Chicago – Detroit 2-1 (Slut, övertid)
* * *
Jag tycker mycket om Detroit Red Wings, känner väldigt starkt för några av spelarna i laget och blir inte bättre behandlad av någon annan NHL-klubb; Public Relations-duon John och Todd är superstars i sitt gebit vad mig anbelangar.
Men efter Yellbears bortdömda Super Mac-slägga upp i nättaket hade det lämnat en underlig eftersmak om något annat hänt än att Hawks vunnit det här.
Det blev inte fullt så mycket poetic justice som om Russnäs Al McInnis själv fått avgöra, men lite poetic justice blev det ändå.
* * *
Ja, vi har alltså de fyra senaste mästarna i konferensfinal.
Chicago (som vann 2010) möter LA Kings (som vann 2012) i väst, Pittsburgh (som vann 2009) möter Boston Bruins (som vann 2011) i öst.
Har det någonsin hänt förut?
Och vad säger Gary?
Jag tror att han i hemlighet, nere i sin mancave i hemmet i New Jersey, svär lika mycket som coach Q efter det bortdömda målet…
* * *
Yellbear bara flinar när jag hittar honom i det media-zoo Blackhawks omklädningsrum förvandlas till efter avgörandet.
Det hade han inte gjort om den där situationen fått större betydelse…
– Nä, jag var inte glad just då kan jag ju säga, och det hade varit oerhört surt om vi förlorat, men nu spelar det ju ingen roll, konstaterar han.
Sedan ska dosan fram och medan nordamerikanska kollegor häpet tittar på trycker han upp en rejäl segerprilla under läppen.
* * *
Vägg i vägg är det inte lika kul.
Usch, jag hatar att kliva rakt in i den där svidande sorgen.
Ögonen är röda, blickarna tomma, tystnaden kompakt.
– Ja, det här suger. Det känns bara tomt, suckar en lågmäld Kronwall och mer finns det inte att säga.
Men Wings ska ju vara jävligt stolta över det åstadkommit mitt i en monumental generationsväxling. Ett helt nytt lag, med en helt ny identitet, har tagit form mitt i steget och kommer att bli en contender snart igen.
* * *
Visst, Walkom hade blåst när Yellbear blev Super Mac och exempelvis Duncan Keith erkänner att han hörde signalen.
Grejen är mer att det rörde sig om en typ av situation domarna inte hade brytt sig ett skvatt om tidigare i matchen – och så ska den plötsligt rendera dubbelutvisning i ett så avgörande läge.
Crap, faktiskt.
Och Walkom lär ha dömt färdigt för det här slutspelet.
* * *
Det blev ett kort och koncist gästspel av gamle stammisen Offroad…
* * *
Läser att Zäta ska ha bett skolmästaren McGuire fara och flyga, ha ha, stämmer det?
Vilken hjälteinsats i så fall…
* * *
Nu har vi något så egendomligt som två helt hockeyfria dagar framför oss. Nästa omgång börjar ju inte förrän på lördag. Det kommer att kännas mycket egendomligt. NHL brukar ju aldrig låta oss få andas mellan urladdningarna.
Själv åker jag hem till New York, för jag måste vara där i helgen, och filar på ett tips som landar här inom kort.
Först dock:
En stänkare i Chi Town.
Tack, ännu en gång, för larmet och stöket och slutspelsstämningen i kommentatorsspåret.

Slut, Seabrook dammar in avgörande 2-1.
Efter det som hände i slutet av ordinarie känns det verkligen inte mer än rätt.
Mer sen.

Chicago – Detroit 1-1 (Period 3, övertid väntar)
* *
Men vad fan…
Nu blöder mitt för den gode Yellbear.
Snacka om att förverkliga drömmar och skriva legender.
Han åker ju när det är 1.50 kvar upp och dundrar in pucken som avgör hela serien och skickar Blackhawks till konferensfinal.
Då har domarna, i momentet strax innan, hittat en situation där de – mycket lugubert – menar att både Quincey och Saad måste visas ut.
Så rycker man en dröm ur händerna på någon.
Och en bra vinkel ur händerna på en annan…
Men vi får en Overtime i en Game 7.
There’s nothing like it, folks…
* * *
Offroad!
Jag har undrat var du tagit vägen.
Och det krävdes en sån situation för att vi få skulle få höra av dig…
Välkommen ändå.
* * *
Nyquists passning till Zätas kvittering är ju helt geinal.
Han behöver verkligen ta någon examen, han har en magnifik framtid som hockeystjärna.
* * *
Det är nu drömmarna VERKLIGEN förverkligas eller krossas.
Någon blir evig hjälte, någon annan syndabock – och domare Walkom får vid bortaseger se till att hålla sig från Russnäs i sommar…
Finns det poetisk rättvisa gör Yellbear avgörande målet, men jag har som någon i kommentatorsspåret en känsla av att Kane hugger.
Eller så Jonte Ericsson åt andra hållet.

Chicago – Detroit 1-0 (Period 2)
* * *
Nä, det räckte inte med ett mål.
All-or-nothing-matchen vi trodde skulle bli ett hockeyfyrverkeri av bibliska dimensioner är fortfarande inte mycket mer intensiv än vilken grundserieburgare som helst.
Alla – ja, ibland till och med Brendan Smith och Apfelstrudel – tar sitt ansvar, undviker risker, försäkrar sig i första hand om att inte begå fatala misstag.
Då blir det så här.
Men nu är det bara en period kvar. 20 effektiva minuter. Och framförallt Red Wings måste ju klicka av sig säkerhetsbältet, växla upp och ta kurvorna i maxhastighet.
Annars:
The music stops, säsongen är över och drömmarna har krossats.
Så det vore väl fan om vi inte fick mer att dra efter andan åt efter den här pausen.
* * *
Men ojvoj, vilken klapp-klapp-show det ändå är när Yellbear (genomskäraren!), Handzus, Hossa och slutligen Sharp fixar det där viktiga 1-0-målet.
Men de får också fin hjälp när Kron Wall of Pain och Big E åker och byter som om de var rädda för att missa bussen till hotellet efteråt.
Hallå.
* * *
Krockar sånär med Ken Holland på väg ut från presstoaletten i pausen.
Han ler belåtet.
Nu borde det kännas lite mer oroligt i solar plexus.
* * *
Skånske Jan, igen – jag är verkligen inget stort fan av Sather och det har framgått rätt tydligt här vid åtskilliga tillfällen.
Men det var rätt att sparka Tårtan, punkt och slut.
Och jag tror också, likt dom du kallar komiker, att Rick Nash kommer att må väldigt mycket bättre med längre koppel.
* * *
Apfelstrudel har alltså synpunkter på tripping-utvisningen?
Det är som att koka spagetti och bli upprörd över att stängerna blir mjuka.
Va? Det var en konstig liknelse, men…ja, den får lov att duga.
* * *
Brendan Shanahan står i ett hörn av pressläktaren och blänger på matchen.
Jag skulle vilja se ett sånt där stelt framträdande han brukar göra på sina avstängningsvideos – fast live.
Är det för mycket begärt?
* * *
Stålberg tittar mot himlarna när Howard nyper hans fina pärla till skott med plocken.
Han känner förmodligen att han drabbats av samma åkomma som exempelvis The Mule och Datsyuk:
Han är snake-bitten.
* * *
Undras om Shanny, i djupet av sitt hjärta, kan låta bli att hålla på Wings?
Han får ju inte ha några sympatier i sin nya, officiella roll men han har de facto lirat med flera av rödvingarna och helt kan gamla vänskaper inte ha svalnat.
* * *
Det småländska inbördeskriget fortsätter.
Idag är det väl ingen av dem som behövt avlossa svordomar lika grova som de Karl-Oskar riktade mot skökan Monica Zetterlund spelade i ”Utvandrarna”, men det är tillräckligt mycket gnabb för att det ska komma upp under fredsförhandlingarna på puben i Landsbro i sommar.
* * *
Jaha, nu i pausen står Shanny och viskar med Kris Draper.
Det kanske går att stänga av Toews, Hossa, Sharp, Keith, Yellbear och Kane nu i pausen – utan att ge några förklaringar…
* * *
Okej, boys.
En sista urladdning i den här serien nu då.
En sista explosion.
Det är så ni bygger drömmarna.
Vi vill ha.

Chicago – Detroit 0-0 (Period 1)
* * *
Ännu så länge vet jag inte om det här lever upp till några barndomsdrömmar.
Det är lite avvaktande och nervöst, va?
Det känns i huvudsak som att Red Wings är vid rodret och spelar stabilast, hemmaspelarna förefaller åtminstone första tio tagna vad det som brukar kallas stundens allvar och gör en del enkla misstag, framförallt i passningsspelet.
Men de lyckas några gånger orsaka lite kalabalik a la’ bilda hög på skolgården runt Howard och hade med lite tur kunnat få in en puck.
Det blir dock inga mål och vi verkar få vänta tills dess innan dramat får riktig karaktär.
* * *
Jo, det var ju det man kunde tro:
Det är en utmaning för trumhinnorna att vara i United Center i kväll.
Inte ens Stones kom upp i samma decibelnivåer som under den här tordönversionen av nationalsången, jag garanterar.
* * *
Nu ska vi inte låta det slå över i mobbing, men i sitt första ingripande i matchen blir den obekymrade Brendan Smith halvt bortgjorde på offensiv blå, I’m just saying.
* * *
Återigen är det Blackhawks som smäller på mest – och bäst.
Kron Wall of Pain får ta och öppna proppskåpet snart.
Och just när jag skriver det försöker han ge Stålberg – tror jag det är – en riktig arseltackling in i sargen, men det blir inte riktigt.
* * *
Det är nåt väldigt konstigt med Emmertons avslutning när han står helt fri med Crawford efter bara en och en halv minut.
Han ser ut ungefär som jag hade gjort – som att han får panik och inte vet vad fan han ska göra.
Det är ingen bra idé, som alla påpekat i tio dagar måste man sätta de fåtaliga chanser man får i den här serien.
* * *
Jag väntar fortfarande på att Skånske Jan ska komma in och ryta om att Sather sparkat Tårtan…då lär det bli åka av i kommentatorsspåret.
* * *
Så långt har Wings varit bäst i både powerplay och i penalty kill – och backcheckingen är tidvis mästerlig.
Ibland är det nog rentav den som gör att Hawks uppspel genom mittzonen – vanligtvis så blitxrande – ser lite trevande ut.
* * *
Isen är inget mästerverk ikväll, de där rinkarna spelarna åkte på när de var knattar höll högre klass – förmodligen radhusgatorna också.
Det beror på Mick & Keef, skyll på dom när puckarna studsar över klubbladen för era favoriter.
* * *
Har inte den här Carcillo blivit väldigt snäll och lydig.
Han var ju en original Hanson Brother i Flyers.
* * *
Scottie Pippen zoomas in i jumbon, med välmotiverat åskjubel som soundtrack.
Coolt, jag tyckte alltid han hade mest stil av alla de klassiska Bulls-stjärnorna.
* * *
Verkar som att Filppula är allvarligt skadad, han har setts hoppa omkring på kryckor efter Shawks behandling.
Det är inte bra för Detroit.
* * *
Trångt och fint på pressläktaren ikväll, som sig bör när det drar ihop sig till klassisk hockey-ramalama.
Det hindrar inte mig från att nu sätta mig och smaska på en glass helt ogenerat.
* * *
Kom igen nu pojkar.
Vi vill se drömmar gå i uppfyllelse.

När en knatte spelar landhockey på gatan utanför radhuset.
När han och hans 9-åriga lagkamrater i Pojkar C1 möter rivalerna från grannkommunen på den enda lediga ishallstiden en svinkall lördagmorgon i januari.
När han ligger i sitt pojkrum om kvällen och kastar en sista blick mot idolerna på affischerna på väggarna.
Då är det såna här kvällar han drömmer om.
Kvällar då allt dras till sin spets,
Kvällar då hjältar föds och legender skrivs.
Kvällar då Game 7 i ett Stanley Cup-slutspel avgörs.
Det finns 40 versioner av den knatten på isen i The Madhouse on Madison i afton.
Allihop i Blackhawks och Red Wings har rusat runt på den där radhusgatan, spelat de de där morgonmatcherna och legat i den där sängen och tittat på Wayne Gretzky, Paul Coffey och Foppa.
Nu är de framme vid sina drömmars mål och får vara med om ett av karriärens, och hela livets, största ögonblick.
Det är, bland mycket annat, det som gör den här sortens all-or-nothing-drama så speciella, så fantastiska, så oförglömliga.
Min dröm – åtminstone efter att jag hade gett upp förhoppningarna om att bli Zeb Macahan, Johnny Thunders och Tomas Forslund – var att få se samma matcher live.
Så nu är det stort.
Nu är det högtidligt. .
Nu är det i princip så exalterande som någonting överhuvudtaget kan bli.
* * *
Hygglig bomb Stealth-flygaren – Ranger GM Glen Sather alltså – släppte i New York idag.
Rangers coach John Tortorella – aka Tårtan och Kapten Ahab – får alltså sparken.
Sett till reslutat och utveckling av laget är det förvisso bara logiskt, men så sent som igår hette det från välunderrättat håll att han satt säkert.
Nu viskas det dock om att spelarna, med svenska profiler i spetsen, gjort klart att man tröttnat på den koleriske gaphalsen.
Det får man verkligen ha full förståelse för.
Att i fem år ha en chef som bara skriker och förolämpar en…underhållningsvärdet i det måste vara rätt begränsat.
Men ännu viktigare:
Tårtan har systematiskt fuckat upp ett lag med stor potential – främst genom att klippa vingarna av de offensiva stjärnor lagledningen knutit till sig, hämmat deras naturliga instinkter och tvingat dem att ta precis samma slags defensiva ansvar som vilka grinders som helst.
Det har hindrat New York Rangers från att leva upp till sin sanna potential.
Och betydligt värre:
Det har, i eskalerande utsträckning, varit förfärande tråkigt att titta på.
Så:
Det var ett riktigt beslut och det gläder Bjuppie.
* * *
Jag hittar honom inte först, Johnny O sitter ensam på de svenska backarnas bänk , men när jag stått där och pratat Game 7-drömmar ett tag, kommer Yellbear ut från de hemliga, bakre rummen för att få sin snus.
Sen säger han:
– Det finns inget att prata om idag. Idag är det handlingar som gäller. Vi ses ikväll.
Och så går han.
Det är, i all sin enkelhet, en mäktig scen.
* * *
Sather säger att han siktar på att ha en ny coach anställd senast till draften sista juni.
Lindy Ruff är hetaste namnet, tydligen. Andra som nämns är Alain Vigneault och Tippett.
Personligen skulle vilja se ynglingen från Tampa på Manhattan.
Guy Boucher.
Det var en trevlig jävel det.
Men förmodligen lite för grön för Stealth-flygarens smak.
* * *
Jag kan inte för mitt liv förstår hur man klarar av att sova när man ska vara delaktig i något som är så oerhört viktigt inte bara för en själv utan för så många andra.
Fan, jag ligger och vrider mig i lakanen bara jag vet att det ska vara en bra gäst hos Letterman nästa kväll.
– Men det är inga problem alls. Det är här ju bara roligt. Då är det svårare att sova inför en grundseriematch borta mot Columbus, säger Zäta.
Idrottsstjärnor alltså.
En särskild sort det…
* * *
Kan ni gissa hur Pat Leonard inledde sin text i Daily News nätupplaga om att Tårtan fått sparken?
Jo, så här:
Stop coaching, Torts!
Ha ha ha, det är ju helt genialt!
Fem plus!
* * *
Så sent som för ett dygn sedan stod Mick Jagger här inne och hetsade 22 000 med en sedvanligt hängig och slängig ”Tumbling Dice”.
Det är därför man plötsligt hittar cigarettfimpar i stolsraderna under morgonvärmningen…
I övrigt finns inga spår kvar i själva hallen – mer än möjligen i form av tveksam is-kvalitet.
Men väl i korridorerna under läktaren. Eftersom de ska lira även på fredag är det fullt av cases, och högtalarstackar överallt – och i den långa hallen till presshissarna hänger en stor skylt med hänvisningar till Stones-medlemmarnas omklädningsrum.
Lite coolt.
* * *
Johnny O berättar att han spelat en Game 7 tidigare, med Devils hemma mot Carolina.
– Då tappade vi 3-2-ledning under slutminuterna. Det var inget som hände ofta med Devils direkt, säger han med ett snett leende.
Nu hoppas på en något trevligare utveckling – och som alla andra är han exalterad över att få spela Game 7.
– Det speciella såna här gånger är att man liksom bara kan gå ut och köra. Somligt har fungerat, annat har inte gått lika bra, men det spelar ingen roll nu. Det är bara att spela så bra man kan. På det sättet är Game 7 väldigt befriande, säger han.
* * *
Brooksie har saker att säga om Kapten Ahabs avsked han också.
På twitter konstaterar han att varje mediaorganisation som anlitar den sparkade coachen borde sparkas.
Ja, det vore lite som att turistbyrån i Seoul skulle anställa Kim Jong-Un som marknadsförare.
* * *
Det syntes inga Red Wings-stjärnor alls på Tavern on Rush igår.
Där åt laget, i vanlig ordning, middag inför förra matchen, men då fick de ju stryk – och när det händer i slutspelet vägrar skrockfulle Kron Wall of Pain gå tillbaka till samma restaurang, säger bloggens källor.
Han har helt enkelt gått och blivit Homer.
– Nej, hallå där, protesterar han skrattande, nu ska vi väl inte ta i. Grejen är att alla egentligen känner så, men det är bara jag som vågar säga det. Egentligen är de andra tacksamma när jag ser till att vi byter ställe.
Och här satt vi och trodde att det var Bobby Ewing-frissans gameplan som var viktig…
* * *
Tårtan var tydligen ”chockad” över beskedet att han fått sparken.
Ja, som Brad Richards när det ringde å morgonen före match fyra i Boston-serien då…
* * *
Duncan Keith säger att han tycker det är coolt att dela ”digs” med Rolling Stones i några dagar.
– Jag var och såg dem förra gången de spelade här. Det är den bästa konsert jag upplevt, säger Hawks-stjärnan.
Ja, heter man Keith så…
* * *
Gustav Nyquist sitter på sin plats i Wings omklädningsrum och ser, sin ringa ålder till trots, hur avslappnad ut som helst.
Och det är klart, det är ju bara några veckor sedan han spelade en Game 7 – och vann…
– Ja, det är väldigt roligt. Det är få förunnat att få spela några sådana här matcher överhuvudtaget och så får vi två på så här kort, säger han.
Tonen i rösten antyder att han är overdue för ett mål ikväll.
– Mm, det börjar bli dags, replikerar han.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Det är många som frågar om jag vet nåt om surret att Kung Lundqvist hade något med Tårtans avsked att göra.
Nej, inte en susning.
Men jag kan konstatera att han för ovanlighetens skull varit väldigt svår att få tag på just idag…
Och stämmer det är det precis som en annan NHL-svensk säger:
– Det är att visa ledarskap det.
* * *
Kan ni förstå att det nu bara är de senaste fem Stanley Cup-mästarna som är kvar i slutspelet:
Red Wings (08), Penguins (09), Blackhawks (10), Bruins (11) och Kings (12)
Och vinner Hawks ikväll är det ingenting annat än de senaste fyra vinnarna som gör upp i konferensfinalerna.
Gary Bettman gråter.
Hela hans värv går ju ut på att det ska vara ”partity” och att alla ska kunna vinna.
Tuff skit, mister kommissionären.
* * *
Det är alltid cool att stå i pentryt bakom pressläktaren och genom fönstren se att Malcom X College ligger granne med United Center.
Man kanske borde gå fram till Pierre McGuire och fråga om han kan berätta vilka som gått där?
* * *
Andra halvan av andra perioden i The Joe i måndags…
Det är minnena av den som får snålvattnet att skölja över oxeltänderna
Då spelade de här lagen slutspelshockey som hör till det mest explosiva och högspänningsladdade jag sett.
Om det börjar blixtra på samma sätt igen är vi väldigt nära gud.
* * *
Hör att Obama är ”hemma” för fundraiser nere på i stan ikväll.
Just vad som behövs för den fina Chicago-trafiken när vi ska ratta hemåt efter slutsignalen, antar jag…
* * *
Det här är sista gången klassiska Original Six-rivalerna Detroit och Chicago möts så här ”tidigt” i slutspelet.
Från och med nästa säsong spelar de ju i olika divisioner.
– Så nästa gång vi går upp i en playoff-fajt blir det verkligen roligt, säger Bobby Ewing-frissan och det har man ju inte ens tänkt på.
I framtiden kan det bli final mellan Blackhawks och Red Wings.
Ojvoj!
Tills dess nöjer vi oss med det klassiska i att de två stora från den snart skrotade Central-division avslutar decennier av krig med en Game 7.
* * *
Ja, som hans namne redan återgett i kommentatorsspåret har Sean Avery följande att säga på twitter:
Don’t ever doubt what I say…
Och han han hade givetvis rätt när han i vintras slog fast att alla spelare hatade Tårtan – vad spelarna än såg sig tvingade att påstå i en offentlig replik…
* * *
Yellbear leder Blackhawks interna plus/minus-liga med +6.
Det är ju det man känt på slutet; han är lagets mest stabila slutspelsback.
Snart vet vi om Russnäs finest vinner det småländska inbördeskriget med The Mule också…
* * *
Ser Brendan Smith knalla omkring och gäspa i Wings-kabyssen.
Han verkar helt obekymrad.
Det skulle inte jag vara om jag, oh hemska tanke, var han.
* * *
De har blivit lite bortskämda i Chicago också och tänder inte riktigt till för en serie mot Minnesota eller en Game 4 mot Detroit.
Men ikväll, mina vänner, kommer det garanterat att dåna i The Madhouse on Madison.
Ha öronpropparna beredda, nationalsvrålet kommer alldeles strax,
* * *
Viktor Stålberg har också en ikväll-gör-jag-mål-aura om skallen under värmningen.
* * *
Nu ska drömmar infrias och drömmar krossas.
Det blir något att se.
Hoppas ni är med mig natten lång.

Oerhörda åskkanonader dånar över downtown Chicago här i den våta kvällen.
Rätt häftigt att höra, faktiskt.
Enda problemet är att hotellet fölitar sig på sura Direc TV och i sånt här väder slutar den skiten – parabol-varianten, om jag fattar rätt – alltid helt lägligt att fungera.
Så på NBC Sports, där Gane 7-dramat mellan Kings och Sharks visas har jag bara en logga just nu.
Kul.
En sportbar väntar på min närvaro, kort sagt – och därifrån blir det inget bloggat.
Beklagar, vi hörs från The Madhouse och DET dramat i morgon.

Detroit – Chicago 4-3 (Slut)
* * *
Jaha, I-94, we’ll meet again.
Det är ju bara att vända motorhuven västerut och styra tillbaka mot Chicago.
Jag skickar väl bensinpengarna till Brendan Smith.
Som Bobby Ewing-frissan, halvt korrekt, säger på sin presskonferens efteråt:
– Det dom fick i tredje perioden, det gav vi dem.
Vi och vi.
Smith heter han.
* * *
Crawford revanscherar sig flera gånger med förstklassiga räddningar, särskilt på slutet
Det är starkt det.
Själv skulle jag bryta ihop fullständigt efter en tabbe som den vid Bacons mål , men det är förmågan att komma igen i såna lägen som gör riktiga vinnare – och oss andra till förlorare.
* * *
Någon säger att Brendan Smith är en poor man’s Erik Karlsson.
Men då jävlar snackar vi poor alltså. Bangladesh-slum-fattig. Fullständigt, totalt utblottad och skuldsatt som ett bolåneinstitut i Nevada hösten 2008.
De där fatala misstagen i början av tredje perioden kan mycket väl ha kostat Detroit säsongen.
Ha en fin sommar, liksom.
* * *
Det är lite Kenta Nilsson och Foppa över hundmatsmannen – Frolik – när han i det avgörande läget störtar fram och sätter en så iskall, rasande snygg straff.
Goddammit, faktiskt.
* * *
Om det småländska inbördeskriget med The Mule säger en road Yellbear bara att det ska vara hårda tag när det är slutspel.
Och är han blir upplyst om det går att läsa läppar på tv ler han glatt.
– Tur att att inte amerikanerna förstår då…
Verkligen!
* * *
Det förekommer en del dividerande om att Toews skulle varit offside före 3-2-målet, men det som jag förstått saken förde The Mule in pucken i egen zon och därmed upphävdes den.
* * *
De hjular inte direkt av lycka inne i Red Wings-kabyssen, men det råder inte fullständig depression heller.
Ledarna där inne har varit med förr och vet att enda lilla chansen i nästa match är att glömma den här – direkt.
– Det är klart att man är lite besviken nu, men det gå snabbt över. Vi vann en Game 7 borta mot Anaheim nyligen och vet att vi kan göra det igen, säger Zäta när Detroits formidabla PR-killar smusslat in mig bakom draperier där såna som jag egentligen inte alls får vara.
Sedan droppar han klassikern:
– Om någon före serien sagt att vi skulle spela en Game 7 i Chicago tror jag de flesta sett det som positivt.
Ah, jag älskar just den!
* * *
– Jag vet inte var deras back hade tagit vägen, säger Yellbear apropå den förträffliga passningen till Handzus vid kvitteringen och sen tar han en rejäl prilla i bloggens snusdosa.
Nej, vi var många som undrade.
* * *
Nu utbryter det befarade kaoset i United Center.
Imorrn lirar alltså Stones i hallen. Sedan måste deras högteknologiska scen rivas – för hockeydrama monumentale på onsdag. Och sen ska den byggas upp igen till på torsdag.
Jag gör mig ivriga förhoppningar om att hitta några av Keefs gitarrsträngar i environgerna vid morgonvärmningen på onsdag.
* * *
Himlen har, symboliskt nog, öppnat sig över Motown när vi kommer uttrampande från den gamla hallen och det är svår Gene Kelly-varning på promenaden till pressparkeringen, fast utan sång.
Men det kunde varit värre.
Man kunde varit på techno-festivalen också.
My heart goes ut, papa bloggen vet precis hur det känns att vara på festival i slagregn.
* * *
Som jag har förstått saken – eller rättare sagt hört andras källor på NBC skvallra om – börjar nästa omgång efter den här utvecklingen inte förrän på lördag, med första mötet mellan Penguins och Bruins.
Så de lagen får sannerligen mycket vila.
För mycket, rentav? Det är en befogad fråga.
* * *
Yellbear borde bjuda in Mick och Keef på matchen på onsdag, de skulle göra sig perfekt i den där pressboxen.
* * *
Jag kom inte så långt med kärlekstemat till slut.
Men på onsdag, mina vänner.
Då är det som som älskar mest som vinner en av säsongens två hittills största matcher.
Vi hörs där och då (och kanske lite under det ultimata slaget om Kalifornien imorrn, men min plan är att se det i lämplig sportbar i Chi-town…)
Tack för ikväll, det blev en sjujävla tillställning och ni var härliga.

Sorry, nätet havererade i tredje.
Så först nu kan jag berätta för de som till äventyrs inte vet.
Hawks vände och vann med 4-3.
Game 7 i United Center väntar på onsdag.
Men det kommer lite mer här snart

Detroit – Chicago 2-1 (Period 2)
* * *
Nu jävlar.
Nu är det slutspelshockey i The Joe.
Jag har inte varit i närheten av en lika intensiv, sjudande, krigsliknande allt-eller-inget-match på hela slutspelet – inte live.
Man sitter ju och ryser, det är det HÄR som gör att man är kär i hockey och går hela året och väntar på playoff.
Perren börjar med att Wings dödar två utvisningar och får momentum, lyckas få in en synnerligen snöplig ledningpuck, börjar trycka på ännu mer, men Hawks pushar tillbaka och så är det ett enda kaotiskt slag där ute.
Love, var det.
Till hockey.
Till NHL.
Till Stanley Cup.
* * *
Det är nästan så man måste stämma in i publikens ”Craaaaaaaawford” här.
Missen när han ska plocka den gode Bacon Anderssons fladderskott hör till de grövsta jag sett på den här nivån.
Herregud, det är rena Staffan Linderborgs ”Nämen, Pat Bonner” i fotbolls-VM 1994.
Tänk om den missen får avgörande betydelse.
* * *
Jag säger fortfarande inget om vem som älskar mest.
Hatet är mer påtagligt, för att uttrycka det så civiliserat det bara går,
Fy fan så alla där nere skulle vilja slå skallarna av varann om de bara fick.
It’s fucking beautiful, som Charlie Sheen skriker i ”Plutonen”.
* * *
Det småländska inbördeskriget fortsätter.
Nu är det alltså The Mule som åker för roughing – på Yellbear.
Och ska man tro John J, alltid ett trovärdigt sanningsvittne i spåret, vänder sig alltså Yellbear om och säger ”Är du dum i huvudet, eller?”.
Ha ha, det där blir nåt att reda ut över en smålandsrulle på höglandet i sommar…
* * *
Ja, Kalle Falk, utan att vilja Chicago något ont – att höra hela The Joe stämma upp i ”Don’t Stop Belivin’” – och särskilt raderna om South Detroit – drömmer man jämnt om.
Det är en sann klassiker.
* * *
Hittade en tv här i pausen och på den såg man ju rätt tydligt att Wings, med lagkaptenen i spetsen, gör livet riktigt miserabelt för Toews precis hela tiden.
Vad han ska hata dem…
* * *
Rasmusson, Eric J ställde samma fråga om varför Drew Miller ser ut som en silverräv.
Jag tror han föddes gråhårig.
I alla fall såg han likadant ut redan för flera år sedan.
För det kan inte vara The Mules tråkningar som fått en så dramatisk effekt.
* * *
O’Halloran och Rooney – zebrorna – har i praktiken stoppat undan visselpiporna nu och det är, som någon smart skriver på twitter, fängelseregler som gäller där ute nu.
* * *
Tack för att ni – inte minst du, Basse U-båt! – lystrar till uppmaningarna och lyser upp min ensamma kväll i kommentatorsspåret!
* * *
Att Chicago kan spela på den här nivån är ju ingen nyhet. Men att Detroit är så HÄR mycket bättre än i början av säsongen är, i än högre grad när man ser det live, helt förbluffande.
* * *
Det buas emellanåt surt när Hossa har pucken, eller nämns.
Sickna nötter!.
Han kom ju en gång hit för att han ville spela just här, men fick bara ett år för att Holland inte kunde hitta plats under lönetaket.
Som om det inte vore nog är han fortfarande en mycket omtyckt spelare i Wings omklädningsrum.
Så de buropen är synnerligen missriktade.
* * *
Men Falken, inte säger väl Yellbear såna där ord? Det kan jag aldrig tänka mig…
* * *
Vilken urladdning den här tredjeperren kan bli.
Vilken klassiker.
Vilken oförglömlig hockeypornografi.
Gå. Inte. Och. Lägg. Er.