Det är aldrig nån som skickar mig såna frågeformulär jag ser att andra bloggare får hålla på och ha kul med hela tiden.
Eftersom jag råkar älska det fråga-svar-formatet irriterar det mig svårt.
Men det går ju att ta saken i egna händer, så nu har jag snott en enkät jag hittade hos den utmärkte Goesta på Det ljuva livet.
Patetiskt, jag vet. Men jag vill så gärna!
Och så här blev det:

 
Du heter: Per Georg Bjurman.
Smeknamn: En jävla massa, faktiskt. De vanligaste är Bjurre, Biffen, Bukta, Bjursa, Bjurton, Bjurtanen, Bjuppe, PeBe, Pebs och BBF.
Låt som du när du är ledsen sörjer till: Det finns några att välja på, men just nu skulle jag säga Steve Forberts ”It isn’t gonna be that way”.
Vad tror folk om dig: Jag misstänker att många tror att jag är rätt korkad.
Stämmer det: Jag är rädd för att det åtminstone emellanåt gör det.
Vad får du oftast komplimanger för: Att jag lämnar i tid, ha ha.
Vad säger du för att imponera på någon: Att jag känner Niklas Kronwall.
Hur imponerar man på dig: Det är väldigt lätt, det räcker att vara klok och rolig och snygg och ha integritet. Och spela i NHL.
Brukar du skratta för dig själv: Ja, rätt ofta.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS: ”Ha ha, nej jag har inte det än…jag har ingen mobil på jobbet så jag kan inte svara förrän efter 23 på kvällarna, så du vet”.
Var bor du: På Manhattan.
Trivs du där: Ja, mycket.
Äger du några Converse: Nej. Har gjort, men det är längesen.
Brukar du bli för full: Det har kanske hänt, ja…
Är du allergisk mot något: Brynäs.
Har du haft sex idag: Nejdu.
Nästa mål i ditt liv: Att besöka de tolv amerikanska delstater jag har kvar. Vermont, Maine, Oklahoma, Wisconsin, Nebraska, North Dakota, South Dakota, Wyoming, Montana, Idaho, Oregon och Hawaii.
Hur svarar du i mobilen: ”Yes?”. Med ett frågetecken, det tycker jag är viktigt.
Vem ringde du senast: Min kompis Alle i Borlänge.
Vad sa den du senast pratade med i telefon: ”Nu lyssnar du inte, du sitter och läser nåt på dataskärmen, det hör jag”.
Antal timmar sömn i natt: Bortåt åtta, äntligen.
Sov du ensam: Som vanligt, ja. Och det är jag glad för. Det är ett kraftigt missförstånd att man ska sova ihop.
Brukar du komma i tid: Ja, verkligen. Jag brukar för det mesta komma – alltså anlända till möten… – för tidigt, till och med.
När mår du bra: När jag är i USA och det är jag ju för jämnan, så jag mår alltid bra. I princip.
När blev du fotad senast: Av Aftonbladets fotograf Pontus Höök i Detroit i början av veckan, när vi var där och bevakade Saab:s vidare öden.
Hur känner du dig nu: Lätt förkyld, småtrött, ofokuserad, lätt matt över alla texter som måste vara klara idag/ikväll. Då är det mycket typiskt att man börjar lalla med en sån här enkät istället.
Vanligast färg på dina kläder: Svart.
Vad tycker du om fötter: Beror på vem de sitter på, men som regel har jag väldigt, väldigt svårt för mäns fötter, faktiskt.
Vad saknar du: Tålamod, jämnt humör och pengar.
Hade du en bra kväll igår: Jotack, jag såg den helt okej matchen mellan Devils och Canucks ute i Newark. Sen åkte jag hem och skrev. Var lite sur över regnet när jag kom ut från arenan, bara.
Favoritdryck på morgonen: Kaffe. Svart.
Rakar du benen: Ser jag ut som en som rakar benen?
När brukar du oftast gå och lägga dig: Efter två, jag är en utpräglad nattmänniska och har alltid varit.
Är du blyg: Ja, blygare än man borde vara i det här yrket i alla fall.
Sysslar du med någon idrott: Återigen, ser jag ut som någon som sysslar med det? Nej, men jag tittar som fan.
Vill du hellre ha mail än brev: You bet.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja.
Har du spytt offentligt: Visst, i tonåren. Men idag sätter jag en ära i att kunna ”hold my liquor”.
Är du nöjd med ditt liv: Ja, alldeles oerhört, faktiskt.
Är du bortskämd: Inte från uppväxten, men nu är jag nog bortskämd med att ha det så bra.
Vad gör du i morgon: Är, såvida inget dramatiskt händer här borta, ledig. Då ska jag vara ute och promenera planlöst och sen på kvällen gå på krogen och äta och dricka och ha det gött.
Vad är det värsta du vet: Utöver krig, sjukdomar, svält och allt sånt? Ja, det är getingar, Brynäs, folk som är långsamma i bankomatkön, trafikstockningar, dåliga taxichaufförer, midair-turbulence, Sting  och soltorkade tomater.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka: Mer än jag vill tänka på.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild: Niklas Kronwall.
Vad längtar du till: Red Wings matcher mot Devils respektive Rangers.
Har du bra vänner och äkta vänskap: Ja, är det något jag har är det just det.
Vad använder du för shampoo: Ett jävligt fint från Kiehl’s.
Vad är det finaste du fått: Det här jobbet.
Hur gammal är du: 42.
Du samlar på: Brukade samla på skivor och har några tusen i en lägenhet i Stockholm, men nu vetifan…jo, ackrediteringar.
Gröna eller röda äpplen: Om jag nånsin blev så förvirrad att jag började äta äpplen tror jag att jag skulle föredra gröna.
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Alle.
Gillar du golf: Överväger att börja spela. Det verkar väldigt avslappnande. Men innan jag gjort det kan jag inte besvara frågan.
Vilken tid gick du upp idag: Oj, framåt förmiddagen. Behövde verkligen sova efter en vecka av akut sömnbrist.
Har du sovit i den egen säng i natt: Ja, äntligen.
Har du strumpor på dig nu: Ja, verkligen. Går aldrig, aldrig barfota.
Är det okej att gråta: Ja, det är väl klart.
När grät du senast: När jag såg nåt på tv häromdagen.
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Spåra ur alldeles i några dagar.
Bär du glasögon eller linser: Läsglasögon.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej, det är viktigt att ha kläder man själv gillar och tycker är snygga. Ibland har de märken, ibland inte.
När går du upp ur sängen en helgmorgon: Det beror i högsta grad på vad som hände kvällen innan.
Vill du gifta dig: Har gjort en gång, vill inte göra om.
Vill du ha barn: Nej.
Solar du ofta: Nej.
Är du bra på att laga mat: Inte alls. Däremot är jag bra på att sitta på restaurang och beställa in god mat.
Är du flygrädd: Ja, tyvärr. Jag flyger väldigt mycket i jobbet och hade hoppats att det efter femton åt skulle bli bättre, men det blir det inte. Turbulens är och förblir min fiende.
Hur vig är du: Som en stubbe i skogen, ungefär.
Är du musikalisk: Jag vill gärna inbilla mig det, eftersom jag kommer från en väldigt musikalisk familj och släkt.
Vad dricker du helt när du är törstig: Cola eller vatten.
Tror du på ett liv efter döden: Nej, tyvärr inte. Jag vill verkligen tro det, men kan inte.
Tycker du om sushi: Ja, för fan.
Vad äter du helst när du ser på film: Ingenting.
Bor dina föräldrar tillsammans: Dom gjorde, i över 40 år, innan pappa gick bort sommaren 2002.
Har du tandläkarskräck: Javisst.
Har du någon gång gråtit dig till sömns: Ja, det har jag.
Senaste låten du hörde: ”Downtown train” med Tom Waits, helt otippat.

Det var det hela.
Om någon läsare kan sammanställa ett formulär med andra frågor – dock helst någotsånär anständiga – är jag all game.

Samma show som i början av första var det kanske inte, men Canucks fick i alla någotsånär fyr på offensiven även i sista perren, klappade in två till och vann alltså med 5-2.
– Men, påpekar Samme när jag hittar honom i den skrubb bortalagen får hålla tillgodo med i The Rock, de gjorde knappast sin bästa match och därmed behövde inte göra vår bästa heller.
True that, som hip hoparna skulle sagt.
* * *
13 586, löd den officiella publiksiffran.
Sicken bullshit.
Om det var tretton tusen i The Rock i kväll, då kan jag konkurrera ut Markus Schenkenberg inom kort
* * *
Det finns inget att invända mot gästernas defensiv i slutperioden heller.
Även om nu Devils inte presterade på topp – och det gjorde de verkligen inte – hade dom de facto ett långt fem-mot-tre-läge och där var Canucks perfekta, varken mer eller mindre.
* * *
Ja, vad sa jag om Edler?
Surjämten klappade ju in ett mål i tredje också..
Efteråt står han och skryter och vräker på och frågar om inte fotograferna vill ta ytterligare några bilder…eller…nej, det är naturligtvis precis tvärtom.
Han rättar till kragen på sin tunna rock, tittar ner i mattan och säger att det känts bra på slutet.
– Och det är ju alltid roligt få göra några poäng också, heter det också.
Såna storvulna ord.
* * *
Jag borstar och försöker peta bort, men ett par popcorn-flagor från The Rock har följt med till Manhattan, ser jag när jag öppnar laptoppen här hemma.
* * *
Det är alltså så att Rangers satt Drottningen – Stephen Valiquette – på waiwers .
Jamen, självklart.
Alla fattar ju att det är andremålvaktens fel att Rangers har såna problem just nu. Det är han som matchar Rosie och Redden så hårt, det är han som ser till att bara en forward gör mål, det är han som insisterar på att laget ska falla samman i tredjeperioderna och det är han som ligger bakom att motståndarna får köra över Henke utan repressalier.
Klart som korvspad.
* * *
Mest förvånad över Daniel Sedins brutala skott i förstaperioden är – Daniel Sedin.
– Ja, flinar han när han nyduschad och uppsvidad i finaste kostymen hastar ut ur omklädningsrummet, det vetitusean vad det kom ifrån…men ibland får man plötsligt till det.
* * *
Gör Rangers ytterligare någon plattmatch på Garden kommer ”Fire Sather”-ramsorna att börja eka på upprörda
Om inte annat drar jag igång dom.
* * *
Besöket i Newark var det första för de flesta Vancouver-spelarna, inklusive surjämten.
Och Soprano-land gjorde intryck, om man säger så.
– Ja, när vi kom med bussen, så…man vet inte riktigt vad som händer i sån här miljö, säger Alex och skrattar lätt nervöst.
Fast det är inte så mycket, lite carjackings och mord och sånt bara.
* * *
Jag tycker Red Wings ska ta Valley.
Han skulle vara en utmärkt back-up till Ozzie och/eller Howard – och han skulle passa finfint i det omklädningsrummet.
Dessutom skulle han kunna stå på Garden på söndag och garantera wingarna en seger.
* * *
Canucks åker i natt vidare till Philly – i buss.
Så påvert är ju inte NHL-stjärnor vana att resa, stackarna.
– Nä, och på vägen ut till rinken idag fanns det ingen A/C. Jag höll på att svettas ihjäl, grimaserar Samme.
The horror!
* * *
Ryktet gör gällande att Blackhawks lyckats signa nya kontrakt med stjärntrion Patrick Kane, Jonathan Toews och Duncan Keith – trots att man redan sitter med svindyra överenskommelser med såna som Hossa, Brian Campbell och Cristobal Huet.
Det vittnar om matematisk begåvning…
Å andra sidan står det samtidigt klart att de får otroligt svårt att erbjuda en sån som Yellbear Hjalmarsson ett marknadsmässigt kontrakt.
Är Ken Holland så bra som alla säger har han förmodligen redan börjat pussla för att kunna plocka över den största svenska backtalangen sedan Kron Wall of Pain.
* * *
Canucks ska dock vara glada att de slipper flyga den korta biten till City of brotherly love.
När jag kliver ut från The Rock har det hunnit bli storm i New Jersey. Det är en pärs bara att promenera bort till Penn Station. Att flyga…låt mig slippa tänka tanken.
* * *
Kvällens klimax i kommentatorsspåret stod Mackyyy för:
”Biffen, på tal om brillor…kan du inte slänga ner ditt par till pajasarna i svartvita kläder ute på isen?”.
Ha ha, väldigt begåvat.
* * *
Nu är det bara att invänta nästa sällsynta besök.
Sent i morgon kväll landar Detroit i Gotham, för matcher mot Devils på lördag och Rangers på söndag.
Då känns det som att det blir åka av.
Tills dess ska jag ha fixat nya brillor – och hunnit sova ut ordentligt.
Tjingeling, vi hörs då.

En minut kvar och Canucks, som fick ordning på grejorna i början av tredje, leder med 5-2. Nu rusar bloggen mot omklädningsrummet. Slutrapport kommer sent, ska hem till Manhattan först.

2-3 står sig genom andra akten.
Och nu är det mer konventionell grundserielunkstillställning.
Det vill säga:
Inte fullt lika skoj.
Men jag intalar mig att det där bara var en transportsträcka i väntan på en brakande urladdning i sista.
* * *
Ja, Mathias, att ”flässa” är borlängemål för att fnissa och skrocka och flamsa.
Men man får passa sig, flässar man för mycket får man – helt i enlighet med den jante-infekterade bruksandan – äta flässgröt i morgon .
* * *
Att döma av den här matchen har surjämten, Edler, tagit typ sju kliv framåt i år.
Han var bra även ifjol, men inte hade han väl sån här pondus i sitt spel, och inte tog han väl så här många djärva initiativ?
OS, här kommer A. Edler.
* * *
Fan också, tar ett enda popcorn.
Sen är det omöjligt att sluta.
De kunde lika gärna servera heroin…eller inte…men, äh, ni fattar vad jag menar.
* * *
När Bobby Lou här på slutet får masken avslagen ser han för några ögonblick så gramse ut att jag tror att han ska börja veva.
Då hade ju Maaarty tvingats åka över och replikera och det hade verkligen varit nåt.
* * *
Hm, var tog alla kommentatorer vägen?
* * *
Alla andra svenskar på isen har ju lämnat djupa avtryck i protokollet, så det är dags för Samme nu.
Vänta ska ni se.
* * *
Vad säger du, Robin? Drottningen på waivers? Nej, jag ser bara att de plockat Erik Christensen från Ducks – ett ingrepp som väl inte direkt ser ut som att det räddar säsongen. Vet du mer? Berätta.
* * *
Plötsligt går Davydenko förbi och ser ut som en som skulle ha kunnat brottas mot Mickey Rourke i ”The Wrestler”.
* * *
Jag har plötsligt fulla tangentbordet i små popcorn-flagor.
Satan.
* * *
Svd-Bengtsson har dragit.
– Vi var bara här för att få lite bilder i första. Nu drar vi in till Manhattan och har lite kul. Mors, säger han och sveper iväg mot hissarna..
En idé som god som någon.
Å andra sidan kan det knappast bli roligare än att se en korpulent mas nysa och tappa glasögonen över läktarräcket…
* * *
Nu har de bytt mot Springsteen mot Bon Jovi.
Perioderna får den musik de förtjänar, kan man säga.
* * *
Då åker vi igen då.
Låt oss hoppas att det slutar som det började.
Slutrapport är att vänta senare.

Det är svenskfest i Newark ikväll.
Kolla bara statistiken efter första.
Daniel Sedin: 1 mål + 1 assist.
Henrik Sedin: 2 assist.
Alexander Edler: 2 assist.
Niclas Bergfors: 1 mål.
Ojvoj.
3-2 står det – och det är inte bara resultatet som indikerar att jag i alla fall hade något slags poäng när jag påstod att den här sortens sällsynta möten mynnar ut i skojig hockey.
Här råder vilda västern
* * *
Maaarty får vara glad om Bobby Lou skojade när han hävdade att det är insatsen i den här matchen som avgör vem som får förtroendet i OS.
En puck slänger han mer eller mindre in i egen bur, en annan släpper han lite väl enkelt utifrån slottet.
* * *
Som Bengtsson säger:
– Vilken publikfest…
Mm, nu blir kommentator Per sur igen, men det är bedrövligt lite folk i The Rock.
Jag har sett bättre uppslutning i Borlänge ishall, fantamme.
Vad är det frågan om?
Devils är ju bra i år, ska det vara så svårt att få hit Jersey-borna?
* * *
Det dröjer nästan fem minuter innan första avblåsningen i perioden.
Också det kan man, vill jag påstå, se som ett tecken på att det här inte är någon standardmatch.
* * *
Men det är klart, i de här trakterna finns ju så oerhört mycket att göra.
Hur ska en sketen NHL-match kunna konkurrera?
* * *
Jag har hört finländare – ja, hennes förnamn börjar på V – oroa sig över backbeståndet till OS.
När man ser Sami Salo avlossa stora kanonen vid 2-0-målet är det svårt att förstå – även om Maaarty nu var oskymd och borde ha stoppat den pucken.
Fast han ska förstås hålla sig frisk också.
* * *
Det kan förstås också vara så att Devils-fansen stannar hemma för att de hört att det sitter clowner på pressläktaren och är oroliga för att få läsglasögonen i pallet…
* * *
Strax innan Bergfors smackar in 3-1-reduceringen spelar de ”Dancing in the dark” i pa:t.
Mycket passande.
Det är precis vad Devils gör fram tills dess.
* * *
Det är inte direkt något fel på Daniel Sedins scud-missil utifrån vänsterkanten heller.
Jävlar!
* * *
Anders Hedberg kommer fram och hälsar och väluppfostrad som han är gör han ingen affär av att Aftonbladets utsände sitter och blänger med glasögon vindare än ett Marek Malik-skott.
* * *
Ja, Canucks spelar alltså ut hemmalaget första femton och när det står 3-0 kan jag svära på att matchen är över.
Men sin vana trogen trampar Devils bara på, oberörda av underläget,  och nu har vi verkligen match.
Den ämnar jag titta på.
Vi hörs i paus 2.

Good evening och välkommen till The Garden staten –  home of Frank Sinatra, Bruce Springsteen, Tony Soprano och Niclas Bergfors.
Här, mitt i charming Newark, ska det spelas hockey i kväll, mellan Devils och sällsynta gästen Canucks.
Bloggen är influgen direkt från Michigan och tänker, i alla fall i bildlig mening,  svinga som en Keith Ballard matchen igenom.
Han hoppas innerligt att han har sina förträffliga läsare med sig i adventsnatten.
* * *
För att kunna leverera något riktigt matnyttigt i ett sånt här inledande inlägg ska man egentligen ha varit med och snorat under morgonvärmningen tidigare på dagen.
Men när Canucks och Devils skakade liv i benen här i förmiddags satt jag på och led i kastvindarna mellan Detroit Metropolitan och LaGuardia.
Så jag ber om ursäkt om ni tycker att ni så här i början får höra för lite om Micke Samuelssons val av schampo, Edlers synpunkter på arkitekturen i downtown Newark och Bergfors tejpningsteknik.
Det kommer i slutrapporten.
* * *
Hygglig målvaktsmatch i The Rock i kväll.
Maaaaarty och Bobby Lou är ju de giganter som slåss om förstaspaden i Kanadas OS-lag.
Det har inte undgått kanadensisk media – och att det inte undgått kanadensiska media har inte undgått Longo (ha, vad sägs om DEN meningen!).
Enligt Dan Rosen på NHL.com högg stjärnkeepern så fort han såg murvlarna efter träningen i förmiddags.
– Hörrni, Stevie Y (Yzerman, numer Team Canada-coach) skickade ett sms och berättade att den som spelar bäst ikväll får stå i OS, hojtade han.
Rätt skojigt där, Roberto.
* * *
Det var för övrigt påfallande märkligt att befinna sig i Detroit när Wings spelade hemma – och inte vara på The Joe.
Jag såg den ärevördiga gamla plåtlådan  från hotellrumsfönstret och enligt den utmärkte John Hahn – världens bäste PR-man, tro  mig – låg det en ackreditering och väntade på Biffen ända in i slutperioden.
Men det fanns en liten promilles chans att beslutet om Saab skulle komma redan under måndagskvällen och då hade det inte varit alldeles lyckat om jag suttit i ishallskakafonin och flässat åt Homers målgårdsräder.
Så det var bara att sitta där vid fönstret som en Askungen med något bredare höfter och titta på den legendariska arenan, som lyste så förföriskt långt där borta i mörkret…
* * *
Maaarty, förresten, har ”gjort” en Ulf Samuelsson och blivit amerikansk medborgare.
Enligt Star-Ledger promenerade den kanadensiske superstjärnan igår över till The Federal Building i centrala Newark – mitt emot The Rock – svor eden och fick certifikatet som bevisar att han nu är an American.
Det betyder nu inte att han inte kan spela för Kanada  i OS och istället beefar upp USA:s chanser med några hundra procent, sorry jänkare. Reglerna har ändrats sedan Robocop åkte offside i Nagano.
I Kanada har man, inte helt oväntat, ändå svårt att förstå manövern.
– Han har en del att förklara när han kommer hem, säger brorsan Dennis till Star Ledger.
* * *
Under pendeltågsresan ut genom grådasket kommer det förnämlig cougar av  Sharon Stone-sort och sätter sig bredvid Biffen.
Så ni vet.
* * *
Om Anton Strålman blir uttagen till OS – och jag kan inte tänka mig något annat just nu – lär han få höra en hel del om den här akrobatiska uppvisningen.
Ett klassiskt shownummer, skulle jag vilja påstå.
* * *
Younblood börjar göra riktigt avtryck i Jersey nu.
Killen som går framför mig från Penn Station mot The Rock har faktiskt Bergfors-tröja på tröja.
Jag blir så upphetsad att jag försöker ta en bild i steget, men misslyckas så kapitalt att jag vägrar publicera. Det finns fotografer i vänskapskretsen och de skulle aldrig sluta håna mig.
* * *
Faktum är att Edler mycket väl skulle kunna HA synpunkter på arkitekturen i Newark.
Han är tystlåten, men när surjämten väl öppnar munnen brukar det komma ut mycket oväntade saker.
* * *
Det är fortfarande en fröjd att passera Alling Street på vägen hit.
* * *
Apropå Youngblood gick Ronnie Sandahl och fyllde 25 år i går.
Bloggen konstatera att tiden till slut kommer ikapp även the wonderkids och ber att få ropa grattis över den stora oceanen.
* * *
BaconBerglund, jag skulle gärna ha sett Red Wings mot Washington ikväll.
Men det är svårt när de inte möts.
Har du druckit för många pilsner nu?
* * *
Till skillnad från några som uttalat sig i kommentatorsspåret tror jag det här kan bli en festlig tillställning.
Dels är det alltid roligt att se Canucks live på den här kusten, det sker ju inte precis efter varje löning – dels brukar det kunna bli rätt öppet och oförutsägbart när lag som möts så sällan går i clinch.
Hur bra lagen än försöker scouta varandra känner Devils inte Canucks på samma sätt som de känner exempelvis Rangers eller Flyers och därför blir det…öppnare.
Ja, det är i alla fall vad jag intalar mig nu när bagarväckningen i Motown i morse börjar kännas…
* * *
Tågresan över – eller snarare under – Hudson-floden  går fortare än beräknat – och då menar jag inte bara för att Sharon Stone sitter på sätet intill… – så jag kliver in genom pressentrén mer än två timmar innan första nedsläpp.
Och eftersom skrivrummet i The Rock är en sån gravkammare tar jag omedelbart hissen upp till den spatiösa pressläktaren.
Där visar det sig att speakern repar.
– Tonight’s season ticket holder is…please rise for our national anthem, håller han på och gapar i den helt tomma hallen.
Hade man inte trott, att även speakern värmer upp.
* * *
Det här tror ni inte på, men det är alldeles sant.
Under uppvärmningen kommer Svenskans Janne Bengtsson plötsligt fram och säger hej.
Då blir jag så till mig att jag nyser, tappar glasögonen – och får till min fasa se dem ramla över pressläktarbänken, ner på sektionen nedanför.
Pajaskonster på högsta nivå – och Bengtsson står bara och gapar.
En vakt där nere dock upp dem och den gode Svenskan-mannen störtar ner och hämtar brillorna åt mig.
De sitter nu vint och jävligt, men är otroligt nog inte trasiga.
Tur det, utan glasögon hade det blivit så många stavfel att ni trott att jag boozat upp mig på vägen ut hit.
Jisses…
* * *
Större delen av mig värmningen ser jag, på grund av mitt clown-nummer, bara i ett dis, men något sänder mig ändå att Micke Samuelsson sätter en.
* * *
Nu ska jag försöka andas ut efter mitt sällsamma missöde – och böja till brillorna.
Vi hörs i första paus.

Bloggen är tillbaka på östkusten och tar om någon timme sikte mot Newark, där Devils går upp mot sällan sedda gästen Canucks i natt.
Är ni med på den?

Eventuella läsare i Trollhättan-trakten kan nog räkna vad en USA-korre har för sig just nu…

Vänner, jag befinner mig på annat slags uppdrag ikväll, så det blir tyvärr inget bloggande från Garden.
Återkommer om några dagar, jag lovar.

Så underbart.
Sudden träffar Thåström – och får gåshud.
Det börjar stå klart att Big Mats är lite coolare, och har lite bättre musiksmak, än vad som framkommit genom åren.
Han kan ju sin Springsteen också, vilket om inte annat framgick när bloggen råkade springa på honom när han satt och svettades på en träningscykel i en korridor utanför omklädningsrummet i United Center i våras och började hojta om ”Born to Run”.
Själv fick jag samlingen ”Be-bop-a-lula hela jävla dan” med posten i förrgår och sitter här och febrar som en FivePoints åt ”Fanfanfan”, ”Sönder boulevard” och förkrossande ”Långtbort”.
Som Marky Mark Larsson konstaterade i bladet för några dagar sedan:
Ingen sjunger blues som Joakim Thåström.
* * *
Det här är en av de bästa, mest välskrivna och rörande hockeytexter jag någonsin last.
Som Niclas Schaub, förstklassig hockeyskribent på Svenska fans, konstaterade när han hade vänligheten att skicka länken:
”Artikeln vänder upp och ner på föreställningen om att ALLA hockeylag är klubbar för testosteronstinna alfahannar. Praise Miami Universitys hockeylag”.
Ja, och God bless Brian Burke.
* * *
Gött att se att Erik Karlsson gjort så bra ifrån sig i farmarligan att Senators plockar upp honom igen.
Det är av såna det blir nåt, såna som inte ger upp, såna som använder en degradering som sporre för ännu hårdare satsning.
* * *
Det är i sanning inte ofta jag längtar hem till Elitserien, men när Foppa och Macke återförenas, då börjar det där SAS-planet ute på Newark dra..
Tur man kan följa Sportbladets eminente Abris uppifrån Swebank.
* * *
Hat trick av Heatley, hat trick av Marleau – och Jumbo Joe slår passningar med precisionen hos en neurokirurg.
Den är förlåten som faller för frestelsen att börja tro på Sharks i år igen…
* * *
Det är alltid uppfriskande att tala med Toby Orr Enström.
Efter den vilda västern-artade vändningen i Raleigh igår kunde man ju tro att han skulle vara överlycklig, men när jag fick tag i honom på mobilen efter slutsignalen suckade han över de två första perioderna istället.
– Det kan inte fortsätta så här, suckade han.
– Vi måste spela bra hela matcherna. Om vi gör det kan vi vara med och tampas med vilka andra lag som helst.
Nå, det blir, verkligen,  till att bekänna färg mot Flyers i natt.
* * *
Idag är bloggen på länkhumör.
Det här är och förblir något av det mest underhållande jag sett på en hockeyrink.
Gud var på bra humör när han skapade Pavel Datsyuk. 
* * *
Om inte Mellon Arena var för Rangers vad algblomning är för östersjötorsken, då kanske Tårtans gossar hade kunnat revanschera sig för praktfloppen mot Tampa 
Men glöm det.
* * *
Ok, ha så kul ikväll nu.
Shoey gör mål, Zäta och Patric Hörnqvist gör mål.
Själv är jag ute på byn och kliver inte ut på den här scenen igen förrän på måndag.