Nu är det så där igen.
Det bubblar i bröstkorgen.
Det ilar i solar plexus.
Det känns ivrigt och febrigt och upphetsat.
Ja, serien som nu kommer till Broadway har – by far – varit den minst välspelade, minst spännande och minst laddade i årets slutspel och jag gör mig inga förhoppningar om att det ska bli som i fjolårets general-beef mellan Flyers och Penguins ikväll heller.
Men ändå.
Det är Stanley Cup-slutspel på Garden – the woooorld’s most famous arena.
Det är alltid, alltid en särskild sorts happening, med en alldeles, alldeles särskild sorts nerv och magi och lyster.
De klär läktarna i ståtlig högtidsskrud, de putsar upp och fejar till varenda vrå och de lyckas på något sätt accentuera känslan av att vi befinner oss i det starkaste strålkastarskenet på den största scenen i den mest glamorösa storstaden i världen.
Följer ni med mig fram till kanten av den scenen i natt?
Det hoppas jag verkligen.
* * *
Ni kan förutsättningarna.
Caps leder med 2-0 och och kan i praktiken döda serien ikväll. Inte en bak-och-framvänd kepa att den här Rangers-upplagan – eller någon annan Rangers-upplaga människor som fortfarande är vid liv kan minnas – vänder 0-3-underläge.
Och fortsätter det som nere i Verizon i helgen blir det ju garanterat så.
Trodde jag.
Men enligt Tårtan såg jag inte det jag såg där – alltså att blott Henrik Lundqvists lyckade försök att leva upp till guds idé om hur en hockeymålvakt ska uppträda räddade blåskjortorna från betydligt brutalare nederlag, framförallt i Game 2.
– De matcherna var jämnare än somliga påstår, det händer mer i den här serien än alla har förstått, fräser han. muttrar han.
Okej, Bagdad Bob, då vet vi det.
* * *
Man vet att slutspel pågår när man vaknar i en lägenhet som ser ut att ha blivit genomsökt av FBI och på vägen badrummet ser ouppackade väskor på golvet, halvknuta slipsar i fåtöljer, fulltecknade anteckningsblock i korresoffan och halvfulla kaffekoppar både här och där,
Man men gör inget åt kaoset.
Man hinner inte.
Det är morgonvärmning nånstans.
Så man duschar, klär på sig och hastar ut – och snart är det ännu värre.
Mysigt ändå, på nåt sätt.
* * *
Kanadensisk osämja ska vi kanske inte hoppas på, men Bäckis tror att temperaturen kommer att stiga även i den här serien ikväll.
– Jo, nu är vi framme vid match tre. Då har man börjat irritera sig på varann rätt ordentligt. Jag tror det kommer bli riktigt grinigt nu faktiskt, säger han när han efter morgonövningarna sitter och suger på en snusprilla på omklädningsrumsplatsen mellan Mojo Johansson och en elegante Mike Ribero.
* * *
Han har var på utlandssemester så vi har haft det rätt lugnt och stilla i lobbyn hemma i Midtown under första slutspelsveckan.
Men idag står Simon vid desken när jag kommer trampande och han har inte bara ägnat ledigheten åt att följa vad som hänt laget han älskar enligt gammaltestamentliga teser om hur kärlek utövas.
Han har lärt sig att det är Mike Sullivan som ansvarar för Rangers något, eh, uddlösa powerplay.
– Om dom inte sparkar den fucking losern , skriker han så saliven stänker över den fejkade marmorpanelerna, tror jag att jag fucking begår fucking självmord.
Riktigt så drastiska konsekvenser tror jag inte att bristen på effektivitet i numerära överlägen kommer få på mig, men hey – reaktionen är nästan förståelig.
* * *
Av allt att döma kliver Ryane Clowe in i den här serien ikväll.
Det är bra för Rangers.
Och det stärker förhoppningarna om att det kan bli lite gift och tvedräkt i relationerna på isen.
– Han är en riktig jävla krigare den här tiden på året. Han kan få stor betydelse för det där laget , konstaterade självaste Dogge , som ju var lagkamrat med honom i San Jose i en massa år, efter matchen på ön igår.
* * *
Går in i Washingtons general manager George McPhee – gemenligen kallad GM GM – i en Garden-korridor på förmiddagen.
Han brukar se ut som han vill bita alla han möter i halsen, men nu nickar han och glatt och frågar hur jag mår.
Klart chockerande.
* * *
DeNiro Bäckström har dykt upp i ännu en reklamfilm för försäkringsbolaget Geico.
Den här gången sitter han och praktiserar sina färdigheter som method-actor med en figur som ska föreställa Lord Stanley.
Han har, kan man konstatera, kommit en bit från ”skön…t” i Lilla Sportspegeln – men inte så jättemycket.
Som den pratglade Matt Hendricks svarar när jag inte kan låta bli att sträcka fram voice-recordern och fråga vad han tycker om lagkamratens skådespelarinsatser:
– Ha ha, det är i alla fall väldigt roligt varje gång filmerna dyker upp. Man skrattar gott. Men Oscar i framtiden? Låt oss säga att han är bättre på att spela hockey.
Ja, dessbättre!
* * *
De flesta andra coacher ger ett mindre fientligt intryck än Kapten Ahab Tortorella, men Adam Oates känns osedvanligt sympatisk när han möter media.
Lugn, vänlig, hövlig även när han får frågor moder Teresa skulle svara sarkastiskt på,
Han kanske lärde sig av DeBoer förra året.
För det är en annan del av den här ekvationen det talats för lite om.
Oates var ju faktiskt assisterande i Devils ifjol och vet sedan dess hur man coachar mot lag Tortorella försöker matcha i playoff.
– De matcherna var rätt likartade de vi spelat nu, lagen som spelar påminner rätt mycket om varann, menar han.
Det låter som bra nyheter för Caps och dåliga för Rangers.
* * *
Det här är Manhattan, så här pågår ingen tailgating – bara rent förvirrade tar överhuvudtaget bilen in till evenemang på Garden och hittar de mot all förmodan en parkering kan de ju försöka smälla upp en grill och börja brassa ribs om de vill.
Men lite fest är det ändå på plazan utanför huvudentrén vid sjunde avenyn. De har smällt upp något slags scen där det står nåt halvdant band och vevar och fans i blå jerseys vimlar i solskenet och försöker jabba upp lite stämning.
Man får ändå hylla ambitionen.
* * *
Jag ljuger inte när jag kallar Mike Ribero elegant.
Han går ständigt omkring i schyssta små kostymer i intressanta färger och kepsar och ser ut att vara inne på soul eller rentav jazz.
Då stiger man i aktning hos mig.
* * *
It’s only two games, but it’s already two games.
Så eminent inleder Brooksie en krönika i Post idag.
Sen går han till rätt hårt angrepp på Tårtan och hans tendens att bara lita på, och köra slut på, några få spelare.
Ett exempel är Ryan McDonagh – som hade varit på isen näranog tre minuter i sträck när han slängde den är genanta delay-of-the-game-pucken över plexit och gav Caps PP:t de avgjorde på.
– Jag skulle göra det igen, envisas coachen, mina spelare blir inte trötta. Det är bara något ni i media påstår.
Det kan bli en presskonferens att minnas om det slutar med hemmaförlust ikväll,
* * *
Det missar jag, men de arrangerar också ett zamboni-race – som Ron Dugay vinner – längs sjunde avenyn under eftermiddagen.
Vad glada alla andra trafikanter ska ha blivit…
* * *
Beskedet att Gabriel Borque slipper avstängning trots att han ännu en gång prickade skallben med sina jävla armbågar i Scotiabank igår väcker ont blod inte bara i Ottawa.
Jag råkar stå utanför Capitals omklädningsrum när Brooks Laich, som själv lider av hjärnskakning och sitter och trampar på en träningscykel intill, får höra om Shannys beslut och han far ut i svavelosande tirad om motherfucker hit och asshole dit och vilket jävla skit det är att han bara får fortsätta spela.
Jag instämmer.
* * *
Gardens vaktmästare får jobba hårdare än en hel Mika Zibanejad just nu. Även Knicks har ju, för ovanlighetens skull, gått till slutspel och ska så tidigt som i morrn spela första matchen i andra rundan, mot Indiana Pacers – och den andra på torsdag, dagen efter Rangers andra match mot Caps.
Så hallen ska ständigt ställas om från hockey till basket och hockey igen.
Nu har de också, bara sedan värmningen i förmiddags, fått gå runt och hänga handdukar och T-shirts på sjutton tusen säten.
Låter kul.
* * *
Plötsligt kommer besked att Marc Staal blivit ”activated off injury reserve list”.
Der betyder med all sannolikhet att även han spelar ikväll.
Hoppas inte det är för tidigt, jag tyckte nyss jag hörde att han knappt har ledsyn på det skadade ögat.
* * *
Som väntat:
Bloggen och övriga utlänningar är tillbaka på de dåliga pressläktarplatserna längst bak, med halvdan sikt och lika halvdan närhet till nerven på läktarna.
Det blir så när mediatrycket ökar och platserna är begränsade.
Men jag klagar inte, jag är fan här.
Och man kan alltid gå till det luxuösa pentryt och stå och götta sig mellan varven.
* * *
Att som hockeyspelare komma till the woooorld’s most famous arena och spela playoff-match är som att som att tenor komma till Metropolitan och sjunga.
För den som aldrig gjort det tidigare kan det bli rätt överväldigande,
Dessbättre har ju Capitals nästa lika mycket rutin på slutspel i här som Rangers har – om jag räknar rätt är det till exempel tionde gången Bäckis kommer hit för ett sånt här drama – och de bara älskar varje sekund.
– Ja, vi vet precis vad som väntar och ser bara fram emot det. Det blir grymt högljutt, då är det roligt att spela, säger en glad Mojo efter morgonvärmningen.
* * *
Det kommer ett sms:
– Lammracks i pressmatsalen!
Ja, ni gissar helt rätt.
Eken is back.
Och han sitter på sätet intill.
Då får de placera mig var dom vill, jag har karneval ändå.
* * *
Jag behöver väl egentligen säga det, men rapporter från övriga matcher som pågår samtidigt uppskattas oerhört.
* * *
Bork Bork Hagelin har gjort Rangers enda mål i den här serien.
Det är ju nästan lite lugubert.
Och såna som Rick Nash, Derek Stepan och Brad Richards borde se sig i spegeln och säga det några gånger…
– Hags har gjort vårt enda mål…
* * *
Jodå, atmosfären tätnar – men inte är det som på Long Island igår, då hela ladan fullkomligen skakade av ramsor och sång redan under värmningen.
Här får lagen sköta förövningarna utan någon tar större notis om saken.
Men snart exploderar the wooorld’s most famous. Det brukar hända när isen är spolad och de börjar räkna ner mot det färska slutspelsintrot i jumbotronen.
Åh, det är så underbart det här…
* * *
Det kan mycket väl vara så att Strålle Strålman dunkar in en puck på Holtby nu.
* * *
Okej, då tänder vi strålkastarna på den stora scenen och låter showen börja.
Är ni med?

San Jose – Vancouver 5-2 (Slut)
* * *
Ja, nu är det ju morsning korsning och godnatt för Canucks.
De kommer att bli svepta, så sant jag heter Biffen och har både boxarnäsa och dubbelhaka.
Orsak:
De har varit för dåliga.
Punkt och slut.
Matchen i natt kan vara den mest miserabla jag överhuvudtaget sett dem spela – och då bevittnade jag samtliga finaler i Boston för två år sedan…
* * *
Nu börjar fansen hemma i Sverige salivera över tanken på att få se The Sedin Show i VM-matcher på Globen.
Keep your shirts on, säger jag.
Daniel och Henrik är ju faktiskt helt ur slag, hajarna har ätit upp dem och spottat ut den i det ingemansland där nerstängda nyckelspelare dväljes, och jag har mycket svårt att föreställa sig mig att de i det läget vill komma hem och höra människor som aldrig ser dem till vardags tala om hur överskattade de är…
Men det är samma moment 22 som vanligt för NHL-stjärnorna.
Antigen får de skit för att de ”inte ställer upp” – eller så får de skit för att de kommer hem och inte är tillräckligt bra.
* * *
Jag levde i illusionen att Corey Schneider var en stor målis.
Men fanimig – i kväll såg han ut precis som sin kompisen Bobby Lou i de där mardrömsmatcherna i TD Garden.
* * *
Sharks ser däremot vassa ut och borde nog trots allt göra Hawks lite fundersamma inför nästa runda.
* * *
Och vilket helvetes liv det ska bli i media västra Kanada nu. Det är ett råd som inte behöver uttalas, alla i Canucks-organisationen vet att de inte ska öppna några tidningar eller se på tv eller gå ut och handla utan lösskägg de närmaste veckorna.
* * *
Tack för idag, alla som var med. Det blev i sanning en magisk hockeysöndag, detta.
Vi hörs från Garden i morrn.
Det känns inte tillnärmelsevis lika hett som annat vi upplevt nu, men vi kan väl försöka låtsas hoppas att det tänder till på riktigt mellan Rangers och Caps också.

San Jose – Vancouver 2-1 (Period 2)
* * *
Sorry, har ägnat en stund åt att prata med några nära vittnen till blodbadet i Ottawa – och skickat texter till Stockholm med deras redogörelser.
Läs snart på sportbladet.se
Nu tar vi sista perren i Sharktank.
Borde kunna bli nåt.

San Jose – Vancouver 1-0 (Period 1)
* * *
Efter krigsutbrottet i Ottawa känns ju allting annat tamt, men det är rätt bra intensitet och nerv i den här matchen.
Och Sharks är bäst.
Precis som tidigare.
* * *
Det är nästan så man får ta sig en klämtare här på nattkröken, så man kommer ner efter matchen i Scotiabank.
Shit, man…
* * *
Nej nej, Canucks powerplay går ju för sakta.
Är det nåt vi lärt oss av framförallt Penguins och Capitals de senaste dagarna är det att det i PP ska se ut som när man snabbspolar.
Canucks är långt därifrån.
* * *
Ha ha, klassisk T-shirt i Scotiabank Place ikväll:
https://twitter.com/SunDoniB/status/331176887986565120/photo/1
* * *
Lite coolt att de har mick på Sharks assisterande och att man får höra honom tjata om Sedins, Sedins, Sedins.
Inte för att vi behövde upplysas om att de ägnar sig åt att stänga ner de svenska tvillingarna, det är ju det den här serien handlat om hittills, men ändå.
* * *
Darren McCarthy är inte så flitig på twitter direkt, men i natt kom den här salvan om avstängningen på Apfelstrudel:
”What a f’ing joke – Abby gets 2 games for playing hockey how I grew up playing it. The way it should be played. I’m embarrassed by what the NHL has become and how Bettman hockey has infiltrated it. He’s turning hockey into ballet. He’s gonna get the boys wearing red and white tutus next. Abby – love ya kid, keep playing the game the way I showed you. And lastly, the fact that Perry walked away after he pulled off Howie’s helmet and no grabbed him up by his chin strap and wrapped it around his neck until his feet were flopping had me about to climb over the glass. The game has changed folks. DMac”
Bra råd att uppmana Apfelstrudel att fortsätta spela likadant, det verkar ju bara leda till bra saker ­– och de där macho-grejorna om balett…hej, Darren, stenåldern ringde, den vill ha tillbaka sitt synsätt.
* * *
Har vi några vakna själar fortfarande?
Det är tretton timmar sen vi satte igång den här bloggen idag, men vadå – jag hoppas några är med mig in i kaklet.

Ottawa – Montreal 6-1 (Slut)
* * *
Ojvoj monumentale!
Vilken sanslös rock ’n’ roll-show, vilken vilda västern-duell, vilken sprakande, fantastisk, total urspårning!
Samtliga tio på isen var ju vid ett tillfälle inblandade i ett rasande saloon-slagsmålen, båsen tömdes på helt folk – och att läsa utvisningsprotokollet nu efteråt är fan som att plöja igenom en Dostojevskij-roman.
Man borde väl inte, men jag verkligen älskar när känslorna kokar över på det sättet.
Slutspel, baby, slutspel.
* * *
Det spelades hockey också och holy cow, Sens krossade storebror så det skvätte om det.
6-1, det är förnedrande siffror i en sån här serie.
Vinner dom även på tisdag, då tar det smartare och kallare Senators den här serien.
* * *
Det var Michel Therrien som lärde mig att den tränare, och det lag, som gnäller och bitchar och pratar mest skit alltid förlorar slutspelsserier.
Han gjorde inte annat i finalen 2008 – medan Red Wings bara höll tyst och spelade.
Så Pittsburgh förlorade, han fick sparken och sen kom Bylsma in och visade hur man uppför sig och då vann Penguins istället.
Man trodde att surgubben kanske lärde sig något av det, men here he goes again.
* * *
Ja, homeboy Jean-Gabriel Pageaus match är verkligen som klippt ur en Buster på 80-talet.
Han är alltså från Ottawa, har hatat Canadiens under hela sin uppväxt – och gör hat trick i en playoff-match, för Senators mot Canadiens, i Scotiabank Place.
Nej, fan vet ens om Busters fantasifulla manusförfattare vågat hitta på något så otroligt.
* * *
Det var Bourque som gav Bäckis en hjärnskakning med samma slags vidriga armbåge förra säsongen.
Shanny måste rappa honom över arslet med livremmen och hugga till med tio matcher, han är ju återfallsförbrytare.
* * *
Svenskarna var inte inblandade i ett enda ett av handgemängen, noterade ni förhoppningsvis.
De är för smarta för sånt – men tyckte förmodligen det var rätt roligt att ha så bra åskådarplatser.
* * *
Givetvis gjorde valrossen rätt som tog timeout där. Att reta Therrien är uppenbart ett lysande framgångsrecept, han sväljer allt.
* * *
Nu väntar vi på efterspel och kommentarer också.
Det kan bli minst lika spekakulärt.
* * *
Då ska vi se om Canucks kan rädda säsongen.
Tror ni?
Jag tror inte.

Ottawa – Montreal 2-1 (Period 2)
* * *
I vilken sport gör man mål, jublar – och plockar blödande upp några tänder från isen och åker till båset utan en grimas?
I hockey.
Bara i hockey.
Världens coolaste sport.
* * *
Hey, Fifthymagpipes – bloggen ber att få gratulera.
Nu vill vi alla veta vad det blir.
Jag tror på en Erik Fifthymagpipes-Karlsson.
* * *
Habs håller väldigt, väldigt bra koll på Erik Karlsson.
Ändå har jag en känsla av att han kommer vara inblandad i avgörandet i tredje perioden.

Ottawa – Montreal 1-1 (Period 1)
* * *
Oh boy, ytterligare en sån här omtumlande fysisk, hatisk, hoppande intensiv vi-kan-offra-armar-och-ben-för-att-vinna-ikväll-match pågår ju nu.
Terrific!
Vi blir helt bortskämda, blir vi inte?
* * *
Jag tycker Senators kände klart starkast i början och gick upp i rättvis 1-0-ledning men sen har ett slugt Montreal och tagit över mer och mer och kvitteringen är inte helt ologisk den heller.
Och fortsättningen är komplett omöjligt att förutse.
* * *
När ska MN Johan avlossa sitt segerjubel i kommentatorsspåret?
Jag väntar.
* * *
Det är alltid lika vackert att höra Scotiabank skandera sitt ”Alfie, Alfie, Alfie”.
Gud hör, var så säker.
* * *
Men nog var det en Pat Bonnier i miniatyr Anderson gjorde på Habs-målet?
* * *
Inte sedan Damon Albarn var som argast på Oasis har någon gått så hårt åt en stjärna som heter Gallagher som Senators gör ikväll.
Fan så det smäller runt öronen på honom.
* * *
Det är en fin arena, Scotiabank. Man borde vara där ofta, men jag har inte avlagt några besök sedan finalen 07.
Jo, för fan – jag och Höken var ju där och gjorde Alfie-rep några år senare också.
Då spelade dom en kväll mot Rangers och en annan mot – Montreal.
Det är enda gången, slår det mig, jag varit på NHL-hockey och bara hört kanadensiska nationalsången under preludierna.
* * *
Apfelstruder bestraffas mycket riktigt med två matchers avstängning.
Helt korrekt.
Och med det kan han ha sabbat hela serien för sitt lag.
* * *
Vi var ut och åt både lunch och middag med Alfie i Ottawa den där gången och reaktionen när övriga gäster på etablissemangen insåg vem som kom in genom dörren var obetalbar.
Vi hade inte väckt mer uppmärksamhet om vi så haft en sabeltandad tiger med oss.
Göteborgaren är i sanning gud där uppe, det lärde vi oss då.
* * *
Subban är en bitch när han tjafsar med lagkamrater…
* * *
Vid ett annat tillfälle följde jag Alfie och Höök i bil och på vägen till en flygplats – där stjärnan tog flyglektioner i enmotoriga plan, den token – passerade vi drive thru-luckan på en Starbucks.
När jag kom fram stod det bleka biträdet och bara flämtade.
– Du you know who was in that car? Alfie! It was Alfie!
Ett fint ögonblick.
* * *
Har ni en fin söndagkväll/natt?
Det har jag.

Minnesota – Chicago 3-2 (Slut, sudden)
* * *
Där gick det fort.
Och det var inte alls någon Kane inblandad, det var Zucker som vräkte in 3-2 för Wild.
Kul – framförallt för vår kommentatorsspårsstammisen MN Johan, det var han värd tycker jag.
Nu ska det bli ingenting annat än svinkul att se det kanadensiska inbördeskriget i Scotiabank PPlace.
Är ni med?
Jag hoppas in här i första pausen.

NY Islanders – Pittsburgh 4-5 (Slut, sudden death)
* * *
Kommer hem och kraschar i soffan som en Wild-femma framför kassen när Hawks börjar trycka på i slutet.
Det är inte bara sömnbrist, det är utmattning efter den sanslösa urladdningen där ute på ön.
Vad som än händer i fortsättningen av årets slutspel ska jag aldrig glömma den här magiska eftermiddagen.
* * *
Ah, Wild.
Dom går ju upp i ledningen och har en seger inom räckhåll,
Men på slutet dom bara i från sig och man bara sitter ju och väntar på att det ska smälla.
Så kan man inte göra mot Hawks.
Nu är jag rätt övertygad om att den här serien inom en mycket snar framtid står 3-0.
* * *
Nä, Crosby filmar inte. Han driver på så hårt mot kassen att de helt enkelt måsta stoppas honom.
Så fixar man en utvisning med schyssta medel.
* * *
Ska bli intressant att se hur länge NBC hänger kvar om övertiden i Xcel blir långvarig.
Risken är mycket stor att någon programchef går in och bryter för tittarsuccén ”The Voice” vid sju – och då får NHL stå där och se ut som en amatörliga igen.
* * *
Dogge är själv lätt förvånad över att det där svepande handledsskottet gick in.
– Jag brukade aldrig göra mål på Nabby ens på träning. Nu blir han inte glad…
Å Andra sidan:
– Jag får fler chanser, och mer tid, när jag lirar här. Killar som Malkin och Sid drar på sig så mycket uppmärksamhet från motståndarna…
* * *
När festen slutar i förlust kan en parkeringsplats där det pågått tailgating se rätt dyster ut, ber jag att få meddela.
* * *
När bloggen lämnar omklädningsrummet sist av alla – det blir lätt så när man står och bladdrar med Dogge – ligger Sid på rygg med benen brett isär i nåt slags stretching-övning.
– Hej du, säger han.
Jo, hej du.
En lätt sällsam scen.
* * *
Kane.
Han kanske inte gör sudden-målet nu, men han spelar fram.

Japp, Pens får PP – då är det avgjort direkt.
Kunitz, tror jag bestämt.
Mer kommer sen från Manhattan.
Klassisk match var det.