Chicago – San Jose 0-1 (Period 1)
* * *
Nej, hallå där.
Det var ju inte så här det skulle se ut.
Men tyvärr:
Den historiska matchen i dårhuset har varit både tam och slafsig de första 20 och jag hade redan börjat författat ett aktstycke om att det den står 0-0 av en anledning, men precis i slutsekunderna lyckas Marleau forcera in en puck bakom Ray Emery.
”Världens bästa lag” får se till pumpa igång mer adrenalin om det här ska sluta som hela partysugna Chicago vill.
* * *
Är det en AC/DC-konsert?
Är det ett expresståg i New Yorks tunnelbana som dundrar förbi på stationen vid Astor Place?
Är det Biffen som sätter sig på en trasig stol och kraschar i parketten?
Nej, det är United Center som vrålar sig igenom amerikanska nationalsången.
Ha ha, det är alltjämnt en av de stora amerikanska idrottsupplevelserna.
* * *
I den mån det nu alls skulle bli några mål i den här perren är det dock helt i sin ordning att det är hajarna som får det.
De har, tycker jag, varit lite mer glupska och alerta i offensiven.
* * *
För egen del tycker jag det är få som åker överstegsåkning baklänges snyggare än Yellbear Hjalmarsson.
* * *
Som vanligt hetsar de Madhouse-publiken med snyggare, mer suggestiva och historiskt laddade intron också.
Det är så man får upp decibeltalen till jetmotornivåer,
* * *
Typiskt att Scott Gomez ska vara petad när jag får ett sällsynt tillfälle att se honom live.
Det är lite som att få vara med i ett Seinfeld-avsnitt – och så är Kramer på semester.
* * *
En rörd Ed Olczyk är ute på isen och bejublas före matchstart också, oklart varför men han är alltid trevlig och hälsar så jag är helt för det.
* * *
Det verkar vara rätt dålig is där nere.
Den smälte förmodligen när Swedish House Mafia började stegra i onsdags.
Men don’t you worry child, som Ingrosso & co brukar säga.
* * *
Några små glimtar av den ”nye” Patrick Kane får vi i alla fall se, men jag vet inte hur ny han är egentligen: Den ende jag nånsin sett som verkar tycka det är lika roligt att spela hockey är Micke Nylander. Så har det alltid varit och så är det nu också.
* * *
Fan då, jag trodde vi skulle få skriva sagan om hur Markström höll nollan mot Crosby & co.
* * *
Det är nåt underligt med belysningen i The Madhouse.
När man sitter nere vid rinken på morgonvärmningarna ser det ut som överallt, men uppifrån de höjder där de placerar oss ser det mörkare och, how to put it, gulaktigt ut än någon annanstans – och efteråt minns man det alltid som att man sett matcherna i halvdunkelt.
Men inte mig emot.
Det ger hela vyn lite av det mystiska, nästan overkliga skimmer man såg på bilder från mytomspunna NHL när jag var liten och tanken på tv-sändningar från världens bästa liga tedde sig som en omöjlig dröm.
* * *
Det här är numer en städad och anständig blogg, så nej, Blackhawks isskrapande cheerleaders ska inte nämnas.
Men jag tror ju fortfarande att de är klädda som de är för att distrahera the joe thorntons of the world.
* * *
Fin reklam för Lemonhead(s) på sargen vid hemmalagets bås. Är det Rocky Wirtz själv som är Evan Dando-fan?
* *
Rob4 och Kometen, ni har rätt båda två.
Ges tillfälle dansar jag överallt – men Chicago är the cougar capital of the midwest, så här putsar vi skorna med särskild old school-snits.
* * *
Såna här stora matcher får bara de bästa döma, så givetvis är vår vän Thor Nelson linjeman ikväll.
Jag blir så glad.
* * *
So far so good….ingen i den kärva PR-staben har hittat mig ännu, så tills vidare sitter jag på min tjuvplats på fel sida av pressläktaren – med en hel bänkrad för mig själv, faktiskt – och njuter.
Säg nu rakt ut därhemma att det måste få fortsätta så….

Åh, The Madhouse on Madison…
Det finns ingenstans – i alla fall inte i USA – där det är roligare att se på ishockey.
Några av de allra roligaste slutspelsfajter jag nånsin upplevt har varit i den här gigantiska hallen.
Konferensfinalen mot Wings 09, diton mot San Jose året därpå, krigen mot Vancouver, finalerna mot Flyers 2010…
Och faktum är att matchen ikväll, mellan Blackhawks och Sharks, ramas in av samma slags stämningar och känslor som en tvättäkta playoff-drabbing
Blackhawks kan ju slå rekord och fullborda den bästa starten någonsin med sjutton raka matcher med åtminstone en poäng – och viss hysteri har därför utbrutit i Chi-Town…
– Fast det är mest media som bryr sig om det där. Vi tänker inte så mycket på rekord, försöker Viktor Stålberg påstå efter morgonvärmningen.
Tror jag som jag vill på.
När temperaturen skruvas upp så här högt sipprar hettan in även i omklädningsrummen och hur de än försöker dölja det märks det tydligt på spelarna
Dom vill vinna den här matchen – som de inte velat vinna en match sedan de senast var i slutspel.
* * *
Det är snöigt och slaskigt och grått och jävligt i Chicago – och jag blir helt betagen.
För det ser ut, och känns, precis som i den klassiska vinjetten till ”Spanarna på Hill Street”.
Jag förväntar att få se LaRue och Washington stå för tunnklädda och blåsa på varsin pappmugg i varje korsning jag passerar
* * *
Och lika mycket som Blackhawks vill slå rekordet, lika het är Sharks vilja att krascha partyt.
– Japp, ikväll ska vi hindra ett rekord, konstaterar Crankshaft Murray med ett belåtet leende när han bökar sig ner på sin plats i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
Då får de spela fan så mycket bättre än as of lately och Dogge tror att segern senast mot Blues kan vara en liten vändning.
– Vi är ju seven up and seven down. Nu är det dags för seven up igen, menar han.
Själv föredrar jag Pepsi.
* * *
Erik Karlsson höll, som väl alla sett, presskonferens i Ottawa i dag – och strax därefter ringde han yours truly.
Beskedet var detsamma i min lur som vid podiet i Scotiabank Place:
Han tror inte att Cookie ville skära av hans hälsena, men han ville ge honom ett tjyvnyp och det blev sedan värre än han tänkt sig.
– Han visste vad han gjorde, han har varit efter sedan jag kom hit, suckar Norris Trophy-vinnaren.
Och vem kan på allvar invända mot det? Det är bara de som själva är på isen som verkligen vet vad som sägs och vad som händer och säger det småländska hockeysnillet nu att han alltid haft Cookie efter sig finns det ingen anledning att tvivla på det.
Jag står helt på hans sida – och förstår att marodören från västra Pennsylvania inte får svar på sitt sms.
* * *
Det blir aldrig mycket tid över såna här snabba resor, idealet är ju egentligen två matcher med en klämdag emellan, men är man i Chicago så är man då – då måste man bara ut och vispa lite i det fascinerande myllret.
Och shoppa; bara New York har ett utbud av kommers som kan mäta sig med det i centrala Chi-Town.
Därför sitter jag nu här med ett par splitternya pjucks och känner mig lite salt.
Fast mest är jag nervös.
De är, visade det sig under promenaden från parkeringen till pressentrén, halare än Patrick Kanes sneakers om somrarna och risken för vurpor som omgivningen skulle finna kraftfullt underhållande är monumental.
* * *
Duncan Keith och Brent Seabrook, visst. Det är Chicagos motsvarighet till Magnus Svensson och Tomas Jonsson. Men det blågula backparet, Yellbear och Oduya, har också övertygat enormt under det nästan overkliga inledningsracet.
– Hjalmarsson är som en ny spelare. Han har alltid varit bra defensivt, men plötsligt vågar han göra saker med pucken också, berömmer Stålberg.
Yellbear, som spelade med Bolzano under lockouten, kluckar gott.
– Jag har självförtroendet från Italien med mig hit.
Fast sanningen är förstås att Russnäs finest medvetet slipat på sin offensiv.
– Jo, så är det. Jag har tänkt mycket på att inte bara slå iväg pucken utan försöka vara med i uppspelen också. Det är såklart mycket roligare, förklarar han.
* * *
Vilken månad det här varit. Först avgick påven – sedan fick Lindy Ruff sparken i Buffalo.
Det är händelser av samma dignitet.
* * *
Dogge har vänner överallt.
Den här förmiddagen är det en hel familj som kommer in i omklädningsrummet och hälsar och en liten knatte i fin Murray-jersey som får sitt i den råbarkade knä och bli plåtad.
Det vill jag också, men vågar inte fråga…
* * *
Hälsar för första gången på Henrik Karlsson – som visar sig vara en mycket trevlig fyr.
Sen går det en timme och så blir han nerskickad till AHL igen.
Hoppas någon kan förklara att det inte automatiskt händer bara för att man träffar bloggen…
* * *
Jag är vanligtvis rätt förtjust i den typ av heltäckningsmatta de lyxat till det med i pressboxen i The Madhouse (ja, så amerikaniserad har min smak blivit).
Men med de här blankpolerade sulorna – inte helt olika däcken på New Yorks taxibilar – känns den inte helt lyckad.
* * *
Dogge har so far haft en lätt frustrerande säsong för egen del. Tidvis har han varit petad och tidvis fått minimalt med istid.
– Well, vi har nya back-coacher och jag är van vid att få ganska lite istid såna gånger. De kanske inte tycker att det ser så bra ut, he he, men…det handlar ju om att få jobbet gjort, suckar han.
Du menar…?
– Att dom inte fattar vem som är bäst!
Om en helt kontinent ändå inte skilde Dogge och bloggen åt. Det blir ju en automatisk kvalitetshöjning på materialet så fort han finns i samma riktnummersområde.
* * *
Hanson Brother Carcillo gör comeback för Hawks ikväll och ser mycket nöjd ut där han sitter intill Stålberg och knyter av sig grillorna efter värmningen.
Annat var det för tre år sedan, efter femte finalen, när han var petad och efteråt satt på en låda utanför Flyers kabyss och blängde bort mot kalabaliken utanför segrarnas högkvarter.
Jag tror aldrig jag sett en blick så full av förakt och avsky.
* * *
Apropå pressboxen har jag tilldelats en riktig skitplats med skymd sikt – det är som sagt viss hysteri kring den här matchen och således trångt om utrymmet – och därför smugit bort och satt mig på en sektion avsedd för scouter, petade spelare och annat löst folk.
Vi får se hur det går, det kan vara lite barskt med mediapersonalen i den här klubben, men håll tummarna för att jag lyckas hålla mig gömd – bloggen blir så mycket bättre om jag ser bägge målen…
* * *
Oväntat nog ber Yellbear inte om någon snus under samkvämet efter morgonvärmningen.
Han verkar inte bara ha blivit Al McInnis i Italien, han har blivit renlevnadsman också.
* * *
Det är på tiden att dom som bestämmer i Florida fattar vad det är för diamant dom sitter på och ger Jacob Markström en rejäl chans.
Han har alla förutsättningar att bli stor i den här ligan.
* * *
Hälsar för första gången på Krüger också – och han har fortfarande inte behövt åka tillbaka till Rockford….
* * *
Som någon säger:
Bara nu DiPietro inte bara snubblar på the waivers och skadar sig!
För övrigt vet jag inte vad man ska säga om den geggiga Long Island-soppan.
Snow gör alltså en Wade Redden med den stackars målisen som fick ett horribelt 15-årskontrakt efter förra lockouten, men såvida ingen tar honom från waivers – och det är ungefär lika sannolikt som att Dogge gör dubbel hat trick ikväll – har de ingen nytta av det ingreppet.
Enligt det nya kollektivavtalet kan klubbarna inte längre begrava misslyckade kontrakt i the minors längre, lönen kommer att räknas mot lönetaket i alla fall – vilket var en av ligans verkliga käpphästar under förhandlingarna.
Återstår att då att köpa ut resten av det vansinniga kontraktet och det kommer i så fall att kosta klubben 25 miljoner friska dollar.
Oh boy, Islanders….
* * *
Krüger är för övrigt en av de viktigare kuggarna in den vinstmaskin Quenneville ställer på isen kväll efter kväll.
Det som saknats sedan Stanley Cup-triumfen för tre år sedan är ju inte stjärnor, det är rätt sorts rollspelare i tredje- och fjärdekedjorna.
Men nu verkar lagledningen verkligen hittat rätt mix igen och den 22-årige stockholmaren är därvidlag ett saftigt utropstecken. Han drar ett enormt lass bakåt, dödar utvisningar, vinner viktiga tekningar – och hinner ändå producera framåt.
– Det känns överhuvudtaget som att alla hittat, och trivs i, sina roller i år, säger han.
Ja, så känns det i sanning.
* * *
Det kommer bli rätt sent efter den här matchen och jag ska upp tidigt i morgon och köra vidare – rakt österut, people; you make a guess – men ändå:
En sån här exalterande dag måste nästan få sluta med en klämtare eller två.
* * *
Bryan Bickell spurtar ut till matchvärmningen – och snubblar omedelbart på en puck.
Det kan inte vara något riktigt bra tecken.
* * *
Fan , nu dröjer det inte.
Först det öronbedövande vrålet i nationalsången, sedan första nedsläpp och såsmåningom – får man väl förmoda – det ofrivilliga noddandet till The Fratellis ”Chelsea Dagger”.
Det här ska bli så kul!

Efter en turbulent flygresa har bloggen landat i Chicago och ja – på fredag kväll ser vi Blackhawks försöka skriva historia mot Sharks.
Start 02.30, svensk tid, och det är ju sent – men vad fan, ni är ju lediga dan efter, så häng på nu!

Ja, det är alltså jag det.
Slampan i Midtown.
För jag håller på ingen – och alla.
Det känns som att det behöver redas ut efter förra veckans något infekterade debatt på twitter.
Bakgrund:
Jag kom hem från Ekens ystra 30-årsfest, såg bilderna när Matt Cooke trampade av Erik Karlssons hälsena och fick några svavelosande utbrott på Penguins i allmänhet och Cookie i synnerhet.
Inte så lyckat, inte så begåvat. Man ska helst undvika att torgföra synpunkter i sociala medier när man varit på 30-årsfester, i synnerhet dom Eken arrangerar.
Svenska Penguins-fans blev av lätt förståeliga skäl upprörda och gick till motangrepp.
Inget konstigt med det, jag förtjänade en verbal spearing eller två.
Jag måste dock bemöta det vanligt förekommande påståendet att mina twitter-eruptioner bottnar i att jag håller på New York Rangers och just därför också hatar divisionsrivalen Pittsburgh Penguins
Det stämmer bara inte.
De enda lag jag verkligen håller på i världen är Brage och Leksand, för dem växte jag upp med och de sitter där de sitter – mitt i hjärteroten.
Här i NHL har jag sympatier – som skiftar från vecka till vecka, från match till match och ibland till och med från byte till byte.
Men jag är inte lojalt fan av någon.
För de som själva verkligen håller på lag har jag förstått det är i princip omöjligt att ta in. Man måste, verkar resonemanget lyda, brinna för ett specifikt klubbmärke. Annars går det inte att till fullo uppskatta lagidrott.
Men jag är verkligen en utpräglad slampa. Jag känner sympatier för Rangers när de spelar bra och roligt och jag vill alltid Henke Lundqvist väl – men lika ofta håller jag på Detroit och Washington och Tampa och Chicago och Vancouver och Dallas och Ottawa och New Jersey.
Det beror på vad de gör, hur de spelar och uppträder, och hur pass framträdande roller dess svenska spelare har (mer om det kära ämnet längre ner…).
”Men du går ju jämnt på Madison Square Garden”, invänder upprörd vän av ordning.
Ja, men igen – det beror på att jag bor i den här staden och förärats säsongsackreditering på den arenan.
Tro mig, jag skulle älska att ständigt vara på resande fot mellan olika NHL-arenor, men till det finns varken budget eller tid.
Så ofta är alternativen Garden eller inget och då väljer jag Garden och den som läser bloggen får helt enkelt stå ut med att det är karaktärerna, händelserna, dofterna och stämningarna där som oftast blir skildrade.
Likadant fungerar det med eventuella antipatier (inte hat; den starka känslan hat reserverar jag för the Breviks of the world) . Som alla andra kan jag irritera mig på vissa lag och spelare – men det skiftar lika drastiskt där. Ibland jublar jag åt Vancouver för att de spelar så fantastisk hockey och har två tvillingar som iscensätter trollbindande shower, ibland – när Kesler och Burrows och LaPierre uppträtt särskilt oacceptabelt – förstår jag precis varför så många i ligan så svårt för just den klubben. Vissa kvällar tyckte jag Sean Avery med sina sanslös provokationer var en magnifik underhållare , andra kändes det som att jag ville strypa honom
Och ja – det är lika med Penguins . Jag har stört mig på det som ibland framstått som klubbens skenhelighet, men också älskat att titta på dem när de spelat sin bästa, vackraste hockey.
De onyanserade attackerna förra onsdagen kom sig av att jag tycker väldigt mycket om Erik Karlsson och blev överdrivet emotionell.
Därmed är vi och petar på den ömma lilla punkten
Svenskarna.
Det finns de som ryar om att jag alltid håller på mina landsmän – och det är en alldeles riktig iakttagelse.
Det är i första hand dem jag är satt att följa, det är dem jag har kontakt med och det är, tycker i alla fall jag, helt naturligt dem jag får starkast känslor för – och alldeles oavsett har jag, i synnerhet vad gäller sport, ett starkt patriotiskt drag.
Det stör många som håller på lag där det just nu inte finns några blågula inslag – i synnerhet populära klassiker som Pittsburgh, Montreal, Boston och LA Kings.
Tough shit, är jag tvungen att replikera i det fallet. Det är bara så det är – och eftersom jag nu arbetar på uppdrag av en bred svensk tidning är det främst deras förehavanden jag får i uppdrag att rapportera om också.
Jag gör mig inga illusioner om att alla ska köpa den här programförklaringen, detta kommer i många ögon alltid vara ”Rangers-bloggen” hur jag än beter mig och hur många Stanley Cup-finaler utan blåskjortornas medverkan jag än bevakar med större eufori än något annat, men den kändes ändå nödvändig för sinnesrons skull.
Nu ska vi de närmaste dagarna hålla koll på lovande matcher som Penguins-Flyers, Capitals-Devils, Blackhawks-Sharks, Senators-Maple Leafs och Red Wings-Canucks.
Vi får se vilka jag håller på. Det är avhängigt vad som händer, vem som gör vad, hur det känns och hur enögda tv-kommentatorerna är.
Så fungerar gamla hockeyslampor…

Som förvarnat:
Bloggen är för ovanlighetens skull inte på plats i the wooooorld’s most famous arena i kväll.
Jag har haft för mycket på schemat under dagen och kollar från vardagsrummet istället, medan jag försöker installera en ny printer/scanner (önska mig för övrigt lycka till med det; att be mig göra såna saker är som att be Snookie analysera Shakespeare).
Men Rangers-fansen ska inte vara sura. Kom ihåg – de få gånger jag inte är där händer det alltid spektakulära saker.
Och kommentatorsspåret…visst, det är öppet.

New Jersey – Ottawa 1-2 (Straffar)
* * *
Hey, till sist blir det ändå ett punky reggae party för The Wailers/Senators trost avsaknaden av Bob Marley/Erik Karlsson.
Och det är två blågula superbegåvningar från olika generationer som fixar’t.
Först kvitterar Alfie, framspelad av Jacke, med en lysande backhand.
Sen är Jacke den ende som nätar under straffavgörandet – och han gör det med en sjujävla pärla till skott som inte ens Marty B hinner få upp plocken på.
Fint ändå.
Jag tycker Sens, in the face of alla motgångar, slet så grymt att de förtjänade den här trösten
* * *
Fan, ni skulle se – efter matchen blir Nyström ånyo den smygare han alltid varit.
Jag anar definitivt ugglor i mossen.
* * *
Saknaden efter Erik är såklart fortfarande påtaglig i Senators omklädningsrum.
– Ja, han är en av de som hörs mest här inne och alltid skojar med alla. Och på isen är han ju som alla vet fantastisk. Så tomrummet är stort, säger Silfverberg medan står och eftersvettas i ett svart underställ med den lätt dubiösa texten ”property of Ottawa Senators” tryckt på bröstet.
Samtidigt har den hemska skadan laddat återstoden av truppen med jävlaranamma.
– Ja, vi har sagt att vi inte ska sakta ner nu. Det gäller bara att jobba ännu hårdare och vilja vinna mer än vad motståndarna gör, fortsätter Jacke.
* * *
Viktor Fasth får vila ikväll – och det är nog faktiskt lika bra. Är det något man vet så är det att nästan alla lag, även de som likt Ducks är i frustande from, förlorar första hemmamatchen efter en lång roadtrip.
Varför?
Beats me.
Men det är så.
* * *
– Det är 40-årskrisen som slagit till, säger Alfie apropå den Mick Hucknall-artade hårmanen.
Själv går jag i Converse ibland, det är samma sak.
* * *
Att Flyers skulle vinna på Long Island tyckte jag man kunde ana, men fan – 7-0!
Hoppas det innebär en grundlig vändning, allt blir roligare när Broad Street Bullies
* * *
Okej, imorrn tisdag har jag väldigt mycket praktiskt i tillvaron som måste fixas, så det är högst oklart om jag hinner gå på Garden och se Rangers-Habs.
Om inte får ni vara med mig i korresoffan,

Senator vinner på straffar, Silfverberg hjälte!

New Jersey – Ottawa 1-0 (Period 2)
* * *
Man hör Bryan Murrays stånkanden över hela pressläktaren.
Och man får ju förstå.
The Wailers blues fortsätter.
Nu är det Jacke Silfverberg som först lyckas pricka stolpen och sedan skjuter Brodeur rakt i magen vid ett kanonläge precis framför kassen – och så tappar Alfie pucken när de är på väg igenom i ett tre-mot-en-läge.
No puck, no cry får nog bli ny anthem i kanadensiska huvudstaden.
* * *
Beklagar, men något verkar vara med knas sura Disqus just nu – i den mån det alls går att publicera kommentarer tar det en jävla tid.
Skitsystem.
* * *
Annars präglas den här perioden i första hand av det händer just ingenting – och att det därför inte heller finns så mycket att blogga om.
* * *
Fullsatt, Viktor, är ett flyktigt begrepp i den här ligan – och i all synnerhet här.
Det heter alltid att alla biljetter är sålda – och det kanske de är – men varje match gapar många stolar, i synnerhet på de nedersta sektionerna.
* * *
Jodå, Nyström kom med kaffe.
Han kan vara det bästa från Eskilstuna sedan Kent.
* * *
Är det bara jag eller är det inte lite väl många såna här målsnåla matcher i år?
Jag tänker inte klaga, även en 0-0-match utan en enda utvisning är himmelriket jämfört med lockout, men ändå – vad är dealen med det här?
* * *
Nu tycker jag det ser ut som att kommentarerna publiceras fast det inte ser så ut på min Disqus-sida.
Bra i så fall, då slipper jag sitta här och känna mig olycklig.
* * *
Nu dyker Mika upp på pressläktaren och säger hej.
Trevligt, men han borde vara på isen.
* * *
”Ikväll lossnar det för Giorux”, tog jag mig friheten att påstå på Flyers-besatta Svenska Fans-Vibergs twitter strax före första nedsläpp idag.
Well…
* * *
Blir det inte roligare i tredjeperren går jag ut och försöker leta rätt på min jersey girl.
Avslöjande kommer i slutrapport.

New Jersey – Ottawa 1-0 (Period 1)
* * *
Ja, stackars The Wailers…
Precis som det hade varit duglig grupp utan Bob (de hade ändå Bunny Livingstone och Family Man Barrett) är Senators ett anständigt lag utan Erik Karlsson (de har ändå Alfie och Kyle Turris) – men i bägge fallen saknas själva finishen, spjutspetsen, den avgörande detaljen som gör ”bra” till ”storartat”.
De jobbar stenhårt, vårdar pucken och ligger tidvis på riktigt bra i anfallszonen, men krampar som Sven-Åke Lundbäck efter en femmil i avslutningarna.
Zack Smith lyckas till exempel missa helt öppet mål. Ja, man kan se det som att Marty gör en fantastisk räddning med klubban också, men…äh, där SKA den ju bara sitta.
Det lugnare och mer avslappnat spelande Devils, å sin sida, har de första tio minuterna bara en riktig chans – och då blir det mål direkt.
Så går det när Bob Marley inte kan vara med på scenen.
Natty dread, liksom.
* * *
Det är tämligen fullsatt och rätt härlig hallabaloo, i alla fall för att vara måndag eftermiddag.
Men det har ju varit så hela säsongen – den där resan till finalen i somras skapade en ny hockeybuzz i Soprano-land.
* * *
Även Alfie har i princip öppet mål med en backhand i ett tidigt powerplay, men pucken tar i utsidan av buren och det har varit Senators melodi ett bra tag nu.
De har lika svårt att få till det i avslutningarna som George Costanza har att få till det på arbetsmarknaden.
* * *
Som Viktor påpekar i kommentatorsspåret har Loktionov alltså fått överta Tedenbys nummer 21.
Det var ju taskigt.
Räckte det inte med att smålänningen fick en skridskoskena rakt i plytet i fredags?
* * *
Om någon vet varför det blev avblåst i första bytet och tekning i mittcirkeln…let us know.
* * *
In med Lehner, tänker jag när Bishop släpper den John Candy-feta returen vid Giontas 1-0-mål.
Men sen –särskilt under sista tio – är det ju biskopen som hindrar hemmalaget från att gå upp i ännu större ledning.
* * *
– Nu kommer Tallinder i en soloräd, är det nån som säger intill mig.
Den hör man inte ofta.
* * *
Verkar inte bättre än att Chris Neil går sönder också.
Det behöver Senators ungefär lika mycket som de behöver en venerisk sjukdom.
* * *
Nu ska vi se om vi kan få Nyström att göra en Eken och gå och hämta lite kaffe åt bloggen.
Allt annat vore skandal.

Det här datumet har jag haft inringat i almanackan sedan den där euforiska dagen för en dryg månad sedan när spelschemat publicerades.
Det är ju idag Ottawa Senators avlägger säsongens första besök i mina hoods.
Men:
Upphetsningen bestod i första hand i att vi skulle få se Erik Karlsson – en av hockeyvärldens allra största attraktioner.
Det blir det nu inget med.
Han ligger som bekant hemma i Ontario med avskuren hälsena.
Och att se Ottawa Senators utan Erik Karlsson är lite som att se Bob Marley & The Wailers utan Bob Marley.
Det vill säga – inte riktigt samma sak.
Men, men…man får väl försöka njuta av Bryce Salvador istället då….
* * *
Matiné på en måndag alltså.
How come, frågar ni.
Well, det är President’s Day idag. Ingen helgdag av Thanksgiving-kaliber direkt, men myndigheter och banker har stängt och då passar NHL på.
I den privata sfären jobbar dock de flesta som vanligt, så vi får se hur mycket folkfest det lir i The Rock idag.
* * *
Nä, jag var lite väl magsur i det där inledande stycket.
Det finns mer än Salvador att njuta av i den här matchen – även med blågula ögon sett. Vi har Youngblood Adam Larsson och Hanky Tank Tallinder i Devils – och Alfie och Jacke Silfverberg i Senators.
Så nu tar vi, som min kompis Lars Nylins pappa alltid brukar säga, varandra i hand och kommer igen.
* * *
Vanliga människor oroar sig för sina barn, ekonomin och världsfreden.
Min mardröm är att slarva bort mina säsongsackrediteringar.
Och idag hände.
Den som gäller för The Rock hängde inte på det dörrhandtag där den ska hända och det hjälpte inte att jag under en desperat halvtimme i den arla morgonstunden i princip rev hela lägenheten.
Den stod inte att finna.
Så jag fick – förkrossad! – sätta mig på tåget utan det älskade laminatet och sen krångla ut en temporär ackreditering.
Doktorn får skriva ut Sobril imorrn.
* * *
Dessvärre är Mika Zibanejad petad.
– Han har inte spelat tillräckligt bra och behöver se en match, säger Paul MacLean.
Tack för den, din gamla valrossmustach.
* * *
Har Nysse Nyström vid min sida idag också – och han duckar i en storm av ilska från Rangers-fan som tydligen inte uppskattade att han hade synpunkter på Broadway Brad och den så kallade Nasher.
Att dom orkar, säger jag.
Fast det kan ju bero på att jag själv just stått och grimaserat i en välförtjänt shit-storm iscensatt av läsare med sympatier för Pittsburgh Penguins.
* * *
Att Mika inte spelar är inget någon i Ottawa behöver sväva i ovisshet om direkt.
Nyheten om petningen toppade Ottawa Suns hemsida hela morgonen.
Det säger något om hockeys, och Senators, ställning i den kanadensiska huvudstaden.
* * *
I Devils är Yayo Josefson inte bara petad – han är skickad till farmarlaget.
Men Old School Lou Lamoriello försäkrar att det inte är någon permanent degradering, han vill bara hjälpa den unge svensken att hitta spel igen.
Må så vara, jag oroar mig ändå för vad som nu ska hända med penthouse-våningen i Jersey City. Blir Adam alldeles ensam i den? Det kan aldrig vara bra för en ung, snäll gosse från Skellefteå.
* * *
Bruce Bennett, den mest välrenommerade hockeyfotografen i hela Nordamerika, kommer och sätter sig vid mitt och Nysses bord under brunchen i pressloungen.
– Jag föredrar att äta med svenskar så att det blir lite neutralt, säger han.
Det kan vara för att det är så tidigt, men jag tycker det är rätt roligt.
* * *
Devils har efter sin fantastiska start nu råkat förlora två av de senaste tre matcherna på nästan kanadensiskt manér ojar sig lokal media över vad som kan ha gått snett.
Vän av ordning kan invända att inte ens Devs, för fan, kommer att vinna allt.
Men Gulitti & co får lite rätt i sin oro av DeBoer
– Vi har förlorat lite av the edge i vårt spel och vi behöver få den tillbaka, säger han.
* * *
Det serveras pannkakor, med finfin lönnsirap, under brunchen.
Exakt vad man behöver tröst sig med när en säsongsackreditering är på vift.
* * *
Edge eller inte, idag är i alla fall jag rätt övertygad om att Devils kommer vinna och återta ledningen i östra konferensen.
Senators är redan trötta på att höra om hur mycket sämre de är utan Erik, men det är likafullt sant. De har förlorat så oerhört mycket i offensiv slagstyrka och rår helt enkelt inte på en motståndare av den här sorten.
* * *
Såna här dagar saknar man ju Konsertpianisten – eller ”Per”, som han heter och kallar sig svingar värjan för Devils i kommentatorsspåret – men frånvaron den här säsongen är legitim.
Han har övat för sjutton Beethoven-sonater på 48 timmar i Uppsala och således inte haft en minut över till att gräla med mig.
Men meddelas kan att han för några veckor sedan hade datorn intill partituret och kollade Devils samtidigt som han pluggade sin Ludwig.
Jag tror det kan vara enda gången i världshistorien något sådant hänt, faktiskt.
* * *
Senators GM Bryan Murray ser aningen grå ut i synen när han sitter lutad över ”relingen” i logen strax bakom oss.
Det är inte svårt att förstås, han har levt alla general managers mardröm sedan en viss hälsena klipptes av.
* * *
Delar hiss med en fullständigt bedårande jersey girl på väg till pressläktaren och är nu kär som en klockarkatt.
* * *
Flera läsare har försökt snacka in en lika som bär mellan den numer svårartat långhårige Alfie och Chuck Norris.
Inte så dumt.
Men den herr kapten verkligen är lik, inser jag nu när han virvlar runt på värmningen utan hjälm, är ju Mick Hucknall i Simply Red.
Tio poäng där, faktiskt.
* * *
Plötsligt slår det mig att säsongsackrediteringen förmodligen ligger i innerfickan på en kavaj nerknölad i tvättkorgen i en garderob.
Det är en himlastormande insikt.
* * *
Nyström säger att han tror att Silfverberg gör en monstermatch idag.
Själv har jag en känsla av att det är Youngblood Larssons tur att skina nu.
Snart vet vi.
Hoppas ni hänger med här nu, pojkar och flickor.