New Jersey – NY Islanders 1-1 (Period 1)
* * *
Det dröjer ju inte länge förrän vi får höra den nya målsång konsertpianisten talade om – och The Rock bemöter den som svenska rockkritiker brukar bemöta nya Tomas Ledin-skivor!
Fansen jublar lyckligt åt den gode Damien Brunners första mål i några sekunder, men ovationerna vänds tvärt till burop när dj:n slänger på ”This is our house”, som den egendomligt klumpiga nyheten, och sen börjar de skandera:
– Bring it back! Bring it back! Bring it back!
Ha ha, de är inte glada över att ha berövats dängan där de kan slänga in ett ”you suck!” åt motståndarna efter hemmabaljorna.
* * *
Devils börjar bra, är härligt aggressiva i anfallszon och även om det är Nabby som fäpplar in Brunner-skottet känns det som att de gjort sig förtjänta av tidig ledning.
Men sen kommer de av sig och Isles tar över mer och mer.
Framförallt kommer får de komma i väldigt många rena läge och det är just i ett sånt Grabner, den kvicke fan, kvitterar.
Jag får hålla med Hällegerd i kommentatorsspåret, det är egendomligt att se Devils – Devils! – agera så taffligt defensivt
* * *
Jo, när pucken väl släppts känns det ändå lite konstigt att se Jags i Devils-mundering.
Ännu har han inte fått så mycket uträttat, samspelet med fellow tjecken är inte direkt klockrent ännu, men han kommer bli en attraktion här.
* * *
Jag behöver givetvis inte berätta vem som möter överlägset mest jubel när årets spelartrupp presenteras för The Rock.
Det är samma man som mött det i två decennier.
Och det låter verkligen som om Tony Soprano, Frank Sinatra och Bruce Springsteen klivit ut på isen tillsammans.
Hela Jersey vibrerar, faktiskt.
* * *
Det är ändå fredag, så jag bryter mot alla regler och äter ett chips.
Förlåt.
* * *
Inte blir hänförelsen mer dämpad när Marty legendar inleder sin 21:a säsong – är det väl? – med att flasha plockhandsken vid Grabners första friläge.
Hm, heter det inte att gubben är trögstartad?
* * *
Ni som tittar på matchen i Raleigh, hur har det sett ut för Elias Lindholm då?
* * *
Även Scott Stevens, precis som ifjol assisterande åt DeBoer, får förstås sin beskärda del av extatiska vrål när spotlighten riktas mot honom i båset under den där lagpresentationen.
Att han står där visste Kron Wall of Pain förresten inte och när jag under en konversation i tisdags nämnde utbrast han storögt:
– Fan alltså…respekt!
Ja, det är ju svårt att inte känna så.
* * *
Tre matcher på lika många dagar, men nej – jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hybrid icing.
* * *
Det är däremot ingen som jublar särskilt mycket när nya ägarna Josh Harris och David Blitzer kommer ut på isen för ceremoniellt första nedsläpp.
Fast egentligen är det nog just de två, snarare än Marty och Scott, som stått för den mest avgörande insatsen för den här organisationen sedan senaste Cup-titeln.
* * *
Grabner är verkligen…bra.
* * *
Hedbä har fortfarande inte synts till och hur fri han nu än är kan det nog efter några år i Old School Lous hägn kännas konstigt att söka sig till en så förbjuden zon som pressläktaren…
* * *
Nu tar vi en snus.

Ny stad, ny hall, ny liveblogg….
Så ska livet se ut, eller hur?
Ja, ber jag själv att få svara på den retoriska frågan, i alla under säsongens inledande dygn.
Nu har vi alltså förflyttat oss från Det Stora Blå i St. Louis till The Rock i Newark och här blir det lokalderby mellan Devils och Islanders.
Mycket nöje utlovas.
* * *
Introt blir dock avsevärt mycket kortare än vanligt, för jag blev kraftig försenad på vägen hit och hinner helt enkelt inte skriva så mycket om jag vill och brukar innan t.
Planet från St. Louis landade visserligen på La Guardia i mycket god tid, men sen var the highway jammed with broken heroes on last chance power drive, för att nu citera en sångare med vissa kopplingar till den här delstaten.
Överhuvudtaget får det ses som en tveksam idé att köra från LaGuardia, på andra sidan Manhattan, till Newark en fredagseftermiddag.
Även med GPS är det fan så lätt att köra fel – man ska ha John Tavares split vision för att fatta vad man ska göra när Bronx Crossway delar sig i sju riktningar och den där haggan som talar i GPS:en säger ”håll till vänster” – och man hamnar ofelbart i trafikstockningar från helvetet.
Jag tillbringade, på fullt allvar, nästan dubbel så lång tid i den lökiga hyrbilen som i planet från St. Louis.
Löjeväckande, ju.
* * *
Devils och Islanders…jag har aldrig bevittnat det här derbyt live och har svårt att få riktigt grepp om dess natur.
Lagen förenas i sin avsmak för den glamorösa, medialt bortskämda rivalen inne på Manhattan, men vad tycker de egentligen om varandra och vad, mer än viktiga poäng, står på spel en sån här gång?
Kanske handlar det om att visa vem som har bästa chans att tvåla till Rangers.
Hur som helst ska det bli kul att få provsmaka en ny rivalitet.
* * *
När det är som värst ute på the turnpike och allt bara står still får jag tänka länge på Ekens lugnande nuna – och allt han skulle sagt i den situationen – för att inte få ett Tortorella-utbrott och slå sönder instrumentbrädan.
Men desto trevligare är det när jag till slut styr upp vid Mulberry och Lafayette, hittar en plats på bästa parkeringen och får höra Springsteens ”Glory Days” eka från premiärpartyt på plazan utanför souvenirshopen Devil’s Den.
It’s a good night hockey, trots allt.
* * *
Ojvoj, Skånske Jan hotar att referera matchen i Raleigh – på fyllan.
Man får vara extra noggrann innan några kommentarer släpps igenom i natt…
* * *
Marty Broduer tar över spaden från Schneider ikväll,.
Men i övrigt luftar DeBoer precis samma lag som igår – trots att det laget blev skändligen nollat av Penguins.
Synd, jag trodde det ar som upplagt för Yayo Josefson.
* * *
Jag är dock väldigt nyfiken på mötet mellan Hurricanes och Red Wings, så rapporter mottages tacksamt – även från skånske Jan, bara han kan uppföra sig någorlunda anständigt…
* * *
Islanders var en av fjolårssäsongens stora attraktioner, i synnerhet i slutspelet, och det vore väldigt kul om de fortsatte på den inslagna linjen.
Jag tror vi kan få en tydlig fingervisning redan denna öppningskväll.
* * *
I detta nu ligger en nyinflugen Virtanen hemma i lägenheten i Midtown och väntar på att jag ska komma hem.
Man kan bli uppspelt för mindre!
* * *
Alldeles särskilt spännande blir det att se om Tavares tänker bli ännu bättre i år.
I så fall kan Sid snart vara utmanad om titeln ”världens bäste”.
Vi kan nog få en fingervisning även i det i ämnet på den – som det ser från min vanliga gamla plats högst upp på pressläktaren – fina Prudential-isen.
* * *
Vår vän Hedbä är in the house och vem vet, bloggen kanske får ett exklusivt besök under aftonen.
Nu när Old School Lou inte längre skriver på lönecheckar gör han ju lite mer som han vill!
* * *
Jagr i Devils-tröja…jag var på väg att det känns nästan lika konstigt som att se Alfie i Wings-dito, men det gör det ju inte alls.
Han har de senaste åren spelat för så många klubbar att man ju kan se honom i vilka matchställ som helst (utom Calgary, av någon anledning…det vore absurt, vore det inte?)
Likafullt:
Bloggen önskar honom all lycka. Nummer 68 är en stor hjälte och favorit och det vore magiskt om han fick avsluta karriären med en rungande framgång.
* * *
En mig närstående konsertpianist mailar och berättar att Devils har en ny en målsång och att den kan vara värd att spetsa öronen till.
”Om den nu”, som han med suverän självironi tillägger, ”kommer att behövas…”.
* * *
Devils var, slår det mig, inblandade första gången jag såg Jagr live.
De tog emot Penguins ute i gamla Meadowlands en verkligt svinkall kväll i januari 1995 och jag, på besök för tidningen Pops räkning, och Aftonbladets mytomspunne fotograf Niclas Hammarström tog en buss ut för att dricka lite bira och heja på Uffe Samuelsson.
Jag minns inte heller hur den matchen slutade, men Jagr var så lysande att en jersey girl på bänkraden bakom oss svor om att hon ville ”dra det fula håret av den där fucking Jagr”.
Sedan dess är han en helig Biffen-favorit.
* * *
Josh Bailey ser het ut under värmningen och kommer att göra mål på Marty ikväll, så ni vet.
* * *
Samma konsertpianist vill förresten ta tag i DeBoer och skrika åt honom att för i helvete spela Yayo Josefson istället för Gionta.
Konsertpianisten har koll.
* * *
Stämningen är i alla fall inte lika uppjagad som inför det andra , kan man konstatera under värmningen.
Men det står inte helt oävna klungor av Islanders-fans vid plexit bägge sarghörnen nere hos Nabby, så lite ramalama ska det kunna bli.
* * *
Gamle vännen VanMassenhoven – också känd som Vanmassenbassen i det här forumet – dömer kvällens holmgång.
Det känns lite hemtrevligt att se honom igen.
* * *
Saknar Varpu, hon brukar sätta en särskild sorts guldkant på såna här kvällar, men hon befinner sig i Finland och tyvärr är det inte säkert att hon alls kommer tillbaka den här säsongen.
I så fall kommer hon föräras ett helt eget hyllningsinlägg, vi talar ändå om bloggens mest mytomspunna sidekick under närmare sju år, men låt oss hoppas att det inte ska behöva hända.
* * *
Hos hemmalaget är det, av värmning att döma, Ryder som är overdue.
Han gör sitt första mål som Devil nu, okej?
* * *
Nä, en kaffe på det här.
Sen låter vi fredagkvällen i downtown Newark börja på riktigt.

Hallå, ikväll är Biffen en Jersey boy och bloggar från The Rock.
Devils mot Islanders.
Intro ute strax före ett.

St. Louis – Nashville 4-2 (Slut)
* * *
Ah, det var ju riktigt trevligt att få besöka St Louis och se Blues Brothers briljera.
Nu är jag dock så trött att det gör ont – och ännu ondare gör det när jag tänker på att jag måste upp tidigt imorrn med.
För enkelhetens skull avrundar vi med några bilder från Det Stora Blå – hallen där Stanley Cup-finalen 2014 kommer avgöras…

Vi hörs till natten, på ett eller annat sätt.

Slut, det blir 4-2 till Blues.
Lite mer sen.

St. Louis – Nashville 4-2 (Period 2)
* * *
Det är ju lika bra att göra sig hemmastadd i Det Stora Blå.
Vi kommer ju att få sitta här under finalserien i sommar, det känner jag mig ännu mer övertygad om.
Blues Brothers kommer visserligen av sig något under första halvan av den här perren, som dominerande lag i ledning med några måls marginal plägar göra, och ettriga, kvicka predatorer ligger på bra och lyckas till och med reducera.
Men sen blåser hemmalaget liksom upp sig och börjar ånyo pumpa med samma pardonlösa pondus och ojvoj, det är verkligen imponerande att se.
* * *
Nu kom det.
Steens laddade, i ett PP förstås, kanonen från blå och smackade in säsongens första mål.
Rinne stoppade pucken först, men den fortsatte genom benskydden.
Han är som Super Mac i Buster, Alex – fast med klubba.
* * *
Jag har behövt läsglasögon i över ett decennium, men ikväll märker jag att jag börjar se dassigt på långt håll också (”det förklarar en hel del”, tänker somliga av er då och det får jag, som det heter, bjussa på…)
Trots att vi sitter på normalavstånd från isen har jag emellanåt svårt att urskilja tröjnumren på spelarna och hur ska det då bli i Philadelphia och Newark, där man i princip får syrgas för att klara sista etappen upp till pressläktaretaget.
Jag kommer ju att vara Ray Charles där.
Optikern, en korpulent mas är på väg…
* * *
Ser dessvärre ut som att Bulan Berglund gör illa sig ordentligt i en fot i början av den här perioden och strax efter linkar han ut i omklädningsrummet.
Hoppas inte säsongen börjar med nåt allvarligt problem.
* * *
Predators spygula damasker lämnar en del i övrigt att önska.
De ser ju ut som vägarbetare som försetts med reflexer om vaderna för kvällsarbete.
* * *
Äh, Devils får kalla in Hedbä igen. Så här går det ju inte att ha det.
* * *
I en reklampaus sveper de som sköter jumbotronen kamerorna över läktarsektionerna för att hitta look-a-likes till karaktärer i ”Breaking Bad”.
Några är inte direkt till sin fördel, om man säger så, och blir skändligen utskrattade.
Schysst.
Men får vara glad att det inte var ”Seinfeld”, då hade jag blivit kvällens Newman…
* * *
Ja, Morrow står för en underbar ”mottackling” a la Foppa i offensiv zon strax innan Preds tar den utvisning som släggan Steen sedan dunkar in avgörandet (?) med.
Få saker i hockey är vackrare.
* * *
Capitals lyckas krångla sig till seger ändå och det var ju bra, hade nog blivit lite stressigt med två raka förluster, men…ja, det där skulle väl inte ha behövt hända?
* * *
I och med fjärde målet går alla som är här och kan visa upp en biljett en gratis Big Mac på valfri lokal McDonalds i morrn.
Som om stämningen här skulle behöva höjas ytterligare.
* * *
Trots underläget stoltserar Ekholm som matchas med omsusade Seth Jones och ingår i andra PP-uppställningen, med ett fint plus 2.
Trotzen, den halslöse coachen, måste vara nöjd.
* * *
Jag ämnar se de två sena kanonmatcherna på datorn på hotellrummet om någon timme, men tills dess får de som till äventyrs är vakna gärna referera lite från Phoenix och San Jose.

St. Louis – Nashville 3-1 (Period 1)
* * *
Ja, fy fan vad bra Blues är.
De går ju till anfall med samma obönhörliga mangelkraft och samma sprittande eufori som kanadensiska landslaget i den klassiska förstaperioden mot Ryssland i OS i Vancouver.
Liksom Ryssland den gången spelar Predators också bra – de håller liksom en helt annan klass än Buffalo igår – men det hjälpte inte Ryssland i Rogers Arena och det hjälper inte Predators i Scottrade Center.
Motståndaren går helt enkelt inte att stoppa.
Skruvar hemmalaget upp temperaturen ytterligare ett par grader kan det här bli slakt.
* * *
Fisher, Carrie Underwoods hunk, lyckas ändå peta in en reducering och hur ologiskt det än låter efter beskrivningen ovan är det inte alldeles…ologiskt.
När de väl får låna pucken och kommer upp i offensiv är Preds, och särskilt då kedjan Fisher bildar med Nick Spaling och nyförvärvet Eric Nystrom, vassa.
Men de kan inte låta Blues gå till anfall, då tar de verkligen inga fångar.
* * *
Hamnsjåaren Sobotkas 2-0-mål har tydlig EA Sport-feeling.
Just så där brukar jag hålla i pucken , runda målisen och lägga in puckarna…
* * *
Jodå, även fansen lever upp till förväntningarna.
Det är ett oerhört tryck i det där ”Let’s go Bluuuuuuues”.
Bästa standard-ramsan i ligan, lätt.
* * *
Jag tycker unge Ekholm agerar med den pondus och företagsam det anstår avkomma från elever i klass 3 C på Tjärnaängskolan 1977.
Framförallt svarar han för några fina offensiva initiativ och avlossar såväl ett par vassa skott och gör några framspelningar som med lite mer tur skulle kunnat resultera i avtryck i protokollet.
* * *
Två rödvingar jag känner – vi kan kalla dem Niklas och Henrik – sa häromdagen att det här länge varit den jobbigaste arenan att spela bortamatcher i.
Man kan förstå det.
Det här trycket på läktarna, den här offensiva brutalkraften, den här speeden…och dessutom är Blues fruktansvärt hårda och elaka och tunga.
Ja, de ser ut som en mästare, helt enkelt.
* * *
Blues hastar inte igenom lagpresentationen fullt lika pliktskyldigt och snabbt som Wings igår, men om man bortser från att Brett Hull kommer ut för en ceremoniell puck-drop skonar de oss i alla från kanadensiska excesser.
Nästan samtliga spelare möter samma mäktiga ovationer – och de är verkligen mäktiga – men jublet stegrar extra mycket för Backes, Oshie, Steen och, förstås, Sobotka.
Heter man som en hamnsjåare i The Wire ska man såklart bejublas
* * *
Varapamp, det var Capitals – inte Flames – som plockade coole Urbom på waivers.
Så han bor i Washington nu.
* * *
Jaså, Corey Hirsch ingår i Blues-organisationen?
Då är det ju ännu tråkigare att Nashville inte kan matcha Foppa ikväll…
* * *
”Om han bara kompletterar sina defensiva färdigheter med offensiva diton kommer Brodin att bli näste Nicklas Lidström”, har det hetat ända sedan Bacon slog sig in i Wild-truppen i vintras.
Nu inleder han säsongen med ett mål….
* * *
Jo, skånske Jan, det räcker med en snabb eftermiddagspromenad för att konstatera att St. Louis har…problem.
Men jag bor alldeles intill hallen och ska snabbt ta mig härifrån efter slutsignalen, så mig behöver du inte oroa dig för.
* * *
Nu ska jag spilla upp lite färskt kaffe – distribuerat av Starbucks, tydligen – och njuta av att jag faktiskt sitter på pressläktaren som kändes så ouppnåelig den där eftermiddagen när Slava visade den.

When I was in Missouri, they wouldn’t let me be, sjunger Bob Dylan i ”Trying To Get To Heaven”.
Så kan jag inte riktigt påstå att det är för mig.
Det är visserligen några småruffiga tiggare som kommer fram och vill ha pengar när jag i den trötta gryningen kryssar runt Scottrade Center , men om jag skulle göra en parafras på mästerstycket från ”Time Out of Mind” skulle jag få säga ”When I was in Missouri, the wouldn’t tell me where the media entrance was”.
Det är alltid ett frustrerande projekt att hitta mediaingången när man kommer till de här NHL-hallarna för första gången, för de ligger i allmänhet förbluffande obskyrt till, och ingen kan peka en i rätt riktning.
Så är det i St. Louis också.
Jag går flera varv runt den rätt så majestätiska byggnaden utan hitta rätt och de anställda jag frågar har ingen aning om var jag ska. En skickar in mig i ett garage, en annan till en lastbrygga där jag får stå och se dum ut i en kvart och blir då så uppjagad att Eken, om han varit med, hade hållit ett lugnande tal om vikten att inte messa med blodtrycket.
Till slut är det dock en vänlig parkeringsvakt med lite know-how som kan förklara exakt vilken luguber gränd jag ska måste ta mig in i och sen ska man zickzacka sig förbi några hörn och voila! – där är verkligen den gäckande.
Till skillnad från mäster Dylan behöver jag därmed inte försöka komma in i himlen mer,.
Jag är där redan – och säsongens första back-to-back-blogg kan fullbordas.
* * *
Det är förstås ingen tillfällighet att bloggen följer upp sin live-premiär i Detroit med ett framträdande i just St. Louis.
Jag har ju tippat Red Wings och Blues i final till sommaren och man ska såklart börja säsongen med att inventera sina favoriter.
Wings levde, i alla fall under första halvan av holmgången, upp till förväntningarna och nu är det bluesmännens tur att visa att jag vet vad jag talar om.
De ser i alla fall väldigt peppade ut under morgonvärmningen. Det är sällan man hör så mycket gapande och pepp på isen vid de övningarna.
– Det ser bra ut, bekräftar Alex Steen när han efteråt står och svettas i kortärmat underställ som visar omfattande underarmstatueringar jag inte visste att han skaffat sig.
– Vi har haft en riktigt bra camp. Det var ju faktiskt Hitchcocks första träningsläger med oss, trots att han tränat oss i två år, och det var skönt att få tid att gå igenom några detaljer ordentligt. Vi har också fått in nya, bra spelare. Bouwmeester gör sin första säsong från start och nu är såna som Roy, Morrow och LaPierre här. Det är ett bra gäng och vi har fin bredd. Många som skickats ner skulle också kunnat spela i NHL. Men nu ska vi spela också, det gäller att prestera…
Ja, särskilt som så fina människor från Midtown satt sin ära på att this is the year…
* * *
Det blev ingen riktig bagarväckning i morse. Man kan inte riktigt beskriva det så när man aldrig hinner somna.
Efter sista formuleringarna om Patrick Roys underhållande utbrott på Lille Fridolf Boudreau ar det
Det var således en rätt mör bloggare som satt av morgonvärmningen i morse. Vid några tillfällen nickade jag faktiskt till.
Men nu har jag, likt spelarna, haft en fin pre game-nap på hotellet och spinner på alla cylindrar igen (nåja…).
* * *
Morrow, ja.
Han ska spela premiären.
Det var osäkert så sent som i förmiddags eftersom han inte fått klart med nytt arbetstillstånd och att ha såna problem just som en government shutdown – den amerikanska staten har ju liksom stängt – pågår är inte alldeles lyckat.
Men med hjälp hårt arbetande advokater och klubbledningar som vet hur påtryckningar genomför löste det sig tydligen.
Synd för Magnus Pääjärvi bara.
Det var han som skulle ersatt veteranen om byråkratins kvarnar inte satts i rörelse.
Nu får han sitta med och äta popcorn på pressläktaren istället.
* * *
Det är inte riktigt sant att jag inte varit i Scottrade förut.
Våren 2000 var jag här och hälsade på min gode vän surjämten Ricard ”Slava” Persson, som agerade omutlig murbräcka i Blues-försvaret på den tiden.
Men då satt jag, under tre fina matcher, på vanlig läktarplats, med spelarfruarna, och tyckte det var fantastiskt att man kunde gå ut i entréhallen och köpa grogg och ta med sig upp till sin plats igen.
Det gjorde jag i varje paus och blev så till mig att jag en kväll nästan började stöta på Al MacInnis fru.
Men bara nästan.
* * *
Att se Ken Hitchcock på isen under morgonträningen är…speciellt. Jag kommer osökt att tänka på filmen där John Candy var coach åt jamaicanska rodel-landslaget.
* * *
Blues mötte Red Wing och Thrashers – med Svartvadet i laguppställningen – och Blackhawks under det där besöket.
Jag minns inte hur det gick, men coach Quenneville – som basade över bluesmännen då – var ständigt förgrymmad och sur, så förmodligen inte så bra.
I laget fanns såna som just MacInnis, Chris Pronger, Pavol Dimitra – salig i åminnelse – en skadad Pierre Turgeon, Jochen Hecht och Canadiens nuvarande G Marc Bergevin, som hade mycket roligt åt mitt krull och ständigt sa åt mig att ”knäppa hjälmen”.
* * *
Men vad fan pysslar Capitals med ikväll då?
Det är ju Calgary – Calgary! – de möter.
* * *
För egen del känner sig Alex Steen i bättre form än inför någon tidigare säsong i karriären.
– Jag har inga skavanker och inget som oroar. Det känns väldigt skönt, säger han.
Det indikerar att han kommer att låta den där mördande bössan tala redan ikväll.
* * *
Scottrade – eller Kiel Center, som vi som var med redan 2000 helst säger… – är rent generellt en konventionell NHL-hall, men den har ett tydligt särdrag.
Den är verkligen blå.
Så in i helvete blå, faktiskt.
Jag har inte sett nått så blått sen Gösta Bohman gick i pension.
Och det är coolt.
* * *
Predators har också blivit bättre sen ifjol, hävdar Patric Hörnqvist när han under förmiddagen visar sig i en snygg, grå kostym i gästernas minimala omklädningsrum.
– Ja, det känns som att vi håller på att hitta tillbaka till den identitet vi delvis tappade bort ifjol. Vi kommer jobba hårt för varandra hela tiden. Det är så vi ska spela, säger den vänligen stockholmaren.
Som häromdagen ju blev utsedd till assisterande lagkapten.
Det hade han inte riktigt räknat med när han, rätt så blyg och försynt, först dök upp i sydstatsmetropolen för några år sedan.
– Nej, ha ha, det hade jag nog inte. Men det är väldigt kul och hedersamt, konstaterar han.
* * *
En dag efter en träning här i hallen 2000 guidade surjämten runt i environgerna och visade mig bland annat den här pressläktaren.
Jag tyckte den såg otroligt cool och lyxig ut och avundades de som fick ha det så underbart på jobbet.
Aldrig hade jag trott att jag själv skulle återkomma i just jobbet, men här sitter jag nu och sörplar kaffe och bländas av en Tarasenko som under värmningen tydligt visar att han tänker göra ett premiärmål.
Det känns lite…vackert.
* * *
Hitchcock får på sin presskonferens efter morgonens John Candy-uppvisning frågor om att Patrick Roys attack på det där plexit mellan spelarbåsen i Pepsi Center igår natt.
– Ja, om det gett vika tror jag att Bruce (Boudreau) hade blivit föremål för den snabbaste viktminskningsmetoden i historien och det vore nåt för mig också, skrockar han.
Avväpnande, den sortens humor.
* * *
Man vet att man är gammal när man gått i skolan med NHL-stjärnornas mammor.
Just så är fallet med Mattias Ekholm, som tagit en plats i Preds-truppen och spelar den här premiären.
Jag och hans mamma, Kristina, gick i samma klass både på låg- och högstadiet – och dessutom i lekis – hemma i Borlänge.
– Är det sant, säger han och skrattar. Det måste jag höra mig för om.
Då är risken att han får höra att jag som sjuåring, i ett oförklarligt utbrott av generositet, gav bort alla mina filmisar till morsan…
* * *
En stor idrottskväll pågår i St. Louis.
Inte nog med att Blues har opening night här i Scottrade – Cardinals spelar samtidigt sin första slutspelsmatch mot Pirates på Busch Stadium några kvarter härifrån.
Vinner bägge lär det bli en minnesvärd torsdagskväll ute på byn.
* * *
Hade ju hoppats att få se Filip Forsberg och Viktor Stålberg ikväll också, men de är bägge skadade – Filip på day-to-day-basis – och har stannat hemma i Music City.
Attans.
* * *
Ser mycket fram emot att få föra det dova, tunga ”Let’s go Blues”.
Det låter ju så väldigt suggestivt på tv.
* * *
Pääjärvi får som sagt inte spela ikväll, men han trivs ändå bra i sin nya miljö.
Den är väsensskild från den han upplevde under åren i Edmonton.
– Allt är annorlunda. Här pratar man till exempel om Stanley Cup, säger han med ett brett leende.
Ja, det har det förstås inte funnits skäl till i Alberta….
* * *
Man kan ju undra hur det går med en leksing, Forsberg och en moring, Ekholm, i samma omklädningsrum.
Det är ändå som att sätta en PLO-aktivist och en Mossad-agent vid samma bord.
– Jadu, säger Ekholm med en tydlig rysning, vi försöker undvika det ämnet…nädå, Filip är en knaonkille. Vi kommer jättebra överens.
Då så.
Då finns det hopp om fred i Mellanöstern.
* * *
Satan, nu – strax innan öppningsceremonin – fyrar de helt oväntat av kanonader så våldsamma att jag är glad att jag har underklädesombyte på hotellet.
Men andemeiningen går inte att ta miste på:
Nu kör vi!

Detroit-Buffalo 2-1 (Slut)
* * *
Det hände ju, det där.
Sabres fick verkligen ett flytmål och sen blev det fan så spännande på slutet.
– Jag vill inte låta kaxig, men det var lite slött av oss. Vi gick ner i tempo och släppte in dem i matchen, säger målskytt Samme.
Så var det ju.
Båda lagen har lite hemläxor.
Detroit måste dels sluta göra just så och de måste definitivt sluta ta så mycket utvisningar, för snart möter de motståndare med betydligt vassare powerplay än Sabres.
Som å sin sida måste öva på spel i numerärt överläge, för ojvoj – så här tandlös går det inte att vara i NHL.
* * *
När Girgenson reducerar skriver min finske vän Juha ”sinne meni Jimmy Howardini nollapeli” på twitter.
Hm.
Man får egentligen inte ta bilder i omklädningsrummet, men den här scenen kändes som den bara måste förevigas.

Nog ser det lite underligt ut, va?
* * *
Fast jag håller med Juha.
Det var surt att Howardini inte fick hålla nollapelin.
* * *
Jag som trodde att Anaheim skulle bli en riktig contender – och Colorado inte mycket att skriva hem om.
Vad är det här?
* * *
Vad Alfie säger om kvällen och sin egen insats kan ni läsa i fylligt referat på sportbladet.se just nu.
Men är glad och nöjd och det med all rätt,
* * *
Jag trodde också att det skulle vara tufft för Leafs att börja med back-to-back på bortais, men jag fattar ju ingenting.
* * *
Samme har redan tangerat fjolårets facit.
– Ja, jag gjorde bara ett mål förra säsongen, så den här starten får man ju vara nöjd med, flinar han.
* * *
Nä, hörrni, jag har varit i både San Jose, Washington (verkligen!) och Phoenix även på senare år.
Resan i svinottan går till – St. Louis.
Frågan är om det överhuvudtaget är någon poäng att gå till sängs, klockan ringer om några få timmar – och gästerna vägg i vägg har något slags högljudd fest.
I vilket fall:
Vi hörs från Missouri.

Slut. Detroit vinner, med viss möda till slut, med 2-1.
Mer sen.