Boston – Chicago 2-0 (Period 2)
* * *
Den enda tröst man kan ge Blackhawks är att de i alla fall inte är lika överkörda som Canucks för två år sedan.
Men Bruins har tagit över helt, vinner alla närkamper, etablerar tidvis den typ av typiskt Boston-tryck ingen motståndare i världen kan värja sig mot och stänger sin planhalva som banken stänger kontoret efter tre på eftermiddagarna.
Desperata gäster tvingar sig på ren desperation upp i några anfall då och då, men får inte genom några riktiga skott – och om de ändå får det är Tuukka en levande järnridå.
Den här matchen är nästan garanterat över – och hela serien lutar plötsligt kraftigt i Massachusetts-riktning
* * *
Paille har plötsligt två mål i rad i finalen.
Först fullträffen i sudden i lördags – och nu första målet i den här matchen.
Man såg inte det komma, men såna här gånger kan vem som helst bli glödhet.
* * *
Det är besinningslös tryck i Gaaaaden just nu.
Om det inte varit för att jag och Eken inte sitter ihop längre hade vi skrattat åt hur svårt det är att höra vad vi säger.
* * *
Personligen tyckte jag det såg ut som att Yellbear tog pucken först när han åkte för tripping, men jag har inte kunnat se någon repris, so you tell me.
Bruins har hur som helst lärt den viktiga läxan om att man ovillkorligen måste utnyttja eventuella fem-mot-tre-lägen – även om de bara pågår i elva sekunder.
* * *
Sett ur rent finansiellt perspektiv hade det ju inte gjort mig något om Pailles mål blivit det enda.
Då hade Biffen rakat hem hela potten.
Men vi bussar väl på det för lite mer action…
* * *
Bolland på första målet…så bortgjord har han inte blivit sedan Vigneault replikerade på attackerna på Sedin-bröderna.
* * *
Mr Taggen, Marco Polo-Persson sitter nånstans i den ljusa svenska sommarnatten och jublar sig blå i trynet just nu.
* * *
Organisten förefaller vara ”under the influence”.
Han har ett par gånger börjat spela mitt under pågående spel.
Jag trodde det var hockey lirarna som skulle stå för spelglädjen.
* * *
Arvstar, mannen som uppfann begreppet ”gurgel” landar på Logan i morgon eftermiddag.
We can’t wait.
* * *
Jag tycker Stålberg ser hungrig och kvick och farlig ut varje gång han kommer in – men mer istid får han inte för det.
Coach Q är därvidlag något irrationell.
* * *
Det närmar sig för Jagr också.
Snart, snart, snart….
* * *
En stor skillnad mot 2011 är förstås också att Crawford står.
Om det varit han som Vancouver kom hit med hade hemmaledningen varit minst dubbelt så stor nu.
* * *
Det ser ut som att vi för första gången får gå hem i tid i alla fall.
Då blir det många glas vin på media hospitality – och fåfänga försök att låta bli att upplysa NHL-personalen om vad vi tycker om att de blåste oss så här grovt…
* * *
Nu kommer det från läktarhåll.
– We want the cup! We want the cup! We want the cup
Jag älskar den, vem och vilka som än skriker.
* * *
Tredje ronden i tredje slaget återstår.
Den blir minnesvärd, no matter what.

Boston – Chicago 0-0 (Period 1)
* * *
En mållös förstaperre – för första gången i finalen.
Men jag tycker ändå vi sett bra, underhållande hockey so far.
Det är lite rörigt för Hawks från start eftersom Hossa, helt chockerande skadas under värmningen och inte kan spela, men likafullt känns det som att båda lagen har kommit i tid idag och utkämpar en jämn, hård, bra
Sen har Bruins en period när de känns klart starkast, men gästerna reder ut det och här står vi nu.
Fortsättningen av vårt oändliga äventyr blir nåt att se.
* * *
Hossa träffades alltså av ett skott under värmningen och kan inte spela.
Istället har Coach Q slängt in Ben Smith och jonglerar med kedjorna som en clown i Vegas; bland annat är Toews vid några tillfällen inne med Frolik och Kryckan.
Det låter som något som inte kommer att hålla på särskilt lång sikt.
Och – vem fan var det som sköt sönder superstjärnan?
* * *
Det har inte varit – åh, jag måste – lett för Daugavins.
Och inte för att jag egentligen hyser något agg mot honom, men det värmer mig att se indignerade tweets om att Söderberg måste ersätta i nästa match.
* * *
Holmgren, som lär hasta direkt från studion till Arlanda, lär få mer gurgel att hetsa upp sig över framöver.
Det här börjar bli riktigt tjurigt.
* * *
Inte för att det var så mycket att hojta om när han vad med heller, men Hawks blir om möjligt ännu mer tandlöst utan Hossa.
Må det inte vara FÖR allvarligt med honom, då mister vi en av finalens största profiler.
* * *
Rene Rancourt har sin finaste, guldfärgade fluga när han kramar sig genom nationalsången.
Vackert är det inte – men djupt känt!
* * *
Ja, nu ser ni ju själva.
Kryckan tappar hjälmen och får visa hela världen vilken välordnad, fin kalufs han har.
* * *
Bästa chansen har Marchand när han kommer fri i numerärt underläge – eller sa vi underälg här? – men pucken hoppar på den knaggliga isen just som han ska skjuta.
Och näst bästa har Duncan Keith när han låter bli att skjuta och Toews istället får en passning han inte kan hantera.
* * *
I grenen ”eftersläntare” slår Patric Hörnqvist nytt bloggrekord.
– Jag tror på en grym finalserie men Chicago drar längsta strået med 4-2 i matcher, skriver han i ett mail som kommer nu.
Well, jag är tacksam för allas medverkan och att få publicera ”Bengans” ord, om aldrig så sena, känns som en stor ära.
* * *
Ja, målisarna. Hyggliga dom. Bägge två.
* * *
Söderberg är mycket riktigt med på värmningen ikväll också – och det råder här på Oak-och-Biff-sektionen stor oenighet om huruvida man kan utläsa att han inte ska spela eller inte.
Jag menar bestämt att han satsar hårt, Sätra-Butthead tycker tvärtom att han bara åker och stretchar lite för syns skull.
* * *
Storbjörn och Lillbjörn, det var tråkigt att höra att Bruins två största, mest långvariga förkämpar i kommentatorsspåret inte är med oss en så här stor kväll.
Men som ni säger är ni med oss in spirit – det känner vi också.
* * *
Vi sitter inte lika bra längre.
En NHL-människa blåser oss big time, kommer fram och undrar om vi kan tänka oss att byta till andra sidan, ”exakt likadana platser” och flata svenskar som vi är säger vi att ”jo, det kan vi väl” – och får otroligt mycket sämre platser.
Ha ha, så fuckar man naiva biffar och ekar.
* * *
Nej, för fan John J. Göran Sundberg är TT:s mångåriga hockeyankare. Päronmannen var en hälsomedveten artist vi hade vid vår sida i New York ett tag.
* * *
Det är sällan man ser Eken så fuming rasande som när NHL blåser honom på bra pressläktarplats.
Och då skulle ni bara se han som kallas Biffen…
* * *
Min gissning är att det isade till rätt ordentligt i solar plexus på Ben Smith när han plötsligt fick beskedet att han skulle hoppa in.
I en final.
Ojvoj.
* * *
Chara var ute i omklädningsrummet ett tag också, men kom snabbt tillbaka till båset.
Tack för det i alla fall.
* * *
Stålberg får spela drygt två minuter och som han själv brukar konstatera är det inte alldeles lätt att få nåt alls uträttat med så begränsad istid.
Come on, Q. Släpp göteborgaren fri.
* * *
Nu lyfter vi.
Higher and higher.

Du-du du-du-du-du du-duuu…
Det där skulle föreställa den klassiska basgången i Jackie Wilsons ”Your Love Keeps Lifting Me (Higher and Higher”).
Just den extatiska souldängan, med dess eskalerande upptrappning mot ett extatiskt larger-than-life-crescendo, är dagens nationalsång.
För det är – som alltid – så det känns när vi nu börjar tränga riktigt djupt in i Stanley Cup-finalen.
Pulsen ökar.
Hettan intensifieras.
Lidelsen börjar stegra.
Vi blir – higher and higher.
Så för den som verkligen vill vara med på bloggdans i natt – och ni är många, hoppas jag – bör innan Chris Rooney om en liten stund släpper pucken leta fram Jackie på datorn, spela högt i hörlurarna ett par gång och riktigt komma in i det extatiska svänget.
Det är där, i den hypnotiska hänförelsen , vi befinner oss när tredje ronden i Stanley Cup-finalen 2013 börjar.
* * *
Dagens stora nyhet:
Viktor Stålberg spelar Game 3.
Det förstod man ju redan när Coach Q sent igår eftermiddag – i det lugubert trånga intervjurummet här i Gaaaaden – svarade ”He could be in” på en fråga i ämnet.
I de här sammanhangen betyder ”Could be” alltid att det är hundraprocentigt säkert.
Och mycket riktigt åkte den Johnny Cash-grymtande tränaren raka vägen tillbaka till Ritz-Carlton och sökte upp göteborgaren och meddelade att det är dags för karriärens första Stanley Cup-finalen.
– Vad han sa stannar mellan oss, men jag hoppas kunna komma in och bidra med speed och energi. De andra killarna har spelat långa matcher, säger ”Vic” och ler bakom sitt nu rätt så betydande Ben & Gunnar-skägg.
* * *
Bloggen lämnade Chicago med en förmiddagsflight igår, åtminstone till hälften packad med karaktärer som i olika mening tillhörde den galna finalcirkusen, och knappa två timmar senare landade vi på Logan Airport.
Jämfört med de närmast två föregående åren, när man fick flänga över kontinenten som Jules Verne med laminerad ackrediteringsbricka runt halsen, kändes det ungefär lika lätt som att gå ut till brevlådan och hämta tidningen. Inte för att jag har någon brevlåda, men jag hade en gång i tiden och…äh, ni fattar.
Dessutom:
Vi är lyckligt lottade som får ligga på rull mellan just de här två drömstäderna.
Chicago var underbart i dagarna fem – och det vet man redan att Boston också kommer att vara
* * *
Det finns en liten, mikroskopisk man-kan-aldrig-veta-chans att Carl Söderberg gör sin slutspelsdebut ikväll också.
Han ingick inte i någon kedja under värmningen i morse, men han lämnade isen samtidigt som de ordinarie pjäserna och kommer sannolikt att vara med på matchvärmningen igen.
Och…ja, man kan aldrig veta.
* * *
Vic Stålberg har en väldigt bra, klart mediaanpassad liknelse för den frustration han upplevt när han suttit på läktaren och tittat på de inledande finalerna:
– Det är som ni skulle få bevaka hela grundserien och så kommer det någon annan och tar Stanley Cup-finalen, säger.
Den träffar, som det heter, close to home.
* * *
Blackhawks flög också hit under gårdagen, men blev av oklara skäl försenade – en prestation när man flyger en egen kärra – och lämnade oss i cirkusen ensamma och sysslolösa i TD Garden under ett par timmar.
Då gick jag på planlösa utflykter i backstage-gömmorna under läktarna och hann gör följande små iakttagelser
•Jävlar vad mycket skröfs som förvaras i en sån här hall. Ni skulle inte tro mig om jag berättade om alla pallar med plank, alla miljoner mil sladd, alla slangar, hinkar, skyfflar, stegar, elverk, draperier som ligger och skräpar precis överallt.
•Resurserna tv-kanalerna NBC, CBC, TSN och NHL Network bränner på en Stanley Cup-final måste motsvara en mindre nations BNP. Precis alla ni nånsin sett säga något i en nordamerikansk hockeysändning är hitskickade och får alla såväl lön som utlägg pröjsade, somliga bara för någon enstaka ståuppa här och där.
•Det finns möss i Boston också.
Jo, faktiskt. I ett krypin under läktaren alldeles intill gästernas omklädningsrum såg jag åtminstone fyra små gnagare irra runt bland bänkraderna.
Lite komiskt. Hur lyxigt och påkostat allt ska föreställa tar sig mössen på något sätt alltid in för att knapra på smulorna såna som Bostonmolle lämnat efter sig…
* * *
Jag noterar visst kommentatorsspårsgrymtande om att Tuukka inte fick tillräckligt mycket cred i bloggen i lördags.
Fair enough, ni har förmodligen rätt i att jag skulle gått ner i verbal spagat om det handlat om Kung Lundqvist.
Men det har ju blivit sån vardag att han är lika överjävlig som Tim Thomas att man knappt noterar det längre, ni får försöka se det stora i det istället….
* * *
Jag är egentligen inte så karsk när det gäller möss och råttor; när en liten stackare dök upp i min första New York-lägenhet i East Village sägs det att jag på klassiskt filmvis stod på en stol och pep av förfäran.
Men de här befinner sig på såpass långt avstånd att jag kan stå och skrocka över tanken på hur lite hockeypubliken ibland vet vad den har precis under skosulorna.
* * *
Eftersom han är the talk of the town bildas det snabbt hög runt Stålberg när media släpps in i Hawks farsartat lilla omklädningsrum och le biff håller sig bra med i racet.
Jag hinner dock inte stå där mer än en minut förrän det pickar på axeln.
Yellbear.
Att den traditionsenliga snusprillan för första gången i år inte gav önskad effekt i lördags spelar ingen roll.
Han vill han en idag också.
Och givetvis. Huvudskälet till att den här alls existerar är att få serva hårda backar från Russnäs med snus.
* * *
När ohyran nu bor så nära Hawks omklädningsrum kanske man kan få se exempelvis Oduya fullborda ett nytt rat trick.
Så kallades det när Scott Mellanby dödade en råtta i Florida Panthers omklädningsrum med ett slagskott under slutspelet 1996 – och strax därefter utbröt den underhållande råtthysterin i den där hallen utanför Fort Lauderdale.
* * *
Apropå Yellbear hoppas jag förstås ni läst dagens lilla stänkare om hans likheter med fellow smålänningen Karl-Oskar:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article16972400.ab
Vad jag inte kunde skriva där och egentligen inte här heller är att jag hoppas att han har samma svordomsarsenal som huvudkaraktären i Mobergs mästerverk till romansvit och skriker ”din fåraf—a” när han blir förbannad på Lucic på isen.
* * *
Återigen får vi bevis för att skillnaden mellan Brad Marchand på isen och Brad Marchand utanför isen är lika stor som den mellan vinter och sommar, mellan Metallica och Nick Borgen och mellan hungrig Eken och mätt Eken.
Det är han som först kliver fram och är välkomnande och trevlig när NHL enligt gamla finaltraditioner för in de fyra förmodade toppnamnen i den kommande draften, med Seth Jones i spetsen, i Bruins omklädningsrum.
Och som vanligt är det underbart att studera blickarna hos de välkammade, artiga ynglingarna när de får träffa stjärnorna och se sin egen bländande framtid med egna ögon.
De lyser om dem som fullmånen lyser i augusti.
* * *
Hur listan över svenskar som vunnit Stanley Cup ser ut vet vi ju.
Men hur många har varit med och förlorat en final här borta. ?
Det har jag länge undrat och eftersom jag idag haft rätt många timmar att döda i Gaaaden bestämde jag mig för att ta fram den statistiken.
Listan blev lång – och då den inte är officiell utan ihoplimmad av mig efter växelvist sökande i två olika databaser ber jag att få reservera mig för eventuella missar. Korrigeringar mottages tacksam.
Anders Hedberg och Ulf Nilson (New York Rangers 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars 1981), Thomas Gradin, Lars Molin, Peo Brasar, Lars Lindgren och Anders Eldebrink (Vancouver Canucks 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers 1983), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (New York Islanders 1984), Pelle Lindberg och Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers 1985), Håkan Loob (Calgary Flames 1986), Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers 1987) och Kjell Samuelsson (Philadelphia Flyers 1987 och 1997), Michael Thelvén (Boston Bruins 1988), Mats Näslund (Montreal Canadien 1989), Ulf Dahlén (Minnesota North Stars 1991), Tomas Sandström (LA Kings 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 1995 och 2009), Johan Garpenlöv (Florida Panthers 1996), Mikael Renberg (Philadelphia Flyers 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin och Tommy Westerlund (Carolina Hurricanes 2002), Niclas Hävelid, Samuel Påhlsson, Patric Kjellberg och Fredrik Olausson (Anaheim 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Dick Tärnström (Edmonton Oilers 2006), Daniel Alfredsson (Ottawa Senators 2007), Mikael Samuelsson (Detroit Red Wings 2009 och Vancouver Canucks 2011), Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson, Johan Franzén och Andreas Lilja (Detroit Red Wings 2009), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler (Vancouver Canucks 2011), Johan Hedberg, Henrik Tallinder, Jacob Josefson och Adam Larsson (New Jersey Devils 2012).
”Lidas”, Micke Samuelsson och Kjell Samuelsson är vad jag kan se ensamma om två finaltorskar – och de kan dessutom trösta sig med att de också varit med och vunnit, Kjell och Nicklas dessutom flera gånger.
* * *
– Jag kommer att säga det jag redan sagt hundra gånger. Ja, Jaromir Jagr var min idol när jag var liten och det är väldigt roligt att spela med honom.
David Krejci är en mycket försynt och vänlig man, men han börjar bli aningen trött på frågor om hur det känns att ha fellow tjecken, och Kladno-bon, Jagr som lagkamrat.
Och man kan onekligen tycka att den journalist som fortfarande inte hört det svaret är lika taffliga på sitt jobb som de taxichaffisar i Chicago som inte vet hur man kör till United Center…
* * *
Det är inte bara den förstummade blicken om är rolig att se hos draft-kidsen.
Jag går bakom dem till media-entrén under morgonen och kan konstatera Seth och MacKinnon och de andra redan, i tonåren, är hjulbenta som Zeb Macahan.
Hockeyspelare rules.
* * *
Stålberg har rätt.
Kryckan är väldigt fin i håret idag också.
* * *
Att de bjuder in de unga draftlöftena till finalen hör för övrigt till det bästa NHL överhuvudtaget gör – och vi har sett en bunt blivande superstars passera revy genom åren.
2008 stod till exempel en blyg Steven Stamkos och stammade framför Lidas inne i Wings omklädningsrum. Året därpå gick Victor Hedman omkring i Pittsburgh och försökte se mer oberörd ut än han var och 2011 knockade Gabriel Landeskog alla murvlar med sin way-beyond-his-years-attityd just här i Gaaaden
Och
* * *
Jag brukar inte ha ro att tänka på mat så här högtidliga dagar, men idag släpas jag ut i solskenet för en rätt så praktfull lunch på en uteservering i North End.
Ni fattar varför, va?
Eken har kommit till stan.
Då hamnar den sortens övningar ovillkorligen i fokus.
* * *
Det är inte do-or-die för någon ännu, serien står ju bara 1-1.
Men likafullt:
Blackhawks måste ovillkorligen sno en av matcherna här i Beantown.
Och enklast, minst pressande blir det förstås om de gör det redan ikväll.
Men lycka till, höll jag på att säga.
Hur lätt det är att spela borta mot Bruins i en final kan ju gästerna fråga Vancouver Canucks, om inte annat.
De kom hit i ett betydligt bättre läge 2011 – med 2-0 i ryggen – och blev tillplattade som ingen blivit tillplattad sedan Christopher Moltisanti satte sig på Adrianas lilla hund.
Och sen var det liksom kört.
Men Crawford kanske har lite mindre hål i utrustningen än Luongo hade då…
* * *
Inte nog med att Eken är HÄR.
När de nu, i skrivande stund, klistrade sittplatsschemat för pressläktaren på väggen här nere i ett kaotiskt mediacenter visade det sig att jag har honom till bordet också.
Tillåt mig slå en frivolt på parketten.
Kaffetillförseln är säkrad – matchen igenom.
* * *
Igen;
Man ska inte heller ikväll räkna med att det är the superstars, the Kanes eller the Jagrs, som står för avgörandena.
De där killarna är så extremt hårt uppvaktade att manöverutrymmet begränsas lika mycket som för en Finlandsfärja i Sergels Torg-bassängen.
Istället lär det, återigen, komma an på kött-och-potatis-spelarna i tredje- och fjärdelinorna att det blir mål.
Det är
Och just för att jag babblar om det gör förstås Toews och Seguin varsitt hat trick ikväll…
* * *
Tro på fan, ett par timmar innan första nedsläpp utbryter ett dånande oväder – här också.
Har Gud något emot Stanley Cup-finalen?
* * *
Även Varpu har, äntligen, anslutit till the circus och så fort hon ser yours truly spänner hon blicken i mig och säger:
– Jag hör att du försökt dricka med finländare. Don’t bother, du är svensk.
Jag? Jag har inte druckit nåt, allra minst med övermän från andra sidan Östersjön…
* * *
Yellbear har, berättar han, bara spelat i Gaaaden en gång tidigare, men minns att det var våldsamt tryck bland de svart-gula bänkraderna – och just därför ser han fram emot kvällens holmgång.
– Hallen i Chicago är så fruktansvärt stor, så ibland kan det kännas som att det blir lite tyst där. Här kommer det att vara liv hela tiden och det är bara inspirerande, det får vi också energi av, säger han.
* * *
Min ämnesomsättning är inte uppjabbad med raketmotor – snarare tvärtom, är jag rädd – så jag känner mig fortfarande mätt efter den fina lunchen.
Detta besked chockar min glupske vän från Sätra. Han har informerats om att pressbuffén i Gaaaaden är den bästa nånsin och kan omöjligen förstå hur man frivilligt avstår från dylikt.
– Galenskap, ryter han.
Sen hugger han in, som ett lejon hugger in på en nyfälld antilop efter torka och svält på savannen.
* * *
Mitt namn i dagens gamewinner-lotteri.
Paille.
Hm, det känns kanske som en match för sent…
* * *
Chris Kelly är svår att inte tycka om när Dennis Seidenberg, med värme i rösten, beskriver honom som en ”big mouth”.
– Han är definitivt inte tystast i omklädningsrummet. Grinig kan han bli också. Det är väldigt underhållande, heter det.
Gör han fler mål kan vi alltså go Morrissey och utbrista ”Big Mouth strikes again”.
* * *
Den gode Göran Sundberg från TT har också klivit in i cirkusen.
Han tar en kaka till kaffet.
Det tycker jag är trevligt att se.
* * *
Iggys ”Lust for Life” i högtalarna en halvtimme innan värmningen.
Det är också ett väldigt passande soundtrack till det som pågår nu.
* * *
Zdenek, min tjeckiske vän, säger att det lossnar ikväll.
Jagr har ätit serum till frukost och kommer äntligen att spräcka sin slutspelsnolla.
Ja, jag får en sådan känsla jag också.
* * *
Fina, fina Gaaaaden.
Här behövs ingen provisorisk extrabox för media, den ordinarie är – när den till såna här happenings sträcks ut i sin helhet – så stor att den sväljer hela jävla cirkusen.
Jag och The Oak Man sitter perfekt i ena kurvan och är så glada att vi bara sitter och skrockar som Beavis & Butthead.
* * *
Undrar om mössen där nere är laddade också.
Jag tror de är stenhårda Bruins-fansen och såna här matcher har små svart-gula sjalar och piper så högt de kan när laget kommer ut på isen.
Favoriten måste vara Marchand.
* * *
Nätet, däremot, känns lika långsamt och svajigt som vanligt.
Så:
Ingen panik om nåt inlägg dröjer lite, då är jag bara på väg ner till pressrummet.
* * *
Det här blev rekordlångt det, så för att ni ska hinna läsa och dessutom lyssna på Jackie Wilson publicerar vi redan nu.
Kom ihåg:
Oändligt är vårt stora äventyr.
Och Stanley Cup-finalen, your love keeps lifting me higher and higher.

Chicago – Boston 1-2 (Slut, Övertidsperiod 1)
* * *
Så då vet vi det då:
Det blir match här i Chicago även nästa lördag – dagen före bloggens födelsedag.
Hur det än står i serien ser jag gärna att de inblandade lagen ger mig mer att fira när jag kliver ut i Chicago-mörkret än de gjorde ikväll.
Det här var många klasser saggigare än det vi såg i onsdags; mer låst, långsammare och samtidigt slarvigare.
Finalhockey ska vara bättre.
* * *
Rätt vad det är kommer det sms från Eken:
”Vill bara påminna om mitt tips”…
Jaja, cred till gormanden från Sätra.
Han sa att merparten av de här matcherna skulle gå till övertid.
* * *
Men även om det nu var mindre exalterande att titta än i öppningsmatchen får man ge Bruins cred.
De var helt borta i förstaperren, men jobbade sig in i matchen och kändes klart starkast både under tredje och i övertidperioden.
Ja, sanningen är ju till och med att man bara satt och väntade på att gästerna skulle avgöra.
* * *
Det känns helt lugubert att vara färdig med jobbet så här tidigt. Klockan har inte ens passerat midnatt ännu.
Nästan så man kan överväga titta till ”media hospitality” på hotellet.
Synd bara, att planet till Beantown går så satans tidigt i morgon.
* * *
Det är i princip helt tomt i Hawks omklädningsrum när mediaskocken stormar in, men hedersmannen Kryckan kommer snabbt ut och pratar oss med från gamla Sviiiden.
– Det känns litegrann som att vi ger bort den här matchen, säger han.
Ja, lite.
Om Hawks hade fortsatt som i den inledande perioden hade det absolut stått 2-0 i finalen nu, men det var ju inte bara det att Boston blev bättre ju längre matchen led.
Hawks slutade åka skridskor och började begå betänkliga misstag över hela banan.
* * *
Jag satt på motsatt sida zonen där Bruins anföll i övertidsperioden, men jag lovar – Jagrs ribbträff hördes klart och tydligt ända bort till vår provisoriska pressläktare,
Ännu tydligare var frustrationen i hans gutturala vrål sekunden senare.
Hans oflyt börjar bli av bibliska proportioner.
* * *
In med Stålberg!
* * *
Ja, då åker vi till Boston då.
– Vi vet att vi kan spela bra mot dom här och ska försöka sno en match där, säger Kryckan.
Ja, they’d better.
Om Hawks inte bryter tillbaka serven kan det bli mycket, mycket besvärligt.

Boston vinner.
Paille stänker din avgörandet.
Och med all rätt, de var klart bättre under övertiden.
Lite mer sen.

Chicago – Boston 1-1 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Visst, det blir en Daft Punk-kväll igen.
We’ll stay up late to get lucky.
Övertid följer – för andra gången i rad.
Men till skillnad från i onsdags är det inte nödvändigtvis nåt man ställer sig upp och joddlar av glädje över.
För ärligt talat:
Vilken skitperiod.
Det roligaste som händer är att de spelar suggestiva introt till ”Where The Streets Have No Name” – och att blir det lite hisnande spänning precis i slutet.
I övrigt händer inget annat än att Hawks backar begår några förbluffande misstag, att Bruins tacklas lite och…ja, det är väl det,
Men nu gaskar vi upp oss:
Det är ändå Stanley Cup-final och i en sådan är ett sudden-drama allting nåt att bli hypnotiserad av.
Först måste jag dock, efter två perioders rätt hård tänk-inte-på-det-yoga gå på muggen…
Men by the way:
Det känns som Bruins har mest momentum och Lucic avgör….

Chicago – Boston 1-1 (Period 2)
* * *
Ja, se hur det går.
Bruins skapar egentligen ingenting i den här perioden heller, har inte avlossat mer än sex skott när halva matchen gått och fortsätter se sega ut.
Men när chansen kommer hugger de och plötsligt står det 1-1 i alla fall.
Rättvist?
Det begreppet existerar inte i en Stanley Cup-final.
Blackhawks får helt skylla sig själva som inte gör mer av sitt kraftiga övertag.
Nu kan vad som helst hända.
* * *
Hör att Milbury satt sågen i Jags i pausen och konstatera att han är ”för trött för den här serien och måste bytas ut”.
I så fall gissar jag att få vi ser Söderberg intill Marchand och Bergeron på tisdag.
* * *
Fast det är ju inte bara Bruins som inte kreerar så mycket nu.
Andraperren är den hittills minst underhållande i den här finalen, vilket ändå visar att de trots fortsatta misstag lyckas bromsa hemmalagets anstormning något.
Bra för dom.
Synd för oss här på läktarna…
* * *
Ja, John J, för en gångs skull blev du fimpad.
Det där var som gjort för att misstolkas på alla möjliga sätt och vis – men roligt, dig och mig emellan.
* * *
Bruins powerplay visar sig vara Bruins powerplay igen också.
Det där som hände i onsdags var tydligen bara en fluke.
* * *
Jobbigast är det för min tjeckiske gamle vän Zdenek, som jagar egna citat av Jagr till sina tv-intervjuer – men inte får några förrän legendaren gjort mål.
– Det löftet måste jag hålla, säger Jagr efter varenda match.
Lär med andra ord bli Jags-fritt i tjeckisk tv resten av säsongen…
* * *
Hawks PP är å andra sidan inget att skriva lyriska ballader om det heller.
Ska det vara så svårt?
* * *
Bästa kommentaren på twitter i natt kommer från Nick Costsonika på Yahoo Sports:
Some writers hade more shots last night than the Bruins have had through 34 minutes.
Ha ha ha.
Och allra bäst:
Det är helt sant.
* * *
Andrew Shaw ramlar handlöst på isen – men reser sig snabbt och fortsätter spela.
The shaw must go on…
* * *
Chansen att det blir ännu en lång övertidsmangling är mycket stor just nu.
Men i så fall vet ni ju vad jag säger:
We¨ll stay up all night to get lucky!
Synd bara att några av oss har tidiga flighter till Beantown…
* * *
Bruins försöker ett tag tackla sig in i matchen, bland åker Johnny O på en riktig tjottablängare ute vid bortabåset.
Det är nog inte så dumt.
Men annars har det väldigt lite infekterat där ute och det förstår jag inte alls.
Vid det här laget ska hatet dunka i bröstkorgen på alla; spelarna de möter försöker ju fan krossa deras heligaste drömmar.
* * *
Nu är det viss press på Hawks
Dom måste nog vinna det här – och således få lite mer senap i avslutningarna.
Hemma i TD Garden kommer Boston bli en betydligt svårare costumer att komma till tals med.
Och vi hörs snart igen, innan första OT-perioden…

Chicago – Boston 1-0 (Period 1)
* * *
Pure Domination, som dom hade sagt i EA Sports.
Blackhawks har ju något förbluffande allt, vinner skotten med lätt absurda 19-4 och iscensätter tidvis rena blitzen-artade anfalls nere hos Rask.
Men dom gör bara ett mål – i alla fall bara ett som blir godkänt.
Och därför är det här fortfarande långt ifrån klart, med Bruins vet man aldrig – plötsligt kommer det en sån där rasanade snabb spelvändning och så har Krejci kvitterat.
Fast gästerna behöver kamma till sig några kilo.
Så här sega och irriga och benägna att begå farliga misstag trodde jag inte att den här upplagan av Boston kunde bli.
Vad har hänt?
Är de fortfarande tagna av maratonloppet i onsdags – eller är det Chicago som stressar och gör dem sämre?
Uncle Fester Julien tar garanterat fram hårtorken i den här pausen.
* * *
Det känns först mycket lugubert att videobepparna i Toronto menar att den omdebatterade andra pucken på Rask inte är inne, men tydligen hade O’Halloran blåste innan den passerade mållinjen.
Dom är ivriga med piporna i det här slutspelet.
* * *
Sugar Kane ser ut att vara på riktigt spelhumör ikväll.
Då vet man att det i alla fall inte blir tråkigt.
* * *
Förlåt om jag inte hör vad ni säger.
Jag är lomhörd efter nationalsången.
Det var ett av de mest monstruösa vrålen nånsin.
Kära nån, faktiskt.
* * *
Och ja, Offroad. Det var länge sen man såg gudabenådade skridskoåkaren Leddy så här delaktig i allting.
* * *
Det sjöng till under sätena på den blågula mediakåren när Carl Söderberg, trots allt, kom ut på isen för matchvärmning.
För några ögonblick fick vi för oss att han ändå skulle spela.
Men tyvärr.
Det tycks bara ha varit någon form av säkerhetsåtgärd i fall Horton – eller någon annan – gått sönder under preludierna.
* * *
Unge Krug hade det lättare när han fick bomba mot Henke Lundqvist. Nu sviktar han en aning under alvaret, ser det allt ut som.
* * *
Mycket fint fölk i omgivningarna nu.
Ser både Rob Blake, Patrick Roy och hela familjen Subban när jag efter värmningen går och hämtar kaffe.
Och bättre blir det.
Ju större insatserna blir, desto fler mästare kommer det och flashar med sina gamla Stanley Cup-ringar.
* * *
Det är fint att de spelar Chuck Berry när Toews får sin rättmätiga standing ovation som nyblivien Selke Trophy-vinnare.
Ännu finare är det att lagkamraterna, mitt under pågående final, har tid att klappa klubbladen i isen.
* * *
Man vet inte så mycket om ”tryck” förrän man tillbringat en lördagkväll i Stanley Cup-finalen med 21 000 Chicago-bor.
Jisses.
* * *
Ja, jag har de facto hittat en bakväg till kaffeautomaterna i det reguljära presspentryt.
Lycka.
* * *
Att Söderberg var med på värmningen vittnar ju ändå om att han är rätt nära en plats i laget nu.
Jag sitter ju inte här och hoppas att någon i Bruins ska bli skadad – och ändå gör jag det.
* * *
Scottie Pippen är inte house igen.
Som vi konstaterat förut, en man med klass!
* * *
Och fortsätter det så här ikväll får vi alla utbrista i ett rungande:
In med Söderberg!
* * *
I vilken form är Holmgren, om man får fråga? Har han kommit upp i varv ännu?
* * *
Jag räknar kallt med att Bruins gör en väldigt mycket bättre andraperiod,
Annars kan fortsättningen av vårt stora, oändliga äventyr bli något ensidigt.

Åh, den här känslan.
Den här kicken.
Det här lyckoruset.
När man varit med om något riktigt stort och omtumlande och fantastiskt – och vet att man ska få uppleva det igen.
Som andra kvällen under en Springsteen-helg på Ullevi.
Som när man gjort sig i ordning på rummet på Wynn i Vegas och har ytterligare en natt vid de hetaste craps-borden framför sig.
Som när en färsk säsong av en tv-serie som The Wire är laddad i blueray-maskinen, färdig för konsumtion i ett enda glupande svep.
Exakt så känns det när Blackhawks och Bruins snart åker ut på isen i det vettlöst peppade Madhouse on Madison för Game 2 i Stanley Cup-finalen 2013.
Den första matchen var ju så fruktansvärt bra, så underhållande och rafflande – och ingenting talar för att denna andra showdown blir mindre upphetsande.
Jag är till exempel övertygad om att de kommer att
I så fall:
We’re staying up all night to get lucky.
För ni är väl med på vårt oändliga äventyr i natt också?
* * *
Som ni noterade kom det inget nytt inlägg igår och låt oss säga så här:
Puckarna small osedvanligt hårt och högt i sargerna efter det som blev en exceptionellt yster natt med kollegorna ute i Chi-Town-natten.
Tavern on Rush-biffar följdes av stök på The Lodge och någon tyckte det var bra idé att beställa in shot efter shot åt hela sällskapet och minns jag inte alldeles fel sjöngs det vid tillfälle förfärlig allsång till ”Keep On Rockin’ in The Free World”.
Då förstår ni.
Men jag säger som spelarna:
Nu har jag fått vila och är pigg och ser fram emot match igen!
* * *
Yellbear och Oduya har exakt samma utmaning framför sig som senast.
För jodå:
Horton spelar ikväll också, så den djävulska förstakedja det svenska backparet fick stångas mot – tidvis med avsevärt besvär – är intakt.
– Men nu vet vi hur bra de kan spela och är bättre förberedda, har Yellbear påpekat flera gånger sedan i onsdags.
* * *
Bloggen är ingen turneringslirare längre, så jag skippade den mer officiella mediafest NHL höll igår kväll.
Room service-middag och tidigt John Blund-möte kändes som ett betydligt mer attraktivt alternativ för gammgubben.
Men tydligen missade jag därmed minnesvärda happenings.
Dagens talk of the town är ett regelrätt bar-brawl som ska ha utbrutit mellan Jersey Shore-inspirerade tjejer och kända profiler från såväl ligan som journalisthopen.
Ojvoj, rockjournalisterna som just nu röjer ute i Sigtuna har ingenting på de nordamerikanska hockeykollegorna…
* * *
Att Horton, trots en rätt demolerad axel, är redo för spel innebär av allt att döma att Carl Söderberg inte får göra slutspelsdebut ikväll heller.
– Jag har inget hört, men jag hoppas, säger skåningen när han sveper förbi det blågula mediauppbådet – det vill säga bloggen och Expressen-Nordström – i blott ett par handdukar i Bruins knökade omklädningskabyss.
Ja, det hoppas vi också.
En till blågul pjäs i Stanley Cup-finalen vore som vispad grädde för oss.
* * *
Den är lite väl kort – det måste ju finnas ett helt bibliotek av såna här bilder – men NHL Networks lilla handshake-preview framkallar lite ståpäls den också:

Den där ceremonin när serierna är över kan vara hela idrottsvärldens allra vackraste.
* * *
Viktor Stålberg skrattar rätt gott när jag berättar att jag äntligen kommit på vem Kryckan – alltså Marcus Krüger – är så lik:
Markoolio.
Jamen, kolla får ni se.
Han är ju niopoängsversion av den skojfriske ”Sola och bada i Pina Colada”-sångaren, om än möjligen i lite bättre form.
– Fast i laget pratas det mest om hur fint och välordnat hans hår är. Det är alltid perfekt, säger Stålberg.
Har jag inte tänkt på, men det blir ju definitivt något för bloggen att fördjupa sig i.
* * *
Det verkar klart nu – om inte annat kan man se det på hur exalterade Pat Leonard från Daily News är här i pressrummet under eftermiddagen.
Alain Vigneault blir ny coach i New York Rangers.
Coolt.
Han har alltid gjort bra intryck på mig, står för rolig hockey – och har en bra, lättsam relation till media.
A change is gonna come, som Sam Cooke sjöng.
* * *
Yellbear är lika sammanbiten och laddad som inför Game 7 mot Detroit för några veckor sedan.
Han smyger ut i omklädningsrumsstöket medan vi pratar med Oduya, får sin traditionsenliga finalsnus av bloggen och säger:
– Allt känns bra. Vi pratar efter matchen.
Sedan försvinner han in i environgerna igen.
Det lovar gott.
* * *
Vi har ju rånats på Awards-galan i Vegas i år – till Hockeysverige-redaktionens oändliga vrede.
Istället delas de individuella prisera ut nu i samband finalen och de första fördelades igår.
Bland annat fick ju Alfie Mark Messiers ledarskapspris och värdigare vinnare är svår att föreställa sig; Alfie är THE ledare i Ottawa forever.
De tyngsta kategorierna väntar ligan med till idag och imorgon (Hart) och i sin oändliga vishet presenterar de vinnarna för exempelvis Vezina, Calder och Norris timmen innan första nedsläpp.
Ja, för då har ju hockeyjournalister inget annat för sig!
* * *
Personligen saknar jag inte bara Stålberg – det är trist att inte Hanson Brother Carcillo får spela i den här finalen heller.
När han väl fick chansen 2010, som Flyer, blev han omedelbart en av de mest fascinerande profilerna och personligen glömmer jag aldrig när han efter en av förlustmatcherna just här i United Center satt och blängde på Hawks-spelarna i korridoren utanför omklädningsrummen.
Det var inte blott bitterhet i den blicken. Det var hat.
Såna killar ska man ju inte ha på läktaren.
* * *
Jag hade inte sinnesnärvaro nog att plocka fram kameran så eget bildbevis existerar ej, men den som orkar kan kolla Aaron Wards twitter för synen jag bländades av på väg hem till hotellet här om natten.
I en av de stora downtown-skraporna hade de tänt lamporna på kontoren så att orden Let’s Go Hawks lyste i mörkret.
Mycket mäktigt.
Men man ser samma slags bevis på Chicagos engagemang i sitt hockeylag över allt. Det här är en stad som brinner för Blackhawks just nu.
* * *
Det lyser av förvåning i ögonen på både Yellbear och Johnny O när ämnet ”Toby Orr Enström är inte uttagen i stora OS-truppen” kommer upp.
Och jag ber att få lysa med dem.
Hur har Mårts tänkt där?
Toby är en av världens allra bästa backar, hade ledningen i backarnas poängliga innan han blev skadad och skulle kunna bilda ett rent mördande PP-par med Erik Karlsson.
Men han ska alltså inte ens tittas på under ett sådant preliminärt läger?
Riktigt lugubert, det.
* * *
Jaha, nu kommer det plötsligt bombhundar och nosar runt borden i pressrummet.
Eller är det knarkditon?
Som det här gänget härjar om nätterna skulle det inte vara helt omotiverat…
* * *
Han gjorde inte så mycket väsen av sig i första matchen, men räkna med granitmannen ikväll.
När han – ja, Bickell alltså – går genom omklädningsrummet efter morgonvärmningen är det som att se ett hotande åskväder på två ben komma knallande.
* * *
Vet inte hur ”på riktigt” det var, men en person som påstod sig vara ett av Yellbear-fansen hemma i Russnäs hörde igår av sig och lovade att gå ut och måla ytterligare en kossa inför kvällens match.
Hoppas det, Yellbear förtjänar en hel hage på småländska höglandet full av kreatur målade till hans ära.
* * *
Jagr var inte med på värmningen i morse.
Skadad?
– Nej, svarar Uncle Fester Julien, han är bara 41.
I know the feeling…
* * *
Hoppas Johnny hänger en kasse ikväll igen.
Om inte annat så vi får se den där målgesten ännu en gång, den där han liksom stod och pumpade med knytnävarna i rent aggressiv glädje.
– Men det var framförallt för att göra killarna uppmärksamma på att det blev mål. De verkade först inte se att pucken gick in utan fortsatte spela, berättar han.
* * *
Ken Campbell från The Hockey News gör succé – i alla fall hos det två man starka svenska mediauppbådet – när han under morgonövningarna dyker upp i en Modo-t-shirt.
Nu har jag fått lova att fixa fram en leksandsvariant också.
Hör du det, Salo?
* * *
Man kan för några ögonblick tro att Uncle Fester Julien gått Tortorella on our asses för plötsligt besvarar han en fråga från en Boston-reporter med ett surt ”vi har bättre saker för oss än att sitta här och slösa tid på dina frågor”.
Men det visar sig vara ett internt, ongoing skämt med just den reportern
– Du är min särskilde whipping boy du, flinar coachen ögonblicket senare.
* * *
Isen ska ingen, till skillnad från senast, behöva klaga på i afton, för nu har de vridit ner temperaturen till rena rama ”The Day After Tomorrow”-nivåerna igen.
Det skulle inte alls förvåna om vi bryta wassbergska istappar ur skägget på Yellbear efteråt.
* * *
Roberto Luongo på twitter strax före matchstart i onsdags:
Alright folks, time to head down to the bunker. See you guys in two weeks…
Och att se just den här finalen måste för ”Bobby Lou” vara som för Damon Albarn att se bröderna Gallagher bryta arm.
Jag menar, Chicago och Boston – de har både varit slutspelskryptonit i Canucks-keeperns värld.
Fast givetvis gömmer han sig inte.
Några minuter efter ursprungstweetet kom det ”I lied….”.
* * *
I det zoo-liknande kaos som utbryter inne hos Bruins när tredje statsmakten stormar in blir jag inknuffad i Brad Marchand och förväntar mig en elak avhyvling.
Istället ber han om ursäkt och försäkrar sig om att allt är okej.
Det känns lika oväntat som att bli artigt bemött av Ralphie Cifaretto i ”Sopranos”.
Fast så där är det ofta.
De värsta på isen hör till de snällaste utanför.
* * *
Den som får Norris Trophy måste apropå det komma ihåg att tacka Matt Cooke för att han såg till att den givne vinnaren inte kunde spela så mycket i år…
* * *
Hej, jag heter Per och jag fryser.
* * *
Några av Awards-vinnarna kommer att hålla ett pressmöte i första periodpausen och därför är somliga på mig och febrar om jag sett Vezina-kandidaten Lundqvist eller inte.
Nope.
Däremot syntes han i centrala Göteborg i går, så jag misstänker att Chicago får klara sig utan kungen ikväll också.
* * *
Barry Melrose har en rostbrun kavaj ikväll. För att inte säga röd. Den sticker ut, to put it mildly. Och nu vet ni det.
* * *
I snakebitten-ligan känns det som att Jagr och Tyler Seguin – båda Boston-björnar – spelar i en helt egen division nu.
Men av någon anlednings känns det som att Uncle Fester fått fram rätt sorts serum till ikväll.
Någon av dem kommer att knäcka måltorkan i den här matchen.
Förmodligen Jagr.
* * *
Man inser att ens eget jobb kanske ändå inte är så krångligt när man hittar Bruce Bennett – världens kanske bäste hockeyfotograf, anställd av Getty – krypande på alla fyra i en av målburarna några timmar före första nedsläpp.
Han sätter några av sina specialkameror där, som han sedan styr med fjärrkontroll för att ta de coolaste bilderna av dem alla, och det ser vare sig bekvämt eller enkelt ut.
– Heja Sverige, säger han när han ser att jag studerar honom.
Just det.
* * *
Lillbjörn och Storbjörn…har vi er med oss på det oändliga äventyret i natt? Det skulle kännas väldigt fel annars.
* * *
Ny domarduo ikväll:
O’Halloran och finaldebutanten McCauley håller i piporna.
Kan bli festligt.
O’Halloran, framförallt, brukar alltid göra nåt som får omvärlden att klia sig i hjässan.
* * *
In med Stålberg!
* * *
I den mån det finns något som indikerar att det här skulle kunna bli en mindre öppen, tajtare och mer låst match är det att lagen nu känner varandra och även i praktiken vet hur motståndaren ska mötas.
Det har varit mycket prat om det de senaste dagarna, bland annat brummade coach Q idag om att Hawks tänker ägna mer möda åt att förhindra Bruins skräcksnabba spelvändningar
Men när adrenalinet börjar pumpa tror jag att det blir likadant igen – lika hårt och fort och intensiv.
Det kommer liksom av sig självt mellan de här två formidabla lagen.
* * *
Läser Bruins i första matchen sköt 30 skott högt upp på Crawfords plockhandssida – och gjorde samtliga tre mål just där.
Uncle Festers scouter har tydligen gjort sitt jobb.
* * *
Jag tror ni kan räkna med att få höra Holmgren – med Garpen vid sin sida, om jag förstått saken rätt – hojta mycket om ”gurgel” i den ljusa sommarnatten.
Det här är andra matchen.
Då börjar aversionerna finallagen emellan alltid slå över i regelrätt avsmak.
* * *
Fan, bloggen har börjat dra riktiga tungviktare i game winner-lotteriet.
Idag:
Zdeno Charas granne i Slovakien om somrarna.
Just det:
Marian Hossa.
Potten, du är så gott som min.
* * *
Tillbaka i dragspelsställning då.
För visst, vi sitter i den provisoriska pressboxen på ena kortsidan ikväll också – och det är precis lika trångt och bökigt ikväll också.
Knäna hälsar.
Men vi är glada ändå.
* * *
Huberdeau tar Calder, ser vi i skrivande stund.
Det skulle ju Bacon Brodin fått, men han var inte ens nominerad.
* * *
Det sägs plötsligt att Brendan Shanahan varit i Calgary och blivit fiskat efter jobbet som klubbens president.
Bara det inte betyder att han slutar spela in såna där stela videos…
* * *
Nope, ingen Vezina till Henke i år.
Den gick, som flesta trott, till Bobrovsky.
Han sitter nu, i fluga, i CBC:s provisoriska studio och ser lycklig ut.
Paul Holmgren, som trejdade bort Vezina Trophy-vinnaren och behöll Mister Universe, har antagligen lättare att hålla sig för skratt hemma i Philadelphia.
* * *
Helg som det är har några fler Bruins-fans letat sig till The Madhouse ikväll, man ser den klassiska jerseyn på de flesta läktarsektioner.
Det gläder björnarna och Boston-Molle, hoppas jag.
* * *
Och där gick Norris till Subban.
Som sagt, hoppas han skänker Cookie en tacksamhetens tanke…
* * *
Apropå Henke berättade Panger igår att Crawford inför förra säsongen bestämde sig för att bli bra på riktigt och började hårdplugga den svenske kungen på video.
Smart drag.
* * *
Hart Trophy-vinnaren presenterades tydligen visst ikväll han också – och han heter Alex Ovetjkin.
Tredje i ordningen, tror jag bestämt.
Men det är ju lika där:
Det hade inte blivit något om Crosby varit hel.
* * *
Kvart i sju, lokal tid – och matchvärmningen har fortfarande inte börjat.
Man trodde ju man kom ifrån sånt här man slutade täcka rockkonserter på svenska landsortsklubbar, men NHL är nya Backyard Babies.
* * *
Men nu åker vi, mina vänner.
Stanley Cup-final nummer två.
Kom ihåg:
Oändligt är vårt stora äventyr.

Här dracks inte en droppe igår, därtill fanns inte tid när allt var sagt och gjort och sista attacken på ”send”-knappen utförd.
Ändå känner jag mig nästan bakis idag.
I alla fall mörbultad. Tilltufsad. Som om jag blev överkörd av nånting igår.
Och det blev jag ju också.
Stanley Cup-finalen 2013 brakade rakt över oss som tittade, i 140 knyck, under fyra och en halv timme.
Då kan man ju bara tänka sig hur de som själva var inblandade i själva infernot känner sig.
Ja, de är i ungefär tre miljoner gånger så bra fysisk form som jag, men ändå.
”They’re gonna feel that in the morning”, var en tanke som osökt ekade mellan öronen när matchklockan passerade tio minuters i tredje övertidsperioden
– Ja, flinar Marian Hossa när han och Kane och Seabrook och Leddy håller en presskonferens i United Center inte mycket mer än tolv timmar efter Shaws vinklade in sudden-pucken, jag är väldigt trött. Jag somnade först vid tre och vaknade dessvärre tidigt eftersom min granne tydligen beslutat sig för att just idag var en bra dag att börja borra. Det var inte så kul.
He he, nej, den grannen förtjänar verkligen en spearing eller två.
* * *
Oklarhet råder om hur allvarligt skadad Nathan Horton är.
– Day to day, muttrar Uncle Fester Julien och vägrar säga nåt mer.
Kan han inte spela på lördag finns ännu en chans – den bästa hittills – att Carl Söderberg får hoppa in i finalen.
Det står, enligt expertisen på plats, mellan honom, gamle Pandolfo och youngblood Jordan Caron.
– Alla som ingår i truppen har tränat hårt och är redo om det behövs, fortsätter Uncle Fester utan vilja utveckla det mer heller.
Men fan, Pandolfo är ju för gammal och seg för den här finalen – och Caron är för grön.
Så det borde i så fall vara dags för första skånska inslaget i Stanley Cup-finalen sedan Andreas Lilja lirade med Detroit 08 och 09.
Satan i självaste bostongurkan vad roligt det vore.
* * *
Chicago Sun-Times har samma syn på saker och ting som bloggen
Huvudrubben på ettan idag lyder:
What a Shaw!
Just det.
Det handlar överhuvudtaget mycket mycket om 21-årige Andrew Shaw idag – om blev förbisedd i två drafter men till slut signades av Hawks och nu är en av de stora profilerna i 2013 års Stanley Cup-final.
Han inte bara gjorde det avgörande målet igår. Han lyckades tydligen säga ”fuck” i NBC-intervjun efteråt – och var en yster faktor överallt hela tiden.
Och när nån murvel som vill veta mer om hans personlighet säger att han verkar vara ”a handful” ute på isen nickar Brent Seabrook med spelad trötthet.
– Ja, han är a handful i omklädningsrummet också, tro mig. Det ni ser på isen, det ser vi där också. Han studsar omkring hela tiden…en high-energy guy.
Kane instämmer, flinande:
– Jag sitter intill honom, så ni kan ju tänka er. Jag får nästa be honom hålla käften och sluta ställa frågor hela tiden, men han babblar på, även i periodpauserna…
Man känner igen typen, eller hur?
Och jag gillar den mycket.
* * *
Bruins visar sig överhuvudtaget inte i United Center under torsdagen – av flera goda skäl, antar jag.
Istället får media ta sig till spelarhotellet för att prata med Uncle Fester och några utvalda spelare – och det visar sig vara W Lakeshore.
Där har jag bott åtskilliga gånger och det förvånar att ett NHL-lag inbegripet i en Stanley Cup-final väljer det som högkvarter, för det W Lakeshore är ett partyhotell monumentale.
Lou Lamoriello, Devils GM, kliar sig definitivt i flinten.
Men Uncle Fester kanske gillar penthouse-baren på högsta våningen, med förstummande utsikt över downtown Chi-Town.
Där brukar det kunna bli betydande högtryck
* * *
Kane, som själv gjort några stora sudden-mål i sin karriär, får frågan hur han tror att Shaw känner sig så här dagen efter.
– Well, he’s riding high. Och går igenom alla textmeddelanden…
* * *
Yellbear, som uppger han tillbringar dagen efter genom att sitta hemma i soffan och bara titta, var som ni kanske såg i referaten från igår inte helt nöjd med den egna insatsen i första matchen.
Den där förstakedjan med Lucic, Krejci och Horton var en tuffare utmaning än han och lagkamraterna hade föreställt sig.
– När man inte spelat mot de tidigare vet man aldrig riktigt, men jag måste säga att de var fruktansvärt bra. Bättre än jag hade trott. Jag hade till exempel inte en aning om att Lucic var så snabb, hette det.
Men vis av erfarenheten av från finalen 2010 – då han styrde in en puck i egen kasse med huvudet (!) i första bytet – vet han
– Nu vet man mer vad som gäller, det var en halvtaskig start , men det är bara att ta med sig den här erfarenheten och spela bättre nästa match.
* * *
In med Söderberg!
* * *
Jag tror det kan vara läge att måla ytterligare en av de där råmande kossorna hemma i Russnäs.
Då kommer det absolut att lyfta för Yellbear i Game 2.
* * *
Coach Q sitter dessvärre och babblar om att han var väldigt nöjd med den våldsamt skäggige Bolligs insats i går kväll,
Det bådar inte gott för den blågula finalkvoten,
Men jag säger det ändå – loud and clear:
In med Stålberg!
* * *
Ikväll kan det bli åka av i Windy City.
En fri afton för media utan match dagen efter – det är farliga saker det.
Men ambitionen är ändå att det ska bli någon form av livstecken i den här bloggen även i morrn.
Håll tummarna…