Kings känns hungrigare och mer alerta än serieledarna norrifrån.
Så leder de också med 2-1.
Faktum är att det inte alls känns särskilt rättvist när Sharks lyckas fumla in en reducering i sitt enda powerplay.
Men så är det som bekant med heta lag – de har flyt också.
* * *
Hinner ju inte mer än posta det där om jordbävning så kör dom en evakueringsplan på jumbotronen.
Högst olustigt.
Särskilt som vi som sitter på pressläktaren uppenbarligen inte ingår i gruppen som behöver någon information om var vi ska vägen när stan ramlar ut i Stilla havet.
* * *
Blyga och blyga, Per. Det är inte så många här. Tyvärr. Hela inramningen känns lite deppig.
* * *
Håller med Lindberg, det är en fröjd att se Kopitar. Han spelar hockey som Ian i Soundtrack of Our Lives spelar gitarr. Med flashig stil och ändå skickligt.
* * *
De tackar oss för att vi är ”förberedda på ett lugnt uppträdande vid händelse ev emergency”.
Tjenare.
Vid minsta antydan till vibration i pressläktarstolen kommer jag reagera som George Costanza när det brinner på det där barnkalaset.
* * *
Å andra sidan har San Jose haft för vana att inleda halvsömnigt ett bra tag nu.
Sedan kommer de igång framåt tredje perioden och  vinner de i alla fall.
* * *
Så Don Roberto, varför är Detroit vidrigt? Det måste vi få veta.
* * *
Nä, det är verkligen inga fel på Kings Ladies heller, om man säger så.
* * *
Rob Blake blir utbuad som en Jagr i Pittsburgh varje gång han rör pucken.
Har inte han uträttat så mycket gott i Kings-tröja att han borde fä slippa det?
* * *
Jumbotronfolket kompenserar DJ:ns försyndelser genom ett visa Kings-relaterade South Park-snuttar i reklampauserna.
* * *
Däremot håller jag inte med Lindberg om att det bara är att smälla ihop en pyttipanna hur som helst.
Jag svänger överhuvudtaget aldrig ihop nånting, men särskilt inte när jag bor på hotell.
Och ingen annan här vet ens vad det är för nånting.
Så:
Pyttipanna-abstinens är och förblir en del av den svensk-amerikanska tillvaron.
* * *
Ersberg sätts väl inte på några oerhörda prov, men ser väldigt vital och peppade ut – och på målet kan han inget göra.
* * *
Det hänger, ser jag nu, en del sjyssta Kings-tröjor i taket också.
Marcel Dionnes 16 till exempel.
Ojvoj för det också.
* * *
Murray håller är i huvudsak snäll i första, men sätter in en hygglig feting i egen zon precis i slutet.
* * *
Showtime igen.
Återkommer i nästa paus.

Ber att få börja med en liten fanfar.
För min egen skull.
Detta är nämligen min debut i Staples Center och för mig finns inget större än att komma till nya arenor (jo, det finns det visst det, men just nu kan vi väl låtsas lite…).
Inte nog med det:
Kings är det enda NHL-lag jag aldrig sett live tidigare, så vi knyter ihop en tung säck när den här matchen börjar.
* * *
Med tanke på tidigare erfarenheter av trafiken i den här stan åker jag vansinnigt tidigt från mitt lilla home away from home i West Hollywood, men det har jag inte mycket för.
Det är bumper to bumper på 101:an ner mot Downtown och en resa som ska ta drygt tjugo minuter klockar istället in på närmare en timme.
Ibland undrar man hur någon överhuvudtaget står ut med att bo här.
* * *
Vilka andra arenor jag har kvar?
Ja, det är ju tyvärr alla i Kanada utom Ottawa – plus de i Columbus, Raleigh, Chicago och St. Paul.
I St. Paul var jag visserligen på republikanskt partikonvent i somras, men det kan ju inte räknas, eller hur MN Johan?
* * *
Kör fel gör jag också, på sluttampen.
Det vill man helst försöka undvika i downtown LA.
Annars kan man hamna i, exempelvis, South Central och plötsligt har man att göra med Doughboy från Boyz in the hood istället för med Erik Ersberg från Los Angeles Kings.
* * *
Blake, det verkar inte vara nån fara med Bäckis. Han utgick på grund av en migränattack i senaste matchen. Det bör Caps medicinmän ha grejat vid det här laget.
 * * *
Lyckas leta mig fram till pressingången och kliver in samtidigt som Sharks anländer.
Och tro mig, Thornton & co  ser bättre ut än konkurrenterna till och med i konsten att kliva av en buss.
* * *
Jädra könstigt att sitt på ”fel” sida och se Red Wings vara på väg genom – en till synes motig – tredjeperiod när klockan bara sex på kvällen.
* * *
Första intrycket av Staples är mycket gott.
Exteriören hör definitivt till de glassigare jag sett; närheten till Hollywood går inte att ta miste på.
Och press-faciliteterna är helt klart femplus. Eken skulle göra trippla mollbergare genom loungen. Det är egna kockar som karvar i stora stekar, det är glass, det är bakelser och det är ett sensationellt utbud av olika rätter.
I la la land vet dom hur man smörjar press…
* * *
Oscar Möller har inte hunnit inleda JVM-äventyret ännu, och efter allt beröm han fick efter senaste matchen kan jag inte tänka mig något annat än att Erik Ersberg står igen.
Sen är Douglas Murray givetvis med och tacklas i Shark.
Så lite svenskfest får vi i natt också.
* * *
Vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte framstå som helt osedlig och kladdig, men…ja, det är osedvanligt mycket kvinnlig fägring i pressrummet också.
Fast ska så ska det väl vara i den här bygden.
Om New York är USA:s hjärna är ju L.A kroppen.
Eller som vännerna på Elaine’s sa om en bekant som flyttade till Oklahoma häromåret:
– Han är för dum för New York och för ful för Los Angeles.
* * *
Jeremy Roenick spelar inte, på grund av elak axelskada.
Trist det.
Jag när en en hatkärlek till den mannen.
* * *
Nu har jag flyttat till pressläktaren och kan konstatera att själva arenan är rätt sjysst den också. Läktarna går i svart och marinblått och logerna ser, inte helt oväntat, perverst lyxiga ut.
Bra sikt har man från pressläktaren också.
I alla fall om man försöker tänka bort den stolpe som skymmer ena målet för mig…

Hmmm
* * *
Fan,  Lindberg. Pyttipanna. Så får du inte säga. Det är bara den sortens termer som kan väcka hemlängtan hos mig.
* * *
En stolpe mitt i synen! Ha! Det har jag inte varit med om sen nyss nämnda Domnarvsvallen.
* * *
Värmning pågår och jag vill påstå att det går att se, ända härifrån,  hur självförtroendet lyser om Sharks.
* * *
Ingen ska komma och anklaga DJ:n i Staples för överdrivet bra smak.
Nu vräker han på med nån alldeles vedervärdig pudelrock som 80-talet borde ringa och be honom sluta med, så decenniet får sluta skämmas nån gång.
* * *
Rob Blake har ju gjort sina år i L.A och ligger under den inledande stretchningen vid mittlinjen och småpratar med Kopitar.
Ser trevligt ut.
* * *
Det är mycket snygga bilder på kändisar överallt i Staples-environgerna. Vanligaste objektet: Jack Nicholson. Tyvärr lär vi inte få se honom ikväll. Det är väl bara basket han tar sig hit för.
* * *
Pride=Power=Passion, lyder Kings-mantrat som rullar på jumbotronen.
Ärligt talat, vad är det för puckad floskel?
* * *
Apropå basket. Laker-girls har man hört talas om; till och med Toby Ziegler talade om dem som ett av få oumbärliga inslag i tillvaron i ”Vita huset”. Har Kings lika minnesvärda cheerleaders?
* * *
Apropå basket igen: Det är en rätt maffig samling pensionerade Lakers-tröjor som hänger i taket.
Magics 32, Wilt Chamberlains 13, Kareem Abdul-Jabbars 33.
Ojvoj.
* * *
Som i alla andra situationer i Kalifornien kan neurotiska Biffen inte låta bli att undra:
Vad händer om det blir jordbävning just nu?
Spricker isen? Rasar den här pressläktaren samman? Lossnar jumbotronen? Får spelarna stora skälvan?
Hoppas vi inte får veta.
* * *
Då ska rätta till en krånglande turtleneck och hämta lite kaffe.
Sen åker vi.
Tips?
Det är ju svårt att tro att San Jose inte vinner och det gör dom med…4-2.
Hörs i paus nummer ett..

It never rains in southern California, sjöng Albert Hammond.
Yeah right.
När jag kommer hit är det förstås rena Göteborg.
Ända sedan jag landade på LAX på söndagskvällen har det skvalat konstant.
Suck.
Å andra sidan har jag inte kommit hit för att ligga vid någon pool.
Som flera kommentatorer ju redan räknat ut ska jag se på hockey bland palmerna.
Kings-Sharks ikväll, Ducks-Rangers i morgon och Kings-Rangers på onsdag.
Och naturligtvis blir det liveblogg i dagarna tre.
Fajterna kommer inte att starta förrän halv fem på morgnarna, er tid, men jag räknar kallt med att ha åtminstone några av er med mig in i gryningen.
* * *
Här är en fin bild från helgen:

Det är alltså vår Höken som är uppe i Garden-logen på Garden med Big Mats.
Bloggen var där han också – därav det något forcerade i bloggandet under Carolina-matchen – och känner nu att han måste hyra en sån lyxbox till nån högtid framöver.
Det var som att Sudden och hans vänner – bland dem alltså Peter Stormare och Alexander Skarsgård – såg Henke briljera från en svit på Wynn i Vegas.
* * *
Larry Brooks var med på den rätt saftiga sextimmarsflighten från New York igår.
När the going gets tough, då åker the tough till LA, som det gamla ordspråket lyder.
* * *
Så Avery får inte komma tillbaka till Dallas.
Som det låtit de senaste veckorna var ju inte det särskilt oväntat.
Men jag säger det igen:
Vem trodde Brett Hull att han värvade i somras?
Andreas Karlsson?
Hoppas dumstruten sitter bra, Brett.
* * *
Här är en del av intervjun med den glade, öppne och uppsluppne Sudden som inte fick plats på det begränsade utrymmet i söndagstidningen:
Fast, alltså…om man får tio miljoner på ett ställe och bara fyra på ett annat…det borde rimligen vara rätt svårt att bara lämna sex miljoner på bordet?
– Ha ha, ja, var skulle du jobba?
Det valet vore inte så svårt.
– Ha ha…well, vi får se. Jag har bestämt mig för att spela den här säsongen. Jag har fått tillbaka suget och ser fram emot matchsituationer igen. När det är match och pucken släpps…den atmosfären är otroligt speciell och går inte att återskapa på något annat sätt.
Men du skriver bara kontrakt för resten av den här säsongen?
– Jag tror det. Jag spelar de matcher som är kvar efter jul och nyår, sen får jag sätta mig ner och se hur det känns. Inte minst i ljumskarna, ha ha.
Det är OS i Vancouver 2010. Har det funnits med i din tankevärld?
– Absolut inte. När vi vann senast sa jag att det var min sista OS-turnering och det står jag fast vid.
Du har gjort ditt i Tre kronor?
– Nu får jag väl äta upp det här, men…ja, som det känns nu.
I övrigt kan ni, om ni nu missade det, läsa här.
* * *
Och plötsligt är Gonäs-Jonas ensam svensk i Maple Leafs.
Hade han nog knappast räknat med.
Men stackars Anton Strålman.
Det finns inget värre för spelarna än att bli nerskickade till farmarlaget just som det börjat kännas som att de etablerat sig i NHL.
Han får försöka trösta sig med att Maple Leafs i alla har sitt  lag – Marlies – i Toronto.
* * *
Man får alltid en skön Pebben-story när man intervjuar NHL-svenskar.
Sudden i lördags?
– Det var under uppvärmningen inför en match mellan Leafs och Bruins för några år sedan. Vi låg och strechade på varsin sida om rödlinjen. Han hade inte gjort ett mål på hela den säsongen så jag kunde inte hålla mig från att ropa åt honom: ”Fan vad målfarlig du är, Pebben”. Naturligtvis gjorde han sitt första mål i just den matchen…
* * *
Nu ska jag dra en repa på Sunset Boulevard.
Brunch på Duke’s är obligatoriskt när man befinner sig här.
Vi hörs, hoppas jag,  framåt morgonen.

Så vad ska man tippa att Sudden tänker när han nu sitter vid nåt krogbord på Manhattan och försöker smälta  intrycken?
Tja, han lär ju konstatera att han sett roligare matcher, men han fick samtidigt bekräftat att Henrik Lundqvist är en sjuhelvetes målvakt.
Han spikade ju inte bara – på karaktäristiskt vis – igen under straffarna; han räddade – lika karaktäristiskt det – laget under långa sekvenser i tredje perioden.
Så…mja, kanske, kanske, kanske kan det finns en liten glimma hopp om att Den Störste blir sugen på att komma tillbaka till Garden.
* * *
När ”fansen” nere på finplatserna stämde in i hyllningskörerna på slutet lät det så här:
– Henry! Henry! Henry!
Jag har inte varit med om något mindre initierat  sedan en säsongskortsinnehavare på Domnarvsvallen som hette Gunnar tvingades ta med sin hustru på match
När Bernt Ljung råkade släppa in en boll – vilket i princip aldrig hände – hördes hennes gälla stämma över hela D-sektionen på Norra:
– Gunnar….varför tog inte vaktmästaren bollen?
* * *
Som dala56 var inne på får ju Rangers tacka högre makter att Hurricanes uppträdde så tafatt i powerplay.
I fem mot tre var det  nästan som trodde att lagen hade bytt tröjor…
* * *
Det är inte bara Sudden som har Claes Elefalk som agent.
Den alltmer imponerande Fast Freddy Shoestring ingår i samma stall.
– Så ikväll  får Classe bjuda på en bira, skrockar Quadzilla och gnuggar sina händer innan han försvinner in i duschen.
* * *
Bröderna Staal står och språkar ute i spelargången tills Hurricanes-folket får komma och hämta Eric.
Vilken rar brödrakärlek.
* * *
Ah, Wallin var ju skadad. Så det blir ingen träff idag heller. Skandal.
* * *
Flight 11.30, står det på en skylt inne i Rangers-rummet.
De åker till Kalifornien redan under söndagen.
– Ska bli kul. Det var ett tag sen vi var där, tycker Henke och man kan nästan ana poolerna och plamerna han ser för sitt inre.
* * *
Nej, jag ska upp tidigt i morrn, så nu måste jag slå igen för natten.
Ska ni vara med på liveblogg nästa gång får ni stanna upp sent – eller gå upp tidigt.
Jag säger inget mer än så…

Nu är det riktig Carolina-match…
Den här perioden hade inte varit rolig att titta på ens om man suttit uppe på Henkes kasse.
2-2 är det också.
* * *
Jönsarna ner på de dyra premium-platserna ska inte bara sitta och glufsa i sig mat hela tiden.
De är ungefär lika insatta som ett stolsben också.
–Jag hörde nån som sa att Rangers spelade igår också, säger en tjomme bakom mig andlöst.
– Nej, svarar bänkgrannen, det vet jag bestämt att de inte gjorde.
Suck.
* * *
Hoppas Sudden har duktigt med dricka upp i sin loge.
Annars kan inte det här kännas som någon särskilt lyckad lördagskväll på Manhattan.
* * *
– Vad fan blåser du för, skriker han med sockervadden till domaren.
Efter en alldeles solklar offside som absolut ingen annan protesterar mot.
Jag längtar tillbaka till Gris-Olle.
* * *
Men visst är Quadzilla Shoestring väldigt bra i den här matchen?
* * *
Det här vet jag inte bestämt, men det jag tycker mig också höra ett av päronen ovanför  påstå att Jagr inte spelar på grunda av skada.
* * *
Slutrapport kommer förmodligen sent.
Här blir det röj efteråt.

2-1.
Och inte för att man behöver misstänka att Sudden sitter uppe i sin loge och gapar av hänförelse, men det  är en okej Rangers-period.
* * *
Nåt ska man göra för att liva upp en Carolina-match.
Så bloggen har helt fräckt övergett vännerna på pressläktaren och sitter nu på en ledig stol på sektionen precis ovanför Rangers bås.
Kul att, äntligen, få se hockey ur det perspektivet igen.
Det går fan så mycket fortare, och är fan så mycket hårdare, än man fattar där uppe bland takåsarna.
* * *
Med svarta tröjor känns Carolina ändå lite roligare att titta på.
Banal synpunkt, kan tyckas – men likafullt korrekt.
Det betyder mycket hur lagen ser ut…
* * *
Men alltså, Surkålsmannen, kom tillbaka – allt är förlåtet.
Nere på de vanliga sätena sitter ju var och varannan jävel och trycker sig just surkål.
En häpnadsväckande upptäckt.
* * *
Oh, Rangers GÖR ett shorthanded istället för att släppa in ett.
Man nyper sig i både ben och armar.
Otroligt snygg passning av Fast Freddy Quadzilla där, för övrigt.
* * *
En annan irriterande detalj på läktaren är att det ständigt springer försäljare i trapporna och kränger bira och pretzels och burgare och all möjlig skit.
Tänk, att de måste stoppa i sig så förbannat just när de går på idrott, amerikanerna.
* * *
Det är mycket som är konstigt ikväll också.
Inte nog med mål i numerärt underläge AV Rangers.
Macke gör matchens första mål också – i powerplay.
Tiden är i sanning ur led den här helgen.
* * *
En kille strax bakom tycker till och med att det är okej att han, en vuxen karl, sitter och kladdar med en sockervadd.
* * *
Visst känns det som det ekar från Newark när Rangers direkt efter första mål släpper in kvitteringen.
Usch, den är svår att skaka av sig den där New Jersey-upplevelsen.
* * *
Okej, nu ska jag ut till surkål och sockervadd igen.
Hörs nästa paus.

Tillbaka på brottsplatsen…
Vi befinner oss visserligen i en annan arena nu, men känslan är just den.
För mindre än 24 timmar sedan iscensatte Rangers sin hisnande uppsättning av klassiska showen ”Uppgång & fall” (egentligen är väl det en Ebba Grön-låt, men för dramatikens skull låtsas vi att det är en föreställning)  – och nu ska de upp i ringen igen.
Huh.
Det vilar en egendomlig, ödesmättad känsla över hela upplägget, på nåt märkligt sätt.
* * *
Det är väldigt roligt att prata med unga människor som är med om saker som är så magiska att de inte riktigt kan förstå att de får uppleva det.
Kort sagt:
Jag pratade med Tom Wandell i telefon efter drömmålet i natt.
Det kändes…upplyftande.
* * *
Ja, jag sa häromsisten att jag skulle steka Carolina-matchen.
Men efter gårdagens kalabalikartade vilda västern-uppgörelse går det inte att lämna de blödande blåskjortorna åt sitt öde
Dessutom är ju Sudden här i natt.
Och man vill  se det han ser – live.
* * *
Brooks är obarmhärtig efter blodbadet i Newark.
Särskilt mot Redden och Rosie O’ Donnell.
Hör bara:
”Redden and Roszival were dreadful…it seemed every time you looked up, there was Redden or Roszival being beaten to a puck, or to a spot, or by a Devil…there comes a point where enough becomes enough. These players have a responsibility to compete”.
Hårda puckar.
Sen tar han till storsläggan för att beskriva de fysiska bristerna i Rosies spel:
”…even more timid than Christian Backman when he was a ranger”.
Hm.
* * *
Lokalreportrar som aldrig tidigare sagt halv sju till bloggen är plötsligt framme och förhör sig om Sudden.
De kan sticka och brinna.
* * *
Visste ni att det finns studenter som läser svenska på Ohio State?
Det visste inte svenskarna i Columbus heller, men nu har de hälsat på och hjälpt eleverna på traven med ärans och hjältarnas språk.
Som tack fick Husse, Modin och just Bäckman kakor och köttbullar.
Finns en sjysst länk på Blue Jackets hemsida om hela äventyret.
* * *
Jag vill minnas att vi till slut lyckades vaska fram ett Hurricanes-fan ur läsekretsen ifjol.
Vem var du?
Finns du kvar?
Och hur känns det inför den här tillställningen?
* * *
Rubriken i Post idag:
The defense rests.
Hi hi.
* * *
Jo, Rangers borde förstås löddra av revanschbegär ikväll.
Men samtidigt kan ni vara alldeles säkra på att den där upphämtningen igår krävde sin energi – trots att den var helt förgäves.
Risken finns att blåskjortorna har väldigt lite bränsle kvar i tankarna – och att Sudden får se ett lag utan någon som helst attraktionskraft.
* * *
Niclas Wallin är, tillsammans med namnen Hävelid, den ende NHL-svensk som varit här ett tag som jag inte haft äran att träffa.
Så no matter what blir det ett besök i Carolina-skrymslet i kväll. Han måste ju möta bloggen…
* * *
Henke ska stå ikväll igen.
Och han har garanterat  så mycket bränsle kvar – om inte annat så i form av rent adrenalin –  att det kommer att spruta ur tanklocket.
* * *
Bloggen är pigg och frisk igen.
Så ni vet.
* * *
Sather, Sather på läktarn där – säg mig som närmast en trade är.
Uppträder de likadant som igår, då måste ett par backar vara på väg ut innan laget har landat i Kalifornien i morrn kväll.
* * *
Mitt tips:
Tja, vi säger väl 8-5…
Hörs i första paus.

?????
Det är bara så man kan sammanfatta det här absurda spektaklet.
Vad i hela helvetet var det som hände?
Först lyckas alltså Rangers med konststycket att komma ikapp från 1-5-underläge.
Men 11 sekunder efter att Callahan brakat in den osannolika 5-5-kvitteringen ger Elias hemmalaget ny ledning. Och så rasar  alltihop iväg till 8-5.
Jag tror aldrig jag sett något liknande.
* * *
Henke ser inte arg ut efteråt.
Inte uppgiven heller.
Snarare…chockskadad.
Han sitter där med alldeles tom blick och svarar mekaniskt på frågorna Brooks och de andra så skonsamt som möjligt
– Jag måste spela bättre, säger han tyst och entonigt.
Sen schasar PR-männen iväg hela presshopen.
* * *
Vid 5-5 står Sather upp och jublar i sin lyxbox.
Tio minuter senare sitter han ner igen, om man säger så.
I ena mungipan hänger en cigarrstump som det ser ut som att han håller på att äta upp .
Och bär man ansvaret för att Kalinin bär Rangers-tröja har man anledning att äta cigarr, faktiskt.
* * *
Jo, de är förstås glada inne i Devils-kabyssen.
Fast mest häpna.
De fattar inte riktigt vad som hände, de heller.
Det är bara Bobby Holik som inte verkar fästa nåt avseende vid den bisarra händelseutvecklingen i slutperioden.
Han sitter, i bar överkropp, och muttrar om utvisningen han åkte på i början av matchen.
– Jag gjorde ju ingenting. Hur kunde han döma ut mig, säger han och ruskar sitt svettfuktiga hår så en tjeckisk reporter intill får ta betäckning.
* * *
Jag är ledsen, Alex, men när Wandell gjorde sitt jungfrumål stod jag i snålblåsten på Newarks Penn Station och väntade på ett förbannat tåg.
Följaktligen kunde jag inte skriva så mycket om det.
Men jag gör det nu.
Det är såklart alldeles underbart att snubben, som var elitseriespelare alldeles nyss, går in och sätter en på självaste Detroit.
* * *
– Den sjukaste match jag spelat…
Johnny Oduya bara ruskar på huvudet efteråt.
* * *
Även Tom Renney ger ett rätt chockat intryck när han kliver ut i den föredömligt autostrada-breda korridoren utanför gästrummet för att hålla sin presskonferens.
Ett tag ser det rent av ut som att han ska börja gråta.
Men istället säger han nåt tyst om att man inte bara kan skylla på backarna.
Jodå, Tom, det kan man visst det.
* * *
Fint att se att Per kommit hem ordentligt också..
Han får gärna berätta mer om ståhejet nere på läktaren.
* * *
Lagkamraterna är redan påklädda och de flesta har till och med försvunnit ut till de luxury-bilar de får åka hem i.
Då sitter Chris Drury fortfarande på träningscykel, i underställ, i massagerummet mitt emot omklädningsskrubben.
Intill står Scott Gomez med tom blick och mumlar nåt.
Jo, lagets ledargestalter har en del att fundera på.
* * *
Det är åtminstone fem amerikanska kollegor som kommer fram och kläcker ur sig varianter på temat ”om Sundin vill vinna Stanley Cup ska han inte komma hit”.
* * *
Det har gått mer än en halvtimme sedan slutsignalen när jag kommer ut i den byiga New Jersey-kvällen, men det är fortfarande gott om dansande, sjungande Devils-fans kvar runt The Rock.
Som sagt, det här är den roligaste kväll de haft sen den nya arenan byggdes.
* * *
Nu ska här produceras referat också.
Vi hörs från Garden i morrn.
Då kommer ju klang- och jubelklubben Carolina hit….

Sorry, det här tog ju skandalöst lång tid.
Men först kom det inget tåg i Newark, sen fanns det inte en ledig taxi utanför Penn Station-helvetet.
Slutrapport randas nu.

Hej vad det går.
Ett tag står det alltså 5-1 – och i det läget känns det som att Devils ska göra rotmos av the so called storebror.
Men Zherdev och Gomez – som har en stor kväll mitt i buropsregnet – ser till att reducera.
Så vi har alltså 5-3.
Det kan bli en klassisk tredjeperiod
* * *
Så roligt som när det står 5-1 har Devils-fansen inte haft sen The Rock öppnade.
Ett år av frustration vänds till jublande Rangers-hån-festival.
Fast nu har nervositeten börjat spridas igen…
* * *
Jo, tammefan….det händer IGEN!
Rangers släpper in kvällens andra i numerärt underläge.
Snart kan de börja uppträda på cirkus.
– Stor sensation! Kom och se hockeylaget som alltid släpper in mål när de får ha fler spelare än motståndarna på isen.
* * *
Det är ju bara att lyfta på den imaginära hatten för Devils.
Grejen är att Rangers, om man bortser från de hysteriska PP-tabbarna,  inte gör någon särskilt dålig match ens under den period då hemmalaget går upp i fyramålsledning.
Men New Jersey är alldeles lysande och dominerar stort.
* * *
Den som frågade om Johnny O inte är Sveriges mest underskattade NHL-spelare.
Jo, absolut, lyder svaret.
Nu gör han sitt första mål – tror jag – på Henke också.
* * *
Har Sather i blickfånget och kan inte låta bli att snegla mot honom när andra PP-målet går in.
Han ser helt oberörd ut.
Men mannen måste ju inse att något är tvunget att göras.
Ett NHL-lag KAN inte ha backar som Kalinin (minusmaskinen, som Brooks kallade honom idag) , Redden och Rosie O’ Donnell.
* * *
Ja, FivePoints, jag erkänner:
Devils spelar rolig, offensiv, fantasifull och sevärd hockey också.
* * *
Mtt rätttstavningprogram vill ändra Kalinin till kallsinnig.
Det kunde inte vara mer inkorrekt.
* * *
Den vildögde Gomez peppning i båset efter 3-5-baljan var sådan som skulle kunna användas i jumbotronen på Garden när fansen ska hetsas.
* * *
När Danny Girardi sänker folk med knytnävarna, då vet man att nåt speciellt pågår.
* * *
Jag tror fortfarande Rangers får svårt att vända, men ser väldigt mycket fram emot den sista akten.
Slutrapport blir en sen historia, är jag rädd.
Efter omklädningsrumsinventering – och lite Albelin-jakt – hakar jag på de sista publikresterna till Penn Station och åker hem.
Här ute vill man inte gå omkring för sig själv en fredagskväll.
Ha förståelse.