Det är såna här dagar man väntar på.
Det är såna här dagar man drömmer om.
Det är såna här dagar man inte riktigt kan förställa sig att man ska få vara med om när man befinner sig mitt i  vardagens outhärdliga gråhet.
Slutspelsdrabbning på Garden, mellan New York Rangers och New Jersey…wow.
Så mycket större blir det inte.
Jag är religiöst övertygad (…) om att det inte finns någon gud, men ber ändå att få tacka honom för att jag får vara här ikväll, söndagen 13 april, nådens år 2008.
* * *
Med Flyers-Caps-matchen var det inte mer bevänt än att jag somnade hemma i den legendariska, och numer synnerligen trådslitna, korresoffan.
Det kan också ha att göra med att jag sovit extremt lite och stressat extremt mycket de senaste dagarna, men det tror jag inte – en bra match hade jag inte kunna tryna mig igenom.
Men jag tycker ändå jag hann uppfatta att Capitals vägde för lätt, att Flyers uppträdde smartare, mer rutinerat och mer resolut.
Och nu kan det bli svettigt för de unga älsklingarna från huvudstaden.
Wachovia Center är inte att leka med när fansen från South Philly fått vittring på framgångar…
Förmodligen är det så att Caps knappast kunde fått en värre motståndare i första rundan än just Flyers. Både Boston och, framförallt,  Ottawa hade varit att föredra.
* * *
Rangers har alltså 2-0-övertag i serien mot den hatade  och kvarteren runt The world’s most famous arena vibrerar av upphetsning.
Men Rangers-spelarna själva håller på att vrida sig ur byxorna för att få alla att förstå att det här inte alls är över.
– Jag är orolig för den här matchen, säger till exempel Jagr till New York Post.
– Vi kan inte gå in och försöka bjuda på show bara för att det är mycket fans på läktarna. Vi måste vara ännu mer discliplienarde och smarta än i Newark.
– Det är klart de kan vinna här. Kanske är det rent av bättre för dem att spela i Garden, kanske kan de spela utan press när de känner att folk inte längre tror på dem.
När någon i lokalpressen försöker jämföra med ”the sweep” mot Atlanta förra året blir Rangers-kaptenen nästan arg.
– Det här är inte alls samma sak. Atlanta hade ingen slutspelsrutin alls. Och de hade inte Martin Brodeur i målet heller.
Jag delar ”Jags” synpunkter.
Det här är verkligen inte över och om Rangers inte anstränger sig till de yttersta får de stryk
Och då har Devils plötsligt fått det som här kallas momentum.
Stor kväll, som sagt. Stor.
* * *
Noterar att Springsteen lirar i Dallas ikväll, i självaste American Airlines Arena.
Hoppas svenskarna i Stars är där och blir inspirerade
Ja, Notan lär man väl inte kunna hoppas på . När vi var där förra månaden lät han meddela att han såg Springsteen som en rätt trist typ som spelar alldeles för länge. Men Joel, Grossman, Honken och Loui, Loui är ju mer oförstörda och skulle få livsfarliga injektioner energi av en live-dos ”Jungleland”.
* * *
Varpu kommer med med breaking news i det slutspelsskrudade pressrummet:
Den bildsksöna tjeckiska reportern som brukar få Jagr på så bra humör – ”och som alltid får er att dregla”, som Varpu hela lögnaktigt säger till mig och Eken – heter Elias i efternamn.
Och ja:
Hon är gift med Jersey-stjärnan Patrik.
Jovisst. Det är Fru Patrik Elias som springer här och kvittrar för Jagr.
Kanske finns förklaringen till Jersyes ynkliga insatser mot Rangers  begravd i den nyheten, FivePoints...
* * *
I en intervju med Larry Brooks tar Henke Lundqvist konkurrenten Brodeur i försvar – med en glad liten passning mot…ja, oss.
– Alla begår misstag, men när en målvakt gör det ser alla och en röd lampa tänds. Om det var lika för skribenter kanske det skulle blinka en röd lampa på era redaktioner hela tiden.
Som Larry Brooks skriver:
It was a little joke.
We think…
* * *
Ser ni, FivePoints tar tillbaka sin gamla, klassiska nick
Ja, när han använde den gick det ju så bra i Rangers-matcherna…
Ärligt talat, gamle gosse, förstår jag inte uppgivenheten.
Som sagt:
Seger idag, då har den här serien plötsligt fått en helt karaktär.
Det som talar emot är att detta de facto inte är gamla Devils. Det är inte Scott Stevens, Ken Daneykos, Scott Niedermayers och, för den delen, Scott Gomez Devils. Det är ett lag som gjort det väldigt bra, men ingen klassiker.
* * *
Beskrivningen av de kulinariska sensationerna som väntar i press-restaurangen – kvällen till ära nerflyttad en våning i Gardens mörkaste katakomber –  väcker ingen större aptit.
Till och med den helt okräsne Eken, känd för att äta allt som går att tugga sönder, är kritisk.
– Some sort of chicken, svarar han när en kollega frågar vad som serveras.
Some sort of chicken…det finns ingen roligare beskrivning av mat, tycker jag.
* * *
Nu så.
Preludierna har börjat – och Garden brinner.
Sekonderna kan lämna ringen, matchen ska börja.
Håll i hatten.

Somnar i den rätt otrevliga förvissningen att Ducks är på gång och kommer att slå tillbaka
Men när jag vaknar i gryningen och slår på datorn igen visar det sig att Stars alltså vann även andra mötet – med mäktiga 5-2.
Om det inte vore så äckligt tidigt skulle jag bli riktigt glad.
Nu får vi hoppas att Dahléns & Tippetts gossar gör processen kort och griljerar ankorna hemma i The Big D.
Dallas Stars är ett mycket älskvärt lag som jag verkligen unnar framgångar.
* * *
Northwest lyckades verkligen lämna Wayne County-flygplasten i tid  och yours truly är tillbaka på Manhattan, i alla fall tillfälligt.
Här är det fest ikväll.
Första slutspelsmatchen på Garden och det är ju faktiskt så att man går sönder av förväntan.
Men första är det Caps-Flyers på televisionsapparaten.
I HD.
Ska bli stort det med.
Mitt tips är att Flyers smäller på ännu hårdare idag – men att ungbloden från huvudstan nu börjat få ett litet hum om vad det innebär att spela slutspelshockey och håller undan igen.
Bäckis nätar också, vänta ska ni se.
* * *
Som Detroit Free Press skriver idag:
You hate to say, you really do, but how often do you get the chance: In period 2, Tootoo made it 2-2.
Det kallar jag poesi!
* * *
Dallas-Joel är verkligen en Lundqvist – bäst när det  verkligen verkligen gäller (minns, exempelvis, OS-finalen när tvillingbrorsa gjorde en hygglig räddning i slutet…).
Han var en av lagets bästa redan i fjolårets slutspel och nu gör han succé i kedjan med Brad Richards och Loui, Loui.
Stort.
* * *
Free Press konstaterar också att det inte är hockey när Hasek står i mål. Det är ett äventyr.
* * *
Undrar fortfarande om flygexperten hdw kan komma fram till vilken New York-flygplats jag landade på idag.
Vi lyfte alltså från Detroit exakt 10.01…
* * *
Hur är det dom säger, verklig enfald är att begå samma misstag om och om igen – och ständigt förvänta sig ett annat resultat.
Det får mig osökt att tänka på en sån som Todd Bertuzzi i Ducks. Carl-Gustaf Lindstedt – coachen Carlyle alltså – har sagt åt honom, domarna har sagt åt honom, lagkamraterna har förmodligen sagt åt honom. Han kan inte köra över alla som råkar tackla Teemu. Då blir han utvisning för interference – och utvisningar har Ducks inte råd med i serien mot Dallas. Alls. Sen sätter en Stars-spelare in  Teemu i sargen och han gör exakt samma sak igen. Och på väg mot uvisningsbåset ser herr Bertuzzi helt förvånad ut. Är han lite…dum?
* * *
Nu tittar vi på The Ovetjkin Show, direkt från Chinatown i D.C.
Jag återkommer från karnevalen på Garden.

Jahaja, gamle Holmström.
Han går in och avgör.
Ja, någon svensk är det tydligen ständigt som ska sabba festen för Nashville.
Rättvist, säger jag.
Att Wings vinner alltså.
Nashville stod upp bra i den här fajten, men det var tydligt att de inte skulle kunna stå emot den stora röda maskinen i längden.
Dock:
Detroit måste börja göra mål på chanserna. Annars kan det bli trubbel.
* * *
Persson undrar i kommentatorsspåret om det är jag som springer omkring och viftar med en tant-BH (!) på isen efter Detroits mål – och konstaterar sen att det skulle leda till rätt braskande rubriker.
Jo, det kan man nog säga.
Men det är alltså legendariske Octopus Al som måste in och rensa isen från de bläckfiskar publiken i Motown alltid kastar ut på isen efter playoff-mål.
Jag fattar inte riktigt det där. Var köper man en hel bläckfisk – och hur får man med sig den in i en hockeyarena? Hur förvarar man den under matchen? Luktar det inte? Och vad gör man om det inte blir några mål?
* * *
Darren McCarty har inte bara utslagna tänder och, just den här kvällen, blod i pannan.
Han är, visar det sig i omklädningsrummet, tatuerad som en hel kåkfarare också.
Jag skulle vilja se den som ställer sig framför honom och säger att Detroit inte är tuffa nog…
* * *
Att det luktar kan jag förresten bekräfta själv.
På vägen ner till omklädningsrummen – som man i The Joe når via en evighetslång trappa – passerar jag utrymmet där Octopus Al slänger de slabbiga djuren och stanken är rätt brutal.
* * *
Kan ni fatta att lagen om alltings jävlighet fortsätter dominera min lördag on the road.
När jag kommer till hotellet, efter lätt nervös promenad genom inte helt familjevänliga downtown Detroit, funkar nyckeln inte i dörrlåset.
Jag får gå till receptionen och byta två gånger, men det hjälper inte. Till slut får de skicka upp en låssmed som ser till en då rött så rödglödgat rasande Biff får komma in och spruta ur sig artiklarna som ska in i papperstidningen innan deadline (ja, ni måste köpa tidningen i morrn–  mycket hockey där.
Varför blir vissa dagar bara så? Berätta, ni som vet så mycket…
* * *
Matchhjälten från Piteå bara fnyser åt det där snacket om att Red Wings skulle vara för veka för slutspelshockey.
– Så där pratas  det alltid, säger han och hänger in sitt synes komplicerade knäskydd i skåpet.
– Förra året slog vi ut Calgary och San Jose och var såhärnära mot Anaheim. Det ska ju vara rätt tuffa lag och det var inte precis som att de körde över oss.
Nej, men mig behöver ingen övertyga. Jag har hela tiden betraktat föreställningarna om Detroits vekhet som fåniga myter, sprungna ur fördomar mot européer.
* * *
Lilja säger att jag inte får skriva, men The Mule verkar inte ha något emot det så låt mig åtminstone konstatera att det orsakat viss förvirring att vi i den här bloggen råkar ha en kommentator som kallar sig ”johan f”.
Och att Lilja, förstås, haft roligt på en annan johan f:s bekostnad för det…
* * *
Fast nu kanske det vänt ändå. De har, helt otippat, Versus på hotell-tv:n, vilket innebär att jag kan se både Montreal-Boston och Anaheim-Dallas. De högre makterna kanske tycker att jag fått nog nu.
* * *
The Mule följer SM-finalen noggrant, men vet inte vilka han ska hålla på.
Han spelade ju i LHC i många år och tränar numer med HV, som han tillhörde innan NHL-karriären, om somrarna.
– Så jag vågar inget säga. Men tjejen håller på HV, skrattar han.
* * *
När Tootoo fajtas hemma i Nashville måste de ju spela John Fogertys ”Toot toot” i hallen.
Don’t mess with my toot toot…det är ju klockrent.
* * *
Åh, jag skulle ju ha så bra kamera i mobilen. Det sa både  Eken och Alle, teknikjönsar bägge två. Fem pixlar, herregud, det är ju alldeles fantastiskt, du kommer  att ta så magnifika bilder,
Snacka skit.
När jag tar bilder inne i Red Wings omklädningsrum blir det bara apa av alltihop.
Mörkt…hur fan kan det bli mörkt? Det är ju blixt och grejer?
Äh.
Men jag slänger upp mina misslyckanden här i alla fall, så ni får se att jag försökte:

Kapten Lidströms lilla plats omklädningsrummet.

Det här är Tomas Holmströms skridskor, faktiskt.

Och det här är Zätas.

Klubbmärket på heltäckningsmatten. Och några kablar…

Tittar man noga ser man att det är där borta Franzén och Holmström har sina platser. Och intill står Osgoods benskydd.
Men Höken, nästa gång måste du följa med…
* * *
Lilja har mindre kul än Franzén med ”sina”  svenska lag – Malmö och Mora.
– Malmö, säger han med uttryckslös min och bara ruskar på huvudet.
Fast det verkar inte som att Percy skulle haft mycket hoppas på i fallet Lilja även om det blivit Elitserien.
– Nej, jag ska försöka vara kvar här. Det är målet, säger han.
* * *
Verkar som att Montreal har bra uppvisning mot Boston ikväll igen.
2-0 efter två perioder och såvitt jag kan se är det kassaskåpssäker ledning.
* * *
Vad sa my toot toot till Lilja när de stod där och knuffades i första perioden?
– Han ville slåss, men det ville jag undvika. Jag trodde Chelios var skadad och om jag dragit på mig en lång utvisning hade vi bara haft
Titta, han har disciplin, den gamle skämtaren.
* * *
En annan fråga är vad Babcock sa under sin lägliga time-out.
– Han förklarade för oss att vi inte behövde ha panik, ler Homer.
* * *
Då rundar vi av md lite hotell-tv-hockey då.
Om Northwest Airlines sen kan undvika att vara ett halvt dygn försenade är det sedan back to the Battle of Hudson i morgon.
Förta fajten på Garden..det kan bli alldeles magiskt det.
Hörs, förhoppningsvis, därifrån.

Rätt säregen start på den akten, får man säga.
Lidas bomb från blå efter 45 sekunder var det ju inget konstigt med – mer än att den var så rungande hård då.
Men sen…
Först den där bisarra studsen i sargen bakom buren. Och 11 sekunder senare kvittering på en Hasek som fortfarande stod och funderade över vad det var som hände på 1-2-målet. Därefter tog Babcock timeout – och i bytet efter vallade Draper in pucken via Nashville-backen Zanons skridsko.
Då hade det gått exakt fem minuter.
Sämre kan perioder starta.
Eller så är det det de inte kan…
* * *
Jag skulle åtminstone ge en nagel för en kokt med bröd nu…
* * *
Ja, det var ju bara flax det där Draper-målet, men ändå. Lite nöjd känner sig nog Babcock ändå med att ha tagit timeout sekunderna innan.
* * *
Plötsligt zoomar de in Kid Rock i jumbotronen och publiken blir alldeles till sig.
Äh.
Var är Iggy, undrar jag.
* * *
Det är själva fan vad Nashville åker offside hela tiden.
Har de inte lärt sig den regeln?
Det såg min tränare i Kvarnsvedens GoIF 1978, Ola Bjurman – också känd som min storebror – till att jag och mina lagkamrater lärde oss illa kvickt.
Åkte vi ändå där och sölade blev det inte nådigt.
Men de kanske gör det på trots mot coachen…
* * *
Pavel Datsyuk är ju inte hockeyspelare. Han är artist.
Men det måste bli mål på chanserna han gräver fram. Det här börjar ju se ut som rena Rangers-sumpningarna.
* * *
Nashvilles coach heter alltså Barry Trotz.
Så det var en tvättäkta hegerforsare ni såg där ovan…
* * *
OskarL har för övrigt alldeles rätt.
Jag blir väldigt glad när Datsyuk spelar ett helt powerplay – som för övrigt slutar med att fansen i The Joe ger hemmalaget en standing ovation – utan hjälm.
Vet inte varför jag gillar det så mycket, men det gör jag.
* * *
Ser att Tootoo-resonemanget mynnat ut i debatt om coola namn i kommentatorsspåret.
Då finns det ju en annan på isen som måste dras fram:
Dallas Drake.
Det förnamnet skulle jag också kunna tänka mig.
Dallas Bjurman…
* * *
I en reklampaus är det en dåre som dansar med kopia av Stanley Cup-bucklan på skallen i en av trapporna.
Då drar den kreativa dj:n igång James Brown ”I feel good”.
Trevligt.
Bortsett från det faktum att Soulbrother number 1 inte hade ett dyft med den här stan att göra.
Fan, blås på lite Smokey Robinson istället.
* * *
Franzén har i alla fall några chanser, men ni har förstås rätt. Det är nu han scorar.
Okej, då ror vi det här i hamn då, Detroit.
Slutrapporten kan bli sen – jag har väldigt mycket att göra efteråt. Men håll ut.

Storyn om McCarty blev ju inte direkt sämre i den här inledningsperioden
Det var ju han – den gamla hasch-pundaren! – som gjorde enda målet på Dan Ellis.
Förra året satt samme man alltså nersupen nånstans på läktarna och såg sina polare spela konferensfinal
Fantastiskt.
* * *
Annars ser det ju som i första matchen.
Detroit dundrar på mot Ellis, men gör inga mål.
Ska det vara så svårt?
Ja, det kanske det ska, men risken är uppenbar att Predators rätt vad det är kontrar in en kvittering.
* * *
Fy fan vad hungrig jag är.
* * *
Det är verkligen fullsatt och…ja, bra stämning får man väl säga
Men, ja, jag vet inte vad det beror på men nåt riktigt sånt Madison Garden- eller Bell Centre-tryck vill det aldrig bli i den här gistna gamla hallen.
Kanske beror det på att Detroit ligger för nära Kanada.
Mattias Norström sa ju i vår stora enkät att kanadensiska hockeyfans alltid är så präktiga…
* * *
Som flera vakna läsare konstaterat i kommentatorsspåret:
Även Andreas Johansson och Niklas Andersson har gjort sin sejourer i country-mekkat.
* * *
Börjar bli riktigt grinigt även i den här serien – inte minst i Nashville-lägret. De ger extrasmällar så fort de får tillfälle. Men Wings svarar upp bra. Lilja har till exempel en härlig liten åktur med Jordin Tootoo.
* * *
Man får ju hålla med Jason Arnott.
Emellanåt är Zäta, Homer och Datsyuk chockerande bra därute.
* * *
Är inte Tootoo förresten coolaste namnet i hela NHL.
Tootoo…det skulle jag också vilja heta.
Tänk er, att signera artiklarna med det namnet.
Per Tootoo.
Jag ringer…ja, den man nu ringer…och ber att få ändra redan ikväll.
* * *
Det är också imponerande att se hur Detroit ständigt, hela jävla tiden, matar in puckar mot mål.
Var en Mikael Samuelsson eller en Dan Cleary eller en Jiri Hudler än befinner sig ser de till att skjuta.
Man önskar att New York Rangers kom hit på studiebesök någon gång (eller i en matchserie i slutet av maj, men så optimistiska törs vi inte vara efter blott två slutspelssegrar…).
* * *
När JK i kommentatorsspåret lovar att popcorn i en vecka om Nashville vinner den här serien vet han inte riktigt vad han talar om.
Risken får vara hur liten den vill – att leva att bara äta de här kornen är som att lova att skära av sig huvudet.
Typ.
Nu ska vi se på andra perioden.
The Mule gör mål, tror jag.
Hörs sen.

Sov i fyra timmar.
Sedan ringde klockan – eller snarare mobilen – och Biffen fick kasta sig i en bil till JFK och här är vi nu.
I…just det: Detroit.
Coolt ,va?
* * *
Fast det har varit en jävla dag so far.
Först var flyget en timme försenat – som alltid; det amerikanska inrikesflyget är ett enda stort, dåligt skämt.  Sedan var det fel på dörren när vi skulle gå av – så länge att jag insåg att jag inte skulle hinna hämta upp någon hyrbil och istället fick åka taxi in till stan.
Och så vägrade uppkopplingen i Joe Louis Arena fungera. Helt. Jag ringde den tekniskt begåvade – och tålmodige… – Höken, jag bråkade med teknikerna i Joe Louis Arena , jag slog en hård Borlänge-näve i tegelväggen där Tomas Sandströms namn står skrivet och jag var bara sekunder från att ringa Rosen och be honom lägga ut en liten textglutt om att jag sitter i Michigan och gråter med icke-fungerande laptop.
Då lossnade det.
Så nu kan det bli bloggfest i alla fall.
* * *
Här, i The Joe,  har vi Red Wings i eftermiddagsföreställning uppgörelsen med Nashville.
Kan bli en frejdig fest.
Men det vill nog till att Red Wings vinner idag också. Underskattade Predators kan bli väldigt svåra att tas med hemma i Music City.
* * *
Så här såg det ut på det där flyget, nånstans ovan Ohio.

Intressant, eller hur?
* * *
Som Big Pete berättar i kommentatorsspåret verkar det alltså som Philadelphias norske vänsterforward Patric Thoresen  tvingas operera bort en testikel efter att ha täckt ett Mike Green-skott.
Fy fan vad hemskt. Det är sånt man börjar gråta bara av att tänka på – och hockey känns plötsligt inte alls så angeläget.
* * *
Ett problem med allt strul under preludierna är att jag inte hunnit äta.
Då kan jag bli mycket grinig.
Så var förvarnad.
Blir det mycket gnäll och jämmer är det hungern som rider Biffen.
* * *
Detroit Free Press har en grym artikel om Darren McCarty idag.
Där berättas att han så sent som i slutet av november var en nyskild, ruinerad 110-kilosklump som rökte gräs (!) och försökte hantera sina svåra alkoholproblem.
Ett halvår senare är han i sådan praktform att han ska spela sin andra slutspelsmatch på två dygn.
Säger mycket om NHL, tycker skeptikern.
Framförallt säger det en del om Darren McCarty, skulle jag vilja påstå.
* * *
Uppvärmning nu.
Då ser det ut så här i The Joe:

Jag är rädd att det inte syns, men både Homer, Lidas och Zäta värmer upp utan hjälm.
Då får man alltid extra poäng hos mig.
* * *
De har haft problem att fylla läktarna, och skapa stämning, här också.
Men idag ser det ut att bli tämligen knökat och de glittriga vippor som ligger vid alla sittplatser lovar gott.
* * *
Hur stort som helst.
Jag har den klassiska The Joe-speakern intill mig.
Det är han som låter som att han var på väg mot pension redan när Gordie Howe gick i lekis.
Nu kan jag konstatera att det är ungefär så han ser ut också…
* * *
Varför har det varit så lite i svenskar i Nashville.
Jag kan på rak arm bara komma på två – Patrik Kjellberg och Foppa.
Nån som kan skaka fram några fler ur minnet?
* * *
Det är hysteriskt trångt på den lilla pressläktaren i The Joe – i synnerhet under så här stora matcher.
Så det är tur att man är liten och smidig och inte alls trycker upp NBC:s långhåriga fotograf mot ett skrivbord…
* * *
Jason Arnott är imponerad av Datsyuk-Zetterberg-Holmström-linan.
– Det är förmodligen ligans bästa kedja…det är väldigt jobbigt när de är på isen. Då måste man oroa sig hela tiden, säger han.
* * *
De håller på sitt hockeylag i Nashville också, men inte så hårt att de reser med till
Här finns inte en cowboy-hatt så långt ögat kan skåda.
* * *
Gary Bettman är in the house.
Han står och skrockar med Red Wings presschef John Hahn när jag rusar runt och flaxar med armarna för att försöka få igång uppkopplingen.
Och inte för att vi vill vara såna, men han är väldigt liten, mannen…
* * *
Och så, i serien Biffens ackrediteringar, presenterar vi dagens fynd.

Notera Ljunglöfs Ettan till vänster…
* * *
Nu ska jag äta lite popcorn.
Det får väl bli lunch det då…
Vi hörs i första paus.

Poor Marty.
Ännu en gång förlorar Devils på hans misstag.
Framförallt första målet, det Jagr vrider in ur ingen vinkel alls, det är verkligen soft.
Sen blir han hånad i sura ”Maaaaaarty”-ramsor av Rangers-fansen – på sin egen hemmaplan.
Och jag kan låta bli att tycka synd om karln.
En så mäktig legendar ska inte behöva uppleva sån förnedring.
Tillfälligheter?
Tja, är det verkligen det när det händer två matcher i rad?
Kanske är det, som så många – inklusive en Behemot som jag också börjar tycka lite synd om – sagt, att Devils matchar honom så hårt under grundserien att han tar slut när det blir allvar.
Brodeur är ju ingen springchicken längre.
* * *
Krig på planen – och på läktarna. Under de sista minuterna är det slagsmål överallt. Ett Devils-fan slänger en full ölmugg över en sektion full av blåskjortor, två tjejer (!) i olika jerseys pucklar på varandra i en trappa, ett helt gäng tjockisar bildar hög  nere vid sargen.
Och ni säger att det inte är några känslor i amerikansk idrott?
* * *
Sather är med i den fullknökade hissen ner till omklädningsrummen och någon frågar hur många kaffekoppar det gick åt under slutperioden.
– En halv, säger general managern helt lugnt.
Själv har jag hela bönor i blodådrorna just nu…
* * *
Det sägs att ligan ska ”titta på” Bäckmans crosschecking på Parise.
Räkna således med några matchers avstängning för Rangers bäste back.
* * *’
Devils har aldrig tidigare blivit utsatt för en ”sweep” i ett slutspel.
Dags nu?
– Nja, vi måste inse att ingenting är klart och fortsätta spela på precis samma sätt på Garden, varnar Fast Freddy Shoestring.
Som dock ser väldigt mycket fram emot att få spela på hemmaplan på söndag.
– Ja, jag tycker ju det är fantastisk stämning i Garden till vardags. Nu lär det bli något i hästväg, säger han.
Garanterat.
* * *
Det är bråk på tåget hem också.
Fraktioner från de båda lagen sitter i varsin del av min vagn och skriker fruktansvärda oförskämdheter åt varandra medan vi stävar in mot Manhattan.
Aldrig tidigare har jag hört så många ”fuck” på en gång.
* * *
Står så till att jag hamnar alldeles intill Henke när han anfalls av mediauppbådet i omklädningsrummet och får känna i alla fall lite av hur det är att vara superstar i New York Rangers.
Lätt klaustrofobiskt, kan jag meddela.
Men Lundqvist är lugn som en fjällbjörk hemma i Åre.
Det är överhuvudtaget imponerande att se hur enormt han vuxit under åren han varit här.
Den blyge , artige pojke  som satt och småstammande på halvdan engelska för två år sedan har blivit en säker, social man som för hela resonemang med näsvisa reportrar från världens mest krävande sportredaktioner.
– Jag har inte bara spelat slutspelshockey i tre år. Jag spelade playoff i flera år även i Sverige. Så grön är jag inte, säger han till exempel nu  någon undrar hur han kan vara så säker efter så kort tid i ligan.
* * *
Jag sa ju att Sutter är en liten Per Bäckman.
Det där vevandet med klubban på slutet är ju vintage Surahammar-Pelle.
Men man kan förstå honom. Det var vissa brister i bedömningen på slutet, om man säger så.
* * *
Fast Freddys avslappningsverktyg den här playoff-helgen:
Tv-serien ”Prison break”.
– Jag har just börjat kolla första säsongen. Det är  väldigt bra att ägna sig åt såna här gånger, berättar han.
* * *
Kommer hem så att jag precis hinner se dramat i St. Paul.
Minnesota går upp i 2-1-ledning, Colorado kvitterar precis i slutet – och så avgör Wild direkt i förlängningen.
MN Johan får en stor fredagskväll, kan man tänka….
* * *
Hur jobbigt är det att spela en match i Stanley Cup-slutspelet?
Man kan titta på Henrik Lundqvist för att få en liten aning.
Han är så trött att han förmodligen skulle kunna somna i duschen.
– Fysiskt är det okej, men mentalt blir man helt utmattad av såna här matcher. Jag vill bara sätta mig ner och göra…ingenting, suckar han.
* * *
Nu ska jag skriva några snabbreferat från natten, sova ett par timmar och sen störta mot JFK.
Vi hörs om några timmar, från…ja, det kan ni säkert räkna ut.

Ah, the playoffs!
Det står fortfarande 0-0, men matchen är likafullt underbar att följa.
Inte för att det är mycket till skönspel eller särskilt mycket chanser, men vilket världskrig.
Strid om varje millimeter is, hundraprocentiga satsningar i varje närkamp, irritation, tjafs, desperation och offervilja.
Den som vinner detta kommer att må väldigt bra – och den som förlorar väldigt dåligt.
Jag säger det igen:
Ah, the playoffs!
* * *
Att Scott Gomez får mindre uträttat ikväll behöver man inte ens titta för att förstå.
Det räcker att lyssna.
Varje gång förra hemmafavoriten kommer i närheten buar ju Devils-fansen så isen skrynklar sig –  och det händer högst sporadiskt ikväll.
Så där har New Jersey definitivt skärpt sig.
* * *
Just, attacker mot Eken var det:
Vilken träbläs som sitter hemma och missar detta…
* * *
Ha ha, såg ni att till och med Henke var på att väg att börja fajtas?
Han drog plocken i skallen på Zubrus – tror jag det var – efter den pååkning Behemot tyckte så mycket om.
Synd att det inte blev mer. Då hade Marty tvingats åka över isen för att göra upp med ”konstige” Lundqvist…
* * *
Mannen bredvid, han med kameran som konfiskerades, sitter nu och gläfser så fort Devils kommer in i offensiv zon.
Det var bättre när han bröt mot reglerna.
* * *
Kompisarna Gomez och Langenbrunner i riktigt indignerad uppgörelse…där hade man velat höra vad som sades. Särskilt som de fortsatte stå och gapa mellan utvisningsbåsen. Ska man gissa att pengar nämndes…
* * *
Devils-publiken får i en reklampaus välja en låt med Devil-tema:
Stones ”Sympathy for the devil”, Mötley Crues ”Shout at the devil” och Van Halens ”Runnin’ with the devil”.
De väljer – Van Halen. Med acklamation. Jag låter bli att säga något om det, det kan bli så nedlåtande…
* * *
Plötsligt zoomas Yogi Berra, Yankees-legenden, in i jumbotronen.
Och han har Devils-keps på skallen.
Stort jubel.
* * *
Är övertygad om att Devils ska näta när de får fyra minuter i numerärt överläge,  men de är ju lika impotenta i powerplay som…ja, Rangers.
* * *
Ytterligare en kändis på läktaren:
Jerry Springer.
Ha ha, då vet man verkligen att man är i Jersey.
* * *
Jag trodde det var örat Avery fick uppfläkt förra matchen – och därför jämförde jag honom med polisen Michael Madsen torterade i ”Reservoir dogs”.
Men nu är det ögat som är uppsvullet, så han ser snarare ut som Michael Keatons monster i ”Beetlejuice”.
Det kan inte vara bra på inne-klubbarna Broadway Sean frekventerar.
* * *
Ledsen om jag inte hinner svara på så många kommentarer.
Läser – och återkommer senare.
Tack för rapporter från andra arenor.
* * *
Då kör vi igen.
Övertid, sa jag det?

0-0 efter första.
Men till skillnad från många som uttalar sig i kommentatorsspåret tycker jag det är rätt  roligt att titta.
Det är ju jämnare idag. I onsdag hade Devils nästan allt spel, men Rangers har lyft sig och är med på ett annat sätt.
Det betyder inte att de ligger närmare ledningen än hemmalaget – bara att det är ett svettigt krig där ute.
Vid två tillfällen utbryter sån där härlig slutspelskalabalik framför målen, när alla trycker av sig säkerhetsbältet och ser ut att kunna göra vad som helst för att få tag i pucken.
Underbart.
Fördel…mja, ingen.
* * *
Vi ligger i ofas med matcherna i Pittsburgh och Washington – på grund av en båsdörr.
Gångjärnen vrids till efter en tackling och det tar vaktmästarna en evighet att ordna.
Jag  säger ju det – detta är ett fuskbygge.
* * *
Målvaktsshowen är det verkligen inga fel på.
Brodeur har visat att han tänker ta revansch och Henke är ju…omöjlig.
Vad är det för slutspel han bestämt sig för att göra, egentligen?
* * *
Glen Sather sitter i en loge strax här intill – och tittar ständigt surt åt mitt håll.
Undras vad det ska betyda. Har han hört om hur kul vi har på den här bloggen?
* * *
Ikväll är det i alla fall fullt här inne, på riktigt. Men det är fortfarande Rangers-fansen som regerar. Enda gången det blir fart på hemmasupportrarna är när bortapubliken kör sitt ”Let’s go, Rangers”. Då fyller de i med ett rätt mäktigt ”Rangers sucks”. Men de måste ju jobba hårdare. Det här är Jersey-land, hit kan ingen få komma och äga.
* * *
Oduya fortsätter imponera. Såg ni brytningen precis i början? Grymt.
* * *
Alling är frånvarande, trots ackreditering.
På hans plats sitter istället en tjomme och filmar – med en vanlig handkamera.
Det är en fet no-no i de dyra sändningsrättigheternas NHL och mycket riktigt – efter några minuter kommer en NHL-official och viftar och gapar. Det ser ett tag ut som att killen ska bli utkörd, men när han går med på att lämna ifrån sig kameran får han stanna.
Hårda bud här.
* * *
När jag kommer ut från muggen är det en lång man i dyrbar kostym som svischar förbi, mot hissarna. Jag hinner aldrig se ansiktet, men visst var det du, Albelin? Jo, det var det. Då är det kvitterat.
* * *
1-1 i Washington och 1-0 i Pittsburgh, alltså. Fortsätt gärna rapportera därifrån, ni som ser fajterna. Det uppskattas verkligen.
* * *
Delar Behemots uppfattning att det är lite väl snällt här, men det lär bero på att alla är rädda för att dra på sig utvisningar.
Men när tröttheten och irritationen om någon halv period börjar sätta in på allvar kan det nog bli åka av här också.
* * *
– Marty, blockera inte pucken! Du vill inte ha tekningar i din zon…
Ett Rangers-fan med lite humor gastar åt legendaren när han har pucken i ett helt stillsamt läge.
Ingen glömmer debaclet i onsdags.
* * *
Okej, kaffe hitåt.
Nu åker vi igen.

Tillbaka i The Rock – för tredje gången på mindre än en vecka (vi hade ju grundserieavslutningen här i söndags också).
I vanliga hade jag definitivt börjat klaga över att man ska behöva  krångla sig ut hit hela tiden.
Men nu är det inte vanliga fall. Det är  Stanley Cup-slustpel. Det bästa, roligaste, mest spännande som finns.  Så jag skulle kunna bo i downtown Newark i två veckor –  och ändå vara glad (nåja…).
Konklusion:
Jävlar vad härligt allting är.
* * *
Rond 2 mellan Devils och Rangers väntar alltså.
Devils måste vinna – annars kommer de till Garden på söndag i 0-2-underläge och…nä, det går bara inte.
Frågan är hur det ska gå till.
De flesta kommentatorer och experter här är rörande överens om att Jersey-laget spelade på toppen av sin förmåga i onsdags och helt enkelt inte kan göra så mycket.
Ja, Marty Brodeur måste undvika de där misstagen Rangers gjorde merparten av sina mål på, forwards måste hitta ett sätt att slå hål på Henrik Lundqvist och i den mån det är möjligt  måste de se till att skära av gamle kompisen Gomez autostrador genom mittzonen.
Men själva spelplanen varken vill eller kan de rubba på, menar man. Den fungerade perfekt i onsdags. Att den ändå inte ledde till seger är tough luck, men det finns inga justeringar det här laget är i stånd att utföra.
Säger dom alltså.
Rangers, däremot, spelade  inte alls särskilt bra i första matchen och bör kunna höja sig åtskilliga klasser.
Vad händer då?
Intressant.
Jag tror, återigen, att det blir förlängning.
Lång förlängning.
Vilket vore väldigt typiskt, då jag ska upp tidigt i morgon och inte alls kan stå och vänta på några nattåg framåt småtimmarna.
* * *
I de här trakterna är vädret nyckfullt som en Mike Keenan på svamp.
Igår var det bubblande sommar. Idag är det regnigt, grått, kallt och blåsigt igen.
I såna lägen accentueras bilden av New Jersey som bakgården gud glömde.
När tåget kommer upp ur tunneln under Hudson River känns det som att braka rätt  ut i en version av Sickla industriområde som upphöjts till delstat.
Det är så fult att det nästan gör ont att titta.
* * *
Brian Gionta är skadad – enligt kryptiska Devils-propåer ”i sidan”.
I grundserien hade han vilat, men nu är det slutspel, så det verkar som att den kvickfotade snipern ändå ska vara med.
* * *
Är du nykter idag, Behemot? Och i så fall – får vi höra något av dig? Tråkigt annars.
* * *
När Path-tåget glider in mot sketna Penn Station tycker konduktören att han kan kosta på sig att vara lite lustig och säger, i högtalarna:
– Då så, ladies and gentlemen, då närmar vi oss Fort Lauderdale. Nej, förlåt, det är visst bara downtown Newark.
Ingen skrattar.
Vi vet bara alltför väl var vi  ska…
* * *
Det bär honom helt uppenbart emot, men dystre Devils-tränaren Brent Sutter tvingas till sist erkänna att Henrik Lundqvist är rätt bra.
– När vi skjuter i stolparna har han inte så mycket med saken att göra. Inte ner vi skjuter utanför heller, muttrar han först surt när lokalreportrarna undrar om han inte är imponerads av svensken.
– Men okej då, fortsätter gubbstrutten när murvlarna insisterar på att Kungen ändå är en sjujävla keeper, jag måste ge honom cred. Han gjorde några förstklassiga räddningar senast.
Att en sådan Per Bäckman-kusin tvingas till dylikt erkännande säger en hel del om hur sor Lundqvist blivit.
* * *
Visst, jag skulle kunna hyra en bil och köra hit.
Det är lockande, för då har man ju ryggen fri efteråt.
Men att köra ut från Manhattan, genom Holland Tunnel, den här tiden på en fredag…forgeddaboutit. Jag skulle vara framme på tisdag.
Ni vet ju hur det är här:
The highway’s jammed with broken heroes on a last-chance power-drive…
* * *
Tungt Marty Brodeur-citat efter matchen i onsdags:
– Jag blir alltid chockad när någon gör mål på mig…
* * *
Om spelarna i Devils nu inte kan göra så mycket åt sin spelplan kan fansen göra desto mer åt sin.
En fredagkväll under playoff  vore det väl satan om de inte skulle kunna fylla sin lyxhall – och se till att lede fi från Manhattan inte får komma hit och äga,
Men i duggregnet på det patetiska lilla tivolit utanför entrén är stämningen om möjligt ännu mer vissen idag.
Sorgligt.
* * *
Ikväll är slipsen en glittrig men ändå diskret sak i svart och guld.
Den har hjälpt Henke Lundqvist att hålla nollan vid åtminstone tre tidigare tillfällen.
* * *
Första mötet mellan Capitals och Flyers ikväll också och – jag hade hemskt gärna velat vara där. Den resan var dock inte möjlig idag. Men hav tålamod, snart börjar bloggen samla frequent flyer-poäng igen.
Det ska för övrigt bli vansinnigt spännande att se om Caps fortfarande är on a roll – och hur hårdföra Flyers i så fall reagerar.
* * *
Zubrus och Brylin ska skjuta högt på Lundqvist idag, sägs det i Star-Ledger.
Låter som en begåvad plan.
Om det nu inte vore för att Henke, eller åtminstone folk runt honom, också läst Star-Ledger idag…
* * *
Eken?
Nä, han sitter hemma på Upper East Side och kliar sig i sin Brynäs-navel ikväll också.
– Men du behöver väl inte gå till lika hårda angrepp i bloggen igen, säger han på telefon.
Jo, det är klart jag behöver.
Det första kommer här:
Eken är ett våp som inte vågar ta sig ut hit längre.
* * *
Jag försöker få bort det mesta, men det är ju bara att erkänna:
Det är ett extra tillbehör på den vurre jag nöjer mig med att käka i pressrummet.
Just det:
Surkål.
Så vad är jag nu, om inte också en surkålsman?
Jag ber hela världen om ursäkt.
* * *
Det är i sanning inte många kändisar som håller på Devils, men skådisen Kevin Smith – rund herre ni sett i, tja, senaste ”Die hard”, om man nu ska dra upp den i så här anständiga sammanhang – tillhör de få och han ska vara här ikväll.
Man stargazer-hisnar…
* * *
Är helt övertygad om att Pittsburgh vinner ikväll också.
Sen  blir det precis som i finalen för Senators.
De vinner första hemma, men får stryk i andra – och sen avgör Penguins i Mellon.
På vägen dit hinner 14 slagsmål utbryta.
* * *
 Jag är inte längre ackrediterad för håravfallspublikationen AftonBALDET.

Duktigt jobbat av Jersey-folket…
* * *
Dellapina kommer fram och frågar hur man säger ”good evening” på svenska.
Får vi en News-rubrik rymmande ”God afton” nu?
* * *
Nu är det bilder från en antik match när Brendan Shanahan spelade slutspelsmatch med Patrik Sundström – för Devils.
Det är 20 år sedan och några av lagkamraterna i Rangers idag – till exempel Staal, Dubinsky och Callahan – var inte mer än bebisar då.
Det tycker jag är roligt att tänka på.
* * *
Håller på att krocka med – och knocka – tjejen som ska sjunga nationalsång när jag går mot hissarna till pressläktarna.
Vad hade hänt då?
Hade jag fått sjunga istället?
Det hade kunnat bli en Roseanne Barr revisited.
* * *
Nu är det uppvärmning.
Och härifrån ser man inget mer än att spelarna är på isen, men jag inbillar mig att det ryker om Brodeur. Så revanschsugen är han…
Okej, nu tar vi toabesöket – och en stor mugg kaffe.
Sen kan rond 2 börja.
Oj, vad stort.
Vi hörs när gonggongen gått en första gång.