Aloha.
Ska be att få börja med en – gäspning.
Det är ju pantertanterna från Florida som gästar Garden ikväll.
Och det enda spännande med Florida är att försöka avgöra om det är dom eller Carolina som är tråkigast i ligan.
Just nu lägger jag pengarna på de förstnämnda.
Hurricanes är sämre, och spelar tråkigare hockey, men där finns i alla fall några profiler, som Staal och Jussi Jokinen,  och dessutom en svensk
I Florida finns ingenting. Bara ett jämntjockt, grått kollektiv som förmodligen inte ens den som ser sin allra första NHL-match kan hetsa upp sig över.
Så:
Gäsp.
* * *
Så här har denna semi-lediga lördag fram till nu, ifall någon händelsevis undrar.
09.00. Klockan ringer. Trycker på snooze och fortsätter drömma konstiga drömmar om att en Tomas Forslund som permanentat håret gör comeback och får kontrakt med Rangers.
10.00. Går upp. Hämtar tidningsbunten utanför dörren, sätter på kaffe, går ut på balkongen med bladen, tänder en cigarett och börjar läsa. I Post står det att Rangers nu bestämt sig för att de ska göra nånting åt sin ”secondary scoring”. Jaja.
10.30: Ringer Bullen i Borlänge. Säger att jag tror att han snart får ligga med XX. Han blir glad.
10.40: Står på balkongen och bara tittar. Det är sensationellt varmt för att vara november.
10.42: Hostar lite.
11.00: Duschar, borstar tänderna och har på lite luktagott. Gucci. Fina grejor.
11.20: Går ut, promenerar upp till Four Seasons på 57:e gatan, där det är presskonferens för en film med bland andra Natalie Portman, Jake Gyllenhaal och Toby Maguire.
12.00: Kommer fram. Inser att jag tagit fel på tiden. Presskonferensen börjar först vid ett. Står utanför och röker och kollar på tjejer.
13.10: Drar efter andan när Natalie Portman kommer in i konferensrummet. Hon är pretty fucking beautiful. Jake Gyllenhaal ser mer alldaglig ut. Men han är rätt rolig. Hade man inte trott.
13.20: Överväger att fråga Spiderman om han tror att Rangers verkligen kan få igång sin ”secondary scoring” mot Florida. Låter bli.
14.00: Går hemåt igen, på bustling Lexington Avenue. När det blir för trångt på trottoaren låtsas jag att jag är The Kron Wall of Pain och sätter in några fina bröstvärmare. Fötterna lämnar inte asfalten, jag lovar.
14.30: Äter sen brunch på fina gamla Gemini Diner. Omelette på lök, skinka och champinjoner. Frågar mig själv: Om Nu Florida och Carolina är tråkigast, vilka av de östlag som oftas kommer hit är det roligast att se?
14.40: Kommer fram till att listan ser ut så här: 1. Washington. 2. Philadelphia, 3. Pittsburgh, 4. Toronto, 5. Ottawa.
15.00. Hemma igen. Bullen ringer och frågar om jag verkligen tror att XX och han kommer tumla runt i sänghalmen. Visst, jag är övertygad. Dricker mer kaffe. Läser mail. Ligger i korreoffan och försöker komma fram till ett svar på frågan hur fan Detroit kunde få stryk av Florida igår.
15.01: Kommer på att dessutom var Bryan McCabe, det gamla träbenet, som avgjorde matchen i The Joe. Vilken förnedring.
15.30: Peppar mig själv. Visst, det är Florida. Men det är också lördagkväll. Då brukar det kunna bli partyparty på Garden, oavsett motstånd. Blir så upphetsad att jag tjejlyssnar på Bob Woodruffs ”Dreams and saturday night”. ”Tjejlyssna” innebär att man spelar samma låt flera gånger i rad.
16.00: Packar ner laptoppen, hänger på mig den fina,  grå kavajen, duttar på mer luktagott och går. Det är gametime!
16.05: Vinkar ner en taxi på första avenyn. ”33:e and 7th, please”. Har man sagt några gånger.
16.09: Fast i gridlock på 39:e, mellan femte och sjätte. ”Jag håller på att få ett nervöst sammanbrott”, meddelar chauffören. Aningen oroväckande information, tycker jag.
16.11: Hostar igen.
16.22: Kliver in genom backstage-entrén på 33:e. Blir, som alltid, visiterad. Vad är det dom tror? Att jag är så less på Rangers brist på ”secondary scoring” att jag plockat med mig en revolver?
16.31: Står och väntar vid Manhattans långsammaste, mest frustrerande hiss.
16.40: Manhattans långsammaste, mest frustrerande hiss kommer äntligen till entréplanet.
16.41: Kliver in det sunkiga pressrummet. Inser att jag är först. Av alla. That’s a first. Jag måste vara mer upphetsad över Floridas besök än jag själv förstår.
16.42. Snor skrivbordplatsen som tillhör ”NBA Photos”. De brukar ändå inte bevaka Rangers-matcher med någon  större iver.
16.43: Borstar bort kaksmulor någon slapp basketfotograf lämnat efter sig.
16.44: Hämtar en kopp kaffe. Det är alldeles färskt. Det är en first det med.
16.50: Brooksie anländer. Ser förbryllad ut över att nån annan kommit före honom. Sen berättar han att Drury var tillbaka  på isen i morse – men att det dröjer innan han ska spela.
16.52: Frågar Brookise om han fått någon reaktion på sitt Rosie-förslag häromdagen. Han skrockar gott.
16.53: Studerar Panthers laguppställning. Den är verkligen förbluffande tråkig.
16.56: Frågar Brookise vad han verkligen tror om den här upplagan av Rangers. Han svarar att de har stora problem med ”the secondary scoring”. Där ser man.
16.58: Brookise har en längre utläggning om bristen på djup i blåskjortetruppen. ”Två spelare blir skadade och trots att de två spelarna inte varit särskilt bra kan laget inte hantera det. Det är riktigt illa”, menar han.
17.10: . Börjar skriva. ”Aloha. Ska be att få börja med en – gäspning”..
* * *
Ja, ni får ursäkta.
Det är väl den sortens inlägg man postar när man egentligen inte har något annat att skriva.
Det blir så när tråkiga lag ska spela; inspirationen brister.
Men som sagt:
Nu hoppas vi på lördagskvällsfaktorn i stället.
Är ni med?
Jag återkommer i första paus, kanske rentav med ett mer konventionellt inlägg.

Själv kan jag få Kapten Haddock-artade utbrott om rummet inte är klart att ta i besittning när jag anländer till bokat hotell.
Så jag ska ju inte säga nåt.
Men det är ändå lite underhållande att tänka på hur gränslöst tjurig en och annan hockeyspelare blir efter ett nederlag.
I någon mån är väl alla förbannade – och ska vara. Den som rycker på axlarna åt en förlust borde köra zamboni istället.
Men somliga kan dölja sin frustration när de möter såna som mig. Andra kan det, i sanning,  inte…
Så:
Här är den utlovade listan på de värsta svenska tjurskallarna i NHL.
1. Henrik Lundqvist, New York Rangers.
–”Tjena Henke…du, VM, har du funderat nåt på det?” Det här är på de allra flesta sätt det mest underbara jobb som finns, men när befälhavare Poromaa hemma i Stockholm frampå vårkanten sett att Rangers vid förlust i nästa match kan missa slutspel och ringer och beordrar den frågan, då önskar jag att jag fortsatt som blästrare på Kramo i Borlänge istället (det trodde ni inte! Men Biffen har många strängar på sin lilla lyra…).  Lundqvist utstrålar kraftiga dra-åt-helvete-vibbar efter vilken serielunkstorsk som helst. När man kommer inklampade i hans hörn med en sådan fråga efter en förlust som hotar hela säsongen, då kan det känns direkt hotfullt. Jag har flera gånger varit övertygad om att jag ska få tugga klubbhandske vilket ögonblick som helst. Men annars är det en trevlig pöjk…
2. Nicklas Bäckström, Washington Capitals.
– Blanda Gävle, Zlatan, Belker i ”Spanarna på Hill Street” och Noel Gallagher. Då får ni en klassik Bäckis efter ett misslyckande. Som i lördags, efter debaclet i Jersey. ”Dom gjorde fler mål än oss”, analyserade han med ton kortare än Martin St. Louis. Sen gick han. Obetalbart.
3. Tomas Holmström, Detroit Red Wings.
–  För det mesta brukar Homer försvinna som ett zetterbergskt handledsskott efter förluster. Men har vi murvlar otur blir vi insläppta i omklädningsrummet så snabbt att han  fortfarande sitter och sliter i nån tejpbit runt fotleden. Då måste man gå fram och försöka säga nåt. Det är  som att prata med en västerbottnisk bergshäll. Som haft en dålig dag.
4. Mikael Samuelsson, Vancouver Canucks.
– Den stora skrällen på listan, inte sant? Samme är ju till vardags en Mariefred-version av John Denver. Men gå fram till honom efter en tung kväll, så får ni se. Saliven skvätter när han med några snabba fraser förklara hur fruktansvärt jävla dåligt laget, och han själv, spelat.
5. Michael Nylander, Washington Capitals.
– Lyssna på Joy Divisons ”Decades”. Som den låter, så ser Nyllet ut i – häpp! – nyllet efter en motig kväll.
* * *
Foppa, vill ni invända. Men han spelar i Modo han. Och under de säsonger jag hade med honom att göra här borta hade den värsta stormen i hans bröstkorg lagt sig. Han var mest snäll mot Biffen, även när frågorna bara handlade om den där fotjäveln . Fast det är klart, det var ju inte som att han svarade i telefon den där kvällen i Philly när han fick matchstraff och hoppade ut i sin SUV och körde hem innan matchen var över…
Sudden kunde också möta omvärlden med mordisk blick när Henke bestulit honom på för många mål på Garden, men som lagkapten i hockeylagens hockeylag var han ju ändå tvungen att svara på frågor.
* * *
Bilden ovan är från en T-shirt jag fick av mina kompisar Bullen och Grängesarselet under en roadtrip i Mojave-öknen i somras.
De tyckte att den sa något om mig.
* * *
Det här kan mycket väl vara den roligaste hockey-videon någonsin.
LIF-Andersén vill leka Ovetjkin och det går…inte så bra.
Om Bäckis, eller någon som känner honom, till äventyrs läser det här måste – MÅSTE! – han se till att nummer 8 får se det.
* * *
Obarmhärtig rubrik i Post idag:
Rozsival must go.
Brooksie tycker att Rosie varit så usel under inledningen av säsongen att Sather bör dumpa honom och samtidigt skapa lite utrymme under lönetaket.
Man får hoppas att PR-killarna sett till att det inte ligger några Post och skräpar i omklädningsrummet efter träningen där uppe i Tarrytown.
* * *
Måste återigen få tipsa om Jens Bergenströms blogg i Dalarnas Tidningar.
Den är en klassiker.
* * *
Jag går och tänker på OS mest hela tiden och i går slog det mig plötsligt:
Vilken lägen The Kron Wall of Pain kommer att få när Tre Kronor möter såna som Tyskland och Vitryssland.
I de lagen finns det rimligen forwards som inte har förstånd att hålla huvudet högt i alla situationer.
Ojvoj.
Tur matcherna går nattetid i Sverige. Annars hade Albert Svanberg fått införa åldersgräns…
* * *
Florida intar Garden på lördag.
Det är inget lag som får Biffen att hjula nerför 34:e gatan precis, men såvida inte min upper body injury förvärras jag kommer ändå att vara på plats.
Tills dess hänvisar jag till Big Papa Wennerholm, som i natt rapporterar från Ottawa.
Later, folks.

Det går åt rätt håll, sa alltså Tårtan, om Redden.
Han svarade med att göra en…ja, Redden.
Det var just den typ av fumlande som föregick Bradleys avgörande balja Ottawa-legenden blev ökänd för under fjolårssäsongen.
Men shit happens.
Egentligen HAR han ju faktiskt skärpt sig, så såvida han inte fortsätter på samma får man hoppas att Garden ger honom fler chanser.
Särskilt som han ju visat sig vara trevlig mot Biffen…
* * *
Jag litar ju på kommentatorn BaconBerglund och gratulerar Bäckis till den fina vänsterkroken.
– Men det var en höger, korrigerar han snabbt.
Tack, Bacon….
I vilket fall syntes det plötsligt att den unge mannen kommer från samma stad som Lille Eklund.
Typ.
* * *
Det var riktigt underhållande krig i tredjeperioden, skulle jag vilja påstå.
Dylik frenesi och ilska och offervilja (Laing täckte puckfan med ansiktet!) brukar man inte få se förrän framåt vårkanten.
* * *
The Oak Man menar att Bäckis snyting i Callahans irländska fejja till och med osar Sätra.
– Det är Gävles South Bronx, där slåss dom sådär.
Bäckis själv bara flinar åt den beskrivningen.
– Det är lite grinigt i de här matcherna, det sitter kvar sen i slutspelet senast, förklarar han när vi hunnit ikapp honom ute vid zamboni-entrén.
* * *
Dagens guldstjärna till  signaturen BackonTrack i kommentatorsspåret.
Att döpa Redden till ”Rädd en” vittnar om både stor humor och stor begåvning.
* * *
Lille Eklunds lillebror tar så lång tid på sig i duschen att jag aldrig hinner avlägga något besök i Rangers säkerligen måttligt muntra omklädningsrum-.
Men den lär inte Drottningen köpa, han kommer att fortsätta påstå att jag inte vågar prata med Kungen efter förluster.
Suck.
Det är inte precis angenämt, men nog fan vågar jag…
* * *
Jag ser det aldrig själv, men enligt Borlänge-Claes från DN, som sitter på stolarna intill Capitals pressläktar-delegation, förde general managern George McPhee ett satans liv matchen igenom.
– Bortsett från de sista fem minuterna var han arg hela tiden, lyder rapporten.
Ja, de har känslor i Washington.
* * *
Nyheterna i Örnsköldsvik borde glädje också mina vänner i Leksand.
Även de får ju se Foppa och Macke framåt våren…
* * *
Det är svårt att inte tänka tanken när Laing, med uppsvullen käke, stel nacke och orolig blick går förbi i korridoren utanför omklädningsrummet:
– Det där kommer att kännas i morgon…
* * *
Golden Gaborik framstår mer och mer som den bästa värvning Sather gjort sedan Jagr.
Men det är oroande att det BARA är han som gör mål. Resten uppför sig ungefär som om de fortfarande spelade för Tom Renney och överhuvudtaget inte får avsluta.
Problemet måste korrigeras om den här säsongen ska bli nåt att minnas.
* * *
Bäckis förnekar att tjurigheten  i lördags hade något att göra med att de tvingades bo ute i Jersey efter förlusten mot Devils.
– Nä, vi har varit på Manhattan hela tiden, säger han förvånat.
Såpass.
Ännu en uppgift från den Bagdad Bob som sköter Washingtons presskontakter visar sig alltså vara lumpen lögn…
* * *
Intervjubandspelare som inte fungerar när de måste fungera har jag inga varmare känslor för, det kan jag meddela.
* * *
Ovie är inte helt oväntat fullkomligt omsvärmad av murvlar i sitt omklädningsrumshörn efteråt.
Och han verkar – inte heller det särskilt oväntat – njuta av uppmärksamheten.
– När man varit borta och gör mål på sitt första skott, då känner man sig rätt nöjd, säger han och fyrar av det där tandlösa flinet.
* * *
I taxikön på åttonde avenyn har jag ett Caps-fan med Nylander-tröja på sig.
Det tycker jag är lite vackert.
* * *
Det är ändå inte i första han Ovies lov lagkamraterna sjunger efteråt.
Det är ansiktsmannen Laings.
Lyssna bara på Brooks Laich:
– Vi är alla blown away, jag har inte sett något liknande på länge.  Det är the ovetjkins och the bäckströms och the greens som är ryggraden i det här laget, men the laings och the bradleys står för modet och därför vinner vi idag.
* * *
Nu är det dags att ta fram linimenttuben igen.
Jag återkommer i veckan – bland annat med topplistan över de svenskar som är tjurigast efter förluster.
Den som sitter med anekdoter därvidlag är alldeles särskilt välkommen in i kommetatorsspåret.

Caps satte just 4-2 i tom kasse.
Slut här alltså.
Mer vad det lider.

1-2 nu då.
Rangers spelar riktigt bra, men tar för många utvisningar.
Visserligen är det inte riktigt samma schvung i Caps powerplay som för några veckor sen, men ger man dem tillräckligt många chanser kommer de till slut att ta en och det är precis vad Brooks Laich gör här på slutet.
Tårtan får ge sina gossar en avhyvling för den bristen på disciplin.
Då kanske det kan ordna sig ändå.
* * *
Ledsen att förra inlägget blev lite sent, men först kom Marco Polo-Persson alltså hit och var…glad, sen behagade uppkopplingen på Garden braka ihop.
Så kan det gå.
* * *
Fin TV-räddning Henke gör med plocken i början.
Rena Stefan Lunner, ju.
* * *
Jo, freddeb, jag kan verkligen hävda att språket är fult på Garden.
Kom hit och lyssna på Gris-Olle ska du få se – eller snarare höra.
* * *
Men sen ska Lundy ut och lajja bakom buren på slutet, då blir det fan ALLTID farligt.
* * *
Tennisberg från Radiosporten är uppe och hälsar också.
Stort.
Han är lite legend, är han inte?
* * *
Under en Rapid Fire-sekvens på jumbotronen i en reklampaus får bålskjortorna svara på om de föredrar Turtle eller Johnny Drama.
– Jag har ingen aningen om vilka det är, svarar Prospal.
Vilken tomte.
* * *
– Det här blir straffar, säger min vän Snackaren.
Så nu vet ni det.
* * *
Henke svarar för övrigt helt rätt på ”Entourage”-frågan:
– Johnny Drama!
* * *
När gamle målisen Eddie Gaicomin zoomas in i jumbotronen börjar den klassiska ”Eddie! Eddie! Eddie”-ramsan omedelbart dåna under det välvda Garden-taket.
Det är det Henke har att se fram emot när han återvänder hit på 2020-talet.
Fast då skriker de förhoppningsvis inte på Eddie…
* * *
Det är väldigt roligt när Rosen Junior sitter här intill och parodierar Gris-Olle och de andra Rangers-fansen kommenterar när Rangers har powerplay.
– Shoot! Shoot! Shoot! Oh…you suck!
Just så låter det.
* * *
Nu ska jag sträcka på min krokiga rygg och se om inte nån kan springa och hämta lite kaffe.
Efter matchen, folks.

Ja, titta.
Första riktiga skottet Ovie avlossar – i ett powerplay med fem minuter kvar av perioden – går in bakom en skymd Henke.
En artist in action.
* * *
Sammanlagt har vi alltså 1-1.
Rangers börjar riktigt piggt och tar ledningen efter bara 1.16, via ett stiligt mål av en Golden Gaborik som tycks vilja visa att det är fler artister på isen i natt.
Men sen blir det mer och mer Caps och nu ser vi ut att stå inför en riktigt hård och jämn och grinig holmgång.
* * *
Det är mäktigt bara att se Ovie under värmningen, när han på slutet står där, utan hjälm, och matar slagskott i en tom bur.
Som dom sa i ”Plutonen”:
The beast is out there tonight, and he’s hungry.
* * *
Det verkar som att The Avery show kommer att rulla i natt också.
Det var ett tag sen.
Men i en Brooksie-intervjun häromdagen sa Tårtan faktiskt att han vill att Page Six Sean i högre grad ska vara Page Six Sean (mja, han sa förstås bara ”Sean”, men i den här bloggen har vi som bekant viss fäbless för smeknamn) och här ser vi alltså det underhållande resultatet.
Han smäller på, startar småbråk och låter – som det ser ut – den legendariska käften gå igen.
Vad härligt!
* * *
Kan inte sluta fnissa åt att Garden-speakern innan matcherna uppmanar åskådarna att uppföra sig och undvika att använda ”grovt språk”.
Att rikta såna vädjande till sportfans i New York är som att be vatten att inte vara så vått.
* * *
Uj, när Voros var klar med Bradley hade den stackars Caps-fowarden kunnat tjänstgöra som offer ”Terror på Elm Street”-film.
Och var det inte han som blödde som en nyslaktad kalv även i Nashville förra året?
Jag tror fan det.
* * *
Nyllet står i alla fall som struken i match-rostern idag.
Ett framsteg…
* * *
Nädu, Fyllkaja, jag har fan inte gikt i ryggen.
* * *
Visst är Avery till och med på Bäckis i en sekvens? Vad kan ha att säga Valbos snällaste?
* * *
Han brukar nöja sig med öl i massor, men ikväll äter Gris-Olle middag på läktaren också, så min linimentodör drunknar i den tveksamma dofta av korv, pommes, ketchup och lökringar som sipprar ner från sektionen ovan. 
* * *
Ad Rock från Beastie Boys är på plats ikväll.
Det är kanske därför Page Six Sean marker sin rätt att ha lite kul..
* * *
Rob, såg honom inte mot Calgary, men tidigare har Wallin varit väldigt lyckad i rollen som typiskt svensk, defensiv center utan åthävor.
* * *
Det märks redan under nationalsången att det är riktig match ikväll.
Här råder inte slutspelsfeber, men nästan
* * *
Ja, Mister BigBalle (…), den historien är alldeles sann.
På Scandic i Falun hände det.
Bert tycker fortfarande att det är det roligaste han nånsin gjort.
Luktade gjorde det också. Och inte liniment, om man säger så…
* * *
Fint besök i pausen:
Marco Polo-Persson – känd från Sportbladets USA-blogg – kommer upp och ser glad ut.
Så behöver han inte jobba heller, han får sitta på sektion 324 och dricka istället.
* * *
Nu åker vi igen.
Hörs snart

Det är med mig som med Ovetjkin ikväll:
Game-time decision.
Med ryggen så här uppfuckad vet jag inte om jag är i stånd att avfyra en liveblogg.
Men det går fort framåt.
Igår var jag lika djupt begravd på injured reserve-listan som Lilja och The Mule.
Men nu är jag, tack vare välgörande salvor och roliga piller (inköpta på apoteket, bör jag kanske understryka…) day to day.
Tipset är att jag gör ett försök; man vill ju vara uppkopplad och med och mitt i smeten när Caps kommer till stan.
Men blir det plötsligt slut i rutan vet ni varför.
Då har jag fastnat i en omöjlig ställning och når inte tangenterna och sen får Oak Man bära hem mig.
* * *
Gick på en riktig rookie-fint i morse.
PR-nissarna hos Caps sa att värmningen skulle börja 11.30, så då kom jag då – bara för att få se den till synes stelkrampsopererade Fleischman, som sin siste man, kliva på spelarbussen.
De hade, som alla andra, börjat redan runt tio men sa förstås halv tolv för att slippa såna som  mig.
Surt.
Men jag får verkligen skylla mig själv.
Efter fem säsonger borde jag verkligen veta att man aldrig ska lita på vad PR-människorna säger.
Jag har helt enkelt blivit ringrostig i pallet under min tid injured reserve-listan.
* * *
Allt tyder på att Ovie verkligen gör comeback ikväll.
Lås i så fall in döttrar, fruar och målvakter.
För han kommer att vara besinningslöst spelsugen och den som tyckte att Kovaltjuk briljerade i det tillståndet förra veckan kan ju ta och gissa hur den ännu mer begåvade landsmannen kommer att göra.
* * *
He he, Peppe, du har ju alldeles rätt.
Det var ytterligare ett rookie-misstag att inte bara säga ”upper body injury”.
Oak Man och Expressen-Nyström – som är i stan och härjar – kommer att trycka åt mig med pennorna i ryggen så fort de får tillfälle.
* * *
Det har varit lite påtryckningar i ämnet, så innan jag glömmer det.
HÄR FINNS LATHUNDEN FÖR SMEKNAMNEN I DEN HÄR BLOGGEN:
http://blogg.aftonbladet.se/perbjurman/2009/03/1170384
* * *
Tårtan hoppas fortfarande att Redden kan höja sig ytterligare några klasser och tänker tydligen matcha honom hårdare i powerplay framöver.
– Wade håller fortfarande på att reparera sitt spel efter fjolårssäsongen, jag tycker mig se tecken på att han är på väg åt rätt håll.  Hittills har han inte varit lysande och inte dålig
Säga vad man vill om Tårtan, men det är roligt med coacher som talar sanning.
* * *
NY Post-legendaren Brooksie skrattar gott när jag förklarar att Macke Näslund – precis som hdw påpekar i kommentatorsspåret; tack för den – nu blir spelande styrelsemedlem.
Sen ber han mig att hälsa till den alltjämt omtyckte ångermanlänningen.
Det är härmed gjort.
* * *
Minns ni senast Caps var på Garden?
Det var i våras det, under den rätt så fantastiska konferenskvarten.
Spelar Henke som han gjorde då får Ovie vara hur spelsugen han vill; det kommer inte att hjälpa
De första matcherna i den serien kan ha varit de bästa i hela Lundqvists karriär
Å andra sidan krävs nog slutspelsnerv för att han ska kunna komma upp på den nivån.
* * *
Förstår först inte varför folk här i det sunkiga pressrummet sneglar så underligt på mig.
Har jag gylfen öppen?
Har Oak Man klistrat en ”I’m stupid”-lapp på kavajryggen?
Har siffrorna 666 plötsligt framträtt i min blanka panna.
Nej, jag luktar, inser jag efter en stund.
Liniment.
Det är nånting liknande jag på läkares inrådan smetat över min smärtande rygg och den har starkare odör än väntat, så jag går omkring och stinker som en allsvensk fotbollsplan efter en kvällsmatch i mitten av oktober.
Kan bli intressant när vi ska ner i omklädningsrummen efteråt.
* * *
I Washington hymlar dom inte med vad det är Ovie står för och representerar.
– Let’s face it, säger Brendan Morrison, folk kommer för att se Ovie och de förväntar sig nånting spektakulärt varje gång han har pucken. Det ger en alldeles särskild sorts energi och för det mesta levererar han ju.
Just precis.
* * *
Ha ha, Nyström har platsen intill sin gamle favorit Den Obäddade Sängen, en vrång och oduschad gubbstrutt som varit med sedan Glen Sather gick i blöjor.
Det är ett lämplig straff när man jobbar åt den där tidningen – häpp!
* * *
Shanny går i penion.
Gör han rätt i.
Det hade varit ovärdigt med ytterligare ett inhopp nånstans mitt under säsongen.
Mitt – och alla andras – tips är dock att vi lär få se mer av Brendan Shanahan.
Ingen annan skulle kunna steget från isen till styrelserummen lika smidigt och naturligt.
* * *
The Garden Faithful brukar ha bra koll på vad Page Six Sean gör och säger.
Det betyder att pilsnergubben Boudreau kan få ångra att han gick ut med uppgifterna att provokatören kallat honom ”fet gris” under slutspelet i våras…
* * *
Inte bara Nyström har flugit över Atlanten.
DN är på plats ikväll också.
Och vi, den stora tidningen,  har Big Papa Wennerholm i Ottawa.
OS närmar sig, that’s for sure.
* * *
Newsflash:
En ryss kommer, en annan försvinner.
Washington Post-Tarik rapporterar i sin blogg att Semin blivit hemskickad till DC för att få en trasig fotled undersökt.
Där fick Rangers i alla fall ett litet halmstrå att hålla sig i.
* * *
Bräschan borde ta tillfället i akt och visa att Capitals att det var väldigt fel att de gjorde sig av med honom.
* * *
En Newsflash till:
Jag presenterar mig och hälsar DN:s utsände, Claes,  välkommen till New York.
Då svarar han:
– Jag är också från Borlänge.
Wow!
Man kan bli tårögd för mindre.
* * *
Så tjurig som han var efter matchen i Jersey i lördags får man anta att även Bäckis är spelsugen ikväll.
Revansch, liksom.
Och nu slipper han ju bli mobbad av Semin, som några av er, med Oak Man i spetsen, påstår att han blir hela tiden.
* * *
Borlänge regerar alltså pressläktaren i The Woooorld’s most famous arena ikväll.
Så stort.
* * *
Okej, det är dags för the game-time beslut.
Och jag kör.
Men då hoppas att jag är ni med och fullkomligen pepprar kommentatorsspåret med inlägg också.
Dom faller i första paus.

Skadeepidemin sprider sig.
Nu är även jag satt ur stridsdugligt skick.
Vad som hänt?
Well, förbered er på att skratta.
Under ett utbrott av tillfällig sinnesförvirring förra veckan fick jag för mig att det var dags att göra något åt den här sorglustiga hyddan och börja träna.
Det slutade förstås i rena farsen.
Jag hann göra tre sit-ups. Sen sträckte jag ryggen och tumlade våldsamt rytande runt på parketten i ohyggliga smärtor,
Nu har jag fått en inflammation i samma rygg, så ser ni en tjocksmock som vaggar runt som en 90-åring på gatorna i östra Midtown vet ni vem det är,
Sensmoral:
Man ska inte träna.
Man ska sitta med en dry martini på Elaine’s och ha det bra.
* * *
Devils kan tangera Buffalos bortasvit ikväll.
Men Flyers blir nånting att bita i , måhända mer just i kväll än till vardags.
Det är nämligen David Schultz Night i Philly. Tidernas buse och själva sinnebilden för The Broad Street Bullies – som säsongen 74-75 slog alla tiders utvisningsrekord med sammanlagt 472 jävla minuter på botbänken – ska väljas in i Flyers eget Hall of Fame.
Chansen är förstås stor att dagens upplaga av Broad Stret Bullies vill visa legendaren att de också har lite hår under armarna…
* * *
Både dubbelhakan och boxarnäsan har väldigt roligt åt mina träningsrelaterade vedermödor…
* * *
Det är förstås bara i Philadelphia en man som David Schultz kan bli föremål för såna hyllningar.
Men jag kan inte bli att gilla det.
Det finns en sorts rå uppkäftighet och rebell-attityd som är alldeles unik för hela City of brotherly love.
NHL, som aldrig brukar missa en chans hajpa minsta ceremoni, talar för övrigt mycket tyst om evenemanget.
Det Dave Schultz står för passar  inte in i den rena, politisk korrekta image ligan befrämjar idag.
* * *
Från Hökens blogg.
Frugan: ”Ska vi ta och gå ut en sväng?”.
Dottern: ”Jag vill inte svänga”.
Otroligt kul.
* * *
Som ni sett tyder alltmer alltså på att Foppa spelar i Modo resten av säsongen.
Kul för Ö-vik – och för Elitserien.
Men väldigt trist för mig – och NHL.
Det skulle vara SÅ kul att få se en hel, frisk Forsberg i världens bästa liga en gång till.
* * *
Som någon sa:
Det är något med borlängebor och bloggar…
Jens Bergenström, leksandsstjärna med rötter just i Dalarnas Chicago, är mannen bakom hockeybloggen som mycket väl kan vara världens bästa.
Ni måste kolla här:
http://www.dt.se/sport/jensblogg/
* * *
Senaste beskedet från Washington är att Ovtejkin verkligen gör comeback mot Rangers i morgon.
Ojvoj.
* * *
Att se Islanders på slutspelsplats är som att höra Michael Bolton sjunga soulklassiker.
Borde inte kunna vara möjligt.
* * *
Så ni tycker Tårtan har temperament?
Allting är relativt.
Det HÄR kan man kalla ett riktigt utbrott.
http://video.yahoo.com/network/100000069?v=6395254&l=3437300
* * *
Här blir det knappast något bloggande ikväll.
Jag ska knöla ner mig i korresoffan, försöka hitta den minst smärtsamma ställningen och sen lär jag bli liggande.
Men kommentatorsspåret är öppet, förstås.

Tillbaka i civilisationen.
Och det utan att ha sett någon räls.
Det stod en taxi precis utanför The Rock och den enades Biffen och  The Finnish Flash om att vi skulle ta.
Gjorde vi rätt i, man ska segla in på Manhattan någorlunda ståndsmässigt…
* * *
Blev som sagt lite transportsträcka i sista, men Devils vann verkligen rättvist.
Som sagt, emellanåt ser de skrämmande bra ut.
– Det har ju gått bra, då får man självförtroende. Det märktes när de tog ledningen, ingen hetsade upp sig över det. Känslan här är så bra att vi vet att vi kan komma tillbaka, säger Bergfors och fyrar av ett leende som exponerar hela den underbara gluggen i garnityret .
* * *
Ovie försvann från sin lyxbox i slutperioden.
Antagligen tog mobilbatteriet slut…
* * *
Kärt barn har i sanning många namn.
Från Toronto kommer nu rapporter att Fredrik Sjöström – känd bland annat som Fast Freddy Shoestring, Shoey, Birger, Quadzilla och Språkröret i den här bloggen – kallas ”Janne Boklöv” av målvaktsstjärnan Kiprusoff.
– Jag förstår inte varför, jag varken stammar eller har rött går, säger Birger bekymmersamt.
Nej, men den bredbente Ytterby-stjärnan har onekligen en åkstil som påminner om Boklövs, ha ha.
Vi tackar Kipper för den.
* * *
Två nya assist för Bergie alltså.
Men han är sällsamt nog missnöjd med sitt eget spel.
– Ja, tyckte ingenting funkade i mitt spel, suckar han.
Passningen till Halischuks balja skulle jag personligen beskriva som väl fungerande, men vad vet jag.
* * *
Kära, kommentator ”Henrik”.
Vilket missförstånd.
Du kanske ska läsa lite mer noggrant innan du avlossar din sura galla.
Är det någon som påstått att Bengt-Åke gjort något fel?
Nej.
När han var tvingad att spika den där truppen kunde ingen ana att Bergfors skulle få ett så monumentalt genombrott.
Vad vi – eller jag – sagt är att det är bra märkligt att en sådan trupp måste tas ut redan i början av oktober.
Det vore rimligare att den som tar ut laget får vänta så länge som möjligt och sen  nominera de som för närvarande är hetast. 
Det håller förbundskaptenen med om, kan jag härmed meddela.
* * *
Bäckis är på riktigt tjurigt humör efter tillställningen.
SR-Johansson får ingen kommentar alls och när jag frågar om han inte kan säga något litet svarar han sammanbitet.
– Dom gjorde fler mål än oss.
Åfan.
* * *
Lemaire har inte bara humor.
Han är flirtiga med damerna också, det har jag från den allra säkraste av källor.
 * * *
Zäta!
Ja, jävlar.
Nu går åskan i Motown igen.
* * *
Det är nu inte säkert att det är resultatet i sig som sänkt humöret till sådan surpuppenivå på Bäckis.
Pilsnerfilmsgubbens resschema kan spela in också.
Caps har ju match mot Rangers på tisdag och ska stanna i trakten tills dess, men  får inte tillbringa lördagkvällen på Manhattan.
Istället tvingas de bo på nåt konferenshotell ute i sumpmarkerna.
Underhållningsvärdet i det upplägget kan verkligen ifrågasättas…
* * *
Om jag räknar rätt saknar Bergfors samtliga tre framtänder.
Det ser underbart ut.
* * *
Mitt tips är emellertid att det går några bilar från det där konferenshotellet mot Manhattan den närmaste timmen.
De har de facto ledigt i morrn och en lördagkväll på Manhattan får de här gossarna inte chansen att uppleva så värst många gånger.
* * *
Ja, det ser inte bara underbart ut.
Gluggen i den bergforska tandraden genererar en härlig läspning också.
* * *
Apropå lördagkväll på Manhattan:
Jag tror att jag ska ta och försöka njuta av den jag också.
Vi hörs om inte annat på tisdag, när Caps alltså kommer till Garden och Henke L lär få möta en ohyggligt spelsugen Ovetjkin.
Tills dess:
Puss.

Öh, ni får vänta lite på slutrapport.
Måste med 10.10-tåget härifrån, annars blir jag kvar halva natten  och som Per konstaterat, man vill ju inte bli rejpad i Newark…