Nu ska vi ju inte vara såna, men….jo, det ska vi visst det.
Så här stod det i den här bloggen 11 oktober, i ett av de första inlägg som överhuvudtaget gjorde.
”Själv konstaterade jag innan premiären att Detroit kommer att spela final mot Pittsburgh i vår – och att de också kommer att vinna den finalen.”
Ni ska lyssna på Biffen…
* * *
Fast Dallas ska ha all heder – för hela det här slutspelet och, inte minst, för den sista perioden i den här matchen.
Det var rätt enormt att se hur de öppnade spjällen och gav allt de överhuvudtaget hade.
Särskilt vill jag rosa Joel Lundqvist. Vilken satans underbart gritty, passionerad, tuff och intelligent bäst-när-det-gäller-forward han blivit.
Om inte Dallas-ledningen efter de här matcherna inser att han är en etablerad NHL-spelare som ska finnas på isen så ofta som möjligt, då ska han be brorsan tala med Glen Sather
* * *
Som alla andra har jag tvivlat på att Chris Osgood verkligen är en målis som kan bära sitt lag, men räddningarna han gjorde i tredje visade att det inte finns något fog för de tvivlen.
* * *
Nu kan det i alla fall sägas, rakt ut:
Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Johan Franzén, Mikael Samuelsson och Andreas Lilja är alla klara för Stanley Cup-final.
Det är vad jag på rak arm kan svenskt rekord – i alla fulla fall för ett lag.
Det är också väldigt häftigt.
* * *
Man vill inte att det ska behöva sluta så här för Mattias Norström.
Men även han har  all anledning att känna stolthet i sin mäktiga bröstkorg över hela det här slutspelet.
* * *
Fint att se hur vänliga svenskarna var mot varann under handskakningen efteråt.
* * *
Det är inte bara det faktum att även Lidas vägrar ta i konferensbucklan som skiljer Detroit från det jag såg när Ottawa blev finalklara i Buffalo ifjol.
Senators-spelarna dansade på isen, sjöng segersånger i omklädningsrummet och var överhuvudtaget så glada att de höll på att spricka.
Även Red Wings-spelarna är glada – men med måtta.
Jag tror det säger nåt om hur mycket bättre förberedda vingarna kommer till sin match-up med Penguins.
* * *
Drömfinalen börjar alltså i Detroit på lördag.
Sedan följer matcher måndag 26, onsdag 28, lördag 31, måndag 2 juni, onsdag 4 juni och lördag 7 juni.
Tips?
Mja, det vill jag allt vänta med nån dag. Men jag kan väl säga att jag inte är lika tvärsäker som i oktober.
Nu ska bloggen försöka vila sig i form några dagar.
Vi hörs från Michigan framåt helgen.

Ännu är det inte klart.
Inte riktigt.
Men om ni lovar att inte ringa dem i omklädningsrummet och berätta, för de vill verkligen inte höra, slår jag härmed fast  att Zäta, Lidas, Homer, Samuelsson, Kronwall, Lilja och den för tillfället  frånvarande The Mule är väldigt, väldigt nära Stanley Cup-finalen just nu.
* * *
De fick det där första målet .
Och det var logiskt.
För till skillnad från i de två närmast föregående matcherna  inledde Red Wings riktigt intensivt och bra.
Sen, när de hade ledningen, kunde de börja spela så där lysande hockey som i de två första matcherna igen.
* * *
Ja, Dallas kanske ser lite blekare ut än i The Joe i lördags.
Men man måste förstå att det är otroligt svårt att ligga under mot Detroit Red Wings.
Det finns inte mycket man kan göra när Zäta och Datsyuk får utrymme – och utrymme får de när man tvingas gå framåt.
* * *
Mest imponerande tycker jag boxplayet är.
Så satans tätt.
Men ett litet tips:
Blir det serie mot Pittsburgh gräver man sin egen grav om man tar så många utvisningar.
* * *
Zäta!
Han missar inte den sortens lägen.
* * *
Vilket härligt flin han hade på läpparna, Lilja, när han reste sig upp efter kanonsmällen där i första.
* * *
Bästa Dallas på isen är han som heter Drake i efternamn…
* * *
Okej, är det dags för sista perioden i American Airlines Center för säsongen nu?
Vi får väl se.

Första målet.
Det har betytt allt i de tidigare fem matcherna och kommer att bli avgörande ikväll också.
Om Red Wings får det kan de spela som de vill och blir mycket svårstoppade
Om däremot Dallas tar ledningen kan de ägna sig åt att manövrera ut Zäta och ”Dats” och det är de – i synnerhet Lundqvist-Petersen-Eriksson-linan – väldigt bra på.
Så ha koll på 1-0-målet.
* * *
Vi får inte se The Mule ikväll heller, som det verkar.
Och nu vet vi ju.
Det är ett mycket tungt avbräck för Detroit.
Däremot verkar det som att Lilja kan komma att ersätta Chelios.
– Det avgörs vid matchstarten, meddelade Babcock under en presskonferens i morse.
* * *
Jag är hemma i New York ikväll. Det gick inte att få ihop det praktiska kring ytterligare en Texas-resa just nu.
Det betyder att det blir mindre action än vanligt här i bloggen, men räkna med någon form av instick under de kommande timmarna.

Penguins klara för final alltså.
Med besked.
6-0…det är ingenting annat än utspelning det.
Och där har vi en betydande skillnad mot Detroit.
När pressen blir riktigt stor verkar stjärnorna där uppe inte riktigt palla, medan Penguins bara trampar på – och vinner.
Just därför börjar jag darra i det säsongslånga tipset om att Red Wings ska vinna finalen – om de nu överhuvudtaget når dit.
Ett annat skäl till det är förstås att Penguins håller väldigt, väldigt hög klass. Det känns, i alla fall en sån här eftermiddag, rätt osannolikt att någon ska kunna besegra dem fyra gånger.
* * *
Förra våren stod jag i Ottawas omklädningsrum i HSBC Arena och hörde  Daniel Alfredsson fnysa åt lagkamraternas ovilja att ta i Prince of Wales-bucklan.
– Jag tror inte ett skvatt på skrock. Kolla här, sa han och lyfte bucklan som anses jinxa fortsättningen av säsongen.
Och se hur det gick…
Sid The Kid är betydligt mer noga med att inte komma i kontakt med trofén som föräras östra konferensens mästare.
Klok ung man.
* * *
Och bra.
Jag gör mig inga illusioner om att de som bestämt sig för att se honom som överskattad tänker ändra sig, men sanningen är att 20-åringen var magnifik i den här matchen – liksom i hela jävla slutspelet.
* * *
Finalmotståndet kan bli klart kommande natt. Men jag undrar det jag. Då får The Mule se till att vara frisk – och i samma form som innan han fick huvudvärk.
Kommentarer kommer här.

Det ligger en banan vid The Mules i övrigt övergivna plats i omklädningsrummet.
Den som håller på Detroit får hoppas att han snart äter upp den och blir bra igen.
För det är ju precis som ”boss” skriver här i kommentatorsspåret.
När Dallas kan koncentrera alla krafter på att checka Zäta-Datsyuk-Holmström-linan avväpnar de Red Wings rätt effektivt.
The Mule behövs.
Nu.
* * *
Det är mycket uppsluppen stämning i Stars omklädningsrum.
Att de fortfarande måste vinna två matcher verkar inte bekomma Texas toughest.
– Nä, vi är rätt avslappnade  nu, säger Nicklas Grossman med ett belåtet leende.
– Det är de som har allt att förlora. Vi spelar ut, gör allt vi kan och låter dem fundera på på hur det här ska sluta.
* * *
Så här ett par timmar efter matchslut blåser det helt oväntat upp till rena jävla orkanen i centrala Detroit.
Jag törs knappt stå i närheten av fönstren här i hotellskrapan, så våldsamt fläskar det i.
Det känns som ett omen.
Jag börjar tro att ligans mest begåvade lag inte klarar av att rida ut den här stormen, att de inte har nerver och mental styrka och sisu nog att vinna en match till.
Det vore ett sensationellt fiasko som jag verkligen inte önskar att män som Zäta och Lidas och Homer ska behöva genomlida, men risken är ju uppenbar.
* * *
Notan ger intervju i bara badhandduk och exponerar därmed en maffig tatutering på vänster axel.
Ser jag rätt står det ”I love Emily” i slingrig text.
* * *
Rödnackarna nedanför pressläktaren är till slut så tankade att det inte går att tyda vad det är för tarvligheter de slänger efter hemmahjältarna, men glada är de i alla fall inte.
Det är ingen annan i The Joe heller.
Den ystra stämningen vänds under slutminuterna till en uppgivenhet som lär bli kostsam för Red Wings om den, som de skulle säga här, får linger on
* * *
Att en sån som Grossman bara är 23 år och rookie är svårt att tro när han står och stretchar i bara shorts efteråt.
Gnesta IK-bjässen ser ut som någon som skulle leda specialstyrkor genom bergsmassiven i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Och han har för övrigt en tatuering han också.
* * *
Lokalreportrarna är på Red Wings PR-avdelning om att ordna en pressträff på Crescent Court under söndagen, men det verkar det inte bli nåt med.
– Förra gången kom en reporter, säger chefen John Hahn och nickar mot NHL-bloggen.
Just det, man får hålla sig med!
* * *
Hjälte-Joel håller inte med om att det verkar som att Detroit-spelarna börjar bli frustrerade.
– Nej, jag tycker de är lika disciplinerade som tidigare. Man kan inte begå ett enda misstag. Och man måste sätta chanserna som
Som hjälte-Joel själv då.
Om honom kan ni för övrigt läsa mer i en separat text här intill framåt småtimmarna.
* * *
Att Kimmo Timonen eventuellt kommer tillbaka är förstås ett jädra lyft för Flyers.
Men nej, jag tror inte Penguins försätter sig i samma situation som Red Wings.
De är för bra, i synnerhet hemma i igloon.
* * *
Nej, Notan vill inte berätta vad han och Homer säger till varandra på isen.
– Det är på så låg nivå så det kan du inte skriva i alla fall, skrockar han.
* * *
Det är svårt att vara ensam reporter med två lag att täcka.
När jag är klar med segrarna i gäst-kabyssen och kommer in till Detroit har alla jag vill prata med försvunnit för länge sen.
Och de kommer inte tillbaka. Förlorare gör aldrig det.
Men jag hör i alla fall Chelios ta på sig Lundqvist-målet. Bra sagt. Lämna nu plats för Lilja.
* * *
Jaha, då har vi en lördagskväll i Detroit att slå ihjäl då.
Här skulle folk fira finalplats med buller och bång, var det tänkt.
Men istället är det öde och dött.
Well, de får ta det på onsdag istället.
För då är vi, tror jag, här igen…

Jag fortsätter varna:
Det är alltså, för den som inte såg förra inlägget, efterhandssändning på Canal Plus.
Här kommenteras sånt som händer live.
Så sjas tillbaka till tv-soffan om ni inte vill veta hur det  ligger till efter andra perioden.
* * *
Lundqvist hjälte.
Den meningen har ni som följer VM väntat på, eller hur?
Istället är det de svenskar som håller på Dallas Stars som får njuta av den.
 Joel Lundqvist kommer loss i ett friläge och ser elegant till att ånyo ge Dallas den ledning laget vill ha att spela på.
Och där  får Turco assisten jag tyckte han borde fått redan på första målet.
* * *
Homer och Notan har återigen några riktigt tjuriga sammanstötningar.
Jag kräver att någon av dem berättar vad det är för oförskämdheter de utbyter – och på vilket språk.
* * *
Jag tror inte det här kommer fungera för Detroit.
Det är nåt som inte stämmer med den stora röda maskinen – medan Dallas alltmer börjar se ut som i matcherna mot San Jose och Anaheim.
Ny resa till Texas kan bokas.
* * *
Rödnackarna framför mig har nu blivit riktigt bladiga och öser cynismer ner över isen, några nästan såpass rumsrena att jag skulle kunna citera dem…
* * *
Det känns dessutom som att Turco lagt The Joe-spöket på slaktbänken och långsamt  men målmedvetet styckar det i småslamsor.
* * *
Joel är på väg att komma loss i ytterligare ett friläge – och ser då till Hudler drar på sig en utvisning
Som sagt, Lundqvist hjälte…
* * *
Lilja skulle i alla fall inte vara sämre än Chelios.
Så på måndag kan vi, om Babcock vågar röra den tre år äldre backlegenden, räkna med skånskt inslag på isen.
* * *
Undras om någon tänker slänga ner en krycka på isen snart.
Nej just ja, det är bara i den fina sporten fotboll sådana intelligenta uttryck för frustration får förekomma.
* * *
Nu ska jag hämta lite kaffe – och surfa rätt på någon bra Texas-resa till i morgon.
Slutrapport kommer…rätt sent. Det är som ni vet många svenskar man ska jaga rätt på i den här serien.

Först en varning.
Det är tydligen efterhandssändning på Canal Plus.
I verkligheten har vi redan genomlevt en period i The Joe.
Så den som inte vill veta hur det gått ska sluta läsa nu.
Okej?
Nu.
* * *
….dåså, är det bara ni kvar som inte är beroende av Canal Plus nu?
Då kan vi berätta att det står 1-1 efter denna första period i verkligheten.
Stars får den ledning de drömmer om,  efter slagskottsbalja när inte helt vane målskyttten Trevor Daley smaskar in ett slagskott .
Sedan kvitterar Jiri Hudler i ett powerplay fyra och en halv minut från vilan.
Rättvis?
Det begreppet befattar vi oss inte med i den här bloggen.
Däremot är det väl logiskt, typ.
Det hackar ganska betydligt i The Big Red Machine i början och om det inte varit för Ozzie hade Dallas haft
Men de spelar upp sig och ser efter kvitteringen ut att  vara på väg att ta över.
* * *
Några stolar gapar tomma idag också, i alla fall på de dyra sektionerna.
En sån här match, i en stad med ett sånt här lag…det är för ledsamt.
Stämningen är ändå revolutionerande hög – för att vara i The Joe.
På slutet är det faktiskt så det ringer i öronen. Det har jag aldrig varit med om här tidigare.
* * *
Turco verkar verkligen inte ansatt av några Joe-spöken.
Räddningen han gör på ett Dan Cleary-skott i början skulle man kunna bygga ett helt filmmanus på.
Jag tycker dessutom han borde fått assist på Daley-målet. Hela anfallet börjar med Martys förnämliga uppspel, ju.
* * *
Det är inte ofta man ser Lidas så uppsnurrad som han i en sekvens blir av Niklas Hagman.
Men det är just då Ozzie visar klassen.
* * *
Tre feta bläckfiskar landar på isen i samma stund som nationalsången är färdig, en så kladdig att det tar vaktmästarna flera minuter att torka bort allt snusk.
Inte kan väl Detroit förlora när något sånt händer?
* * *
– Detroit är en redneck-city, sa Don Cherry nyligen, till viss vrede i Motown.
Jag ger honom rätt.
Tre öldrickande biffar precis framför mig har bokstavligen röda nackar.
Det är en…intressant syn.
* * *
Ah, a kronwallian hit!
Niklas sätter in en ny långtradarkrock till tackling på Miettinen i slutet av perioden.
Han kan, den mannen.
* * *
Det är överhuvudtaget påfallande grinigt på isen.
Och fan vore det väl faktiskt annars i en femte konferensfinal.
* * *
Nu åker vi igen.
Mors.

NHL-bloggen är tillbaka i Motown – igen.
Det är fjärde gången på en månad och vore det inte för det eminenta hockeylaget som bor här skulle jag klaga rätt högljutt.
Som Mats Sundin en gång sa:
Detroit är den tristaste staden i hela ligan.
Men det är, misstänker jag, bara att vänja sig.
Här kommer att spelas mer hockey framöver…
* * *
Missade tyvärr träningarna igår. Så det visslade om det. En otrevlig storm parkerade över New York-området och jag landade inte ute på Wayne County förrän vid midnatt.
Bedrövelse.
Men det kanske var straffet för att jag inte förstod att jag skulle ha åkt direkt från Dallas.
* * *
Mycket av den lokala trycksvärtan ödslas på Homers stjärt idag.
Alla undrar om han, efter det där bortdömda målet i Texas, vågar ställa sig framför Marty Turco igen.
Det vågar han.
– Det är min spelstil, jag ändrar ingenting, lovar han.
Efter några dagar som föremål för lagkompisars skämt om överdimensionerade skinkor övervägar Piteå-bjässen dock att banta.
– Det får bli mycket Campbells kycklingsoppa framöver, ler han.
* * *
Soligt och blåsigt i Detroit idag, och intrycket från senast består:
Det är hockeyfeber i Hockeytown igen – för första gången på fem år.
Man kan, utan att stränga sig särskilt mycket, känna stan vibrera av hoppet om att en finalplats blir klar idag.
* * *
Är det bara jag som tycker att Steve Ott, med sitt egendomligt spretiga slutspelsskägg, börjar se ut som the bad guy i en sån där skräckfilm där fem college-ungdomar åker ut till en stuga i skogen och sedan försvinner, en efter en?
* * *
En hel del trycksvärta ödslas på Marty Turco också.
För Dallas del handlar mycket denna do-or-die-dag om huruvida  han kan döda sin ”The Joe”-förbannelse eller inte.
 Han har, som NHL-målvakt, aldrig lyckats vinna här.
Never ever.
Statistiken består av nio förluster och två oavgjorda.
Att Detroits forwards har ett psykologiskt övertag är ett understatement av format.
* * *
Hdw, jag har sensationella uppgifter åt dig:
Rush spelar i Joe Louis Arena 10 juni.
Så nu är det ju bara att åka hit. Sista möjliga datumet för en avgörande Stanley Cup-final är 9 juni. Du kan således slå två feta flugor – en trevlig och en hemsk.. – i samma Michigan-smäll.
* * *
Jennifer Floyd Engel, känner ni henne?
Hon är synnerligen temperamentsfull krönikör på Star-Telegram i Texas.
När Stars i fjol eliminerades av Canucks gick hon i en lokal radioshow ut och kallade spelarna ”motherfuckers” (!) som aldrig kan vinna.
Nu har hon i en svavelosande spalt gett sig på  Chris Osgood  och ”hockeyidioterna” i Detroit – och den spalten har Detroit Free Press förstås publicerat.
Härligt liv blir det.
Sportchef-PK, henne måste du försöka värva.
* * *
Frågorna om Johan Franzén och hans huvudvärk behandlas nu officiellt som ”The Mule Situation” av Red Wings.
Läget är detta:
The Mule spelar inte idag heller.
Han har börjat svettas på träningscykel, men är enligt lagledningen inte i matchform ännu.
Tungt.
– Ja, det måste vara enormt frustrerande. Ena stunden spelar han så lysande och gör så många mål och får chansen att vara en av ledarna i det här laget, och plötsligt kan han inte spela alls. Förkrossande, säger Nicklas Lidström.
* * *
Nu ska vi inte vara såna, men det är några reportrar i pressrummet som är…ja, easy on the eyes, kan man ganska lugnt säga.
Har vad jag förstår att göra med att NBC sänder matchen.
När de stora tv-kanalerna jobbar kommer kollegorna med verkliga tv-utseendena ut i dagsljuset…
* * *
Så hur går det här nu då?
Får vi se en handshake i eftermiddag?
Ja, jag tror nog det.
Detroit gör inte en lika halvdan match till – och gör de inte det är Dallas chans mycket liten.
Men å andra sidan…får Stars bara första målet kan det börja vibrerar i nerverna på hemmaspelarna. De vill under inga omständigheter tillbaka till Texas för en sjätte match på tisdag. Då kan det bli 3-3 i serien och allt är up for grabs igen.
En stor eftermiddag och – för er – kväll lär det hur som helst bli.
Håll i hatten, nu åker vi snart.

Dahlén kan man lite på.
Han sa att Dallas skulle vinna – och det gjorde dom.
– Nu ska vi ta en match till också, säger han när vi råkar bli uppträngda mot samma väg i den kalabalik som efteråt råder i Dallas på tok för trånga omklädningsrum.
Han låter mycket mer övertygande än jag skulle kunna göra i motsvarande situation…
* * *
Det där avvaktande på läktarna förbyttes sannerligen i något annat.
Det konstanta vrålet under slutminuterna var en aha-upplevelse.
Plötsligt förstod vi varför det talats om att American Airlines Center kan vara en så tuff arena att spela i.
* * *
Mycket tugg om det bortdömda målet efteråt, förstås.
Domarna har tydligen sagt att Homer var inne i målgården med rumpan – och det förvånar många.
– Jag visste inte att det fanns en sådan regel, säger Nicklas Lidström syrligt.
– Domarna vill inte göra fel, de vill få förtroende att döma i finalen och satsar lika hårt som vi gör. Att de begår misstag kan man således acceptera  Men hitta inte på grejor, fnyser Mike Babcock.
Homer själv  är mörk som en norrländsk vinternatt i ögonen när han gång på gång förklarar att han inte var inne med vare sig rumpa eller något annat.
– Det var en felaktig bedömning, varken mer eller mindre, muttrar han.
* * *
Så vad händer nu om Stars lyckas vinna ytterligare en match?
Det vet Notan.
– Ja, vi hade ju 3-0 mot San Jose och jag kan ju vara ärlig och berätta att det var spänt i vårt omklädningsrum när de kom upp till 3-2. Många tänkte, ”vad händer om det blir 3-3”.
– Kan vi får det att hända blir det samma sak för Detroit. Man ska komma ihåg att det sista steget alltid är det längsta att ta.
* * *
Red Wings åker något oväntat inte hem direkt efter matchen utan sover ytterligare en natt i de mjuka sängarna på Crescent Court.
– Det är skönt att inte behöva stressa, killlarna kan ta det lugnt, förklarar PR-männen.
Ett annat skäl kan vara att ”strong storms” enligt väderleksrapporterna rasar i området.
Vore rätt grymt att tvinga dem igenom en turbluensorgie i Texas-natten efter en sån
Undras hur Keenan hade gjort…
* * *
LouiLoui är förstås föremål för medias intresse efter matchen och verkar inte direkt vantrivas.
Men han har, sin vana trogen, smådålig koll
– När vi flyger till Detroit? Ehh, jag vet inte. Men förmodligen på fredag. Vi brukar åka dagen före match, säger han tveksamt.
Ynglingen som i samband med trading deadline blandade ihop Brad och Keith Richards har väl bara glömt att det brukar vara lite annorlunda under slutspelet.
* * *
 Jaha, mot Detroit igen då.
Själv måste jag hem till New York i några ärenden, men framåt fredag kväll sitter man väl åter där i Marriott-skrapan och försöker hitta på något att göra.
Vi hörs då.

1-0 nu då.
Efter balja av LouiLoui, precis innan slutet.
Det är första gången under hela serien Dallas har ledningen.
Ska bli mycket intressant att se vad det innebär – för båda lagen.
* * *
Sure, det var ett felaktigt bortdömt mål på Homer.
Glasskiosken från Piteå hade bägge skridskorna gott och väl utanför linjen.
Men det känns som att Red Wings ägnar lite för mycket energi åt att vara upprörda över det.
Sånt händer och det är ju pissigt, men man riskerar att tappa bort sig om man inte bara kan glömma det och trampa på.
Babcock kan ju i  morgon bitti ringa Bowman och diskutera det kloka i att hetsa upp de egna spelarna med sånt där uppträdande.
* * *
Givetvis spelar de The Kingsmens ”Louie Louie” under slutsekunderna.
Snyggt.
* * *
Det jag sa om de avvaktande Dallas-fansen gäller alla utom den unga tjejen i shorts och matchtröja två platser bortanför mig.
Hon skriker konstant – med en pipa som skär rakt in i ryggmärgen.
* * *
Hör att Canal Plus krånglar också. Så bloggen är i gott sällskap då.
* * *
Old 97’s lirar i Stars bås under periodpausen. Det är klass det!
* * *
Nu måste jag gå på…ja, muggen.
Slutrapport framåt småtimmarna.
Då vet vi om jag måste boka resa till Detroit på lördag.