Det efterblivna bloggprogram vi håller oss med behagar krångla igen, därför denna fördröjning.
Här är rapport två, som skulle ha publicerats för 20 minuter sedan

0-0 efter period 1.
Det är första gången i serien Dallas håller ett oavgjort resultat så länge.
Och det är ingen tillfällighet.
De ger allt ikväll, tvingar sig till en den mest briljanta hockey de överhuvudtaget mäktar med – och har kraftigt övertag i puckinnehav.
Men…de hade behövt ett mål. I synnerhet i någon av de tre PP-lägena.
Ju längre matchen pågår utan att de får verkligt momentum, desto mer talar för Detroit.
* * *
Åker hiss med Scotty Bowman, Gary Bettman och Detroits ägare Mike Ilitch upp till pressläktaren före matchen.
Det kan man kalla stargazing a la NHL.
* * *
Nationalsången hinner precis ta slut.
Då landar en fläskig, blöt bläckfisk mitt i Detroits zon.
Hemma hos Dallas alltså.
Det är ett rätt kaxigt statement av Red Wings-fansen.
* * *
Bettman berömmer Bowman.
– Scotty, du ser yngre ut för varje gång man ser dig.
´74-årige Bowman ler brett.
– Det blir så när man slipper stå i båset.
Det är för övrigt helt sant. Han ser strålande ut, gamle gubben.
* * *
Det är överhuvudtaget mycket Red Wings-fans på plats i Dallas.
Fast de har inte rest hit.
De bor här.
I takt med att Michigan-ekonomin spolas allt djupare ner i kloakerna intensifieras avflyttningen  – och många hamnar här,  i booming Texas. Med Red Wings-sympatierna intakta. Så det låter i alla fall som ett halvt The Joe mellan varven.
* * *
Mig har Bettman inga komplimanger åt, men han tittar noga på ackrediteringsbrickan, nickar vänligt och säger ”ah, Sweden”.
* * *
Dallas-fansen är förstås ännu fler, men lite avvaktande.
De vill så gärna ha nånting åt att jubla åt igen, men det vill sig ju inte och man kan med blotta ögat se frustrationen gripa omkring sig på läktarna.
* * *
Min vän, ni vet Dalarnas Leif Silbersky, sitter hemma i Källarvsnatten och följer dramat på Canal Plus.
”Inget konstverk till match kanske, men väl fart-cirkus”, skriver han i sms.
Och han menar inte att det pruttas mycket…
* * *
Törs nästan lova att Red Wings-spelarna efteråt kommer att tala om det stora i att de klarade ut de tre utvisningarna i inledningsperioden.
Om de nu vinner.
* * *
Det är för övrigt jag som lurat dala-Silbersky att vara uppe efter förespeglingar om just konstverk.
Men vänta bara, det kommer.
* * *
OK, då åker vi igen.
Håll i hatten nu.

Okej, bloggen är tillbaka i sadeln.
För konferensfinal 4.
Nu är det do or die för Dallas.
Förlust – och säsongen är slut.
Så hur går det?
Jag går på själve Ulf Dahlén med en mycket rak fråga:
– Vinner ni ikväll?
Svaret är ännu rakare:
– Ja.
Nu vet ni det.
* * *
Kul kväll igår.
Tog ett par järn på Ghost Bar – en flådig skybar med förtjusande veranda och häpnadsväckande utsikt över downtown Dallas.
Hamnade vid ett bord med kanadensare som varit i Leksand, ansåg att Börje Salming är den störste nånsin och var övertygade om att Detroit sveper Dallas i natt.
– Det är inget snack, sluddrade Mike från Edmonton, det  är världens bästa lag just nu. Det enda de saknar är en Willy Lindström…
* * *
Lilja är upprörd över att jag använt ordet ”fuck-finger” i ett litet inlägg om honom.
– Så kan man väl inte skriva, ropar han under en fotbollsfajt med Datsyuk i korridoren utanför Red Wings omklädningskabyss.
Jo, det kan man visst. Kolla här:
Fuck-finger.
* * *
Ja, jag är ju lite inne på Edmonton-Mikes linje jag också.
Inte mycket tyder på att Dallas har någon chans att slå den här alltmer imponerande upplagan av Red Wings.
Bortsett från första matchen har ju Dallas inte alls spelat dåligt. Tvärtom, sekvenser under förra matchen hörde till lagets mest blixtrande på hela säsongen . Men det hjälper liksom inte. Detroit är för bra. Tvingar fram för många misstag, är för överjävligt skickliga i defensiven (kolla hur alla fem nästan alltid befinner sig innanför puckinnehavaren i egen zon), för kvicka och smarta och kreativa.
Det här kan mycket väl ta slut i natt.
* * *
Zäta har fått tillbaka sin gnistrande tandrad.
Ursprungligen slogs en plasttand i framgarnityret ut i sista matchen mot Colorado. Direkt efter satte de in en ny, men på något sätt bet han ur den under flygresan till Texas i söndags.
Nu ska tandhelvetet dock sitta, rejält.
Tur det.
För Emma jublar inte åt gluggarna…
– Nä, hon tycker bättre om när jag har tänder, så mycket kan jag väl säga, flinar medelpadingen.
* * *
Det låter å andra sidan rätt övertygande när Notan efter ett fotbollspass med bland andra Turco och Morrow talar om förutsättningarna för kvällen:
– Vi är ett dödligt skadat djur nu, inträngt i ett hörn. Det är så vi kommer att uppträda ikväll. Vi slåss för vårt liv.
* * *
En anonym källa vill ha sagt att Micke Samuelsson är väldigt lik sin pappa, Christer.
* * *
Man kan ju tycka att Dallas borde försöka smälla på seriens superstjärnor, Zetterberg och Datsyuk, lite mer.
Och belive it:
De vill inget hellre.
– Men de är svåra att komma åt, berättar proppmästare Joel Lundqvist.
– Man tror att man har dem, att de inte märker att man är på väg mot dem. Men på något sätt vet de alltid och hoppar undan i exakt rätt ögonblick.
* * *
Scotty Bowman har kommit till Texas och glider omkring som en elder statesman i American Airlines Center under träningar och morgonvärmningar.
Igår klappade han NHL-bloggen på axeln, helt plötsligt.
Old Scotty kanske minns hur skoj vi hade i Tampa i vintras…
Man skulle kunna tro att hans närvaro är lite besvärande för Mike Babcock, men inte alls.
Det visar sig att de står i ständig kontakt.
– Det är rätt skönt att ha tidernas bästa coach att diskutera med ibland, säger ”Babs”.
* * *
I ett förrum till Dallas ”hem” hänger ett slags hall of fame-tavla med namnen på de stora Stars-spelarna genom åren.
Den ser ut så här:

Tittar man närmare ser man ett och annat intressant namn. Vad tycker Brynäs-fansen till exempel om det här?

Tungt.
* * *
Den första fråga man får av svenskarna efter matcherna, i alla fall när Tre kronor spelat samtidigt, lyder:
– Hur gick det uppe i Quebec?
Idag misstänker jag att de redan har koll, men ändå.
Det bevisar väl att NHL-proffsen ändå bryr sig om Tre kronor.
* * *
Här kommer en som heter Andreas. Han brukar ge oss fuck-fingret.

* * *
Notan är själv inte det minsta skrockfull, men berättar att han får anpassa sig till lagkamrater som är det.
– Man kan inte göra nånting. Tittar man på någons klubba är det fel, råkar man komma åt en annans skridskor är det katastrof. Så det är bara att sitta still och hålla sig lugn.
Men slutspelsskägget då, är inte det skrock?
– Nja, det är mer tradition som ska bevisa att man just nu inte bryr sig om nånting annat än hockey.
* * *
Springer på Lidas på mitt eget hotell.
Han äter lunch med Chelios där.
– Bor du här? Då har du ju det nästan bättre än vi, säger han nästan upprört.
Det har jag inte.
Mitt hotell är lite modernare bara, det är allt.
När jag säger det verkar han känna sig lite lugnare, rumpmasen.
* * *
Jaha, matchstart snart då.
Förbered er på krig.
Dallas kommer att samla sig till den mest ursinniga insatsen på hela säsongen – och Detroit kommer att svara med samma jävla mynt.
Rock ’n’ roll.
Rapport kommer i första pausen.

Journeys ”Don’t stop belivin’” – ja, Sopranos-låten – dånar i American Airlines Center efter slutsignalen.
Och nä, visst.
Dallas-spelarna kan ju inte gärna ge upp.
Då är det ingen idé att spela den återstående matchen – eller matcherna, om ni nu har sådana fantasier.
Men i det innersta av sina hjärtan måste de ju veta att det här är kört nu.
Att vända ett 0-3-underläge är praktiskt taget omöjligt mot vem som helst – och det har därför inte heller skett på 33 år.
Mot ett Detroit Red Wings som spelar som Detroit Red Wings spelar just nu…ja, det skulle fan vara lättare att få Gudrun Schyman vald till guvernör i Texas.
Ledsen, Stars-fans, men så ligger nog dessvärre landet.
* * *
Pavel Datsyuk pratar ogärna med nordamerikansk media. Inte av några Zlatan-skäl; han är bara generad över sin något bristfälliga engelska.
Men en sån här kväll inser klubbens PR-avdelning, med den utomordentlige John Hahn i spetsen, att det helt enkelt inte GÅR att hålla ryssen gömd. Så han får snällt följa med  Eurotwin Zetterberg till den officiella presskonferensen och svara på frågor.
Hur det går?
Well, låt oss säga så här:
Det utbryter viss munterhet i pressrummet när en radioreporter ringer hem till sin redaktion och något besvärat berättar att han visserligen HAR en intervju med hat trick-mannen, men ”eh, ah, hm…han är inte alldeles lätt att förstå”.
* * *
Kronwall har bråttom ut ur omklädningsrummet, men hinner stanna upp och ge bloggen beröm för snygg slips.
Ja, jag har den allra bästa i natt…
* * *
Hinner inte in till Dallas förrän alla spelare utom Modano försvunnit – och de kommer av förståeliga skäl inte tillbaka.
De har ingen lust att prata om Datsyuk och Zetterberg.
Det tvingas Modano göra.
– Ja, suckar han, det var länge sen jag mötte två så bra spelare. De är omöjliga just nu…
Så säger inga NHL-spelare nånsin om några motståndare.
Så när de ändå gör det vet man att något alldeles enorm inträffat.
* * *
Det är ingen fara – Mattias Ritola har inte tråkigt.
– Nej du, verkligen inte. Man lär sig enormt mycket bara av att se hur de här killarna gör och uppträder, säger han och nickar mot Lidas i omklädningsrumsröran.
* * *
Det känns väldigt trist att Grossmans  mål inte fick betyda mer.
Bara segervrålet var värt mer.
* * *
Får sms från ett Front 242-fan i Quebec.
– Detroit e sjuka, skriver han.
Det gläder mig att också dom där uppe på VM-turneringen får se lite riktig hockey…
* * *
Nu är Detroit Red Wings alltså en ynka seger från Stanley Cup-finalen.
Men det får man inte ens nämna.
– Det där pratar vi inte om, säger Zäta och skakar på huvudet.
– Vi är inte klara för någon final, inpräntar Lidas strängt.
– Det återstår mycket, svarar Samuelsson snabbt.
Men det är likafullt sant:
Detroit Red Wings är en ynka seger från Stanley Cup-final.
* * *
Dave Tippett talar med rösten hos en bakfull Tom Waits när han håller presskonferens.
Mörkret i stämbanden är kompakt.
– Vi har överkommit dåliga odds hela säsongen, det är bara att fortsätta som tidigare, säger han.
Det låter inte övertygande.
* * *
Alltså, gluggen i den främre tandraden Zäta exponerar när han flinar är alldeles magnifik.
Vad säger Emma?
Vi vill veta.
* * *
Stars-fansen buade på slutet.
Ovärdigt.
Inte ska väl texaner, som egentligen är så trevliga, sänka sig ner till rena rama New York-nivån…
* * *
Det är nästan så man redan glömt att Red Wings allra störste målskytt sitter skadad hemma i Detroit.
Om även The Mule hinner blir klar till match 4…ah, det är svårt att se nånting annat än att stjärnorna slocknar redan då.
* * *
Okej, nu är det dags att ta sig ut i den ljumma Texas-natten och promenera hem till hotellet.
Där väntar något så ovanligt som en bar som har öppet till två även en måndagskväll.
Jag säger inget mer.
Men lovar återkomma efter träningarna i morgon.

Ja, man kan ju tycka att det är lite orättvist att Detroit leder med 3-2 nu.
Dallas har ju pucken mest – och skapar svettigt tryck i offensiv zon långa stunder.
Å andra sidan:
Även när de är nere hos Osgood tillåts de inte skapa särskilt mycket chanser.
De tvingas ut i hörnen, passar mycket, letar lägen – och kommer inte riktigt åt. För att Detroit spelar galet bra försvarsspel. Också.
Så rättvisa hit och dit…jag vet inte jag.
* * *
Homers liv som stor playmaker var kortvarigt, om man säger så…
* * *
Å andra sidan hade Stars, äntligen, lite tur på Richards mål.
Det är ju så också:
Ska man gå långt i slutspelet måste man ha flyt.
* * *
Min discjockey-vän lyckas slänga på en låt innan en icing-avblåsning – och naturligtvis lyckas Draper, tror jag det är, upphäva icingen
Pajas.
* * *
Tack Yan Banan, för den eminenta Tardelli-länken.
* * *
Kronwall kan , som sagt, inte bara tacklas.
Det var ett konstverk, passningen till Hudler.
* * *
Det blir lite kortfattat här nu. Var tvungen att spring iväg till presstoan. Och då passade jag på att hugga en av de suveräna Texas-vurrar de bjuder på här. Förlåt, jag kunde inte låta bli…
Ska vara desto mer långrandig efteråt, det är ett löfte (eller hot, om ni hellre vill det).
* * *
Såg ut som att Modano fick riktigt ont när två man körde över honom.
Hoppas det inte är allvarligt, han behövs om det här ska bli en lång serie.
* * *
Då så.
Fatta vilken grym period det här blir.
Jag tror fortfarande på sudden.
Återkommer, som sagt, under småtimmarna.

Bloggen strular, som vanligt, därav the delay. Sorry. Här är rapport 2.

American Airlines Center var ett enda stort vrål.
I 37 sekunder.
Sen såg Datsyuk – efter suveränt förarbete  av playmaker-Homer! – till att tysta hela Texas.
Så kan det gå.
Det är nästan så jag tycker lite synd om Stars. De är ju riktigt heta och skapar tidvis tungt tryck i Detroit-zonen nu när de får matcha som de vill. Men ska de ha minsta chans måste de sätta de fåtaliga chanser Red Wings, trots trycket,  tillåter dem att få.
Tillika måste de vara vakna också direkt efter egna mål…
* * *
Hade ju påmint mig själv att vara beredd.
Men jag hann likafullt glömma bort hur Dallas-publiken beter sig under nationalsången – och höll på att sätta mig i betongen när de fyrade av sitt ”staaaars” mitt i första versen.
Den är mäktig den.
* * *
Stort att Grossman gör mål – såvitt jag förstår NHL-karriärens första.
Det är dels en väldigt sympatisk ung man – och dels en förträfflig spelare  som verkligen tag den chans han fått och blivit en helgjuten NHL-back på en gång.
Och vilket jävla härligt goal-face han har! Rena Marco Tardelli i VM 82.
* * *
Det är inte riktigt samma klass på discjockeyn här.
De har nåt slags patriotisk hyllning av en Irak-veteran på läktarna i en reklampaus – och inte mig emot.
Men när den hyllningen är klar smäller han på Neil Youngs ”Keep on rockin’ in the free world”.
Har han inte hört en enda bokstav i den texten?
Om han förstått vad han gjorde hade det ju varit en grov förolämpning, varken mer eller mindre.
* * *
Datsyuk alltså…vilka fantastiska moves den mannen har.
* * *
Å andra sidan spelar han Costellos ”Pump it up” också, varmed han får väl vara förlåten. Lite grann.
* * *
Yours truly snubblar i en trappa på väg till pressläktarfilial och har nu ont i ett knä.
Det är jag och Lehtinen. Tyck synd om oss.
* * *
Jag har inga särskild fördomar om hockeypubliken i Dallas, det finns säkert gott om kunskap här. Men jag råkar ha ett riktigt päron inom hörhåll ikväll, på sektionen intill den här provisoriska boxen. Han kan absolut ingenting, blir till exempel helt paff över att det finns avvaktande utvisning (”det där hände ju för flera moment sedan, för fan!”) och jublar hängivet över helt poänglösa felpassningar (”ha ha, kolla, vilken miss”).
Man borde kunna skita i sånt, men jag blir så irriterad att jag knappt kan hålla mig från att luta mig över och förklara hur saker och ting ligger till.
* * *
Time igen.
Det blir fortsatt underbart att titta, så gå inte och lägg er nu.
Hörs i nästa paus.

Ja, hallå.
Då är bloggen sedan något dygn i Dallas.
Man kan hjula ner för gatan av lycka för mindre.
The Big D är en suverän stad, just så bredbent,  larger-than-life-vräkig som det anstår en Texas-metropol – men samtidigt modern och urban.
I like.
Bra hockey väntar också.
Jag tror att matchen i natt, som betyder så otroligt mycket för hemmalaget,  kan bli klassisk 
Jag kör live, givetvis.
Häng med.
* * *
Det är en syn när Detroit under söndagseftermiddagen anländer till Crescent Court
Crescent Court är inte nämligen bara ett bra lyxhotell.
Det är fint. Highbrow. Upscale.
Några mycket prydliga äldre damer – Nancy Reagan-sorten, liksom – ser också mycket tagna ut när rövarbandet från Michigan klampar in i den sordinerade lobbyn.
De bär för all del snygga kostymer, men de har framförallt skägg som sjörövare och, nästan utan undantag, tandrader med stora hål i.
Dråpligt
Många är de, dessutom.
Inte nog med den vanliga truppen och ledarstaben.   De har reserverna från Grand Rapids – inklusive Mattias Ritola – med sig också. Liksom hela mediaavdelningen, läkarteam, video-coacher och några scouter.
Ja, till och med gubben som vaktar korridoren utanför omklädningsrummet i The Joe har fått följa med.
Härlig cirkus!
Så här ser lobbyn för övrigt ut – utan hockeyspelare.

* * *
De har, som väntat, ingen versus på hotellet. Så jag såg slutet av Flyers-Penguins-fajten på sportbaren Frankie’s på brusande McKinney Street (ni som kan ert Dallas, valde jag rätt sportbar?)
Roligast med det, vid sidan av tre kalla Heineken:
Versus-kommentatorerna Mike Emrick och Ed Olczyk, som ska täcka matchen här ikväll, var  också där.
Det säger något om vilken löjligt liten kanal det är NHL samarbetar med, när inte ens den egna personalen kan se den.
* * *
Zäta är lätt förvånad över att se mig i på Crescent Court  och frågar om jag ska med
– Menar du att du att det blir match då, har jag för en gångs skull närvaro att svara.
– Bra svar, flinar Timrå-legendaren och försvinner upp mot vad som garanterat är ett väldigt magnifikt rum.
* * *
Vare sig Osgood eller Ribeiro blir avstängda.
Det innebär inte att känslorna svalnat, på något sätt.
– Osgood gjorde något väldigt fult, rasade Marty Turco så sent som efter morgonträningen i dag.
– Det Ribeiro gjorde hör inte hemma på en plan, skällde Mike Babcock.
* * *
Vilken upplevelse det måste vara för en som Ritola.
På ett år har han gått från att spela division I-hockey i Borlänge till att resa med The Big Red machine på konferensfinaler.
– Så länge jag varit här har klubben hela tiden tagit med de unga reserverna på slutspelsresor, berättar Micke Samuelsson.
– De tänker på framtiden i Red Wings. För det är ju en ovärderlig erfarenhet de får, killarna. Hoppas de tar vara på det och inte bara tycker det är trist för att de inte får spela.
Om jag bara får tag i Ritola nån gång ska jag fråga.
* * *
Joel lyckades ånyo proppa Kronwall i förra matchen, så nu måste det väl bli hämnd?
– Han viskade något till mig efter den smällen, berättar Joel med ett snett leende.
– Jag är rätt glad att jag spelar på motsatt sida som honom. Han är rätt bra på att tacka själv.
Kronwall bara garvar.
– Äh, jag bara kör på som vanligt.
Men det är nåt i tonen som säger att Lundqvist nog ändå ska akta sig…
* * *
Förutsättningarna är rätt enkla.
Dallas måste vinna i natt.
– Ja, annars försätter vi oss i en väldigt svår situation, jag vill inte ens tänka på det. Men vi har gott hopp, vi spelade bra i andra matchen i Detroit och tror att vi kan lyfta oss ytterligare ett snäpp ikväll, säger Matty Norström.
* * *
Man kan ge fuck-fingret med hockeyhandske på sig också.
Det visar Lilja när han åker förbi yours truly under morgonträningen…
* * *
Loui Loui har fått ut en riktigt vass zorro-mustach, inte helt olik den Sidney Crosby ”sportar”.
– Mm, visst är den fin. Men jag har sparat i ett år också, kommenterar han den.
Och ler snett, uppenbart van vid att få sin ansiktsbehåring ifrågasatt.
* * *
Det ligger en dosa Göteborgs Rapé i Red Wings omklädningsrum.
Vid Darren McCartys plats.
Snusar han? Vad väldigt McCarty det vore.
* * *
Frågar Ulf Dahlén hur många av alla svenskar på isen han spelat med.
Rätt många, visar det sig.
– Lidas förstås, och Holma flera gånger. Zäta hann jag också träffa under de där sista åren i Sverige. Mattias har jag spelat med i några turneringar, och Honken var jag nog på nåt läger. Lilja tror jag bara jag ätit middag med när jag och Hardy var över och träffade spelare inför OS
Sen frågar jag förstås om Frölunda också, men svaret är hela tiden detsamma.
– Inga kommentarer.
Han ler dock när han säger det.
* * *
Försöker få Micke Samuelsson att erkänna att det var han som stal Kronwalls fina kepa.
Det har jag inte mycket för.
– Du kommer aldrig att få veta, skrattar han.
Men jag tror redan att jag vet.
Det var ”Sammy”.
* * *
Honken är glad för förre Tampa-kompisens Andreas Karlssons skull.
– Det kommer bli kanon i Frölunda. Han har inte fått spela riktig hockey på två år. De använde honom ju som brunkare nere i Tampa och är det någon i hela världen som inte är brunkare är det Andreas. De första träningarna när han skulle ner och täcka skott och sånt…det såg inte klokt ut.
* * *
Det ligger ett halvlöst korsord vid McCartys plats också.
Det känns lite mindre McCarty, eller hur?
* * *
Visste ni att Niklas och Staffan Kronwalls pappa, Hasse Kronwall, under flera år på 70-talet var Abbas business manager och åkte med supergruppen runt världen vid ett antal tillfällen?
Nu vet ni.
* * *
Här är några bilder från dagarna i Texas.

Dallas tränar hemma i AA Center.

Stars fina, men rätt trånga, omklädningsrum.

”Det här är hemligt område”, hojtar Notan när fotografen smyger in och plåtar hans försök att få ordning på klubborna. Fotografen låter sig inte skrämmas.

Bloggen i båset. Om några sekunder sticker Lilja upp ett fuckfinger.
* * *
OK, nu åker vi.
Hoppas ni laddat upp med mycket kaffe.
Det kan bli en lika lång som häftig natt.
Tips?
Jag tror Stars vinner.
I sudden.
Hörs i pausen.

Detroit är nu två vinster från Stanley Cup-final.
Men det är det ingen som vill prata om, förstås.
– Vi var i samma situation för ett år sedan. Se hur det gick då, värjer sig Mike Babcock på presskonferensen efteråt.
Fast där tar han fel.
Efter två matcher i konferensfinalen mot Anaheim ifjol stod det 1-1.
Å andra sidan gör Babcock – ett fantastiskt namn, det vidhåller jag – klokt i att inta en försiktig hållning.
Dallas är inte Colorado.
Dallas är ett väldigt bra hockeylag som med lite tur kunnat tvinga fram en förlängning idag – och de kommer inte att bli lätta att tas med hemma i The Lone Star State, that’s for sure.
* * *
Osgood hjälpte milt uttryckt till efter Ribeiros slashing i slutsekunderna, visst.
Men med vetskap om hur NHL ömmar för de stackars målvakterna kan man vara väldigt säker på att Ribeiro blir avstängd – kanske i flera matcher.
– Och lite ont gjorde det, hävdar ”Ozzie” på presskonferensen.
– Han träffade delvis där jag är oskyddad, vid sidan, mot revbenen till. Men jag kommer att vara fit for fight snart igen.
Skulle tro det, va.
* * *
Det är inte precis karneval inne i Dallas omklädningsrum.
Men inte total depression heller.
– Nä, vi har fortfarande gott hopp, säger Nicklas Grossman, den ende svensk jag hinner få tag i innan  stjärnorna tar nattflyget hem till Texas.
– Vi har visat att vi kan komma igen efter motgångar hela säsongen. Kan vi spela som idag blir det jämnt hemma i Dallas.
Tror jag också.
Idén att vi inte kommer tillbaka minst en gång till känns närmast…främmande.
* * *
Det är förresten väldigt lätt att bland ihop namnen Ribeiro och Robidas.
Eller är det bara jag?
* * *
Den gode Babcock har vänligheten att hylla Jonathan Ericsson när han ska tala om bredden i truppen på presskonferensen efteråt.
– Vi har this kid, Ericsson… jag kan nästan inte fatta att vi inte använder honom.
Babcock säger en hel del om The Mules huvudvärk också, men om det kan man läsa i ett separat referat här intill under morgonkvisten.
* * *
Det ska för ordningens skull sägas att även Homer börjar få ett duktigt slutspelsskägg.
* * *
Fast det ska sägas, om Dallas-spelarna försöker hålla skenet uppe är coach Tippett desto surare.
Han svarar på en fråga på sin presskonferens.
Sen reser han sig hastigt och går.
Jaha, liksom.
* * *
Det verkar inte bättre än att Lehtinen skadade sig när Morrow, efter Datsyuks trollerinummer, brakade in i honom.
En mindre rolig konsekvens får man väl säga, men det är fortfarande väldigt underhållande att se på tv-bilderna nu efteråt.
* * *
Jaha, nu slår vi igen här.
Har klassisk bagarväckning för att hinna med en early morning flight till Dallas.
Där saknas garanterat Versus på hotellet, så ni får – snyft, snyft – klara er utan mig i The battle of Pennsylvania.
Återkommer på måndag.

Visade de Datsyuks nya Houdini-nummer på era streamar?
Han gjorde det ju igen.
Med en liten vickning bara försvann den geniale ryssen – varpå en hårt satsande Morrow brakade rakt in i Lehtinen.
Ser  så fruktansvärt roligt – och förödmjukande –  ut det där…
* * *
Enastående, explosiv period det här också.
Och det är verkligen inte bara Red Wings som , Hasse.
Båda lagen spelar ju alldeles fantastisk slutspels
* * *
Hdw, maila mig om du har möjlighet.
Måste kolla en mer…privat sak med dig.
Och nej, det har inte med flightnummer att göra…
* * *
Om Notan inte säger så mycket  till Homer – som nyss nämnde hdw antyder –  lär Steve Ott ha desto mer att upplysa den norrländske målgårdsbökaren om….
Mike Modano berättar i Dallas Morning News att Ott ibland gafflar så mycket att det till och med blir jobbigt för honom.
– Jag får säga åt honom att hålla käften emellanåt, han stör mig minst lika mycket som motståndarna, skrockar den store Dallas-stjärnan.
Smeknamnet ”The Sean Avery of the west” verkar alltså inte helt taget ur luften.
Fast Ott gillar inte den liknelse.
– Jag glänser på isen. Avery håller på och larvar sig på fritiden, ler han.
* * *
Jag trodde ett tag att det otroliga hänt att Homer fått med sig en utvisning.
Men han åkte förstås för ”diving” själv också…
* * *
Okej, för att det är bra fart på hemmafansen ikväll.
Men bråk?
Det trodde man inte att man skulle få se i The Joe.
Morrow- och Turgeon-killarna nedanför mig är dock inbegripna i härligt infekterade shouting-matcher med några hoedown-firare ett par rader nedanför.
Kan bli en tvårondare av det.
Återigen får vi väl skylla på den där förevigade öl-leveransen igår.
* * *
När gamle Chelios åker för high sticking på slutet ser man tydligt hur han skriker åt zebran Joannette:
– My god!
Sen, när Joannette tittar bort, skriker han också, lika tydligt:
– Fuck!
Chelios tycker att Hagman filmar, tror jag bestämt.
* * *
Befinner mig så långt från kaffekannorna att ni faktiskt bör tycka lite synd om mig.
Och Eken har ju lagt ner verksamheten helt och hållet.
Så här ska man inte behöva ha det.
* * *
Nu då, går vi i mål.
Hörs nån gång framåt morgonen, antar jag.

Jamen, tänka sig.
För första gången under åtminstone femton besök i den här arenan är det riktigt tungt tryck ikväll.
Fan tro’t, men det står till och med ett gäng trummisar och hetsar publiken på en trappavsats.
Oväntat – och kul.
Vi tackar hoedown.
Och de där öltunnorna som levererades igår.
* * *
Bra period, inte sant?
Dallas är bra mycket piggare än i första matchen, men Red Wings fortsätter glöda – trots avsaknaden av The Mule.
Kan bli en helt hysteriskt roligt.
* * *
Igår i omklädningsrummet sa Micke Samuelsson:
– Håll koll på Helm. Det är en ung kille som blir bättre och bättre precis hela tiden.
Och så går lillkillen alltså direkt ut och gör karriärens första mål.
Häftigt.
* * *
Notan är riktigt brutal mot Homer framför Turco några gånger.
Vad tror ni, drar dom förolämpningarna på svenska?
* * *
Ledsen att det går så segt med kommentarerna.
Men det är som det är – och förklaringen har ni inlägget ovan.
Ledsen också, att det blir lite kort här. Var tvungen att producera notiser av helt annan sort under den här ohemult korta (ja, den kändes kort!) perioden.
* * *
Ja, Johan f. Du läser säkert Detroit News (fast Free Press är bra mycket bättre). Men alla kanske inte gör, eh?
* * *
OK, period 2.
Vi hörs sen. Ska försöka vara mindre kortfattad då.

Först en riktigt dålig nyhet:
The Mule är skadad.
Han har tydligen, ända sedan inledningen av serien mot Colorado, haft hjärnskakningsliknande symptom (och ändå gjort så jävla mycket mål…) och nu har Red Wings läkare bestämt att han inte ska spela vare sig ikväll eller på måndag.
Hur det blir sen avgörs efter omfattande tester.
Vilket skit.
* * *
Jaha, tillbaka i The Joe då.
Här kan det nog bli ystert i kväll.
Nej, inte dystert.
Ystert.
Det är nämligen inte bara andra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet som avgörs i de här downtown-kvarteren.
Det jag i igår beskrev som ”något stadsfestliknande” är i själva verket stora country-festivalen Hoedown – och den rasar på andra sidan hallväggen i detta nu.
– Räkna med synergieffekter, säger en PR-människa och med tanke på hur duktigt en del av cowboysen hade tankat till Trisha Yearwood ute i eftermiddagssolen finns det i så fall anledning att förvänta sig halabaloo här inne.
* * *
Var har Kronwalls kepa varit?
Han hade tydligen en fin en som gav honom massor av tur, men efter ett restaurangbesök med  svenska kollegor tidigare i vintras försvann den.
”Kroner” trodde att han hade tappat den, men häromdagen dök turkepan tydligen upp vid hans skåp i omklädningsrummet igen.
Så nu är frågan:
Vem stal den vid den där middagen.
Zetterberg och The Mule tillhör the usual suspects, men de nekar bestämt.
Och att döma av färgstarka uttalanden i Detroit Free Press verkar Micke Samuelsson ha haft med saken att göra.
– Niklas har en  ganska liten skalle och följaktligen svårt att hitta huvudbonader han tycker att han är fin i. Det var därför kepan försvann. Han är för fåfäng…
Mysteriet lär fortsätta.
* * *
Intrycket att  Hockeytown återuppstått bekräftas i lokalpressen.
Red Wings säljer mer biljetter till årets slutspel än fjolårets, tv-siffrorna har skjutit i höjden och folk vill prata hockey igen.
– Det var ingen buzz förra året. Folk såg bara de europeiska passen våra spelare bar med sig. I år har alla insett vilka stjärnor vi har och intresset är därefter, myser general managern Ken Holland.
Nu väntar vi alltså bara på att det blir riktigt hårt tryck på läktarna också.
* * *
Det kan ta lite tid innan ni får ut era kommentarer idag. Efter troll-infektionen igår har vi skaffat en moderator som stryker all skit innan jag behöver läsa. Blir för trist att hålla på med. Men det får tyvärr en fördröjningseffekt.
* * *
Jag var med när den eminenta Helen St. James försökte klämma The Mule på Kronwall-historier igår.
– Nä, det där vill jag inte ge mig in i, log smålänningen.
Men han ändrade sig tydligen, för i dagens FP kör han hårt med sin rumskamrat på road-tripparna.
– När han pratar med er, flinar The Mule, vill han få det att framstå som att han är smart och vet saker om valet och sånt. I själva verket vet han ingenting. Han tittar bara på dokusåpor.
Det verkar som att vi måste ge Kronwall lite utrymme till replik framöver…
* * *
Det var ont om dem senast, men idag har det fantamme kommit en del Dallas-fans (och vill man vara fördomsfull säger man förstås att Hoedown har med saken att göra…).
Jag har två nedanför mig, en i gammal Turgeon-tröja – den andra i Morrow-dito.
En sån skulle jag också ha om jag bodde i Texas.
Morrow är en larger-than-life-spelare.
* * *
Stöter på Gordie Howe i en trappa precis bakom pressläktaren.
Så nu är det bara Emma Andersson kvar att möta av de tunga Joe Louis-kändisarna.
Var håller hon sig gömd, egentligen?
* * *
Det var deppigt i Dallas-lägret efter första förlusten.
Men inte så länge.
– Nej, jag vaknade dagen efter och tyckte först att det kändes lite tungt. Sen tänkte jag, fan, det här är en konferensfinal. Man måste njuta också, berättar Joel Lundqvist.
Rätt tänkt.
Särskilt när man är den förste i en sådan familj att nå så långt…
* * *
Dave Tippett spelar tydligen med samma lag som i torsdags, men bryter upp samtliga backpar.
Fast det beslutet tog han innan han fick den rätt så sensationella nyheten att The Mule inte spelar.
Hur reagerar han på det?
* * *
Höll förresten på att få på truten i en hotellbar i natt.
För att jag inte ville gå med på att Nicklas Lidström är överskattad.
– Jo, din fucking swede, det är han, skrek en överförfriskad man som påstod sig vara från west side, vad det nu ska betyda.
Sen knöt han en näve, men en annan är ju smidig (…) och lyckades smita utan att något blod kom till spillo.
* * *
Då åker vi snart då.
Jag har plötsligt en känsla av att Stars kvitterar serien.
Hörs senare.