Detroit – Buffalo 2-0 (Period 2)
* * *
Nähä, inga fler baljor i The Joe – i alla fall inga som blir godkända.
För det ska Wings vara båda ledsna och tacksamma.
Å ena sidan borde de ha avgjort vid det här laget, för de är klart bättre på allt, men kommer inte till några riktigt vassa avslutningar – ens när PP-uppställningen med Alfie & co får en ny chans,
Å andra sidan lever de rätt farligt, Sabres hostar upp sig något och de behöver bara ett enda flytmål och sen är det ju match igen.
* * *
Världen verkar överens om att det var fel att döma bort Cleary för homersk goaltender interference, men Kerry Fraser säger på twitter att min Charron gjorde rätt och jag litar på honom.
* * *
Fast det verkar också som att Sabres verkligen behöver flyt för att spräcka Howards nolla.
De fick ju ett nytt fem-mot-tre-läge här i slutet av andra – plus ett helt koppel ”vanliga” powerplays – men gjorde verkligen ingen komet glad då heller.
Det där ser ut som ett väldigt jobbigt problem.
* * *
Big E känns het och och självsäker och tar fler offensiva initiativ än man är riktigt van vid, gör han inte?
* * *
Det är som Jason Vogl, Buffalo News beat-reporter för Sabres, skriver på twitter:
Getting a chance to regurlarly watch Pavel Datsyuk and Henrik Zetterberg will be a treat. Except for the eastern teams that have to face them.
Just.
* * *
Det är snudd på förnedrande hur, ehum, fullvuxna som jag får åla oss förbi passager på pressläktaren för att nå kaffekannor och toaletter i pauserna.
Hockeyandan här inne i all ära, men det kommer inte vara ledsamt när Illitch bygger sin nya arena i den här stan.
* * *
Hanky Tank Tallinder gör det dock någotsånär svårt och jobbigt för Zäta & co runt Miller emellanåt.
Han har mycket kvar av det där som en gång fick Jagr – när han spelade i New York – att utnämna Tallen till en av de vidrigaste backarna i hela ligan att möta.
* * *
Kmannen, jag har genom åren tagit så många bilder just här att jag inte vet vad jag ska plåta längre.
Det kan bli mer i morrn, när jag kommer till en hall jag inte varit på tretton år!
* * *
Ser en kopia av leksandslegendaren Mats Ingels på pressläktaren – fast mörk.
Det säger kanske inte alla av er så mycket, men det roar mig.
* * *
Den här gången får den röda PP-uppställningen i alla fall till ett långt, intensivt powerplay och det syns onekligen att de har kul och förlöser mycket kreativitet , men det kanske blir en och annan passning för mycket, no?
Alfie borde helt enkelt skjuta ännu mer.
* * *
Emmertons lama straff borde leda till en ny session på waivers.
Nä, såklart inte – men fan vad dassig den var.
* * *
Nej, skånske Jan, du är inte portad – du får bara inte dina cynisk spydigheter publicerade hela tiden.
Försök bidra med nåt skoj och positivt ska du se att det blir mer Jan i spåret.
* * *
Blir en intressant slutperiod att se, det här.
Sen kommer slutrapport.
Men den kan bli kortfattad i natt, jag har en bagarväckning monumentale – vid 04.00! – för att hinna till nästa morgonvärmning i morrn.
Så ni vet.

Detroit – Buffalo 2-0 (Period 1)
* * *
Klockan är 20.11, lokal tid i Detroit, Michigan, när Daniel ” Alfredsson kommer in på isen för sitt första byte som Detroit Red Wings-krigare.
Det händer inte alltför mycket under det inledande skiftet, men han ser pigg och ivrig ut och det är en härlig, härlig syn!
Lite senare är han och fellow nykomlingen Weiss alldeles nära att tillsammans snurra bort Ryan Miller, men riktigt så kul ska vi inte ha ännu.
Wings har andra som fuckar upp Millers säsongsinledning istället.
Micke Samuelsson, som Wings ville köpa loss somras, styr först in en framspelning från Emmerton, som Wings hade på waivers så sent som häromdagen och sen använder Datsyuk sina handleder som Michelangelo använde sina och sprätter in 2-0 med en magnifik backhand.
Och resultatet är inget att snacka om.
Att påstå att Wings spelar ut gästerna vore kanske att ta i, men de är väldigt mycket bättre och kommer att vinna den här premiären.
* * *
Sabres har ett alldeles förträffligt läge när de får spela fem mot tre i en och en halv minut i början av matchen, men det händer ingenting.
De är fumliga och obeslutsamma, samtidigt som Wings dödar bra – och när den först utvisade, Zäta, kommer in igen, är det hemmalaget som står för klapp-klapp i anfallszonen.
Och ni känner till den gamla sanningen, understruken av just Alfie under Ottawas finalserie mot Anaheim:
Man måste göra mål i fem-mot-tre-lägen, annars går det inte
* * *
Det är en särskild sorts poesi att just Samme och Emmerton kreerar det där målet tillsammans.
Så ger man svar på tal.
* * *
Prytzen, det är tämligen fullsatt här – utom på vissa av de dyraste platserna längst ner. Det är ändå Detroit. Men de som är här har en stor galakväll, stämningen liknar den som brukar få den här gistna plåtlådan att koka under vårarna.
* * *
Wings omsusade PP-uppställning får en chans och som motståndarna agerat fram till dess är vi alla övertygade om att det ska ringa igen då, men det är väl det enda Babcock kan ha synpunkter på i den här pausen:
Där blev det inte så mycket uträttat.
* * *
Fan vad rasande roligt det är att sitta här, måste jag helt plötsligt få utbrista.
* * *
Stephen Weiss första byte – som äger rum samtidigt som Alfies – börjar med att han får hjälmen avtacklad av Steve Ott.
Men han repar sig snabbt och åker upp i anfallszon och replikerar.
* * *
Förövningarna gick faktiskt skonsamt snabbt här.
Ingen höll tal – och hemmaspelarna presenterades i en påfallande snabbt.
Mest jubel förärades Jimmy Howard, Zäta, Todd Bertuzzi, Datsyuk och Kron Wall of Pain – i den ordningen.
Alfie fick dock, något märkligt, komma in på isen utan mycket till uppståndelse.
* * *
Bläckfiskar trodde jag hörde slutspelet till, men fanimig – det landar en äcklig liten krabat på isen just som Karen Newman sjungit klart nationalsången.
Det känns stort på nåt vis.
* * *
En herr Francis Charron dömer den är matchen.
Ett nytt namn, är det inte?
* * *
Men vad fan Taggen, de två första raderna i första inlägget handlar ju exakt om vad jag har för premiärstass!
* * *
Teknikstrul pågår i The Joe, uppkopplingen har helt enkelt pajat och jag får lite till mitt mobila bredband (den som träffar Eken, på resa i Sverige, de närmaste dagarna kan be honom berätta hur han tror att jag reagerat på detta…).
Det innebär att det kan gå lite långsamt med uppdatering av kommentarer och så, men please, ha tålamod…
* * *
Ja, Loki. Abdelfucker. Det är ett namn som utvecklades under finalen 2008 och givetvis användas med största kärlek…
* * *
Kometen, säg åt dom att skicka in Johan Larsson.
Eller nåt.
Det här såg inget vidare ut, är jag rädd.
* * *
Nu ska jag ändå försöka tränga mig fram till kaffekannorna och hör ni inget mer på NBC:s sändning är det jag som trampat när Doc Emrick.

Kostymen är borstad, skorna putsade och en av de finaste slipsarna – en vit med grå och guldfärgade trådar i revär – knuten runt halsen.
Så nu kan säsongen börja på riktigt.
Det var kul och häftigt med premiär på tv igår, men det är under live-tagningarna bloggen börjar brinna med verkligt flammande entusiasm och iver.
Och ni vet hur det är här.
Det handlar inte om gravallvarlig analys och tvärsäkra expertutlåtanden, det handlar inte om att jag tror mig ha något att säga om hockey som ni inte redan vet.
Det handlar om själva showen.
Om hur det känns när strålkastarna tänds över den blänkande isen i Joe Louis Arena, rockmusiken dånar i högtalarna och The Detroit Red Wings, i sina legendariska hemmaställ, kommer utstörtande genom den lilla spelargången bakom hemmabåset.
Om hur det låter när nyslipade skridskoskenor skär i isen, stenhårda puckar träffar stolparna och båsdörrarna öppnas och stängs.
Hur det det luktar om pressläktarkaffet, zamboniavgaserna och trunken Pavel Datsyuk knölar ner sina axelskydd i efter matchen.
Hur det det ser ut när Detroits ledarstab står i bara skjortärmarna i båset och studerar uppvärmningen, när Kron Wall of Pain open ice-proppar en ovan Eastern Conference-forward och när Jimmy Howard klipper med plockhandsken som en Edward Scissorhands i fast forward-tempo.
Det är det jag älskar, det är det som gör det här till det roligaste som finns och det är det jag vill berätta om.
Igen och igen och igen.
Nu kör vi.
* * *
Premiärer är stora upplevelser i allmänhet – och premiärer i The Joe i synnerhet.
Men just ikväll känns det alldeles särskilt extraordinärt.
Det är ju Alfies allra första tävlingsmatch för ett annat NHL-lag än Ottawa Senators.
Efter sjutton gloriösa säsonger i den kanadensiska huvudstaden är ju den 40-årige legendaren plötsligt Red Wings-krigare.
Bered er på att det kommer att kännas…lugubert.
Jag har varit här i flera dagar och sett honom på is tre gånger, med Zäta och Kron Wall of Pain och alla andra, men hajar ändå till när jag kommer in i omklädningsrummet efter dagens morgonvärmning och ser honom stå och göra intervjuer i rödvit Wings-regalia.
Komplett med keps.
* * *
Jag måste ha gjort det uppemot hundra gånger de senaste åtta åren, men det känns ändå lika, ja, heligt, att ännu en gång genomleva den sedvanliga pre game-ceremonin i Detroit.
Hämta ut bilen i garaget mitt emot Marriott-skrapan, göra den tvära U-svängen på Jefferson Avenue, styra ner i det komplicerade tunnelsystemet under Cobo Center, hälsa på den snälla tanten på pressparkeringen, gå den korta promenaden bort mot The Joe, nicka mot plastbläckfisken ovanför The Gordie Howe entrance, notera den brutala stanken av avföring under viadukten precis vid pressingången, hämta ut ackrediteringen, gå genom vimlet av personal i de breda backstage-korridorerna och slutligen tränga sig in på ligans minst bekväma pressläktare.
Det är livet, folks.
* * *
Som ni måhända såg i den här artikeln tycker han till och med själv att det känns lite underligt att se Daniel Alfredsson i en Detroit-tröja.
Däremot menar han att känslan så här inför match, med idel nya lagkamrater omkring sig, inte känns så särskilt annorlunda än vanligt.
– Nej, säger han och vrider lite på den där kepsen, det går väldigt snabbt att utveckla nya relationer . Man tittar killarna man har omkring sig i ögonen och sen känner man att man vill vinna tillsammans med dem.
Nervöst kommer det dock att vara nu när klockan tickar ner mot
– Just nu känns det inte så särskilt, men visst. När jag åker ner till arenan och matchen närmar sig kännas det säkert pirrigt. Och det ska det göra, annars är det nåt fel, heter det.
* * *
Har jag förstått det här rätt – sköt Lidas sönder fötterna på Tomas Front 242-Åke Ros efter Sportbladets tv-sändning igår?
Legendariskt.
I det perspektivet får man ju säga att jag klarade mig lindrigt undan när legendaren under själva sändningen, på Rossis fråga om starkaste minnet av lilla mig, påminde om att han döpte mig till silverräven den gången jag dök upp här med ett slutspelsskägg som han helt fräckt menade var mer grått än något annat…
* * *
Det passar bra att Alfie får göra sina första match som rödvinge mot just Buffalo Sabres.
Det var nämligen dom han spelade mot i sin allra första match som Ottawa senator också, back in the day när USA:s president fortfarande hette Bill Clinton.
– Då fick vi stryk med 3-1, säger han med en lätt grimas.
* * *
Jag påstår som sagt inte att jag är någon expert och ser inget särskilt dåligt när våldsamt nederlagstippade Sabres morgonvärmer.
De ser ut som alla andra – fast har snyggare träningsställ än de flesta.
– Men det passar oss alldeles utmärkt att ingen tror på oss. Då kan vi komma lite underifrån och inte ha så stor press på oss, säger Hanky Tank Tallinder.
Som ju efter några år i Jersey är tillbaka ”hemma” i Buffalo och visar sig trivas alldeles utmärkt. Han känner de flesta i organisationen, gillar stämningen i laget och känner sig bekväm i stan.
Och så är det, säger jag, kanske inte lika mycket regler som hos Old School Lou?
Då gapskrattar Hanky Tank.
– Ha ha, nej, det kan man verkligen inte säga.
* * *
Det är lite krångel med vad bloggen ska sitta och det tar sin tid, varför det här introt kanske inte blir så långt som jag hade planerat, men till slut river Wings PR-avdelning – den som behandlar bloggen bäst av alla i hela ligan, man skulle kunna säga att jag älskar John och Todd – bort några skrymmande kameror och plötsligt har jag ett helt litet kommentatorsbås för mig själv, i höjd med rödlinjen och allt.
Nu sitter jag här och känner mig som en enda stor Niklas Holmgren.
* * *
Hanky Tank har den här gången flyttat in till centrala Buffalo, visar det sig.
Där trodde jag det var rena South Bronx.
– Ja, det är det också. Men det finns några bra kvarter med trevliga ställen. Förra gången bodde vi långt utanför, i princip på en åker där det bara var en massa hus och inget mer och efter att ha bott mitt inne i ett litet samhälle i New Jersey har jag insett att det är så jag vill ha det, säger backen.
Klok man.
* * *
Fast det är oroande långt till kaffekannorna från det här Niklas Holmgren-båset.
Kan någon skicka hit Eken?
* * *
Han fick praktiskt taget hela fjolårssäsongen förstörd av skador, men nu är Samme Samuelsson hundra procent igen – och spelar i fjärdekedjan.
– Det är verkligen skönt. Jag kan åka skridskor igen, säger han.
Då tittar The Mule, som sitter på sätet intill, upp och gör en sån där vickande nåja-rörelse med ena handen.
Det tycker jag är kul.
* * *
Fina The Joe-DJ:n pumpar Motown medan publiken långsamt strömmar in och börjar fylla läktarsektionerna i den luggslitna gamla hallen.
Smokey Robinson forever.
* * *
The Mule är också påfallande skojig när han plötsligt utbrister ”du, det var länge sen du ringde nu”…
Då ska man veta att smålänningen är ungefär lika bra på att svara i telefon – och på all kommunikation modernare än röksignaler – som de lokala politikerna här i stan är på att hantera ekonomi.
* * *
Johan Larsson tog ju en plats i Sabres trupp den här säsongen, men tyvärr – han spelar inte ikväll.
– Nej, man jag är väldigt glad över att vara här. Nu gäller det uppnå nästa mål och det är att få spela, flämtar han på klingande gotländska när han kommer in från den brutala bag-skating som är det öde alla som inte spelar matcher får leva med i den här ligan.
Jag tycker dialekten låter underbar, men Hanky Tank fattar ingenting.
– Det kommer ju jättekonstiga ljud ur munnen på honom, säger han och försöker sig på en imitation som inte direkt håller Robert Gustafsson-klass.
* * *
Att Zäta är extraordinärt peppad inför den här premiären ser man tydligt när han under en övning på värmningen plötsligt börjar klappa hårt med klubban i plexit för att jaga på sina lagkamrater.
Fast vad fan vet egentligen jag…så kanske han alltid gör.
* * *
Den ursprungligen silverräven, den Lidas refererade till när jag kom och förevisade mitt eleganta skägg den där gången, heter Holmström.
Han var här och spanade in sina gamla lagkamrater på träning i förrgår, men ikväll lyser Homer med sin frånvaro.
– Jag ska iväg och fiska, säger han och drar sen en härlig rövarhistoria om ett vattendrag i norra Michigan där han tydligen brukar dra upp laxar stora som huvudrollsinnehavaren i ”Hajen”.
Eventuella invändningar om att det där ju inte kan stämma möts med samma oskyldiga uppsyn som när NHL-domarna hade mage att påstå att han hade backat in i en målgård…
* * *
Det är inte minst i powerplay Red Wings hoppas att Alfie ska bli en stor tillgång och coach Babs förklarar frankt varför.
– Han skjuter pucken och han har varit i ligan så länge att ingen han spelar med vågar klaga på att han inte passar. Vill de ha pucken får de se till att jobba för det, säger han.
* * *
Först berättade han att han älskar Velvet Underground.
Sedan kom det uppgifter om att han börjat måla.
Nu berättar Ville Leino att han börjat samla på högkvalitativa rockfotografer och hör till magiska New York-galleriet Morrison Hotels mest hängivna stamkunder.
– Jag har 40-50 bilder på väggen hemma…Dylan, Neil Young…ja, du vet, säger han.
Det är väldigt svårt att inte gilla den gode finländaren.
* * *
Hur känns det, Kometen?
För din skull hoppas jag att det här blir lika spännande som alla matcherna igår.
* * *
Alfie kommer alltså att starta i andrakedjan med The Mule och Stephen Weiss.
Tanken är att den uppställningen ska ge laget bättre balans och att Zäta och Dats kan få spela ihop – med Abdelfucker, från och med i år, ser det ut som – under längre perioder.
Sen ingår han alltså också i den första PP-uppställningen med Zäta, Dats, The Mule och Kron Wall of Pain.
Det låter som något man kan skrämma barn med.
* * *
Premiär som det som sagt är blir det långa preludier här också. Alla hemmaspelarna ska presenteras, högtravande tal hållas och…ja, ni vet, allt det där.
Men sen åker vi.
Säsongens första liveblogg är här.

Parros otäcka olycka satte lite sordin på allting.
Men annars var ju det här en strålande premiärafton, med mycket mål och slutsekundsdrama i alla tre hallarna.
Satte de här matcherna tonen för de 1227 som nu återstår är vi in for a ride fram till midsommar.
* * *
Det hade jag inte koll på förrän jag ringde Krüger efter slutsignalen, men det var alltså ett födelsedagsbarn som avgjorde i United Center.
Johnny O firade helt enkelt 32-årsdagen med den där 5-4-baljan.
– Så man får väl säga att han förtjänade det, skrockar Kryckan.
Ja, det får man.
* * *
Det är dessbättre ändrat av snabbe redaktör Hagman nu, men under några minuter stod det i mitt referat om Montreal-matchen att ”Parros drabbades av en kraft hjärnskakning, men dessvärre inget värre”.
Dessbättre, var min tanke.
Ibland går det för snabbt – och ringrosten är inte helt eliminerad ännu….
* * *
Jag hann inte notera så mycket mer från Rexall Place än att Oilers även under Dallas Eakins ledning är benägna att slarva och begå iögonenfallande försvarsmissar.
Men på twitter rejvar de nordamerikanska tyckarna i extas om Jacob Trouba och flera vill redan revidera sina tips om vem som vinner Calder Trophy till sommaren.
Wow.
* * *
Nu är det läggdags på 70:e våningen i downtown Detroit.
I morrn har Alfie sin first stand i The Joe och då väntar också säsongens första liveshow här i bloggen.
Don’t miss, introt landar strax före 01.00, svensk tid.

Johnny O avgör i United Center – med en fjösare Brendan Holtby kommer att sitta klarvaken på planet hem till DC och undra över hur fan han kunde fumla in.
Och därmed är Hawks den första regerande mästare som vinner sin premiär sedan Pittsburgh efter triumfen 2009.
* * *
Grabovski var det.
Han tillskrivs till slut även det sista PP-målet.
Det betyder att han gör hat trick i sin debut för Washington.
McPhee behöver inte ångra den signingen
* * *
BBQ-mackan dom kom upp med på rummet var helt okej, ber jag ödmjukast att få meddela på detta sätt.
* * *
Capitals defensiv kommer Washington Post inte att behöva ge ut några extrabilagor om under natten, men powerplay spinner på alla cylindrar redan från början, med Bäckis som Karajan-liknande dirigent precis hela tiden.
Tre assist i premiären.
Det är ett finfint facit det.
* * *
Det roar mig grundligt att stammisarna Kmannen och John J – två skarpvässade pennor – går en vänskaplig liten duell i kommentatorsspåret.
* * *
För svensk del får man säga att säsongen överhuvudtaget börjat hyggligt, rent poängmässigt.
Få se vad vi har so far:
Johnny Oduya – ett mål.
Nicklas Bäckström – tre assist.
Niklas Hjalmarsson – två assist.
Toby Enström – två assist.
Marcus Krüger – en assist.
* * *
Nu har jag lite referat och slikt att skriva åt en redaktör Hagman, så nu blir det lite uppehåll här, men fortsätt rocka i kommentatorsspåret, ni som är vakna.

Jo, Blackhawks kan definitivt spela hockey i år också.
De kommer mellan varven i oerhört blixtrande attacker, har ett mäktigt powerplay och leder nu med 3-2.
* * *
Ojvoj, att Leafs leder med några mål när tio minuter återstår betyder inte alltid så mycket , det fick vi – för att inte tala om dom – lära sig i slutspelet i våras och den här säsongen håller ju på att sluta som den förra började.
Men den här gången står de emot och lyckas alltså bärga en uddamålsseger.
Trodde man inte efter förstaperren.
* * *
Såg inget bra ut alls med Parros, men jag fattar inte exakt vad som hände.
Knockade han sig själv?
Twitter fullständigt svämmar över av aversioner mot hockeyns svarta sida. Varje ledande tyckare i den nordamerikanska hockeyvärlden är rasande, faktiskt.
* * *
Jodå, Caps kommer nog få nytta av att ha Grabovski som andrecenter.
Det är han som, med sitt första mål i Washington, står för kvitteringen mitt i den här perioden.
* * *
Färskaste rapporterna säger att Parros tagits till sjukhus för undersökning.
Hoppas verkligen inte det är något allvarligare än en
* * *
Är det bekant att Andrew Shaw auktionerade ut stygnen från det saftiga såret han åkte omkring med på ena kinden under Stanley Cup-finalen – och att budgivningen blev hård?
Hockeyfans alltså…
* * *
Lars Eller går upp i ledning i poängligan – med marginal.
Dansk dynamit smäller högst, det har jag tyckt ända sedan Heinz Ehlers och Jens Nielsen kom till Leksand och var kungar.
* * *
Nu ser jag reprisen från Bell Center.
Aj fan.
Den käken gick av, det var ju bara så.
* * *
Nu kom det plötsligt en vagn med några räkor och en BBQ-anrättning.
Den ska härmed avnjutas.
Är det några kvar för sista perren i Chicago – och sena matchen?

Det är inte lätt gå in och göra det man ska efter en sån där hissa-banner-ceremoni, visar färsk historia.
Distraktionerna blir många, känslorna starka – och plötsligt tar ligan tillbaka bucklan i väntan på nästa mästare.
Sen kommer en taggad motståndare ut och vill nita the champion direkt och de flesta brukar faktiskt lyckas.
Men Hawks har ju varit här förr och verkar veta vad de pysslar med.
Caps svarar visserligen på tidigt underläge med en enastående snygg PP-kvittering – Bäckis verkar vara i praktform – men Sugar Kane skaffar snabbt ny ledning.
Spännande, baksmällan verkar verkligen inte så farlig…
* * *
Försöker nu alternera mellan Montreal-matchen på datorn och den jag har på tv och det blir helt splittrat, så please – ni får nog fortsättningsvis stå för uppdateringarna från Bell Center.
* * *
Både Kryckan Krüger och Yellbear Hjalmarsson får assist på Bolligs 1-0-mål – och faktum är att Joakim Nordström kunde fått en han också. Det är ju den unge rookien som ser till att pucken blir kvar i zoonen i det läget.
Så ska man inleda NHL-karriären.
* * *
Nej, Holtby har inte direkt imponerat i den här perioden.
* * *
Kul att se de nya Hawks-killarnas miner under nationalsången.
De kan inte riktigt tro att vrålet från läktarsektionerna är sant och jag förstår dem.
Man gör inte det.
* * *
Lite konstigt är det väl ändå att Ed Olczyk först leder pre game-ceremonierna åt ”sitt” Chicago – och sen tar hissen upp till pressläktaren och agerar neutral expertkommentator i en rikssändning.
* * *
Ovetjkin borde ha avslutat bättre när hans svenska kedjekamrater stod för sånt lysande klapp-klapp-upplägg redan i ett av de där första bytena.
* * *
Sorry, det verkar – ännu en gång – vara nåt tjall med surlökiga Disqus. Försöker godkänna kommentarer i ett men får bara tillbaka alla som icke-godkända hela tiden. It’s frustrating.
* * *
– I don’t know where HE came from, säger Milbury nu om Nordström.
Nej, men han har verkligen börjat bra.

19.45 , lokaltid, 1 oktober 2013 – i ett fem-mot-tre-läge 11.41 in i första perioden i den inledande matchen – gör alltså James Van Riemsdyk den nya säsongens allra första mål.
Och sen dröjer det ju inte länge innan danske dynamitarden Eller, riktigt kyligt framspelad av den gode Diaz, replikerar.
Hey, boys and girls, det har verkligen börjat nu.
* * *
Det är en väldigt underhållande, öppen och speedig, inledningsperiod vi får se – och Habs leder den rättvist med 2-1.
Det är tämligen jämnt precis i den nervösa och därför ostrukturerade starten, men sedan tar hemmalaget över och iscensätter några rent ljuvligt kvicka anfall mot ett Toronto-försvar som emellanåt inte alls hänger med.
* * *
Redan under de sedvanligt långa premiärpreludierna är det sånt liv i Bell Center att det jäklaranamma skräller i högtalarna på min lilla Macbook.
Ah, bara Dogge blir hel.
Då är jag där..
* * *
Första blev det inte, snarare tredje, men ändå – Gallagher gör i alla fall mål i säsongens första period. Så helt galen var den ingivelsen inte.
* * *
Mike Milbury svingar redan vilt i NBC-studion.
Först meddelar han, till allmän häpnad, att han älskar Kings of Leons ”Sex on Fire”.
Sedan påstår han att Zäta var så ivrig över tanken på att Alfie skulle skriva på för Detroit att han twittrade och facebookade för att locka honom till Michigan.
Det var fan – var hittar man det zetterbergska twitterkontot och den zetterbergska FB-sidan?
Ha ha, han bara låter käften gå, Milbury-gubben.
* * *
Nä, Fredde Söderhäll, oddsen är väl att Carl Söderberg inte platsar i OS, men nu har de ju tagit ut en trupp a 64 namn och ur den poolen måste man plocka den slutgiltiga truppen.
Och vem vet, han kanske gör en kanonsäsong i Boston, jag menar att potentialen finns, och då känns det ändå onödigt att på grund av symboliska principer inte ens ha möjlighet att nominera honom.
* * *
Sättet de presenterar truppen på i Bell Center är ju överhuvudtaget väldigt högtidlig och mäktig.
En och en åker spelarna in till mitt cirkeln och tar över den klassiska eldfacklan, som i en stafett, och sträcker den över huvudet.
Sen är det ju inget fel på nationalsången heller.
Jag fattar inte att inte spelare som står på isen under såna gåshudsrysare börjar gråta.
* * *
”Siljansubåt”, kan vara den finaste signaturen i kommentatorsspårets historia.
* * *
George Parros kommer, med sin episka mustasch och sin hårdhet, att bli en veritabel folkhjälte i Montreal.
We like, Julia?
* * *
Det konstigaste med att se matcher på NHL Gamecenter på datorn är att det blir alldeles tyst och svart under reklamavbrotten.
Känns inte riktigt som det ska.
* * *
Kommentatorerna i Bell Center pratar mycket om att målvakterna har kortare benskydd från och med den här säsongen och därför kommer släppa in fler mål mellan benen.
Vi får se, kan jag konstatera efter att ha läst artikel i ämnet i den Sports Illustrated jag nämnde tidigare.
– Vi får se hur vi allesamman kommer att hantera de här förändringarna. En sak kan jag garantera: Grabbarna kommer att fuska, säger Marty Brodeur i texten.
* * *
Någon undrade om bloggens premiär-outfit. Den är det inget speciellt med, tvingas jag erkänna. Jeans och svart t-shirt. Jag sitter ändå för mig själv på ett hotellrum. Men när frågan nu kom upp var jag ändå tvungen att gå till garderoben och hänga en slips över halsen.
* * *
Pacioretty har enligt Pierre Lebrun på twitter väldigt, väldigt ont efter Colton Orrs våldsamma tackling.
Det är inget bra tecken.
* * *
Nu har de hissat mästerskapsflaggan i United Center och Rocky Wirtz, ägaren, är ute på isen och peppar publiken.
Hoppas det blir lika festligt där.

Oh, yes.
Nu är vi här.
Nu börjar det.
Nu höjer startern pickadollen i luften, kramar avtryckaren och – pang, plötsligt är NHL-säsongen 2013-2014 igång.
Jag tycker det känns som vid en riktigt magnifik galakväll, när spotlightsen spelar på natthimlen, juvelerna glittrar och pulsen rusar av uppdrivna förväntningar,.
Det.
Här.
Ska.
Bli.
Så.
Kul.
Ni är med mig, va?
Det är ju också första dansen i kommentatorsspåret och jag ber att få bjuda upp.
* * *
Rent praktiskt inleds min säsong här i det anonyma rummet på 70:e våningen i Marriott-skrapan downtown Detroit, med praktfull vy över en ärtsoppsgrön Detroit River som det idag går vita gäss på.
Jag kommer att följa inledningen av Habs-Leafs på datorn – för av någon anledning har hotellet strypt signalen från CBC, trots att det är Kanada jag ser där på andra sidan floden, kanske 150 meter härifrån – och sen glider mot fokus över till fajten i United Center, för den visas på NBC:s sportkana och kan således avnjutas på stor platt-tv.
Men ni som följer det helkanadensiska dramat närmare håller oss andra uppdaterade i spåret, utgår jag från.
* * *
Efter Wings träning i The Joe idag stod jag mitt emellan Zäta och Kron Wall of Pain i omklädningsrummet och deltog i lite skojfriskt gafflande om den senares Amazing Race-artade tur-och-returresa till DC igår.
Plötsligt avbröt Kyle Quincey – som sitter bredvid Kronwallarn – tittade på mig och frågade om Seinfeld brukar visas i Sverige.
Tack för den.
Han menade förstås att jag ser ut som Newman.
– Nejnej, han kollade dina vita sneakers och menade att de såg ut som Jerrys, försöker backkollegan från Järfälla lite senare.
Mina misstankar består dock – och bekräftas dom kan det bli en tung säsong för Kyle Quincy i den här bloggen…
* * *
Som jag var inne på i stora säsongstipset tror jag att Habs och Leafs kommer att ligga sida vid sida hela säsongen och förmodligen slåss om sista slutspelplatsen i öst. Just ikväll, en sån här öppningsafton, känns det som att Montreal borde vinna i kraft av hemmaplan, men skadan på Dogge Crankshaft – tänkt klippa och sergeant at arms oroar något.
Fajten i United Center känns som en riktig portion gräddsås för hockeyfans. Det handlar om två lag som verkligen gillar att utöva den här sporten. Är Hawks lika överjävligt bra i år? Jag tror vi får en fingervisning redan här.
Edmonton, slutligen, ska ju slå Winnipeg på hemmaplan, men att gå till premiär med de två förstacentrarna på skadelistan känns inte lyckat och torskar dom blir det omedelbart oroligt i Alberta.
* * *
– Hello…Quincy.
Ville bara kolla hur en sådan Newman-parafras känns.
* * *
Hittade Sport Illustrateds säsongsbibel för NHL i giftshopen (ja, förlåt svengelskan, men det är ju så vi svenskar säger här…) och dom tvivlar då verkligen inte.
Rubriken på förstasidan lyder:
Repeat after us: Hawks. Champs. Again.
Vi får la se.
Noterbart är att de rankar New Jersey ännu lägre än jag, på femtondeplats – och ja, givetvis påpekar jag det för att det igår var nån in och hackade om att jag borde sluta skriva hockey eftersom jag inte fattar att Devils kommer slå alla i öst utom Penguins, Bruins och Wings.
* * *
Kron Wall of Pain lyckades för övrigt med sitt amazing race igår.
Han hann till ambassaden innan stängning, fick sitt nya pass och flög hem till Detroit Rock City igen.
Starkt jobbat.
Men omgivningen tycker ju fortfarande att hela affären kunde ha lösts på ett mindre uppjagat sätt.
– Men jag behövde jobba upp mina airmiles, replikerar Järfälla-kungen…
* * *
Kulleman, dina önskningar om var bloggen ska ta vägen kan komma att uppfylls snabbare än du anar.
* * *
NHL-säsongens allra första mål kommer att göras av…Brendan Gallagher.
Gissar jag.
* * *
Att Carl Söderberg i praktiken diskas från OS-truppen för att han var olydig mot förbundet i våras känns…ja, småaktigt är ordet
Va fan, grabben hade chansen att spela in sig i NHL-miljö och tack vare den trippen är han nu redo att etablera sig hos mäktiga Bruins på riktigt – och det var ju inte som att det gick åt helvete för Tre Kronor i skåningens frånvaro.
Skrota de symboliska markeringarna och bered plats för Carl, för tusan.
* * *
Phil Kessel borde kanske passa på att göra ett mål eller två ikväll han också. Det jättekontrakt Leafs just förärat honom är ännu så länge bara motiverat på det så kallade papperet.
* * *
Mr Taggen, det är EN av årets allra största kvällar. Men slutspelsstarten och alla finaler är förstås ännu mer omtumlande.
* * *
Den lilla hotellrumsbryggaren puttrar, snusdosorna står uppradade och room service-menyn ligger uppslagen för beställning framåt första periodpausen i Chicago.
Ni vet hur det blir med såna här tv-bloggar, jag hoppar in och skriver när jag har fått ihop nåt – och under tiden dansar vi i kommentatorsspåret.
Nu, mina vänner, nu åker vi.

God afton, kära bloggläsare.
Jag skriver till er från 70:e våningen på ett hotell i en stad som gått i konkurs.
Just det
Detroit.
Det är här jag tillbringar dan före dan, det är här jag njuter av att vi nått självaste the eve of NHL-säsongen 2013-2014.
Känner ni? Det är något stort och högtidligt och magiskt i luften.
Ah, så fantastiskt.
Det är också här, på det här rummet, med den här rätt så sensationella panoramavyn över Detroit River och Ontario, jag kommer att sitta under premiärkvällen och se de tre inledande matcherna: Montreal-Toronto, Chicago-Washington och Edmonton-Winnipeg
Givetvis blir det hotellrumsblogg
Sedan följer säsongens första liveshow när Alfie debuterar med Red Wings mot Buffalo natten till torsdag.
Då vill jag se stammisar, nykomlingar och U-båtar i lyckorusig dans i kommentatorsspåret, okej?
* * *
Som Eric J konstaterade nyligen – vilket liv det blev om mitt lilla tips inför säsongen!
Men det är okej, man vill ju väcka känslor med tips – i synnerhet när man drar sta med relativa chansningar som Detroit
I enlighet med den nya teorin, att vi vill väcka starka känslor i den här bloggen, har jag bett även kollegorna på Sportbladet, de som skriver hockey, att lämna sina tips.
Så här säger dom:

Johan Garpenlöv:
Det blir en final mellan Chicago och Boston. Alltså en repris. Och Chicago vinner igen.

Mats Wennerholm:
Chicago-Detroit
Vinnare: Chicago
Jag väljer en drömfinal och en svenskfinal som blivit möjlig nu då Red Wings är tillbaka i Eastern Conference. Tråkigt att tippa samma vinnare som i fjol, men tror på Blackhawks, Annars kan ju John Tortorella och Vancouver bli det perfekta äktenskapet om spelarna står ut med honom en hel säsong. Det kittlar i alla fall med Tortorella hos Sedinarna. Och Pittsburgh är alltid en möjlig vinnare om Crosby och Malkin håller sig friska. Nej, det känns öppet, men jag har gjort mitt val.

Tomas Ros:
Pittsburgh-Chicago.
Pittsburgh vinner.

Hans Abrahamsson:
Final: Boston Bruins–Minnesota Wild
Vinnare: Minnesota Wild
Kommentar: Boston är en maskin som bara dundrar vidare, trots en del förändringar under sommaren. Extra spännande att se vad Loui kan hitta på. Minnesota har en extremt intressant uppställning, där både mixen och bredden känns optimal. Unga, potentiella superstjärnor (Niederreiter, Brodin och Granlund) kompletteras med redan etablerade storspelare som Suter, Parise och Koivu.

Jonathan Ekeliw:
Jag tror på Boston och Los Angeles i final. Har stor respekt för deras cup runs 2011 respektive 2012 – och nu är de hungriga igen. De två tyngsta gängen i ligan, men ändå fartfyllda och riviga. Har fått behålla sina stommar och är starka över alla lagdelar. Vilka som vinner? Kings. MVP: Jonathan Quick. Höjer även ett varningens finger för New Jersey Devils, trots tappet av Kovaltjuk. Tror de kan gå lite under radarn. Bra värvningar och överlag en vinnarorganisation.

Linus Norberg:
Jag säger Blackhawks-Montreal i final.

Emil Karlsson:
Vi slår till med Pittsburgh vs Kings.
Tror Pingvinerna får ihop det och tar hem Stanley Cup i år.
* * *
Det blir rätt mycket om Alfie framöver, men redan nu ber jag att få avslöja att han sitter mellan Joakim Andersson och Jordin Tootoo i sitt nya omklädningsrum.
Och ja, det är rätt underligt att se honom inne hos Red Wings..
* * *
Att Gustav Nyquist skulle få åka upp till Grand Rapids kom inte som någon våldsam överraskning Wings låg innan truppen skulle spikas över tillåten lönebudget och han var den enda som kunde skickas till AHL utan att passera waivers.
Så fort Ken Holland lyckats trejda bort någon, förslagsvis nämnde Tootoo, är ”Gus” tillbaka igen.
På annat sätt var det i alla fall svårt att tolka coach Babcock när han efter måndagsträningen fick frågan om inte Nyquist, trots nerflyttningen, är en av de tolv bästa anfallarna i truppen och svarade:
– Vad skulle jag tjäna på att besvara den frågan?
Nej, vad ska man med sanningen till?
Mer överraskande var att Ottawa skickade Mika Zibanejad till den förfärliga hålan Binghamton.
Han kändes helt etablerad efter förra säsongen.
Men inte heller Mika behöver gå genom waivers för att tas upp och ner och då kan det bli så när det laboreras med trupperna.
Tar han det bara på rätt sätt är han garanterat tillbaka i den kanadensiska huvudstaden om några veckor.
* * *
Kron Wall of Pain deltog i en egen version av tv-showen ”The Amazing Race” under måndagen.
Först tränade han i The Joe på förmiddagen. Sedan körde han – lugnt och enligt alla hastighetsbegränsningar, känner sig bloggen helt övertygad om – till DTW för en flight till Washington.
Där hade han han efter touchdown en och en halv timme på sig att för att, genom huvudstadens helvetiska trafik, hinna till svenska ambassaden innan stängning och få ett nytt pass.
Sedan åkte han tillbaka till Reagan Airport och flög tillbaka
– Worst case blir att jag får åka igen nästa vecka, säger han till ackompanjemang av lagkamraternas unisona huvudskakningar.
Enklast hade förstås varit att fixa nytt pass hemma i Sverige i somras, men dom där från Järfälla är inte så bra på planering…
* * *
Försäsongens stora svenska överraskning har varit Joakim Nordström och han slår sig alltså in hos regerande mästarna från start.
Otroligt roligt.
Bloggen – denna blågula vän; jag vet vad somliga av er tycker om det, men ni får bara stå ut – gläds tillika åt att Filip Forsberg, Mattias Ekholm, Elias Lindholm, Jesper Fast, Johan Larsson, Hampus Lindholm, David Rundblad – svensk poängkung under pre-season! – och Eddie Läck får chansen från start.
* * *
Jag börjar få en stark känsla av att både New Jersey och Florida kommer att gå mycket bättre än vad vi alla påstått och trott.
* * *
Bloggen är faktiskt med i en Fatasy-liga i år, arrangerad av den store Linus Hugosson, men överväger att lämna walk over
Jag kunde nämligen inte delta i draften i söndags, utan fick ställa in datorn på automatiska val på förhand, och fick på det sättet ett lag som skulle få stryk av även av ett skadedrabbat Calgary.
Det enda jag kan glädja mig åt är att Youngblood Ekeliw, som draftade på samma sätt, fick ett ännu sämre lag.
Datorn tyckte att hans förstemålvakt skulle heta – Kiprusoff.
Ho ho
* * *
Vilka av de 40 svenskar som nu skickats till AHL har störst chans att få komma upp inom den närmaste tiden?
Ja, Zibanejad och Nyquist såklart. De ÄR snart tillbaka
Men det känns även som att Adam Almquist, Oscar Lindberg, Rickard Rakell, Niklas Svedberg, Carl Klingberg, Magnus Nygren och Johan Sundström kan ligga bra till om förutsättningarna förändras.
* * *
Kometen, din gamla kämpe, det gläder mig att du tror på Sabres även i år.
Hoppas du får rätt och alla andra fel
* * *
Riktigt surt att Crankshaft Murray skulle gå och skada sig precis till seriestarten.
Att få se honom i Habs-uniform kändes som en av premiärkvällens verkligt stora attraktioner.
* * *
Jo, Olofmannen, det ser onekligen ut som du hade rätt om Drouin. Chansen att han ska vinna Calder Trophy har minskat något, om man säger så.
* * *
Det blir, efter NHLPA-omröstning, hybrid icing även under grundserien.
Kan nog bli en del härligt tjafs om det.
* * *
Okej, nu är vi nära.
Om bara några timmar består tillvaron av NHL och inte så mycket mer.
Väl mött, hoppas jag, i kommentatorsspåret när de släpper pucken i Bell Center