Its now or never, som Elvis sa.
Man får – om man nu, som jag, vill ha hockeyfeber på Manhattan – hoppas att Rangers lyssnat på, och förstått innerbörden av, den uppmaningen.
Torsk idag igen – då är det morsning och goodbye.
Det kan det mycket väl vara ändå, men ett 1-2-underläge är i alla fall hanterligt.
0-3, däremot,  är en isande avgrund de inte har en chans i helvete att gräva sig upp ur.
Så:
It’s now or never, boys.
* * *
Generalknas idag.
Mina vänner på Rangers PR-avdelning har glömt bort mig –  och jag har således ingen plats på pressläktaren.
Ännu.
En fräsande upprörd Biffen försöker få dem att korrigera det tragiska misstaget, men risken är uppenbar att jag blir sittande i pressrummet idag.
Trist för mig och trist för er (eller hur ni nu vill se det…), för då blir det inte mycket till blogg.
* * *
Springer på Sid The Kid i en korridor utanför omklädningsrummen under min jakt på den PR-jöns som ställt till med en här tragedin..
Den unge stjärnan står för sig själv och tejpar ett par klubbor – och när jag hastar förbi hälsar han glatt.
Det var väl trevligt?
* * *
Jagr är kul i en Daily News-intervju idag.
– När någon säger att vi måste vinna fyra av fem matcher känns det tungt. Men om de istället säger att vi ska vinna nästa match blir läget ett helt annat. Så det är ramsan här just nu. En match i taget.  Det var så Einstein uttryckte det, säger han med ett stort flin.
Och när reportern börjar fnittra chockar hockeynörden från Tjeckien genom att ur sitt skåp i omklädningsrummet plocka fram – en Einstein-biografi!
* * *
Lång sittning på Elaine’s igår, är jag rädd.
Och där ville det sig inte bättre än att jag hamnade i samspråk med en finansvalp som visade sig vara kusin med Rob Scuderi, backen i Penguins.
– Om de vinner Stanley Cup kommer jag att få hålla i bucklan. Fatta det, sa han och hojtade ytterligare två drajjor.
Jag har nu lovat att söka upp honom i omklädningsrummet och hälsa från Long-Island-Paul.
Det är bara att hoppas att han inte bara bullshittade…
* * *
Hur mycket tror ni att jag, en sån här kväll, hatar de Post och News-figurer som aldrig nånsin är här under grundserien  men plötsligt ska komma och vara experter i slutspelet – och ta alla platser på pressläktaren?
Vad ni än gissar är det för milt…
* * *
Pens-spelarna tror att Broadway Sean tänker blanda sig i leken på allvar ikväll, när han får The Garden Faithful i ryggen.
– Avery är Avery. Han kommer nog att höja intensiteten ett par snäpp. Det räknar vi med,  säger Petr Sykora till Daily News.
Ja, man kan ju hoppas.
* * *
Nu har en PR-man med lätt oroad blick sagt att han tänker trolla fram en plats – med knäna.
När Biffen kokar, då darrar pr-avdelningarna…
* * *
 Sånt betyder ingenting i slutspelet, säger dom, men Penguins har haft svårt på Garden i år.
Av fyra matcher har fyra slutat med förlust.
Jag tror det betyder att de unga gossarna inte riktigt trivs i den här fientliga hallen.
Å andra sidan har de hittills gjort ett perfekt slutspel – alltså vunnit alla matcher – så det kanske jämnar ut sig.
* * *
Wall Street Journal har ackrediterat två reportrar.
Wall Street Journal!?!
Då har inte skrivit en rad om Rangers på hela säsongen och de kommer inte att göra det nu heller.
* * *
Flera i Penguins värmer utan hjälm.
Men inte Sid The Kid.
Borde inte de marknadsförare som använder honom som grundbulten i försöken att hetta upp NHL se till att det blir ändring på det.
* * *
Varpu har nu smugit med mig upp på en del av pressläktaren där det alltid finns lediga platser.
Och de är hur bra som helst.
Här sitter jag i alla fall tills vidare – och hyllar finländskorna som de enda man egentligen kan lita på.
* * *
Om den där långa Elaine’s-sittningen känns?
Inte då.
Det är bara fjunisar som blir bakfulla…
Eller, äh, okej, delvis har jag varit som härsket smör idag. Men bra hockey botar allt, så om Blåskjortorna bara bjuder upp till lite dans så ska det nog gå att stava idag också.
* * *
Eftersom nu Varpu fixat det här så extraordinärt bra håller jag på lite extra på Jarkko Ruutu ikväll.
Han är för övrigt väldigt rolig och bra att ha att göra med, hälsar Varpu.
* * *
Ska vi ta och tippa då.
Mmm, jag tror att Rangers tar den där it’s now-or-never-chansen ikväll – och vinner med 2-1.
Nästa rapport kommer i första pausen. Då vet i om det här Varpu-tricket funkade. Hoppas hoppas.

Så det blev lite grinigt på slutet, säger ni?
Det missade jag helt
Vid det laget irrade jag omkring som en hel Malkin i gångarna under The Mellons läktare.
Egentligen skulle jag ha åkt hissen som går rakt ner till omklädningsrummen, men runt den var det kö – trots att jag varit så smart och lyft på röven redan innan slutsignalen – och nån gubbe till vakt sa att det skulle gå fortare att ta trapporna.
Och när jag såg att Brooks lydde det rådet tog jag rygg på honom.
Han försvann dock i tomma intet några våningar ner och plötsligt var jag fullständigt vilse i pannkakan – eller snarare igloon.
Det var bara guds försyn att jag överhuvudtaget hann få känna på den andlösa deppigheten i Rangers omklädningsrum.
Men inget ont som inte har något gått med sig.
  Jag tvingades till en språngmarsch, i zick-zack-bana mellan segerrusiga Penguins-fans och blev måhända av med ett eller två av de gram vår vän Andreas tycks ha såna problem med…
* * *
2-0.
Jag tycker inte det finns nånting alls att säga om det.
Penguins är fruktansvärt bra och fruktansvärt heta.
Det är möjligt att den alldeles enastående Henke kan bära laget till seger i någon av matcherna på Garden, men i längden tror jag inte det hjälper hur mycket  det begåvningsmässigt underlägsna New York-laget än anstränger sig mot de här snabba, smarta, fantasifulla, frustande upptända stjärnorna.
Penguins spelar konferensfinal, no doubt.
* * *
Slutspelsstämning här på bloggen idag också, kan man lugnt säga.
Hårda ord.
Gnäll.
Tjurigt.
Vi är väl några stycken som får tänka på att kamma till oss en smula, men i princip är det väl inte så farligt om temperaturen stiger i takt med att insatserna höjs, right?
Men önskar ju bara att FivePoints fortfarande var aktiv…
* * *
Det är inte ofta man ser Fast Freddy Shoestring så deppig.
Och det bror inte bara på att han fortfarande har en jätteglugg i garnityret.
Förlusten mot Pens svider. Elakt.
Men han tillstår att motståndarna är bra.
– Ja, de är otroligt svåra att tas med när de är i anfall. Man får vara oerhört uppmärksam hela tiden.
Så hur ska man komma till tals med dem då?
– Jag tror vi får vara…ja, jag vet inte, mer grisiga.
Räkna alltså inte med några fancy övningar på Garden på tisdag.
* * *
Det blir inte så mycket tjafs om Sidney-filmningar efteråt. Det var ju bara en sån situation, som tydligen slutade med att en ursinnig Jagr skrek ”Stand up!” åt the kid.
I övrigt var han bara briljant.
Men den fjuniga lilla mustaschen sitter fortfarande där, kan man notera under en presskonferens utanför omklädningsrummet.
Och uppriktigt sagt – hur kan ni bli så upprörda över att jag har lite roligt med den?
Tror ni kanske inte att de äldre lagkamraterna har det? Han lär bli, kärleksfullt,  hånad dygnet runt för att han försöker vara som de stora grabbarna, men inte kan
Jag tycker det är lite gulligt – och jag tänker även fortsättningsvis ta mig friheten att ha roligt åt han ser ut som en mopedist från Borlänge 1981.
Någon måtta på fansen känslighet får det fanimig vara.
* * *
Om Freddy Shoestring är deppig är Henke ett svart hål.
En reporter gör misstaget att fråga om det är någon tröst att Crosby inte återfanns bland målskyttarna.
Den blick hon får skulle man kunna grilla biff med.
Vad Kungen säger i övrigt kan ni läsa i en vanlig artikel här intill om stund.
* * *
Festen är fortfarande i full sving när jag promenerar tillbaka ner mot downtown.
Och jag tänker samma tanke igen:
Jag har inte sett något liknande sedan Washington.
De bryr sig i Pittsburgh. På riktigt. Det är svårt att inte gilla.
Riktigt varför ett fan vill ha min ackrediteringsbricka som souvenir förstår jag dock inte.
– Jomen, fan, kan jag inte få den, trugar han.
– Äh, varför då? Jag är från en svensk tidning.
– Desto större! Det bevisar väl hur stort det här är.
Till slut får han den väl då, jag har ju redan minnen så det räcker.
Mitt lilla namn kommer alltså att återfinnas i något slags souvenirsamling i Pittsburgh.
Nånstans känns det obehagligt.
* * *
Det enda bra med uppgifterna om att Avery var igång och vevade på slutet är det kanske kan tyda på att han blivit intresserad igen.
Han har, trots målet i fredags, var urbota blek i den här serien.
* * *
Den här gråprickiga slipsen som varit så pålitlig tidigare…nu har den gjort sitt.
* * *
Tänka sig, de har Versus på det ärevördiga William Penn-hotellet också.,
Så nu blir det room service och Sharks-Stars.
Lyckost mig.
Återkommer – senast – på tisdag kväll.

Rangers är ju bättre idag än i fredags.
Men vad ska dom göra?
När man möter motståndare som är så skickliga, så lysande, så heta, då finns det helt enkelt inga motdrag.
Någon som har något förslag på hur man exempelvis hindrar Staal junior från att göra det granna målet.
Går inte.
Fast Henke har verkligen försökt göra det omöjliga.
Grym man, det.
* * *
Pens-fansen har börjat köra en Maaaarty-variant på Jagr också.
Jaaaaaaromir, brer de på – särskilt
Och det låter nästan lika hånfullt som i New York/Newark.
Kan någon förklara varför det där med förnamnet blir en sån…vasst?
* * *
Det är ju inte bara Malkin-Crosby-Hossa heller.
Kedjan med Staal och Jarkko Ruutuu hade ett par grymma anfall även innan målet.
* * *
Nu börjar det hetta till här.
En förgrymmad Andreas drar alltså ur sig ett ”din tjocke fan” i kommentatorsspåret.
Ho ho.
* * *
Avery är, Dexter, en non-factor so far.
Lite konstigt.
* * *
Den här resan mellan Detroit och Pittsburgh, den finns det nog vissa chanser att man på något sätt få avlägga igen framöver.
Red Wings och Penguins är de klart bästa lag jag sett live hittills (ja, live Habs-fans. Liv. jag sa inget annat…)
* * *Mario
Ser ryggen på Mario på väg till muggen – några dörrar bort.
Han är antagligen på väg till logen där  han överser matcherna – oftast med ett glas rött i handen.
En man med klass, det.
* * *
Jaha, sista perioden då.
Slutrapport nån gång efter matchen.
Mors.

Nej, det är ingen Kent-konsert idag. Bara en tredjedel av fansen uppträder i vita t-shirts.
Istället har alla fått vita handdukar att vifta med.
Inget unikt i sig, så gör man i alla slutspelsarenor.
Men:
Penguins-supportrarna viftar med en helt annan frenesi än alla andra.
Det är en väldigt mäktig syn när varenda sektion i hela hallen förenas i kollektiv massvift.
Stämningsmässigt har jag under det pågående slutspelet bara upplevt något liknande i Washington (och ja, jag vet att det är ännu bättre drag i Montreal – men där har jag ju inte varit).
* * *
0-0 so far.
Penguins är närmast ett mål , främst i några powerplays då puckfan går som radiostyrd mellan stjärnornas klubbor.
Men Henke har gjort en kunglig period, och försvaret håller ihop betydligt bättre än senast.
Men Rangers måste få till mer framåt, annars kommer det här aldrig att gå.
* * *
Och det där är alltså fjunmustachen som aldrig filmar?
Ha ha, holdingen ”Toots” åkte ut på var ju rent löjeväckande.
Men ja, jag säger ju det. It’s part of it. Domarna är lättlurade, eller impade – och varför skulle han inte utnyttja det?
Å andra sidan förstår man också mycket, mycket väl att Rangers-spelarna blir förbannade.
I synnerhet som pojken är så skenhelig och påstår att han aaaaaldrig gjort något liknande
De kan trösta sig med att fjunis lär få ett mycket varmt mottagande på Garden i veckan.
Nu har han retat upp betongarbetarn ute i Queens och det brukar man få ångra.
* * *
Marc Staal verkar väldigt het – på alla sätt och vis.
Kanske är det lillebrorsans närvaro som får honom att tända så stenhårt. En familjemedlem hos en motståndare som Rangers uppenbarligen redan börjat tycka heligt illa om…det kan nog sätta alldeles särskild kemiska reaktioner i spinn.
* * *
Som vanligt tycker man ju det vore intressant att få domarnas synpunkt – nu när det är deras bedömning som står i blickfånget.
Men nej, det går inte för sig. De behöver inte förklara sig. Och ingen har hittills kommit med antydan till vettig förklaring om varför det är så.
* * *
De kör, i en reklampaus, en smårolig videosnutt där lagets maskot jagar ett Rangers-fan inte bara ur stan utan till och med ur delstaten.
Fast maskotar…där får ni ursäkta, Pens-fans, men lag som håller sig med maskotar är väl ändå för töntiga?
* * *
Det verkligt trista är att det här filmningstjafset alls ska behöva komma upp när pojken briljerar på så många andra sätt.
Herregud, det Crosby, Malkin och Hossa gör under de där numerära överlägena är ju bitvis gudomligt.
Skulle han inte kunna koncentrera sig på det?
* * *
 Nu ska jag lägga ut en snus.
So long – tills nästa paus.

Ja, det var väl inte så svårt att gissa var jag tog vägen.
Jag gick upp i ottan, backade ut ur ett dödstyst garage (guldstjärna till den som kan säga i vilken Lundell-låt den garage-bilden finns…) och körde sen genom södra Michigan, tog av österut mot norra Ohio, styrde därefter ner i Pennsylvania och kom efter exakt fyra timmar och 18 minuter till – Pittsburgh.
Yes sir, Biffen ska se andra matchen mellan Penguins och Rangers i Mellon Arena.
Kan bli häftigt, kan bli kul, kan – för en man med Rangers-sympatier – bli svettigt.
* * *
Här är coacherna osams så det osar svavel i hela igloon.
 Tom Renney har, aningen vagt, uttryckt åsikter som tyder på att han delar vissa bloggkommenatorers syn på hur domarna behandlar Sidney Crosby – och Michel Therrien replikerar med upprörda anklagelser om att kollegan från Metropolis försöker påverka bedömningen.
– Vi vet alla vad Renney försöker göra. Jag är besviken. Och jag är besviken på att jag blir så besviken. Men vi vet vad han försöker göra. Vi vet, rabblade han som i
Renney svarar irriterat att han såvitt han kan minnas inte sagt ett ORD om Sid The kid.
Slutspel.
You can’t beat it
* * *
Det är rena rama braksommaren här i The Rust Belt.
30 grader, åtminstone.
Det är bara att hoppas att Henke och Shoestring, modell-ämnena i Rangers, legat vid hotellpoolen och försökt bättre på brännan inför promenaderna på avenyn om några månader…
Så här ser Igloon förresten ut i solskenet, från downtown-hållet sett.

* * *
Är på plats på pressläktaren redan två timmar innan första nedsläpp.
Dels driver jag ju tesen att man alltid ska vara i god tid på idrottsevenemang; de blir för rumphuggna om man kommer några minuter innan nedsläpp eller avspark (för att inte tala om de som kommer EFTER matcherna börjat – det är människor jag inte vill veta något om).
Dels är det bara på pressläktaren såna som jag kan sitta och arbeta i den här gamla hallen.
Så ett tag är jag alldeles ensam i hela Mellon, sånär som på tre vaktmästare som går omkring på den i första matchen svårt kritiserade isen och sparkar lite bekymrat på tekningscirklarna.
Sedan går nån förbi och klappar mig på axeln.
När jag tittar upp ser jag – Brooks.
Larry Brooks på Post.
Han nickar lite coolt, avmätt sådär.
Det är ju så I’m not   worthy-stort att jag nästan ramlar över räcket och faller ner på den skabbiga isen.
Här är två bilder från min ensamma lilla stund i den nästan helt nersläckta igloon.

Det väldigt klassiska taket i Mellon.

* * *
Bra försök, Bergqvist, men den reklamen gör vi inte här…
* * *
Verkar som att Renney tänker skicka in Petr Prucha i hetluften idag.
I så fall petas Colton Orr och Brendan Shanhan – ”missing in action”, som New York-tidningarna skrev om honom efter första matchen – flyttar ner i Shoestring-Betts-formationen.
* * *
Sean Avery höll en låg profil i match 1.
Till Penguins-målisen Marc-Andre Fleurys besvikelse, tydligen.
– Jag hade sett fram emot att få höra hans bästa kommenterar, skrockar han i en Post-intervju.
* * *
Vet inte om de tänker iscensätta samma Kent-på-Stadion-fest som senast – det ser inte riktigt se så ut på de som börjat droppa in på läktarna nu – men man kan nog alldeles oavsett räkna med ett sjusatans drag i Mellon idag.
Och inte bara I Mellon, förresten.
Det är fest utanför också.
De fans som inte lyckats skaffa biljett kan se matchen på en jätteskärm Penguins – klubben med bäst supporter-relationer i hela NHL – smällt upp i trädgården utanför entrén.
Två och en halv timme innan nedsläpp ser det ut så här.

* * *
Hjälp mig nu att be till gud att det finns Versus på hotell-tv:n är också.
Hann inte kolla när jag svängde förbi där nyss.
Den lilla tid jag hade gick åt till att pressa en kavaj som började se ut som att dess ägare sovit utomhus några nätter och – förstås – att knyta en slips runt lilla halsen.
Men jag vill hemskt, hemskt gärna se Stars-Sharks senare i kväll.
Dallas är mitt nya Washington, tveklöst.
* * *
Crosby är sur själv också – över påståendena att han filmar till sig utvisningar.
– Jag har aldrig filmat och aldrig kastat mig, säger han upprört till Pittsburgh Post-Gazette.
Snyt dig i fjunmustaschen, grabben.
Jag har inget emot honom, tvärtom, och jag är dessutom av åsikten att en smart filmning här och där tillhör sporten – men det det var väl en riktigt fet lögn ändå?
* * *
Trångt på pressläktaren idag. Det är för en gångs skull inte bara The Big Four som rest från New York. Också några av de mindre publikationerna från eh Tri State-area  kostar på sig närvaro såna här gånger. Ja, till och med Bäckman-hataren Sam har fått åka på road trip. Då vet man att det är stora grejor på gång.
* * *
I den mån det talas renodlad hockey i förhandssnacket handlar det om att Rangers ska täppa till bakåt – och att Pittsburgh ska ge sig själva en bättre start.
Nu vet ni det.
* * *
Laddad, E.J.N.?
Bra.
Men håll dig från alltför grova tarvigheter nu.
* * *
Verkar som att någon i kommentatorsspåret som missuppfattade mitt inlägg om Niklas Holmgren igår.
Han är hjälte här. På riktigt. Så vadå om han inte är Tichonov – om nu det är fallet, jag har aldrig haft några invändningar mot hans kunskapsbas. Personligen tycker jag att de bästa kommentatorerna är de som skapar stämning, har närvaro, är roliga, briljerar i samspelet med bisittaren och brinner av engagemang.
Och ingen som var aktiv när jag bodde i Sverige slog Holmgren i de grenarna.
* * *
Uppvärmningen har börjat och jo – Prucha ska lira.
Själv ska jag sträcka på reströtta ben, gå på toa och…ja, fan tro om jag inte ska chocka genom att slå till på en kaffe också.
I första pausen…då blir det mer rapport.

I två och en halv säsong kunde man alltid gå till platsen direkt till vänster vid ingången till Red Wings omklädningsrum.
Där sitter nämligen The Mule – och back in those days var det ett trevligt ställe att stå och småprata vid i väntan på att de svenska stjärnorna skulle bli klara med sina engelskspråkiga intervjuer.
Riktigt så är det inte nu, om man säger…
Det är sånt uppbåd av tidningsmurvlar och tv-reportrar och fotografer runt den lätt förskräckte smålänningen att man kan få för sig att man står vid bardisken på backstage-området i Hultsfred vid 22-tiden på lördagen.
– Visst är det kul att se, säger Zäta när han promenerar förbi.
– Han börjar lära sig, he he. Nä, allvarligt. Han har fått riktigt bra självförtroende och är grym nu.
Nå, vad det lider blir det lite svenska också – och om det kan ni läsa mer nån annanstans här intill om några timmar.
* * *
Har kommit in i Canadiens-Flyers-matchen på hotell-tv:n nu och såvitt jag kan avgöra av det lilla jag sett är det ännu en kanonmatch.
Men någon skräller nästan varje säsong och kanske är det Flyers som ska göra det i år.
Jag tyckte de kändes som en väldigt tung lagmaskin redan mot Caps och får samma intryck igen.
Och jävlar vad tyst det blir i Bell Center när Briere – Franzéns hårdaste konkurrent i toppen av skytteligan – gör mål
* * *
Jag sitter här på 65:e våningen  och tycker att det känns som söndag.
Kan någon förklara varför?
Det är ju saturday night in Motown, för satan.
* * *
Måste få citera Dexter Morgans underbara inlägg från kommentatorsspåret:
”Johan Franzén förtjänar det här. I somras satt hans polare och bärsade hemma i Landsbro. Deras underhållning?  Mulåsnan springandes upp för en backe  –  släpandes på stora timmerstockar”.
* * *
Men fy fan, Montreals powerplay…det är som att Flyers zon blir utsatt för en regelrätt invasion. Sen tar kanadensarna no prisoners. Fast Biron är rätt vass han också…
* * *
Zäta hade ingen koll på att det var just Joe Sakic han lurade kalsongerna av.
– Nej, jag såg det först på tv-bilderna efteråt. Det var ju kul att det var en sån spelare, säger medelpadingen och kliar sig i sitt nu rätt så täta slutspelsskägg.
* * *
Scott Hartnell är en sann pest.
Ser jag rätt tjafsar han till och med lite med publiken när han hamnar i utvisningsbåset.
Underbart, så ska det förstås vara. Det är ju slutspel.
* * *
Quennevilles blick är efteråt så mörk att man tackar sin lyckliga stjärna att man inte är, tja, låt säga Jose Theodore.
Men man man får väl förstå att leendena sitter långt inne.
Det här blir inte lätt.
Jojo, Wings hade 2-0 även efter de första matcherna mot Nashville, men då hade de verkligen inte övertygat på det här sättet.
– Nej, det tycker jag också. Vi har spelat bättre nu, säger Lidas.
– Men det kommer ändå att bli mycket hårdare i deras hall. Vi måste vara 
Jag undrar det jag,
Om inte Foppa kan komma tillbaka, samtidigt som även Hannan och Wolski är skadade…vad ska Av’s liksom göra för att stoppa The Big Red Machine?
Slåss?
Ja, det kan dom ju göra – men de kommer inte att vinna för det.
För att inte verka för tvärsäker säger jag att det blir 1-1 i Pepsi Center. Sen avgör Wings hemma i The Joe nästa lördag – återigen på bästa sändningstid!
* * *
Min reaktion när Franzén fullbordar sitt hat trick – och kepsarna börjar regna över isen?
Jag slår mig på mina gamla knän och skrattar högt.
Det är ju så underbart.
* * *
Men ni får säga vad ni vill, det är lite tråkigare i Wings-rummet när inte Lilja är där.
* * *
Jaha, då följer vi det just nu ännu hårdare dramat i Bell Center till slutet.
Sen kanske det blir en liten lördagsmiddag på byn.
Och i morgon tar jag min lilla hyrbil och kör fyra och en halv timme i sydostlig riktning.
Ni får försöka gissa var jag tar vägen – och varifrån vi således hörs nästa gång.

Ibland har man flyt med gissningarna…
The Mule-kanon ljöd så fort perioden började.
Och eftersom det gick så bra säger jag att han fortfarande inte är nöjd.
Man vill ju se ett Landsbro-hat trick, eller hur?
* * *
Som väntat blir det grinigt i Av’s-lägret efter fyran.
Men det är ju inte i huvudsak för inspirerande fajter spelarna åker ut. De drar på sig en massa tvåminutare för onödigheter.
Cody McLeod verkar dock vara en som verkligen vill få
Noterade ni att han följde efter Osgood och lät käften gå efter att Detroit-keepern   åkt mot båsen under en avvaktande utvisning.
Ho ho.
* * *
Det är problem med kommentarsfunktionen, verkar det som – inte dåligt drag.
Skyll inte på mig.
Allt som inte är olagligt eller för oanständigt publiceras.
Men vi har ett bloggsystem som lämnar en del i övrigt att önska.
Jag påpekar, ännu en gång, för chefer och ansvariga och hoppas att det blir bättre.
* * *
Helt avgjort vill jag inte påstå att det här.
Dels suckade Detroit-spelarna i förrgår om att de inte är bra på att spela med stora ledningar, att de går ifrån sitt grundspel fast de vet att de inte ska – och att ”alla plötsligt vill göra mål”.
Dels håller ju Peter Budaj nollan mot dem so far.
Quenneville kanske skulle ta och satsa på honom från början framöver?
* * *
Nu är det inget fel på stämningen i hallen heller.
Fajter gillar dom VERKLIGEN i Detroit.
* * *
Hdw, var är du? Skicka ett mail och upplys mig om det är så att du lämnar kommentarer men inte får ut dem.
* * *
Man skulle vilja höra vad Quenneville säger just nu.
Förekommer uppmaningar om hårda tag med the stars?
Naturligtvis får vi efteråt raka och ärliga besked om vi frågar om det efteråt.
* * *
Okej, får vi lite rock ’n’ roll nu – och må ingen bli skadad.
Jag har väldans mycket att göra efteråt så slutrapport kan dröja, men håll ut.

The Mule-festivalen fortsätter alltså.
Fan vet om jag vågar hälsa på karln efteråt.
Man riskerar ju brännskador, så het som Landsbro-mannen är nu.
Men det är verkligen kul att se att det går så bra för  en så ambitiös spelare, och trevlig pöjk,
* * *
Annars får man väl säga att det är  en lite jämnare period än den första i torsdags.
Jo, Detroit är fortfarande lika hungriga och har några sekvenser när det blixtrar
Men Av’s är samtidigt vaknare, täpper till bättre och smäller på med större kraft.
Kan bli riktig kamp av det här.
* * *
Samtidigt har nog Jayhawk alldeles rätt.
Stänker Red Wings in några till kommer Colorado antagligen att låta knytnävarna tala.
* * *
Missar helt bläckfisk-incidenten som refereras i kommentatorsspåret.
En Av’s-spelare ska alltså ha slängt tillbaka ett blötdjur som slängdes in under nationalsången?
Wow, så gör man väl knappast ostraffat här.
Nå, jag ser två exemplar – den enda stor som en förskole-elev – som plaskar ner på Red Wings-sidan precis innan första nedsläpp.
Den får en stackars linjedomare frakta ut.
Sen säger speakern, gam-gubben, att det från och med nu är förbjudet att slänga in bläckfiskar på isen.
Då utbryter burop som får Jagr-mobbningen i Pittsburgh att lika glada ovationer.
* * *
Ingen Foppa alltså.
Det syntes inte, men det gjorde väl för ont under uppvärmningen.
Och jag förstår honom.
Har ni haft problem med ljumskarna någon gång?
Det smärtar ju i hela…ja, paketet.
Svårt att bli av med skiten är det också.
Tråkigt, tråkigt.
* * *
Hdw dyker upp till slut, men annars tycker jag nog det är lite dåligt tryck i kommentatorsspåret idag.
Ni är väl ute och borstar kan jag tänka, lördagskväll som det är.
* * *
Ölgrabbarna framför mig är farligt nära att dra med sig laptoppen varje gång de börjar vifta med sina vita slutspelshanddukar.
Men då jävlar…då ska ni få se på rivalitet och klassiska slagsmål.
* * *
Avalanche saknar ju Wojtek Wolski och, helt plötsligt, Scott Hannan också.
Det är knappast bra i längden.
* * *
Här är en hälsning till Hagavägen i Borlänge, där det sitter två playboys och följer den här matchen.
Rock on, gossar.
Är det, by the way, Holmgren som kommenterar på Canal Plus? Hoppas det. Han är hjälte i den här bloggen.
* * *
Då så.
Time igen.
The Mule-kanonen har inte tystnat för kvällen, det är allt jag tänker säga om fortsättningen.

Nähä.
Sorry.
Foppa är struken.
Han var med på uppvärmningen, men det höll alltså inte.
Skit på en sticka.

Extra, extra – som vi härmed börjar med:
Foppa spelar!
Han är i alla fall med på uppvärmningen.
Läs mer nedan.

Rond två i The Joe.
Kan vi räkna med att osämjan fördjupas idag?
Mja, troligen får vi vänta till första matchen i Denver, på tisdag,  innan det blir riktigt grinigt.
Som The Mule konstaterar.
– Det brukar ta två matcher innan man hittat någon att tycka riktigt illa om.
Fast nu råkar ju det här vara Colorado och Detroit och även om det väl inte riktigt så ut så i torsdag är vi fortfarande många som tror att det betyder nånting.
* * *
På vägen till pressentrén i The Joe går man genom en viadukt där det alltid luktar chockerande illa.
Jag trodde möjligen att det skulle vara bättre den här gången, en ljummen vårdag med luften fullsprängd av klorofyll.
Men icke.
Stanken är lika outhärdligt vidrig som vanlig.
Det måste vara dit alla världens bajamajor går när de ska dö.
* * *
Spelar Foppa?
Det är den stora frågan idag.
Besked lämnas inte förrän på värmningen och dit är det i skrivande stund fortfarande en dryg timme (men när ni läser detta har den förmodligen redan börjat så nu blir det lite konstigt, men , ja, är ni riktigt ivriga får ni väl skrolla ner snabbt för att få svaret då…).
* * *
Jag tycker det ser ut som att Zäta börjat snusa igen.
Han håller tiden på och grejar med tungan under överläppen när han blir intervjuad.
– Ha ha, nä, det har jag inte, försäkrar han.
–Det är väl bara gamla vanor.
Well, Henrik, om det är så att du vill smyga med ett återfall så här när det blivit slutspel – eller om det är Emma som inte ska veta  – ställer jag lätt upp som hemlig ”kran”. Jag har alltid  gott om Ljunglöfs fina Ettan med mig…
* * *
Brad Stuart, som i torsdags flög till Kalifornien för att vara med vid sin dotters födsel, har återvänt till Detroit.
Det betyder att Lilja petas, enligt DFP.
För övrigt har alla amerikanska grabbgrabbar såklart otroligt fel när de i diverse forum vill få det till att Stuart är en ”kärring” som lämnar slutspelet för att bistå hustrun vid en födsel.
Tvärtom, det är jävligt manligt gjort.
* * *
Denver Post-krönikören Adrian Dater försöker hitta något förmildrande att säga om Detroit – men lyckas inget vidare:
”Tillbaka i Hockeytown. Det finns värre ställen. Fast listan är kort. En soptipp. Reality-tv. Dick Cheneys huvud…”
* * *
Hur är det nu, hur översätter man The Mule till svenska?
Niklas Kronwall försöker med ”arbetshäst”, men tycker att det är ett för krångligt ord att bokstavera åt den skrälldus av reportrar som vill veta.
Franzén gör det lättare förs sig och säger åt dem att byta ut e:t mot ett a.
Mula.
Rätt
Det var för övrigt Steve Yzerman som kom på smeknamnet.
– Johan åkte förbi mig på en träning hösten 2005 och jag tänkte, wow, där har vi en riktig mula, berättar han för Detroit Free Press.
Franzén var inledningsvis osäker på om det var ett negativt eller positivt, men nu är han enligt Kronwall stolt över det.
När jag frågar vad han tycker om det svarar The Mule:
– Ja, du verkar ju tycka om det i alla fall…
Ha.
* * *
Alla svenskar i det alltmer förföriska Dallas var suveräna igår.
Att en sån yngling som Nicklas Grossman kunnat bli så bra så snabbt, det är verkligen imponerade.
* * *
Det är förresten rena The Mule-festivalen i lokal media just nu.
Det är om Franzén det står i tidningarna, det är om honom spelarna får frågor och det är om honom tränarna pratar.
– Han säger att han inte gillar att vara i strålkastarskenet men om han fortsätter spela som nu är det just där han kommer att befinna sig, säger Nicklas Lidström.
Helt tungt kan det inte vara att notera vilken respekt andra spelare uttryck.
Som veteranen Adam Foote i Avalanche.
– Han är en stor, stark spelare. Tuff. Underskattad. Han är också smart och befinner sig alltid på rätt ställe.
Now, det är rätt tunga ord för att komma från en motståndare.
Jag klagar inte heller över att det skrivs mycket om The Mule.
Det är så jag får veta att han älskar att sova, helst ser natur-program på tv och bjuder Kronwall på dålig mat.
Jo, det framkommer att The Mule en dag bjöd över rumskamraten ”Kroner” på middag – och serverade kött som knappt var tjänligt som människoföda.
Den hårdtacklande stockholmaren åt ändå. Man tar ju hellre en matförgiftning än är oartig…
* * *
Har en grym slips idag. Rosa. En win-win-tie.
Om Foppa mot alla förmodan spelar ikväll är det oklart åt vilket håll den vill dra, men den är mer van med att hålla på Detroit så det blir förmodligen så.
* * *
Jose Theodore mår bättre idag.
– Jag sov hela torsdagen med nåt som liknade influensa men inför matchen kändes det som att jag mådde bättre.
Det gjorde han inte – och man kan nånstans mellan raderna ana att den rätt så hårdföre Joel Quenneville gett honom visst ovett för det.
* * *
Ni undrar hur mycket svenska det talas i Red Wings omklädningsrum?
Inte så mycket.
– När vi är här försöker alla prata engelska. Ja, utom en förstås, säger The Mule och nickar mot en skåning som just gått förbi och gapat om att det då är fan vad Aftonbladet plötsligt ska smöra för smålänningen.
Lilja heter han…
* * *
Det är en grann dam som sjunger nationalsången i The Joe, men i en stad med sådan musikhistoria kan man ju tycka att det skulle gå att skaka fram något lite tyngre.
Kan de inte få hit Stevie Wonder? Eller Diana Ross? Eller, för i helvete, Iggy?
Jag är övertygad om att man skaffar sig psykologiska övertag med så enkla knep.
Jag menar, vem drar inte öronen åt sig om man vet att man har The Godfather of Punk emot sig?
* * *
Jo, lagkamraterna saknar förstås Foppa – om han nu inte kan spela.
– Ja, han lämnar ett tomhål. Givetvis Men vi kan inte skylla på det, inte den här tiden på året. Vi måste spela bättre än vi gjorde senast oavsett vilka som är skadade, säger Joe Sakic.
* * *
Igår på träningen såg jag de två andra Detroit-svenskarna också.
Jonathan Ericsson och Mattias Ritola.
Red Wings har ju kallat upp allt de har, för alla eventualiteters skull.
Och ja, det sväller givetvis i bröstet när jag ser en Borlänge-pöjk träna med världens bästa hockeylag.
Men ska Mattias få chansen i slutspelet krävs väl en sex-sju skador på forwards, så det kan vi inte riktigt hoppas på.
Men ändå.
Tunaslätten forever!
* * *
Nu är det lite spännande här.
Värmningen börjar när som helst.
Då får vi svaret. Är han med eller inte?
* * *
Säg inget, men jag kom först till extrapressläktaren och har möblerat om lite bland ackrediteringsskyltarna.
Så nu har jag mest och bäst plats, ha ha ha.
* * *
Det har varit rätt tyst om Homer i den här serien so far.
Jag tror han exploderar ikväll.
* * *
Unga gapiga män med ölsejdlar precis framför mig nu.
Fast två av dem har Lidström-tröjor, så det kan få gå an. Tills vidare.
* * *
And…it’s a go!
Foppa är med på värmningen.
Om det också innebär att han ska spela är väl inte hundra, men man kan i alla fall säga att det lutar åt det.
Kul som fan!
Nu ska jag greja kaffe, kamma till mig och studera lite laguppställningar.
Ny rapport i första pausen – count on it.