Jag är ledsen, men jag har inte så mycket att berätta om  matchen
Jag ser den nämligen inte.
Jo, det är nånting som rör sig där ute mellan första och tredje bas, men från där jag sitter går det inte att utröna så mycket mer än att somliga har vita tröjor och andra svarta.
På tv-sändningen inne i vårt lilla krypin är det fem sekunders irriterande fördröjning – när den alls funkar. Vi har några slags säregna tillfälliga avbrott också.
Men ni som ser på riktig tv-sändning kanske kan berätta för fabror vad som händer?
* * *
The Friendley Confines, kallas den ärevördiga gamla arenan.
Men det känns väl så lagom friendly när hela arenan under uppvärmningen står upp och skriker ”Detroit sucks”.
* * *
Jag förstår dock att Blackhawks gör tre mål och Red Wings ett.
Det kan man utläsa av det faktum att stora läktaren formligen exploderar emellanåt.
En rätt cool syn, helt bortkastad är inte upplevelsen.
* * *
Det får ha varit vilka plan det vill, hdw.
Jag är vare sig beredd på dem eller det fyrverkeri som plötsligt avlossas precis utanför Batter’s eye-fönstret – och en riktigt svår olycka håller på att inträffa…
* * *
Härifrån får man intrycket att det ändå är rätt intensivt och fartfyllt och rent av fysiskt.
Stämmer det?
* * *
U2:s ”New year’s day” är förstås en tung hit i reklampauserna.
* * *
Jag borde redan innan nedsläpp ha skrivit något om att Samuelsson skulle vara het i kylan.
Ingen verkade mer peppad efter träningen igår.
* * *
På läktaren vid sidan av oss sitter det en kille med trombon.
Att jag inte tänkte på att jag skulle ta med en sån.
* * *
Okej, hjälp mig nu. Berätta vad det är för slags match jag närvarar vid men inte ser.

Guten morgon, som min vän Stig Ågren i Palm Springs alltid ropade så glatt han kunde när han väckte en och visste att det kanske inte stod så förbannat bra till.
Själv ägnade han sig aldrig åt nåt så poänglöst som baksmällor. Istället klev han, även efter de blötaste nätter,  upp vid sju och vägrade må nåt annat än bra.
Så:
Guten morgen!
Hur har ni det?
Lite kämpigt med vätskebalansen?
Lite skakigt?
Lite ångestladdat över sånt som sades och gjordes under natten?
Ha ha, jag vet hur det kan vara en nyårsdag. Själv brukade jag försöka bota alla såna symptom med backhoppning från Garmisch-Partenkirschen.
Ni får använda den här bloggen i samma syfte nu.
Jag är er Plex i  motvinden.
* * *
Termometern visar på något mildare temperatur idag, men det är en chimär.
Vi har fått in rå, fuktig luft från Lake Michigan – och dessutom blåser det en elak Chicago-vind.
Jag är rätt glad att jag inte behöver åka skridskor om nån timme.
* * *
Natten?
Jo, den var trevlig här också.
Spelarna la sig tidigt och därefter gick bloggen ut och partajade med deras fruar.
* * *
Snö kan det bli också.
Det måste man ju nästan hoppas på. För totalt-annorlunda-faktorn.
* * *
Ja, Rille. Det är möjligt att den där mössan går bort. Men jag hade ingen egen med mig och fick ta en som låg och skräpade i pressrummet. Så kan det gå.
* * *
Några nyårslöften?
Jag har ett:
Jag ska aldrig mer dricka. I alla fall inte med spelarfruar kvällen innan matcher som börjar vid tolv.
* * *
Stämningen verkar det inte bli några problem med.
Redan när jag anländer, två och en halv timme innan första nedsläpp, är det igenkorkat med Blackhawks-fans i de sädiga kvarteren runt Wrigley.
Och de har kul.
Såklart.
Är det nåt amerikaner är bra på så är det att ställa till med fest inför såna här tillställningar.
* * *
Ivanhoe...visar dom fortfarande den?
Det var ju ett annat baksmällepiller den här dan.
Så vill ni får ni förstås se mig som Ivanhoe också.
* * *
Rille, jag tror inte du ska hoppas för mycket på fajter.
Bland spelarna talades det igår mycket om att spelet nog knappast blir särskilt fysiskt under de här egenartade förutsättningarna.
* * *
Alltså…tolv. Vad är det egentligen för jävla tid att starta en nyårsdagsmatch på?
* * *
41 000 kommer att sitta här inne vid matchstart.
Men som Prigoda var inne på i en kommentar finns det extraplatser utanför arenan också.
De som äger husen runt Wrigley har bygg läktare på taken med perfekt vy över center field och även dit kan man köpa biljett.
Det är väldigt coolt.
* * *
Nu ser jag att Loitzl vann i Garmisch-Partenkirchen.
Heja.
* * *
Isen är fortfarande ett aber, sägs det här.
Det är stora sprickor och till och med kratrar i den.
Fint om någon vrider sönder ett knä i en sån här jippo-tillställning.
* * *
Gary Bettman går förbi bakom Biffens rygg.
– Happy new year, säger han till ingen speciell.
Äh, håll käften, gubbe.
* * *
Ifall ni missade den vanliga artikeln idag svarade Detroit-svenskarna så här på frågor om när de senast spela utomhus.

– Jag kommer inte riktigt ihåg, det måste ha varit i Stöde nån gång. Där hade de ingen hall. Fast jag har spelat i kalla hallar och vet hur det känns när tår förfryser.
Henrik Zetterberg.

– Det minns jag faktiskt inte. Men det kan ha varit i Norrköping. Där fick vi spela utomhus med Landsbro några gånger. Fast det är väldigt länge sen, jag var inte gammal.
Johan Franzén.

– Jag växte upp på utomhus-is hemma i Skogsbo. Ofta spelade vi på en frusen sjö. Det jobbigaste var inte kylan, det jobbigaste var att man fick håla på och leta efter pucken i snödrivorna emellanåt.
Nicklas Lidström.

– I Mariefred hade vi bara utomhusrink. Det var min hemmaplan tills jag var fjorton. Det är mycket sköna minnen som bubblar upp nu, jag tycker det är kanonkul att spela utomhus igen.
Mikael Samuelsson.

– Tror du inte det fanns uterinkar i Skåne? Jovisst. I Rydebäck, utanför Helsingborg.  Det var så det började för mig, jag spelade på den rinken mellan jag var fem och nio.
Andreas Lilja.

– Jag kommer inte ihåg exakt, men det bör ha varit i tolvårsåldern. I Stockholm fick ständigt spela utomhus i knatteåldern. 08.00 på nåt IP i nån förort…föräldrar stod och huttrade på läktarna…det var ju så det var, ha ha.
Niklas Kronwall.

– I Norrland var det ju rätt kallt ibland. Vi hade inget annat väl än att spela i sjutton minusgrader. Man fick springa in och värma sig ibland och sen sticka ut igen.. Fast själv kände man ju inte att man frös, det var de vuxna som fick säga åt en.
Tomas Holmström.
* * *
De nordamerikanska kollegorna brukar vara extremt seriösa, men idag tror jag bestämt att vi ser ett och annat mosigt nyårsdagsplyte också i pressrummet.
* * *
Batter’s eye, heter pressboxen där de placerat Biffen.
Den är säkert utmärkt på baseboll – med lite god vilja kan man nog påstå att man verkligen stirrar slagmannen i ögonen – men för det här evenemanget lämnar den en del i övrigt att önska, som en insändarskribent skulle uttryckt det.
Det är långt till rinken och jag har dessutom bara sikt över halva banan.
Att få riktig känsla av match kommer att vara omöjligt.
Å andra sidan: Det är inomhus, det finns kaffe och man kan se det man behöver på tv-skärmar.
* * *
Varning, varning – Gärngesarsel i kommentatorsspåret!
* * *
Det kan vara gruset i mina ögon, men det ser ut som vi har nåt slags nederbörd nu.
Och vimplarna på det stora läktartaket smattrar ilsket i vinden.
Kul!
Nu ska jag gå och hämta lite hett kaffe.
Vi hörs i första paus.

Gott nytt år ber jag att få önska NHL-bloggens alla smarta, roliga och allmänt underbara läsare.
I skrivande stund har det  för de flesta av er hunnit bli det nu.
Nytt år alltså.
Men jag är kvar i 2008 ytterligare några timmar.
Så könstigt kan det vara.
* * *
Wrigley Field…vad gäller amerikansk idrott finns det, med möjligt undantag för Fenway Park i Boston,  inget heligare än det här dragiga gamla bygget.
Och jag har faktiskt varit här förut.
Höken och jag gjorde nåt slags baseboll-reportage i Windy City  för två somrar sedan och såg Cubs mot, tror jag, Kansas City.
Då var det knakade fuktigt och varmt.
Det är det sannerligen inte nu.
– Men dig såg man ju knappt utomhus överhuvudtaget, säger Homer anklagande när vi ses i omklädningsrummet efter Red Wings timme på den rätt lökiga Wrigley-isen.
Nej, givetvis.
Jag är väl inte dum heller.
* * *
Hdw gör comeback som kommentatorsspårets egen flygledare.
Vi andra gör vågen.
* * *
Precis som Fenway ligger Wrigley i ett coolt område också, fullt av smala, vindlande gator, låga hus, fräcka barer och egendomliga butiker.
Men får ett nästan brittiskt intryck och det  är vanligtvis inget gott omdöme för en anti-britt som Biffen, men…just nu är det det i alla fall.
* * *
Brian Campbell ser ut som mytomspunne leksingen Niklas Eriksson när han står i Cubs fräsiga omklädningsrum och håller föredrag om hur det var att spela utomhusmatchen i Buffalo förra nyåret.
Fast han är förstås inte riktigt lika cool.
* * *
Eftersom solen gassar över windy city får spelarna dra tjocka streck av sånt där svart mojs under ögonen, ni vet sånt  amerikanska fotbollsspelare alltid använder.
Det har dom inget emot.
– Det är ju inte så ofta vi får chansen , flinar Lidas.
Har det effekt?
Det tror Lilja.
– Jag blev bländad först, men så  provade jag det svarta och det blev faktiskt bättre.
 Kronwall är  dock övertygad om att hans skånske backkollega bara fantiserar.
– Det är nog mest psykologiskt. Men visst ser jag rätt grym ut?
Onekligen.
* * *
Visst, det är Cubs hemmaarena det här.
Men ändå.
Lite oroande är det att se ett baseboll-trä stå lutat mot Dustin Byfugliens plats i omklädningsrummet.
* * *
Det är ligans två snyggaste tröjor som ska exponeras i den här matchen.
Och nu blir de faktiskt ännu snyggare.
Båda lagen kör i vintage-ställ som får till och med en souvenir-vägrare som undertecknad att fundera över om det inte är läge att hissa lädret.
* * *
Jim Bedard, Red Wings godmodige målvaktscoach, kommer pulsande över center ´field, ser bloggen och säger, som alltid:
– Systembolaget.
Ja, där skulle man vara…
* * *
Det är rena Stanley Cup-trängseln inne i bägge omklädningsrummen.
Lille Hudler har så svårt att komma till sin plats att han rent av får lov att ge ett stycke storväxt bloggare från Borlänge en armbågstackling…
* * *
Som hdw redan varit inne på i kommentatorsspåret har ägarfamiljen Illitch  sett till att Red Wings-spelarna fått med sig familjerna på nyårsresan till Chicago och efter det reguljära träningspasset åker farsorna i laget skridskor med sina kids på Wrigley-isen.
– Det är så bra som det kan bli, menar Lidas.
* * *
I Skåne har det aldrig funnits några utomhusrinkar.
Tror jag.
Men det har det tydligen visst det.
– Jo för fan, hojtar Lilja, Rydebäck. Det var där jag började spela och det var minsann utomhus.
Rydebäck?
* * *
Men även om nu familjerna är med lär det inte bli så värst mycket till nyårsfest för Red Wings-spelarna..
– Matchen börjar ju tolv. Så vi måste åka från hotellet vid nio. Då ska man ha käkat frukost också. Det kan nog bli rätt jobbigt vid tolvslaget, suckar Zäta,
Det är nästan så man hör ett sting av längtan hem till Privé…
* * *
Så länge man rör på sig…
Det är mantrat i bägge omklädningsrummen när det kommer frågor om kylan.
Men om man blir utvisad rör man sig inte särskilt mycket, vilket det känns angeläget att påpeka för såna som Kronwall och Lilja.
De ser rätt oroliga ut vid blotta tanken.
– Men där måste de väl ha värmeelement och grejor, säger ”Kronner” nervöst.
Det är inte att ge sig fan på.
Ska man få ett straff så ska man väl…
* * *
När jag innan frukost ser coach Babcock på väg in genom entrén med tidningsbunt under armen inser jag att jag hamnat på samma hotell som Stanley Cup-mästarna.
Jobbigt.
För dem alltså.
Jag har hållit hela hotell vakna med mina snarkningar förr…
* * *
Isens kvalitet verkar dock oroa spelarna mycket mer än kylan.
Det är bara Zäta som grimaserar lite över hur kallt det är.
– Ja, han vill ha det lite mer ordnat för sig, flinar Micke Samuelsson.
* * *
Här har vi ett litet bildspel från dan före dan.

Hockeyrink i arla morgonstund.

Det inre på klassiska Wrigley Field.

Ah, bildfan hamnade på snedden. Annars hade det stått: – Öh, vet du var muggen ligger. – Ja,  det är där borta vid Zäta.

Utomhushockey…dan dagen, den sargen.

Tomas Ros idoler tränar.

Kaos i Blackhawks omklädningsrum. Hårde Duncan Keith närmast.

Zamboni in the sun.

Dagens rätt: Surkall Chicago-biff med extra dubbelhaka.

Stanley Cup-mästare på väg över Center Field (heter det väl?)
* * *
Då inväntar vi tolvslaget i Chicago.
Jag har ingen aningen om vad jag ska göra. Antigen går jag väl och sätter mig på nån bar, eller så så kör jag en simpel room service och kollar fyrverkerierna över Michigan-sjön från hotellrumsfönstret.
Ensamhet är bloggarens lott, också på nyårsafton.
Hur som helst, igen:
Gott nytt år på alla.
Vi hörs från matchen.

Goddag – och happy nyårsafton.
Bloggen är fortfarande småhängig, men har ändå tagit sig till Chicago och ska nu hårdblogga från utomhusjippot på Wrigley Field.
Här är, i alla fall i dag, alldeles bedövande svinkallt, men vi från tredje statsmakten har ett rum att gömma oss i under en av de ärevördiga gamla läktarsektionerna.
Här är det gött:
Värmepumpar brummar oavbrutet , nybryggt blask-kaffe puttrar i stora kannor, gamla highlights rullar på tv-skärmar och uppkopplingen är finemang.
Snart ska Blackhawks träna ute i permafrosten, därefter Red Wings.
Då är det väl möjligt att jag springer ute på Centerfield några ögonblick.
Annars kan det nog bli mycket rapporter från det här rummet…
* * *
Jag antar – rent av hoppas –  att ingen av er sitter och hänger vid datorn så här på nyårsafton, men under nyårsdagens morgon kan jag förhoppningsvis hjälpa er att återställa vätskebalansen med några hyggliga läsupplevelser.
Återkommer.

Yours truly är lite småsjuk och behöver komma i speldugligt skick till nyårsbalunsen i blåsten runt Lake Michigan
Så, tyvärr.
Ikväll blir det ingen liveblogg från Garden.
Jag ligger hemma i den mytomspunna korresoffan – inköpt av dåvarande korrespondenten Bert Willborg 1980 och därefter ett givet inslag i varje bladet-korres möblemang i olika lägenheter runtom Manhattan – och ser derbyt på tv.
Men vem vet, kanske känner jag mig manad att komma med en kommentar eller två i alla fall.
Hur som helst:
Have fun.

På en anslagstavla i Rangers omklädningsrum står instruktioner inför söndagen .
9.45: Arrive.
11.00: Ice.
Blåskjortorna ska kort sagt avsluta den räliga julhelgen med lite möten….
– Det lär ju bli roligt, säger en syrlig Markus Näslund innan han försvinner in i duschen.
* * *
Det blir alltså 2-4 till sist.
Kalinin, av alla, reducerar efter halva slutperioden och plötsligt exploderar Garden. Det känns ett tag som att hemmalaget ska kunna gå ikapp enkom på den energi som lösgörs från läktarhåll.
Men de släpper in ett skitmål till och sen är det över.
Efteråt talar besvikna – för att inte säga förbannade  – spelare och ledare dock mer om inledningen.
– Hjärndöd hockey, lyder coach Renneys osminkade beskrivning av adepternas insats under de första minuterna av matchen.
* * *
Johodu, finally:
Jag ser Abbe!
Visserligen på håll, längst bort i en korridor som Jerseys surtroll till PR-snubbe inte låter oss beträda, men ändå.
Det känns som att jag vinner en liten, liten seger mot NHL:s mest otillgängliga klubb.
Och nya kavajen kommer få följa med fler gånger.
* * *
Man behöver bara titta på Chris Drury för att fatta att det är lite mini-kris i Rangers-lägret nu.
Materialarna har plockat undan varenda pryl och de sista eftersläntar-reportrarna har fått sina citat, men han sitter fortfarande kvar på sin plats, i underställ, och stirrar tomt i golvet.
* * *
Lyfter på hatten – den jag inte bär – för FivePoints och Per och andra antagonister.
Devils är herrar på New York-täppan just nu.
* * *
Eken har väldigt rätt.
Smockorna haglar på läktarna under slutakten.
Det sista jag ser innan jag blir nersläppt i spelargången är tre olika jätte-tumult i norra kurvan.
Det är som vanligt. Lördagkväll. Segerrusiga Devils-fans kan inte låta bli att kaxa. Packade Rangers-diton låter sig provoceras – och pang tjong bom.
Underhållande idioti.
* * *
Surkålsmannen kommer helt otippat ner i omklädningsrummet idag – och gör en lång intervju med Paul Mara.
Paul Mara, hallå?
Han hade väl ingen som helst roll ikväll?
Men de kanske diskuterar tillbehör till varm korv…
* * *
Devils pluggar hip hop som segermusik.
– Inte nog med det, undervisar unge Eken.
– Det här är underground- hip hop.
Jaha, men då så…
* * *
Henke har intressant statistik på hur olidligt många chanser Rangers tillåter motståndarna att skapa för närvarande.
– Skott är en sak, suckar han.
– Chanser är nåt annat. I snitt släpper en målvakt in ett mål på var sjätte chans, även när han spelar riktigt bra.
– Just nu får våra motståndare uppemot tjugo chanser per match. Det säger sig självt att det inte fungerar.
* * *
Lokalreportrarna börjar mumla om personalförändringar, men det vill Renney inte höra talas om.
– Jag är otroligt besviken på några av våra nyckelspelare, men om alla kommer till jobbet och gör det de ska och engagerar sig i detaljerna i vårt system behövs inga förändringar, säger han på den presskonferens jag och Eken inte kan låta bli att gå på fast vi egentligen inte har tid.
Vad coachen inte verkar reflektera över är att det kanske är i båset inflytelserika tyckare vill se de där personalförändringarna…
* * *
Det är få cigaretter som smakar så gott som de man tänder efter fem timmar i en hockeyhall.
Tänkte ni ville veta.
* * *
Jag tror Rangers får en chans till. Men blir det samma kattskit mot Islanders på måndag, då kommer kvasten att gå.
Nu ska jag sova lite.
Gonatt.

1-3 då.
Och fortsatt mer underhållande än väntat.
Men Rangers plågar sina fans med en  sanslös ojämnhet.
Ena bytet kan vara kanon och nästa helt uruselt.
Vad är dealen med det?
* * *
Surkålsmannen återvänder tomhänt från sin odyssé på läktarna.
Något har hänt honom sedan vi sågs senast.
* * *
Söderlund frågar om svenskarna.
Okej, Näslunds kedja har överhuvudtaget varit blek.
Sjöström, nerflyttad i fjärdelinan igen, sliter lika hårt som vanligt och hade ett riktigt tungt byte i den här perioden.
Och Henke...tja, han gör inte bort sig, men frälser ingen heller.
* * *
Vid ett tillfälle sprätter det dock till i Surkålsmannen den här perioden.
Det är när de kör en så kallad puck shuffle i jumbotronen och han lyckas gissa rätt.
Då står han upp och gör segertecken.
Jag nästan applåderar…
* * *
Hur kan Lou ha gömt den här Clemmensen i farmarlaget?
Han är ju makalös, i synnerhet i fem-mot-tre-läget  Rangers får i slutet här.
* * *
En snubbe snett nedanför pressläktaren har nummer 11 och namnet Nilsson på ryggen
”Lill-Pröjsarn” forever.
* * *
Vid ett tillfälle sitter Surkålarn och diggar till nån taskig hårdrock-låt också.
Det hade man ju kunnat räkna ut…
* * *
En ensam Gris Olle-epigon försöker få igång en ”Fire Renney”-ramsa, men den fäster inte. Herr coach får dock akta sig. Blir det inte bättre ordning kommer den att sprida sig.
* * *
Men det måste kännas lite surt för Weekes.
Var blir det av honom när Maaarty återkommer ?
* * *
Ja, nej, Jepperdi, du har förstås rätt. The pretty boys håller ihop…
* * *
Hygglig löd i det där Zajac-skottet…
* * *
Lauri kan ha varit Rangers bäste den här matchen. Och det säger jag inte bara för att Varpu sitter intill och läser Camilla Läckberg.
* * *
1-3 är ju ingenting.
Förra gången hämtade ju Rangers in 1-5-underläge mot Devils.
Fast med tanke på hur det slutade den gången kan man ju fråga sig om Rangers verkligen har någon lust att anstränga sig…
Mitt tips står fast. Det blir inga fler mål här.
* * *
Slutrapport kommer när den kommer.

Säga vad man vill, men det är i alla fall inte lika trist som i gårdagsmatcherna.
Det händer ju saker, åtminstone.
Att vissa av de sakerna kan få en Rangers-sympatisör att vilja krypa ner under pressbänken och stoppa fingrarna i eluttaget är ett annat spörsmål…
* * *
Det är riktigt bra fart på hemmafansen ett tag.
Men det går snabbt  över…
* * *
1-2 står det alltså, för den som till äventyrs inte vet.
Och ja:
För tre miljonte  gången den här säsongen lyckas Rangers släppa in ett mål i powerplay.
Jag har inga ord kvar för de apkonsterna.
Det finns inget mer att säga
Man bara gapar.
* * *
Surkålsmannen håller sig lugn hela första perioden. Säger inget, sprider inga dofter,
Men så fort paussignalen ljuder reser han sig och går.
Nu är det spännande.
* * *
Men Lauri Korpikoskis byte i Devils näst sista powerplay…såg ni det?
Det gjorde Varpu – och lyste som en stolt mor i hela ansiktet.
* * *
Har ett valpigt,  stökigt fratboy-gäng precis framför mig och ni som är unga kanske kan förklara poängen med att alla i samma sällskap måste ha samma slags fåniga baseboll-kepa.
* * *
I en sån rapid answer-grej de kör på jumbotronen i reklampauserna får Henke välja på ”Youngblood” och ”Slagskott”.
Och karlfan väljer ”Youngblood”.
Say what?
* * *
Johnny O fortsätter imponera på svenska pressläktarsektionen.
* * *
Nu kommer fine Eken tillbaka med kaffe och säger att alla Devils-fans han sett ute i vimlet ser ut som Tony Soprano.
Det vägrar jag helt enkelt tro på.
De jag sett liknar snarare stammisarna på Bada-Bing.
* * *
Varpu försöker pigga upp oss med upplysningen att Penguins hade ett ännu taffligare powerplay ute i Jersey igår.
* * *
Ärligt talat, Lundqvist….Youngblood!?!
* * *
Det har kommit till min kännedom att Shoestring är god vän med Wade Redden och eftersom det händer att den förstnämnde läser den här bloggen så låter jag bli att säga något överhuvudtaget nu.
* * *
Attans, Surkålsmannen har inte återvänt ännu.
Återkommer med info om honom – och kanske matchen – i paus 2.

Jaha, det var julen det.
Plötsligt sitter vi återigen i det kyffiga pressrummet på Garden, som om inget hade hänt.
Snabba ryck, kan man tycka – och spelarna gör det definitivt; de hann ju inte mer än snöra av sig grillorna förrän de där två lediga dagarna hade gått.
Men jag klagar inte.
Vad är tomtar, sill och ”Stilla natt”  mot derby mellan Rangers och Devils?
Nada.
* * *
Julafton var för övrigt mycket lugn för bloggens del.
Främst på grund av en osedvanligt grundlig inventering av Elaine’s utbud av brända och destillerade drycker efter Washington-matchen kvällen innan.
Riktigt så är det kanske inte meningen att man ska vaka in Jesus födelsedag, men jävlar vad roligt vi hade.
* * *
Att döma av gårdagens matcher, som ”avnjöts” från korresoffan,  ska vi kanske inte hoppas alltför mycket på den här tillställningen, trots allt.
Fy fan vad segt det var – överallt.
Men Devils har åtminstone en match i benen och borde ha åkt av sig det värsta av den dåsighet som tycks ha följt NHL-spelarna från grötfaten ut på isen.
En kan väl hoppas.
* * *
De tyngsta sträckorna under julaftonen skyller jag helt på innevånare i ett samhälle som heter Ytterby.
* * *
Det börjar hetta till i Albelin-jakten.
Idag vet jag exakt var den censurerade ass-tränaren sitter.
Men framförallt har jag fingrat på det lilla statistik-kit som ligger och väntar på honom här i pressrummet.
Så det känns ju som att jag, nästan, träffat honom…
* * *
Jag trodde masar var bra på att dricka.
Men det var innan jag träffade Ytterby-folket.
* * *
Jadu, Per. Nåt måste Rangers, som Brooks konstaterade häromdagen, göra med Prucha. Han har en lön på 1,6 miljoner och tar orimligt mycket Cap-utrymme i anspråk där han sitter på läktarna och blänger.
Så: han ska antigen spela eller trejdas.
Och som Voros lirat efter de första omgångarna gör det inte mig nåt om den ständigt leende tjecken ersätter honom.
* * *
– Ikväll, säger Eken efter att ha slafsat i sig nåt slags kyckling, blir det slagsmål.
– Det är mycket bönder på plats, det såg jag utanför.
Jag upprepar:
Eken kommer från Gävle…
* * *
Tänk hur det kunnat vara ikväll, om det gått som vi hoppades med Sudden.
Då hade han förmodligen varit här ikväll.
Kanske inte på isen, men säkerligen på läktaren.
Vilken elektricitet…men det är förstås ingen poäng med att sitta och fantisera om det.
* * *
Däremot, Per, förstår jag inte riktigt hur du kan nojja över den här matchen.
Devils må vara inne i en mini-måltorka, men det är ligans vingligaste, konstigaste, ojämnaste, mentalt mest miserabla lag ”ni” har i detta mellandagsmöte.
* * *
E.J.N, ansvaret är ditt. Lägger du upp några bilder på Varpu får du själv ta konsekvenserna. Jag har inget med saken att göra…
* * *
Med Sudden ute ur bilden verkar det som att Rangers börjat snegla mot Brendan Shanahan igen.
Henke i en Brooks-blänkare idag:
– Jag tror på gruppen vi har här, men jag gillar Brendan väldigt mycket, han hjälpte mig och laget väldigt mycket, så jag skulle definitivt hälsa honom välkommen tillbaka.
Hoppsan.
* * *
Jag känner mig egendomligt ringrostig jag också.
Varje formulering tar emot, som ni kanske märker.
Då kanske man inte ska begära så mycket av spelarna.
* * *
De spelar The Who när lagen kommer ut till uppvärmningen  på Garden i år.
Det tycker jag är rätt trevligt.
* * *
Varpu var förresten ute i Newark och såg den ohyggligt aptrista matchen mellan Devils och Penguins igår.
Så ikväll har hon för säkerhets skull tagit med sig en Camilla Läckberg-roman…
* * *
Rosie lirar inte ikväll – av familjeskäl, vilket låter rätt olustigt.
Istället får Harry Potter chansen.
Hoppas han tar den och visar Renney att det finns fler att tillgå än de som prenumererat på platser i försvarslinjerna so far,
* * *
Bloggen har en ny kavaj idag, inköpt i gubbutiken på Lexington och 42:a så sent som i förmiddags.
Den får en fin chans nu .
Om Rangers vinner, eller jag till slut får tag i Albelin – då blir den hockeykavaj.
* * *
– I feel safe in New York City, sjunger Brian Johnson nu.
Och jag tycker det ser ut som att Devils-spelarna sjunger med.
Inte konstigt i så fall. Rent fysiskt finns det dessvärre mycket lite att frukta i den här hallen, numer.
* * *
Den i Rangers som ser ut att vara minst ankommen av för mycket skinka och snaps är Scott Gomez.
I Devils får jag bad vibes av födelsedagsbarnet Jay Pandolofo.
Så det kan bli de herrarna kväll ikväll.
* * *
FivePoints, är du inte med oss?
* * *
EXTRA! EXTRA! EXTRA!
Gissa vem som just satt sig precis intill Varpu, en plats från mig?
Surkålsmannen!
Bloggens mest legendariska sidekick gör alltså comeback i kväll.
Hur stort som helst.
* * *
Det brukar alltid vara gott om Devils-fans, men fullt så många Jersey-jerseys (hur kul tror ni inte det var att skriva?) som ikväll ser man sällan.
De känner blodvittring nu, Garden State-människorna.
* * *
Mister Surkål har inte paradrätten med sig– bara en en läsk av luguber sort.
Men det kan hända ännu, som jag minns saken hände det att han blev hungrig i periodpauserna förra året.
* * *
Rangers chans består i att Manhattan är insvept i mjölkig dimma ikväll.
Då finns ju hoppet att Devils åkt vilse på väg över Hudson-floden.
Annars…gästerna vinner med 3-1. Sista målet i tom kasse.
Vi säger så, tyvärr.
Och i första pausen ber jag – och Surkålsmannen! – att få återkomma.

Matchens tomte är utsedd:
Jag.
För visst var det jag som inför sista perioden skrev den här meningen:
”Rangers kan fan inte tappa det här”.
Morsning korsning.
* * *
Eken, som förstås har bråttom ner till sin Bäckis efteråt, blir frustrerad över att det går så sakta i gångarna nerför läktarsektionerna att och  försöker smita före.
Då håller på det på att bli slagsmål.
Särskilt en äldre gubbe hojtar och viftar efter
– Vilka bönder, säger Eken.
Som kommer från Gävle…
* * *
För er som inte såg då:
Capitals, med en helt bisarrt inspirerad Ovetjkin i spetsen, gick i kapp – och vann sedan på övertid.
Så kan det gå, som redan Kurt Vonnegut konstaterade.
* * *
Fast jag kom till insikt under slutperioden.
När det stod 4-3 sa jag högt:
– Caps kommer att kvittera, sen avgör de på övertid.
Fråga Varpu och Eken om ni inte tror mig.
* * *
Det är förstås deppigt i Rangers-kabyssen efteråt, men Näslund ser ändå till att Allehanda får vad Allehanda ska ha.
Ja, Markus – reportern alltså – blir till och med introducerad för Rangers PR-människor.
Det är vackert att se.
* * *
Jag var faktiskt så säker att jag hade packat ihop datorn när Morrisonn avgjorde.
* * *
Det var inte långtifrån att Bäckis gjorde sitt första på Henke.
– Jag trodde faktiskt att mitt skott gick rakt in. Men när jag kom till båset var Flesichmann direkt på mig och berättade att han styrt in den, berättar en glad och svettig 21-åring när han stöter på bloggen och slagsmål-Eken i den där sura gamla korridoren där vi alltid står.
* * *
Morrisonn går förresten omkring med en anskrämlig byggarbetarhjälm, fullklistrad av siffror, efteråt.
Varför då undrar, vi.
Bäckis ropar efter honom.
– Öh, berätta om hjälmen för killarna!
Men Morrisonn vägrar.
* * *
Fast man ska akta sig för Eken. Det är ingen tillfällighet att han kommer från samma stod – och med lite god vilja kan påstås nästan heter  – som Lillen Eklund.
Han har till och med hållit på att hamna i slagsmål med självaste Micke Sundlöf en gång.
Men det får ni fråga om på Bäckisbloggen, som för övrigt återfinns här.
* * *
Innan han kliver ut i den svinkalla Manhattan-natten drar Nyllet på sig en stor, ful mössa med en 92:a i fronten.
– Det är Bäckis märke. Han säljer mössor här i USA, påstår Huddinge-Tarzan.
Men den går vi inte på.
* * *
Henke går faktiskt att prata med efteråt, även om det är tomt i de där omskrivna ögonen.
– Jag är väldigt besviken. Det är inte så här man vill gå in i julvilan, suckar han.
Vi förstår, men hoppas att Shoestrings Kalle Anka-tejp hjälper till att pigga upp under julafton.
* * *
Bäckis med föräldrar kommer hem till familjen Nylander under julafton – och Nyllet ser fram emot att få servera den unge epigonen några exklusiva rätter han snitsat ihop.
– Det går framåt, säger han när vi frågar om det fortfarande är lika svårt att få ynglingen från Gävle att äta vuxenmat.
– Han har testat några bitar sushi och smakade lite på en ”seabass” jag lagade häromsisten.
Huddinge-Tarzan låter som en stolt far när han berättar…
* * *
När de släpar iväg Ovetjkin genom ”vår” korridor för tv-intervju dryper svetten fortfarande om understället och han ropar, rätt otrevligt  åt  Caps PR-man.
– Hey, Paul, give ge mig en fucking handduk.
Och Paul som är så otroligt sympatisk…
* * *
8-2 borta mot Toronto.
Dallas kan fortfarande.
Men var det inte nån som sa att Maple Leafs var på gång?
* * *
– Det här, skrockar Bruce Boeudreau, är den bästa julklapp jag kan tänka mig. Men säg inget till min fru…
* * *
På Nyllets tid tappade Rangers aldrig några 4-0-ledningar.
Påstår jag.
Han bara flinar.
– Vi ledde för det mesta med 5-0, så det blev aldrig några problem, menar han.
* * *
Canucks kanske behövt Sudden i natt.
0-5 mot Sharks efter halva matchen…
Ojvoj.
* * *
Nej, nu drar vi ner gardinen och tar, liksom spelarna, några dagars ledighet i bloggen.
Jag ber att få önska er alla en riktigt god jul.
Nu:
Mot Elaine’s!