Grov bagarväckning denna gråmelerade fredag.
Får  gå upp 05.00 för att hinna med en lämplig flight till det svinkalla Detroit.
Men det är det värt, för när jag väl kommer fram får jag sitta och gaffla med Andreas Lilja i hans fina lilla omklädningsrumshörn.
Det visar sig att den gode skåningen har bra koll på den här bloggen och flera gånger varit  svårt sugen på att kommentera dumheterna vi kläcker ur oss.
– Har fan kunde du till exempel skriva att Toronto vann rättvist mot oss, säger han med ett brett leende. 
Well, Herr Lilja är hjärtligt välkommen in i kommentatorsspårvärlden..
Jag är övertygad om att det finns en och annan stammis som gärna skulle gå ett par ronder med en frispråkig NHL-back.
* * *
Joe Louis Arena  känns som jag nämnt tidigare som en Michigan-version av Scaniarinken; det är på riktigt gistna skrangelläktare jag sitter och följer Red Wings respektive Blue Jackets morgonträningar.
Men man hör ett annat slags historiska vingslag  i den här kakburken.
På de vita tegelväggarna i  korridorerna utanför omklädningsrummen finns till exempel namnen på alla spelare i trupperna som vunnit Stanley Cup med klubben skrivna i rött
Likaså på de som vunnit stora utmärkelser (i Norris Trophy-klassen  blir det rätt tjatigt att stå och läsa, om man säger så…)
Låter kanske inte så märkvärdigt, men är mäktigt att se.
* * *
Niklas Kronwall har koll han också – till och med på att yours truly är ute och följer den amerikanska valrörelsen.
– Hur blir det nu, tar Obama det här, frågar han.
Det är ju bara hockeyspelare från Stockholm som är så bildade att de ställer den typen av frågor…
Svaret är för övrigt ja – förmodligen.
Dessvärre får vi inte se Niklas mot Columbus ikväll. Den där axeln, som egentligen är ett nyckelbensfäste, orsakar fortfarande smärtor.
–  Under vissa rörelse gör det ont i hela bröstet. Men det går ju hyggligt på träningarna, kanske går det att lära sig spela med också. Jag hoppas jag är med på söndag, säger den olycksdrabbade backen.
* * *
Har en kort sammanstötning med Octopus Al, tror jag.
Ni har koll på honom, va?
Det  är en vaktmästare som heter Al och åtminstone förr, när det fortfarande var halvtillåtet, fick gå ut och plocka upp de bläckfiskar Red Wings-fansen slängde ut på isen under slutspelsmatcher.
Hence:
Octopus Al.
Nu står en gubbe som jag inbillar mig är just Octopus Al vid ismaskinen och surar.
– Vem fan är du, fräser han när jag går förbi.
– Eeh… jag är journalist från Sverige, svarar jag.
– Fy Fan.
Men jag tar det inte personligt. Jag har träffat Spol-Jansson och vet hur griniga ismaskinister kan vara så tidigt på morgnarna.
* * *
Lilja är fundersam över Eken.
– Vem fan är det? Är han finne, säger skåningen och torkar av ena skridskoskenan med en smutsig trasa.
Nej, bara en glupsk kaffehämtare från Gävle.
* * *
Det är mindre än vecka sedan han anlände från Edmonton, men Dick Tärnström trivs redan i Columbus.
– Ja, det verkar vara en väldigt bra organisation och killarna är suveräna. Det känns jättebra, säger han efter det korta ispasset i The Joe.
Rent praktiskt har flytten inneburit en del huvudvärk, Dick har till exempel fortfarande familjen kvar i Kanada, men för karriären är flytten south of the border ett lyft.
– Det är alltid jobbigt när man får beskedet att man blivit trejdad, men hockeymässigt är nog det här det bästa som kunde hända mig. Här får jag mer utrymme för mitt spel, till exempel i numerära överlägen.
Jag ska just hylla den gamle AIK-backen för att han snusar Ettan – till skillnad från Zäta, som höll på och tjafsade med Göteborgs Rapé under sin karriär som snusare – när  Ole-Kristian Tollefsen på platsen intill säger något på norska.
Varken jag eller Tärnström förstår någonting, så han gör ett nytt försök. men dumskallarna från Sverige ser fortfarande ut som fågelholkar.
Då säger norrmannen, med en suck:
– Tre kronor…
Hm.
* * *
Plötsligt reser sig Nicklas Lidström från sin centrala plats mellan Chris Chelios och Brian Rafalski och kommer fram till mig och Lilja och frågar:
– Ska ni två börja blogga ihop nu?
Det vore förstås det allra bästa. Ja, inte  en gemensam insats kanske, men att Lilja började blogga. Skulle kunna bli precis hur bra som helst.
Lidas frågar också huruvida det stämmer att jag drack  grogg med The Hives innan All Star-matchen i Atlanta.
Jag?
Näää.
* * *
Ken Hitchcock, Foppas gamla tränare i Philly, numer i Columbus, om Tomas Holmström:
– Han söker sig inte till the hard areas. Han lever i dem.
Inget dåligt beröm från en motståndarcoach.
* * *
Motivationen är inget större problem för Red Wings just nu.
De har ju fyra raka förluster inför matchen mot Columbus ikväll.
Såna sviter är  unheard of i dessa trakter.
– Det har i alla fall inte hänt sedan jag kom hit. Vi måste bryta det här nu, säger Johan Franzén när han kommer in efter ett extra långt morning skate-pass (”finslipar skottet, vettu…”).
Kan bli knivigare än det låter. Det är inte bara Kronwall som är borta; Rafalski  har gått och skadat en ljumske också. Och det är försvarsspelet som mankerat på slutet.
Hur det går får man veta om man följer den här bloggen.
Givetvis blir det livebloggning från The Joe.

1) Henrik Lundqvist får 260 miljoner kronor för att spela för Rangers kommande sex åren. Är han värd så mycket pengar?
Ros: – Ja, det är han. Han attraherar både kvinnliga och manliga hockeyfans till MSG. Hans tröja säljer visst riktigt bra. Sedan är han även en bra målvakt.
Bjurman: – Det är vad Rangers vill betala för hans tjänster, så…självklart. Och Henke har bjudit på så många höjdpunkter under de här tre säsongerna att jag unnar honom varje cent.

2) Vad är ditt bästa NHL-minne?
Ros: – Våren 1999. Tampa Bay-NY Rangers. Tampa vinner och i Rangers omklädningsrum handlade allt om legendaren Wayne Gretzky. I och med förlusten var Rangers borta från slutspel (som vanligt) och Gretzkys karriär var i praktiken över. Det var mycket känslor i Rangers kabyss och hockeyexpertisen förstod att Gretzky aldrig mer skulle spela ett slutspel. Våren 89 i Chicagos gamla arena var det ett annat tillfälle som fick mig fast vid hockey. Chicago–Calgary i slutspelet. Håkan Loobs Calgary var så mycket bättre än Blackhawks. Minns när Loob hade pucken och hur ”Loooooob” suckades fram runt läktarna. Mäktigt och ett bevis på vilken status Loob hade i NHL.
Bjurre: – Våren 1997, när jag tillbringade en vecka i St. Louis med Ricard Persson och fick komma in bakom kulisserna hos Blues. Att få följa hela finalserien mellan Ottawa och Anaheim live förra våren var också helt oförglömligt. Fast sanningen är att varenda match jag ser i den här infernaliska ligan känns som ett suveränt minne.

3) Är det rättvist att ett lag från southeast-division går till slutspel?
Ros: – Nej. NHL har ett sjukt system där divisionsledarna automatiskt går till slutspel. Men i år det lika rättvist som att USA-valet skulle avgöras genom lottdragning.
Bjurre: – Om man nu ska ha inledningar i divisioner är det rimligt att förstaplatsen betyder nånting. Men frågan är väl om divisionerna verkligen behövs. Nog ser det konstigt ut att trean i konferenstabellen har 62  poäng – och fyran 69.

Jaha, hemmavinst till sist. Efter övertidsbalja av Gionta – en av åtminstone en handfull Devils-spelare som borde spela på andra sidan Hudson-floden istället…
Det känns ganska rättvist. Devils är på det hela taget bättre än ett Ottawa som inte riktigt går att känna igen.
Det senare verkar Daniel Alfredsson, som efteråt står i ett svettigt underställ och småsuckar i den öppna delen av Senators kabyss, hålla med om.
– Nej, vi har inte spelat så bra på slutet. Jag vet inte vad det är, men jag hoppas verkligen  att vi snart kommer upp i normal standard igen.
Sen frågar Bruce Garrioch, majestätiskt hockeyorakel på Ottawa Sun, om ett superläge svensken hade i slutperioden och Alfie ger ett svar FivePoints nog gillar rätt skarpt.
– På vilken annan målvakt som helt i ligan hade det blivit mål.
* * *
– Abbbeeeee!  Abbbeeeee! Abbbeeeeee!
Jag går en halvtimme efter slutsignalen runt i irrgångarna under läktarna  i Prudential Center och ropar efter Stocksund-legenden som blivit berövad sin yttrandefrihet.
Nej, det gör jag inte. Det är för mycket värmländske Roland  och hans Eeeeeda i ”Torsk på Tallinn” över det.
Men jag har stor lust. Men vill ju hjälpa till att befria de förtryckta.
* * *
Hinner aldrig in i Devils-kabyssen, men Eken går in till Johnny Odyua och försöker arrangera en framtida intervju, vilket såklart är svårare i Jersey än någon annanstans.
– Det är en lite speciell klubb det här, konstaterar Eken.
– Skojar du, svarar Johnny med ett snett leende.
Till slut kommer de hur som helst överens om att de ska skippa efter-träning-alternativet och istället ta snacket efter någon match, för som Herr Oduya slår fast:
– Så kul är det ju inte att behöva åka ut till Newark.
Word!
* * *
PR-nissen som fick ett utbrott på yours truly senast Ottawa var i Garden är med nu också, och trots att jag gör allt för att lyda varje direktiv lyckas han bli pompöst här-är-det-jag-som-bestämmer-irriterad igen.
Han står och rycker i mig när börjar prata svenska med den  Alfie, men när det visar sig att lagkaptenen inte har något emot lite hemlandstoner ger han – mycket surmulet – upp.
Varför ska just idrottsvärlden behöva vara befolkad av så många jönsar som inbillar sig att deras praktiskt taget helt poänglösa jobb är så betydelsefulla?
* * *
Den sena kvällspromenaden genom downtown Newark går som vanligt fortare än några andra promenader.
Det är fortfarande något där ute som inte känns helt…okej.

2-2 nu.
Devils är klart bättre – framförallt på att utnyttja motståndarmisstag.
Senators gör sig skyldiga till riktigt grova tavlor före bägge målen
Andrej Meszaros puckfumlar till exempel som en pojkar C2-sopa från Kvarnsvedens GoIF  innan Langenbrunner, återigen i ett numerärt underläge, får åka upp och smaska in kvitteringen.
Coach Paddock bör ha ha haft ett och annat säga om den insatsen.
* * *
Nej, fanimig.
Jag ser ingen Albelin nu heller – trots att jag står och lurpassar i den korridor alla backstage-aktörer i den här arenan måste passera.
Var ser den förbannade Lamoriello till att hålla sina förtrycka ass-coacher gömda någonstans?
Det här börjar ju bli ett mysterium.
* * *
Brodeur stjäl tillbaka the thunder från Gerber med en minst lika svettig räddning på ett Chris Kelly-skott i den här perioden.
Han är fortfarande spektakulär – ibland…
* * *
Apropå Meszaros…Emil Meszaros. Visst fanns det en sån i Frölunda på 80-talet? Vad gör han idag? Och vad står han i för relation till Ottawa-Andrej? Bara undrar.
* * *
Rachunek gör det andra Jersey-målet – och gör det med ackuratess. Jag fattade aldrig varför Rangers släppte honom. Han är ju, med möjligt undantag för Dan Girardi, klart överlägsen samtliga backar Tom Renney förfogar över.
* * *
Visst, det tar tid att acklimatisera sig i ny omgivning.
Men Corey Stillman är så osynlig att man undrar om inte FREDRIK Stillman  gjort det bättre.
* * *
Bon Jovi-fansen här inne är som sagt inte så många, men ”Rangers sucks” skriker de ändå med imponerande eftertryck emellanåt.
* * *
Nu då…nu kommer Alfie igång.
Och jag återkommer när jag är hemma på Manhattan igen.
Här sitter man inte kvar och randar så man får promenera genom centrala Newark alldeles ensam…

Arenan är större och spelarna onekligen bättre.
Men bortsett från den lilla detaljen är det, som upplevelse betraktat, ingen skillnad mellan den här matchen och en division 2-batalj i ishallen i Huddinge.
För nej, det kom inga tio tusen korvätare.
Det är så pinsamt lite folk att man hör spelarna prata  på isen.
Man kan ju inte låta bli att undra varför i hela friden den här hallen byggdes.
Devils kunde ju ha spelat merparten av sina matcher på barnrinken vid Chelsea Piers.
* * *
0-1 efter första.
Fast det borde vara oavgjort.
När  John ”Mad Dog” Madden i ett numerärt underläge precis i slutet lyckas bryta sig fram i ett friläge  blir han faktiskt rånad av Martin Gerber. Den gamla färjestadskeepern gör en av de svettigaste räddningar jag sett på hela säsongen.
Annars?
Mja, Senators dominerar i början. Sen tar  Devils över. Men de har, bortsett från ”Mad dog”-chansen på slutet då, svårt att få till några riktigt giftiga avslut.
Har det varit ett vanligt problem, Fivepoints?
* * *
De spelar i alla fall ”Born to run” i spelavbrotten.
Det ursäktar en del.
* * *
Patrick Eaves, som alltså tvingades till Carolina i den stora trejden i veckan,  är saknad i Ottawa.
I alla fall av Hugo Alfredsson, 5.
Enligt klipp från The Ottawa Citizen   var Eaves och Alfies äldsta grabb kanonpolare som alltid busade i omklädningsrummet.
Nu är han plötsligt borta.
Hur, frågar Citizen, tar Hugo den nyheten?
– Han förstår inte riktigt, svarar Daniel.
Nej, vem gör det?
* * *
Eken har fått sina popcorn. Men det var såna söta och såna ska tydligen inte få existera. Nu sitter gormanden och muttrar över hur värdelöst livet kan vara ibland…
* * *
Tror jag har lokaliserat Albelin. Han sitter antagligen i Devils stora loge i andra änden av pressläktaren. Dörren till den är förstås hermetiskt tillsluten – hur skulle det annars se ut?  – så jag får aldrig misstanken bekräftad. Men i nästa paus ska  han ta sig från läktaren till båset och då måste han rimligen passera i korridoren utanför. Gissa vem som står där då?
* * *
Nu exploderar Alfie.
Vi hörs igen.

Jaha, tillbaka i The Rock.
Gick bra den här gången också, trots att polisnärvaron längs gatstumpen mellan Penn Station och hallen inte alls är lika påtaglig längre.
Det hände väl inget under de första 20 matcherna och då tyckte  Newark-polisen att det var lika bra att dra ner bevakningen, typ. Den taktiken har man alltid gillat…
* * *
Bra match väntar, föreställer jag mig. Devils och Senators är båda högst tänkbara konferensfinallag, så om inte annat står psykologiskt övertag inför framtida drabbningar på spel.
Mitt tips är att hjältarna från USA:s fulaste delstat får svårt.
Ottawa gjorde säsongens sämsta match mot Buffalo igår kväll och vill garanterat ha snabb revansch.
Alfie, som ju enligt samstämmiga utsagor leder genom sitt exempel, kommer explodera – igen.
* * *
The Rock, eller Prudential Center som mer seriösa besökare säger, är fortfarande inte särskilt imponerande.
Invändigt ser den ut som vilken ny hall som helst, med aningen tydligare dragning åt byggarbetsplatshållet.
Men de har ligans bästa käk i pressrummet, det får vi ge Devils.
Ikväll är den så bra att Eken ställer till med rena romerska gästabudet.
Han backar tre gånger – och fyller sen på med smaskig efterrätt.
Jag får till slut be honom sansa sig. Då tittar Gävles Caligula förskräckt upp och säger:
– Okej, men dom har väl popcorn där uppe på pressläktaren.
* * *
Det för all del fortfarande tre minuter kvar till nedsläpp, så vem det, tio tusen åskådare kanske fortfarande står i korvköerna.
Om inte är det – återigen – skandalöst lite folk på en Devils-match
* * *
Corey Stillman och Mike Commodore hade en så lagom rolig första upplevelse som senatorer igår. Man får anta att de vill visa lite mer den här gången.
* * *
Har inte sett Abbe ännu, men ikväll kommer han inte undan. Jag ska finkamma hela jävla byggarbetsplatsen i periodpauserna.
* * *
Okej, FivePoints och E.J.N – är ni med? Nu åker vi.

Känner mig lätt utmanad av signaturen Snauen, som lägger ut texten i  kommentatorsspåret till senaste inlägget från Garden.
Han anser, bland annat, att jag inte ”kan” tillräckligt mycket hockey och det är han förstås i sin fulla rätt att anse. Ger texterna det intrycket så gör de – jag kan bara beklaga.
Vad jag däremot inte kan svälja är insinuationerna om att den förmenta bristen på kunskap skulle bottna i avsaknad av relation till sporten.
Eftersom jag tidigare var musikskribent på den här tidningen tycks den gode Snauen – i enlighet med den vanliga teorin att människor är så endimensionella att de bara kan ha en passion –   tro att jag inte var intresserad av ishockey förrän jag flyttade hit och upptäckte att jag skulle framstå som ”häftig” om jag började skriva lite NHL.
Det är så fel att jag inte kan låta bli att, helt skamlöst och helt självupptaget,  kontra med en CV som möjligen inte säger något om kunskaper men i alla fall bevisar att yours truly varit runt kvarteret några gånger.

•Uppväxt i en familj där hockey  vid sidan av Zeb Macahan, Bachs cellokonserter,  konsten att timra hus och Jimi Hendrix  utgjorde kulturell ledstjärna. Natten när Tre kronor mötte Kanada i Canada Cup 1976 hör till de starkaste minnen av samhörighet jag har. För att inte tala om kvällen när Roland Eriksson avgjorde den tredje, avgörande finalen mot Brynäs i sudden nere på Scandinavium 1975. Big Brother Ola var därtill hyggligt framstående back i Borlänge HC – och sedermera assisterande materialare i samma klubb. Därför fanns alltid gott om skridskor, puckar och klubbor i en liten skrubb han ockuperade i källaren på Slingergatan 41. Jag gillade särskilt en flashig Sher-wood-klubba som lanserades 1978.. Den fick jag egentligen inte röra, men det gjorde jag givetvis ändå, törs jag erkänna nu. Tror jag…
•Spelade själv i Kvarnsvedens GoIF under några år på 70-talet. Med begränsad framgång, det medges. Lagen gick under beteckningarna pojkar C2 och pojkar B2 – och siffran 2 markerade förstås  att det handlade om lag där de verkligt talanglösa fick hålla till. Lärde mig dock hur det känns när fötter förfryser. Och hur man crosscheckar andra elvaåringar på struphuvudet (det är en story jag nog får återkomma till vid ett  annat tillfälle…)
•Var under tio år säsongskortsinnehavare i Leksands Isstadion. Satt framför före detta kommunalrådet Bertil Daniels, som så fort Jonas Bergqvist gjorde något bra sa ”om vi ändå hade arton såna som Jonas”.
•Våren 87 brände jag en blygsam V65-vinst på en bussresa till Wien och såg Tre kronor vinna sitt första VM-guld sedan konstfruset uppfanns. Någonstans i SVT:s arkiv finns bilder på en ung, smal Bjurre som, komplett med rysligt ocool ansiktsmålning,  halkar omkring på isen i Wiener Stadthalle och klappar storheter som Mikael Andersson i ryggen. Men säg inget…
•Jobbade under sena 80- och tidiga 90-talet på Dalarnas Tidningars sportredaktion. I arbetsuppgifterna ingick ofta att referera leksandsmatcher. Datorer fanns inte, vilket innebar att  man framförallt efter torsdagsmatcherna, när deadline var kortare än Tomas Forslunds stubin, fick extemporera in texterna. Det vill säga: Ringa upp redaktionen och läsa in texthelvetet,  rakt upp och ner. En omöjligt svår konst, men med Gothen och Bjarne Solum som lärare kan man lära sig behärska det mesta här i livet.
•Störst merit av dem alla: Ricard Persson och Niklas Eriksson, två briljanta LIF-legender, hör till mina närmaste vänner. Och de har under åren ägnat stor möda åt att försöka förklara ett och annat för Pojkar C2-klanten…
Så….well, Snauen, there you go. Någon helt ny upplevelse är detta inte. Och jag ansåg inte att JAG blev häftig när jag kom hit och fick börja skriva om NHL. Däremot VAR det häftigt. Oerhört´ häftigt. Det var, typiskt nog, lockout då, men jag kom ändå iväg på en presskonferens ligan höll på ett hotell på Manhattan och darrade av upphetsning bara över att befinna mig på en plats där NHL-loggan användes ”på riktigt”.
Nu är det, sedan två och en halv säsong, live-rapportering från matcher praktiskt taget varje vecka. Men det är fortfarande likadant. Det blir aldrig vardag. Det är magi varje kväll.

Bonusinfo: Jag har ”varit” Börje Salming också. Kan man läsa mer om här. Scrolla ner en bra bit på sidan får ni se på fan…
(P.S. Verkar bara funka sådär med den här länken. Ibland kommer man till brorsans förstasida, ibland dit man ska. Det gäller ett inlägg om Börje Salming och Inge Hammarström från mars 2007. Värt att leta på – och provar man fler än en gång blir det rätt, tror jag)

Maple Leafs fortsätter förbrylla, milt uttryckt.
I onsdags lät de sig förödmjukas med 0-8 mot Florida, i kväll slår de självaste Detroit med 3-2 – på övertid.
Och det rättvist.
Hur i hela Ontario-sjön kan det svänga så makalöst mycket hela tiden?
Hur kan man ena dagen vara så dålig att lokalpressen föreslår att man ska skjutas (!) – och sedan följa upp med en kanonmatch mot seriens bästa lag?
Toronto är fan ett ämne för vetenskapen.
* * *
Verkar som att Anton Strålman börjar etablera sig på allvar nu.
Det är  på hans förnämliga skott Antropov styr in det avgörande målet och efteråt står kapten Sundin i CBC-studion och hyllar sin unge landsman.
Verkligen kul.
* * *
Rangers är ett litet mysterium, de också.
Efter två svarta Kalifornien-plumpar i protokollet åker de alltså ner till Philadelphia och nollar Flyers för andra gången på en dryg vecka.
Är det för jobbigt att spela inför de krävande Garden-fansen – eller klarar stjärnorna inte av den spelförande roll hemmalaget förväntas iklä sig?
Liksom förra gången är det för övrigt drottningen, Steve Valiquette, som håller nollan i Wachovia.
Lundqvist kanske får passa sig, trots allt.
* * *
Ottowa-Montreal i natt…har ni chansen att följa den kokande uppgörelsen om herraväldet i Northeast-divisionen ska ni ju inte missa den.
Själv har jag nya valomgångar att bevaka, men kommer garanterat att zappa över för smygkollar emellanåt.

Fredagspanel, som istället blir lördagspanel, för att somliga varit ute och roat sig hela fredagen.
Och vi kör en Peter Forsberg-special nu.

1) Peter Forsberg, vilken klubbuniform tar han på sig?
Ros: – Philadelphia. 1+2 år blir nog kontraktet. Han kommer bli hyllad av Flyers fans när han kommer tillbaka.
Bjurman: – Det vanligaste tipset är ju Flyers, men jag fortsätter hoppas på Rangers. Det vore otroligt häftigt att se honom i en Rangers-tröja, på Garden.

2) Om han väljer Flyers, får han tröja 21 då?
Ros: –  Ja, det känns som att Peter Forsberg med nummer 21 blir en storsäljare i Philadelphia. Då får Jason Smith nog byta nummer, trots att han är lagkapten. Vem vill ha 21 Smith, typ.
Bjurman: – Beror väl på hur känslig Jason Smith är. I Rangers är 21 förresten ledig…

3) Hur bra blir Peter Forsberg i år?
Ros: – Jag hoppas att han blir lika bra som tidigare. Men det kan vara svårt att komma tillbaka ännu en gång till NHL. Peter är ju faktiskt 35 år i sommar. Känslan är det inte blir en supersuccé.
Bjurman: – Jag tror inte att han försöker om han inte är säker på att det blir riktigt bra. Skulle vara kung att se honom skadefri, i form.

Det blir till sist 1-4 – och stämningen i den gamla ladan är rätt  ugly på slutet.
De som är kvar stämmer upp i ”fire Renney”-ramsor, buar så fort Jagr får pucken och jublar hånfullt när Henke motar en enkel puck.
Det känns lite väl hårt.
Ja, det är frustrerande att se hur ineffektiva de förmenta skyttekungarna är och det är irriterande att Anaheim får kontra så ofta och så enkelt i slutperioden, men den här kvällen försöker Blåskjortorna i alla fall.
De vill.
De kämpar.
Så avskyn som bubblar upp på läktarna har de inte riktigt gjort sig förtjänta av.
* * *
Teemu Selänne har nog haft det rätt bra under sin halvårsferie. Solbrännan är i alla fall jämn och djup, kan jag konstatera när han efter fajten sitter på en träningscykel utanför gästernas omklädningsrum och pladdrar med reportrar från hemlandet.
Enligt egen utsago börjar det kännas bra på jobbet också.
– För varje match och varje träningspass går det lättare, säger The Finnish Flash (ett smeknamn jag alltid älskat, by the way).
Sen kramar han om landsmännen från tredje statsmakten.
När ska någon svensk NHL-lirare krama mig?
Lilja, you up for it?
* * *
Det blir, något oväntat, ingen returmatch mellan Orr och Parros, men i gengäld går Ryan Hollweg och namnen Carter en rätt svavelosande rond i tredje.
Tre råkurr i en och samma match, det får man ändå vara nöjd med.
* * *
Samuel Påhlsson ser alltså Garden-matchen i kostym, men han spelar troligen mot Devils ute i Newark i kväll.
– Det är fortfarande magmuskeln som krånglar, det har den gjort ett bra tag nu, men det börjar kännas okej nu, berättar han innan han kliver på bussen som tar ankorna till ett Manhattan-hotell de inte sett så mycket av som de hoppats.
Till skillnad från Dallas Stars har Ducks inte använt Manhattan som högkvarter under sin vistelse här på östkusten.
– Det är ju lite synd när vi är så sällan, man hade ju gärna varit i New York lite mer, säger ”Samme”.
Av den anledningen har han inte hunnit träffa kompisen Henrik Lundqvist heller.
– Nej,  och känner jag honom rätt är det ingen idé att prata med honom nu.
En alldeles korrekt iakttagelse…
* * *
– Hello soumin poika, säger Ducks-coachen Randy Carlyle med ett leende som får de där redan små ögonen att smalna till två streck.
Nej, det är inte Teemu som lärt honom lite blåvit lingo. I likhet med Chris Pronger har Carlyle, berättar Varpu, finska rötter.
Avslöjas endast på detta sätt.
* * *
Huvudvärken vill inte ge med sig. Den kan ha med en lång sittning på Elaine’s igår kväll att göra, men…nä, jag tror inte på sånt.
* * *
Har just satt mig i en taxi ute på åttonde avenyn när Chris Pronger kommer älgande genom trafiken, i jakt på en taxi han med.
Om mina källor i St Louis givit en korrekt beskrivning av hans livsstil är han på väg till någon larmande nattklubb.
Kanske en som heter Scores, vem vet…
* * *
Simon, min koleriske dörrman, har stannat en extra timme på jobbet – bara för att få möta mig med Rangers-skäll.
– Renney kan inget om hockey, han är en dåre och de måste sparka honom nu, gormar han så det rister i marmorväggarna i lobbyn.
Jag håller inte riktigt med om det, men vet att jag blir kvar i minst en halvtimme om jag säger emot så det är bara att instämma.
Så, kort sagt:
Sparka Renney.