NY Islanders-Vancouver 4-5 (Slut, Övertid)
* * *
– A mess, säger Tårtan om matchen.
Det var väl det.
Så mycket mer finns inte att säga – i alla fall inte nu, för nu jag ska köra hem till Manhattan och sen hasta ut och ta en drink med Berndt Ljungs lillebror.
Vi hörs från soffan i morrn kväll.

Canucks vinner på övertid, 5-4.
Mer sen.

NY Islanders – Vancouver 3-4 (Period 2)
* * *
The Sedin Show går för fulla – eller halvfulla, ska vi väl säga då – hus på Long Island.
Nu är det Bieksa-pjäxan som slår en Dagobert-macka till Daniel och så kommer de ångermanländska tvillingarna loss i ett två-mot-en-läge och alla vet att det kommer att ringa och visst gör det.
Henke får målet, Danne assisten.
Har du hört den förut?
* * *
Annars har det varit mycket Isles mot Bobby Lou och tidvis spelar de verkligen anfallshockey lika underhållande som Brasilien spelade fotboll 1982.
Det är rent förbluffande vilka shownummer, vilka kombinationer och vilket klapp-klapp Tavares kan – och får! – bjuda på mellan varven.
Desto surare känns det ju att backarna glömt att en period pågår i tjugo fulla minuter och skänker Higgins ett gratismål här i slutsekunderna
* * *
Nu, just nu, glider zeppelinaren förbi precis framför näsan på bloggen.
Vad säger du, Eric, ska jag kasta mig ut och hänga med ett varv runt läktaren?
Det är ju en gammal dröm…
* * *
Å andra sidan kunde gästerna mycket väl haft ytterligare ett mål.
Det Hassenfrassen och Hebert – domarduon – dömer bort borde nog ha varit godkänt.
* * *
Jag sitter precis så jag ser när Moulson prickskjuter in 3-2 och holy gräddsås vilket satans skott han får på.
* * *
Några av de tillresta Canucks-fansen har old school-jerseys på sig – de gula eller svarta med knivskarpa revärer som kragar.
De är mina favoriter i kvällens församling.
Jag kan inte fatta att dom som bestämmer inte tar till de ställen. De var ju asgrymma. Inte vackra i det ordets verkliga betydelse kanske, men så oerhört mycket mer originella och roliga än de blodfattiga standarduniformerna de uppträtt i senaste decenniet.
* * *
Jag blir på bra humör varje gång de spelar Black-Eyed Peas ”I Gotta Feeling” på hockey.
Den var intro till alla matcher under OS i Vancouver och varmare minne har jag knappt – av någonting.
* * *
Fan tro’t, men Islanders-fansen lyckas, mitt under en match mot Canucks, dra några hånfulla ramsor om Lundqvist.
* * *
Var tog, by the way, Black-Eyed Peas vägen?
* * *
Undras varför det plötsligt dök upp ett ”lång” i rubriken på förra inlägget.
Man är förvirrad ibland.
* * *
Islanders har något så ovanligt som en klack högst uppe vid taket i ena hörnet.
Det är inte Black Army direkt, snarare tvärtom om vi tänker oss attityd och grad av farlighet, men likafullt.
En klack.
Det är lika ovanligt som folköl på amerikanska idrottsevenemang.
* * *
Jodå, Lenny, helt bränd är jag inte. Det där ”eh”:et betyder samma sak på engelska, men det används med särskild frekvens av kanadensare.
* * *
Kallt om händerna nu.
När har Tampa nästa serie roliga hemmamatcher egentligen?
* * *
Varning för kort slutrapport.
Jag ska köra tillbaka till stan så fort jag kan och sen väntar goda vänner ute på byn.
Ni vet hur det kan bli då.

NY Islanders – Vancouver 2-2 (Period 1)
* * *
Här händer det grejor.
Först går Islanders väldigt lätt upp i 2-0-ledning och jag hinner tänka ”undrar hur inspirerande Tårtan är nu” men Canucks kommer lika lätt ikapp – efter bland annat ett Daniel Sedin-mål på förnämlig räkmacka från danske Hansen.
Och nu är det en rätt roligt, upptrissad match där båda lagen skapar riktigt hyggligt med chanser och hur ska det gå?
* * *
Intro-gissningen att det inte skulle bli riktigt samma folkfest som under slutspelskarnevalerna i våras får beskrivas som grundligt adekvat.
Det är, på sin höjd, halvbesatt på de gistna gamla läktarsektionerna – och åtminstone en fjärdedel av de som orkat sig hit bär Canucks-tröjor.
Jag som trodde bra hockeylag utövade attraktion på de här öborna.
* * *
Sa ju det om Danne.
Ett so far.
Två till kommer.
Jag känner mig egendomligt säker på det.
Trots att Hansen, som överhuvudtaget var finfin under den här perren, ser ut att bryta armen när han i ett läge brakar in i sargen och knappast kommer tillbaka mer i den här matchen.
* * *
Att se Islanders utan Grabner är lite som att se The Band utan Robbie Robertson.
Jag saknar den där känslan av att vad som helst kan hända – eller åtminstone att han vilket ögonblick som helst bryter sig loss i friläge.
* * *
Jo, Tårtans rastlöshet med kedjekompositionerna känner man igen.
Han särar till och med på Danne och Henke titt som tätt – även i natt – och för mig framstår det som att sära på gin och tonic, men that’s Tårtan for you.
* * *
Att Jason Garrison har nummer fem känns alldeles logiskt.
Han påminner starkt om årets upplaga av Dan Girardi när Brock Nelson får – och jag menar får – göra 1-0.
* * *
Livi luckan eller inte.:
Det är är och förblir en sensationell kittling att sitta så här nära isen, nästan rakt ovanför, och verkligen känna intensiteten och hettan och aggressiviteten.
Det går verkligen fort i hockey asså…
* * *
Ha ha, nej Robin Söderlund, vad som hände mellan mig och Halle stays mellan mig och Halle.
* * *
Synd att Zac Dalpe är struken för Canucks.
Det är ju ett magiskt namn.
Nästa som Borlänges mest mytomspunna rockstjärna Sexus Daps.
* * *
Nätet har nu kukat ur helt.
– Välkommen till Coliseum, stånkar luttrade kollegor som är här oftare.
Jag klarar mig nödtorftigt med min mobila uppkoppling, men ber om ursäkt för fördröjningarna i publicerandet av kommentarer – och det är ju fan att sån elementa inte kan standardiseras i världens största och rikaste hockeyliga.
* * *
Bobby Lou flashar en av säsongens snyggaste plockar på ett skott här i slutet, gör han inte?
* * *
Tack, Larsson, det var omtänksamt.
Men nej.
Den här bloggen lever ett asketiskt liv när den är i tjänst.
* * *
Nu kommer det en kul period till på Long Island, eh.

En dag på Long Island…
Det låter som en film med Bröderna Marx, och jag ska inte förneka att det ibland finns likheter mellan deras klassiker och det egendomliga liv jag för, men den här gången är det bara en passande rubrik för den senaste i raden av gamedays säsongen NHL-säsongen 2013-14.
Jag störtar ut längs Long Island redan till Canucks morgonvärmning i Coliseum och – och sen blir jag kvar här ute.
Det finns ingen poäng i att åka tillbaka in till stan och vända och sen sitta i eftermiddagens trafikstockningar ut i spenaten igen.
Så jag slår ner min feta gamla kontorsröv i en fåtölj i lobbyn på Marriott-komplexet intill – där alla lag som möter Islanders bor – och…tja, jag vad gör jag?
Läser tidningar.
Dricker kaffe.
Petar i några artiklar.
Tittar, i smyg, på en underskön receptionist.
Det låter kanske tråkigt, men är i själva för jävla avkopplande och angenämt.
Framförallt:
Känslan och engagemang för matchen jag ska se blir alltid starkare med en så lång, koncentrerad startsträcka.
Så nu borde det bli åka av, boys and girls.
* * *
Tårtan gör med den här fajten comeback inte bara i New York-området – han får framförallt träffa lokal hockeymedia igen.
Som han ska ha längtat…
Det går dock rätt bra. Den koleriska skränfocken ger ett vänligare och mer avslappnat intryck än senast vi såg honom.
Men lite god gammal tvärhet blixtrar till i de mörka ögonen när någon försöker klämma honom på åsikter Rangers problematiska
– Jag jobbar inte med den klubben längre. Och jag tänker definitivt inte komma med kritik. Det vore inte rättvist, klipper han av
Okej.
Men låt mig gissa att coacher som får sparken inte direkt förlamas av empati när det skiter sig för efterträdaren…
* * *
Apropå Rangers problem:
Nu är Kung Lundqvist skadad också.
Visserligen bara ”day-to-day”, men det är oklart om han kan lira mot Flyers på torsdag och längre prognoser än så presenteras inte.
Just snyggt.
Biron, den självklare ersättaren, har ju precis jagats från stan, så ett lag som behöver all trygghet och stabilitet det kan uppbåda tvingas istället luta sig mot en Cam Talbot som knappt är torr bakom öronen.
Måtte Sather ha kvar Hedbäs telefonnummer.
* * *
Nere vid isen under en morgonvärmning, när läktarna är helt tomma, framstår den här rinkens skruttighet och Scaniarinken-artade mått i ännu tydligare dager.
Det är verkligen förbluffande att det spelas NHL-hockey här.
Men:
Love ändå, faktiskt.
Jo, love. Jag föll i handlöst för den gamla kakburken under slutspelsfajterna i våras och blir uppriktigt glad över att få komma hit igen.
Det spelades inte bara underbart frejdig hockey – på det bästa pressläktaravståndet i hela ligan. Det var ju såna folkfester här inne, sånt drag och sån ramalama, att det kändes som att man varit på Ekens 30-årsskiva varje gång man åkte hem igen.
Så festligt ska vi kanske inte räkna med att det blir ikväll, men ändå.
Jag är glad att jag är här.
* * *
Att knyta slips på en offentlig toalett medan 200 kilo lastbilchaufför från Long Island skvalar i en urinoar några decimeter till vänster innebär en särskild sorts utmaning.
Men man får inte tumma med den stämningshöjaren.
Det är först när den sitter där det verkligen känns att det ska bli något så fint som NHL-match.
* * *
Daniel och Henrik säger sig trivas med sin nya coach.
– Om han fått några utbrott? Nä, jag vet inte, utbrott…han är intensiv och bryr sig verkligen. Jag tycker det är inspirerande, säger Danne.
Well, det har bara gått några månader och efter blott några månader var säkert även Idi Amin en inspirerande diktator.
* * *
Man kunde ju tro att de skulle skippa en tisdagskvällsmatch mitt under serielunken långt åt helvete bort på en smal ö som skjuter ut i Atlanten, men då vet man inget om Canucks-fans.
Jag har haft så många runtomkring mig inne i Marriott-lobbyn idag att jag börjar uttala ”about” på kanadensiskt vis (abooouuut) och lägger till ett litet ”eh” efter varje mening.
Som den glade herre vid kaffedisken som tog reda på att jag är svensk och utbrast.
– Danny gör hat trick idag, eh?
* * *
Det här är Canucks femte match under en pågående roadtrip i österled och när den är avklarad återstår ytterligare två.
Innan de kommer hem igen har de varit ute i närmare två veckor.
Det här laget ser en del av det nordamerikanska luftrummet, om man säger så.
– Ja, suckar Henrik med ett snett leende. Rangers klagar över att de får inleda med nio raka bortamatcher, men vadå. De får ju åka hem emellan. Vi är ute hela tiden och så här i slutet av resorna kan det kännas lite påfrestande.
* * *
Har inga ärenden alls där men tittar ändå in i Islanders omklädningsrum och slås ännu en gång av hur frapperande litet det är.
Fan, jag hade polare på Slingergatan i Borlänge med större pojkrum.
* * *
Pratar lite med tvillingarna om de rent hockeymässiga förändringarna under Tårtan och kan meddela att begreppet ”täcka skott” kommer upp.
Tänka sig.
* * *
De har en liten byst av Kenny Jönsson och andra gamla hjältar utanför Isles-kabyssen.
Ullabulla Ullström hittar jag inte, men de har väl bara inte hunnit få fram den ännu…
* * *
Jag är en fåntratt, det vet ni redan och vet ni det inte meddelar jag det härmed, och som fåntratt blir jag såklart glad de gånger spelare jag känner morsar under läktaren.
Det händer sällan, de flesta är antigen för coola eller ser inte (jag är ju så liten…), men Eddie Läck försäkrar sig om en guldstjärna i bloggen genom att rentav vinka från isen denna morgon.
* * *
Islanders får gå upp mot canuckerna utan både avstängde Grabner och skadade Visnovsky.
Det låter inte idealt, direkt.
Stryk väntar, om man jag får tippa.
* * *
Henrik Sedin nickar igenkännande när jag efter frågor om Rangers tillkortakommanden säger nåt om att de sett så märkligt tama och uddlösa ut.
– Så blir det lätt i det systemet. När vi spelade dåligt och hade viktiga spelare borta såg vi också tama och uddlösa ut under Vigneault, säger han.
Det är intressant information.
* * *
Åh, främsta raden på pressläktaren idag.
I skamlöst skön skinnfåtölj.
Det är lite frestande att gå och hämta en bytta popcorn i pressloungen, luta sig tillbaka och bara skita i det här.
Men det säger jag bara.
Liveblogga är meningen med livet.
* * *
Ni som är på New York-semester – och ni verkar vara extremt många just nu – får hålla ögonen öppna ute i Manhattans turistvimmel i morrn.
Canucks ska ju spela i Jersey på torsdags också och imorgon har de ledigt.
– Då ska vi åka in till stan och kolla lite, säger Daniel med blicken hos ett Justin Beiber-fan som just kommit över ett backstage-pass.
* * *
På en punkt är och förblir Coliseum en toalett till arena:
Det trådlösa nätet.
De har bättre i Borneos djungler.
Så var förvarnad:
Det kan bli slut i rutan i natt, när vi minst vill det.
* * *
Till höger om bloggen: En radiostyrd zeppelinare som skickas ut på tur över läktarna i pauserna.
Till vänster: tv-kommentatorerna från Vancouver.
Kan bli en intressant kväll.
* * *
Värmningen är över och jag har nu samma känsla som den där supportern som kom fram på Marriott för några timmar sen.
Danny gör hat trick ikväll, eh.
Snart vet vi.

Vad besynnerligt.
Det blir alltså bara ett enda spelmål på två hela stormatcher.
Snart inför Gary fotbollsmål om killarna inte börjar skjuta skarpt.
* * *
Det är snudd på otroligt att Avalanche slår Penguins med 1-0 i den här matchen.
Man ska fan inte kunna kamma noll när man har sånt övertag och så många chanser.
Men Giguere alltså.
Det var ett Vezina-värdigt framträdandet den gamle stofilen.
* * *
Att nätet ibland krånglar när man valsar runt ute i spenaten känns det som att man helt enkelt får leva med, men nu är det för värdelöst här hemma också.
Det går inte att acceptera.
Warner Cable, vill du ha krig?
* * *
Det var inget fel på Niemis räddning, nej.
Ser alltid hänförande grant ut när de ligger på magen och vispar upp ett ben på det där sättet.
* * *
Halle hälsar att hon tyckte om mitt kaffe.
Nu har hon gått.
* * *
Imorrn åker jag till den långa ön och avnjuter Tårtans återkomst till New York City.
Vi hörs därifrån.

Jaha, titta här nu då.
Plötsligt leder Avalanche med 1-0.
Efter första kändes ett sådant scenario lika osannolikt som att Halle Berry skulle ringa på dörren och fråga om hon fick en kopp kaffe,
Men så kan det gå när man inte tillvaratar en enda av de myriader chanser pingvinerna haft.
Likafullt:
Min känsla är att hemmalaget utjämnar i sista.
Om inte kan det där med Halle också hända, fanimig.
* * *
Eric, det är längre från Oakland till Hollywood än från Karlstad till Hamburg, så i just det avseendet får Raiders-spelarna vara ursäktade, no?
* * *
Det är Gabbe som hänger in 1-0 -målet– direkt efter en utvisning.
Tredje kassen på lika många matcher, det.
Han börjar bli glödhet, den unge kaptenen.
* * *
Det är fan inte ofta det är mållöst efter två perioder i The Joe.
Jag har inte sett nånting därifrån och lystrar gärna till en liten rapport.
Nån?
* * *
Kenny Albert håller på att bli min favoritkommentator här borta.
Trevlig är han också.
Det kan spela in.
* * *
Oj, nu ringer det på dörren.
Halle…

Ja, Penguins är ju i praktiken lika överlägsna som i min NHL 14-match igår och kunde ha haft 4-0-ledning.
Skillnaden är att de inte hade en Giguere i kassen i den fiktiva matchen.
Det har de nu och jävlar, han är ju lika bra som när han tog Ducks till Stanley Cup-final 2007.
Är det Roy-effekten?
Imponerande.
Men så här kan ju Avalanche inte fortsätta, de ska ju föreställa ett topplag nu och måste bjuda bättre motstånd.
* * *
Big E har fått en Little E och spelar därför inte ikväll.
Ja, Jonathan Ericsson alltså. Han blev pappa för första gången i morse och gör givetvis alldeles rätt som prioriterar det framför en match i mängden.
Bloggen gratulerar å det hjärtligaste.
* * *
Pierre McGuire lyckas förstås poängtera att Sid och MacKinnon inte bara kommer från Cole Harbour utan gått i samma skola också.
Vad är det med honom och den här fetischen kring NHL-spelarnas läroanstalter?
* * *
Även Kron Wall of Pain är alltså borta, på grund av sin lindriga hjärnskakning, och det betyder att Wings möter de grymma hajarna utan sitt första backpar.
Att de ändå har 0-0 efter första får ses som en stor framgång.
* * *
Gud, jag sov dåligt i natt – det är tanken på en rotfyllning på torsdag som spökar i bakhuvudet tror jag – och sitter här i korresoffan som en riktig gubbe och nickar till.
Så kan vi inte ha det.
Kaffe på!

Sidney Crosby och Jussi Jokinen gör två mål vardera – och Penguins vinner med 7-2.
Så slutade det i alla fall när jag spelade kvällens toppfajt i Consol Energy Center på NHL 14 igår natt.
Avalanche hade ingen chans alls och vår vän Gabbe Landeskog hade en motig kväll.
Han gjorde visserligen ett av Colorados tröstmål, när Letang och Niskanen av oklara skäl var ute vid sargen och bökade , men han fick framförallt ruskigt med pisk av Scuderi respektive James Neal i två blodbad till slagsmål.
Jag instigatade såklart inte de handgemängen, jag skulle ge mig aldrig ge mig på en så trevlig prick som Gabriel. Men det var han som – på nytt underhållande EA Sports-vis – kom störtande med kastade handskar när mina tuffa killar hade tacklat hjälmarna av Stastny och Duchene och då fick han ju faktiskt skylla sig själv
Stockholmare hade blåklockor i runt båda gluggarna när han stapplade till utvisningsbåset andra gången, hi hi.
Now, så sent som förra säsongen hade slutresultatet 7-2 varit helt rimligt i en match-up mellan de här två lagen.
Avalanche var ju, precis som de närmast föregående åren, en flugviktare då.
Men i år har de öppnat som rena rama Sonny Liston och plötsligt är Pens-Avs just ett toppmöte.
Bli kul att se.
Jag ska försöka följa både det och den likaledes tuffa fajt som avgörs dryga fem timmars bilväg norr om Pittsburgh, i Joe Louis Arena, och hoppar in här ibland avlossar inlägg när det känns angeläget.
Kommentatorsspåret står givetvis på vid gavel kvällen lång.
* * *
– Mest mitt eget fel, sa Kron Wall of Pain till yours truly när Cody McLeod hade mosat hans huvud mot sargen i Pepsi Center.
Men Brendan Shanahan och hans medarbetare håller tydligen inte med.
Råskinnet från Klippiga bergen får fem matchers avstängning för tilltaget.
Korrekt, om ni frågar mig.
Hur storsint offret från Järfälla nu än var efteråt hade McLeod, sa jag redan då, kunnat vara försiktigare och visat mer respekt.
* * *
Vi lär få höra en del om Nova Scotia och Cole Harbour under uppgörelsen i Consol.
Liksom Sidney Crosby kommer ju Colorados omhuldade kanonrookie, sommarens draftetta, Nathan MacKinnon från den lilla idyllen i kanadensiska Nova Scotia.
Min gissning är att 87 vill visa att gammal verkligen är äldst och ger ungblodet en lektion.
* * *
Kul att Monstret utsetts till veckans stjärna i ligan efter sina tre kanoninsatser.
Hoppas Babs ger honom fler chanser nu också.
Jimmy Howard är fortfarande bara Jimmy Howard..

Vi kör från soffan i natt.
Penguisn-Avalanche…det är ju en riktig tungviktsmatch.
Är ni med?
Det vore skoj.