i en förstakedja med Ryan O’ Reilly och super-rookien Nathan MacKinnon, men som sagt – de tillåts inte tillbringa så mycket tid i Kings-zonen att Staples Center behöver ta ut hyra direkt.
Lite tur så här på bemärkelsedagen kan komma att behövas,
* * *
Varlamov tappar masken under ett litet tumult i ett tidigt skede i matchen.
Och vem fan tappar inte masken emellanåt.
* * *
Hejda blir utvisad för en obegåvad eftersläng och som vanligt läser jag först Hejdå i protokollet.
Hejdå själv du.
* * *
Jo, men här är faktiskt riktigt hyggligt med folk – och fint liv i luckan.
Hockey har helt uppenbart en annan ställning i den kaliforniska solen sedan triumfen.
* * *
Jag är avundsjuk Lucia från Toronto och Ryan från Anaheim.
Det är nämligen dom, meddelar speakern, som får åka zamboni under spolningen efter värmningen.
En vacker dag…
* * *
Det är mycket Marcel Dionne, Gretzky och 2012-mästarna i jumbon under matchintrot.
Men inte ett ord om Anders Håkansson.
Upprörande!
* * *
Verkar inte som att Nashville direkt utsatt Cam Talbot för den typ av forcering Nabokov fick utstå mot Kanada i Vancouver-OS, men ändå.
Nollan igen.
Läget i New York börjar definitivt bli intressant.
* * *
Jag noterar era namn, Brandh och John J och fifthymagpipes och Lappen och Bondra och stopcomplaining och Disciple och Dahlgren och Hannes Nilsson och Sallet.
Ni är mina stora favoriter nu.
* * *
Nu ska jag ägna resten av perioden åt att skriva referat på de små sms som kommit från valda svenskar som redan hunnit spela färdigt sina matcher.
Det här med tidsskillnaden…den är underlig.
Sen:
Ett mål, tack. Ett åtminstone. Ett litet!