Chicago – LA 4-3 (Slut, i övertidsperiod 5)
* * *
•Onsdag 12/6: Chicago-Boston
•Lördag 15/6: Chicago-Boston
•Måndag 17/6: Boston-Chicago
•Onsdag 19/6: Boston-Chicago
•Lördag 22/6: Chicago-Boston
•Måndag 24/6: Boston-Chicago
•Onsdag 26/6: Chicago-Boston
Där har ni hela finalserien – den första mellan två Original Six-lag på 34 år.
Jag börjar dregla bara jag tänker på det.
Herregud vilken fest det kommer att bli.
* * *
Sugar Kane – en Biffen-hjälte forever.
För mindre än en vecka sade Coach Q att han ville se betydligt mer av honom i slutspelet.
Då satte sig ynglingen med sin farsa och kollade videoupptagningar av samtliga playoff-mål han gjort.
Sen åt han lite sushi.
Och här har vi resultatet:
Efter halva andra övertidsperioden fullbordar han ett hat trick med ett sudden death-mål som avgör matchen och tar Chicago till Stanley Cup-final.
Busterstory monumentale.
* * *
Samtliga matcher i finalen kommer börja 02.00, svensk tid, för övrigt.
Sorry.
En eller två matcher på anständig europeisk tid borde vi få, men det är NBC som bestämmer helt och hållet.
* * *
Efter två år när vi rest ihjäl oss mellan först Vancouver och Boston och sedan New Jersey och Los Angeles ska det bli mycket, mycket angenämt med en tvåtimmarsflight mellan finalarenorna också.
* * *
Nånstans i Boston-natten satt Uncle Fester Julien och svor när Kane prickade in avgörandet.
Inte för att han hellre ville ha Kings som finalmotståndare, men Bruins-coachen hade såklart helst sett att Hawks och Kings fortsatt i ytterligare några utmattande perioder.
* * *
Helt sant, HC Steen. Vilken mardröms-deja vu för Carter och Richards. De spelade som sagt med Flyers när samma jäkla Kane avgjorde hela finalen 2010 – med ett sudden mål.
Men sedan dess har de i alla fall fått dricka mästerskapschampagne med Kings, så de behöver ju inte gå och hänga sig.
* * *
Nu blir det bråda dagar här – inte minst med ett visst jätteprojekt bloggens stammisar är bekanta med och vet tar sin lilla tid.
Därför blir det ett litet uppehåll på några dagar, men när vi återkommer, då återkommer vi med en smäll.
Hörs snart, vänner.

Vilket
Jävla
Mål!!!
Sugar Kane fullbordar alltså ett hat trick – med att pricka in sudden-målet som skickar Chicago Blackhawks till Staney Cup-final.
Ormbiten, sa vi så?
Och studs, sa vi nåt om det också?
Herregud.
Mer sen

Chicago – LA 3-3 (Period 4, övertid pågår)
* * *
Tiden står still.
Luften går knappt att andas.
Nerverna darrar.
Med andra ord:
Ett klassiskt slutspelsdrama pågår.
En övertidsperiod har alltså spelats utan avgörande – men det känns som det kan komma precis vilket ögonblick som helst.
Hoppas ingen lagt sig där hemma…
* * *
Bra där, Brandh. Men Dallas Eakins blev enligt uppgift klar för Edmonton Oilers idag.
* * *
I början av övertiden tyckte jag att hemmaspelarna – med Crawford i spetsen – såg påtagligt darriga ut och varje gång Kings etablerade lite tryck där nere sa jag högt för mig själv ”nu ringer det”.
Men det gjorde det inte och i slutet av perren kändes det snarare som att Hawks hade lite, lite övertag.
Nu börjar alla dock bli så trötta att vad fan som helst kan hända, risken för löjlig studs är stor.
Men Stålberg sätter den…

Chicago – LA 3-3 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Holy mother of God, vilket drama!
Kane – som BARA har serum pumpande i ådrorna nu – ser med mindre än fyra minuter kvar till att ge Hawks ny ledning och ännu en gång har jag redan börjat planera middagar på Tavern on Rush till helgen.
Men regerande mästarna vägrar sluta, vägrar ge upp, vägrar packa trunken.
Och när tio jävla sekunder återstår styr Richards in kvitteringen.
Så:
Förlängning.
Ohyggligt spännande, gastkramande sudden death.
* * *
Jaja, jag lyfter på tomteluvan
Plötsligt framstår Sutter som ett sant coach-geni som slängde in Richards i den här matchen…
* * *
Rehsno, du frestar ordentligt nu. En öl skulle sitta som ett slagskott i det här läget, men jag måste ju jobba…
* * *
Kopitar har snott lite av Kanes serum han också.
Är det han som ser till att den här serien fortsätter i sunny California på måndag?
Jag får en känsla av det…

Chicago – LA 2-1 (Period 2)
* * *
Ojvoj, Hawks var tydligen lika säkra som jag på att skulle börja fundera på hur man gör mål på Tuukka Rask.
Och vad händer?
De släpper in ett dretmål – för att helt plötsligt hemfalla åt Bengt-Åke Gustafsson-svenska – i numerärt överläge och sen tar Kings över.
Nu är det här match igen – och förvissningen om att vi ska få sitta och studera finalschemat redan i natt förvandlad till ett ”kanske”.
* * *
Granitmannen – Bickell – har bara haft en riktigt fläaskig chans ännu.
Det är chockerande.
* * *
United Centern-DJ:n får skylla sig själv som spelar The Doors.
Det är det ultimata LA-bandet, så det är klart Kings kommer tillbaka när han brakar på med ”Break on Through”.
* * *
Det blir upprört hos gästerna när SShaw smaskar in Richards i sargen och visst, det förstår man, ingen vill se en skadad lagkamrat bli tacklad.
Men igen – om han är så ömtålig ska han inte vara på isen i en slutspelsmatch!
* * *
Kmannen, tack för omtanken – men som det ser ut nu kommer finalen att vara färdigspelad tidigare än beräknat och i så fall kommer Herr Biff ändå att ta sig västerut för att nattliga roadtrips i downtown LA med Kavinsky på högsta volym innan Sverige-semestern.
* * *
Sutters minspel är ju helt häpnadsväckande. Några gånger när de riktar tv-kameran mot Kings bås är jag helt övertygad om att det är Stan Laurel som står där och övar inför en en ny Helan & Halvan-sketch.
Och innan någon hinner replikera – ja, jag förstår ni lika ofta trott att det varit Oliver Hardy som sitter och knattrar på datorn när ni sett mig på pressläktarna…
* * *
Ha ha, jävlar vad ni gick igång på att King spelar i Kings. Och John J dominerar. Den om St. Louis i Blues var allra bäst. Jag hyperventilerar för att komma på en bra replik, men skjuter blankt.
* * *
Voynov, ska vi tippa att han kvitterar efter 07.23?
Sen blir det övertid, baby.
Det vore ett episkt lördagskvällscrescendo.

Chicago – LA 2-0 (Period 1)
* * *
Mina damer och herrar, jag tror vi har oss en Stanley Cup-final!
Blackhawks har stora delar av inledningsperioden varit så överlägsna de regerande mästarna att det hetat ”pure domination” om det varit NHL 13, leder med 2-0 efter de inledande tjugo och hade med lite tur kunnat trycka in ytterligare någon puck.
Man, jag tror jag börjar titta på hotell i Chicago redan nu.
* * *
Nämen, Pat Bonner….
Den har vi inte använt sedan Fleury var på Long Island, men när Quick släpper in ett så chockerande billigt mål, mellan benen, är det omöjligt att inte citera Staffan Linderborg i Orlando 1994.
Herregud, han är långt från Conn Smythe-formen.
* * *
Okej, Kings trycker tillbaka lite i slutet och har i alla fall mer puck, men hur ska ett lag som nästan aldrig gör mer än två mål kunna vända mot ett Chicago som spelar med ett så solitt självförtroende och nästan aldrig begår ett enda misstag?
* * *
Enligt välplacerade källor är praktiskt taget hela Russnäs uppe och följer det här slaget i natt och bloggen ber att få hälsa hem till den ljusa småländska natten.
Bygden borde sjuda av stolthet.
* * *
De serverar alldeles för hett kaffe på de där Acela-tågen, så jag sitter här med bränd tunga ikväll.
Det är mycket irriterande.
* * *
Så sent som för bara några dagar sedan var Patrick Kane den som kliade sig i den här seriens saftigaste ormbett, men han har fått serum – tydligen i form av sushi.
Kvar på snakebitten-listan finns nu de här herrarna.
•Anze Kopitar
•Dustin Brown
•Jonathan Toews.
I Kopitars fall är det faktiskt så illa att man kan få för sig att han inte bara flög med Samuel L Jackson utan var den som blev slukad av den spygröna monsterormen.
* * *
HC Steen, jag kan försäkra dig att det INTE är tyst i The Madhouse. Det går bara inte fram genom tv-rutan.
* * *
Bara det faktum att Richards placerats i fjärdekedjan bevisar ju att han egentligen inte borde spela och aldrig, aldrig hade släppts ut på isen om detta varit en grundserieafton.
* * *
Offroad, jag vet att du är där ute.
Ge dig till känna nu, det här är en stor kväll för dig!
* * *
Ha, Milbury har en skoj liknelse om att Quicks benskydd vid det snöpliga 1-0-målet var som gammaldags saloon-dörrar som inte slog igen som den skulle.
* * *
Jo, Zydden – Yellbear åker rätt brett. Men han är ändå kobent jämfört med gamle bloggfavoriten Fast Freddy Shoestring. Honom hade en sån som Zuccarello kunnat åka rakt igenom utan att nudda vaderna.
* * *
Chicago och Boston är två drömstäder att resa mellan för en sportskribent.
Avståndet, barerna, restaurangerna, historien, baseboll-matcherna när det är days off…men nu ska vi väl inte jinxa här.
Ännu har Kings en liten, liten chans att visa varför de blev mästare förra året.

Det har inte gått ens ett dygn sedan Tuukka Rask klippte med plocken en sista gång och det stora partyt utbröt i Beantown.
Men redan nu är det dukat för högtid igen.
Chicago Blackhawks kan, hemma i ett United Center som redan verkar ha lyft från sin trossbotten och svävar ett par meter ovanför Madison Avenue, döda serien mot regerande mästarna från södra Kalifornien och bli klara för Stanley Cup-final.
Så ännu en gång har strålkastarskenet den där alldeles speciella do-or-die-lystern, ännu en gång brusar själva luften av förväntningar, ännu en gång känns det…overkligt.
Enda skillnaden är att bloggen, på grund av sitt ackrediteringshaveri, befinner sig hemma i korresoffan och inte förnimmer de elektriska stötarna live-upplevelsen garanterar såna här gånger.
Men vi ska ha kunna ha kul på det här sättet också – bara ni bjuder upp till dans i kommentatorsspåret.
* * *
Jag ligger lite efter med det här introt – kalla mig Slow Hand – och lir därför inte ledsen när jag ser att lagen fortfarande är ute och värmer åtta minuter innan utsatt starttid.
Ibland är det ändå bra att NBC sänder…
* * *
Vid exakt noll tillfällen har mästerskapsversionen av LA Kings befunnit sig i den här sortens Cheif Bordy-situation ett slutspel.
Hur de reagerar är egentligen omöjligt att veta, men jag får känslan av att de kan samla sig en helt oerhörd insats.
De har ändå den sortens karaktärer i laget.
* * *
Du är ursäktad, Skånske Jan.
Hoppa in och var lite gladare idag nu.
* * *
Duncan Keith är tillbaka på isen efter sin lilla avstängning.
Hoppas han lärt sig att man inte får slå klubban i ansiktet på sina motståndare – inte ens oavsiktligt.
* * *
Alltså, Saturday NNight i Chi-Town och så här mycket on the line…jag blir till mig bara av att tänka på vilket sjusatans drag det ska vara där uppe.
* * *
Kul att höra av dig också, Eric J. Du har varit saknad.
* * *
Även Mike Richards gör comeback, tydligen.
Det mesta tyder på att han egentligen inte alls är redo, men såna här gånger är det lätt att blunda och låtsas som att de där hjärnskakningssymptomen inte är så allvarliga som det verkar.
* * *
Ni vet vilken svensk jag tror ska göra mål hela tiden, men jag låter bli att nämna hans namn, så ska ni se att det händer.
* * *
Håll i er nu.
Det kommer att smälla i The Madhouse i den här matchen.
Och antigen får vi ytterligare en finalist – eller en infernalisk serie.

Boston – Pittsburgh1-0 (Slut)
* * *
Au revoir då, Pittsburgh Penguins.
Det var inte så här säsongen skulle sluta för det mest stjärnspäckade lag NHL sett på några decennium.
Man gör man bara två mål på fyra matcher – ett helt absurt – facit för det här kollektivet är man förstås chanslös.
Nu blir det mycket att tänka på i sommar – för väldigt många.
* * *
Samtidigt:
Stort grattis till Boston Bruins.
Andra Stanley Cup-finalen på tre år.
Ojvoj.
Men de har förtjänat det – nästan mer än 2011.
Då svepte de för all del Flyers i andra omgången, men kom ihåg att det krävdes sju matcher mot Tampa i konferensfinalen – och att de vann Game 7 den gången med blott 1-0.
De känns ännu mer obönhörliga nu, ännu mer fullpumpade av självförtroende, ännu mer omöjliga att slå.
* * *
Om demokraterna i kongressen nånsin får till stånd ett förbud mot de farligaste vapnen på marknaden måste McQuaids slagskott inkluderas.
Jävlar anamma vilken mörsare han avgör hela konferensfinalen med.
* * *
Snakes on a Plane-Jagr prickar en i stolpen under ett PP, förstås.
Men tills finalen börjar ska väl Bruins ha hunnit ordna fram serum åt sin legendar.
Och visst är det fantastiskt att han – nummer 68 – ska upp i sin första final sedan 1992?
* * *
Mitt hjärta blöder för Douglas Murray.
Det här är tredje konferensfinalen han är med och förlorar – och så väldigt många fler chanser är det inte sannolikt att man får under en NHL-karriär.
– Jag kommer hela mitt liv minnas det här som en missad chans, säger han tyst och sammanbitet när jag hittar honom inne i ett dödstyst omklädningsrum.
* * *
Så typiskt Boston att just en sån som McQuaid kliver fram och avgör.
Det är verkligen ett LAG – och vem fan som helst kan göra mål när som helst.
* * *
* * *
Vilket dåligt humör du var på ikväll då, Skånske Jan.
Ta en burgare och var glad nu.
* * *
Det är inte så lite talande att Iginla är med och styr in pucken som slutligen sänker skeppet.
Penguins var nog faktiskt ett bättre lag innan Shero bestämde sig för att skapa en superversion av laget och satte kemin i ”rummet” på spel med alla trejder.
* * *
Står i säkert 20 minuter och hör en både filosofisk och rolig Jagr prata om livet, hockeyn och chansen att för första gången på över 20 år få spela Stanley Cupfinal.
Helt fantastiskt.
Ett stort hyllningsporträtt har redan börjat ta form i bakhuvudet…
* * *
Risken är uppenbar att Bylsma ryker nu.
Och inte bara han.
Redan igår var det P-Burgh-murvlar som hävdade att krafter inom organisationen överväger att trejda både Malkin och Letang och försöka bygga nytt kring Crosby.
Det låter väldigt dramatiskt, men varför inte? Det är fyra år sedan det här laget gjorde vad klubbledning och fans har rätt att kräva denna tid på året.
* * *
Jävlar, när hela Gaaaaden körar på Dropkick Murphys ”I’m Shipping up to Boston”…då ligger allsången på de flesta konserter jag bevittnat i lä.
Det kommer att bli party i den här stan nu…
* * *
Om även Hawks vinner imorrn har vi, som ni vet, Stanley Cup-finalen spikad.
I så fall börjar den stora showen enligt mina källor redan på onsdag – i Chicago.
Jag blir alldeles ivrig bara av tanken.
Men först ska femte matchen i United Center spelas.
Jag hade tänkt se den på plats, men fumlade till det med ackrediteringsansökan och får avnjuta den hemma i korresoffan – om det nu går att komma härifrån i stormen i morrn.
Vi hörs och ses då.

Slut, 1-0.
Boston Bruins sveper Pittsburgh Penguins och är klara för sin andra Stanley Cup-final på tre år.
Mer sen, mina vänner.

Boston – Pittsburgh 0-0 (Period 2)
* * *
Det är jämnt skägg– för att inte säga jämnt slutspelsskägg , till och med.
Penguins känns vassare och skapar en hel del, men när inte avslutningarna inte är lama vägrar pucken i vanlig ordning studsa som den ska – och däremellan kommer Bruins i sina power-kontringar och biter sig sedan fast nere hos Vokoun.
Och mål får vi vänta på att se.
Nytt övertidsdrama?
Det börjar faktiskt redan kännas så.
* * *
En bit in i den här perioden börjar det plötsligt smälla som i en ultimate fighting-gala – och det är Pens som leder i dansen.
Jag vet inte jag, är det nån punkt på vilken det känns som att de inte kan mäta sig med den här bamsebjörnen är det i fysiska spelet, men det kanske är vad som krävs för att få igång en sista desperat monster-push.
* * *
Ja, i någon mån ÄR det ju redan sudden death.
För igen:
Det där första målet…herregud, det är viktigare för de inblandade lagen än syret för en Mount Everest-klättrare.
* * *
Efter det här slutspelet känns det bekräftat att Jarome Iginla numer bara är ett namn.
Därmed finns det sannolikt bara en klubb som kommer ge honom ett riktigt fint kontraktsförslag i sommar, en jag ser spela rätt ofta…
* * *
Daugavins har alltså en puck i stolpen precis i inledningen av perren – men hockeygudarna tycker i alla fall just då att det får vara nog med Buster-artade storylines.
* * *
Jag känner beundran inför de som hamnar i skottlinjen för Marchands provokationer och – som hårde Morrow – kan hålla sig från att försöka vrida av honom nacken.
* * *
Bruins PP är faktiskt inte en fullständig mess idag. Snart börjar de nog rentav skapa lite farligheter i de lägena.
* * *
Chall, vänta tills Holmgren kommer över för finalerna och laddar stora kommentatorsbössan.
Då ska du få höra på engagemang.
* * *
Red Sox-stjärnan David Ortiz, också känd under det fantastiska smeknamnet ”Big papi”, är in the house och föröras en rungande standing ovation.
* * *
Det här Iginla-buandet känns alltmer felriktat. Fan, fansen här ska bara vara glada över att han inte blev Boston-björn.
* * *
Mer kändisglitter i jumbotronen:
Emily Blunt.
Eken skulle varit här, han har nästan lika varma känslor för henne som han har för biffarna på Sparks Steakhouse.
* * *
Snakebit-listan:
1. Malkin
2. Seguin
3. Jagr.
Det är som att de flugit hit på planet i den där Samuel L. Jackson-filmen.
* * *
Är det Penguins sista period för säsongen vi får se nu?
De har bara en chans att förhindra det:
Att tömma bränsletankarna helt och ge allt, det finns inget att förlora nu.