NY Rangers – Florida 0-2 (Period 2)
* * *
Det är ju Markström show det här.
Ja, det är nåt taffligt och ängsligt över Rangers offensiv, men de lyckas ändå få iväg 27 skott och Sätras Hasek stoppar allihop.
Kul om attan att se, tycker jag.
* * *
Panthers gör vad som brukar kallas en bra bortamatch.
De spelar tajt och säkert och gör det svårt för sina psykiskt bräckliga motståndare i egna zonen.
Sen sticker de upp i en kontring och gör ett skitmål till.
Svårare behöver det inte vara.
* * *
Att Kapten Rödskägg Oakman inte kan koncentrera sig på det som händer på isen är en underdrift.
När Florida gör sitt 2-0-mål sitter han i telefon – och försöker boka hotellrum i Hongkong.
Och att det blir mål distraherar honom inte alls.
* * *
Organisten försöker med en hetsig ”Kalinka” när Rangers har sitt andra powerplay.
Hjälper inte.
Det fortsätter påminna om Hugh Hefner när viagran tagit slut.
* * *
Så vadå om markan, som Keenan, påstår släpper lite returer här och där.
Han är ju från Gävle och har väl lärt sig av Wille Löfqvist.
Då vet man att det bara gäller att stoppa puckarna och hur fan det ser ut var väl detsamma.
* * *
Nu har jag sett Brodeur-målet i Raleigh, på tv-monitorerna här i pressboxen.
En klassiker, ju.
* * *
Kreider ska passa sig för att knuffa in Panthers-backar i Markan i fortsättningen.
I Sätra kan dom stå upp för sig själva.
* * *
Garden faithful buar innerligt när speakern meddelar att en minut återstår av andra perioden.
Ingen kan säga att de inte har anledning.
* * *
Det är inte bara Markan som kommer från Sätra. Det gör Kapten Rödskägg Oakman också.
– Ja, vi har samma moderklubb, säger Eken med viss upphetsning i stämman.
* * *
Nu får det gärna bli lite mer drag och temperament i tredje perren.
Annars börjar jag också boka hotell i Hongkong.

NY Rangers – Florida 0-1 (Period 1)
* * *
Hur sa jag i introt, angående matchen i Anaheim igår?
Tänk om det alltid var så, right.
Det är det inte, kan man lugnt konstatera efter att ha suttit igenom den här perioden.
Jag vet inte om det är direkt dåligt, men väldigt avslaget. Riktig serielunk, liksom – fast det inte ska kunna bli någon serielunk en sån här säsong.
Panthers är vassare i början och tar ledningen medelst ett ordinärt skott av Brian Campbell. Sedan vaknar Rangers och ligger på bra, men Markan spelar utmärkt och tar allt dom slänger mot honom – ofta med imponerande auktoritet.
And that’s that.
* * *
Det var inte bara jag som hade en känsla av att det här skulle kunna bli en mellandag.
Det är påfallande dött både på läktarna, i pressboxen och – dare I say it? – i kommentatorsspåret.
Jag klandrar ingen.
* * *
Ja, det är alltså Markan som står för Panthers.
Så nu har Henke inom loppet av några få veckor mött Anders Lindbäck, Robin Lehner, Jhonas Enroth, Johan Hedbä – och så Markström.
Det är ju rena Elitserien det här.
* * *
Att en liten barnkör från Staten Island får komma och sjunga nationalsången är ju sött och så, men jisses – dom framför den så långsamt och lågmält att vi drabbas av mikrostress monumentale allihop.
* * *
Det bästa med Markström är att han är så rörlig och snabb – fast han är så ohemult lång och stor, som en Sätras egen Chara.
Men det visste väl ni som sett honom spela redan.
* * *
Tolv sekunder före första nedsläpp kommer Eken – det drog ut på tiden i loungen, som vanligt – och visar sig ha kraftigt, rött helskägg.
Makalöst.
Han ser ut som en blandning av Tommy Mörth och Damian Lewis i ”Homland” när han hittades i det där hålet i Pakistan i första avsnittet.
* * *
Marty Brodeur har alltså krediterats för ett mål i in comeback.
Kan någon – till exempel du, Hällegerd – förklara hur det gick till?
* * *
Redan i mitten av perioden går kapten rödskägg oakman och hämtar en första kopp kaffe åt papa biff.
Så ska det se ut!
* * *
Som Dave Lozo konstaterar på twitter:
Nu har Brodeur lika många powerplay-mål som Rick Nash och Marian Gaborik…
* * *
Nu är det Bad Richards som spelar igen. Inte Brad Richards.
* * *
Om man skulle ta och be Eken gå att hämta lite mer kaffe?
Ja, vi säger så.

Wow, ny stormatch på Garden.
Not.
För bara några veckor sedan var det här tvärtom en match jag hade tänkt skippa, för vill man undvika att bli övermätt på hockey måste man stanna hemma, och stänga av, någon jävla gång och det här framstod som ett mycket lämpligt tillfälle.
Florida liksom.
Rätt kul ifjol, inget att se i år.
Kändes det som.
Men nu har ju Jacob Markström-eran inletts och hans eventuella debut på Garden kan man bara inte missa.
Inte för att det precis är något unikt att Henke Lundqvist går upp i blågula målvaktsmatcher just nu – helt omvänt känns det som att det var flera veckor sedan han INTE mötte en landsman.
Men just ”Markan” har jag aldrig sett live tidigare, så, well här är vi nu.
Nu är det bara att hoppas att han spelar också.
Annars jävlar…
* * *
Vill redan nu be om ursäkt för ett kortare intro än vanligt.
Jag kommer iväg lite sent eftersom jag inte kan sluta lyssna på radiosportsändningen från Leksand och när jag kommer ut är det sånt mayhem i trafiken att det inte är idé att ens tänka på taxi eller buss – om det fanns några bullar lediga, eller bussarna inte varit knökfulla, skulle det vara total standstill på 34:e gatan hela aftonen,
Så jag får vackert promenera tvärs över ön.
Det är inte fullt så jobbigt som ni föreställer er att en tjockbiff tycker, men det tar sin duktiga halvtimme så tiden för introproduktion blir knapp.
Dessutom har det varit så tätt på given den här veckan att jag inte har så våldsamt mycket att säga.
We okay ändå?
* * *
Ah, var lite taskig mot Panthers i första stycket.
Truppen är ju full av lirare jag egentligen gillar: Brian Campbell, Kris Versteeg, George Parros, Sean Bergenheim (skadad, tyvärr), Tomas Fleischmann, Kopecky och Gudibrallanson.
Tillika har de med sig en av säsongens flashigaste rookies till storstan – han Huberdeau.
Så nu tar vi – som min kompis Lars Nylins pappa skulle sagt – varann i hand och hoppas på sevärda grejor i alla fall.
* * *
Chris Kreider har kallats upp från Hartford igen och gör comeback ikväll.
– Han har utvecklat ett par saker vi bad honom utveckla, säger Tårtan.
* * *
Men Kreider i all ära.
Det är Eken som står för kvällens stora comeback.
Efter en dryg jävla månad hemma i Sverige har han äntligen återvänt till sitt riktiga hem och jag blir så glad att jag vill sjunga såna där egenkomponerade serenader Stu går loss i i ”The Hangover”.
Nu ska han få hämta kaffe så det glöder under sulorna, komma på skämt till bloggen och stå ut med hån för att han inte kan koncentrera sig på det som händer på isen.
Sen går vi ut på byn och reder ut vad som hänt i våra liv sen senast.
* * *
Han kan vara rolig ibland också, Tårtan.
När han på presskonferensen före matchen får frågan var Strålle och Bickel befinner sig just nu – och frågeställaren menar ju såklart hockeymässigt – svarar han:
– I omklädningsrummet…
* * *
Jodå, jag har redan varit nere i kantinan och förvarnat om att Eken är tillbaka.
De började omedelbart brassa på mer krubb.
* * *
Jag är fortfarande lite tagen över den blixtrande slutspelsfajt Anaheim och Chicago utkämpade igår.
Tänk om det alltid var så.
* * *
Apropå radiosportsändningen från Leksand borde min blygsamhet kanske förbjuda mig att berätta att Pelle Marklunds bisittare – Niklas ”Larionov” Eriksson – plötsligt hälsar till sin vän som sitter i New York och lyssnar.
Men jag är inte anfäktad av den sortens blygsamhet, så nu vet ni det.
* * *
Åker hiss med ordningsvakt som undrar om jag tror att Rangers kommer göra fler än två mål ikväll.
Det kan man fråga sig, svarar jag.
– Ja, suckar han, jag har varit här i 43 år och det har alltid varit samma problem. År efter år. Dom kan inte göra mål. Ska det vara så svårt?
43 år…ha ha.
Det påminner om den gången jag landade i regn på Landvetter för några år sedan och frågade taxichauffören hur länge det hade regnat.
Han svarade buttert:
– Sedan 1973.
* * *
Markan är förste panter ut för värmningen, kör en lång båge genom en egna zonen och tittar sig omkring i hallen.
Det finns ingenting som första matchen i the woooorld’s most famous arena.
* * *
Extremt mycket scouter här ikväll också. Det börjar dra ihop sig för dem nu. Om mindre än två veckor går trejd-drevet. Sen lär vi inte så mycket mer av de här tjommarna från väst. Och som vi ska breda ut oss då…
* * *
Bork Bork Hagelin.
Det HÄR är en kväll när han kan ställa till med show.
* * *
Nu ska jag förbereda mig för Ekens entré och den efterlängtade bamsekram som kommer följa.
Hoppas ni gör som jag och, trots allt, ser den här matchen också.

The Finnish Flash går alltså in och avgör under Anaheims mäktiga forcering i tredje.
Man borde sett den komma.
Jag trodde Hawks hade säkrat segern, de såg ut att kontrollera matchen från början av andra och framåt, men när snillen som Teemu Selänne finns på isen går inte ens världens bästa lag säkert.
Inte såna här gånger.
Inte när så mycket står på spel.
Inte en match med sån fantastisk laddning och slutspelsnerv.
Det är just då – de verkligt stora stunderna – den sortens spelare visar varför de är legendarer.
* * *
Honda Center kokade och fräste som en fritös på en diner i lunchrusningen på Manhattan de där sista minuterna.
Det kanske förvånar en och annan, Orange County är inte direkt känt som hockeyfäste, men faktiskt:
Draget är ofta mäktigt i den kompakta lilla arenan vägg i vägg med Disneyland.
* * *
Det är sällan man ser så snygga empty net-mål som det Souray prickade in från djupt nere i egen zon.
Men det kändes som en osedvanligt passande avrundning av en så formidabel show.
* * *
Det där med att Blackhawks är ”världens bästa lag” får vi kanske ta och revidera snart.
Ducks ligger de facto bara tre poäng efter i tabellen nu och verkar verkligen ha vad The Finnish Flash brukar beskriva för Varpu som den ”good feeling” som tog dem ända till Stanley Cup-triumf 2007.
* * *
Nu ska jag skriva annat hela natten och sedan försöka få besked om huruvida Markström står för Florida imorrn eller inte.
Det avgör om vi hörs under kvällen.

Ja, satan,
Nu är det två väldigt bra hockeylag som är uppe i ringen – och bägge pressar
Då blir det stor show, sån man vanligtvis bara ser i slutspelet.
* * *
Sorry för långsam uppdatering, jag fastnade på NHL Network i pausen, för där satt Pierre LeBrun och Darren Dreger och diskuterade trejdrykten
* * *
So far är det ju Ducks som haft allra mest svikt i steget, men det är Blackhawks dom möter. Då är absolut inget säkert vid något tillfälle.
* * *
Brenden Morrow till Boston, var experterna överens om att vi kan komma att få se.
Ja, han skulle i alla fall passa som handsken.
* * *
Synd att inte Fasth står för Ducks, bara.
Han är som gjord för såna här kvällar.
Dessutom hade jag haft någon att ringa om dom vinner…
* * *
Blev italienskt till slut. Caprese och sen en kalv parmigiana. Inte dumt, hörrni.

Nu åker vi.
Det HÄR kan bli en match det.

Dom är bra i grenen bortamatcher, Wild.
Wings får ha pucken men tillåts inte skapa särskilt mycket – och sen hugger gästerna varje gång de får en chans.
1-4 nu.
Ojvoj.
* * *
Charlie Coyle har inte varit med så länge, så han åker och stirrar på pucken fast Kron Wall of Pain på isen.
Givetvis är hans öde därmed beseglat – han blir Kronwalled.
Så det skvätter om det.
Sen får 55 fyra minuter för hög klubba och jag vet inte jag, det var väl en rätt luguber utvisning?
* * *
Apropå tacklingar twittras det ivrigt från Toronto om att Lupul knockat Vigge Hedman med en fuling och har en garanterad avstängning att vänta.
Någon som sett och kan utveckla?
* * *
Nyquist ser ut som rena Hagelin när störtar iväg och gör Wings tröstmål – och vad passande att han får göra det just som han fått tillbaka pucken från det första målet förra säsongen, den som försvann när Grand Rapids-företaget han i somras anlitade för magasinering lyckades slarva bort hans shit.
* * *
BBQ, säger ni…hm. Ja, jag får väl ta och ringa till Duke’s då. Bra idé. Tack.
* * *
Den här matchen verkar ju avgjord, så såvitt inte Nyquist gör två till i tredje ber jag att få återkomma under slaget i Disneyland.

Det är som det brukar vara när man ser Wings.
Dom spelar bättre än man tror att dom ska göra nuförtiden, men dom har svårt att utnyttja chanserna.
Så Wild leder med 1-0 efter första.
* * *
Tråkiga nyheter från Broadway:
Glen Sather opereras imorgon för prostatacancer.
Honom och hans arbete har man ju ofta synpunkter på, men något sådant finns det givetvis inget som önskar den gamle Stealth-flygaren.
Be well, boss.
* * *
Fast Red Wings mål skulle ha godkänts, det var ingen hög klubba på målskytten.
* * *
Tänker ett tag att Leafs kanske lyckats avbryta sin årliga resa ner i avgrunden, men inser sen att det är Tampa dom möter – det Tampa som helt enkelt inte KAN spela på bortais.
* * *
Den reklamkampanj Jack Daniel’s vevar just är så förförisk att jag får en nästan oemotståndlig lust att ringa Eken – just hemkommen – och föreslå en late night rendezvous på Manitoba’s…
* **
Ja, visst är det roligt att höra Doc Emrick febra om Bacon Brodin – och flera gånger understryka att han kommer från Karlstad.
Så många gånger har den värmländska metropolen aldrig tidigare nämnts i så tät följd på amerikansk tv.
* * *
Några förslag på vad för slags delivery-meny jag ska börja bläddra i?

Förlåt, jag kom hem lite sent från stan. Eller snarere – just som jag kom hem insåg att jag hade glömt spela på Powerball och fick springa tillbaka till kiosken på hörnet.
Man kan för fan vinna 260 miljoner ikväll.
Dollar.
Och det är dags för Biffen nu, jag känner det.
Men tills jag fått miljonerna kör vi lite hockey från korresoffan. Först Detroit-Minnesota från The Joe som uppvärmning, sedan nattens verkliga huvudnummer – The Heavy Weight Fight mellan Anaheim och Chicago, den här grundseriens svar på Rumble In The Jungle mellan Ali och Foreman.
Häng på!

New Jersey – NY Rangers 2-3 (Slut)
* * *
Nja, sista perren var kanske inte riktigt värdig någon popcornorgie.
Det blev ju mer ställningskrig då. Devils jagade och Rangers såg till att det inte fick så många chanser.
Men som helhet var det ett riktigt rock ’n’ roll-derby.
– Ja, det blev väldigt öppet. Mer än det brukar vara i de här matcherna. Men det är väldigt mycket nytt folk i båda lagen också, påpekar Henke efteråt.
Man får passa på att njuta alltså. Snart blir slagen om Hudson schackpartier igen.
* * *
Kollegor från frejdiga sajter och statliga tv-bolag försöker få ut bloggen på dåligheter efter besöket i Jersey.
Men det är en no-no.
Dels har jag för mycket att göra, dels återhämtar jag mig fortfarande efter förra veckans rungande bender.
Så trots att jag egentligen är jaget i Olle Adolphsons ”Trubbel” – han som konstaterar att han aldrig kunnat säga nej till något alls och aldrig nekat sig det ena eller andra – säger jag nej.
Ni borde vara imponerade.
* * *
Det missade jag helt, men guvernören himself var tydligen på matchen – Big Boss Chris Christie.
Här är vi ju inte direkt republikaner, men ändå. Lite häftigt.
* * *
Jag tycker det ser ut som att Henke nästan på ren ilska börjat spela som ifjol igen – att han liksom försvunnit in i sin bubbla och fokuserar så där rasande aggressivt på varje enskild räddning.
– Visst, jag har varit arg. Men samtidigt har det varit viktigt att spela som vanligt och inte göra mer än i vanliga fall, menar han.
* * *
Eftersom väglaget verkar hyggligt chansar jag på att ta taxi hem, men det blir som vanligt. Chauffören kör som den värsta Lasse Anrell och utandningen när vi mot alla odds kommer upp ur Lincoln Tunnel är av samma sort som när Stillwater flyger ut ur sitt oväder i ”Almost Famous” och kan nödlanda.
* * *
Bortalagets omklädningsrum i The Rock är ett av ligans minsta och jag finner det roande att se kollegor som aldrig varit där förut irra omkring i trängseln.
– Man är ju i vägen var man än står, suckar Lehman.
Precis.
Själv har jag dock snubblat på så många trunkar och skridskor där inne genom åren – en gång så spektakulärt att Lundqvists förre backup Drottningen Valiquette höll på att skratta ihjäl sig, faktiskt – att jag lärt mig att man ska stå tryckt mot väggen och vänta tills materialarna rensat undan lite bråte.
* * *
Imorrn blir det en bra kväll i korresoffan. Först Detroit-Minnesota i från The Joe – sedan det rungande heavy weight-mötet mellan Anaheim och Chicago.
Ni tar väl följe då?