NY Islanders – Pittsburgh 4-4 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Undrar om man ska dra nu, så man slipper trafiken…
Ho ho – inte.
Vilken jävla match det här är!
Islanders är ju rena USA mot Sovjet i OS 1980.
Dom ska inte kunna hämta in 4-2-underläget, men gör det alltså ändå – på ren vilja, passion och energin de får från den här sataniskt underbara publiken.
Så:
Ett övertidsdrama med klassikerpotential väntar.
* * *
Nu är frågan:
Har Islanders en ny Volek?
Skulle kanske vara Ullabulla då.
Fast som han skjuter skulle det inte förvåna om det är Dogge Crankshaft som avgör.
Han har ju en i kryssribban precis här i slutet.
Vad har karln gjort, hittat motsvarigheten till Benny Guldfots fotbollsdojor?
* * *
Samtidigt är det fan klent av Penguins att tappa det här också.
Jag vet inte om de är naiva, arroganta eller bara tror att allt på nåt sätt ska ordna sig så fort Sid är med, men snart kan man slå fast att de inte är nåt vidare på att spela slutspelshockey – i all synnerhet inte mot förment sämre motstånd.
* * *
Draget här inne…jag tänker inte ens göra ett försök att beskriva det.
Men kul har vi, jävlar anamma.
* * *
Ja, Tavares skott är bra – men Flower ska ta det i det läget.
* * *
Den bästa eftermiddagen på Long Island på några decennier fortsätter inom kort.
Gå ingenstans…

NY Islanders – Pittsburgh 2-4 (Period 2)
* *
Crankshaft!
Likt en annan Bobby Orr kliver alltså Dogge Murray fram och avgör – förmodligen – den här matchen en rökar rätt i krysset bakom kompisen Nabby.
Jag som satt och tänkte att det här börjar kännas som en rätt normal match…
* * *
Nu seglar zeppelinaren förbi så nära att jag skulle kunna sträcka mig ut och ta på den.
Varför gör jag det inte?
* * *
Men det VAR verkligen en mer normal period fram till Douglas McInnis laddade bössan.
Tajtare, mer strukturerad, mindre lössläppt.
Men Isles försöker och vågar och tar för sig i Pens zon, trots trängseln, och det imponerar.
* * *
Jag hoppas att morfar, Lasse Björn, kan se matchen och sitter hemma och skrockar glatt åt vad barnbarnet ställer till med på den legendariska Nassau-isen.
* * *
Hemmaspelarna verkar ha hört talas om att det går att få Malkin ur balans och går hårt honom.
Men hittills har han, smart nog, inte låt sig nobbas.
* * *
Finast är hur glada alla andra pingviner helt tydligt är över att just Dogge får sätta den där pucken.
Han har, snabbt, blivit en älskad lagkamrat här också.
* * *
Det är upplyftande att se namnen Johan Sundström, John Persson och Anders Nilsson bland du strukna i lappen med laguppställningar som delats ut här på rangelläktaren.
Det betyder att de plockats upp från Bridgeport och i alla fall får se den här festen.
* * *
Man kan vara helt övertygad om att även de Sharks-spelare som sitter och kollar jublade när fyran satt.
* * *
Jag har inte hört ett enda ”Rangers sucks” på hela eftermiddagen.
That’s a first – oavsett lag på besök.
* * *
Det är några heroiska Penguins-fans här också, det hörs när gästerna gör mål och öborna för några ögonblick tystnar.
Men i övrigt dränks deras röster i den konstanta väggen av vrål här inne.
* * *
Ullabulla får begränsat med istid.
Det borde Capuano ändra på nu.
* * *
Jaså, Engblom står i Isles bås?
Humor.
Ännu mer spektakulärt är dock att Penguins hittat plats åt Vokoun i sitt bås.
Reservmålvakten brukar ju få sitta på en stol vid spelargången – och som bloggen kunde berätta häromveckan slutar det ibland med skabrösa skandaler.
Kanske är det just på grund av den juicy storyn Pens tränger ihop sig, Vokoun är nog lite ladies man.
* * *
Nätet i Coliseum är tyvärr också från Tomas Jonssons tid, så det är lite fördröjning på saker och ting idag
Sorry för det.
* * *
The Clash och ”Train in Vain” i pausen!
Fina, fina Nassu Coliseum.
* * *
Det är som det är med gamla gubbar, nu måste jag verkligen försöka vrida mig ur det här skruvstädet.
På tisdags smörjar jag in mig i konsistensfett innan jag styr ut på Long Island Expressway.
Slutrapport är inte att hoppas på förrän jag återvänt till Manhattan – men då blir det å andra sidan korresoffablogg från de sena matcherna också.
Okej?

NY Islanders – Pittsburgh 2-3 (Period 1)
* * *
Vilken saga det här är – i tolv-tretton minuter.
Som Nabby, Islanders målvakt, beskrev Kanada i OS-kvarten för tre år sedan.
– De kom ut som gorillor som just släppts ut ur en bur…
Just så uppträder Islanders i inledningen av de här sanslösa matchen också – och går upp i sensationell 2-0-ledning.
Sedan drar de, något orutinerat, på sig en dubbelutvisning och då är det kvitterat innan någon hinner blinka.
Och så hinner Crosby, efter en lika typisk som magnifik forcering upp längs högerflanken, spela fram Dupuis till ett ledningsmål också,.
Nu blir det mycket svårt för hemmalaget, men vi kommer aldrig glömma gorilla-inledningen…
* * *
Jag ber Nassau Coliseum om ursäkt för allt elakt och hånfullt jag varit korkad nog att kläcka ur mig i den här bloggen genom åren.
Idag, när det är knakande fullsatt och allvaret stort och entusiasmen lika hysterisk som på en Justin Beiber-konsert, inser jag att det här är ligans bästa – inte sämsta – arena.
Det blir sånt våldsamt tryck, sån elektrifierad nerv, att man liksom inte kan sitta på stolen, utan att riktigt styra det själv står jag halvt om halvt upp hela tiden.
Och för motståndarna måste det vara lika jävligt att komma hit som det förr var för allsvenska lag att komma till Vångavallen i Trelleborg.
Trångt och obekvämt och vint och snett och till och med lite mörkare än det brukar vara.
Och så den HÄR publiken, tätt inpå, som ett gläfsande monster rätt upp i fejset!
Det syntes tydligt på Penguins i början av den här perioden, de var helt klart tagna.
Åh, jag är avundsjuk på mig själv som vet att jag ska hit på tisdag igen!
* * *
Crosby, Malkin, Iginla, Letang, Kunitz…
Ja, man kan skrämma barn med Penguins powerplay även när en sån som James Neal är skadad.
Men tänk när han OCKSÅ är med…
* * *
Nu är jumbon i Nassau inte mycket större än min tv hemma i vardagsrummet och dessutom sprakar det oroväckande i högtalare som inte tycks ha bytts sedan Tomas Jonsson var kung på Long Island, så allt går inte riktigt fram men de har ändå ett schysst old school-intro kring temat ”Rock this barn” och ditot ”Believe”, ljudsatt med ”Hells Bells”.
De kunde ha klämt in lite mer historiska bilder bara – inte minst på Volek.
Hans namn borde väl gnuggas in i pingvinnäbbarna.
* * *
Det enda som skulle kunna rädda eftermiddagen åt Isles nu är Fleury.
Han har mycket konstigt för sig han.
* * *
Ni som ser – var har NBC gjort av sin rinkside-reporter idag då?
Mellan båsen den här hallen finns fan inget utrymme att stoppa in nån McGuire i, de får ju inte ens plats med reservmålvakten.
* * *
Det jublas till och med lite extra när Marty Reasoners namn läses upp bland strukna Islanders-spelare.
Hm…
* * *
Det är ju liiiite roligare att titta än i Washington igår, om man säger så…
Överhuvudtaget:
Hur det här än går, och mycket lite tyder förstås på nåt annat än att de får packa trunken om några dagar, ska Islanders och Capuano ha ett stort tack för att de verkligen vill spela hockey och anfaller och underhåller.
Det är det inte alla lag, och coacher, i New York-området som gör,
* * *
Det svider lite att Tyler Kennedy – min Niklas Eriksson i Pittsburgh – inte får lira.
Är hans era över nu?
* * *
Vad de här galna fansen möjligen också kan hoppas på är att Penguins ännu en gång slappnar av och att Islanders gör en Flyers i de kommande perioderna.
För underhållningsvärdet vore det inte dumt.
* * *
Nu sitter jag där jag sitter, inte ens en kaffe är värd blickarna jag skulle få från bänkgrannarna om jag försökte krångla mig ur vårt gemensamma skruvstäd en gång till.
Men ni kan väl ta en kopp åt mig hemma i Sverige så det känns som det ska?

Holy ground..
Vigd jord.
Mark smord av Lord Stanleys ande.
Det är sån vi sitter på idag.
Så har jag aldrig tidigare uppfattat Nassau Coliseum – det har ju mest känts som en förvuxen Gyllerinken utslängd på en åker, för omodern och liten och bökig för glamorösa NHL.
Men när det nu, plötsligt och oväntat, är dags för första slutspelsmatchen i hallen sedan 2007 samlas gamla spöken och änglar runt den gistna plåtlådan och i ett slag får hela trakten en ny, gnistrande lyster.
Det var ju här sådana som Mike Bossy, Denis Potvin, Bob Nyström, Anders Kallur och Stefan Persson i 80-talets början tog fyra titlar i rad och skapade en av det moderna NHL mest magnifika dynastier och en sån här dag flaxar historiens vingslag helt enkelt så kalufserna står som glasstrutar på oss.
Det är ett privilegium att få vara med om.
* * *
Bilresan hem från DC igår gick fint, tackar som frågar
Jag höll visserligen på att somna någonstans i norra Maryland, men efter tre snabba koppar kaffe och en flaska 5-hour Energy på ett Waffle House i skuggan av Delaware Memorial Bridge var jag lika pigg och snabb och obönhörlig som Chicago Blackhawks powerplay resten av vägen.
* * *
Vad gäller nutid trodde man ju så sent som i onsdags att man skulle få åka hit och bevittna blott en likvaka.
Penguins var lika överlägsna Islanders i första matchen som Lennon & McCartney hade varit Kenneth & The Knutters i en låtskrivartävling och tanken att kidsen från Long Island skulle kunna vinna en enda period i den här serien föreföll helt grotesk,
Men de växte ju upp snabbare än genmanipulerade grödor och lyckades inte bara skrälla i Game 2 – de visade att de faktiskt fattade hur slutspelshockey ska utövas.
Nu blir det här istället en hyperintressant match.
Jag menar, om de vinner igen…vad händer då?
* * *
Att följa Bruins-Leafs och, framförallt, Red Wings-Ducks på satellitradio under the ride längs Jersey turnpike var en mäktig old school-upplevelse.
Som back in the day när svensk tv visade just ingenting och man alltid hade radiosporten inrattad och fick måla upp sina egna bilder till kommentatorernas ordspräckade referat.
Det blev betydligt vackrare matcher än vad sammandragen på NHL Network senare visade att de var i verkligheten…
* * *
Men visst. Penguins ställde till det för sig själva i fredags också.
Tvärtemot vad Dogge Murray hade rekommenderat glömde de bort att de inte vann första matchen i första hand på skicklighet utan för att de jobbade stenhårt från första till sista byte.
Istället uppträdde de som i de sämsta matcherna mot Flyers ifjol och faran med den sortens halvmesyrer till insatser come playoff time trodde man ju att de hade lärt sig vid det här laget.
Sanningen är fortfarande att Pens ska köra över det unga, oerfarna lagt som bor här.
De är så mycket bättre.
På alla punkter.
Men de måste slita för det – hårt.
* * *
Den där jävla Apfelstrudel…
Han kan ha fuckat upp hela Red Wings slutspel när han hoppade in i Toni Lydmans huvud igår – för hur mycket medspelarna nu än försöker skydda honom var det en riktig ful tackling och den kommer att bestraffas med flera matchers avstängning (om inte börjar jag nästan tro på konspirationern om Shannys Detroit-sympatier…)
Det fanns skäl att till att jag en gång döpte om den mannen till Abdelfucker.
* * *
James Neal tränade äntligen med Penguins i går.
Men istället vilade Malkin – oklart varför.
Ska vi aldrig nånsin få se Penguins 2013 – i alla fall på papperet ett av de lag i modern NHL-historia som haft mest stjärnglans – i komplett skepnad?
Det känns som man blir lite bedragen varje gång…
* * *
– Wow, ska du till kyrkan, hojtar dörrmännen när jag sveper förbi i beige, glansig kostym och hyggligt matchande slips redan vid halv nio på morgonen.
De är inte riktigt vana vid att se mig den tiden på söndagsmorgnar – allra minst i sån utstyrsel – och börjar nästan applådera.
Och svaret lyder:
Ja, det skulle man kunna säga.
* * *
Det får väl betraktas som helt officiellt nu:
Blues-Kings och Canadiens-Senators är den här slutspelsrundans två överlägset bästa serier.
* * *
Islanders-fansen har väntat länge på den här dagen och att köra in på parkeringen utanför Nassau på förmiddagen är att köra rakt in i ett party
Det pågår tailgating monumentale där ute. Vid nästan varje bil har det dukats upp med grillar och öltunnor och stora bergsprängare och det tjoas och sjungs och tutas och viftas med flaggor och alla är glad och taggade och jag får highfajva med åtminstone tio främlingar på vägen mot pressingången.
Oh yeah! På tisdag borde man kanske skita i det här med att jobba och ta med sig en sixpack ut istället.
* * *
Ville Islanders accentuera sin historiska tyngd – och förmåga att jävlas med just Penguins – ytterligare kunde de ju alltid släpa ut David Volek under preludierna också.
Det var den anonyme tjecken som chockade Pittsburgh – och resten av världen – genom att avgöra i sudden i Game 7 i andra rundan mot Jagrs och Lemieux regerande mästarlag våren 1993.
* * *
Och SOM festen kommer fortsätta här inne!
Redan tjugo minuter innan värmningen – värmningen! – har fansen samlats runt plexit i Islanders zon och kör ramsor och sha la la-sånger så det fladdrar i Bossys och Trottiers flaggor i taket.
Jag vet inte om jag upplevt något liknande här borta tidigare.
* * *
Glömmer sladden till nya datorn hemma i Midtown.
Gissa vad det betyder?
Veteranen gör comeback idag!
Han verkar mycket glad och laddad och rasslar inte det minsta i sin demolerade fläkt.
* * *
Flera kollegor som följer Islanders frekvent och råkar veta att jag är svensk kommer fram och febrar om hur bra Ullabulla var i matchen
Det gläder mig att fler lade märke till det.
* * *
Trängseln på den rangliga pressläktaren är sådan att jag skäms när jag måste krångla mig ut för att gå på toa – ungefär som när man har mittsätet på ett plan och tvingas väcka medpassagerare för att ta sig ut i mittgången.
Men efter några dagar under takåsarna i Verizon – så högt upp att man skulle behöva stjärnkikare – är det en lisa att få sitta så här nära isen igen.
* * *
Dogge ser hemtam ut när han ligger i mittcirkeln och stretchar under värmningen.
Han har visserligen aldrig spelat för Islanders, men han pluggade i sin ungdom på Long Island i två år.
Ja, jag ville bara – som en annan Pierre McGuire – ha det sagt.
* * *
Riktigt tunga ackrediteringsbrickor har Islanders kostat på sig också – laminerade med detaljrikt och snirkligt tryck.
Capitals borde komma hit på studiebesök.
* * *
Snygg kan man kanske inte påstå att Sidneys störtkruka till hjälm är, men skitsamma.
Det är kittlande att se honom där ute på värmningen, livs levande, med ivrigt tramp i fötterna.
* * *
Nu är väntan på ett febrigt, upphetsat och galet Long Island snart över.
Playoff-hockey ska spelas i heliga coliseum igen.

Washington – NY Raners 1-0 (Slut, sudden death).
* * *
Jojo, lite Saida-power där.
Men å andra sidan tror jag min mormor hade kunnat räkna ut att Capitals skulle avgöra i ett powerplay – och han är död sedan åtta år.
Nu har Capitals saftig fördel i den här serien.
Men de ska till Garden och där tror jag ändå att Rangers, med hjälp av Lundqvist och av fördelen att få byta sist , snor åtminstone en match.
Blåskjortorna läge är trots allt inte lika mardrömslikt som Canucks.
Nu:
En långsam roadtrip upp längs kusten – med hockey på radion.
Vi hörs från Long Island imorrn eftermiddag.
Då vill vi ha in lite hetsiga Penguins- och Islanders-fans i spåret.

Caps i PP, ja.
1-0.
Och Ryan McDonagh får nånting att ligga vaken över, det var en av de grövsta över-plexit-floppar jag nånsin sett.
En liten skvätt till kommer innan hemfärd.

Washington– NY Rangers 0-0 (Period 3 – övertid väntar)
* * *
Sa jag inte det?
Givetvis blir det sudden idag.
Vi ses framåt midnatt, Jersey turnpike.
* * *
Det är Henke som ger Rangers chansen att utjämna den här serien.
Caps har några riktigt juicy lägen att avgöra men the king är äckligt omöjlig igen – inte minst när Chimera i ett vindsnabbt två-mot-en-läge tänker sig att avsluta matchen.
Sen har i och för sig Rangers möjligheter på slutet också, när Nash är igenom i friläge och sätter den i stolpen och eftersom Troy Brouwer samtidigt försöker hugga av honom armarna följer därefter ett powerplay men då får de inte iväg ett skott på mål.
* * *
Vem som vinner nu?
Capitals ändå.
I ett pp.

Washington – NY Rangers 0-0 (Period 2)
* * ^*
Ojvoj – och ojvoj igen.
Om Bäckis avslutat klapp-klapp-showen som han, Ovie och Mojo iscensatte här i slutminuten med att hänga in den, då hade tv-kanalerna haft en klassiker att plugga i alla trailers inför framtida slutspel.
Det var ren Makarov-Larionov-Krutov-klass på den upprullningen.
Ett sådant stycke fulländad skönhet hade å andra sidan inte speglat eftermiddagen särskilt väl.
Trist att behöva säga, men det här är slutspelet hittills tråkigaste match.
Den har inte alls den explosiva på-liv-och-död-känsla som vi sett i exempelvis St. Louis, Montreal och Boston.
Inte det granna och hisnande från Chicago eller Pittsburgh heller.
Detta får hemskt gärna ändras i tredjeperren
* * *
Först nu, på en repris i pausen, jag ser att Lunkan har Ingemar Stenmark tryckt på sin nya mask.
Då kan man nog gissa att Burken och Ingo finns där också.
Coolt.
* * *
Det var väl i och för sig vi trodde att det skulle bli i den här serien.
Grindigt och tajt och jämnt.
Men det är ju nästan snällt också.
* * *
Så Milbury satte tänderna i Nash i NBC-studion, säger ni?
Well, Rangers-stjärnan har begränsad erfarenhet av slutspel och det spelar ingen roll hur begåvad man mer.
Bristen på ytor och hårdheten i närkamperna blir en en svårhanterlig chock för alla som inte varit med och dansat förr.
* * *
Nu har The Great Eight definitivt ruskat av sig den där gäspigheten ha hade med sig från sängvärmen i början av första perioden.
Det ser man redan på den blixtrande dragning han gör i första bytet.
* * *
Dorsett har inte hunnit lära sig vad som väntar om man tar för många vårdslösa utvisningar när man har Kapten Ahab som coach.
* * *
Jo, Prytzen nu är du ute på djupt vatten och trampar igen.
Snart ser jag till att Lundqvist får dina kotaktuppgifter…
* * *
Det är ju bara ostäm för Mojo att han inte får höjd på pucken i läget framför Henke i spel fyra mot fyra.
Han var en enda liten vibration i handleden från sitt andra tunga mål i serien.
* * *
Lyckas precis som under Erik Karlsson-comebacken riva sönder ackrediteringsbrickan och undrar i några minuter hur fan jag kunnat bli så klantig på gamla dar.
Sen ser jag att halva pressläktaren går omkring som fånar med tomma snören runt halsen.
Det verkar som att Capitals köpt ackrediteringsbrickor med samma filosfi som George Costanza köpte kuvert till bröllopsinbjudningarna.
Man gör nog bäst i att inte slicka på dem.
* * *
Vad är det för sport du talar om Henrich Lehmann? Kentucky derby?Ja, emellanåt känns det händer mer där än här.
* * *
Det spelar ingen roll hur många gånger han gjort det, McGuire måste känna obehaget ila i solar plexus när han mitt under match tvingas kliva in i Rangers bås för att intervjua coachen.
Kapten Ahab lär ju verkligen ÄLSKA den distraktionen…
* * *
Karaktären Petter Carnbro erkänner:
Det var han som röjde bloggen inför Puck Daddy.
Lämplig hämnd planeras.
* * *
Jag klagar inte, det finns inte så mycket att säga idag, men det är ett underligt faktum att det alltid blir mer stiltje i kommentatorspåret när matcherna går på Sverige-vänlig tid.
Vad är dealen med det, kometer och Eric J:ar?
* * *
Kort slutrapport är att vänta idag, som ni förstås.
Bilen rullar mot New York så fort det bara går.
* * *
Nu gissar jag att Springsteen snart sätter Friends Arena i brand med en glödande ”Badlands”.
Ovie, Bäckis, Hagge eller vem som helst får väldigt göra detsamma med en hockeymotsvarighet här i Verizon.

Washington – NY Rangers 0-0 (Period 1)
* * *
Som utlovat börjar Rangers betydligt bättre än senast och dominerar om inte helt så i alla fall duktigt första tio.
Mål blir det dock inte – och efter ett tag vaknar Capitals och jämnar ut slaget.
Snart ska ni se att det blir lite nerv också.—
* * *
Strålle sätter ändå en i stolpen.
Det betyder att han kan vara på väg på mot fjolårets Playstation-form, jag måste omedelbart hemma och stoppa i NHL 13 och kolla.
* * *
De är några tappra själar nerresta från New York som får in ett uppkäftigt litet ”Let’s go Rangers” på rätt ställe i nationalsången, men de plattas ögonblicket senare till duktigt av hemmafansens dånande vrål på ordet ”red”.
* * *
Det har varit ännu värre, men jag får även idag intrycket att Ovie inte är riktigt ruskat av sig morgontröttheten idag heller.
Först i numerära överläget här på slutet känns han sådär besinningslöst ivrig som han är när den ryska åskan går på allvar.
* * *
Jodå, precis efter värmningen kommer sura tanten med sin Fedorov-tröja och sätter på sig sin stol precis framför min pressläktarplats.
Och jag får en grinig blick idag med.
Är hon Toto-fan eller vad?
* * *
Varje gång Rangers fjärdekedja, md Powe och Hanson Brother Asham och den återuppståndne Boyle, kommer blixtrar det till av energi i spelet.
Vore jag Kapten Ahab – åh, sällsamma tanke – skulle jag nog utnyttja det lite mer.
* * *
Eric Fehr är inte Einstein när han kommer ut och ger igen för att Callahan spelat hårt på Green och Erat .
Men han kanske känner sig Fehrless just idag…
* * *
Rookien har tagit över helt nu.
Det är bara den jag skriver på.
Veteranen har resignerat och ligger tyst i väskan, men som en NHL-coach hade sagt:
– We’ll check him out when we get back home tomorrow
Förmodligen blir det operation hos ett genuis på the Apple-butiken på Grand Central och sedan vet man aldrig. Han har fortfarande skills som rookien inte besitter. En synonnymordbok, ett fett textarkiv, smidigare scroll-verktyg på Safari…
Det är lite som att ha tillgång till en fascinerande Chris Kreider men samtidigt vänta otåligt på att Todd Bertuzzi ska bli redo för spel.
* * *
Ny Dorsett är å andra sidan inte mycket smartare när han helt slarvigt vevar till med klubban i fejset på Olesky.
Det är just den sortens pappskalle-utvisningar Kapten Ahab förbjudit.
* *
Sura tanten har en boyfriend med sig också – en man som inte kan ha det för lätt, föreställer jag mig – och han går klädd i Matt Bradley-jersey.
Det är verkligen lugubert.
* * *
Hej Annica med periskopet och andra U-båtar som vågar titta upp när vi spelar på så här kristliga tider.
Känn er hjärtligt välkomna till sportvärldens gladaste kommentatorsspår.
Nu hoppas vi bara att stammisarna ökar takten lite. Kom igen, mer synpunkter och utbrott, tack!
* * *
Kollegorna från österled har även idag den typ av Eken-inspirerade mat- och godisorgier som får en att undra om pressläktarna gratiskrubb är allt de nånsin får äta.
Det känns verkligen hemtamt.
* * *
Ha ha, precis i början pausen kommer Puck Daddy, som jag inte alls känner, fram och säger ”jaså, du skriver om mitt leende”?
Vem där ute – vem! – är det som skvallrar om sånt?
* * *
Just idag, när jag har en fem timmar lång roadtrip framför mig, blir det givetvis tre övertidsperioder.
Vänta och se.
* * *
Fan, det är ju lite pinsamt att jag sitter och skriver om kollegornas leenden – och att det kommer fram.
Men det var ju i alla fall snällt…
* * *
Jag tycker fortfarande den här serien är lite för snäll.
En elak tackling och några mål nu, det vore bra grejor.

Here.
We.
Go.
Again.
Och den suggestiva atmosfären bara förtätas när vi går djupare in i Stanley Cup-serierna och en game 2 som den här i Washington idag, mellan Capitals och Rangers, ska avgöras.
Jag kommer att tänka på första gången Charlie Young i ”West Wing” besökte Vita huset för att söka jobbet som bud men istället städslades som presidentens personlige assistent och plötsligt hamnade inne i Ovala rummet just som Bartlet skulle hålla tal till nationen från sitt imposanta skrivbord.
När de röda lamporna tändes på tv-kamerorna tändes även Charlies ögon. Sedan böjde han sig omskakad över till Josh Lyman och viskade andlöst:
– I’v never felt like this…
Josh nickade.
– I know. And it never goes away.
Så är det att få vara vara i närheten av den här showen också, av den här dramatiken, av de här stunderna när världens hockeyspelare går ut i krig och offrar allt de har för chansen att få nå himlen.
Det känns som inget annat – och det går aldrig över.
Och here we go again.
* * *
När telefonlarmet bara några timmar efter Raffi Torres sudden-mål i Vancouver börja skrälla på nattduksbordet kan jag dock inte påstå att det känns särskilt euforiskt.
Tvärtom. Hela jag är en sur grimas, varje fiber skriker:
– Luta dig tillbaka på kudden och somna om.
Morgon ÄR en luguber tid för hockey.
Men redan under promenaden genom ett sedvanligt soligt Chinatown som långsamt vaknar till lördagshandeln återkommer rätt sorts svikt i steget, vid entrén på baksidan av Verizon har hjärtat börjat slå hårdare och när jag kommer in i den öde, tysta hallen känns det precis som det ska igen.
Det är Stanley Cup, för fan
* * *
Rangers kan komma att aktivera fyra nya spelare i dagens match:
Brian Boyle, Ryane Clowe, Derek Dorsett och rentav Marc Staal.
I så fall är det nästan ett helt nytt lag möter.
– Ja, de blir hårdare och svårare att spela mot om de killarna finns på isen, konstaterar en egenartat jovialisk Matt Hendricks när han möter media utanför omklädningsrummet några timmar före matchstart.
Det låter nästan som att han ser fram emot det.
* * *
Man kan gissa sig till att spelarna vaknar med mer energi än en seg gammal bloggbiff.
De var knappast uppe och såg Raffi Torres sudden-mål – och var de det skrev de förmodligen inga referat efteråt (om nu inte Strålle Strålman är en sån där kalenderbitare som för egen statistik i alla matcher och tar fram och tittar på ibland…man vet aldrig).
Några av dem har visserligen en historia av mediokra framträdanden i den här sortens gökottor, Ovetjkin brukar till exempel ge intrycket av att fortfarande ligga kvar med kind mot kudde, men…nä inte idag.
Inte när det är är playoff.
Inte när allt står på spel.
De kommer att explodera på isen idag också.
* * *
Bäckis träffar också media under tidiga förmiddagen och ser ut ungefär som om det är han som fått ansvaret för att julbocken hemma i Gävle aldrig mer brinner.
Så beslutsam är han.
Tror du, frågar en osedvanligt ettrig och ivrig lokalreporter som alltid framstår som att han gläfser snarare än pratar, att den här matchserien lugnar ner sig lite nu när ni har den första matchen bakom er.
– Nej. Jag tror det blir ännu mer laddat och intensivt, muttrar Nicky.
Varför då?
– För att vi inte tycker om varann.
Nej, just.
* * *
Det är inte omöjligt att Strålle sparar på matchprogram också.
Och gör små datumnoteringar . Kanske sätter plus på alla spelare också. Rentav antecknar vad det var för väder och vad han hade för kläder. Och sen tar fram samlingen emellanåt och bläddrar och tänker uppspelt att ”just ja, så var det den gången”.
Hånfullt?
Nej, kärleksfullt.
Det är ju mig själv jag beskriver…
* * *
– That didn’t help.
Kapten Ahab Tortorella-tårta om det faktum att Zuke bytte mot fel gubbe och orsakade en too man men on the ice i första bytet i torsdags.
Nej, det är bra att vara uppumpad inför slutspelsmatcher, men kanske inte som hackspetten i Kalle Ankas jul.
* * *
– Here comes the suits, fnyser en vakt när jag och Kenny Albert tränger oss in i den mystiska hissen på väg upp till pressläktaren
You bet.
Mörkgrå idag. Med svart skjorta, svarta byxor och en likaledes svart slips med grå revärer.
Dressed to kill alltså.
Fast jag vet inte vad jag ska tycka om att bli sammankopplad med samhällsgruppen ”the suits”. Det är ju nästan lika illa som ”the man”.
* * *
90 minuter före matchstart hoppar Calle Hagelin hage, eller vad man ska kalla det, i ett komplicerat mönster i korridoren utanför pressloungen.
Det är alltså så man får fötterna att gå som Keith Moons trumpinnar i ett eldfängt solo.
* * *
Kan fortfarande inte riktigt svälja att det var Raffi Torres som dödade matchen igår kväll.
Raffi Torres!
Han ska vara avstängd den här tiden på året – inte göra sudden death-mål.
Nu blir det näst intill omöjligt för Canucks.
Sharks har redan stängt ner The Sedin Show med stor framgång – utan att ha fördelen av att få byta sist.
Det får de hemma i Sharktank.
Vancouver kan hälsa hem.
* * *
Och så är det Biffen och Holtby.
Bara vi.
Precis som vanligt kommer Caps-målisen flera timmar före första nedsläpp ut i båset i röda shorts och grå hoodie och ställer sig med hakan lutad mot klubban och står och kontemplerar i flera minuter och det enda som ser det är jag för i övrigt är Verizon vid den arla timmen helt tom.
En fin stund, tycker jag.
* * *
Caps underhållande säkerhetschef, han som brukar dra så underhållande anekdoter om Calle Johansson, står och velar mellan kaffebryggare och läskautomaten i pressloungen och verkar inte riktigt veta vad han ska välja och plötsligt vänder han sig om till bloggen och flämtar:
– Jesus, I’m like a one-legged man in an ass-kicking contest over here!
Det är för tidigt på dagen för så fantastiska uttalanden, det dröjer flera sekunder innan jag ser den scenen framför mig och börjar gapskratta.
* * *
Tydligen är det Calle Johansson som upptäckt backen Steve Olesky, han som i livets första Stanley Cup-match slog den odödliga passningen till Mojo i första matchen.
– Det var när vi vara ner i farmarlaget i Hersey under lockouten…Calle såg nånting direkt och började sedan jobba stenhårt med honom, berättar coach Oates.
Det förklarar varför ynglingen senast täckte en puck med ansiktet också.
* * *
– I’m like a one-legged man in an ass-kicking contest…
Ha ha ha, det är ju HELT makalöst!
Som jag ska börja använda den one-linern i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
* * *
De serverar något så knäckande gott som andouille-korv från Louisiana i pressloungen idag.
Det hade fått Eken att gå i spinn.
Men nej.
Han är inte här idag heller.
Han är i Vegas. På boxning.
Wtf, liksom.
Jag får återigen, tyst för mig, vända mig till den tomma stolen till höger och viska:
– Ja, Henrik, nu sitter vi här igen…
* * *
Ed Olczyk går förbi och säger godmorgon.
Det väcker förhoppningar om att det är han och inte Pierre McGuire som ska stå nere i båset mellan båsen och agera rinkside-reporter.
Men inte.
Vi kommer även idag få veta vilka skolor alla spelare på gått på och hur mycket Pierre vet om det.
Vilken fest.
Ja, nu är bloggen sarkastisk.
* * *
Det var mycket som inte kom med i dagens lilla stänkare om Bäckis och hans mognad i papperstidningen.
Bland annat det här uttalandet från Calle Johansson.
– Bäckis betydelse för vårt lag får inte tillräckligt mycket uppmärksamhet. Det pratas bara om hans offensiva passningar, men oftast är det han som lugnar ner i egen zon genom att hålla pucken så där otroligt länge och sen tar han ut den på ett sätt som ingen annan i ligan.
Lyssna nu på Calle och håll koll på det idag.
* * *
Nu har min högra fot somnat.
Hallå, wake up. Det är Stanley Cup-slutspel.
* * *
Av värmningen att döma är det Boyle och Dorsett som befäster Rangers.
Kreider och Newbury får kliva av.
Ja, då blir gästerna mycket riktigt lite tyngre och lite hårdare.
Men Clowe hade varit den verkligt nödvändiga förstärkningen. För att inte tala om Staal.
* * *
Har självaste Puck Daddy – som ni givetvis följer på nätet – några platser ifrån mig i pressboxen.
Hans leende är, kan jag meddela, lika charmigt som hans texter brukar vara.
* * *
Dagens övriga matcher, de som spelas ikväll, kommer jag att följa – på radio.
Så fort alla texter från den här tillställning krystats fram ska jag ju hämta ut väska och bil från hotellet och köra hemåt, allt för att hinna till Long Island i tid i morgon.
Förnämligt nog är min hyr-Cadillac utrustad med satellitradio och på den kan man ratta in, exempelvis, Detroits egen Lasse Granqvist.
Men det blir svårt att blogga samtidigt..
* * *
Dorsett får alltså göra sin debut som Ranger i en sån här match.
Det är ungefär som att bli medlem i E Street Band lagom till Sverige-spelningarna…
* * *
Martin Erat har en ruggig lyster kring hela sitt väsen under värmningen.
Kom ihåg var…ja, ni vet.
* * *
Stämningen i Verizon behöver vi inte vara oroliga för, den tidiga timmen till trots. Hallen hoppar och skakar redan under värmningen.
Note to self:
Ta med öronproppar till match fem, om det nu blir en sån.
* * *
För nytillkomna tittare, som de brukar säga på, vill jag meddela att upplägget i den här bloggen är som följer,
Det kommer texter från mig i pauserna – däremellan pågår matchen i kommentatorsspåret.
In där och röj om ni vill ha kontinuerliga uppdateringar.
* * *
Nu går de imaginära kamerorna live, det börjar lysa i ögonen på oss som här och vi tänker alla samma sak:
Så här har det aldrig känts tidigare.
Game on, folks