Ozzie gör, typ,  årets räddning i slutet av tredje .
Men ögonblicket senare får Erat sprätta in sitt andra mål och döda tillställningen.
Typiskt, kallar man det.
– Ja, jäkla synd att de får det målet just då. Vi skulle ha fått bort den pucken, säger Zäta innan han rättar till slipsen och promenerar bort till bussen som tar vingarna till Red Bird och den omedelbara flighten hem till Motown.
* * *
Om Patric Hörnqvist bara fått spela 18 sekunder till…
Då hade den här rapporten kommit lite tidigare.
För i så fall hade han kommit upp i tio minuters speltid och sluppit sitta på testcykeln de 20 minuter som är obligatoriska när man spelat mindre än tio minuter.
Men ”Bengan” är glad ändå när bloggen till sist får träffa honom i ett i övrigt helt tomt omklädningsrum.
– Ja, he he, det hade behövts ett enda byte till. Men det är bra att man får cykla, då håller man sig i form, säger han
Precis vad jag alltid brukar säga…
* * *
Jag kan e inte komma över att Elvis-maskoten tryckte en tårta i fejjan på ett Red Wings-fan.
Är det inte sånt amerikaner stämmer varandra för?
* * *
Det var ju spel mot ett mål i sista, men ändå kändes det inte riktigt som att Wings skapade så våldsamt många chanser – och när de väl fick till några var Pekka Rinne svettigt bra.
– De senaste matcherna har vi lyckats battla us through, säger Zäta på förnämlig svengelska.
– Nu klarade vi inte det och det är frustrerande
* * *
Vi kan börja kalla Hörnqvist för Buck.
För ja, han diggar country.
– Man vänjer sig. De har ju barer där det är liveband som spelar country från tio på morgonen till två på natten och det går en del i omklädningsrummet också. Och jag tycker det är skön, trallvänlig musik, säger han på sin finaste stockholmska.
* * *
Pekka Rinne är inte bara en bra målis; det är ett jävla tufft namn också.
* * *
Babcock slet inte så mycket på stjärnorna som omvärlden inbillade sig att han skulle göra.
Tvärtom, faktiskt.
– Ja, jag spelade bara nitton minuter. Det är mindre än vanligt. Och Lidas hade 23 minuter. När vi har så ont om backar tror man ju att han ska spela uppemot 30, säger Zäta och ser frågande ut.
Det är ingen kritik mot Babcock.
Men nästan.
* * *
Och som vanligt här i Nashville, när matchen är över strömmar fansen ut och fyller barerna på nedre Broadway ett halvt kvarter norröver.
Det är en syn som väcker längtan efter att få bo här.
* * *
”Battla us through”…
Visst låter det vackert?
* * *
Andreas Thuresson har platsen bredvid Hörnqvist i omklädningsrummet och jag tar för givet att det är ett arrangemang som iscensatts för att den mer rutinerade landsmannen ska kunna agera pappa åt rookien.
Men inte alls.
– Nej, det behövs inte. Thuresson är rätt bra på att hålla låda, tro mig, säger ”Bengan” och flinar.
* * *
Man behöver inte tillbringa särskilt lång tid runt dem för att inse att rödvingarna ser fram emot den sällsynta New York-resan om två veckor med samma iver som barn ser fram emot tomtens besök.
– Vi har papparesa då, så vi kommer ett stort gänget. Det ska bli riktigt skoj, säger Zäta och för några ögonblick försvinner förlustmörkret ur ögonen.
* * *
Uppgiften att jag buggade med heta milfs på Tootsie’s igår har förbigåtts med oväntad tystnad.
Men ni kanske tyckte det lät så osannolikt att det inte ens gick att tänka på, som när Tony Soprano fick reda på att prästen sovit över hos Carmela och s ”This is so fucked-up I can’t even think about it”.
* * *
Den som har Spotify och till äventyrs inte förstår att Hörnqvist börjat digga country kan kolla här.
Magisk musik, varken mer eller mindre.
* * *
Så här i efterhand kan man konstatera att det kanske inte var så dumt att matchen började 18.00 ändå.
Nu hinner jag skriva färdigt det här, smälla ihop några referat – och ändå trippa ut i vimlet på Broadway någon timme.
I morgon fortsätter bloggens lilla road trip med en flight till The Lone Star State.
Vi hörs därifrån inom kort.

1.21 kvar, Predators gjorde nyss 3-1.
Jag återkommer med slutrapport, nu mot Predators-kabyssen.

Tim McGraw-dängan Predators, underhållande nog, använder som målsignatur ekar en gång till och känslan är just då att matchen håller på att rinna Wings ur händerna
Men de vägrar vika ner sig, börjar faktiskt skapa lite framåt och lyckas till sist reducera.
Så vi har 2-1 nu.
Tredje perran kan bli riktigt fin.
* * *
Det är alltså fest på Garden.
Säger ju det.
När jag inte är där händer ALLTID nåt extra.
* * *
Fint mål ”nye” Drew Miller gör.
Det såg ut som att han gick på posten och la ett vykort på brevlådan.
 * * *
Flash Gordon, det var en inspirerad kommentar.
Fortsätt så.
* * *
Kjolarna på damerna som är inne och skrapar isen i Sommet Center under reklamavbrotten börjar ungefär där normala kjolar slutar.
Ojvoj.
* * *
Det är ju ingen tillfällighet Predators gör båda sina mål i powerplay.
Vem brukar spela närapå hela tiden under Wings numerära underlägen?
Just det, The Kron Wall of Pain.
Läk fort, snälla knä.
* * *
Jesus!
En maskot utspökad i klassisk jumpsuit kör ett Elvis-nummer i en reklampaus.
Sen går han, till tonerna av ”C.C Rider”,  fram och trycker en gräddtårta i ansiktet på ett Red Wings-fan.
Om det varit jag hade de haft en maskot utan huvud i Nashville nu, men när det nu inte var det så…humor!
* * *
Dom får skrika att Osgood suger hur mycket dom vill; i själva verket har han ju varit fenomenal i den här matchen.
Trippelräddningen med tre och en halv kvar förklarar varför Ken Holland inte lyssnar på tjatet om att borde bytas ut.
* * *
Big E får en assist
Visste väl att det skulle komma att handla om honom ikväll.
Nu kvitterar han i tredje, vänta ska ni se.
* * *
Han utan hals borde matcha Hörnqvist och Thuresson lite hårdare, det är min uppfattning.
* * *
Det är ju sån standard att man knappt tänker på det längre, men att domarna aldrig ger Homer att break när motståndarbackarna använder honom som pinata vid kassen borde snart föranleda en domstolsförhandling.
* * *
 Nu kommer Henke lik förbannat vara småsur efteråt. Han vill inte släppa några svenskmål.
* * *
Nu ska jag springa iväg och smitta ner de där popcornen en gång till.
Efter matchen kommer slutrapport.

1-0 efter första i Hank Williams-land.
Och det finns inte så mycket att säga om det.
Spelet är rätt jämnt, men bortsett från pp:t här på slutet har Wings haft svårt att skapa chanser, medan Predators varit framme och jävlats med Osgood rätt ofta.
Inte lär det bli lättare att komma genom hemmalagets tajta försvar under återstoden.
Med så många skadade sliter Babcock hårt på namn som Zetterberg, Lidström, Holmström och Datsyuk.
* * *
Influensaskräcken har spridit sig även till den råbarkade södern.
Det är plötsligt förbjudet att stoppa ner näven i popcorn-baljan i pressloungen.
Att döma av hur de smakar är det förbjudet att salta också.
* * *
I Kron Wall of Pains frånvaro tvingas Babcock kasta om duktigt bland backarna och Big E spelar plötsligt med Lidas.
Han tackar för förtroendet genom att göra en soloräd över hela banan som hade blivit en klassiker om den resulterat i mål.
Big E Gretzky, liksom.
* * *
Här som det finns så många magnifika vokalister – och så får en såskopp som heter Stephen Cochran komma ut och kvadda nationalsången med wailande Musse Pigg-röst.
Man häpnar.
* * *
Bertuzzi alltså.
Först snarkar han sönder min eftermiddags-nap – sen tar han en poänglös utvisning, i offensiv zon, som Predators kan utnyttja på en gång.
Vad ser Ken Holland i den mannen?
* * *
Det är i sanning en sällsam upplevelse att se hockey i Sommet Center.
De har till exempel en klack här – som tidvis utbrister i regelrätta ramsor.
Efter att Arnott gjort 1-0 skriker hela kortsidan bakom Pekka Rinne taktfast:
– Thank you Osgood. He shoots, he scores, YOU SUCK!
Inte ens Serik Fans hade gjort det bättre hemma på Domnarvsvallen.
* * *
Patrick Eaves blir ett med reklamen i sargen efter monstertacklingen Weber sätter in.
* * *
Ni får gärna berätta mer om vad som händer på Garden. Jag ser att det står 3-2, men själva rapporteringen har kukat ur på nhl.com.
* * *
Hörnqvist och Thuresson – en stor pojk, visar det sig – lirar tillsammans i en checking line och får inte så mycket istid att man tycker synd om dem, men det gör gör de so far med ackuratess.
* * *
Pausunderhållningen är originell den också.
Två snubbar knyts ihop med en elastisk lina och får sen tävla om att jaga bollar i två olika riktningar.
Det ser ut  som när man i barndomen satt brödbitar i varsin ände av ett snöre och slängde ut till hungriga duvor…
När de är klara börjar för övrigt ett live-band veva bredbenta covers på en scen på ena kortsidan.
* * *
Som Homer konstaterade i morse:
– Det blir alltid grinigt när man möter lag från samma division. Vi ses ju så ofta.
Hittills har det inte mynnat ut i särskilt mycket gruff, men märker att antipatin finns där.
Det kan hända grejor.
* * *
Rättvis till sist:
Laraque blir avstängd fem matcher för bentacklingen på Kron Wall of Pain.
Domar-spöket som dömde två minuter för tripping har en del att fundera över.
* * *
Håll i Stetson-hatten, nu åker vi igen.
Hörs i nästa paus.

Någon gång per säsong måste man besöka den förföriska staden Nashville och se en match med hockeyfrillorna i Sommet Center, så är det bara.
Nu när novemberledan börjar sätta in har den stunden kommit, så jag ber att få inleda med ett käckt:
Howdy.
Ni sätter väl på er en 20-liters-Stetson där hemma i den svenska novembernatten och följer med bloggen på match mellan Predators och Red Wings?
Jag tror det kan bli riktigt underhållande.
* * *
Har just avslutat en eminent söndagsmiddag på stekhuset Palm’s  och vaggar ut mot entrén.
Då kommer Zäta, Homer och Lidas gående från andra hållet.
Även de har avnjutit varsin välgrillad köttslamsa.
Trots att klockan bara är strax efter åtta måste de dock gå raka vägen hem till hotellet och sussa; det är ju match dagen efter.
– Men du ska förstås ut på nedre Broadway, frågar de retoriskt.
You bet.
Landsmännen, och framförallt då Homer, ser svårt avundsjuka ut.
Ja, så går det när man väljer idrotten framför borsten.
* * *
På grund av att Versus är här och sänder börjar kvällens match redan 18.00, lokal tid.
Det är ju bra för er, det blir inte fullt så sent. Men för oss på plats känns det egendomligt att de har nedsläpp innan folk ens hunnit från jobbet.
Dessutom skjuts morgonvärmningen utan förvarning en timme bakåt, varför jag missar Predators uppvärmningsövningar.
Väldigt synd, jag hade tänkt bekanta mig med den allt hetare Patric Hörnqvist.
Nu måste det ske efter matchen istället, vilket innebär att jag inte längre kan hålla på Wings…
* * *
Jag har ett Marlboro-paket i näven när jag möter och Homer säger plötsligt:
– Ah du, kan jag få en cigarett?
Det tar två sekunder innan jag förstår att han bara skojar och under de två sekunderna är jag rätt chockad.
* * *
Det kan bli svettigt för rödvingarna det här.
Predators är inne i rena Mora-stimmet och har vunnit fem raka – själva har de fler skador än en genomsnittlig marin-pluton i Afghanistan.
Kron Wall of Pain, The Mule, Lilja, Filppula och Jason Williams är alla satta ur stridbart skick.
Snart får de klä om Gordie Howe igen.
* * *
– Jaha, säger Zäta i omklädningsrummet morgonen efter mötet i Palm’s-entrén, blev det nån karaoke?
Några minuter kommer Lidas fram och ställer samma fråga:
– Sjöng du karaoke i natt?
Karaoke?
Det är alltså så de två herrarna roar sig när de går ut.
Hade man inte kunnat tro.
Men här mimades fan inte till några ostversioner av ”New York, New York” och ”Billie Jean”.
Jag buggade jag med heta milfs till gamla Ray Price-hits på Tootsie’s, men det ska vi berätta om nån annanstans.
* * *
Åker hiss med Predators-coachen Barry Trotz.
Kan meddela att intrycket från tv stämmer:
Han har ingen hals.
* * *
Ingen Mule, ingen Lilja, ingen Kron Wall of Pain…
Det har aldrig varit sån respons på svenskar i ett omklädningsrum ockuperat av Detroit red Wings.
Likadant blir det på isen ikväll. Vi får ”bara” se Zäta, Homer, Lidas och Big E.
Märkligt, inte sant?
* * *
Önskar jag kunde skriva det här på fonetisk engelska. Men det kan jag inte och därför får ni inte riktigt veta hur det låter när de lokala vakterna här nere i ska försöka guida mig till pressloungen.
Det är, ungefär,  som att prata med långsammare, gråhårigare versioner av Brad Pitt-karaktären i ”Thelma & Louise”.
Helt underbart.
* * *
”Battle of Swedes”, lyder huvudrubriken på sportsidorna i lokaltidningen The Tennessean.
Det handlar om att Patric Hörnqvist håller på att bli Predators egen Homer.
– Jag försöka ta efter honom och göra som han gör framför motståndarkassen, säger ”Bengan”.
Jag refererar för Homer efter morgonvärmningen och han ler snett.
– Ja, det är ju kul att inte alla vill vara Zäta…
* * *
Är det förresten nån som kan förklara varför Hörnqvist kallas ”Bengan”?
Jag har alltid undrat.
* * *
Bor på samma hotell som Wings och störs under eftermiddagen av brutala snarkningar i rummet intill.
Bertuzzi är skäligen misstänkt. Han ser definitivt ut som en snarkare.
* * *
– Tjena Fabio, säger jag.
Då vill Big E inte prata.
* * *
Ikväll håller Henke nollan. Det gör han alltid de få gånger jag inte är på Garden. Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Big E är dock bara fejk-purken och berättar sen att han tycker att hans säsong varit ojämn, men att det känts bättre på slutet.
Däremot tänker han inte på OS.
– Nej, inte alls. Det är bara ni journalister som tar upp det hela tiden. Jag koncentrerar mig på Detroit.
Sen gör han dock klart att han inte direkt skulle tacka nej.
Det vore annars rätt cool, om Bengt-Åke belönade honom med en plats och Big E svarade:
– Nä, jag har ingen lust…
* * *
Det tar förresten exakt 45 sekunder att gå från hotellentrén till Sommet Center.
Ändå åker Wings buss till matchen.
Överflöd kan se ut på så många sätt…
* * *
Coach Babcock sportar inte bara en variant på Bobby Ewing-frissan.
Som några Detroit-journalister påpekar under morgonvärmningen ligger den helt perfekt.
– Kolla, säger en, inte ett hårstrå rör sig. Någonsin.
Klart lustigt.
* * *
Predators kör nåt slags kampanj under namnet Smashville.
Som om Nashville inte låter coolt nog.
* * *
Värmning pågår och jag ser åtminstone tre mullets på de märkligt marinblå och gula läktarna.
Hoppas de har tävlingen om den bästa, som under en match jag såg här 2006.
* * *
Det är framförallt i början Red Wings får se upp.
Predators är kända för att dra igång i ett sjujävla tempo.
Som Fast Freddy Shoestring sa inför Rangers möte här förra året.
– Ja, det minns man från alla matcher mot Nashville med Phoenix. Ibland gick det så fort att man fick ha sjal…
* * *
Nu ska jag rätt till min nyinköpta Stetson, spotta lite tuggtobak och sjunga med i Alan Jackson-dängorna de pumpar i PA:t.
Vi hörs, på traditionsenligt sätt, i första paus.

Hej, ett litet tekniskt test här – utfört i pressloungen i Sommet Center i Nashville.
Ni är väl med ikväll?

Ni verkade ju gilla det upplägget, så vi avslutar väl ungefär som vi började då.
21.15: Lämnar pressboxen, eftersom jag plötsligt måste…ja, gå på muggen. Oroande. Brukar klara att hålla sju koppar kaffe utan problem.
21.20: Ser slutet av matchen från en ledig plats på den dyra sektionen längst ner. Slås återigen av att hur oerhört mycket mer påträngande och intensivt spelet är på så nära håll. Det ser fan ut att gå fort till och med för Rosie.
21.24: Rangers sliter tappert på slutet och förtjänar en kvittering, tycker jag. Det himdrar inte nioåringen på sätet intill från att resa sig och skrika ”Fucking Rangers, you suck” när slutsignalen går. Chockerande.
21.28: Går ner till spelarentrén, viftar med ackrediteringen och blir insläppt. Får stå med resten av murvelskocken och vänta vid dörren till Rangers-kabyssen ett bra tag. Tårtan har ett och annat att säga, kan man gissa.
21.30. Harklar mig, antagligen lite för högt. Obernauer från Daily News tittar anklagande.
21.33: Vakten öppnar dörren och vi stövlar in. Det är som att komma in i en scen i ”Paris, Texas”. Alla har samma uppsyn som Harry Dean Stanton när han vandrar genom öknen. Alla är ungefär lika språksamma också.
21.34. Står parkerad intill målvaktshörnet. Henke sliter i tejpbitarna runt fötterna. Han säger det inte, men man hör det ändå. Kom. Inte. Hit.
21.36: Dan Girardi går förbi. Franz Kafka hade inte kunnat gestalta ångest bättre.
21.37: Henke sitter med händerna i ansiktet. Man kan fortfarande höra samma outtalade ramsa.
21.38: Drottningen tar av sig kalsongerna. Vet inte var jag ska titta.
21.39: Henke tittar upp, nickar åt gubbarna från MSG och tar den så kallade tjuren vid hornen och börjar svara på frågor.
21.50: Brookise avslutar med några egna, viskande frågor till målvakten. Sen är det min tur. Men då har den värsta frustrationen lagt sig och det känns i alla fall inte som att jag begår obscena handlingar när jag frågar om matchen.
21.55: Frågar vad man gör en lördagkväll efter en dylik förlust. Henke svarar att han har besök från Sverige och förmodligen ska ut på nån liten middag. ”Vi får se om jag kan le”, säger han. Det får vi väl ändå hoppas.
21.59: Tillbaka i pressrummet. Dricker en kopp kaffe. Och äter en liten kaka, tänka sig. Ser Tårtans presskonferens på intern-tv. ”Vi har problem med secondary scoring”, säger han. Hm.
22.07: Tillbaka i Manhattans långsammaste, mest frustrerande hiss. Den stannar på varje våning och är till slut så tjyvtjock med Garden-anställda att den där kakan håller på att pressas ut igen.
22.10: Kliver ut genom entrén. Rangers-fansen som bildar allé utanför ser besvikna ut. Det är inte mig de hoppas få se.
22.11: En fyllskalle som just kommit upp i rulltrappan från Penn Station går rakt in i Biffen. ”Se dig för”, hojtar han. Tjenare.
22.13: Får sensationellt en taxi på en gång. ”Här på Manhattan är det jättemycket trafik”, säger chaffisen på indisk-engelska. Såpass.
22.18: Nyser. Nu jävlar.
22.20: Basil, dörrmannen som håller på Islanders, tar emot i lobbyn – med ett gapskratt. Man vet att det är verkligt illa när Islanders-fansen kan håna en.
22.23: Rasar in i lägenheten, säger hej åt korresoffan, riggar laptoppen och börjar sms:a andra svenska hjältar som varit aktiva under kvällen.
22.25: Börjar skriva: ”Ni verkade ju gilla…”
* * *
Någotsånär hoppfulla rapporter från Montreal nu.
Inledande undersökning indikerar att det rör sig om en skada i ett inre ledband och att Kron Wall of Pain blir borta på sin höjd två-tre veckor.
Prisa Gud, då ska OS-starten inte vara hotad.
* * *
Tack för i natt, det var strongt ett ni hängde med
På måndag blir det liveblogg igen,
Men nej – inte från Garden.
Jag åker under sena söndageftermiddagen  till en plats där de gillar country och resten får ni räkna ut själva.
Gonatt.

Slut 2-3.
Mer senare.

Åh, vilken flopp till period.
Rangers är visserligen mer aggressiva i offensiven, men dels KAN de inte göra mål, och dels är det fortfarande lika jävligt ihåligt och lättforcerat på den egna planhalvan.
Och till slut orkar inte ens Henke hålla emot längre – gästerna lyckas peta in två rätt enkla mål.
Så nu leder Panthers med 2-1.
* * *
Rapporterna från Montreal säger att Kronwall inte kommer tillbaka mer i den här matchen – och att man ska göra tester under kvällen.
Sen får vi se.
Helvetes helvete, säger jag om vi tappar Kron Wall of Pain.
Det vore fullständigt bedrövligt.
* * *
Plötsligt kommer det ett sms från en Ytterby-stjärna på turné i Kalifornien:
”Du, hur är det med Rangers secondary scoring?”.
He he.
* * *
Det börjar verkligen se ut som förra året.
Bara ännu värre.
Då kunde Rangers inte heller göra mål – men det var oftast någorlunda tajt bakåt.
Nåt måste hända, annars slår mitt tips om missat slutspel in.
* * *
I wish, Bubbe, I wish.
Det är mer som i Seinfeld när George berättar hur han tycker det känns när han möter lesbiska kvinnor.
– Dom tittar på mig och tänker: Det är DÄRFÖR jag är homosexuell.
* * *
Tjeckiska landslagscoachen Ruzicka sitter här och myser.
Men han ska inte tro att Vokoun är så bra som det ser ut här. Han möter den mest impotenta uppsättning forwards.
* * *
Gris-Olles ton har förändrats, om man säger så.
– Wake up, motherfuckers, skrek han precis innan signalen i andra.
Ojvoj.
* * *
Jag är edsvuren ateist, men nu ber jag ändå en bön om att det kronwallska knäet inte ska vara så trasigt som somliga befarar.
Hjälp till med den bönen, please.
Slutrapport kommer efter matchen.

Kung Henrik!
Det är helt och hållet hans förtjänst att Rangers överhuvudtaget är vid liv i den här matchen.
Pantrarna får tidvis åka som dom vill genom hemmazonen och kommer vid åtminstone fem-sex tillfällen loss i två-mot-en-lägen, men Lundqvist är alldeles magnifik och tar allt – några gånger medelst rent akrobatiska piruetter.
Och sen kan Prospal trycka in en strumprullare på Vokoun, så istället för 0-3 står det 1-0.
* * *
Plötsligt blir Emma Watson, den brittiska skådespelerskan, inzoomad i jumbotronen.
Say what?
Vet britter vad det är för skillnad på hockey och en kotte i skogen?
* * *
Visst, vi har lite saturday night-stämning.
Men det är Henkes förtjänst, det med.
När han radar upp såna här räddningar, då går Gris-Olle och hans kompisar alltid i spinn.
* * *
Den som ansvarar för de där inzoomningarna missar dock kvällens tyngsta kändisduo.
Niclas Frisk, ni vet Atomic Swing-mannen, ser sin första hockeymatch utanför Smidjegrav i Mora (mja, den första i NHL i alla fall…).
Och med sig har han James Iha – Smashing Pumpkins-gitarristen.
Enligt min ödmjuka uppfattning smäller det bra mycket högre än Harry Potter-skådisar.
* * *
Är det inte Gaborik så är det Prospal.
Som vanligt.
Hur skulle det vara om en sån som Callahan började producera också?
Ni vet, det där med secondary scoring…
* * *
John Amirante sjunger återigen nationalsången så peruken nästan hamnar på sniskan.
Det påminner osökt om en underbar story på Posts skvallersida Page Six – ja, den som Avery fått sitt smeknamn ifrån – idag.
Legendariske sportkommentatorn Len Berman återvände i veckan för första gången till NBC efter avskedet i april.
Där skulle han bli intervjuad i ”Today show” och i the green room före sändningen såg han fastighetskommentatorn Barbara Corcoran sitta och förbereda ett inlägg.
– Åh, sa Berman, jag trodde att du bara improviserade de där grejorna.
– Ja, svarade Corcoran, och jag trodde att ditt hår var äkta.
Ha ha ha, vilket lysande Ari Gold-ögonblick.
* * *
Man måste ju också fråga vad i helvete Rangers-spelarna håller på med i mittzonen.
Det har, för gästerna, varit lättare att åka igenom där än det är för en vanlig svensson att backa ut ur garaget.
* * *
EJN, jag sa aldrig att Panthers-spelarna är dåliga. Bara tråkiga. Skillnad det.
* * *
Sara Blomqvist, svensk supermodell, ska enligt kändisschemat i pressrummet också finnas på läktaren.
Kul för henne.
För att inte tala om de som sitter intill…
* * *
Du menar, Salvatore, att det vore roligt om Rangers fick igång sin ”secondary scoring”?
Ja, visst vore det…
* * *
Keith Ballard i Panthers är kompis med Fast Freddy Shoestring. Men det hjälper inte. Hockeyspelare heter in Ballard. Det gör schlagersångare.
* * *
Frisk ser glad ut.
Och det är klart, har man bara sett Mora spela tidigare är ju det här en chockerande show.
* * *
Okej, let’s go igen,
Vi hörs i nästa paus