Trontni  på fan, som dom skulle sagt  i Borlänge.
Det blir förlängning.
Igen.
Som GA upplyst oss om i kommentatorsspåret är det bara fjärde gången i Stanley Cup-slutspelet som det händer att de tre inledande matcherna i samma serie går till förlängning.
Och senast var alltså 91.
Men det är ju ingen tillfällighet att det händer här..
De är alldeles jämbördiga de här lagen, helt likvärdiga – och dessutom rätt så likartade.
Tips?
Nä, glöm det.
Det enda jag tänker säga att det förmodligen blir precis likadant i morgon kväll.
* * *
Joe Sakic.
Vilken man.
Det måste vara så alldeles underbart att ha en sån vinnare med sig, en som ju för fan ALLTID gör mål när det som mest behövs.
* * *
En egenhet i Pepsi är att entrévakterna, de som står och kollar biljetterna när folk kommer och letar efter sina platser, också alternerar som klackledare.
Ser rätt fånigt ut, kan jag meddela.
Men de får med sig fansen, onekligen.
Arenabolaget skulle kanske tvinga gubbarna i Globen att göra likadant…
* * *
Hur ska jag orka det här nu då?
Det känns som att jag varit vaken sen den där förra förlängningssviten 91.
Men till att börja med får det bli kort nu också.
Måste göra några rusher bort mot kaffeautomaten, röra på fläsket och slå mig själv i fejset lite.
Rapport efteråt – lovar.

Bra jävla match.
Riktig holmgång.
Äkta slutspelskonfrontation.
Och herregud, vilka målvakter.
I den här perioden lyckas ju båda lagens forwards frusta sig igenom de fartygsskorvstäta förvarsmurarna, men då är Theodore och Bäckström för jävliga istället.
Den finländaren tar precis i slutet…ser jag rätt är det ett veritabelt rån, right?
* * *
Nu har jag kommit på något dåligt med Denver också.
Stolarna på pressläktaren i Pepsi Center.
Har just nu duktigt ont i mitt feta kontorsarsel.
Ska det vara så svårt att sy en lite bekvämare sittdyna?
* * *
Foppa, ja.
Han behandlas inte precis ömsint av vildarna. Sean Hill vräker först omkull honom så det ryker i isen. Sen trycker han upp handsken i ansiktet på den skäggige ångermanlänningen – och vrider om några gånger.
Islanders-pack…
* * *
Nu har det blivit liv i luckan här. Kan inte bli annat när det är så stånkande intensivt – och domarna dessutom väljer att spela så avgörande roller.
Hockeyfrillorna här nedanför går mer eller mindre bärsärkagång mellan stolsraderna.
* * *
Apropå Islanders-pack:
Lemaire har släppt loss Chris Simon idag också.
Det är jag glad för.
De petade vildarna sitter nämligen alldeles intill och om han varit här hade jag ju tvingats begära polisskydd.
* * *
Precis när pausen börjar kommer det små paket singlande från Pepsi Center-taket – i mini-fallskärmar.
Det tycker jag är jättekul!
* * *
Tror förresten det är Mark Parrish jag har närmast.
Han är rasande enögd och tycker att precis varenda utvisning är fel.
Kan det stämma, Johan?
* * *
Blev lite kort den här pausen, sorry. Var tvungen att skriva ett Ottawa-referat mitt uppe i allting. Det kommer längre rapport efteråt. Om jag inte svimmat av spänning och trötthet då.

Ja, det är ju Colorado som leder.
Med 1-0.
Men Minnesotas försvar alltså…
Det är trängre i Wild-zonen än i New Yorks tunnelbana i rusningstrafik.
Det är bara med den allra mest utstuderade kreativitet någon klarar att ta sig fram där.
Imponerande.
* * *
Pravdas utsände blir mycket upprörd när vi får nyheten att Nashville vänt mot Detroit.
Och det är klart, är det nånstans det funnits en russian connection är det väl i Motown.
* * *
Det är möjligt att Foppa, Stastny och Hejduk får lite mer utrymme idag, men inte är det mycket.
När de lägger den sidan till är ju hela Minnesota en enda stor checking-enhet.
* * *
Det är inget Garden- eller Verizon Center-as-of-lately-drag här inne ännu, men jublet vid brunhårige Brunettes mål blir får i alla fall skrivbordet här uppe att vibrera betänkligt.
Av’s-fansen är nog lite bortskämda och tar bara i när hjältarna verkligen förtjänar det.
* * *
Men jodå, några gånger ser vi ju prov på Forsbergs genialitet.
Han slår några passningar som inte går att förstå, helt enkelt.
De där handlederna…nån gång i framtiden måste de bevaras och ställas ut på Nationalmuseum.
* * *
Nu börjar golfsäsongen för Daniel Alfredsson alldeles snart.
Bara vid två tillfällen i hela Stanley Cup-historien har lag vänt 3-0-underlägen – och Senators modell 2008 är sannerligen inte den typen av lag.
Trist men sant.
* * *
Lustiga namn de har, domarna. Igår var det Von Mandelmassa i garden, nu håller Marc Joannette i pipan.
På honom är det några präktiga hockeyfrillor precis nedanför pressläktaren som är mäkta förbannade hela tiden.
– You’re girl, skriker de.
Hm.
* * *
Wild såg pigga ut framåt också – men bara de första sex-sju minuterna.
Men nu måste de ju gå framåt igen, och kanske kan det lätta lite i tunnelbaneträngseln i egen zon då.
* * *
Och Detroit verkar slarva bort chansen att ta strupgrepp på cowboysarna.
Så irriterande.
Kan inte Babcock skrika lite åt dem?
* * *
I alla andra arenor nöjer de sig med popcorn på pressläktarna, men här har de chips också – måhända för  en förment kopplingen till läskeblasken som namngett  hela bygget.
Men det är en no-no för mig.
Jag har chipsförbud…
* * *
Ja, NM Johan, jag har inte stekt några kommentarer från dig. Så den måste ha svepts iväg i ett svart hål.
* * *
Nu flyger Coors-zeppelinaren förbi precis nedanför.
Jag blir så glad…
* * *
OK, dags igen. Spännande detta. Ett mål till blir det i den här perioden…

Tillbaka i Pepsi Center.
Fast det tar emot att gå in.
Det är verkligen sommar i Denver, verkligen varmt, verkligen makalöst skönt.
Så jag står kvar vid pressentrén och röker – ja, jag gör det ibland också – tills en vakt kommer ut och undrar vad jag är för en sälle som står och är konstig.
* * *
Den stora oron i hemmalägret gäller Foppas reaktion på att det är back-to-back-matcher här – kvällens förmodat stenhårda konfrontation följs ju av en ny redan i morgon.
Eller snarare hans kropps reaktion.
Pallar ömtåliga ljumskar och fötter såna påfrestningar?
Ingen vet, men för säkerhets skull slipper vår största stjärna träna i samma utsträckning som lagkamraterna just nu.
Går det ska Forsberg vila, lyder Quennevilles recept (och det var följaktligen bara tur att jag träffade honom i morse).
Sånt kan skapa osämja i lag, men i Colorado är det ingen som bryr sig om Foppa inte är med och gnuggar övningar.
Han är ju ändå lika bra.
– Ja, jag har aldrig sett någon som tränat så lite kunnat hävda sig på så hög nivå, säger Milan Hejduk till Denver Post.
* * *
Fick bara två timmars sömn i natt, efter fyra X två dessförinnan, och jag är faktiskt så trött att jag inte vet om jag törs gå in i omklädningsrummen efteråt.
Risken är uppenbar att jag bara lägger mig på Foppas skydd och somnar.
* * *
Ingen vet vad han menade men efter Minnesota Wilds lilla skate i Avalanches träningsrink i Aurora  i söndags gick Pavol Demitra tydligen fram till  det lokala pressuppbådet och skrek:
– We will prove you wrong. Wrong!
Är det Paulie Walnuts som har nummer 38 i Wild?
* * *
Ser Detroit-matchen på en dassig tv i pressrummet och intrycket att Datsyuk är konstnär snarare än hockeyspelare bekräftas igen.
* * *
Och ja, Alfie är alltså med uppe i Ottawa i natt..
Ni som ser den matchen får gärna berätta hur han verkar. Är det samma gamla vanliga Daniel?
* * *
I en paus kör Versus snabbenkät med valda playoff-krigare från hela ligan om Sean Averys kycklingdans med Brodeur igår – och nä, ingen har någonsin sett något liknande.
Men till skillnad från Jersey-fansen i vårt kommentatorsspår har de lite humor och skrattar åt den ”obetalbare” Avery.
– Jag tycker det var underbart. Brodeur borde ha fått utvisning för spearing istället, skrockar till exempel Joe Thornton.
– Jag skrattade mycket gott, berättar Marian Hossa.
– Väldigt kul. Tur det inte var Timmy Thomas han han gjorde det mot, flinar Glenn Metropolit.
Och vad alla olika fraktioner än tycker är Broadway Sean en dröm för  NHL.
I en bättre värld kanske det skulle räcka med the brodeurs och the langenbrunners, präktiga  gossar som gör sitt jobb och sen är det bra med det, men i den HÄR världen är en sport som försöker försvara sina små ynkliga marknadsandelar mot bjässarna fotboll, baseboll och basket i  skriande behov just av en diva som skapar rubriker, som ställer till med skandaler, som underhåller,  har en stor käft, målar naglarna svarta (!), hajpar Sigur Ros, syns på skvallersidor och hänger med fotomodeller och filmstjärnor på de hetaste klubbarna.
Och att han gör allt det just i New York – den största scenen av dem alla – är givetvis ännu mer mumma.
I det skenet gör det inte så jättemycket att New Jersey Devils-publiken är lite sur…
* * *
Åh! I ett utrymme mellan pressrummet och media-loungen, där jag äter en middag som är så god att Eken hade tagit av sig skjortan och smetat in hela överkroppen i gordon bleu-sås, har de bundit fast några såna där mini-zeppelinare jag skulle vilja åka med nån gång.
Jag kanske ska ta och haka fast mig på undersidan av den som är formad som en Coors-burk…
* * *
Joe Sakic är inte bara den som gjort mest sudden-mål i hela Stanley Cup-historien, framgår av statistikbuntarna jag sitter och bläddrar i.
Han är också den som gjort mest slutspelspoäng av alla nu aktiva spelare.
Och på den listan är Peter Forsberg trea.
Mellan sig har Avalanche-herrarna Jaromir Jagr.
* * *
På pressläktaren nu. Den är högt belägen, men inte som i exempelvis Wachovia Center, där man behöver både sherpa och syrgastuber för att klara sig.
Uppvärmning pågår.
Och åtminstone tre man i Avalanche kör utan hjälm.
Sakic, Ryan Smyth – och Foppa.
Gör de så för att de är stjärnor – eller är de stjärnor för att gör så?
Dagens filosofiska fråga.
Så här ser det förresten ut från mitt perspektiv:

Fast, nej, jag ligger inte ner på sidan! Jag vet baa inte hur fan man vrider de här bilderna rätt i bloggen. Ros, hjälp mig!
* * *
Nu är det inte roligt för Ottawa.
1-4.
Kan bli en sweep det här.
* * *
Det har jag inte sett tidigare:
Pepsi-loggan, formad som disco-kula, sänks ner genom jumbotronen.
Småstiligt.
* * *
I Wild väntar de på att det ska lossna för Marian Gaborik, poänglös
Och i Avalanche hoppas de att Foppa-Hejduk-Stastny-vulkanen kan få ett saftigt utbrott nu när det går att matcha dem så att de slipper Wilds fruktade checking-line.
Det är the big storylines innan matchen.
* * *
Tunga grejor:
Jag har Pravda på platsen bredvid mig.
Nej, inte Dala-Demokraten.
Det riktiga gamla partiorganet från Mockba.
Känner mig plötsligt som karaktären i en spionroman från kalla krigets dagar.
* * *
Två tröjor är hissade i det här taket. Patrick Roys 33 och Ray Bourques 77.
Hur mycket ska vi sätta på att Mister Playoff får 19 upphängd intill dem när karriären är slut?
Bourque, förresten…gjorde inte han bara en och en halv säsong här? Förtjänar man en plats i evigheten då?
Bara undrar.
* * *
Nu ska jag och Pravda utbyta lite säkerhetsklassat material och dricka kaffe.
Sen kör vi.
Game on!

Nu ligger jag på höghöjdsträning.
För visst:
Det var till Denver jag flög efter den rent  sadistiska bagarväckningen i morse.
Och det är ju en stad som kallas Mile High City av en anledning.
Ja, det är inte precis Ecuador jag kommit till, men med amerikanska mått befinner vi oss på höga höjder och den förhållandevis låga syrehalten i luften känns.
– Det har vi fördel av, säger Foppa när jag träffar honom i Pepsi Center efter the morning skate.
– Lagen som kommer hit brukar få det jobbigt, samtidigt som vi är i form när vi åker till dem. Vi har ju liksom legat på höghöjdsläger.
– Å andra sidan, när vi varit på roadtrip och kommer tillbaka hit…då känner vi också att det är jobbigt.
Han varnar för att det är kämpigast efter tre dygn.
– Då kan man bli andfådd av att gå uppför trappor, menar the superstar.
Men det är ju tur att jag är i så fin fysisk form då…
* * *
Det är min debut i Denver det här. Jag har tidigare bara bytt flyg , men nu störtar jag in mot stan i en snajdig hyrbil – och blir genast imponerad.
Det är väldigt tjusigt  – framförallt med de alltjämt snötäckta Klippiga bergen som fond i väst (är det väl?)
Jag tycker mig också omedelbart märka att människor är så genuint genomtrevliga som bara människor i Middle America kan vara.
Och så är det varmt. Rena mallis, som dom skulle sagt i Borlänge. 25 grader och hypnotiskt blå himmel.
Man kan ha överseende med bedövande sömnbrist för mindre.
* * *
Foppa ser ut att trivas som hatten på Zeb Macahan (en krampaktig metafor, men va fan…jag undvek i alla fall den där fisken i vattnet) när han sitter och gafflar med bänkgrannen Paul Stastny i Avalanches trevliga men inte helt överdådiga omklädningsrum.
Han skrattar också högt när nån sekretariat-gubbe kommer fram och påminner om någon gammal anekdot.
Och när han får se NHL-bloggen hälsar han glatt.
Bilden av Forsberg som butter och vresig är en av de mer ovederhäftiga jag känner till.
* * *
Verkar som att Ottawa lurar på att slänga in Daniel Alfredsson ikväll.
Eller om det nu är Alfie själv som funderar på det.
Som Bryan Murray säger:
– He’s the boss. Vill han spela så gör han det.
Då kan det hur som helst bli åka av i Scotibank Place, misstänker jag.
* * *
Man lär väl inte våga  fråga efter en Cola, men ändå.
Det är en mäktig hall, Pepsi Center.
Tajta läktare i en tuff mörkbrun nyans sluttar brant ner mot rinken – vilket skapar en härligt klaustrofobisk känsla.
Nu hänger det dessutom vita slutspelsvippor – eller vad man ska kalla de där grejorna det viftas med såna här kvällar – på varenda stol-
Här kan nog bli ett duktigt drag under kvällen.
Så här ser det ut utan fans:

* * *
Av’s-coachen Joel Quenneville har en cool, väderbiten framtoning när han håller presskonferens.
Men jag vet ändå inte vad jag ska tycka om honom.
Han var coach i St.Louis när jag var där och hälsade på den store Rico 2000 och jag minns honom bara som en sur typ som inte gav Kungens pöjk tillräckligt mycket istid.
Sånt förlåter man inte i en handvändning…
* * *
Kim Johnsson avstår, med ålderns rätt, från morgonträningen med Wild.
Men utrustningen hänger snyggt och redigt på hans plats.
Tänkte att MN Johan ville veta.
* * *
Det hade känts  roligare  Andrew Brunette varit blondin.
* * *
Wild-coachen Jacques Lemaire håller också presskonferens – och det är en upplevelse.
Han skrockar glatt med Minnesota-murvlarna, svarar med svart självironi på nästan alla frågor och talar med den lustigaste fransk-engelska accent jag hört.
Men nånstans i rösten, eller om det är ögonen, finns hela tiden en underström av hårt, kallt, farligt stål.
Jag kommer att tänka på Feech La Manna – old school-gangstern Robert Loggia spelade i ”Sopranos” och som Tony till slut var tvungen att lura tillbaka in på kåken.
* * *
Här är ytterligare några bilder från dagen:

Avalanche tränar.

Biffens oputsade sko. På ett armstöd. Jag tror jag är tonåring ibland.

En kameraman filmar Wilds morgonträning.

Och så vill jag skryta med en ny klenod i ackrediteringssamlingen. I Colorado kan de stava också.
* * *
Jag föreställer mig att det blir väl sent för de flesta ikväll.
04.00 är en svettig tid.
Men jag bloggar i alla fall och om inte annat får ni väl läsa ikapp i morgon.
Talk at you later, såldes.

Hejsan vänner av NHL-bloggen.
Tänkte skriva några ord – om det inte stör.
Jo, så här var det. Sportbladet gjorde en intervju med Robert Nilsson i dag.
Han är ju med i för-VM-truppen och är aktuell för VM i Kanada.
Men han har ju också skrivit ett superkontrakt med Edmonton.
3 år och 30 miljoner kronor.
Nytt drömkontrakt. Vad är det första du ska köpa för pengarna?
– På onsdag köper jag en Merca SL55 AMG. Jag vill ha en liten sportbil hemma i Sverige.
Så pratar en lirare.
Jag är så avundsjuk.

Och till sist blev det alldeles tyst i Garden.
Mad Dog täppte till truten på gaphalsarna från storstan sex minuter in i övertidsperioden
Förstörde festen, kort sagt.
– Det är väldigt skönt när det blir så tyst, säger Johnny Oduya med ett lätt leende när jag och Alling hittar honom i locker room-kalabaliken efteråt.
Han säger samtidigt att också Devils hämtar energi från  läktarna en sån här kväll,.
– Ja, det är ju roligare när det är så här än när det inte är något folk alls, menar han.
* * *
Om jag ser rätt står Petra Elias och intervjuar maken Patrik i korridoren utanför omklädningsrummet en kvart efter avgörandet.
De pressetiska reglerna i Tjeckien verkar intressanta.
Jag dreglar för övrigt inte…
* * *
Runt Henke är det en sådan mur av reportrar, ett sånt köttberg, att det nästan ser löjligt ut.
Jag går in till Devils istället – och när jag kommer tillbaka sitter han fortfarande i full utrustning.
Sån tid tar det den svenske stjärnan att svara på alla frågor – dumma som mindre dumma – en kväll som denna.
Fast det kanske är rätt bra att vänta tills korna börjat röra sig hemåt, för han har hunnit skaka av sig det mesta av den besvikelse som brukar göra intervjuförsök
– Det är inte roligt att förlora, allra minst i övertid, men det här  är bara att glömma. Det är slutspel nu, då kan man inte älta förluster.
Just det.
* * *
FivePoints, tänker på dig när jag frågar Oduya om det inte var dags att puckarna att börja studsa Jerseys väg.
Men det håller han inte alls med om att puckarna inte gjort tidigare.
– Nä, otur kan man inte säga att vi haft.
Men Rangers kanske haft tur?
– Hm, det är möjligt att det ser annorlunda ut från pressboxen…
Det sista säger han med en liten, liten underton av syrlighet, minsann…
* * *
Även Fast Freddy Shoestring har plötsligt en glugg i garnityret.
– Ja, en framtan åkte i första perioden. Men det är ingen fara , det är bara en plasttand, berättar han med en lätt läspning.
Som man kan ersätta med ett lätt ingrepp, hos tandläkaren men det verkar det inte bli något med.
– Nä, jag tror jag skiter i det nu…
Hård kille, Shoestring…
* * *
Ikväll har Keenan släppt in Marcus Nilson åtminstone.
Men Anders Eriksson håller han fortfarande utanför laget, tokfan.
* * *
Det är rätt mycket folk runt Madden också, om man säger så.
Och han ser ut att ha ett brett leende på läpparna hela tiden.
* * *
Kul att se att Douglas Murray får panga in ett slutspelsmål.
* * *
Det är nog så att de flesta reportrarna här har sina hjärtan hos Rangers, men de drog ändå lättnadens suckar när avgörandet föll.
Deadline närmade sig ju med otäckt snabba steg och Madden räddade den så kallade lämningen åt dem.
* * *
Rangers-spelare efter Rangers-spelare säger samma sak:
– Vi hade ju inte trott att vi skulle ”svepa” dem.
Nä, men likafullt har de satt sig i en rätt obekväm sits nu.
Det tycker Johnny Oduya också.
– Ja, hade vi fått stryk ikväll hade det blivit fruktansvärd uppförsbacke. Men nu är pressen på dem igen, tycker jag. Dom känner nog att det måste vinna på onsdag.
Det gör dom nog, ja.
* * *
– Jag bara slängde in pucken och hoppades att vi kanske skulle kunna vinna en battle. Och så gick den in, det hade jag inte väntat mig, säger Mad dog.
Fast det är väl alltid såna slumpmål som avgör förlängningar, no?
* * *
Mycket snack om Averys krigsdans framför Broduer efteråt.
Problemet verkar ha varit att inte heller Vanmassenhoven, eller vad han nu hette, inte heller hade sett något liknande tidigare.
– Nästa gång ska det bli utvisning, har domarna lovat. Men det fick vi höra efter att han gjort mål och det känns ju sådär, säger coach Sutter.
* * *
Frågar Henke om nicken och han förklarar att han gör så ibland.
– Jag gillar inte att hålla upp handsken framför ansiktet, då blir jag skymd, berättar han.
Se där lärde man sig något nytt igen.
* * *
Om nu detta var en Big match, vad ska då onsdagens holmgång bli?
Jag längtar redan – så det värker.
Dessförinnan ska jag dock hinna med en del annat.
Går upp vid fyra i morgon, åker till Newark och flyger dit luften är tunn.
Ni kan ju hålla på och gissa ett tag.
Rapport därifrån kommer vad det lider.

Jo, det var klart.
Naturligtvis blir det förlängning just ikväll.
Jag som har en rent svinaktig bagarväckning i morgon…
Men det får det vara värt. Såna här matcher SKA naturligtvis avgöras i sudden.
Nu lämnar jag scenen fri åt er i kommentatorspåret en stund, jag måste röra på sittfläsket en stund.
En sak bara:
När Dubinsky gör mål spelar de ”Du-bi-do-bi-do”-delen från Sinatras ”Strangers in the night.
Klass.
En sak till:
Jag delar Big Petes synpunkt att det är riktigt fult, riktigt vidrigt, att håna Brodeur när han kan vara svårt skadad.
Och ytterligare en sak:
Jag tror ingenting. Kan precis hur fan som helst, förstås.

Ledsen, tekniken sket sig. Här är fjärde inlägget.

Det svänger, det kokar, det sprakar.
Vid åtminstone yra tillfällen sitter jag bara och skrattar, så kul är det.
Oförglömlig kväll mitt i Gotham.
* * *
2-3 nu alltså.
Och jag tycker inte det är särskilt ologiskt.
Devils känns lite hungrigare, lite kvickare och lite mer…”på”.
Nån gång måste puckarna dessutom studsa deras väg.
För övrigt:
Det spelar ingen roll hur mycket såna som Jagr och Shanny sitter och säger att det inte är klart, inte klart, inte klart.
När man leder med 2-0 efter två bortamatcher smyger det sig i alla in ett korn av säkerhet på sina håll – företrädesvis unga spelare.
Jag tror att Devils vinner det här, i synnerhet som de efter många om och men tycks ha fått igång powerplay också.
* * *
Men Broadway Sean har stor show.
Ja, eftersom någon frågade – givetvis såg jag föreställningen när han stod och skymde Marty på ett sätt som trotsar alla beskrivningar jag famlar efter.
Och sen gjorde dåren mål – det fucking tredje i serien mot ärkerivalen.
Åh, vad Devils-spelarna och deras fans ska hata honom.
Vilket ju är meningen.
So don’t buy into it, FivePoints.
Då vinner han.
* * *
Barbara Bush är här, enligt Eken. Presidentens dotter alltså. Tänkte ni ville veta.
* * *
Men om Devils-människorna hatar Broadway Sean är han desto mer älskad av sina egna.
De enda ramsor som ekar högre än ”A-V-E-R-R-Y”-dundrandet här inne är den hånfulla ”Maaaaarty”-sången.
* * *
Ny Boston-rapport från den utmärkte  gästbloggaren Marco Polo-Persson:
”1-1.
 Och Montreal har väl börjat komma igång, även om de inte är i närheten av spelet som de visat upp i nio raka segermatcher mot Bruins.
 Kovalev syns knappt, Plekanec filmar inte ens och Komisarek förlorade just en närkamp mot Glen Metropolit, 45 kilo.
 Men nog fan smäller Canadiens in ett segermål i tredje. Tippar på en Chara-utvisning, ett Kovalev-pass och ett Kostitsyn-skott i nättaket med 3.42 kvar av matchen”.
* * *
Devils-fans är det sannerligen ont om ikväll.
De har inte råd med Garden-priserna, sägs det.
Men precis nedanför mig sitter i alla fall en sammanbiten snubbe i Scott Stevens-tröja och utstår Rangers-fansen gapande och sjungande och hånande utan att röra en fena.
Kan inte låta bli att tycka att han är rätt tuff.
* * *
Så har Henke fått göra en slutspelstavla också.
Men han är ursäktad eftersom han några minuter nickade puckjäveln!
Så gör man bara om man är europé och har lirat riktig fussball.
* * *
Kan inte låta bli att tänka på hur det låter när domaren beställer upp room service på Grand Hyatt senare ikväll.
– Yes, mister VanMassenhoven, and how do you want your burger cooked?
Fast det kanske i själva verket är ett tufft namn.
Jag kanske rent av borde heta SÅ istället.
Per VanMassenhoven?
* * *
Sista akten då.
Let the good times roll igen.
Hörs efteråt.

Det är precis så magiskt som jag hade föreställt mig.
Sånt galet drag…
Pressläktaren i den här ståtliga gamla hallen är ju, som ni hört tidigare, placerad mitt i publikhavet och jag lovar – när ”Dubi” kvitterar är det som att sitta på landningsbanan på JFK när en 747:a tar mark.
Det bara…dånar.
Några av de äldre gubbarna alldeles intill får faktiskt hålla för öronen.
Fantastiskt.
Jag vill ha mer Rangers-mål – bara därför.
* * *
FivePoints och andra i kommentatorspåret menar att det är högre tempo idag och ja, kanske det. Jag får erkänna att jag inte jag uppfattar någon avsevärd skillnad mot tidigare, men det är väldigt intensivt, väldigt hårt och väldigt hett.
Det är kort sagt väldigt mycket playoff night på Manhattan.
* * *
Sitter taskigare till än vanligt, vid en monitor alldeles intill en trappa där alla murvelskitar som aldrig brukar vara här men givetvis dyker upp nu ska klampa förbi hela tiden..
Det betyder  i och för sig att jag har bra koll på repriserna, men det betyder också att jag har svårt att få plats med laptoppen – och därför blir sparsam med svar i kommentatorsspåret.
Och inte ser jag Surkålsmannen heller…
* * *
Zack Parise fick göra två rotfyllningar igår, efter Bäckmans elaka crosschecking.
Men spelar gör han ändå.
Tufft.
Det var förresten aldrig något riktigt snack om att ”Bäckis” skulle bli avstängd för det där, mer än i Jersey-media förstås.
Men risken är nog ganska uppenbar att han får betala.
* * *
Nu kommer Alling förbi och är skamsen över att han inte kunde hålla löftet om att Bäckmans blogg-kommentar skulle komma med i Sportextra.
Jag är ju inte dummare än att utnyttjar tillfället och beordrar honom att hämta kaffe, som straff.
* * *
Det är ständigt snack om att Shanahan har sån slutspelsrutin.
Då borde han väl kunna låta bli att ta utvisning just när Rangers får ett powerplay.
* * *
Eken?
Nej, han sitter på andra sidan idag – på en extra pressläktare dom fyller såna här dagar.
Det är bara vi riktiga players som får sitta på the grand stand…
* * *
Det är domaren med det något bisarra namnet Don VanMassenhoven som dömer idag.
Det kan förklara varför  Avery först får en helt felaktig utvisning – och varför de omedelbart kompenserar genom att ta en Devil-spelare som begår inget fel alls.
* * *
Tungt Marty-misstag igen…
* * *
Men titta, nu kommer Eken i alla fall med kaffe.
Han har gått över hit bara för det.
Vilken hjälte.
* * *
Vi har Marco Polo-Persson på plats i Boston också.
Han lämnar följande rapport:
”Så…Jag var tvungen att ta en bit jordgubbstårta från vagnen först.
 Och en chokladbakelse.
 Och, eh, en kaka.
 1-0 efter första som Bruins faktiskt dominerat. Sturm brände till exempel ett friläge. Boston försöker hålla koll på Kovalev genom att matcha Pebbens lina mot den Canadiensformationen. Det går så bra att hela  TD står upp och skriker ”PEEJAY, PEEJAY”. Eller, kanske inte. Men bra är han, Pebben.  Ruggigt bra drag på läktarna också, mycket tack vare att det är nästan 50 procent Canadiens-fans här”.
* * *
Nu åker vi igen.
Härliga tider.