Ooops.
Dan Girardi avgör på övertid.
1-0 till Rangers.
Och tv-pucksglädje på isen.
Mer kommer.

NY Islanders – NY Rangers 0-0 (Period 2)
* * *
Hur var det Tårtan sa?
Det här är en match i mängden?
Det är ungefär som om The Hives skulle välta ett utsålt Ullevi på ända och beskriva det som blott ännu en spelning.
Att showen fortfarande är mållös beror ju bara på att Kung Lundqvist – framförallt han – och Nabby spelar som gudar.
Egentligen borde det stå 3-3.
Rangers börjar bra och ser nästan ut att vara på väg att ta över, men andra halvan börjar Islanders spela sanslöst explosiv anfallshockey och etablerar tidvis ohyggligt tryck nere i Rangers-zonen.
Det är då Lundqvist har en rätt okej dag på jobbet.
Alltjämt:
Årets match – och vad mig anbelangar är det tveklöst det – kan sluta hur som helst.
* * *
Bloggen och Twiggy – kända från tv.
Gå in på Linus Hugossons twitterkonto så får ni se.
* * *
Det är ju gurgel efter praktiskt taget varje avblåsning.
Holmgren måste mysa som ett helt villakvarter en fredagkväll,
* * *
Varje gång dom är nere i hörnet vid gästentrén och jag ser att Marty Biron sitter där – vilket ju bortalagets andremålis på grund av begränsat utrymme i båset alltid gör – kommer jag att tänka på den rätt häpnadsväckande storyn om backup-keepern som satt där under en match på 80-talet, började flirta med en dam på läktaren och till slut smög iväg med henne in i omklädningsrummet mitt under brinnande match.
Några minuter senare kom en materialare in för att hämta en tejprulle eller nåt och…ja, det var precis som ni tror.
Sensmoral:
Bygg inte för små bås.
* * *
Islanders-coachen Capuano skulle passa på en lagbild på valfritt Elitserielag 1986.
Hockeyfrilla forever!
* * *
Twiggy säger plötsligt att hon har en känsla av att den här sällsamma säsongen kommer sluta med Stanley Cup-final här på ön.
Det vore en skräll monumentale.
Men efter att ha upplevt atmosfären här idag – inte Biffen emot!
* * *
Tur jag inte satt och åt popcorn i tv.
För det gjorde jag väl inte, Hugosson?
* * *
Det är alltså sant att Malkin låg vid poolen nere i Fort Lauderdale och brände sig så svårt att han inte kan spela nattens match mot Panthers.
Bilder – vi vill ha bilder!
* * *
Zuke eller Bailey.
Någon av dem blir hjälte och talk of the town, lyder mitt tips.
* * *
I en reklampaus tappar Nansen balansen.
Nä.
Det gör han inte.
Men jag vill bara tacka för att ni är så underbara och hänger på i Nansen-larvet.
Så ser Sveriges bästa bloggpublik ut.
Jag kör den för övrigt i just nu, Eric:
– Naaaaansen, Naaaaansen!
* * *
Slutrapport kommer – nån gång, på nåt vis.
Men först:
Avslutningen på en klassisk showdown på Long Island.

NY Islanders – NY Rangers 0-0 (Period 1)
* * *
Herregud vad roligt det här är!
Vi ser ren och skär slutspelshockey, med sprakande nerv, sånt där vildögt tempo och full jävla satsning i varenda närkamp.
Men framförallt:
Det är ett sjusatans drag, så våldsamt överlägset allt annat jag upplevt i den här hallen att det inte ens går att mäta.
Jag tackar ödmjukast för att jag får vara här.
* * *
Islanders har det spelmässiga övertaget och skulle varit i inte helt ologisk 1-0-ledningen om inte Kung Lundqvist gjort en alldeles overklig dubbelräddning när det var ungefär fem kvar.
Men Rangers är långt ifrån utspelade, de har bra tramp i dojan och skapar en hel del när de väl får fast pucken i Isles-zonen.
Fortsättningen blir en dröm att följa.
* * *
När hela hallen – och jag menar verkligen hela – gapar loss i ramsorna går det inte att höra vad som kommer efter ”let’s go”.
Det blir bara en brölande mess av orden ”Islanders” och ”Rangers”.
På decibelnivå motsvarande den på startbanan på JFK någon kilometer härifrån.
Ojvoj!
* * *
Att Henke är peppad ska förvåna ingen alls.
Han är sång-och-dansman i lika hög grad som målvakt och älskar såna här stora kvällar.
* * *
Mera gurgel!
* * *
Man ser med blotta ögonen vilket sjudundrande självförtroende som dunkar i bröstkorgen på Tavares.
Han har den där karisman, den där rakheten i ryggen, den där självklara kaxigheten som bara de allra största har.
Grattis till den attraktionen, Long Island.
* * *
Tårtan ändrade sig tydligen och valde att fördela blåsvädren Zuke och Hags över olika formationer.
Fegtårta.
* * *
Jag håller verkligen med, Holmgrens ”gurgel” är ett genialt begrepp.
* * *
Jag gillar verkligen Josh Bailey också.
En riktigt vass liten hockeyspelare.
* * *
Hanson Brother Asham framstår inte som någon med särskilt stora studieskulder när han ruffar till sig en tvåa precis som McDonald blivit utvisad för armbågstackling.
Men han kanske tänkte att Rangers powerplay ändå är så cheesedick att det var lika bra att replikera.
* * *
– Titta, säger Twiggy, där skulle du sitta.
Hon pekar förstås mot zambonin där de holkat ur motorhuven och låter glada barn sitta och vinka.
Ja, nån gång bara måste jag ju få åka med på en sån tur.
Som jag skulle vinka!
* * *
Ena linjedomaren heter Nansen i efternamn.
Nansen?
* * *
Rangers-fansen ska vara väldigt glada över att Tårtan haft förstånd att peta Hamrlik.
Redan Eminger ser ut som att han skulle behöva rullator när just Baily svischar förbi honom. Den gamle tjecken hade behövt läggas in för observation.
* * *
Ni som varit med länge vet att jag drömmer om att få åka med en sån där zeppelinare runt rinken i paus också – och här har dom fastknuten i taknockeln alldeles intill pressläktarraden där jag och Twiggy sitter.
Detta kan vara min stora chans.
* * *
Ska du med på dansen, Nansen?
Förlåt, kunde låta bli…
* * *
Coliseum må vara en gammal och gisten hall, men högtalarsystemet är det då fan inga fel på.
Det är som Lemmy varit här och skruvat på volymknapparna.
* * *
Vifta på svansen, Nansen.
Usch, jag är ju helt dum i huvudet.
Det ska vara en seriös och allvarlig hockeyblogg det här.
Eller inte.
* * *
Okej, ta ett djupt andetag.
Årets match fortsätter – nu.

Nu serrni.
Nu händer det.
Nu är känslan för första gången den här egendomliga säsongen så där bubblande, febrigt, rusigt euforisk den bara kan bli den här tiden på året, när pojkar skiljs från män, räkenskaperna görs upp och slutspelet börjar.
Jag älskar den känslan – med hetta. Inget annat är likadant, inget annat kan ens jämföras.
Nä, jag vet, det är ingen playoff-match vi ska se på Long Island denna vårlördag.
Men grejen är just att det ändå känns så.
Det här är det hetaste, häftigaste derby som spelats mellan Islanders och Rangers på många år.
Nästan lika mycket stod på spel i sista mötet 92-92 och ditot 06-07, men that’s about it.
Den här gången har vi dessutom ett potentiellt paradigmskifte på den lokala hockeyscenen som extra potentiell implikation och kittlande krydda.
Islanders kan för första gången sedan the glory days när Stefan Persson, Anders Kallur och Tomas Jonsson regerade på ön bli inofficiell herre på den new yorkska hockeytäppan.
Så ladies and gentlemen, spänn fast er nu.
Det här kan bli episkt.
* * *
Twiggy börjar omedelbart travestera Clashs (och Hep Stars, okej då, men dom vill jag helst inte nämna) Vince Taylor-cover:
– My swedish bloggfriend drove up in a brand new Cadillac.
För visst:
Dagen till ära får yours truly Biffen ut en fabriksny Cadillac från hyrbilsfirman.
Röd.
Tuff.
Het.
Är det klassisk showdown så är det.
* * *
Det är på vår Long Island.
På fler än ett sätt.
Rasslet från de yrvakna, nyutslagna löven på träden utanför Coliseum ackompanjeras ju av hockeyframgångar de hårt prövade fansen här ute i Billy Joel-land inte kunnat drömma om på länge.
Det är ju inte bara det att Islanders har en playoff-biljett inom räckhåll
De har det inte, som några av oss yrade om före seriestarten, för att också mediokra lag kan ha tillräckligt långa sviter av flyt en sån här säsong.
De har det för att de är bra, för att de mognat och utvecklats och vässat sina vapen, för att Garth Snows satsning på ungt och nytt äntligen burit frukt.
Och jag ber att få applådera.
Här har vi haft mycket roligt på Islanders bekostnad genom åren och det finns det ingen anledning att be om ursäkt, de har gjort skäl för alla förolämpningar (nja, kanske inte ALLA…) men nu förtjänar de respekt och får självklart det istället.
* * *
Jag vet inte om det beror på min ride är så cool, sällskapet så förträffligt eller matchen vi ska se så lovande, men för första gången någonsin lyckas jag ta rätt avfart efter Long Island Expressway.
Det går bra nu.
* * *
Dagens motståndare är också de högst medvetna om att det är ett Islanders av annan kaliber än tidigare de får gå upp mot denna gastkramande kväll.
Bork Bork Hagelin hade en lång utläggningen för bloggen om det på Garden i veckan.
– De är mycket, mycket bättre nu. Förut har de haft korta sekvenser när de spelat på hög nivå, men sedan alltid dippat. Nu känns det som att de har verklig kontinuitet. Och det är inte bara Tavares och Moulson som kan ställa till det. De har vassa andra- och tredjekedjor. Det kommer bli en utmaning, sa han och tog sen en stor klunk av den där proteindrycken som ser ut som att den skulle gå att framkalla film med.
* * *
Men hur rätt man nu än kör på alla Parkways och Routes här ute i spenaten ser det ut som vanligt vid resans slut:
Man kommer till en förvuxen Gyllerinken i Borlänge (ja, fellow masar och kullor, jag vet att den hetat Borlänge Ishall sedan Ivan Hansen gick i blöjor , men Gyllerinken låter roligare så vi säger så).
Det upphör aldrig att förvåna att det de facto spelas NHL-hockey i en hall knappt värdig Mora IK.
Fast snart slipper vi alla den förvåning.
Om bara två år flyttar de och får coolaste adressen i hela ligan.
Downtown Brooklyn.
Jag räknar dagarna.
* * *
Ja, nä, Tårtan vill förstås inte hjälpa till att höja temperaturen ytterligare inför den här klassiker.
– Det är som vilken match som helst för oss, vi bryr oss inte om vem vi möter, morrar han.
Suck.
Han lär väl få ha den inställningen om han vill, men det känns nästan lite respektlöst mot alla runtomkring.
Som om fansen, rivaliteten och historien överhuvudtaget inte betydde någonting.
Någon borde upplysa den tjurige fan om att han verkar i underhållningsbranschen och att han har visst amsvar för att roa, kittla och hetsa upp de som följer hans jävla hockeylag.
* * *
Nej, egentligen räknar jag givetvis inte dagarna tills Islanders flyttar till Barclays Center, fan vad tråkigt det vore.
Faktum är att det, när man väl tagit sig in och passerat alla underligt vindlande korridorer och slagit sig ner på den trånga pressläktaren, är rätt trevligt i Coliseum.
Man sitter påfallande nära isen, man har närkontakt med det vanliga läktarlivet – Gris-Olle, är du här? – och stämningen andas väldigt mycket…hockey.
Kort sagt:
Fan vad trevligt att det spelas NHL-hockey i en sån här hall!
* * *
Calle Söderberg har alltså skrivit på ett treårskontrakt med Bruins, kommer till Beantown på onsdag och får nummer 34.
Kontroversiellt, förbundet har ju sagt att han inte ”får” – trots att han inte är uttagen i VM-truppen.
Min åsikt:
Välkommen till USA, Calle!
Ja, jag tänker förstås mest på att jag äntligen får en svensk i Bruins också, men det är inte BARA det.
Ingen har vad mig anbelangar rätten att stoppa en fri människa från att åka och jobba och tjäna pengar var han vill och argumentet ”regler är regler” kan de verkligen stoppa upp nånstans.
* * *
Stämningarna på Long Island är så upphetsade att det till och med hålls tailgating-partyn ute på parkeringen timmarna före första nedsläpp.
Det ser man i hockeysammanhang vanligtvis bara nere i Raleigh i North Carolina, men desto roligare är det ju att få bevittna fenomenet mitt i storstan (nåja…). Synd bara att man glömde grillen hemma.
* * *
Det låter som att Tårtan tänker matcha Zuke och Hagelin i samma kedja ikväll.
Ojvoj.
Long Island drabbas av både orkan och twister på en och samma gång.
* * *
Twiggy är så modig att hon äter i Coliseums presslounge.
– Var det gott?
– Vad tror du?
– Nej.
– There you go.
Twiggy är coolast.
* * *
Det verkar som att lill-Foppa – Filip Forsberg – debuterar för Nashville imorrn också, mot Wings.
Hoppas han gör braksuccé – och att McPhee i Washington ser det.
* * *
Somliga, inte minst i Rangers-kretsar, är lite flisiga mot de Islanders-fans som plötsligt vaknat ur sin långa slummer och ler mot solen igen.
”Var har ni varit de senaste tio åren då”, lyder den sura ramsan.
Men snacka skit.
De har haft all anledning att vara deprimerade i ett par decennium och glädjen när det äntligen börjar spelas anständig hockey i plåtlådan är högst förståelig.
De som dykt upp i vårt kommentatorsspåret ska känna sig hjärtligt välkomna, vi har saknat ner.
* * *
Enroth! Nollan mot Flyers idag. Storartat.
* * *
Redan när värmningen börjar kokar det på de kompakta läktarna – och det händer bara riktigt stora kvällar.
Av jublet/buropen att döma när de respektive lagen kommer ut är fördelningen i stödet 60-40 – till Islanders fördel.
Det kan bli en historisk holmgång även på den här sidan sargen.
* * *
Ingen Ullabulla i Islanders trupp just nu. Det beklagas härmed högljutt.
* * *
Vad gäller rivalitet på läktarna har de betydligt djupare rötter, och mer gift i blodomloppet, än den mellan exempelvis Rangers och Devils.
Min kompis Craig, bartender på Elaine’s på den tiden livet var riktigt bra, växte upp här ute oh har berättat om hur han när han gick på lokala barer på lördagkvällarna under 70- och 80-talet alltid fick uppge om han var Rangers- eller Islanders-fan redan i dörren.
De båda supporterfalangerna måste hållas isär, även när det inte spelades hockey, för annars blev det garanterat trubbel.
Såna anekdoter känns underbara att ha i bröstkorgen när man tittar på såna här matcher.
* * *
Okej, folks.
Big game ska börja nu.
Huge.
Spectacular.
Hoppas ni är med mig natten lång.

God afton, music lovers.
Ikväll skulle bloggen ha korsat Hudson-floden och placerat sin voluminösa bakdel på pressläktaren i The Rock.
Var det tänkt.
Men:
Det sket sig.
Det sista stora skrivprojekt jag ovillkorligen måste bli klar med till i morgon bitti ville inte låta sig förfärdigas i går.
Så vi får köra en korresoffan-session från det regniga Manhattan.
Risken finns att jag inte hinner skriva så särskilt mycket härifrån heller, men kommentatorsspåret är vidöppet så osäkra era reovlvrar, Eric, Hällegerd, Rob4, Avery och alla andra.

NY Rangers – Toronto 3-2 (Slut, straffar)
* * *
Det är Zuke som står med den nu hutlöst buckliga och fula Broadway-hatten nertryckt över de norska lockarna i omklädningsrummet efteråt.
Med all rätt.
Han gjorde ju det avgörande mål den här bloggen bara visste att han skulle göra ikväll.
Under straffdramat visserligen, men det förtar ingenting. Tvärtom. Det var med den fullträffen Rangers säkrade den extrapoäng de behövde på samma sätt som chief Brody behövde sätta sista skottet i syretuben i ”Jaws”.
* * *
Som svensk med förra sommaren i plågsamt färskt minne borde man ju veta bättre än att börja kaxa om magiskt väder.
Gudarna replikerar omedelbart med skyfall och åskkanonader som får det att rista i hela Madison Square Garden.
Point taken.
* * *
Det var vackert också, det där snabba skottet han ställde Reimer med, Zuke.
– Den varianten fungerade på ”Henke på träningen igår och funkar den på honom gör den det på alla andra också, säger han med ett flin.
Lundqvist dementerar dock bestämt.
– Norrmannen bara ljuger, han gör aldrig mål på mig, menar han.
* * *
Det är inte ofta Devils-spelare gör sig skyldiga till dumheter som den armbåge Volchenkov satte i skallen på Marchand ute i The Rock.
Det blir garanterat avstängning – och som vår olycklige kommentatorsspårsvän Hällegerd konstaterar lär även Old School Lou ha synpunkter.
Sånt där gillar han inte.
* * *
Zuke hade ett och annat att säga Phaneuf efter den höga klubba han fick i plytet i sista.
– Ja, han gav sig ju på minsta kille på isen, så får man inte hålla på, skrockar han.
* * *
Boston övertog ledningen i Northeast-divisionen från Montreal efter segern i The Rock och klev därmed också upp på silverplatsen i konferensen.
Det är inget Rangers har något emot, gissar jag.
Om de kan kriga sig till sjundeplatsen möter de garanterat hellre Bruins än Canadiens. Bruins är måhända det bättre laget, men passar blåskjortorna triljoner gånger bättre än Habs.
* * *
Nu ska jag försöka bota plötslig migrän och sedan börja klättra i ett nytt textberg.
Men den här gången blir pausen absolut inte lika lång, planen är att vi ska mötas redan på fredag.

Rangers vinner, efter visst drama, på straffar.
Hjäte:
Zuke!
Sa ju DET…

NY Rangers – Toronto 2-1 (Period 2)
* * *
Tja, det tar sig.
Vi ser en helt okej mittperiod,
Leafs tar ledningen, men Rangers vänder alltså, med mål signerade Hagelin och McDonagh.
Hade jag ett päron skulle jag äta det och inget annat, om man säger så.
* * *
Han brukar säga att han är evig optimist och aldrig gräver ner sig om det går tungt, men ojvoj som Hagge Bork Bork behöver det målet.
Plötsligt får han ny svikt i det där geopard-steget, plötsligt hugger han på puckarna, plötsligt är han sig själv….
* * *
Men så mycket för den uppgraderade defensiven.
Kapten Callahan, av alla, börjar andraperren med att såsa så mycket med pucken i egen zon att Kessel bara kan ta den och pricka in matchens första mål.
Det ska jag minnas med särskild tacksamhet när det är dags att ställa VM-frågan…
* * *
Det här med att scouta verkar inte precis vara som skriva featureartiklar.
De sitter och pladdrar och gäspar och smular med popcorn allihop.
Om spelarfacket bara visste hur mycket klubbarna hade kunnat spara i reskostnaderna och istället lagt på löner…
* * *
Leafs chanser att orsaka lite kaos och söndring i slutspelet minskar inte direkt om även lugubre Kessel – briljant, men ojämn som asfaltsbeläggningen i Detroit – tänker vara så här het.
* * *
Efter halva matchen gör hon entré.
Twiggy.
Det upplägget skulle man satsat på, det var ju först då det började hända nånting.
* * *
Ojvoj, golvet verkar verkligen ha gått ur Old School Lous bygge på andra sidan Hudson-floden.
Ska en resa ända till finalen verkligen följas av en missat slutspel?
* * *
Det är fint att se hur många U-båtar som lystrat till de små locktonerna och stigit upp ur djupen.
Bloggen blåser salut med sonden.
* * *
Jag ger mig inte – Zuke kommer att scora.
* * *
Nu ska jag och fresta Notan med en prilla igen.

NY Rangers – Toronto 0-0 (Period 1)
* * *
Sedan den iögonenfallande breakdown som föregick Leafs segermål i måndags har Tårtan, milt uttryckt, accentuerat vikten av säkrare och mer aggressivt försvarsspel och för all del – hemmalaget är bättre i egen zon.
Men istället klickar offensiven.
När de väl kommer över blålinjen trummar blåskjortorna på hyggligt och vaskar fram några chanser, men det är inte så ofta de gör det för omställningarna går för långsamt och de fastnar gång på gång i neutral zon.
Det är inte så man sätter på sig partyhatten direkt.
* * *
Vare sig Twiggy eller Eken är här, så jag sitter helt oskyddad och tvingas lyssna på en scout som upptäckt att jag är svensk och tycker det är väluppfostrat att sitta och babbla om Stieg Larsson-romaner mitt under pågående action. .
Så ha överseende med eventuell oskärpa, jag är svårt distraherad.
* * *
Leafs skapar inte så mycket så man dra efter andan heller, men intrycket består.
De har inte varit så här beslutsamma, starka, säkra och bra på decennier.
* * *
Frågar Notan hur många mål han gjort i den här ärevördiga arenan.
Han är tyst en stund och svarar sedan att han inte riktigt vet, han spelade bara 36 matcher med Rangers och kan inte minnas.
Men med Kings då?
– Nej, he he, med Kings gjorde jag aldrig några mål.
Men jodå.
Bloggen går snabbt in på hockedb och får där fram uppgiften att herr legendaren sammanlagt smällde in hela 18 mål under NHL-karriären – varav två med Blueshirts säsongen 95-96.
* * *
Han gör inte mycket väsen av sig, men Calle Gunnarsson är i mina ögon det stabilaste Örebro gett världen sedan kexet.
* * *
Första gången jag träffade Notan, i Dallas, kom han fram, tog i hand och utbrast på grov stockholmska:
– Tjena, det är du ja…jag hör att det borstas mycket där borta i New York.
Ha ha, jag är fortfarande helt perpelx över den kommentaren.
Jag menar, jag är ju en dokumenterad måttlighetskonsument…
* * *
Så långt har Phaneuf sluppit bli påmind om de inte helt rumsrena kommentarer Avery, under viss uppståndelse, fällde om hans fästmö för några år sen.
Men det krävs förmodligen bara en råbarkad propp, sen lär det eka om sloppiga rester igen…
* * *
Det var också då berättade att Loui Eriksson efter nyheten att Stars trejdat till sig Brad Richards från Lightning sagt i en intervju att han var uppspelt över att han skulle få spela med KEITH Richards…
* * *
Apropå det, är Elisha här ikväll månne? Det skulle skänka en helt annan lyster åt hela evenemanget.
* * *
Jag tror fortfarande Zuke spräcker nollan ikväll.
* * *
Nu får den här matchen gärna bli lite bättre.

Finally
En mör biff är tillbaka i sitt rätta element.
Det här uppehållet blev lite längre än jag hade föreställt mig, men det visade sig att jag inte längre behärskar konsten att skriva längre featuretexter i acceptabelt tempo eller med ett rimligt mått av ansträngning.
Det blev istället som att vada genom tjock gyttja, eller – för att knyta an till ämnet det ska handla om i det här forumet – som att pressa sig genom åttonde övertidsperioden i en slutspelsmatch, och först efter att ha avancerat ända fram till korsningen där magsåret har att välja mellan att övergå i hjärtinfarkt eller stroke gick projektet att fullborda.
Men skitsamma, nu är berget bestiget och bloggen ber ödmjukast att få göra comeback med en live-dans från ett hett original six-möte mellan Rangers och Toronto i the woooorld’s most famous arena.
Jag hoppas på månghövdat och entusiastiskt sällskap i kommentatorsspåret natten lång.
* * *
Det börjar i sanning dra ihop sig.
Blott två och en halv vecka återstår av grundserien – nej, jag fattar inte heller hur det kunnat gå så besinningslöst fort – och var och varannan match som spelas har samma vikt som en pokergiv när alla runt bordet gått all in.
Livet är med andra ord gräddsås just nu.
Den här bataljen, en snabb retur på mötet i Big Smoke i måndags, har just den lätt prematura do-or-die-känslan.
Rangers måste ovillkorligen vinna för att försvara sin svårartat utsatta position i tabellen – och Maple Leafs lika ovillkorligen för att en gång för alla eliminera hotet om att bli nerdraget i streckinfernot, ett scenario vare sig laget eller dess fans efter decennier av genomklappningar inte kan sluta drömma mardrömmar om.
Så låt sekonderna lämna ringen, för satan.
* * *
Under en sån här återkomst känns det rentav som att vi borde kunna locka upp några U-båtar till ytan i kommentatorsspåret.
Vad sägs, ni som läser men aldrig ens sticker upp periskopet i vanliga fall? Jag har sonden, eller vad det heter, påslagen.
* * *
Fast den showdown alla pratar om här är lördagens larger-than-life-derby på Long Island.
Det är den största match som spelats mellan Rangers och Islanders på flera decennier.
Eller som min kompis Denis, på Metro New York, plötsligt kommer fram här i pressrummet och konstaterar.
– Så här mycket har inte stått på spel mellan rivalerna sedan den där gången Clouthier spöade upp Tommy Salo.
Ha!
* * *
Det hann aldrig bli mycket till vår i New York.
I måndags sa det bara pang mellan Manhattans skrapor – och så var det rungande jävla sommar.
Idag, till exempel, var det nästan för varmt att alls ha kavaj på vägen hit.
Man kan ompröva sin edsvurna ateism för mindre.
* * *
Det var under ett jättebrawl mellan Blueshirts och Isles i april 1998 dåvarande Rangers-målisen Dan Clouthier och Islanders-diton Tommy Salo gick en svängom och, ja, svensken fick
Men so what?
Sedan dess har Salo gjort något så oerhört som att lotsa Leksands IF tillbaka hem.
Vad har Clouthier åstadkommit?
Fast fan, jag skulle gärna se ett sånt där Slapshot-inspirerat saloon-slagsmål igen, allting har blivit alldeles för prydligt och corporate-korrekt i NHL.
* * *
Oron i Leafs Nation är i rent mänsklig mening som sagt förståelig, historien förskräcker verkligen.
Men den har ingen logisk grund. Toronto är stabilare, och spelar bättre, än på över ett decennium.
Som Calle Gunnarsson sa på sin finaste närkingska (heter det verkligen så?) på telefon i måndags:
– För första gången sedan jag kom hit hänger vi inte med huvudet när vi hamnar i underlägen. Det är en stor skillnad.
Indeed.
Det blir playoff i ACC i vår och de som tvingas vara bortalag där får inte roligt.
* * *
Cool nyhet:
Islanders kommer spela minst en träningsmatch i framtida hemmahallen Barclays Center redan i höst.
Det tänker inte jag missa.
* * *
Gunnarsson hyllade coachen också, vår gamle Carl-Gustaf Lindstedt-kopia Carlyle.
– Han och hans team har en väldigt rak kommunikation och de har sett till att alla vet att vi alltid kan vinna om vi bara håller oss till vår gameplan, hette det.
Då får jag erkänna mig överbevisad.
Ingen tränare i hela ligan har i mina ögon framstått som grinigare, tråkigare eller mer stockkonservativ än Carl-Gustaf.
* * *
Ikväll är det dags för Zuke att göra mål.
Det tycker Tårtan också.
– Ja, han måste göra mål. Det är det enda jag saknar. Precis som en del andra glömde han visserligen hur man spelar defensivt i de senaste matcherna, men annars är han en helt annan spelare än när han var här senast. Han är i bättre form och åker skridskor mycket bättre och jag känner mig komfortabel att skicka ut honom i vilka situationer som helst, säger coachen under ännu en egenartat godmodig presskonferens före matchen.
Typiskt att ingen av de norska kollegorna, de som de senaste veckorna bevakat den lille artisten lika närgånget som argentinska medier bevakade kröningen av den nye påven, är på plats när det kommer en sån utläggning.
* * *
I natt kan ni ägna Rangers rinkreporter John Giannone en extra vänlig tanke.
Inte nog med att han vid sidan av Kevin Weekes och Eddie Olczyk är den nordamerikanska tv-profil som behandlar bloggen med störst vänlighet och respekt.
Gentlemannen fyller 50 idag också.
Happy birthday, säger jag.
* * *
Tårtan säger oväntat vänliga saker om Strålle Strålman också.
– Den senast veckan har han rört sig rätt riktning. Innan dess var det tvärtom. Jag gillar hans attityd, vi har varit rätt hårda mot honom, men han förstår att det beror på att vi vill att han ska bli så bra som vi vet att han är, heter det.
* * *
Men vad fan, nu är det en massa scouter från väst här och bidrar till onödig trängsel på pressläktaren igen.
Trots att det gått tre veckor sedan trading deadline har Red Wings, Wild, Coyotes och Canucks har alla representation under kvällens match.
Varför då?
Tänker de sig att en potentiell finalmotståndare finns på isen?
* * *
Det är, första gången i år, hålligång på uteserveringarna i korsningen åttonde och 33:e ser jag i rulltrappan på väg upp till pressboxen.
Lusten att slänga in laptoppen i Rangers omklädningsrum, be Henke hålla koll på den tills på lördag och joina partyt är stort, det kan inte förnekas, men jag nöjer mig med att konstatera att New York aldrig är bättre än nu.
* * *
Det låter som att speakern säger att kvällens värmning är ”presented by The Rigtheous Brothers”.
Hade varit nåt, det.
Unchained Melody, liksom.
* * *
Ser färre Leafs-fans än väntat under värmningen.
De brukar vara talrika även de mörka åren och en sån här drömsäsong borde det välla euforiska Big Smoke-bor över gränsen.
Men de kanske fastnat på de där uteserveringarna. De är väldigt angenäma.
* * *
– Du, VM…vad säger du om det?
Det verkligt angelägna med att Rangers går till slutspel är att jag inte behöver gå fram till en viss plats i omklädningsrummet och ställa den frågan.
* * *
Även ikväll kommer det fram två unga landsmän och hälsar och säger vänliga saker om denna blogg.
Det uppskattas mycket, hoppas jag de förstår fast jag verkar så förlägen.
* * *
Alltså, fortfarande…varje gång jag ser Leafs på isen tittar jag instinktiv efter nummer 13.
Men those were the days.
* * *
De unga landsmännen vill veta om jag tror Henke kommer vara bra ikväll.
Ja, det gick ju sådär i måndags och historiskt har han alltid varit som överjävligast efter de mindre lyckade insatserna.
* * *
Vem kommer plötsligt fram och ber om en prilla Ljunglöfs Ettan:
Notan.
Han är, visar det sig, här på tv-jobb och herregud, det är ju en ren ära att få bjuda en sån klippa på snus.
Mer kommer i det ämnet under kvällen, har jag en bestämd känsla av.
* * *
Nu ber vi de där sekonderna att lämna ringen på riktigt.
Stammis och U-båtar, ha en underbar kväll!