Men vad fan.
Wings blir nollade hemma i The Joe – för andra matchen i rad.
Nu måste väl till och med den stoiske Ken Holland börja bli lite svettig under armarna.
Ja, en hel kedja av högsta klass är borta – men inte ska väl The Big Red Machine behöva drabbas av sån monumental målkramp för det?
Outgrundlig är den , hockeyvärlden.
* * *
Nä, Fredde b, vi har Big Papa Wennerholm nere i Florida.
Så det är han som får gå in och försöka klämma några citat ur Henke ikväll.
Jag avundas honom inte…
* * *
Ska man gissa att verkligheten börjar komma ikapp Colorado nu?
Ja, det ska man.
* * *
Nu har det börjat blåsa så vådligt i Gotham City att rutorna här uppe på 48:e våningen skakar.
Tur i oturen för Rangers att de ska flyga till Pittsburgh i natt och slipper landa i dylik orkan framåt småtimmarna.
* * *
Vad trevligt, Romang, att se ett hängivet Thrashers-fan i kommentatorsspåret.
Såna ser man inte så ofta att det stör, precis.
Mitt intryck är att ditt lag för första gången på några år är värt att börja ta på allvar nu – och att Toby Orr håller på att hitta riktigt lysande form.
* * *
Dom kom med riktigt sugig delivery-mat från Duke’s ikväll. Kycklingen smakade ungefär som Rangers försvarsspel såg ut. Blä.
* * *
Man kanske borde ha fattat att såna som Antropov och Afinogenov skulle födas på nytt i Kovaltjuks sällskap.
* * *
Chicago-spelarna åt förmodligen för mycket kalkon igår. Det var därför de själva blev uppätna av ankorna idag.
Usch, vad dåligt.
Men jag gillar dåligt ibland.
* * *
Bästa teorin om vad Tiger Woods skulle ut i bilen och göra halv tre på morgonen kommer från nattchefen Ihse:
– Han ville komma först i kön till Black Friday-rean på Wal-Mart!
* * *
Nu ska jag ta och se några gamla ”Sopranos”-avsnitt, tror jag bestämt – bland annat det när det är Thanksgiving och stackars Gigi gör en Elvis på muggen.
I morgon får ni klarar er helt utan bloggen, är jag rädd.
Biffen har åtagande ute på stan.
Men på måndag blir det liveblogg – antigen från Garden eller, möjligen, nån annanstans.

Vad trevligt att ni saknar lille Biffen.
Men jag har alltså haft en del att pyssla med under dagen och kvällen.
Nu är deadline emellertid passerad hemma i Tjockhult och jag ska ta och kolla lite på…mja, det blir väl Rangers i första hand.
Har jag något att säga ser ni det här senare.
Om inte är kommentatorsspåret ändå öppet hela natten.
Välkommen att babbla på.

Om bara några timmar är det Thanksgiving – helgen som får hela USA att stå stilla på ett sätt som exempelvis julafton bara kan drömma om.
Meningen är att man under denna icke-religiösa högtid ska tänka på sina ”blessings” och jag passar, som avslutning på den här Texas-bloggen,  på att börja redan nu.
Jag är tacksam över att den här serielunksmatchen till sist tog slut.
Jag är tacksam över att det ändå blev lite roligt och spännande under övertidsperioden.
Jag är tacksam över att de har straffar i NHL – matcher SKA avgöras och Blues visade fin killer-instinkt mot Turco.
Jag är tacksam över att de Dallas-svenskar som spelade den här matchen är så pass väluppfostrade att de trots nederlaget pratar länge och redigt med bloggen.
Jag är tacksam över att fansen har sån humor att man kan få se unga damer som står och viftar med skyltar där det står ”Hey Modano, I like older guys” (däremot vet jag inte om jag är lika tacksam när jag tänker på att ”Old Guy” Modano är 39 år. Själv är jag ju 42…).
Jag är tacksam över att de spelar Tom Pettys ”Even the losers (get lucky sometimes)” i American Airlines-hallen när Ty Onkel Kånkel tar den sista straffen – även det vittnar ju om viss humor.
Jag är tacksam över att jag får åka hiss med El Belfour och nästan frågar honom om han minns upphetsningen i Dalarna när han anlände, den som var så stor att Grängesarslet lämnade direktrapporter i webradion för varje gatukorsning han passerade.
Jag är tacksam över att jag inte behöver se Blues oftare, för som Wandell påpekar när jag säger att matchen var rätt tråkig blir det ofta så när de är inblandade…
Jag är tacksam över att jag har läsare som stannar uppe och fyller kommentatorsspåret med inspirerade inlägg trots att klockan hinner passera både två och tre och fyra på natten (men var tog den förmodade nattugglan BaconBerglund vägen?).
Jag är tacksam över att hon som ser ut som Pamela Ewing står och röker precis utanför pressentrén när jag kliver ut i den svala men skönt krispiga Texas-kvällen.
Jag är tacksam över att kommentatorn Dahlgren tycker att jag ska åka till Sharktank, men det får han ta med mina chefer (och lyckas han övertala dem blir jag ännu mer tacksam…).
Jag är tacksam att min upper body injury – ta i trä – tycks vara läkt och inte kommer att störa mig ens om konkurrenter som Oak Man försöker med tjyvknep just i de trakterna.
Jag är tacksam över att Ghost Bar här på W Hotel är öppen ytterligare några timmar.
Jag är tacksam över att jag fick se den där pepperoni-zeppelinare; oj vad fin den var.
Jag är tacksam över att jag tippade Blackhawks som finalliag i vår.
Och jag är, slutligen tacksam, över att jag i morgon ska åka hem till New York och gå på Thanksgiving-middag hos Elaine’s eget skyddshelgon Father Pete.
Vi hörs vad det lider, tack ska ni ha.

Och Blues vinner.
Mer kommer vad det lider.

Och nu blir det straffar.

Jag skulle just skriva att det var slut, men med 25 kvar kvitterade Morrow Blues 3-2-ledning, så nu lär det bli förlängning.
Då får vi i alla fall lite spänning då.

Nu har jag inte mycket att komma med, är jag rädd.
Det här kan vara den tristaste period jag sett under fem år på nordamerikansk mark, i alla fall live.
Om man inte ska räkna en oändlig rad felpassningar, ett litet gruff mellan Eric Brewer och en arg Ott på slutet och några hostattacker hos min bänkgranne händer absolut ingenting.
Men nu i pausen flyger i alla fall en zeppelinare som ser ut som en pepperoni förbi pressboxen, så vem är jag att klaga?
* * *
Det sitter en kille i Flyers-tröja på sektionen precis nedanför pressboxen.
Snacka om att ha hamnat fel.
* * *
Men Tom Wandell ser rätt bra ut, han håller i alla fall på att få fram EN passning till rätt adress.
* * *
Först tar de alltså tretton dollar för krubbet nere i loungen – och sedan visar det sig att de dragit in på körven de brukade bjussa på här uppe i pressboxen under pauserna.
Det går nog inget vidare för Punk Anderson Hicks.
* * *
Ho ho, fredde b – du får ge Staren att han var lite kvick där…
* * *
Går Wings alltså och blir nollade av Atlanta, hemma i The Joe?
Ojvoj.
* * *
Stars får mindre uträttat under sina två powerplay i den här perioden än jag får när jag går och letar efter den där körven…
* * *
Det är rätt avslaget på läktarna också, särskilt med tanke på att alla som sitter här har ledigt i morgon och bara ska trycka i sig en massa kalkon.
Men de har fanimig inte mycket att tjoa över heller.
* * *
Den här pepperoni-zeppelinaren är verkligen fin…tänk om jag fick flyga med.
* * *
Steve Ott förresten, han hade sin farsa här under värmningen i morse. Och farsan såg lika elak ut.
* * *
Nu ropar Ray Krebbs från andra änden av pressboxen att han kanske ändå kan fixa fram en vurre.
Jag går dit och kollar och återkommer efter matchen, när det förhoppningsvis finns NÅT mer att berätta.

Konstig match i The Lone Star State.
Blues inleder häpnadsväckande uselt och lyckas inte få iväg ett enda skott på mål de första sju minuterna. Ja, de lyckas fan inte ens ta sig ur egen zon. När Robidas gör 1-0 känns det således som inledningen på syndafloden.
Men strax därpå får gästerna ett powerplay – och gör mål direkt.
Sedan tar de inte över men jämnar ut och resultatet här i första paus, 2-2, känns korrekt.
* * *
Det är ju bisarrt att Brett Hull kommer ut för hyllningarna före matchen till tonerna av skilsmässodramat ”Nothing else matters”.
Annars får väl stämningen under den lilla ceremonin beskrivas som icke-awkward.
Delar av publiken verkade till och med ha koll på vem det är som står där och håller i Stanley Cup-bucklan…
* * *
TV-kommentatorerna får nog inte hälla så mycket kärlek över Bulan Berglund, ändå.
Han är petad.
Oj då.
* * *
Loui Loui håller på att sprätta in pucken redan i första bytet, men sedan är det Tom Wandell som står för den blågula grannlåten.
Han slår under snabb konstring en elegant diagonalpassning till Toby Peterson, som laddar stora bössan och gör 2-1.
* * *
De har saltat popcornen bra i pressboxen, det ska de har cred för.
* * *
Tom Hicks, Dallas Stars ägare, är ute och talar under och fanimig – han ser ju ut som Punk Anderson!
Med tanke på att han så sent som för några månader sparkade Hull, men nu likafullt står och bedyrar sin kärlek vittnar om att han har ungefär samma karaktär som den hale bankmannen också…
* * *
Fan, har glömt att fansen här inne alltid skriker rakt ut när vokalisten kommer till ordet ”stars” i nationalsången och jag blir så rädd att jag håller på att svälja en präktiga prilla Ljunglöfs Ettan.
* * *
Jahaja, Zanoj, det är Pantera det där?
Ett jävla väsen tyckte jag det lät som.
Men det är väl Notan, den gamle hårdrockaren, som lämnat spår av sin salta smak…
* * *
Cam Janssen,  som var så trivsam i omklädningsrummet i förmiddags, pryglar Barch så duktigt att jag tror att ”The bluest eyes in Texas” handlar om Stars-forwarden den närmaste veckan…
* * *
Är det nån av er som har koll på vad som händer i Rangers-matchen, mer än att Golden Gaborik – vilken chock! – gjort mål?
* * *
Ed Belfour är in the house, för Hulls skull. Man kanske skulle ta och prata lite Eddie Läck med honom. Eller inte.
* * *
 I ett byte spelar dom ”London calling” också.
Magnifik låt, men vad har den här att göra?
* * *
T.J Oshie är ett tufft namn. Någon av J.R:s kumpaner hade mycket väl kunnat heta så.
* * *
Signaturen S. Avery frågar i kommentatorsspåret hur Turco reagerade efter att ha slängt damaskerna i mitt stackars ansikte efter morgonvärmningen.
Svar:
Inte alls. Han vände sig om och såg aldrig att det hände och jag var inte riktigt på humör att gå fram och skrika åt honom.
* * *
Kaffe nu.
Fortsättningen följer.
Det bör kunna bli lite krig.

Nö-nöö-nö-nöö-nö-nö-nö-nö-nö-nöööö, nöööö-nö-nö-nöö-nö-nöööö.
Hm, ja, det där skulle föreställa signaturen till tv-serien med samma namn som staden bloggen nu intagit.
Alltså de välväxta rumpornas, de blodiga biffarnas, de voluminösa frisyrernas, de blänkande glasskrapornas, J.R Ewings, de noggrant putsade ormskinnsbootsens, Lee Harvey Oswalds, de oändliga horisonternas, Old 97s, Cowboys Cheerleaders  och Loui Erikssons Dallas.
Här är det gött som fan.
Solen bränner från klarblå himmel, kaffet smakar nästan ingenting, den söta receptionisten på hotellet hälsar med ett ärtigt ”Good morning, sweetheart” och Stars ska gå upp mot Blues i  en fajt som båda av allt att döma vill vinna väldigt mycket.
Matchen blir ju lite sen för er, 02.00, men kan kanske kan hoppas att någon suddare – till exempel BaconBerglund –är up for a nattmangling?
Hoppas det.
* * *
Hur är det, har ni nånsin funderat över hur NHL-målisarnas damasker smakar?
I så fall kan jag upplysa om att jag nu har svaret.
Jag har står för nära en tvättbytta under min väntan på Loui Loui efter morgonvärmningen och när Marty Turco ska slänga iväg sin svettiga benbeklädnad träffar han mig i plytet.
Salt, blött och – något mer oväntat – med en underström av lakrits.
Så skulle jag sammanfatta smakupplevelsen.
* * *
Har inte varit på hockey i Big D sedan de rent episka slutspelsserien mellan Stars och Red Wings  våren 2008.
Lika storartad hockey som då ska man inte förvänta sig nu – som jag ser det har ingen spelat bättre i defensiv zon än The Big Red Machine gjorde i de matcherna– men det är lika bekvämt och skönt att uppehålla sig i den här bekväma resort-anläggningen till hall en sån här serielunkskväll.
Bara Philly, Toronto, Atlanta  och möjligen Fort Lauderdale kan mäta sig.
* * *
Vagnhärads egen Kasatonov får vi dessvärre inte se mot Blues.
Han har ont i ljumsk- och höfttrakten och vilar för andra matchen i rad.
Men not to worry, det är inte så att han riskerar OS vid eventuell uttagning.
– Nä, jag är bättre nu. Men vi spelar tre matcher på fyra dagar framöver så man får försöka vara smart, meddelar han.
* * *
Jag åt middag med J.R Ewing och Punk Anderson på Oil Baron’s Club igår kväll.
Eller…nä, egentligen jag satt jag i min ensamhet med en red snapper på Craft.
Men jag låtsades att jag var på power-dinner med fiktionens oljebaroner.
Det blir lätt så i den här staden.
* * *
Behöver ställa ett par frågor till coach Crawford – ni vet skränfocken – och presenterar mig som svensk reporter.
Då svarar han, på ren svengelska.
– Ah, Sverige. Hur är det? Jag mår bra.
Är det Foppa som hållit lektioner?
* * *
Punk Anderson kan förresten vara det tuffaste namnet i hela tv-historien.
Om jag nånsin startar ett band – oh, sällsamma tanke – ska det fan heta Punk Anderson.
* * *
Diskuterar Laraques bentackling med Alexander Steen när Cam Jenssen kommer in och med ett rätt så ljudligt brak slår sig ner på platsen intill
Han, som inte precis är den som själv lägger fingrarna emellan när the going gets tough, håller med oss om att The Kron Wall of Pain utsattes för ett bedrövligt övergrepp.
– It was horrible, säger han och baxar av sig en svettig träningströja innan han fortsätter:
– Man kunde se att han kom på efterkälken och satte ut benet med flit. Han borde få lika lång avstängning som Kronwall blir borta, det är sånt där som kan förstöra folks karriärer.
* * *
Det är två löjligt – löjligt, säger jag – bildsköna damer på läktaren under morgonvärmningen.
* * *
Vi får inte se Super-Fabian ikväll heller.
Han har just blivit skickad till farmarlaget i Austin.
– Men det handlar inte om någon degradering. Han har varit skadad en längre tid och måste få upp matchtempot och då är det bättre han att befinner sig där nere och får mycket istid, upplyser skränfock Crawford.
Ja, jag tycker inte synd om honom.
Han får ju vara i Austin – en av USA:s allra roligaste städer.
* * *
Kul att så många av er gillar bilderna. Enda problemet består i att det tar en sjujävla tid att ladda upp dem i vårt bloggprogram, så det kan bara ske när jag har gott om tid – och bra uppkoppling.
Men jag hör er, bröder och systrar. Bilder vill ni ha – bilder ska det bli.
* * *
Gud ger och gud tar.
När Vagnhärad-Kasatonov och Super-Fabian försvinner kommer Alex Steen tillbaka istället
Han skulle ju vara borta i åtta veckor med sin brutna handled, men det är bra läkkött i Thomas pöjk.
– Ja, det tog bara fem veckor, jag har spelat två matcher nu. Tack och lov. Jag var jävligt less när jag blev skadad. Det var en sån grej som händer tusen gånger per säsong  och så går handleden av…otroligt segt, säger han.
* * *
Det är lite Cliff Barnes över skränfock-Crawford, är det inte.? Han har i alla fall samma lätt desperata blick och samma oordning på frissan
Däremot är han väl inte lika mycket som J.R:s nemesis.
Eller?
* * *
Loui Loui är inte hundra på att han blir uttagen i OS-truppen.
– Man vet aldrig med sånt. Men det vore en dröm, säger han blygsamt.
Amen, herregud.
Åker USA till Afghanistan utan stridsvagnar?
Nej, och Tre Kronor åker inte till Vancouver utan Loui Loui.
Det är samma sak.
* * *
De tar tretton friska dollar för käket i pressloungen i AA Center.
Tur inte Eken är här.
Han hade startar en namnlist i protest.
* * *
Vagnhärad-Grossman är inte förvånad över att gamle backkollegan Notan plötsligt ingår i Tre Kronors ledning.
– Nej, fan, han var ju coach redan när han spelade, skrockar han.
* * *
Pamela i ”Dallas” var förresten mitt första erotiska ideal.
Riktigt vad ni ska göra med den informationen vet jag inte, men det kändes som att det behövde komma ut i detta nu.
* * *
När Alex Steen får se min gamla, väderbitna Sony Ericsson börjar han skratta.
– Du måste ju skaffa en ny telefon, hojtar han.
– Eller får ni så dåligt betalt på Aftonbladet?
Mja, jämfört med hockeyspelare befinner vi oss visserligen på samma lönenivå som diamantslavar i Sierra Leone, men det stora problemet i ämnet mobiltelefon är att jag råkar vara teknisk analfabet och fruktar bytet till sån där I-phone som en genomsnittlig power-forward fruktar bytet från trä- till fiberklubba.
Hånet från
* * *
Visst är det väl så att ni kära kommentatorer står mig bi med uppdateringar från matcherna i Fort Lauderdale, Newark, DC, Tampa och Motown?
Tänkte väl det.
* * *
Det kallades nåt annat, men Brett Hull fick ju sparken som GM i Dallas inför den här säsongen (med all rätt…det var han som lockade hit Page Six Sean och således bar ansvar för den cirkus som utbröt i början av förra säsongen ).
Likafullt ska han före kvällens matcha hyllas för inträdet i Hall of Fame nyligen.
Kan kanske bli lite…awkward?
* * *
Garneij…ha ha, du kan vara lugn.
Jag är en coke-man (och med det menar jag inget annat än att jag DRICKER cola, mind you).
Men det fanns bara Pepsi i minibaren och what can a thirsty boy do?
* * *
Patrik Berglund hinner försvinna från Blues-kabyssen innan jag, men han ser fin ut på träningen – särskilt när Backes vill kramas med honom efter en övning.
TV-kommentatorerna i Missouri kan få komma att skrika sitt ”That’s the Patrik Berglund we know and love” ikväll också.
* * *
När jag smygtittade lite i arkivet för att se vad jag skrev förra gången jag var här såg jag att jag gjorde affär av Tommy Sjödins plats på den där Hall of Fame då också.
Jag är mer fixerad vid honom än jag själv förstår, tror jag.
* * *
Solo påstår i kommentatorsspåret att Alex Steen ser ut som Håkan Hellström på min bild.
Det tycker inte jag – och tur är väl det. Ni vet ju hur jag brukar göra när jag kommer i närheten av Håkan…
* * *
När vi står och väntar på hissen upp till pressboxen öppnas dörren intill och ett lag med knattar, på sin höjd sju år gamla, marscherar in med små trunkar på ryggen.
– Kolla, säger fotografen bredvid mig, här kommer St. Louis.
Det var i alla fall väldigt roligt just då.
* * *
Anledningen till att det kan bli lite åka av ikväll är att Dallas har två raka segrar och hemskt, hemskt  gärna vill skaffa sig en längre svit och få lite momentum.

Samtidigt är stämningen i St. Louis rent ilsken. Alla inblandade var övertygade om att de skulle spinna vidare på haussen under slutet av förra säsongen – och så har öppningen varit rena floppen.
– Allt laget behöver finns där, nu är det bara att börja vinna, rasade själve ägaren häromdagen.
Så, förutsättningarna  är fina.
Nu ska jag gå och kolla lite i den spatiösa pressboxen, det var en värdinna här borta som var rätt lik Pam…
So long – tills första paus.

Ikväll är bloggen i Texas för att se Stars mot Blues.
Som uppvärmning får ni några fina bilder från The Big D.

Dallas mäktiga skyline, från Biffens hotellrumsfönster

Biffens lilla arbetsplats i Texas

Samma skyline after dark. I någon av de där skraporna ligger Oil Baron’s Club och där äter J.R Ewing och Punk Anderson middag.

Fina American Airlines Arena. Nåt helt annat än betongklumparna på andra ställen.

Fint inuti är det också.

Stars tränar. Kan ni se Vagnhärads hårdaste?

Hall of Fame-tavlan utanför Stars omklädningsrum…

—och på den hittar man de mest oväntade namn…

Typisk korridor utanför omklädningsrum i NHL-arena. Tänkte ni ville se…

Spelargången. Det här vad Loui Loui ser precis innan han går ut till match.

Här är baksidan av Alexander Steen…

Och här är framsidan…
* * *
Medan ni avnjuter dessa uppvisningar i fotokonstens högre skola kan ni ta och lyssna på senaste Spotify-listan också, laddad med de bästa artisterna från, och låtarna om, The Lone Star State.
Mer utförlig rapport kommer närmare matchstart, 02.00 er tid.