Nu, vänner.
Nu.
Nu börjar vi närma oss sanningens ögonblick i 2013 års magnifika Stanley Cup-final.
Det oändliga äventyret kan inte avgöras inatt heller, det står ju som bekant fortfarande bara 2-2 i serien, men likafullt är det säsongens – hittills – största ögonblick vi har framför oss i The Madhouse on Madison.
Ni vet ju.
Nästa gång bär de obönhörligen in bucklan – den mest mytomspunna och ikoniska i hela idrottsvärlden – i hallen och den som vinner ikväll har den plötsligt inom räckhåll.
Skaffar sig matchboll.
Får slagläge.
Så Blackhawks och Bruins står vid himlens portar nu.
Frågan är vem som får nycklarna till det förgyllda låset och fortsättningsvis har makten över sitt öde, sin historia, sitt testamente.
Det avgörs nu.
Nu, vänner.
Nu.
* * *
Tammefan.
Det ser ut som att Carl Söderberg kliver in i Stanley Cup-finalen ikväll.
Han och Daugavins alternerar visserligen i fjärdekedjan under morgonvärmningen, Uncle Fester Julien påstår att det rör sig om ett ”gametime decision” och skåningen själv vill inte säga vad han vet, men han ser exceptionellt glad ut när han gör det och har sedan mer bråttom till duschen än spelare som inte ska lira nånsin har.
Dessutom tror jag bestämt att han försäger sig när jag frågar om han tror att han kommer att vara nervös om det blir spel och han svarar:
– Nej, det här är bara skitkul.
Ojvoj.
I så fall har vi blågula pjäser i bägge finallagen för första gången sedan 2007 – och kommer garanterat att få nya inteckningar i the cup.
För så är det:
Det räcker med ett enda byte i finalen för att elitseriekungen ska föräras både ring och namnet på bucklan.
Så väldigt coolt.
* * *
Jag tror det var flöjtisten Björn J:son Lindh, av alla, som sa det:
– Efter tre dagar på turné är man som en femåring. Efter ytterligare tre dagar har man förlorat alla femåringens positiva egenskaper.
Här är vi nu inne på dag elva och skillnaden mellan en rockturné och en Stanley Cup-final är blott marginella.
Så ni kan ju göra era egna föreställningar…
Allt känns som en enda härva av sliten, barnslig, skrynklig, halvförkyld, sönderstressad, förvirrad oordning – och huruvida vi befinner oss i Boston eller Chicago är det för det mesta ingen som riktigt vet.
Men kul har vi, goddammit.
* * *
I Chicago – för ja, några av oss har lyckats slå fast att det är där vi är – passerade midsommar påfallande obemärkt; Niklas Holmgren sjöng inte ens en endaste Evert Taube-serenad.
Men Yellbear hade en liten fest med flickvän, svärföräldrar och mamma och syster hemma i sitt fina hus.
– Jag avstod nubben, men fick väldigt mycket god mat. Bland annat hade de sill med sig. Det är just sånt energitillskott hemifrån som kan bli avgörande såna här gånger, säger han belåtet.
Ja, det – och snus.
För jodå, smålänningen gräver en duktig mullbänk ur Biffens dosa och trycker upp under läppen efter morgonvärmningen idag också.
Traditionens makt är stor.
* * *
– Jag skjuter blankt, säger en bekymrad Eken först när jag ger honom ny chans att komponera ett bombastiskt bloggintro.
Men sen kommer det.
– När dom trycker i med den tredje tonartshöjningen i en riktigt bra schlager i Eurovision-finalen och alla strålkastare riktas mot center stage…så känns det när den femte Stanley Cup-finalen ska börja.
Inte så pjåkigt för en cynisk hipster från Sätra ändå.
* * *
Hossa, som gick på 30-procentig kapacitet i fjärde matchen, är inte på isen under morgonvärmningen idag heller.
Men han ska spela.
– He’s fine, kommer att vara redo när matchen börjar och vi räknar med att han spelar bättre, säger Coach Q.
Så vi snackar kanske 50 procent idag då.
I fallet Hossa är det onekligen bättre än 100 på många andra håll.
* * *
Taggen, du tror då jämnt det värsta om oss.
Men så äventyrliga är vi inte. Igår var jag inte mer aktiv än Nick Leddy var i Game 4, jag beställde room service och såg på tv, och natten innan ägnade vi oss bara åt vanligt gammalt gubbigt barhäng.
Ikväll kan det bli mer av den varan.
Någon fyller år när klockan slår midnatt, förstår ni…
* * *
Äntligen har vi lite off ice-kontrovers också.
Efter matchen i Gaaaden i onsdags gick Toews ut och sa att det finns ”certain ways to expose” Zdeno Chara.
Det gillade dom inte i Boston, den slovakiske jätten har samma status där som Kim Jong-Un har i Nordkorea och journalisterna från Globe och Herald vibrerar av indignation på presskonferenserna.
Men Uncle Fester Julien är för rutinerad för att hugga på det betet, han vet att den som börjar gnälla och fokusera på fel saker alltid förlorar.
Så han bara himlar med ögonen.
– Det står dem fritt att säga vad de vill och om det är det de tror, då tycker jag de ska försöka igen.
* * *
När Holmgren vaknade i morse sträckte han sig efter telefonen, loggade in på twitter och skrev:
– Jag känner att det är en underbar dag för hockey.
Sedan har han långsamt blivit mer och mer exalterad.
Räkna med rekordartad passion i den där Viasat-mikrofonen i natt.
* * *
Talk of the town:
Corey Crawfords plockhandske.
I onsdags såg det onekligen ut som att han bara använder den till att plocka ut bullar ur ugnen, men Coach Q har tydligen inte haft en tanke på att spela Emery istället – och Crawford själv rycker bara rutinerat på axlarna.
– I början av serien tyckte jag dom pratade om att man alltid ska skjuta på min plockhandssida. Whatever, man kan tydligen skjuta överallt på mig, skrockar han.
* * *
Hur gör ni en sån här gång, egentligen?
Det är midsommardagens natt och åtskilliga av er kämpar väl fortfarande med att återställa vätskebalansen , andra har förmodligen hunnit
Men det finns ärligt talat inga ursäkter.
Alla var uppe och firade midsommarhelg med fotbollslandslaget 1994 och det här är bara i marginell mening mindre angeläget.
* * *
Med lite tur – eller otur, beroende på hur man väljer att se det – kan det dyka upp bekanta bloggare i nattens Viasat-sändning också.
Holmgren gjorde en så kallat lättsam intervju med yours truly på läktaren efter träningen igår och om redaktörerna i Stockholm vill så får ni höra lite om, exempelvis, nationalsångerna.
Jag fick vänta lite på den intervjun, för just som den skulle göras kom Darren Pang trampande och då ville de passa på och ”ta” honom först. . Fine with me såklart , men Holmgren påstår att jag gav honom ”en mörk blick”.
– Jo, inflikar en flinande Garpen, den blicken såg jag också. Den sa….”vet ni inte vem jag är”.
Ha ha, detta är genuint struntprat och ska under inga omständigheter tas som sanning om ni hör mer om saken!
* * *
En Eken brydd av begränsat finalintresse hemma i den svenska sommarnatten går runt och frågar spelarna vad det finns att säga till the fellow swedes för att de ska förstå att de borde vara uppe och titta under småtimmarna.
Stålberg och Kryckan ger rediga svar om att världens bästa hockey spelas i de här matcherna.
Sen kommer han till Yellbear.
– Tja, svarar han, inte vet väl jag. Det är din uppgift att skapa det intresset, inte mitt.
Karl-Oskar forever!
* * *
Står i den sedvanliga kön till omklädningsrum efter morgonövningarna och råkar nämna bröderna Sedin.
– Oh, the Sedins, suckar en nordamerikansk kollega, they must be on suicide watch right now…
Det är ett allmänt nordamerikanskt antagande att Daniel och Henrik inte direkt ser fram emot att få spela för Tortorella och tvingas till tjänstgöring i det tråkigaste, mest defensivt inriktade systemet i hela ligan.
Och ärligt talat, hur tänker Canucks-ledningen – som sägs ha bestämt sig för att erbjuda den sparkade Rangers-coachen jobbet?
Laget hade alltså problem med målskyttet den här säsongen – och tar in en coach som basade över ett lag som på något sätt hade ÄNNU större problem i den grenen?
Och herregud, mediasituationen i Vancouver, där Canucks är en lika stor angelägenhet som Yankees är i New York…det kommer att bli världskrig från dag ett
* * *
Ni minns bilderna från Detroit-serien, när Toews var på väg att förlora sig i frustration och Seabrook klev in i utvisningsbåset och kramade om honom.
Det var tydligen ingen tillfällighet.
Seabrook är Captain Serious man, den som alltid ger honom stöd och råd och finns där när det behövs nån.
Jag tycker det är lite vackert, för att inte säga direkt rörande, att en firad ledare som Toews också behöver en sån.
* * *
Nu är det så där oanständigt skitkallt i The Madhouse igen.
Tjälen kommer att gå i Eken och Biffen serveras djupfryst framåt natten.
* * *
Andrew Ference ser ut som Robert DeNiro i ”Cape Fear” när han promenerar genom omklädningsrummet utan tröja.
Jag har inte sett något så nerklottrat sen de införde nolltolerans mot graffiti i New Yorks tunnelbana.
* * *
Utomhus, däremot, är det uppemot 40 grader framåt eftermiddag – och därtill så fuktigt att Chicago-borna i princip måste ha simborgarmärke för att få lämna sina hem.
Åker vi inte alla på decenniets förkylning efter den här finalen är vi orubbliga som urberget.
* * *
Rapporterna om the floods i Calgary är inte roliga. Bland annat rapporteras att vattnet står till tionde bänkraden inne i Saddledome – och att omklädningsrummen är totalt översvämmade
– Ja, jag har fått bilder från kompisar i stan…det ser riktigt jobbigt ut downtown. Men nu kanske de äntligen kan bygga en ny arena. Saddledome är klassisk, men har blivit väldigt sliten, säger Henrik Karlsson, som ju kom till Hawks från Flames den här säsongen och agerar tredjemålis under finalen.
Ja, det är ju bara det att bloggen fortfarande inte fått se den där hallen, så lite kan de få hejda sig…
* * *
Ser nu att även Bickell varit framme och hackat lite om Chara och bland annat sagt att backbjässen inte tycker om att bli tacklad.
Jag vet inte om det där egentligen är så smart. Det är nästan som att uppmana till fysiskt spel – och att uppmana Zdeno Chara är likvärdigt med att hålla en tändsticka över öppnad bensindunk för att se om det där med att petroleum är så lättantändligt verkligen stämmer.
* * *
Garpen, som givetvis gjort mål även i United Center, hävdar under förmiddagen att det är bättre fokus och jävlaranamma i Blackhawks uppträdande under morgonvärmningen än senast.
Jag ser ingen skillnad, jag är som bekant bara en glad lallare, men då vet ni det.
* * *
Det här smusslandet och mörkandet kring om huruvida Söderberg eller Dauagavins ska spela kan kännas lätt tramsigt.
Det är inte förstakedjan som ska få nytt utseende och spetsas med Malkin, direkt.
Men man får anta att varenda liten mikroskopisk fördel man kan skaffa sig i en final är värd att gripa efter.
* * *
Tony ”Tojo” Johansson, Viasats kameraman, återvänder äntligen till Chi-Town – och räddar återstoden av finalen åt mig, Yellbear och…ja, er.
Han har med sig en stock färskt snus åt bloggen, nämligen.
Och utan det hade den här bloggen kunnat haverera fullständigt, för tvärtemot vad en kommentator försäkrade förra veckan har inget svenskt guld gått att hitta i Chicagos Seven eleven-butiker.
I den jag besökte under en underbar kvällspromenad längs Michigan Avenue igår kväll bemöttes frågan om ”Swedish snuff, like General” med en blick som hade jag bett om Boston Bruins-merchandise.
Så:
Conn Smythe till Tojo.
* * *
Däremot är det inte konstigt att coacherna suckar när otåliga reportrar frågar varför det ska vara så omöjligt att få redig information om spelarnas skador.
– I think that’s self-explanatory, suckade Q häromdagen.
Ja, eller hur.
Den som inte förstår kan ju fråga Jonte Ericsson.
Under finalen 09 kom han tillbaka från en blindtarmsoperation i andra matchen och gissa var Penguins-spelarna var och högg med klubborna hela tiden?
I trakterna av höger ljumske, förstås.
Och det är inte för att Penguins-spelarna var elakare än någon annan, det vara funkar så när det är slutspel och precis allt ligger i potten.
* * *
Det bästa med att matcherna spelas i Chicago är att de börjar redan klockan 19, lokal tid – och att det därmed blir mer tid att sitta och gnugga på Media Hospitality efteråt.
Sen spricker ju det eftersom det alltid blir en bunt övertidsperioder här.
Men i teorin…
* * *
Ni behöver inte oroa er över att Holmgrens engagemang falnar i händelse av lång nattmangling.
Han äter som en hel Eken i pressloungen ett par timmar före första nedsläpp och har således depåerna välfyllda.
* * *
Hawks befann sig i precis den här situationen 2010 också. Det stod 2-2 mot Flyers inför Game 5 i United Center och de flesta bedömare var övertygade om att gästerna skulle ta kommandot i serien.
Istället vann Yellbear & co med 7-4.
– Och jag tycker fortfarande att det är den bästa match vi gjort under mina år här. Förhoppningsvis blir det likadant nu, säger smålänningen.
Och vad händer då?
Tja, min teori är ungefär som alla andras
Vinner Chicago får vi en Game 7 – vinner Boston avgör de hemma i Gaaden i övermorgon.
* * *
Vi har fortfarande inte fått några tillfredsställande förklaringar till varför ett namn som stavas Toews ska uttalas ”Täjvs”, har vi?
Det är och förblir konstigt.
* * *
Nu sitter Garpen och Holmgren bakom mig och konspirerar om att de ska sprida bilden av gamle Biffen som en argsint typ som rumsterar om och skrämmer alla i pressrummet före matcherna.
Well, för travestera Strindberg:
Passa er, era jävlar – vi ses i mitt nästa blogginlägg!
* * *
Dave Bolland, Chicago-stjärnan som för någon månad sedan sade sig vara halvvägs till normal form men inte kunde ange i procent var på formkurvan han befann sig, har återigen låtit visdomarna flöda.
– Det här blir antigen a high-scoring game eller a low-scoring game, sa han i morse.
Såpass.
* * *
Jag är lite avis på Eken och TT-Sundberg.
De ska för första gången i sina liv få höra nationalsångsdånet i The Madhouse,
Det är alltid en upplevelse – och direkt omvälvande vid första tillfället.
* * *
Jagr var inte med på värmningen i morse han heller och det har han inte varit på länge; vid 41 har en levande legend skaffat sig rätten att slippa sådana ansträngningar.
Och med hela två dagars vila i ryggen…nu känns det verkligen som att 68 kan slå till.
När Bruins behöver det som mest.
* * *
Mitt namn i GWG-lotteriet ikväll:
Krejci.
Biffen kan ta hela potten en gång till
* * *
Dave Lozo, en av den amerikanska twitterscenens stora stjärnor, slår åter till när bilderna från en Saddoldome helt ”submerged” i vatten:
Well, fortfarande bättre än i Madison Square Garden…
http://flames.nhl.com/club/gallery.htm?id=36968&navid=DL%7CCGY%7Chome
* * *
Byschigt, skulle masar och kullor säga att det är att ta sig till och från den omöjliga auxillery-boxen här i United – man jag har fattat tycka för den. Det känns att det är på riktigt när man sitter här i dragsspelställning med Ekens ena – väldigt vassa! – armbåge i sidan.
* * *
New York-reportrarna som återvänt till finalcirkusen efter gårdagens presskonferens på Radio City Music Hall har alla ny lyster i ögonen.
Det har liksom sjunkit in nu:
De kommer fortsättningsvis att möta en varm, rolig person med ett easy smile när de följer Rangers.
* * *
Ni har passerat midnatt hemma i Sverige och, host host, presentbordet står framme…
* * *
Förväntningarna är inte direkt små just nu.
Av de finaler jag följt sedan jag kom hit är det här, rent hockey – och underhållningsmässigt, den klart bästa.
Tempot, kampen, intensiteten och de otaliga antalet helt sensationella händelser i förra matchen liknade ju ingenting.
Dessutom – aldrig har det varit mer ovisst, mer omöjligt att förutse vad som ska hända.
Så pulsen i skrivande stund, minuter innan värmningen, börjar bli riktigt hög.
* * *
Inzoomade i jumbon vid värmningen:
Johnny Oduyas egen fanclub.
De har alla Oduya-jerseys – och Johnny-peruker!
Eken berättar att de bor på hans hotell, en styrka a femton man inresta från Stockholm, och är besatta av den lakoniske backen.
* * *
Okej.
Game 5.
Nyckelmatchen.
Det är nu det oändliga äventyret avgörs.
Nu.

Glad midsommar, ber bloggen att få hälsa från Chicago.
Här firade vi grundligt när vi väl hade tagit oss in i helvetestrafiken från O’Hare under torsdagskvällen.
Ojvoj, skulle man rentav kunna säga.
Idag, på själva midsommarafton, har stämningen varit mer…luguber.
Nu laddar vi för Game 5.
Den kommer bli episk. Episk, säger jag. Episk.
Och bara för att understryka hur angelägen jag är om att så många som möjligt är med och livar upp kommentatorsspåret får ni fram till dess njuta av lite bilder,
På dem ses bland annat en Hockey New-skribent i Modotröja, en hipster från Sätra som gläds ända in i sin hungriga själv av den legendariska pressbuffén i TD Gaaaaden, en Getty-fotograf som laddar kamera i en målbur, läktarvrån där det bor möss, basketkorg, ett par Viasat-kommentatorer in action, Seth Jones i prospect-intervju och en bloggare som försöker ta så kallade närvaro-byline på ett hotellrum i Chi-Town.

Boston – Chicago 5-6 (Slut, övertidsperiod 1)
* * *
Vad säger man?
Ojvoj.
Det var kanske ingen match en Tårtan direkt skulle ha skrivit innerlig poesi om.
Men den hör till de roligaste, mest underhållande och rafflande hockeymatcher jag sett,
Eller som TT-Sundberg bara utbrister när vi står i djurparken inne i Hawks skrubb och väntar på landsmän.
– Man har verkligen världens bästa jobb.
Indeed.
* * *
Seabrook sätter den alltså – knappat tio minuter in i första övertidsperren.
Precis som mot Detroit.
Och enligt Yellbear ska man inte se det som någon tillfällighet:
– Han missar nästan aldrig i det läget, slår han fast.
* * *
Uncle Fester Julien ägnar sig inte åt någon bullshit när han får frågan om skillnaden mellan lagen i den här matchen.
– De var bättre än vad vi var, säger han.
* * *
Nu är Eken ivrig, han har skrivit klart och vill på hospitality, så nu får det gå undan. Han blänger på mig Paulie Walnuts blänger på Christopher när han gjort nåt fel – för att nu åter koppla ihop det här med den bästa tv-serie som någonsin gjorts.
* * *
Yellbear tar en snus efteråt, förstås.
Men före matcherna får vi ändra på rutinen.
Det är ju tydligen bara när det är prillfritt hans kvällar slutar riktigt lyckligt.
* * *
Söderberg på lördag?
Nu finns det stora läget…
* * *
En rollercoaster kallar Yellbear matchen och ruskar på huvudet.
– Men så otroligt skönt att se den där pucken gå in. Jag skiter i om jag alltid spelar minus tre om det bara innebär att vi till slut vinner, flinar han.
* * *
Nu står kossorna i Russnäs och betar lugnt igen.
Det här var precis vad de ville se.
Själv ska jag åka och packa väskan, för imorrn bär det av till Chi-Town igen.
Vi hörs därifrån – när det oändliga äventyret fortsätter.

Chicago avgör! Seabrook. Det trodde man inte riktigt.
Nu är det serie.
Och mer kommer.

Boston – Chicago 5-5 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Mother of god.
Chicago Blackhawks gör fem mål på Tuukka Rask.
Men vinner ändå inte.
För Boston gör också fem mål – på en Corey Crawfod som börjar se ut som han som stod här och släppte in allting för två år sedan.
Just det, Roberto Luongo.
Förlorar dom det här är det hans fel – och en helt horribel Duncan Keiths.
Men först ska vi få en dröm besannad.
Overtime it is.
Igen.
* * *
Johnny Boychuk ser redan från början ut som att han skulle kunna rida med Jax och Tig i Sons of Anarchy – och när han laddar den där kärnvapenbestyckade bössan inser man ju att han dessutom kan vara deras Sergeant of Arms.
Satan i slutspelsskägget.
* * *
In med Henrik Karlsson.
Eller åtminstone Emery.
Vore jag Coach Q skulle han – Emery alltså – definitivt stå nästa match.
* * *
Det är ju inga fel på proppen Boychuck dyngar in Sharp med i sargen heller.
Vilket monster.
* * *
– Merparten av matcherna avgörs på övertid.
Eken citerar sig själv, rakt ut.
Det var så han formulerade sig i stora bloggtipset och vi får fan ta och ge honom lite cred för det nu.
Nya Loob.
* * *
Vic Stålberg är inte långt borta när han får pucken precis framför kassen – och fläskar på ett slagskott .
Men det kanske kommer nu istället?
Ni minns ju vad han sa i morse:
– Det är dags att bli hjälte…
* * *
Trycket Bruins etablerar när de får fast pucken i anfallszonen – eller kommer i sina vändningar – hör till det mest imponerande man kan se i den här sporten.
* * *
Nu har kossorna i Russnäs vad jag hört lämnat hagen och står lutade mot bondens vardagsrumsfönster och kollar tv-sändningen i den småländska gryningen.
* * *
Walk together forever – eller inte.
Det är nu det avgörs.

Boston – Chicago 3-4 (Period 2)
* * *
Nu jävlar anamma är det hockeyfest i TD Gaaaden.
Hela havet stormar med mål, ständiga attacker, chanser och rasande vi-trampar-genom-väggen-om-vi-behöver tempo.
Så
Jävla
Underbart.
Och vi har en hel period kvar av den här…porren.
Prisa gud!
* * *
Det där kan ha varit det viktigaste mål Kryckan Krüger gjort i hela sin hockeykarriär.
Energitillskottet Bruins alltid får när de åstadkommer en reducering som den Lucic står för några ögonblick innan motsvarar den de får när de laddar reaktorn i Barsebäck – men Markoolio-mannen med Chicagos mest välordnade frissa kväser det.
Sen kommer det i och för sig en reducering till och Hawks ska vara väldigt glada att det blir periodpaus…
* * *
Fyra mål på Tuukka i Gaaaden.
Det känns nästan lite overkligt.
Och då har han ändå varit lysande. Om inte hade Hawks gjort ytterligare ett par mål i mitten av perioden. Som när Sharp var fri till exempel.
* * *
Bergerons 3-4-mål hör ändå till de mest lugubra man sett.
Chara skjuter alltså över och träffar det livliga planket. Sen studsar pucken i nättaket och ner på isen och där hugger Bergie.
* * *
Både Toews och Kane lyckas alltså, äntligen, få in varsin puck.
Det var precis vad doktorn ordinerade för Chicago det.
* * *
Hur när Chris Kelly är att kvittera på slutet visar ju inte minst det faktum att PA-killen blåser igång den dånande måltutan i några sekunder.
Men inte so fast…
* * *
Allting tar en sekund för lång tid för Duncan Keith.
Han var ju både Norris Trophy- och Conn Smythe-material 2010 så vad fan har hänt.
* * *
Sugar Kane och Marchand – the little ball of hate – har ett litet minigurgel i början av perren.
Den fajten skulle man vilja se.
* * *
Ja, det är, efter en dipp när Hawks var uppe i 3-1-ledningen och såg ut att döda matchen, ett satans tryck här inne nu.
Bruins-fansen vet ju…får deras hjältar bara lite vittring, då går dom till storms med en fullständigt obönhörlig tyngd.
* * *
– Du gillar när du ser Stanley Cup Final-loggan på isen va, utbrister hipstern från Sätra helt plötsligt och apropå ingenting.
Och ja, det gör jag verkligen.
* * *
Det går is längs ryggraden på bägge lags fans när både Bergeron och Hossa försvinner ut i omklädningsrummen efter att ha varit inblandade i samma tackling.
Och lättnadens utandning är tillika lika monumental i bägge läger när de några byten senare återvänder.
* * *
Yellbear får plötsligt för sig att han är Kenta Nilsson och om det försöket till soloräd gått hem hade korna hemma i Russnäs blivit lika glada som tjuren Ferdinand blir arg när han sätter sig på den där getingen.
För att inte tala om den här bloggaren, hade blivit som Kalle Ankas kakadua, eller vad det där flygfäet är för något.
* * *
Ha ha, klart vår vän Kometen flikar in att Sugar Kane kommer från Buffalo.
Du är för fin.
* * *
Nej, nåt är lite off med Chara. Tröttkörd – eller skadad? Det är frågan. Han fick ett jack i pannan när han krockade med Lucic på värmningen inför match 3, men det kan rimligen inte vara något som stör honom nämnvärt två dygn senare.
* * *
Övertid?
Fortsätter det vara så här rasande roligt vore ju det ingenting annat än en dröm.
Jag citerar min Karin igen
Oändligt är vårt stora äventyr!

Boston – Chicago 1-1 (Period 1)
* * *
Så där, ja.
Klart intressantaste och roligaste perioden i den här finalen på ett tag.
Hawks spelar klart bättre än i förrgår, gör verkligen det dom sagt att dom ska – och skaffar sig tack vare sin speed ledning i ett numerärt underläge.
Fram till dess har hemmalaget samtidigt sett något segt ut, men det är som det är med björnar från Boston.
Dom kan ha såna perioder – sen bara exploderar dom.
Här kvitterar de i ett powerplay efter gurgel de helt klart får energi av och sen har de plötsligt allt momentum igen.
Nu är frågan om Chicago kan hålla i, fortsätta hålla tempot och vara aggressiva – eller som tidigare låta Bruins ta över ju längre matchen lider.
Spännande.
* * *
Det blev ju minst sagt sordin på stämningen när vi precis innan matchvärmningen fick det chockerande beskedet:
James Gandolfini har avlidit.
Fan fan fan.
Jag ska inte bli för långrandig i det ämnet här, vi ska ändå ägna oss åt Stanley Cup-final här, men det känns som att en nära bekant gått bort och jag verkar inte vara ensam om den.
Ton’ gjorde uppenbarligen starkt intryck på hockeyskribenter överlag.
* * *
När han inte får ut pucken ur zonen innan Peverleys kvittering kan man ta bort ett a ur Brandon Saads namn.
Insatsen är – sad.
* * *
Den finländska flaggan vajar på Gaaaadens läktare ikväll – till Conn Smythe-Tuukkas ära.
Det är mycket vackert att se.
* * *
Bruins-fansen jublar extatiskt när Lucic proppar Yellbear i kortplanket.
De målade kossorna hemma i Russnäs reagerar förmodligen som tjuren Ferdinands mamma när speakern talar om henne på julafton…
* * *
Vi verkar få sitta kvar på våra alldeles utmärkta platser ikväll…ta i trä, sa han och klappade Eken i pallet.
* * *
Det är fortfarande chockerande hur högt de vräker på med hårdrocken i högtalarna före matcherna i Gaaaden.
Jag ljuger inte, jag har varit på åtskilliga konserter med beskedligare decibelnivåer.
* * *
Många verkar tycka att Crawford borde ha tagit Peverleys skott, men jag tycker det såg ut som pucken tog i Yellbear och ändrade riktning.
No?
* * *
Som någon påpekar:
Gandolfini hade säsongskort på Kings matcher i Staples Center.
Som om det inte redan fanns tillräckligt med orsaker att digga snubben.
* * *
Vad gäller Belushi skulle ni sett när jag hade stort krull i yngre dagar – och sedan drog på mig ett par Ray-Ban.
Då hände det att folk stoppade mig och sjön låtar från ”Blues Brothers”.
* * *
Men god bless DJ:n i Gaaaden ändå.
I en reklampaus drar han plötsligt på Alabama 3:s ”Woke Up This Morning”, signatursången i ”Sopranos”.
* * *
Det lilla vi får se av Hawks PP är lika stressat och hafsigt som vanligt – och framförallt är det, tycker jag, hela tiden Duncan Keith som känns som att han har panik och inte vet vad fan han ska göra med pucken när han får den.
* * *
Jahdu, Johnny T, du är nyfiken på Biffens final-outfit?
Well, vi har en beige, lätt blank kostym, ljusblå sommarskjorta och en slips i beige-svart mönster.
Like a million bucks, man!
* * *
Man of Steel är inblandad i gurglet när Shaw drar Kelly rakt över truten och nej, honom – Man of Steel – är det inte rekommendabelt att gurgla med.
* * *
Holmgren och Garpen sitter så lysande som man överhuvudtaget kan sitta i den här hallen och borde vara rekordartat inspirerade.
Rapport på det, tack.
* * *
Ha ha, orutinerade Wes McCauley fick upp armen åtminstone två sekunder för sent på Duncan Keiths tripping-utvisning – och det är svårt att inte få känslan att det är publiken som skriker fram den utvisningen.
* * *
Storbjörn, min vän. Det är SÅ kul att se dig här igen, det var tomt i måndags.
* * *
Det är kanske inte första gången i serien jag haft den känslan, men nu är det fan på riktigt:
Den här perioden, den som kommer nu, kan bli otroligt avgörande för vårt oändliga äventyr.

Hur var det Fred Shero, Philadelphia Flyers legendariske coach, sa till spelarna innan Game 6 i finalen 1974?
Win tonight and we walk together forever.
Vi är inte riktigt där ännu, vårt oändliga äventyr kan i teknisk mening inte avgöras natt.
Och likafullt kan det det.
Om Bruins skaffar sig 3-1-överläge kommer de nästan garanterat att vinna hela Stanley Cup-finalen.
Om Blackhawks däremot utjämnar har de plötsligt ny hemmafördel och får en gyllene chans att vända utvecklingen i den här pjäsen.
Så Yellbear, Johnny O, Vic Stålberg, Kryckan Krüger och alla andra som spelar den här matchen borde ändå begrunda den där vackra, ödesmättade, grandiosa aforismen.
Det är nu det avgörs.
Det är nu pojkarna skils från männen.
Det är nu det bestäms om de promenerar iväg på vemodigt sommarlov om några dagar – eller får vandra tillsammans för evigt.
Så let’s go, boys.
* * *
Det blev inte mycket till uppträde på eftersittningen i måndags; jag är både för blyg och för väluppfostrad för det.
Istället satt jag och Eken och muttrade tyst om pressläktarblåsningen över några glas vitt.
Sen kröp jag till det så kallade korset – eller åtminstone till datorn – och skickade en ursäkt till NHL-karaktären det höll på att bli beef med, allt för att vara säker på att överhuvudtaget få en stol ikväll.
Finalens Lady Byng till bloggen således.
* * *
Han är inte på isen morgonvärmningen men Hossa ska ändå spela ikväll, påstår Coach Q utan att låta helt övertygande.
Bra det. För Hawks – och för oss som gillar att se bra hockeyspelare.
I övrigt sker inga dramatiska förändringar, men det ser ut som att Stålberg redan från början flyttas upp i en tredjelina med Shaw och antigen Saad eller Bolland.
”Och ikväll smäller det”, säger jag när jag ser honom efter förmiddagsövningarna.
– Ja, det är fan dags att bli hjälte, säger han.
Lägg det på minnet.
Hos Boston lät det ett tag som att letten Daugavins hängde på gärsgårn efter ett par irrationella ingripanden i Game 3, men Uncle Fester Julien ändrar inte på ett vinnande lag, så såvida ingen bryter benen under eftermiddagen får vi bara se Carl Söderberg på värmningen idag också.
* * *
Jag hör det mullrande skrattet redan när jag kliver ur mediahissen på tredje våningen i Gaaaden på morgonen.
Och jodå:
Niklas Holmgren is in the house – med självaste Garpen vid sin sida.
De flög in i går kväll, efter nattsändning , och ser efter omständigheterna oförskämt fräscha ut.
– Ja, jag sov sju timmar i sträck igår. Det är rekord efter en Atlantresa, säger Viasat-kommentatorn och kliar sig belåtet i ett förment sensuellt tredagarsskägg.
Ojvoj, nu blir det åka av här…
* * *
Hawks har väldigt mycket att korrigera från senast om det här ska kunna bli serie igen.
Dom måste till exempel vinna några tekningar – Bruins hade ett förkrossande 71-procentigt övertag i den viktiga grenen i måndags. De måste också, på något jävla sätt, komma in på mål mer frekvent, få igång sitt impotenta powerplay och rent allmänt spela mer desperat.
Eller som den härligt lakoniske Johnny Oduya sa under ett pressmöte igår:
– Det är dags för lite hederligt gammalt jävlaranamma nu.
* *
Men Holmgren alltså.
Han skulle ha med sig en stock Ljunglöfs Ettan till bloggen och köpte mycket riktigt en på Arlanda också.
Men sen glömde han den – i en parfymbutik i Frankfurt.
Morsning korsning.
Nu kan det, om serien går till sex och sju matcher, bli riktigt krisartat-
Eventuellt tvingas jag rentav strypa snusförsörjningen i Chicagos omklädningsrum och det vore rent skakande, men den smålänning som då står där med ingenting under läppen får ta det med Holmgren.
Ett slagskott eller två på fotknölarna kunde vara lämpligt, tycker jag.
* * *
Är på väg att köpa en ”Boston Strong”-keps när jag handlar cigaretter under morgonen, men det skulle kanske inte så bra ut i pressrummet.
Hela det där konceptet – som handlar om Bostons väg tillbaka efter terrordåden i april – är dock en viktig, integrerad del av det som pågår i Gaaaaden just nu
Därför skrev jag en krönika i just det ämnet och eftersom jag vet att alla här inte är kloka nog att läsa annat på sportbladet.se (…) ber jag, för att ge lite perspektiv på saker och ting, att få publicera den här också:

BOSTON. Såren från terrordåden på Boylston Street i april har börjat läka.
Och ju mer Bruins vinner, desto snabbare går det.
Den Stanley Cup-titel de nu har inom två segrars räckhåll skulle vara precis vad Boston behöver för att slutligen glömma och gå vidare.

Det händer ju att man undrar varför man ägnar så mycket tid och energi åt det vi skriver om på de här sidorna. Idrott kan vara så dumt och banalt och fånigt och vulgärt – och tillskrivas en betydelse den inte ens borde vara i närheten av att ha.
Men så kommer man till en stad somBoston och ser vad ett hockeylag är och gör för samhället, för den kollektiva gemenskapen, för befolkningen och plötsligt förstår i alla fall jag precis varför jag blivit så kallad sportfåne.
Här är idrott och det den respresenterar istället vackert och besjälat och intelligent – och dess värde snarast underskattas.
Redan den första match Bruins spelade efter de fruktansvärda bombattentaten på Boylston Street i samband med Boston maraton 15 april – och det efterföljande skottdramat i Watertown – blev en rungande manifestation mot terror och våld och hat.
Men inte bara det.
De svartgula läktarsektionerna i TD Garden förvandlades snabbt till en plats där hela staden, i både bokstavlig och bildlig mening, samlades för att uttrycka enighet, visa solidaritet och både få och ge tröst.
Så har det sedan fortsatt.
Ju längre in i slutspelet Zdeno Chara och hans lagkamrater trängt, desto tydligare har klubbens roll som kollektiv helbrägdagörare blivit. Lagets strider på isen har liksom kommit att respresentera hela stadens kamp för att hitta tillbaka till harmoni, sinnesro och normalitet.
Till ekvationen hör definitivt också det faktum att Bruins modell 2013 har en stil och en attityd Boston gärna speglar sig i. Det tuffa och råbarkade i björnarnas sätt att spela ishockey, deras ”blue collar”-inspirerade benägenhet att accentuera kollektivet snarare än enskilda stjärnor, viljan att stå upp för varandra och aldrig nånsin ge upp, harmonierar perfekt med den bild många ”bostonians” har av sig själva.
Nu spelar hjältarna alltså Stanley Cup-final och står två segrar från den andra titeln på tre år och jag tycker det känns som att de redan räddat sin hemstad.
Jag var här i samband med terrordåden och minns en metropol i chock, skakad i sitt grundfundament och berövad nästan all känsla av elementär trygghet och livglädje.
Drygt två månader senare sjuder det istället av hopp och förväntan och upprymdhet på barerna i North End, i vimlet på Copley Square och mellan de ruffiga bostadslängorna ute i Southie.
Boston har, tack vare Bruins, fått något att hoppas på, enas kring och ta sig vidare med.
Vad som händer om Bruins vinner två matcher till och får lyfta idrottsvärldens mest ikoniska pokal mot taket i antigen TD Garden – det vore förstås det ultimata slutet på den här sagan – eller United Center går inte riktigt att föreställa sig, men en sak är klar:
Det skulle vara mycket större och viktigare än bara ännu ett vunnet mästerskap.
Det skulle vara den slutliga triumf en sårad stad behöver för att glömma och gå vidare.
* * *
Apropå snus:
Jag står efter morgonvärmningen och väntar i kaoset i Blackhawks omklädningsgarderob, men ingen Yellbear hinner dyka upp förrän de bistra PR-figurerna säger att det är stängt.
Så för första gången i finalen – och under resningen mot Detroit – blir det ingen pre game-prilla för NHL:s Karl-Oskar.
Kanske är det medvetet, kanske är det ny taktik eftersom Biffen-snusarna saknat effekt de senaste två gångerna.
Med tanke på att Niklas Holmgren fick afasi i Frankfurt hoppas jag i så fall att den lyckas…
* * *
Det var signaturen Ratrucker som gjorde mig uppmärksam på det i måndags och oh boy, för Bruins-fansen måste Stats-sidan NHL.com:s sajt vara rena porren just nu.
Kolla, det är Boston och Boston och bara Boston överallt.
* * *
Skötsamma som vi är var jag och Eken på bio och såg ”Man of Steel” igår kväll.
Det visade sig vara en skamlöst underbar sommarbakelse till blockbuster-rulle – särskilt i Imax- och 3D-format.
Och nej, jag kunde inte låta bli att tänka på finalhockey då heller.
– Om Chicagos egen Man of Steel, Stålberg, bara visar lite av den här glöden kommer det gå bra i match fyra, löd till exempel en reflektion när genetiska fullträffen Henry Cavills Clark Kent lyfte en oljerigg ur havet med bara armarna.
* * *
Garpen gör stor succé i Blackhawks omklädningsrum.
Först påstår just Man of Steel att expertkommentatorns solbränna är så djup att den lyste ända ner på isen under morgonvärmningen.
Sen kommer Kryckan fram och klappar honom på magen.
– Fan, du är ju bra i form, säger han.
Det får bloggens utsände aldrig höra…
* * *
Jag vann ju verkligen lotteriet i måndags, Pailles 1-0-balja räknades som game winning.
Men några stålar har jag inte sett ännu och känner jag lotteristyrelsen rätt är risken stor att de ligger i kassan hos baren Fours tvärs över gatan från Gaaaden.
* * *
Carl Söderberg har det fastaste handslag jag känt sedan Sven Kylberg – före detta brandmästare i Borlänge och en av de mest obevekliga karaktärer jag nånsin stött på.
Han – Söderberg alltså – är lika redig när han pratar också.
Jag har hört att han ska vara en tough costumer för journalister, ovillig att svara på frågor och så, men han har i själva verket gjort ett utomordentligt trevligt och rejält intryck under den här veckan.
Om vi nu bara kunde få se honom spela också…
* * *
Sitter genom båda värmningarna med Garpen och hans intryck är tveklöst:
– Boston är mycket mer fokuserade än Chicago. Det känns väldigt tydligt för mig, säger han.
Det bådar inte alldeles gott för gästerna.
* * *
Hipstern från Sätra – Eken – har understundom haft lite roligt på bekostnad av mina, som han ser det, något högtravande inledningar i de här blogginläggen.
Så innan vi går in och ser Stålberg-filmen nere på stan ger jag honom chansen att komponera en egen prolog.
Då kommer det här:
– En meteor kraschar mot jorden och så exploderar några miljoner rosor över Boston. Så känns det när det är Stanley Cup-final.
???
* * *
De officiella smeknamnen i NHL vittnar oftast bara om brist på fantasi. Det är Kaner hit och Horty dit, men i fallet Gregory Campbell – som hoppade förbi på kryckor igår – har de faktiskt varit lite kreativa.
Han kallas Soupey.
Why?
Campbell Soup, förstås – populäraste soppan på burk i USA, odödliggjord av Andy Warhol.
* * *
Ja, jag satt länge och bara tittade på Eken efter hans försök till finalmetafor och om allt fungerade som det skulle sa min stumma min ”är du verkligen någon som jag umgås med och rentav tycker om?”.
* * *
Kul liten debatt om vad ett eventuellt lag i Seattle borde heta och den får gärna fortsätta, men för mig är det ingen diskussion.
Laget borde heta Seattle Wonders – som i den gode Gunnar Nordströms böcker om Adam Wallgren.
Succé direkt ju.
* * *
Coach Q:s drag för att, om möjligt forcera betongvalven i Bruins zon, blev känt så fort morgonvärmningen började:
Han parar ihop Kane och Toews – från början.
Funkade mot Kings – men funkar det mot det ännu starkare Boston?
Det är ingen som direkt känner sig övertygad om den saken.
* * *
Sjätte NBA-finalen igår kväll – ojvoj alltså.
Spurs hade ju, till min och Ekens och de flesta andra normalt avlade homo sapiens gränslösa glädje redan vunnit titeln, men tammefan om inte Lebron lyckades vända på skiten precis i slutet och sen var det millimeterdrama även i förlängningen och nu blir det Game 7.
Den sortens gastkramning återvänder vi gärna till i hockeyfinalen också, tack.
* * *
Johnny O var också sugen på bio igår.
Det är bara det att de professionella autografjägarna räknat ut var Hawks bor och inte lämnar dem i fred en sekund om de kliver ut från den luxuösa Ritz Carlton-lobbyn.
Johnnys motdrag:
– Jag ska ta med mig ett block och låtsas vara en av dem.
Det hade varit väldigt kul.
* * *
Håller på att krocka med Mike Milbury i korridoren utanför NBC-studion tre timmar före första nedsläpp.
Han bara blänger grinigt, muttrar tyst och går vidare.
Surkuk.
* * *
Conn Smythe?
Tuuka Rask är ju lätt huvudkandidat just nu – och blir i så fall första finländare i historien att vinna den blytunga utmärkelsen; det hade inte ens kollegorna Varpu och Juha kunnat drömma om för några veckor sedan.
Men om Bergeron – som som förresten stod för lejonparten i den där förkrossande mängden tekningsvinster i förrgår – gör ett övertidsmål eller två till innan vi är klara känns även han som ett väldigt värdigt alternativ.
* * *
Yellbear är glad över att spelarna från och med den här säsongen har enkelrum.
– Ja, det var i alla fall något vi fick med oss i nya avtalet. Och Stålberg vet du, han snackar så mycket, det kan bli jobbigt, flinar han.
Man of Steel protesterar.
– Jaja, jämfört med honom kanske. Men så farligt är det inte.
Därmed antyds det alltså att Yellbear är tystlåten sälle. Det har jag aldrig märkt.
* * *
Har du gjort några mål här, Garpen?
Så lyder en given fråga när vi sitter på de svartgula läktarna och studerar värmningen.
Svaret:
– Ja, givetvis.
* * *
Vi fick en trio svenska hockeymästare i gråhetens fäste Syracuse igår.
Gustav Nyquist, Joakim ”Bacon” Andersson och Adam Almquist vann Calder Cup med Grand Rapid Griffins och bloggen ber att få gratulera å det hjärtligaste.
* * *
Offroad, ikväll måste du vara med här. Du var ju stammis i kommentatorsspåret hela förra finalen och att bryta såna mönster är att jinxa.
* * *
Ni skulle se den storrutiga kavaj Jeremy Roenick uppträder i ikväll,
Eller inte.
Aaron Wards Al Capone-inspirerade kritstreck är klart vassare.
* * *
Se på fan:
Plånboken är full igen.
Lotterinämnden dök plötsligt upp och lämnade över en försvarlig pott från måndagens övningar.
Daniel Paille, du har en särskild plats i Biffens gamla tigerhjärta nu.
* * *
Nu sägs det att Janne Bengtsson är på ingång också.
Så inte nog med att den blågula uppställningen börjar bli fulltalig – det där med att det ”nu blir det åka av” har plötsligt fått en helt ny innerbörd.
* * *
Isen var tydligen så dålig senast ­– sämre än den i Ekens drinkar på efterfesten, enligt somliga – att Tuuka till och med svor i en NBC-intervju med rektor McGuires.
Men Shawn Thornton har inget emot det.
– När det blir riktigt fruktansvärd is får alla lika dåliga händer som jag, så det är snarast till min fördel, flinar han.
* * *
Rangers tänker tydligen presentera Vigneault på en presskonferens på fredag – på Radio City Music Hall.
Sather – och Dolan – är noga med glamouren….
* * *
Nu äter Göran Sundberg från TT en kaka igen.
Med Stanley Cup-logga på.
Trevligt.
* * *
Han hängde med Troy Brouwer förr, nu är Yellbear bästa polare med Corey Crawford.
– Vi spelade tillsammans i Rockford när jag kom hit. Sedan har vi fortsatt upp tillsammans. På den tiden hade vi ett av de bästa målvaktspar dom sett i AHL. Det var han och Antti Niemi, berättar smålänningen.
* * *
Jag törs knappt jubla, för de kommer det väl nån och säger att vi ska sitta på apoteket på andra sidan Causeway Street, men firma Biff & Oak har alldeles utomordentliga platser ikväll.
* * *
I game winner-lotteriet ikväll:
Brandon Saad.
Känns inte så klockrent – men det gjorde inte Paille i måndags heller.
* * *
Visst – Bengtsson har anlänt.
Det brukar också betyda att det blir bra hockeyshow.
* * *
Bostonmolle, sektion 311 ser fin ut, tycker jag. Men du har helt rätt, du bör hålla utkik efter mössen. De såg hungriga ut tidigare idag…
* * *
Okej, boys som sagt.
Gå på semester – eller gå tillsammans forever.
Det avgör nu.

Boston – Chicago 2-0 (Slut)
* * *
Tog Boston Bruins över den här finalen ikväll?
Det kändes nästan så.
De var inte lika överlägsna som i hemmamatcherna i finalen mot Canucks, men de gjorde det lika tungt och svårt och besvärligt för Hawks att spela ishockey.
Sen högg de skoningslöst när de fick egna chanser.
Imponerande är det.
* * *
Q lyssnar på bloggen ibland – Stålberg slängdes in i en kedja med Toews och Sharp i sista perioden och lyckades definitivt få upp det kollektiva tempot lite,
– Jag borde nog till och med satt någon puck, säger han.
Mer meningsfull istid på onsdag och det kan hända.
* * *
Tuukka var precis lika ”commanding” som i bataljerna mot Pittsburgh i natt. Man såg det bara på honom, han utstrålade regelrätt övertygelse om att han inte skulle släppa in några puckar i den här finalen.
* * *
Så grinigt är det ändå inte inne hos Hawks, alla svenskar kommer ut och pratar och Yellbear till och med trycker upp en prilla under sin småländska läpp,
De tycker att de som helhet var bättre än i förra matchen och att det finns en chans om de bara får fjång på sitt powerplay
– Vi tappar momentum när det inte händer mer i de lägena och gör omedelbart några dåliga byten direkt efteråt. Det måste bli bättre, säger Yellbear.
* * *
Fansen i Gaaaaden får under slutminuterna loss några ”Let’s go Bruins”, med det där brutala eftertrycket på U:et, som känns tyngre än den oljetanker jag såg ut på redet utanför Boston Harbour i morse.
* * *
Om Hossa får vi inte veta mer än att det handlade om en ”upper body”-skada – och att han nu är day to day.
* * *
Det är inget fel på den avslutande allsången till Dropkick Murphys ”I’m Shipping Up To Boston” heller.
Heliga ojvoj…
* * *
I den desperata förhoppningen att han ska kunna göra ett shorthanded-mål är Patrick Kane inne på Hawks sista penalty kill,
Jag sitter och försöker komma på en ”det är ungefär som att se…”-liknelse, men det går inte.
Det finns inget mer spektakulärt än Suger Kane i ett numerärt underläge.
* * *
Jag har inte vågat kolla med lotteribasarna ännu, men som jag förstår saken var Pailles 1-0 the game winner och då ska en skön liten pott för första gången i finalhistorien hamna i Biffens arma fickor.
Sensationellt.
* * *
Nu blir det efterfest i ett ballroom på Marriott Copley Square.
Ni kan bara hoppas att bloggen inte ställer till alltför allvarliga scener
Alldeles oavsett hörs vi inom kort.
Det oändliga äventyret fortsätter, no matter what.

Det slutar med jättegurgel nere hos Rasken.
Och B’s nollar alltså Hawks.
2-0
Ojvoj.
Nu går vi till ett omklädningsrum där det kommer vara jääävligt grinigt.
Och till ett där leendena är breda.