Påsk i Pittsburgh…
Så sent som i helgen hade det framstått som en väldigt luguber tanke.
Men så började den store Ray Shero knappa på telefonen, iscensatte några av de senaste årens fetaste trejder och här sitter vi nu i skärtorsdagseufori i Consol Energy Center.
En av pjäserna Shero hämtat sin lätt chockerande all in-attack är ju Douglas Murray och den här bloggen missar inte ögonblicket när en svensk, efter nästan åtta års blågul torka, debuterar för Penguins.
Jag hoppas många av er följer med under natten – inklusive de Pens-fans som inte helt utan skäl ser med skepsis på den här bloggaren men nu har all anledning att, ehum, vara lite förlåtande och överseende…
* * *
Här är det hundraen gånger av hundra fokus på NHL, men just ikväll ber jag att få göra ett litet, litet undantag – och eventuella Timrå-fans i läsekretsen får blunda:
SÅ JÄVLA UNDERBART – VI ÄR HEMMA IGEN!!!!
Tack, då har vi det avklarat. Fortsättningsvis handlar det bara om National Hockey League igen.
* * *
Det är, inser jag, nästan fem år sedan jag senast besökte den Steel City.
Våren 2009, var det. Game 6 i finalen mellan Penguins och Red Wings. Vi trodde att Wings för andra året i rad skulle ta titeln i igloon, men nope – Penguins kvitterade och åkte sen upp till Motown och vann en oförglömlig Game 7.
Nu finns inte ett spår av igloon kvar. Sluttningen där den stod är förvandlade till en jättelik parkeringsplats.
Det är lite sorgligt att se, det var ett heligt hockeytempel – och upplevelsen när Wings vann där inne, 08, hör till det häftigaste jag överhuvudtaget varit med om.
* * *
Dogge är inte, hur skandalöst nu man i principiell mening kan tycka att det ter sig, inte dagens stora namn i den här stan.
Det är, förstås, Jarome Iginla.
När de flesta av oss gick till sängs igår var det i princip klart att han skulle hamna i Boston, men tammefan – Shero lyckades till sist knyta till sig även den superpjäsen.
– Ja, nu hör jag i ännu lägre grad till de skickligaste spelarna i det här laget, skrockar Dogge där han efter morgonvärmningen sitter på en plats mellan Mark Eaton och ett tomt säte som lär bli Iginlas.
– Allvarligt, det är en suverän trejd. Jag har sett Iginla mycket ute i väst, det är framförallt en målskytt av absolut världsklass.
Det är ju det – och vem fan ska stoppa Penguins nu?
* * *
Det lilla vemodet över att igloon blivit parkeringsplatsen klingar dock kvickt bort när man kliver in i Consol Energy Center.
Att komma till en ny arena, en man aldrig besökt förut, är i och för sig alltid så roligt som nånting kan bli med kläderna på, men det här är verkligen en förstklassig hall också.
Tajt och kompakt – men på samma gång luftig och ljus. Och dessutom luxuös, modern och glammig.
Som om det inte vore nog blir bloggen synnerligen väl mottagen av alla, från mediapersonal till receptionister och de som häller upp kaffe i pressrummet. Attityden är alldeles förtjusande gästvänlig och generös.
Det kan man kanske ifrågasätta om jag förtjänar just här – jag vet några som rentav river sitt hår inför de uppgifterna – men så är det i alla fall och I like.
* * *
Dogge bildar backpar med Niskanen, är det sagt.
Hoppas några av Jets-spelarna som varit i väst – Olli, till exempel varnar yngre, mer oerfarna lagkamrater om att de gör bäst i att hålla sig undan .
Eller vad säger jag?
Hoppas dom inte gör det…
* * *
Shero hade själv svårt att tro att han verkligen lyckats säkra Iggy i natt – och det hade hans familj också.
– De första jag ringde var mina barn, berättar han under en välbesökt presskonferens på morgonen.
– Jag sa ”jag har gjort klart med Iginla”. Men de trodde mig inte. ”Det har du inte alls, vi ser på tv, han är klar för Boston”.
Ha ha, SÅ osannolikt var alltså den här trejden.
* * *
Dogge är inte, hur ska vi uttrycka det…well, blygsam. Så man undrar ju hur det går till när han kliver in i ett nytt omklädningsrum.
– Ja, säger han med ett leende, jag har inte tagit lika mycket plats som vanligt. Ännu…
Har dom inte haft det förr kommer dom få väldigt roligt i det glamorösa hemmarummet i Consol framdeles.
* * *
En förstklassig pressläktare får vi sitta i också, med gott om svängrum, perfekt synfält över isen, oklanderlig uppkoppling och nära till utomordentligt gott, jolmigt kaffe,
Men en chock noteras:
Dom har bara RC Cola i kylarna. Inte Pepsi, inte Coke – RC Cola!
Det är ju som när man var på Hulstfredsfestivalen och lätt bakis – lätt och lätt förresten, vad fick jag det ifrån? – behövde läska sig och bara kunde få tag i den lokala specialiteten Cuba Cola.
Där kan vi verkligen prata lugubert.
* * *
Fast som framgår i en artikel som ska ligga ute på sportbladet.se vid det här laget har gamle Crankshaft redan hunnit göra intryck bland sina berömda lagkamrater.
Jag tränger mig fram genom klungan runt Crosby och frågar vad han hunnit uppfatta om svensken som person.
Då lyser superstjärnan upp i ett roat leende.
– Han verkar vara en personlighet som kommer att passa in hur enkelt som helst. Talkative and funny, säger han.
Talkative, ja. Det var väl det jag visste!
* * *
You can call me Al.
Nej, det kan du inte, men Al Montoya ska stå för Jets ikväll och därför fick jag lust att skriva det.
You can call me Biffen, det blir bra så.
* * *
Det är för övrigt fantastiskt att Crosby sitter där och är så artig och vänlig och svarar intresserat, eftertänksamt och uttömmande på varenda fråga – även de han redan besvarade för tio minuter sedan.
Det sker ju dag ut och dag in, säsong efter säsong, jämnt och ständigt.
Hatet mot snubben känns verkligen orättvist när man rört i utkanterna av hans sfär (och ja, jag vet att jag också gnällt i mina dagar, men jag har aldrig påstått nåt annat än att jag är ganska dum i huvudet…).
* * *
Jo, man skulle bra gärna vilja vet vem i Red Wings som läskar sig med pina colada
Man skulle också vilja veta vad lagkamraterna tyckte om spelaren som la ut den där notan på twitter.
Av alla oskrivna regler i den här världen kan nog den om att inte avslöja för mycket om eventuella avslappningsövningar mellan matcher vara den heligaste.
Vem det än var kan han räkna med ett och annat slagskott på fotknölarna vid nästa träning…
* * *
För en som är van vid presskonferenserna hos en viss storstadsklubb en timmes flygresa nordost om Pittsburgh är det också en sann lisa att sitta med när Dan Bylsma möter pressen.
Han är också hövlig, svarar också intresserat på de dummaste frågor och ber nästan om ursäkt när han ombeds avslöja information han inte vill föra till torgs.
Alla kan inte vara såna gentlemän, men tårtdegen skulle må bra av att blandas med lite av den proffsigheten.
* * *
Hinner aldrig in till Jets efter deras morgonövningar, det händer liksom en del kring Penguins just idag, och det är bra synd för Toby Orr har bytt telefonnummer igen – han gör det oftare än Marian Gaborik nätar – och några kommentarer om hur bra han varit efter comebacken vore roligt.
Dessutom vill man ju se om han klär sig lika snyggt under resor till Pittsburgh som till Tampa. Den där skära kostymen har jag inte glömt…
* * *
Vem fan ska stoppa Penguins nu, löd frågan i början av det här inlägget.
Det är verkligen inte bara jag som ställer den; dom var rätt stora favoriter redan innan de senaste dagarnas trejder och ses nu som nästan lika överlägsna sina motståndare som Mike Tyson sågs under the heydays of boxing.
De enda två detaljer som enligt resonemanget i P-burgh idag skulle fälla laget är 1) att pressen blir för stor och/eller 2) kemin störs på något sätt.
Crosby rynkar på näsan åt båda teorierna, för press har de alltid på sig här och kemin störs näppeligen när så bra karaktärer kommer in i truppen.
– Visst, några kanske får andra roller än tidigare, men det är vi vana vid sedan tidigare år. Alla är fortfarande viktiga och alla vill att laget ska vinna, slår han fast.
Ja, det gick ju inte direkt dåligt när en sån som Guerin kom in och tog plats för fem år sedan.
* * *
Värmningen har börjat – till Motörheads ”Ace of Spades”, hundra plus för det! – och Dogge glider omkring och ser rätt cool ut.
Jag tror bestämt jag ska öppna en RC Cola och kolla lite mer på den.
Happy skärtorsdag på er.

Ja, jag är på på plats i Consol ikväll för att se Crankshaft Murrays debut som pingvin.
Häng med.
Första inlägg kommer strax före matchstart, midnatt svensk tid.

Vilken lycka.
En svensk i Pittsburgh.
Det har jag längtat efter sedan jag kom hit – 2005 – och började med det här.
Nils Ekman och Dick Tärnström spelade förvisso där precis i början, efter förra lockouten, men då var Penguins inte vad Penguins är nu och jag hade inte fått upp pulsen i NHL-bevakningen heller; den här bloggen fanns till exempel inte – oh, hemska tanke.
Nu går ett vackert blågult stråk genom truppen mitt under klubbens andra storhetstid.
Och det är inte vilken svensk som helst som blir lagkamrat med Crosby, Malkin, Letang och Neal heller.
Det är Douglas Murray. Dogge. Crankshaft.
Pens är att gratulera.
Han är till att börja med en fruktad tuffing ingen vill bråka med; att han inte slänger handskarna så ofta längre – ”jag är ju Lady Byng-kandidat numer”, som han själv brukar säga – beror bara just på att ingen i den västra konferensen har lust att få stryk av honom. Men den bastante ur-djurgårdaren är också en underskattad defensiv klippa. Det ser inte alltid så snyggt ut när han åker skridskor – vilket han själv är den förste att erkänna – och det går inte särskilt fort. Men han kan sin hockey, vet var han ska vara, ger alltid allt och gör enorm nytta i exempelvis numerära underlägen.
Men mer än något annat är Dogge en älskvärd karaktär, en profil, en suverän lagkamrat. Tomrummet han lämnar efter sig i Sharks omklädningsrum kommer kännas, garanterat. Jag har själv hört såna som Joe Thornton och Dan Boyle berätta om vilken suverän kompis han är, hur han månat om att alla ska må bra och sett till stämningen i omklädningsrummet varit god, vad som än hänt.
Nu är det Penguins som får njuta av de kvaliteterna.
För att inte tala om oss i media. Den aspekten kan jag för egen del inte ljuga om – euforin över att få se och höra mer av Dogge här ute i öst.
Det finns nämligen ingen som är roligare att intervjua. Han har alltid intressanta saker att säga om hockey och han gör det med obetalbart dråplig humor.
Jag önskar till exempel att jag bättre hade kunnat förmedla hur det så sent som idag lät när han på telefon från Anaheim – där han råkade befinna sig – talade om trejden och skrockande konstaterade:
– Jag blir kanske inte den skickligaste spelaren i det laget…
Han sa också, med lika karaktäristiskt stål i stämbanden, apropå det eventuellt ledsamma med att plötsligt bli trejdad:
– Blir man ledsen över att ha trejdats till Pittsburgh Penguins spelar man hockey av fel anledningar,.
Just så.
Nu får den 32-årige en gyllene chans att vara med och vinna Stanley Cup.
Det är som förtjänar den mer.
* * *
Nu behöver vi bara ett par svenska ansikten i Boston, Montreal och LA Kings också.
Sen är jag nöjd.
* * *
Det enda som oroar mig med Dogges flytt till västra Pennsylvania är den kulinariska situationen.
Han är extremt matintresserad, älskar att dinera hos de bästa kockarna och har med San Franciscos alla förstklassiga kök runt hörnet kunnat odla den passionen ohämmat.
I Pittsburgh är det, för att uttrycka det försiktigt, mindre tätt mellan den sortens bord. Det är rentav en av USA:s mest anonyma matstäder.
Men å andra sidan kommer han oftare till New York än tidigare och på Thomas Kellers Per Se finns alltid en stol för en hockeyhjälte som Dogge.
* * *
Man vet vad som hänt när det plötsligt börjar ringa från Norge under tidiga förmiddagen:
Mats Zuccarello har gjort klart med Rangers.
Det tar jag gärna, jag älskar Zuke – och jag älskar mina norska kollegor.
Hoppas många av dem kommer hit och ser när trollkarlen från Oslo visar Tortorella hur fel det var att han inte ge honom en riktig chans förra gången.
* * *
USA:s största matstäder anses för övrigt vara New York, Boston, Chicago, San Francisco och, numer, Las Vegas.
Vad ni ska göra med den informationen vet jag inte, men nu vet ni.
* * *
Vi kan eventuellt räkna med brunbrända Detroit Red Wings-spelare framöver, för efter nattens seger över Coyotes har de en helt ledig tisdag vid poolen på Camelback Inn i Scottsdale – en av mina favoritplatser i världen.
Det som talar emot är att de direkt efter nattens match skulle ha den årliga rookie-middag, vilket lär innebära att en och annan kommer sent till den där poolen och nog helst vill hålla sig i skuggan…
Apropå rookie-middagen, så, well…Jocke Andersson, du – och din plånbok – har min sympati…
* * *
Alexander Semin har varit en av de stora positiva överraskningarna den här säsongen, men Carolina lekar ändå med elden när de ge ger honom ett femårskontrakt.
Man har ju en bestämd känsla av att den ryske artisten liksom tar i som mest när han har något att bevisa – till exempel att han är värd ett kontrakt.
* * *
Det roligaste med att Penguins rustat upp så dramatiskt de senaste dygnen är att de hårdaste konkurrenterna – framförallt Boston och Montreal, men också desperados som Rangers – tvingas till kontringar.
Om de inte gör något lär Pittsburgh helt enkelt inte gå att stoppa, vem ska slå dem när de kan skicka in Suter och Morrow för att forechecka sönder motståndarnas bästa kedjor – samtidigt?
Risken är dock att alla motdrag äger rum de närmaste dagarna och att själva trading deadline-festen om en dryg vecka blir samma antiklimax som vanligt.,
* * *
Nu ska jag fira Douglas Murrays flytt till Pittsburgh med en cigarett och ett litet, litet glas Maker’s Mark.

NY Rangers – Washington 2-3 (Slut, straffar)
* * *
Nä, vi får förstås inga besked om vad Bäckis och Hagge utbytt för vänligheter på isen , eller mellan utvisningsbåsen
– Jag vet du vill veta det, flinar Bäckis men…äh, det var bara grejor i stridens hetta.
Meh, det var ju några som kunde läsa läppar och tydligt såg orden ”stå upp för fan” och ”din fjant”.
– Nä, hä hä, det sa jag inte. Men vi kan väl säga så här…om han inte ramlat hade ingen av oss åkt ut.
Lite senare kommer Hagge lommande, i underställ, i korridoren utanför Capitals omklädningsrum.
Han vill inte berätta nåt han heller.
– Det finns inget att berätta, men…vi måste ju reda ut det, säger han med ett kryptiskt leende och ställer sig sen och väntar.
Till slut kommer Bäckis ut och då tar dom i hand, ser jag från en hemlig utkikspost i närheten.
Någon vådlig osämja råder således inte.
* * *
Med den poäng Rangers ändå fick de hävde se sig faktiskt över slutspelsstrecket men vill de vara med mer än en playoff-omgång måste de högre upp än på åttondeplatsen.
Den som kommer åtta får nämligen nästan garanterat möta Pittsburgh och morsning korsning.
Som jag konstaterade redan i nattens första inlägg: Brenden Morrow är en lysande förstärkning. En tredjekedja med både honom och Sutter…det kommer inte GÅ att spela mot den.
* * *
Vinddraget i Bäckis hårman får man tydligen passa på och njuta av så mycket det går.
Han tänker klippa sig snart.
– Jag får inte ha så här för frugan längre…närå, men det är lite i vägen, säger han.
Sen börjar han och Eken prata om Swedish House Mafia och jag blir hånad för att det, enligt Gävle-duon, inte direkt är min musik.
Vadå, jag är en international playboy och noddar initierat till allt som är hett och nu.
Ha ha.
* * *
Det bästa med att Penguins redan nu säkrat en sån grym trejd är att konkurrenterna – till exempel – kommer känna sig tvingade att agera.
Kan bli några svängiga dagar nu.
* * *
Och därmed säger vi godnatt.
Låt oss se om vi inte kan hitta på nåt roligt i veckan.

Bäckis avgör på straffar, 3-2 till Caps

NY Rangers – Washington 2-2 (Period 2)
* * *
Inga mer mål, men ändå – det här är fortfarande en rolig match att titta på .
Jämn, hård, händelserik och spelad i högt tempo.
Sista kan bli en svängom.
* * *
Tårtans minspel, med händerna bakom nacken, när Girardi drar iväg sin delay-of-the-game-puck över plexit och ser till att Rangers hamnar i fem-mot-tre-underläge, är helt obetalbar.
Och man kan ju tycka att spelare som tjänar miljoner på att utöva den här sporten borde kunna undvika såna generalfloppar.
* * *
Lundqvist får pucken i huvudet två gånger om här i slutet, och slagskottet från Ribero ser ut att göra honom helt groggy, men likafullt lyckas han – utan klubba – genomföra några helt halsbrytande fotbollsräddningar.
* * *
Själv har han helt förstrött suttit och bokat resor – igen! – under hela förstaperren.
Men när jag i den här akten är tvungen att titta ner på datorn i en halv minut för att få ordning på en formulering suckar Eken högt.
– Jadu, Per, det vore roligt om du nån gång kunde koncentrera dig på hockey…
Han är rolig ibland, Kapten Rödskägg.
* * *
Idag var, kom jag plötsligt ihåg, Loui Erikssons namn uppe i Brooksies spalt.
Ja, en trejd där – Gaborik mot Loui Loui – den skulle vara synnerligen välkommen på den blågula delen av den här pressläktaren.
* * *
Hagges och Bäckis lilla meningsutbyte – som fortsätter i utvisningsbåset, till vår oförställda glädje – skulle man BRA gärna velat höra.
Jag törs nästan lova att Bäckis nånstans mitt duellen drog till med en ”va snackar du om” på sitt allra kaxigaste Gävle-mål.
* * *
0-0 i ett Battle of Pennsylvania efter en dryg period…vad är det för tok?
* * *
Jag har en bestämd känsla av att det kan bli rätt grinigt i den här matchen i sista perren.
Också.
Så går för satan inte och lägger nu.
* * *
Och vad har hänt med Detroit i Disneyland? För andra matchen på tre dagar har de ett av ligans allra hetaste lag i brygg efter en period.
Wings kanske är bättre än vi tror ändå.
* * *
Nu har Eken satt på sig ryssmössa.
Själv ska jag gå ner till hemmalagets omklädningsrum och fråga Tårtan om jag får låna bastun.
Slutrapport har guld i mund och kommer sen.

NY Rangers – Washington 2-2 (Period 1)
* * *
Ojvoj, här händer det grejor så man tror att man hamnat på matchen som just startat i västra Pennsylvania.
Först är Rangers helt förskräckliga, hamnar i 2-0-underläge och blir utbuade som under the dark days när Bure och Lindros och co bodde här.
Sedan leder Arron Asham och resten av fjärdekedjan en helt otippad återuppståndelse. Först står Asham själv för reduceringen, sedan iscensätter de den ursinniga forechecking under vilken Caps tvingas ta utvisning, tätt följd av en till – och då kan Stepan kvittera.
Nu är det upplagt för rock ’n’ roll.
* * *
Bäckis första tio, när han själv gör 1-0 och sedan orkestrerar även ett andra mål, hör till hans bästa i den här ärevördiga arenan någonsin.
Nånstans sitter Storchen och myser.
* * *
Henkes blick på backarna när Bäckis får brösta in 1-0-målet är som Robert DeNiros när han slutligen avslöjar att han Lucifer i ”Angel Heart”.
Otäcka saker.
* * *
Andrew Gross på The Record i New Jersey twittrar att han såg Asham prova nya handskar på träningen igår och frågade hur de kändes.
– De har två mål i sig, svarade Hanson Brother-mannen.
One to go då…
* * *
Det är ändå rätt anmärkningsvärt att en som gjort sexton mål kallas ”slut”.
Den bäste av alla svenskar – Bulan Berglund – har gjort fjorton…
* * *
Efter Garden-värmningarna får man numer alltid se en reklamfilm för Tårtans fond för hundar i nöd, där han med en heeelt annan ton än vanligt talar om hur snälla vi måste vara mot de fyrbenta varelserna.
Jag kommer att tänka på Tony Soprano.
Han avskydde människor – men var helt blödig och kärleksfull visavi djur.
Där finns en koppling…
* * *
Coolast med Bäckis är dock att han har så lång hårman att den fladdrar i vinddraget, Carl Hagelin-stylee.
Det gillar den här bloggen.
* * *
Eken drar en riktigt fet Hegerforsare när Olesky drar iväg skott som Ovie kan styra in 2-0 på:
– O, läskigt…
* * *
Ja, för fan – håll oss verkligen uppdaterade om vad som hände i The Battle of Pennsylvania.
* * *
Vi får klara oss utan Twiggy ikväll, hon är hemma i Brooklyn och jobbar.
Det svider.
* * *
Nu är det så där JÄVLA kallt här inne igen; det är så Eken får sitta och bryta av Juha Mieto-istappar i sitt rostiga skägg.
Så:
Nu värmer vi oss med några rostade och sedan noggrant – nåja – – bryggda kaffebönor.

God afton i den sena marskvällen.
Nu blir det åka av i the woooooorld’s most famous arena.
Matchen ikväll, mellan Rangers och Capitals, känns som den största och viktigaste som spelats här i år.
Caps är på gång på allvar och hakar vid seger på i slutspelsrallyt – och Rangers, som fäktar vilt för att hitta sin identitet, börjar vid förlust slira i samma rally.
Så en sann fyrpoängsbatalj väntar.
* * *
Jag hade tidigare i veckan en känsla av att jag idag skulle febra om att våren äntligen – äntligen! – kommit till New York och att det ska vara just så när Rangers och Capitals möts; de har ju genomlevt några underbara slutspelsvårar ihop.
Men inte fan.
Det är samma kalla, blåsiga, grå, ovänliga skit därute också.
Kung Bore har tagit anabola i år, den jäveln.
* * *
Rangers har rensat lite i truppen de senaste dagarna, både Bickel (tänka sig…) och Jeff Halpern placerades på waivers – och Halpern snappades omedelbart upp av Canadiens.
Syftet behöver man inte vara partikelfysiker för att klura ut:
De bereder plats under lönetaket för trejder och nyförvärv.
Det är en spännande tid som följer nu.
* * *
Det blev en riktig vals på stan efter Florida-matchen, bestående först av en utmärkt middag på Balthazar i Soho och sedan det –numer – vanliga, jukebox-spetsade rabaldret på Manitoba’s.
Ekens comeback i stan kan bli en svår prövning…
* * *
Att ingen tog Bickel på waivers…chocken!
* * *
Aldrig blir jag så populär i det här pressrummet som när det går det går rykten om att svenska spelare kan vara på ingång; de där veckorna för några år sedan då Sudden ett tag såg ut att kunna bli Rangers-spelare var det nästan så de bar omkring mig här inne i hopp om att få fram exklusiv information.
Nu får jag ryggklappar och leenden och frågor om hur det egentligen är med Jesper Fast.
Well, jag har ju varit här i åtta år och aldrig sett honom spela, så jag vet bara att han är snabb och ber nu er om hjälp:
Vad ska jag säga?
* * *
Det verkar tammefan som att Capitals börjat fatta hur Oates och Calle J vill att de ska spela nu.
Dubbelsegrarna mot Winnipeg – verkligen inget skitlag i år – imponerar.
Och dare I say it: Till och med Ovie ser lite het ut.
Vinner dom ikväll, då kan vi definitivt börja räkna med det som för bara några år sedan var The Greatest Hockey Show on Earth.
* * *
Har Kavinsky i lurarna medan jag skriver – det är lite tjötigt i pressrummet idag, som Fast Freddy Shoestring skulle sagt – och drabbas av en enormt trängande lust att köra bil i downtown LA sent om natten, med just den ohyggligt suggestiva musiken på dånande volym.
* * *
Jag gillade verkligen Guy Boucher, både som hockeyfilosof och person; vid sidan av Lille Fridolf Boudreau är han den av de här nordamerikanska surkukarna som tränar NHL-lag som varit avgjort mest tillmötesgående mot oss som har fräckheten att vara från Europa.
Men jag förstår ändå att Yzerman sparkar honom, det här går ju bara inte längre. Ett så rasande talangfullt lag kan inte få fortsätta spela så undermålig hockey.
Ersättaren är inte känd ännu, men jag hoppas på Lindy Ruff.
Efter 16 år i USA:s gråaste stad förtjänar han en session i Floridas sol.
* * *
Har fortfarande inte fått något klart besked om huruvida Twiggy kommer ikväll.
Varpu alltså.
Jo, nu ska ni får höra:
Brooksie har flera gånger nämnt en Twiggy när vi pratat och jag har inte riktigt fattat vem han menar, men nu visar det sig att Varpu betyder ”twig” på engelska:
Hence:
Twiggy.
Det är sensationell information och givetvis heter hon Twiggy och ingenting annat i fortsättningen.
* * *
De här presskonferenserna med Tårtan före matcherna börjar bli riktigt trivsamma tillställningar.
Idag är han visserligen på väg att gå, med en axelryckning, när han inte får några frågor men precis då undrar Brooksie varför Asham inte spelar, om det beror på att han inte är helt återställd eller något annat.
– Han spelar, svarar Tårtan.
– Ok, mitt misstag, ursäktar sig NY Post-stjärnan.
– Ja, skriv nu inte i din tidning att jag gjort några fel. Det är han som skickat ut fel info, skrockar Tårtan och pekar på PR-basen JR, ansvarig för sms-uppdateringar till beat-reportrarna.
Vi skrattar alla glatt. Vi har trevligt.
* * *

Rätta mig inte om jag har fel, som Abris brukade säga, men visst har man också lite känsla av att Capitals började hitta sitt sväng när Mojo Johansson kom tillbaka och var så bra?
* * *
Storchen – storebror till den nya stjärnan i Geico-reklamen – skickar ett klassiskt tweet:
Är Kapten Rödskägg också på plats?
Ha ha, är det något jag gillar så är det några såna spontana smeknamn fäster direkt.
Ja, vi tror i alla fall att Eken – Gävles Damian Lewis – dyker upp.
* * *
Att Asham gör comeback indikerar att Rangers kan bli lite elakare.
Gris-Olle – och Gris-Olle II – gnuggar händerna.
* * *
Brenden Morrow verkar lämna Dallas för Pittsburgh – och med det blir Pittsburgh ett ännu svårare lag att möta.
En mycket begåvad trejd. Mycket begåvad.
* * *
Oväntad syn i pressrummet:
En ung tjej i full Capitals-regalia; jersey och sjal och hela kittet.
Så är det inte riktigt meningen att tredje statsmakten ska klä sig på officiella, men hon verkar vara ett fan som bara råkat få följa en bekant – en morbror, får jag för mig – som ska skriva matchen åt nåt lokalblad i huvudstaden.
Det påminner om när jag var oskyldig knatte på Borlänge Tidning och alltid följde legendariska sportskribenter som Calle Goth, Bjarne Solum, Ola Stapleton Berglund, Stellan Nilsson och Dag Holmgren på Leksand- och Brage-matcher över hela landet.
Många evighetslånga tur-och-returresor till Karlstad, Södertälje, Gävle, Jönköping, Göteborg och Malmö blev det – inte sällan på svinhala skogsvägar där enorma älgar väntade på att bli påkörda bakom varje krök – och sen satt jag på pressläktarna och försökte låta bli att jubla när Forslund smaskade in sina snygga mål.
Men jag hade i alla fall inte LIF-halsduk på mig…
* * *
Rangers kör, söndagen till ära, jubileumströjorna i mörkblått och gräddvitt – och Capitals har sina fantastiska retroställ.
Det här blir en match för esteter.
* * *
Tänk att jag till slut skull få in namnet Dag Holmgren i ett blogginlägg…det känns rent högtidligt.
* * *
Bäckis, som nu börjar bli så långhårig att han skulle kunna tjänstgöra som basist åt hemstadens store hjälte DiLeva, värmer plötsligt med hjälm.
Vad är det för tilltag?
* * *
Det här blir en spännande match, det.
Hoppas ni ser den med farbror bloggbiff.

NY Rangers – Florida 1-3 (Slut)
* * *
Ja, nu inleddes Jacob Markström-eran på riktigt.
Men om det kan ni läsa mer på sportbladet.se om några timmar.
Här tar vi och avslutar med nåt så sällsynt – och efterfrågat – som en lista.
Alltså: Det bästa och det sämsta från senaste tiden, enligt bloggens helt allsmäktiga syn.

BIFFENS LISTA

1. Anaheim, Chicago, Pittsburgh, Boston och Montreal.
– Det är elitlagen i den här ligan i år. Dom som verkligen spelar bra ishockey. The rest of the pack får slåss om smulorna som blir över.

2. Tio dagar till trading deadline.
– Den stora dagen D har varit ett veritabelt västgötaklimax de senaste åren och risken finns att det blir ännu värre nu när precis alla lag fortfarande anser sig ha en chans att nå playoff och vill se sig som buyers snarare än sellers. Men ändå. Det är en av NHL-kalenders stora högtider som kryper på.

3. Henke mot landsmännen.
– Inom loppet av bara några veckor har Lundqvist alltså ställts mot Anders Lindbäck, Robin Lehner, Jhonas Enroth, Johan Hedberg och nu Jacob Markström. Och de flesta av dem har gjort livet surt för honom. Det är hårt i Elitserien…

4. Sidney Crosby
– Nu är världens bästa just så överlägset som alla som såg honom under lockouten förvarande om att han skulle bli den här säsongen.

5. Senators karaktär.
– I praktiken alla nyckelspelare är långtidsskadade. Och ändå fortsätter de bara vinna. Inget är mer imponerande än det.

6. Halva Sugarplum Fairy i The Rock.
– Det var vad som krävdes för att Devils skulle komma ur sin svacka.

7. Bacon Brodin
– Nu har han börjat producera offensivt också, och bilden av en ny Lidas i vardande i det kalla Minnesota blir allt tydligare.

8. Bäckis som skådis.
– Efter det odödliga framträdandet i Lille Sportspegeln back in the day trodde man ju att Valbos’s Finest. Men han är lika lysande som den kända ödlan i en ny reklamfilm för försäkringsbolaget Geico. Att se det är skön…t.

9. Columbus mot slutspel.
– Vi sa ju det. Den här säsongen kan vad fan som helst hända.

10. Facebook-kampanjer för bloggares närvaro i Montreal.
– Vänta bara…

BIFFENS BU

•B(r)ad Richards.
– Sällan har någon som är så bra varit så dålig

•Svensk sommartid.
– Måste ni verkligen ställa om nästa helg? Den här extra timmen har gett många läsare – och betydligt skönare lämningstider för yours truly.

•Lirare utan visir.
– Lite är det som att vara byggnadsarbetare och komma till jobbet i badtofflor, för att det känns bekvämast så.

Nu tar jag Eken med mig och går ut på krogen. Tack och godnatt.

Äh, Gaborik – av alla – spräcker Markans nolla.
Surt.
Men sen sätter Florida 3-1 i tom kasse och gästriken åker härifrån med 43 furstliga räddningar.
Stort!
Vi hörs inom kort