NY Rangers – Washington 2-1 (Slut)
* * *
Ja, mycket ska man se innan ugglorna lämnar mossen.
Rangers avgör alltså med ett powerplay-mål så rasande vackert att Charlamov, Petrov och Michajlov hade stått upp och applåderat.
Snart kommer de lama att gå och de blinda se

Men med tanke på hur mycket puckinnehav de hade och hur bra de faktiskt spelade – ”säsongens bästa insats”, myser en nöjd Tårtan – var det inte mer än rätt att hemmalaget vann.
* * *
Jo, Bäckis är också inne på att låta hårmanen växa, John Carlson-stylee.
– Jag tror jag ska skaffa hästsvans, avslöjar han till och med helt chockerande.
Ha, Willie Nelson från Valbo.
* * *
Snabbaste sättet att ta sig från nya pressläktaren på Garden är via trapphuset och i det kan man varje gång konstatera att de det verkar finnas många som vet hur man kringgår rökförbudet i the woooorld’s most famous.
Det doftar som man föreställer sig att det gjorde hemma hos Charles Bukowski.
* * *
Media bildar som sig bör hög kring Hagge och vill veta hur det känns att göra fem mål på fyra matcherna och sörmlänningen svarar obekymrat att han alltid är nöjd så länge han bara är med och skapar chanser.
Samtidigt pumpar han ivrigt i sig av en vällingartad vätska som ser rätt äcklig ut.
– Ha ha, ser det äckligt ut…det är proteindryck, meddelar han.
Well, hur ska en som aldrig dricker något nyttare än kaffe veta det?
* * *
Starttiden 18.00 kanske inte är så dum ändå. Det är rätt trevligt att komma hem strax efter nio och kunna luta sig tillbaka i den fula korresoffan och…ja, titta på mer hockey.
* * *
Strålle Strålman är mycket riktigt inne på att landsmannen Bäckström filmade vid trippingen i förstaperren.
– Jaja, där föll han lätt, heter det.
När Bäckis får höra det spricker han upp i ett stort leende och försöker sedan, med spelad indignation, tillbakavisa anklagelsen.
– Vad snackar han om, det var ju SOLKLAR utvisning…
* * *
I morgon är det en luguber (ja, förlåt…snart har jag nog tröttnat även på det ordet…) liten helgdag – President’s Day – i USA, så flera matinéer står på schemat.
En, mellan Devils och Senators, avgörs i downtown Newark och om väckarklockan ringer i tid hörs vi därifrån vid sju på aftonen, er tid.

Slut på Hockey Day i NYC, Rangers vinner med 2-1.
Vi hörs senare

NY Rangers – Washington 1-1 (Period 2)
* * *
Bork Bork Hagelin – het som en solstorm.
Han sa för någon vecka sedan att man måste gömma sig lite när man spelar med killar som Nash och så lysande han är på just det, för att sedan dyka upp vid kassen i exakt rätt ögonblick.
Kvitteringen han här till sist fixar åt ett Rangers som dessförinnan håller på att skjuta sig helt förtvivlat på suveräne Holtby innebär sjätte mål för säsongen – och det femte på de senaste fyra matcherna.
Gör han ett till går han upp vid sidan av Patrik Berglund i toppen av den svenska målligan.
* * *
Men vilken rolig match det här blivit att titta på, den har både intensiteten, det fysiska spelet och händelserikedomen i en slutspelsdrabbning.
* * *
Det är en som kallas ”Rich” som är inne och försöker slå straffar i pausen och han gör det inte särskilt mycket sämre än den som kallas ”Rich” i hemmalaget,
* * *
Efter halva matchen har Rangers alltså fyrat av 32 skott mot Holtby.
Synd de inte kan keep it up; 64 skott hade varit rekord under mina år i den här hallen.
* * *
Det går inte att tröttna på vyn av Garden från den här nya pressboxen
Just där vi sitter, i ena kurvan ser man ena långsidan ur en vinkel som ger den ett både futuristisk och otroligt mäktigt skimmer.
* * *
Bäckis fortsätter slå väldigt, väldigt läckra mackor mellan varven.
* * *
Ett tag ser det riktigt otäckt när Powe efter krocken med Hendricks ligger utslagen på isen, han ser verkligen helt väck ut.
Men även om han fortfarande är groggy som en deltagare på Ekens 30-årsfest när de leder ut honom i omklädningsrummet rör han i alla fall på sig.
* * *
I en reklampaus får en kvinna i publiken försöka nämna så många amerikanska presidenter som möjligt på femton sekunder.
Hon lyckas få ihop nio – en mer än Ryan McDonagh i ett inspelat inslag.
Men bägge är hopplöst sega, jag hade slagit dem som Linus Omark slog Tampas målvakt i straffturneringen för några år sen.
* * *
Jag ber att få instämma i kommentatorsspårsfrågan:
Är Ovie med?
Så oerhört hans roll, hans förmåga att vara en faktor i matcherna, reducerats på bara något år.
* * *
Fan, det är ju bara att rabbla från nu och bakåt – Obama, Bush, Clinton, Bush, Reagan, Carter, Ford, Nixon, Johnson, Kennedy, Eisenhower, Truman, Roosevelt och…ja, där hade jag hakat upp mig, men det är ju tretton namn en amerikansk för satan måste sätta på femton sekunder.
* * *
Fast okej, här i pp:t på slutet dunkar ryssen iväg några riktiga bomber till slagskott.
Och man vet ju det:
När som helst kan han plötsligt kliva in i handlingen.
* * *
Det är inga större fel på Henkes ingripande när gamle lagkamraten Wolski kommer igenom helt ensam.
Ojvoj.
* * *
Han är jetlaggad, Nyström, men det lyser ändå i ögonen på honom emellanåt. Det går liksom lite fortare här än när han sitter hemma i Cloetta-hallen och tittar.
* * *
Nu var det ohemult länge sen jag drack kaffe.
Det ska vi ändra på.

NY Rangers – Washington 0-1 (Period 1)
* * *
18.00 är inte SÅ mycket tidigare än 19.00, kan man tycka, men för Rangers verkar det vara rena bagarväckningstiden.
De är helt yrvakna i inledningen – jag kommer osökt att tänka på mig själv när jag irrar runt och letar efter en bra kaffekopp direkt efter tidig uppstigning – och innan de ens hunnit fundera färdigt om Amirante var bakfull när han framförde nationalsången har John Carlson har plaskat in 1-0.
Så kan det gå.
Målet fungerar dock som ett wake up-call, för sen tar de över och öser på så våldsamt att det står 20-8 i skott när det blir paus.
Men Braden Holtby har tydligen kommit på hur det var han gjorde under slutspelet förra våren, för han är svinaktigt bra och stoppar allt.
Så – bortaledning it is.
* * *
Bäckis ser också ut att ha skakat av sig den ryska lockout-rosten nu.
Han slår åtminstone ett par patenterade drömpassningar genom Rangers-zonen – och genererar därmed breda leenden på den här sidan av pressläktaren.
* * *
Jo, Rick Nash spelar – det var ju game-time-beslut på honom – men nog märks att något inte riktigt stämmer.
Han är nästan lika blek som Brad Richards.
* * *
Det är inte ens ett skämt längre, Rangers skapar verkligen fler farligheter i numerärt underläge än i powerplay.
Go figure, som flickan sa.
* * *
John Carlson, som får på rena Niklas Hjalmarsson-släggan när han gör 1-0, är ju så formidabelt långhårig att han snart kan ersätta Nikki Sixx i Mötley Crue.
Något för Bäckis att tänka på? Han skulle ju kunna vara Vince Neil
* * *
Dra vilken slutsats ni vill av det faktum att jag och Varpu redan ikväll sitter och diskuterar hur lång tid det tar att köra mellan Pittsburgh och Chicago.
* * *
Det är Eric Furlatt – alltså Furuhatten – som dömer.
Jag har saknat honom.
* * *
7 timmar och 13 minuter visar det sig ta i en tänkt hyr-SUV mellan de båda förmodade finalstäderna.
Det är på gränsen om man vill sitta i bil så länge under de spelfria dagarna.
Eller som lakritsdrottningen säger:
– Orkar du ha mig snarkande i baksätet så länge?
* * *
Synd för Boudreau att han inte är här ikväll, för det är så hopplöst söndagssegt och tyst att han kunnat köra ”you talkin’ to me”-posen från Taxi Driver – och flinat brett
* * *
Man anar nästan ugglor i mossen när Strålman åker för tripping på Bäckis bakom Lundqvist.
Caps-forwarden faller väldigt lätt i den swede-on-swede-situationen.
* * *
Äh, va fan – en snus nu, det kommer sitta fint.

Happy Hockey Day!
Det råkar ju vara sån i USA idag och i hela nationen – från New Hampshire till San Diego, från Seattle till San Antonio – står medborgarna på rad, med klubbor sträckta i luften, och sjunger Phil Kessels lov.
Eller…nej, riktigt. Det är north of the border det brukar bli så, och ingen någonstans sjunger om No Show Phil. Men i alla fall. Världens bästa sport hedras på sina håll och det är väl fint.
Här i ett ohemult blåsigt New York firar vi med match mellan Rangers och Capitals.
Kan det va nåt?
Well, för att citera en av stjärnorna på isen:
Svårt att säga – men absolut.
Så jag hoppas på fest i kommentatorsspåret också.
* * *
Hann åka förbi Red Wings lördagsträning i The Joe innan jag lämnade Detroit igår – och fick då lära mig att det finns en ny Mister Perfect i Hockeytown.
Jag stod och pratade med kapten Zäta när Kron Wall of Pain försökte smyga ut ur omklädningsrummet helt obemärkt , men kaptenen hann se honom och bad honom upplysa NHL-bloggens utsände om var han var på väg
– Mja, jag ska ju gå ut och stretcha lite, mumlade nummer 55 lätt förläget.
– Det ska du inte alls det. Berätta nu, befallde kaptenen.
Det visade sig att Järfällas Scott Stevens åtagit sig rollen som något slags lagambassadör och var på väg ut på läktaren för att, med mikrofon i hand och allt, hålla ett anförande om vardagen i The Joe för särskilt inbjudna fans.
Jag följde såklart efter och fick se det bästa scenframträdandet sedan Elvis gjorde comeback i Las Vegas 1968.
Han är rena Hyland, Kronwall.

* * *
Vi har genom åren sett en bunt riktigt oförglömliga matcher mellan Rangers och Capitals i the woooorld’s most famous arena.
Som i den slutspelsserien – en av tre sedan jag kom hit – när Lille Fridolf Boudreau hade sagt att de trista fansen i New York inte ens hörs under matcherna och mötet därpå möttes av ramsan ”Can You Hear Us?” på en decibelnivå värdig raketuppskjutningar i Florida; jag har aldrig hört ett mer förkrossande dån till publikreaktion.
Så roligt får vi knappast idag, Adam Oates och Calle Johansson har inte hunnit reta up The Garden Faithful ännu, men en bra match kan det bli.
Efter en start lika bedrövlig som ett modernt melodifestivalbidrag har ju Caps börjat svänga igen – och Rangers vill definitivt inte torska två hemmamatcher i rad.
Och inbyggd i potten finns fortfarande mycket kvarlämnad gammal surdeg.
* * *
Märkte ni att jag smög in ett nytt obskyrt litet ord i inledningsstycket?
Ohemult.
Det betyder, ungefär, obefogat och kan bli en stamgäst av samma dignitet som ”lugubert” i de här texterna.
* * *
Mike Green är skadad och kan inte spela.
Och Empire State Building är en hög byggnad.
Det är ungefär samma slags stating-the-obvious-uttalande.
Fan, till och med gamla cd-askar i plast har större hållfasthet.
* * *
Talade med den fenomenale Viktor Fast igår kväll igen, efter åttonde raka segern, och då ville ha utveckla ”det där med Håkan Hellström”.
Han hade, förklarade han, lyssnat på Way Out West-konserten från 2010, när den älskade göteborgaren talar en del om The Happening på Nalen tio år tidigare , i lurarna på väg till hallen samma dag.
– Och så dök du upp just då…
Well, två saker:
1. Biffen är en sång-och-dansman och dyker alltid upp i exakt rätt ögonblick.
2. Det är inte många målvakter som har så lysande musiksmak.
* * *
Rangers, å sin sida, kan få klara sig utan Rick Nash – det avgörs efter värmningen.
Han uteblev från ett åtagande i fredags och lagledningen försäkrade att stjärnan bara var lite hängig, men när man efter bara ett dygn kallade tillbaka Chris Kreider från Hartford började lokal media ana så kallade ugglor i mossen – vad fan ÄR det för uttryck? – och nu spekuleras i att han åkte på en hjärnskakning när Milan Lucic saftade in honom i sargen med en underarm förra veckan.
Jag beklagar i så fall – främst å Hagge Hagelins vägnar. Han har verkligen hittat den perfekte lekkamraten i Nash.
* * *
”Dimmiga dagar, det var bra där, men vad fanns det att se klart…”
Oj, förlåt. Det där råkade bara komma av sig självt…
* * *
Vi har riktigt finbesök idag.
Nysse Nyström från den andra tidningen har
Så inga slagsmål nu, pojkar. Då blir han vred…
* * *
Ha ha, så sent som idag står det i New York Times att Tortorella i år varit mycket vänligare och mer tillmötesgående mot media – förmodligen för att han vill coacha USA i OS nästa år.
Den blänkaren satt inte helt bekvämt med Rangers-tränaren, verkar det.
För under presskonferensen före den här matchen har grädden i tårtan surnat rejält.
Han fräser om att han inte tänker prata om skador den här säsongen och att han inte är intresserad av Capitals och när han får frågor om vad det finns för likheter mellan Rangers sätt att forechecka och det sätt han tillämpade i Tampa blir blicken så där Richie Aprile-mörk igen.
– Hur länge har jag varit här? Fyra år? Och ni frågar fortfarande om Tampa. Hejdå.
* * *
Nysse anlände redan igår och innan jag, som har samma känslor för turbulens som genomsnittliga Flyers-fans har för Sidney Crosby, flög hem från Motown frågade jag sms-ledes hur det varit att landa i New York.
Det kom aldrig något svar.
Och ett par timmar senare förstod jag varför – han ville skona mig från vetskapen om att landningen skulle ge insikter om hur det känns för en strumpa när man sätter på torktumlaren.
* * *
Blir så ledsen över att höra att Devils skickat Yayo Josefson till Albany att jag börjar spontanlyssna på Melissa Horn.
Jag var övertygad om att han skulle ha en breakthrough-season i år.
Men Yayo vet att man inte får ge upp och kommer att kämpa sig tillbaka, så är det bara.
* * *
Har prickig slips ikväll.
Är det Hockey Day in America så är det.
* * *
Ja, det är väl nästan så man kan boka finalhotell i Chicago framåt midsommar redan nu.
Fy fan vad bra dom är.
* * *
Ovie, som brukar trivas bra i the wooorld’s most famous arena, får frågan om han ser fram emot att få spela mot Rangers i Oates spelsystem istället för i Dale Hunters.
– Ja, flinar han, jag lär om inte annat få mer istid.
Hockeymagin må ha gått förlorad, men charmig är han fortfarande.
* * *
Nu är scouterna här på pressläktaren bakisfnittriga och högljudda igen.
Dom, om några, har behagliga jobb.
* * *
Host host, ja, nu ska vi väl inte röra vid det här känsliga ämnet så mycket mer, men Brooksie är inte helt övertygad om Cookies oskuld, han heller:
* * *
Bäckis brukar också trivas bra här – åtminstone när storebror Storchen är på plats.
Men han – Storchen alltså – sitter enligt uppgift Gävle-skogarna och lyssnar på Willy Lindström-anekdoter just nu.
Tveksamt agerande, tycker bloggen. En sån här kort borde Herr Storch ligga parkerad på sin favoritsoffa hela tiden.
* * *
Ja, söndag – och Rangers i de fina jubileumströjorna igen.
* * *
Värmningen har börjat och Nyström sitter fortfarande inte på sin plats.
Jag börjar ana ugglor i mossen.
* * *
Apropå Bäckis kanske det finns nytillkomna läsare som inte känner till historien från inledningen.
Han hade spelat här på Garden just som nyheten kom att Devils värvat Kovaltjuk från Atlanta, fick frågan om det innebar att konkurrensen i toppen av östra konferensen skulle skärpas och gav det klassiska svaret:
– Svårt att säga, men absolut.
Det är enligt mitt förmenande lika stort som ”skön…t” från Lilla Sportspegeln.
* * *
Svenskans utsände dricker te på pressläktaren.
Te!
Det passar ungefär lika bra som att dricka brännvin på begravningskaffe – och han får höra det.
* * *
Det är en luguber starttid, 18.00. Känns rentav ohemult tidigt och jag kan förstå om ni anar ugglor i mossen.
Men det handlar om att NBC är med och sänder denna Hockey Day och hur helig denna högtid nu än är får den inte snylta för mycket av riktig primetime…
Men skitsamma – VI Kan ha en fin stund ändå.
Nu ska jag bara parera te-doften från höger med en rejäl balja kaffe, sen kör vi.

Detroit – Anaheim 2-5 (Slut)
* * *
Ja, i början av tredje tände de finländska kungarna Teemu och Saku tände jetmotorn och sen var det slut.
Deras respektive ”plays” innan de där avgörande två målen var regelrätta konstverk.
Hakkaa päälle forever.
* * *
Jag har aldrig träffat Viktor Fasth tidigare och blir därför något överraskad när han tittar upp, ler brett och frågar:
– När ska du gå på Håkan Hellström-konsert igen då?
Ha!
* * *
Det är bara i The Joe, i Detroit man får vara med om att polisen behöver rycka ut och gripa folk bakom kulisserna.
Det är oklart exakt vad som hänt, men utanför familjerummet där spelarfruarna brukar vänta på sina hjältar förses två lätt störiga gossar med handfängsel och förs iväg mot utgången.
Den ene bär Zetterberg-tröja.
Det är ju nästan lika oförskämt som när Sarah Palin hade en likadan i ”Game Change”…
* * *
Att intervjua Viktor är mycket trevligt – men svårt. För vi avbryts hela tiden av finska lagkamrater som tycker det är kul att prata svenska.
– Heja Sverige, hojtar en flinande Saku Koivu på sin finaste finlandssvenska när han går förbi
Sedan kommer Toni Lydman och gapar om svenska gossar på samma sjungande dialekt.
– Ja du hör, skrattar Viktor, de kan prata lite i alla fall…
* * *
Talar med Chicagos nya Al McInnis-kopia – Yellbear – på telefon under kvällen och kommer in på just Anaheim, det enda lag Hawks tappat poäng mot hittills,
Ingen tillfällighet, visar det sig.
– Nej, det är helt klart det bästa lag vi mött och Viktor var helt grym i kassen. De kommer att gå långt i år, säger han.
* * *
Min ytterrock återfinns av Red Wings PR-snillen Todd och John och tråkningarna haglar om att jag tvingar dem till extraarbete när jag lotsas till ett kontor i The Joes inre för att hämta den.
Men det får det vara värt, jag slipper frysa ihjäl i den The Day After Tomorrow-kyla som efter mörkrets inbrott tar strypgrepp på Motor City.
* * *
Wings…ja, nej, de gick ju inte riktigt att känna igen.
Men så ska det kanske vara när Pavel, The Mule, Bertuzzi, Helm och Samuelsson alla saknas.
Och det var i alla fall kul att se kreativiteten hos den unga AHL-kedjan, med Jocke Andersson som särskilt iögonenfallande utropstecken.
* * *
Vi har aldrig träffats och inte bytt ett ord så det känns något förvånande när den äldre mannen jag möter på väg mot pressparkeringen på andra sidan Jefferson Avenue out of the blue fräser:
– Motherfucker!
Och sen går vidare.
Men kanske är det ett Penguin-fan som följt twitter de senaste dagarna…
* * *
Nu är det snart 24 timmar sedan bagarväckningen ägde rum och det börjar strama i formuleringarna.
Så nu rundar vi av den här dagen i Detroit med några bilder av skiftande kvalitet.
Den första är tagen i den mytomspunna gång intill pressingången där det alltid, alltid luktar…ja, skit.
Tänkte ni ville se den nån gång.

Cogliano sätter just 5-2 i tom kasse – men Ducks avgjorde redan i början av tredje, med två synnerligen granna mål.
Nu går jag till ankornas kabyss.

Detroit – Anaheim 2-2 (Period 2)
* * *
Det är Joakim Andersson som står för genombrottet ikväll.
Han gör själv 1-0 – och därmed NHL-karriärens första mål – och spelar sedan fram till Tomas Tatars 2-1 i ett powerplay.
Överhuvudtaget är den unga kedjan, som också inkluderar Nyquist, Wings vassaste offensiva vapen denna afton.
Det hade man inte kunnat tippa för…ja, inte ens för några timmar sedan, men framförallt inte för något år sedan.
* * *
Viktor Fasth finns det fortfarande inga skäl att klaga på.
Det har varit rätt yvigt och cowboy-artat där ute i den här perioden och målen kunde han göra just ingenting för att förhindra.
* * *
Tom Renney, numer assisterande åt Babcock, är en hedersman men har blivit helt vithårig sedan senast.
Det kanske är oundvikligt när man coachar Edmonton i två år…
* * *
Stackars Ian White ska bara spela pucken från bakom egen kasse, men klubban går av och en indianare av Sitting Bull-format hamnar i famnen på Corey Perry.
En sekund senare är det kvitterat.
Det är ren otur, men samtidigt – visst har man, rättvist eller inte, känslan att det aldrig skulle hända en sån som Lidas.
* * *
Borde inte Detroits general manager vara intresserad av Anaheims Peter Holland?
* * *
Zäta spelar mest av alla i Detroit, inklusive Kronwall och White Babs kanske inte anser sig ha något val, men ändå – om kaptenen också, av ren överbelastning, går sönder är det ju morsning och goodbye.
* * *
Lidas och Homer har inte synts i jumbotronen ännu, men väl i monitorerna här på pressläktaren.
De dricker bira och ser ut att ha det rätt gött.
* * *
Här ska jag vara glad att jag inte är rinkreporter. Utrymmet mellan båsen där Larry Murphy står och försöker komma med analyser är så minimalt att jag skulle klämmas ut och bli tre meter lång.
* * *
Det var förresten någon i morse som berättade att de hade tänkt att zooma in Holmström och Lidström i the kisscam, men att de misstänkte att svenskarna i så fall skulle mörda dem efteråt.
– Helt korrekt, morrade Homer.
Ah, kom igen nu. Det hade ju varit stor humor..
* * *
Undras var man rock är någonstans just nu.
* * *
Det är inte så konstigt att fansen i The Joe tagit Tootoo till sina hjärtan. De har fått leva utan den sortens fysiska hårding i många, många år.
* * *
Det kan bli en spännande tredjeperiod – och jag skulle nog fortfarande lägga min pengar på Ducks.
Hemmalaget sliter som fan, men motståndarna känns helt enkelt lite bättre.
* * *
Slutrapport kokas vad det lider – och med lite tur får ni se lite bilder framåt småtimmarna.

Detroit – Anaheim 0-0 (Period 1)
* * *
Fasth är precis så stabil och lugn och säker som alla sagt – och stoppar utan problem det Wings mellan varven lyckas skapa.,
Men att det fortfarande står 0-0 här beror mer på Jimmy Howard på andra sidan isen, för Ducks har framförallt under första halvan av perioden praktiskt taget allt spel, kreerar ett par riktigt vassa chanser och borde varit i ledningen med ett eller två mål
* * *
Det går ett mycket besviket sus genom hallen när det aviseras att Datsyuk är struken.
Undra på det.
Det är såklart för att se honom förvandla hockey till poetry in motion många går på hockey här.
* * *
Framförallt är det rätt otroligt att det inte blir mål när Teemu slår en drömpassning till en helt obevakad Cogliano precis framför Howard.
Vääääldigt snyggt.
* * *
Både Nyquist och Andersson får chansen i powerplay.
Kul.
* * *
Någon – jag misstänker John J – har redan uppmärksammat det, men när jag nu ser dem live måste jag ju upprepa att det är för festligt att just B.Allen och Lovejoy bildar backpar.
* * *
Fansen i The Joe får gå hem med ”a Niklas Kronwall fathead” ikväll, meddelas det.
Jag vill också ha!
* * *
Dan Cleary – som verkar ha höjt sig ett par snäpp i alla stjärnors frånvaro – har dock ett fint läge han också, lika obevakad vid kassen.
Fast Fasth är med…
* * *
Fast vid närmare eftertanke har jag ju redan en tjockskalle…
* * *
Babcock ser inte längre lika glad ut som när han mötte Homer och Lidas i morse..
Tvärtom, så fort han zoomas in kommer jag att tänka på en coach jag brukar se till vardags. Det är samma arga blick, samma skällande…
* * *
Hittills har det varit onödigt snällt för att vara de här två lagen. Men TooToo delar i alla fall ut en duktig propp och då visar det sig att The Joe redan lärt sig sjunga om The Too Too Train.
* * *
Underligare ändå är att man tydligen kan gå till försäljningsstånd ute i entréhallen och köpa ”royal snowballs” som på något sätt har med kapten Zäta att göra.
Say what?
* * *
Pizza, pizza…
Den lilla jingeln sticks fortfarande in här och där i pizzakungen Illitchs hall.
Allt annat hade varit skandal.
* * *
Senast jag såg Ducks här var, tror jag, konferensfinalen 2007 när Lilja slog en fenomenal passning rakt i på Selännes klubblad.
Fast det kanske är ofint att påminna om…
* * *
Nu hoppas vi att det händer lite mer här.

Jag säger som Jimi Hendrix:
Hey Joe.
Det var alltså för en resa tillbaka till Detroit och Joe Louis Arena jag tvingades till bagarväckning monumentale – före 05.00, mind you – i morse.
Och jag är så glad över att få komma hit att jag skulle kunna dansa can can med höga sparkar i en musikal på Broadway.
Det är eländig, illaluktande konservburk till arena, men det är också en äkta ishall som andas hockey i varje luggsliten gammal fiber och framförallt – jag har upplevt några av mina roligaste stunder som USA-korre just här.
Så blotta synen av den dammiga, spruckna asfalten i gångarna utanför omklädningsrummen, blotta känslan i de utnötta sätena bakom spelarbåsen, blotta stanken – en luguber blandning av avgaser, bläckfisk och ren skit – fyller min bröstkorg med värme och eufori.
Därför blir det åka av i bloggen ikväll.
Är ni med?
Ni är med.
* * *
Befarade att det skulle kännas vemodigt och ledsamt att för första gången någonsin komma till Hockeytown utan att få möta Lidas och Homer.
Desto mer upplyftande är det ju just därför att se de gamla legendarerna kliva ut i Red Wings bås, med varsin kopp kaffe, under morgonvärmningen.
Lidas är i sin gamla hemstad på snabbvisit och har förstås teamat upp med sin gamla radarpartner och vi har redan publicerat en liten stänkare om vilka mysgubbar de går omkring och är.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article16250985.ab
Men jag måste dra det där om Babs här också, för det är ingenting annat än fantastiskt när den excentriske – ja, lugubre – coachen med vild uppsyn kommer fram i den lilla korridoren utanför omklädningsrummet och börjar gasta om hur fucking dåligt powerplay de har nu och hur han inte kan få någon att göra som Nicklas och Tomas gjorde.
– Fuck, om jag vetat det här hade jag uppskattat dig mycket mer, skrockar han och slår Homer på axeln.
Det är inte meningen att såna som jag ska få uppleva såna ögonblick – och Babs har förstås ingen aning om vem det är som står intill och flinar fånigt – och just därför är det ju snudd på magiskt.
* * *
Bagarväckning, för att nu reda ut det begreppet, är all uppstigning som måste ske före 07.00.
Bagarväckning monumentale blir det när klockan ringer för 05.00.
Inget för morsgrisar.
* * *
Det är Anaheim Ducks som gästar ikväll och ja – Viktor Fasth står från start.
I likhet med bland andra Flames har Ducks dock infört en ängslig regel om att media inte får prata med målisen under matchdag, så jag vet inte vad han tycker om att få möta landsmän som Zäta och Kron Wall of Pain och Jonte Ericsson.
Men jag ser honom i alla fall vid den klassiska målvaktsplatsen i gästernas omklädningsrum och kan meddela att han säger ”tjena” på svenska, lägger in en föredömligt fet prilla och sen sitter och ser allmänt cool ut medan lagkamraterna myllrar runt honom.
* * *
Babs är inte den enda som kommer fram och tjötar med Lidas och Homer.
En regelrätt parad av materialare, massörer, radioreportrar och annat löst folk vill hälsa på gudarna.
För att inte tala om spelare.
Det är riktigt vackert att se en ny rödvinge som Tootoo stanna till, sträcka fram handen och med hela uppsynen full av vördnad visar vilken respekt han har för de stora föregångarna i klubben.
* * *
Lille Fridolf Boudreau är samma godmodiga humör som vanligt och säger väldigt snälla saker om både Bäckis och Mojo Johansson när jag sträcker fram bandaren.
Han är dock noga med att inte stå med ryggen mot den vägg där Red Wings tryckt delar av sin inte helt pjåkiga meritlista.
– Vi behöver ju inte påminna omvärlden om att de vunnit Stanley Cup så många gånger, menar han och nickar mot en fotograf i närheten.
Nej, det hade ju blivit en aha-upplevelse för alla som sett en sådan bild…
* * *
Även The Mule, Monstret och Samme Samuelsson är med på morgonvärmningen, men tyvärr:
Ingen av dem kan spela den här matchen.
Det kan inte Datsyuk (day to day med okänd skada), Bertuzzi eller Helm heller, så det är – ehum, ja – vingklippta rödvingar som kommer till spel i afton.
Man kan misstänka att nummer 40 får en och annan minut på isen…
* * *
Ojvoj, Steve Forberts ”Romeo’s Tune” i PA:t så här en dryg timme före matchstart.
För det borde The Joe-dj:n få en inskription i bucklan nästa gång Wings bärgar den.
* * *
För dyre kollegan Jarkko hemma i Stockholm har Teemu Selänne ungefär samma status som Jesus har för genomsnittlig kardinal i Vatikanstaten.
Så jag önskar han var med när The Finnish Flash, alltid häpnadsväckande trevlig och lättillgänglig, kliver ut på den här dammiga inomhusasfalten och svarar på några frågor.
Då hade dear Jarkko bland annat kunnat konstatera att det tydligen varit fint väder i södra Kalifornien på sistone, för det är en grundligt brunbränd bringa som blottas under en väldigt uppknäppt Hugo Boss-skjorta.
* * *
Fast jag tycker, som alltid, att herr DJ kunde gräva mer i den här stadens eget oerhörda musikarv.
Stooges ”I Wanna Be Your Dog”, Four Tops ”I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)”, MC5:s ”Kick Out The Jams”, Supremes ”Stoned Love” och White Stripes ”I Think I Smell a Rat” borde till exempel alltid gå på repeat här.
* * *
Svenskkvoten behöver man dock aldrig oroa sig för i Detroit.
Det finns outsinlig tillgång på blågul talang i klubbens pipeline, så när The Mule, Samme och Monstret hamnar på skadelistan kallas Gustav Nyquist och Joakim Andersson upp istället.
Och jag har en känsla av att Nyquist slutligen får sitt genombrott ikväll.
* * *
Det är svinaktigt kallt här uppe och just därför alldeles särskilt olämpligt att glömma ytterrocken i pressrummet efter morgonvärmningen.
Hur ska det här nu gå?
* * *
– Är det Ettan du snusar, frågar Homer plötsligt och jag får för några exalterade ögonblick för mig att han lagt sig till med nya, coola laster efter karriärens slut.
Men det visar sig bara att han av misstag fått en laddning snus och kan skänka en stock om det skulle vara så.
Det är en särskild sorts hedersmän som växer upp i Piteå, har jag alltid sagt.
* * *
Det är av, lätt förklarliga skäl, fortfarande mycket prat om det öde som drabbat Erik Karlsson och alla grimaserar illa bara ämnet kommer upp..
Ingen tror att Cookie var ute efter att skada, och allra minst skära av någon hälsena, men ingen tror heller att han är helt oskyldig utan förmodligen ville sätta in ett litet tjuvnyp.
Får också den typ av kevlar-armerade strumpor som ska skydda mot dylika skador.
Jonte Ericsson till och med skär lite med skenan i ett par och faktiskt – det blir inte ens ett märke.
Själv slutade han för ett tag sedan använda dem för att de skavde så svårt mot fotknölarna, men…
– Jag ska definitivt få dem fixade och börja använda dem igen, klargör han.
Bilderna på Karlssons ansikte förvridet i smärta har gjort intryck, that’s for sure.
* * *
Jag tycker egentligen att popcorn är ett rätt överskattat fenomen, men de som serveras på pressläktaren i The Joe är för oemotståndliga för att inte utlösa regelrätta orgier.
* * *
Hip flexor, säger dom att The Mule drabbats av.
Det tycker jag låter som namnet på ett belgiskt industriband.
* * *
Homer och Lidas var här mot Blues i onsdags också och fick då en standing ovation när de zoomades in på minijumbon
Ikväll sitter de i Mike Illitch lyxloge och jag hoppas på samma behandling igen.
Det vore kul att få uppleva live.
* * *
Fredagkväll rådar och det känns redan under värmningen att det är laddat för party i Motown ikväll.
Men det känns också att Ducks har en annan swagger, ett annat självförtroende, så det partyt kan komma att crashas ganska så på en gång.
Snart vet vi.