TEAM HARTNELL – TEAM RICHARDS 6-10 (Slut)

* * *

ATLANTIC CITY. – I choked up when I heard ”we want hockey”, säger Scott Hartnell på presskonferensen efter matchen.

Jag med.

Det här var, trots bristen på allvar, en enda lång påminnelse om vad det är vi går miste om just nu, hur själsdödande det är att inte få sitta på läktare och se Kung Henrik klippa med plocken, hur mycket man faktiskt älskar den här sporten, de här spelarna, den här publiken, de här ljuden och dofterna och känslorna.

Så jag ber att, igen, få instämma med de underbara fansen i Boardwalk Hall:

– We want hockey! We want hockey! We want hockey!

* * *

Och så ber jag att få avrunda med några bilder:

Hockey Night på USA:s mest klassiska boardwalk 

Så här ser en vacker hall ut.

En av de mest efterlängtade synerna i min tillvaro...

Och här är en annan – NHL-spelare som värmer upp.

Kung.

D
Det känns på nåt sätt bra att få ack-bricka av Caesar’s Palace…

S
Arrangören.

Alfie är lockoutad från frisören också.

Somliga kom direkt från Arlanda.

HEN-RIK!
* * *

Vi hörs snart.

Jag tror fortfarande på spel femtonde december. Det måste bli så. Måste, måste, måste…

Tre och en halv kvar nu, Team Richards leder med 10-6 och spänningen är olidlig.

Eller inte.

Men kul har vi haft.

Nu ska jag ta mig ner i environgerna – de KÄRA gamla environgerna – och bubbla lite med spelare.

Kommer med en slutrapport – KÄRA gamla slutrapport – vad det lider (KÄRA gamla ”vad det lider”…).

TEAM HARTNELL – TEAM RICHARDS 4-7 (Period 2)

* * *

ATLANTIC CITY. Ja, hm, när jag talade med Lundqvist igår erkände han att det blivit svårare och svårare att träna hårt ju längre lockouten pågår.

Och nu har Team Hartnell, som framgår av siffrorna, sånär lyckats komma in i matchen…

Fast det kan förstås också bero på att såna här uppvisningsmatcher ska följa samma gamla manus som vanligt och till slut sluta i två siffrig differens.

* * *

James Neal är ende Penguins-spelare på plats och buas ut

Pittsburgh är inte populära

Men snipern från Oshawa bryr sig måttligt. Han har gjort hattrick och är bäst på isen.

Eller ”bäst”.

* * *

Fast han tar ytterligare en straff av Stamkos, Lundqvist – den andra för kvällen.

Där är han lite Lady Gaga.

Jag menar…born this way!

* * *

Allt är sig likt, jag lycka hetsa blodtrycket till Niagara-fallet-nivåer bara för att tekniken inte fungerar i första periodpausen.

Eken skulle ha skrattat ihjäl sig om han varit här.

* * *

Mora IK-fans som väntar på Bobby Ryan behöver inte vara oroliga.

Han har inte åkt vilse på vägen upp längs riksväg 70, han är här och spelar välgörenhetshockey – och han har gjort ett snyggt mål.

* * *

Arron Asham vet varför han har NHL-kontrakt och vänskapsmatch eller inte:

Han försöker starta fajter med sina gamla Hanson Brothers-kompisar Carcillo och Hartnell.

Tråkigt nog är det ingen som vill dansa.

Kom igen nu, det är Flyers-fans på läktarna – det är ju dom saknar ALLRA mest.

* * *

Richards lag har av oklara skäl Vinn från ”Jersey Shore” som coach – och varje gång han nämns, eller intervjuas i båset, blir han nästan lika grundligt utbuad som vore han Gary Bettman.

* * *

Men när Asham och Carcillo till slut ändå börjar tajfsa lite blåser domarna av – låter dem slå varsin straff.

Bägge missar…

* * *

Fint att se att Stanley Cup-mästaren Simon Gagne fortfarande får så mycket kärlek av Flyers-fansen, tycker jag.

* * *

Man får kaffe på välgörenhetsmatcher också.

Det är det bästa med hela det här evenemanget.

* * *

Alfie gör mål – assisterad av Brad Richards.

Det känns som ett radarpar som aldrig fått ta form, gör det inte?

* * *

Gustaf, vi ska se om det inte kan bli lite bilder under sista perren, hörrdu.

* * *

Jag ber att få instämma med resten av Boardwalk Hall:

– We want hockey! We want hockey! We want hockey!

Ja, som fan vill vi det.

TEAM HARTNELL – TEAM RICHARDS 0-4 (Period 1)

* * *

ATLANTIC CITY. För första gången sedan i maj hör vi den, en av det samtida New Yorks mest klassiska ramsor:

– HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK!

Det är som att här

Men som han förtjänar den.

Kung Henrik har haft rena showen i förstaperioden, tog tolv skott redan under de första sex minuterna och robbade såna som Hartnell, Stamkos, Wayne Simmonds och andra på alldeles givna baljor med förbryllande akrobatkonster.

Spelsugen?

Jo, som kapten Haddock är sugen på whiskey efter tre veckor i öknen.

Så jag säger det, jag också:

HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK!

* * *

Vänskapsmatch är det, utan tacklingar och så, men jag spårar ändå mer nerv och intensitet än i exempelvis All Star-uppvisningarna.

Det är killar på isen som saknar sina jobb.

Eller så är det bara jag som inbillar mig för att det är så oerhört kittlande att få vara i hockeymiljö igen.

* * *

Marty Brodeur är mindre angelägen än Henke, om man säger så. Han har tagit det här med välgörenhet bokstavligt…

* * *

Det krävs så lite för att påminna folks som är här om hur mycket de saknar den här sporten.

Flyers-fansen blir till exempel direkt rörda när hon den klassiska sångerskan från Wells Fargo kommer ut och sjunger nationalsången.

Det är då den hörs första gången, den ramsa som i ännu högre grad än Bettman-harangen blivit kvällens tema:

– We want hockey! We want hockey! We want hockey!

Indeed, we do.

* * *

Man är inte helt van vid att lagkaptenerna – i det här fallet Scott Hartnell och Brad Richards – står med varsin mikrofon i mittcirkeln och pratar med publiken före matchen, men det är rätt trevligt.

En sån här gång alltså.

Tur inte Bettman är här – och han ska tacka sin privata Gud för att han inte är det. Då hade han säkert fått för sig att det vore en bra idé även vid vanliga matcher.

* * *
Nu kommer det en kollega, ibland anklagad för att coacha för mycket (…) och säger att församlade murvlar från New York efteråt ska träffas på en sportbar på Caesar’s och fira att vi ses igen.

Jag vet inte, jag. Sånt där tok, dricka och så…det håller ju jag ogärna på med.

* * *

Det är mest Rangers- och Flyers-fans på plats – och de tävlar om att hylla sina egna och bua ut varandra.

När de inte förenas i ”Maaaaarty”-sången förstås.

Lite onödigt en sån här kväll, kan tyckas – men det är med glimten i ögat och Brodeur verkar ta det på just det sättet också.

* * *

Inte fan är Lilja med, det var tydligen ett missförstånd. Men han ska finnas i hallen, så snus ska det ändå gå att snika åt sig…

* * *

Nu ska vi se om Henke tänker vara lite snällare mot hemmalaget…

ATLANTIC CITY. Det är inte på riktigt.

Det betyder inget i idrottslig mening.
Det känns inte på minst vis som inför en vanlig match.

Men likafullt:

Jag är så glad att jag vill dansa båda lambada och fågeldansen över att få sitta i en ishall, med kollegor och uppspelta fans, och titta när NHL-stjärnor spelar hockey.

Det är ett helt,  evighetslångt, smärtsamt halvår sedan sist.

Så strunt samma att det bara är en vänskapsmatch som ska avgöras i klassiska gamla Boardwalk Hall denna blåsiga och kalla lördagkväll i Atlantic City.

Jag tänker liveblogga med samma lust som vore det en Stanley Cup-final (om än inte lika långt…jag känner redan att jag är ringrostig som en 42-årig Maple Leafs-veteranen på 70-talet efter fyra månaders sommarsemester…).

* * *

För den som till äventyrs inte vet vad det här handlar om är det alltså ”Operation Hat Trick” – en välgörenhetsmatch till förmån för de som drabbades av stormen Sandy för en knapp månad sedan; otaliga inte minst i de här trakterna.

På plats för att stödja offren finns nästan all NHL-adel som fortfarande inte flytt till Europa: Henrik Lundqvist, Daniel Alfredsson, Brad Richards, Scott Hartnell, Steven Stamkos, Martin Brodeur, Kimmo Timonen, PK Subban, Ville Leino, Marian Gaborik, James Neal, Andreas Lilja, Simon Gagne – med flera.

Och ja – jag är helt upphetsas över att få se dem med skridskor på tassarna igen.

* * *

I vanliga fall har jag svårt att tänka mig att särskilt många fans hade offrat en lördagkväll på en sån här tillställning.

Men redan på vägen ner längs Garden State Parkway kan jag notera att det uppdämda behovet efter hockey nu är så stort att hardcore-fansen är beredda till vad som helst för minsta skärva av NHL-stämning.

Man ser av Rangers- och Devils-jerseys på varje rastplats och mack.

Här nere är det ännu värre; det kryllar av hockeysupportrar såväl inne på kasinon som ute på den berömda boardwalken.

Det känns nästan lite…rörande.

* * *

Att Lilja, bloggens särskilde sidekick, skulle vara med ikväll visste jag inte på förhand, men det står så i programmet.

Det kallar jag positiv överraskning – mitt snus är nämligen på väg att ta slut precis nu och ny leverans väntas inte förrän i veckan.

* * *

Verkar också som att det här kan arta sig till en hygglig manifestation mot den pågående lockouten.

Redan under förmiddagen ekade ramsan inne på Caesar’s Palace:

– FIRE BETTMAN! FIRE BETTMAN! FIRE BETTMAN!

Lyckas alla här inne enas i den harangen här inne  blir det riktigt festligt…

* * *

Henke ser under värmningen ut PRECIS som han ska – och jag blir alldeles, alldeles varm av den synen.

* * *

Sorry, Daniel Pettersson, jag vet inte om matchen överhuvudtaget sänds på tv och har ingen fulstream att bidra med.

* * *
Särskilt mycket till hockeymatch lär det inte bli, förstås. Ni vet hur det är med vänskapsmatcher. Som bira utan alkohol.

Men kul show kan vi ändå få, särskilt som det inte kommer att dömas några utvisningar – vid eventuella regelbrott blir det straff istället.

Hm.

* * *

Det är som en klassåterträff här på pressläktaren också.

Många har inte setts sedan i våras och rena kramkalas utbryter bland såna som i vanliga fall bara nickar till varandra i mediarummet på Garden.

Så fint.

* * *

Åh, ljudet av zamboni som glider över is.

Plötsligt är det ren poesi.

* * *

När jag var i Portland och bloggade för en månad sedan hände det att de inläggen i det här nya systemet  helt sinnessjukt kastades om av sig själva.

Om det händer igen ber jag om tålamod – det kommer ändras i efterhand.

* * *^

Jag såg i den Lady Gaga i den här förstummande vackra hallen, känd från Boardwalk Empire‚ för något år sedan, och räknar kallt med att Alfie är lika spektakulär ikväll.

* * *

Nä, nu åker vi.

NHL-hockey igen.

Inte på riktigt – men ändå.

Hallå!

Visste inte om det skulle finnas uppkoppling i gamla – och andlöst vackra – Boardwalk Hall, men det gjorde det.

Så:

Det blir lite liveblogg från den här välgörenhetsmatchen i Atlantic City ikväll – ett litet plåster på våra NHL-sår.

Första inlägget runt 01, er tid.

Ja, ringa in det datumet i almanackan nu.

15 december.

Då tror jag att NHL-säsongen 2012-2013 kan börja.

Det såg ut som ett saftigt bakslag, det som hände så här dagen före fina Thanksgiving, när NHL nobbade spelarfackets senaste bud.

Men bry er inte om allt väsen ni hör, det är bara propaganda och skramlande med tunnor och försök att påverka opinionen.

De här processerna följer sitt eget manus och vi befinner oss nu ganska precis där NBA-konflikten befann sig förra året.

Med det nya förslaget har spelarna inte bara närmat sig  motparten ganska avsevärt – de har klivit i samma universum och talar äntligen  samma språk.

Så nu börjar förhandlingarna på allvar, och blir en ren dragkamp om dollar och cent.

Närmast kan vi förvänta oss att NHLPA upplöses som fackförening och istället omvandlas till en ”trade association”. Riktigt hur det ska översättas vet jag inte, men det innebär att hela tvisten kan tas till domstol.

NBAPA gjorde likadant ifjol – och sju dagar senare fanns det en deal.

Så:

Strax efter Lucia.

Då släpper vi pucken.

* * *

Det roligaste som hände idag var inte att Gary Bettman på sin presskonferens plötsligt blev avbruten av ett ilsket Flyers-fan.

Det roligaste var att den ilskne påminde väldigt mycket om blogglegendaren Gris-Olle.

Oh, Gary – har de retat upp DEN sortens supportrar är det dags att utöka livvaktsstyrkan.

* * *

Det har alltid bott en Kenta Nilsson i Dogge Murray, så jag är inte förvånad över soloräden där hemma.

Eller…jo, lite.

Fan vad snyggt det var!

* * *

Varken orkar eller kan gå in i detalj på vad tvisten mynnat ut, det är för komplicerat och för tråkigt, men det skiljer nu 182 miljoner dollar i parternas bud.

Besinningslöst mycket pengar rent allmänt – men inget som en hel säsong kommer ställas in över.

* * *

Hockey News fortsätter komma ut i regelbunden takt och Campbell & co gör vad de kan för att fylla sidorna.

Sånt leder ofta till att kreativiteten flödar och i senaste numret har de ett lysande jätteblock om hur hockeyn i Nordamerika skulle kunna förbättras.

Några förslag:

Spel tre-mot-tre när det blir övertid (från Sidney Crosby), större målburar (Jarome Iginla…ska vi gissa att målisarna inte håller med om det storartade i den idén), större isyta (Bobby Holik), båda lagen ska kunna spela i de mörkare matchställen (Daryl Reaugh) och upphäva reglerna kring böjningen av klubbladen (Brett Hull).

Synpunkter?

* * *

Put your makeup on, fix your hair up pretty, and meet me tonight in Atlantic City.

Häng med här på lördag, försökte jag säga där.

* * *

Mer från Hockey News:

I en liten enkät har läsarna fått svara på i vilket annat land de helst skulle spela under en lockout om de var NHL-spelare.

Och etta, med 38 procent av svaren, är – Sverige.

Vi är bäst.

* * *

Anze Kopitar och Bobby Ryan i samma kedja…i Mora vet dom fan hur man bygger ett lockout-lag.

* * *

Även om jag har fel och lockouten fortsätter även efter nyår vill jag påminna om att det för sju år sedan dröjde ända till början av februari innan NHL ställde in hela säsongen.

Så det dröjer innan jag tänker känna riktig panik.

* * *

Idag ska jag inte glömma det:

Jag hatar den här lockouten!

LOS ANGELES. Fantastisk att Sudden nu officiellt är en Hall of Famer.

Men väldigt välförtjänt också.

Mats Johan Sundin från Sollentuna är tveklöst en av de allra största som utövat den här idrotten – en genetisk fullträff as far as hockey goes; stor och stark och intelligent och fullsprängd av rödglödgad vinnarinstinkt.

Ja, jag behöver egentligen säga så mycket mer.

Ni har sett honom.

Ni vet vilken nationalklenod han tack vare all den där talangen och all den där oböjliga mentaliteten blev.

Det enda trista är att han aldrig spelade i ett tillräckligt bra NHL-lag – vad hade hänt om han stannat i Quebec och sedermera blivit lagkompis med Foppa i Colorado, undrar jag ibland – och således aldrig fick vinna det ultimata priset.

Men förhoppningsvis är den magnifika utmärkelsen han förärades ”hemma” i Toronto i natt en liten kompensation

* * *.

Den ende svensk som ingår i Hall Of Fame-skaran sedan tidigare är Börje Salming.

Det säger något om vilken ära Sudden blivit föremål för.

Men vi lär få vänja oss vid såna här ceremonier,  fler blågula medlemmar är under insegling.

Foppa och Lidas kommer definitivt att få ”the nod” inom de närmaste åren, och när han väl lägger av lär guden i Ottawa – Alfie –

Det är den gyllene generationen som gör det slutliga avtrycket i evigheten nu.

* * *

Är på ett eget litet äventyr i La La Land och åkte igår förbi Staples Center och det bara slog mig hur oerhört pinsamt det är att Kings fortfarande inte kunnat fira triumfen de fullbordade i den fina hallen för ganska exakt fem månader sedan.

Shit, det kokade av hockeyfeber här bland palmerna då och hockey höll på att bli riktigt hett på den här jättemarknaden.

Nu är södra Kalifornien istället på väg att glömma att den här sporten ens existerar.

Bra jobbat, NHL.

* * *

Mitt starkaste Sudden-minne?

Tja, det finns ju några att välja bland. OS-guldet, vändningarna mot Finland, showen med Foppa i World Cup, återkomsten till Toronto efter combacken med Canucks och några gloriösa kvällar på Garden i slutet av karriären comes to mind.

Men för min personliga del kan det allra mest minnesvärda ögonblicket vara höstkvällen 1994 när Gary Bettman firade sin första lockout och Sudden kom hem till Globen för comeback med Djurgården i ett derby mot AIK.

Jag är inget djurgårdsfan, men stämningen den aftonen…fan vet om det någonsin varit lika elektriskt inne i Globen.

* * *

NHL-konflikten har nu pågått i två månader och uppgivenheten bland fans och mediarepresentanter är total.

Ingen tror längre att det blir någon säsong.

Men det blir det.

Den här teaterpjäsen måste få spelas klart bara, all propaganda och allt skitprat måste luftas och mig förvånar det inte alls om förhandlingarna strandar ytterligare en gång.

Men sen kommer de plötsligt överens och därefter kommer det gå snabbt.

Pucken släpps i december.

* * *

Tills dess (jag glömde ju detta…):

Jag hatar den här lockouten.

Och medan vi gick här i mörkret och kylan och försökte hitta fotfästet i post-Sandy-världen passade NHL på att ställa in Winter Classic…

Fantastisk timing.

Bara NHL kan gå till torgs med ett besked av den nedslående sorten mitt under en nationell kris.

Det är i sig för jävla trist att det inte blir nåt på nyårsdagen, för en gångs skull såg jag verkligen fram emot Winter Classic. Hockey i The Big House i Michigan hade varit magiskt – för att inte tala om 24/7 med Zäta, The Mule och Kron Wall of Pain som filmstars.

Däremot tror jag faktiskt inte att det här innebär att säsongen är körd.

Bettman stekte inte Winter Classic för att visa att han och ägarna ”menar allvar” eller ens för att knäcka spelarfacket, även om det måste te sig som en våt dröm för kommissionären. Enligt samstämmiga rapporter handlade det i första hand om att Red Wings hade gjort klart att lockouten har skapat sån dålig stämning i Michigan att evenemanget inte hade gått att arrangera med samma goodwill-vibbar som vanligt.

Men nu kommer alla inblandade att göra vad de kan för att rädda det som räddas kan.

Steve Fehr och Bill Daly, de näst högsta befälen hos respektive part,  möttes under lördagen för de första regelrätta förhandlingarna på flera veckor – och enligt uppgifter satt de fortfarande inlåsta och överlade vid ettiden i natt.

Det är början på något väldigt bra och jag börjar få känslan att NHL-säsongen startar innan vi nått december.

* * *

Det finns gott om Islanders-, Devils- och Rangers-fans bland de som drabbats hårdast av superstormen Sandy, i minst i blue collar-områden som Staten Island  och Long Beach på Staten Island.

Ligan, och klubbarna i fråga, borde verkligen visa att de inte bara tänker på dollar och cent och göra något för dem.

Sean Avery, den gamla hjälten, har därvidlag satt ett bra exempel.

* * *

Öppningen i förhandlingarna verkar kunna ske kring den komplicerade punkt som kallas ”Make Whole”-konceptet och innebär att redan skrivna kontrakt skyddas.

Problemet i ligans senaste förslag, det som åtminstone i teorin syftade till att få till en 50/50-deal, var att spelarna själva genom en invecklad procedur i princip skulle få stå för den garantin själva, men som Darren Dreger rapporterat de senaste dagarna är ägarna nu beredda till eftergifter i det avseendet.

Där finns manöverutrymmet.

* * *

Otroligt trist om Jonas Brodin verkligen bröt nyckelbenet i clashen med Taylor Hall.

Han har varit sensationell under säsongsupptakten med Houston och jag såg fram emot en liten Texas-tripp för att se the next Lidas in action.

* * *

Vreden mot NHL på twitter efter Winter Classic-beskedet liknar ingenting som Gary Bettman upplevt tidigare – och då har han ändå upplevt en hel del i den vägen.

Det är sant att sociala medier som vi känner dem idag inte fanns 2004, men ändå.

Jag undrar om kommissionären, ägarna och spelarna verkligen förstår hur mycket de sätter på spel med de här apkonsterna.

* * *

Som någon kanske såg talade jag med både Kron Wall of Pain och Daniel Sedin om det inställda jätteevenemanget igår.

Både tyckte det var väldigt synd – men uttryckte också förhoppningar om att det här kan komma att lösas snart.

Lite senare, när artikeln redan hade gått i tryck, hörde Zäta av sig från Schweiz också och det lät ungefär lika där, men framförallt kunde man mellan raderna höra viss oro över att det ännu inte sagts något om hur det ska gå med favoritjippot All Star!

* * *

Det här var det ett tag sen jag skrev, men det gäller förstås fortfarande:

Jag hatar den här lockouten!

Portland – Binghamton 4-2  (Slut)

* * *

Ah fan, Oliver fick en slashing över ena handen i början av tredjeperren och tvingades helt sonika kliva av.

– Jag har sytt några stygn, säger han och visar upp en bandageårad hand när jag träffar honom utanför omklädningsrummet efteråt.

Coyotes GM, Don Maloney, riskerar själv att slå sönder en hand när han får DEN nyheten…

Det lär nu inte vara någon fara för långvarig frånvaro för smålänningen, men han spelar inte söndagens bortamatch mot Springfield.

Vilket innebär att han slipper en fyra timmar lång bussresa ner till Massachusetts direkt efter den här matchen.

– Ja, ler han, man får försöka se det positiva såna här gånger…

* * *

Det var en uppbygglig upplevelse det här.

Jag har inte sett frejdigare, mer energisk tuta-och-kör hockey sedan Kalle Eriksson, då 14 år, och hans kompisar hade show på hockeyskolan i Leksand.

Samtidigt kan man ju, utan att dra för stora på växlar på en enda match, rätt snabbt slå fast att AHL är en bra mycket bättre liga än sitt rykte.

Det handlar inte om något professional wrestling-skämt, alla på isen kan åka skridskor och skjuta och tacklas – de har bara inte stuvats in i lika tajta system som sina kollegor på platån ovanför ännu.

* * *

Nog är det lite märkligt, i NHL är det inskrivet i stadgarna att ackreditera jönsar som jag måste släppas in i omklädningsrummen senast tio minuter efter slutsignalen.

Men när man kliver ner en nivå är det plötsligt en rejäl no-no; istället får man plötsligt stå vid ett kravallstaket utanför och se dum ut.

Det är såklart ingen big deal, men en bloggaree får ju mindre stuff att spinna sina små aktstycken kring…

* * *

Tackar för alla tips, Skånske Jan, men tyvärr har det bara blivit jobb under den här vistelsen.

För nu, halv ett, är det för sent för humrar, va?

* * *

Det är fint att se att också ungbloden i AHL måste vara propert klädda när det är match.

Stil och finess, det gillar fabror biff.

* * *

Då tackar jag för ikväll, det var trots brutal ringrost otroligt roligt att få göra det här igen – och den mest akuta abstinensen efter livehockey, den som på fullt allvar höll på att göra mig till ett psykfall, har dämpats åtminstone tillfälligt.

Nu var det ju meningen att jag skulle ta mig till Manchester för söndagens matiné mellan Monarchs och Senators, men jag måste åka till New York innan monsterstormen Sandy anländer – annars blir jag kvar här uppe till mitten av veckan och så kan vi bara inte ha det.

* * *

Till sist:

Jag hatar den här lockouten – men lite mindre nu när jag varit på AHL-match.